torsdag 8 oktober 2009

Barkmarket

Från Fozzie 7, december 1996:

New York-bandet Barkmarket kanske ni såg på Hultsfredsfestivalen i somras. Om inte så missade ni något. Det gjorde jag med. Jag gick förbi och hörde bara ungefär en halv låt, men fick efteråt höra att jag missat något bra. Men jag kanske är en flicka med tur eller nåt sånt, för ett tag senare fick vi erbjudande om att boka dem till Kalmar nation. Så då gjorde vi det. Då fick jag veta att jag verkligen missat något. Efteråt tog jag en pratstund med sångaren, Dave.
Varför heter ni Barkmarket?
- Det är en väldigt lång fråga, även om den verkar kort. Det korta svaret är: Det finns en gameshow-programledare i USA som heter Bob Barker. På The Price is Right. Vi tittar alla på det, på ett religiöst sätt, vi lever för det. Faktiskt kommer de flesta av våra textidéer därifrån, saker som folk muttrar när de förlorar eller vinner - det mixat med CNN, det är därifrån vi får våra flesta idéer. Jag försökte komma med i The Price is Right en gång och de har ett formulär med frågor man måste fylla i innan man får komma med, och jag körde på allihop. Men jag skulle träffa Bob Barker, jag hade åkt hela vägen till Kalifornien - jag skulle träffa honom, vad som än hände. Jag väntade, inte för länge, du vet, 15-16 timmar, vid bakingången, på att han skulle komma ut. Och när han kom ut, så - jag vet inte, jag antar att jag hade arbetat upp en massa adrenalin vid det laget genom att stå där och bara vänta, och jag antar att jag liksom... verkade mer hotfull än jag trodde, för jag liksom ryckte mot honom och hans livvakter hoppade på mig och knuffade bort mig. Men i alla fall, medan jag brottades med hans livvakter så var jag övertygad om att de skrek "barkmarket" åt mig, och när vi startade bandet - vad annat kunde jag kalla det? Det är en tribute till Bob Barker. Det är en sann historia. Fråga John.
Okej. Hur länge har ni spelat ihop?
- John, hur länge har vi spelat ihop?
Basisten John: - Sju år? Åtta år?
Dave tog åter över: - Nåt sånt. Första skivan kom ut -87, och det var jag och en 4-kanalare, för jag försökte få ihop ett band, och det bästa sättet att göra det var att ha skivor ute. Jag fick ett kontrakt med en industrietikett, gjorde skivan på min 4-kanalare hemma, gav ut den skivan, träffade John, gjorde andra skivan tillsammans, gick igenom fem olika trummisar och hittade till slut Rock. Han spelade på lite av den. Vi började spela tillsammans och gjorde konserter, och gjorde tredje skivan, fjärde skivan och femte skivan, och det är där vi är just nu.
Har ni spelat i Europa före i år?
- Ja, men vi har inte spelat i Sverige så ofta. Bara på Hultsfredsfestivalen i somras. Och före det har vi spelat i Europa två-tre gånger, men inte såhär långt norrut, vi har längtat efter att komma hit. Nu är vi här, så vi är glada. Ser du inte det? (lade han till och såg gravallvarlig ut.)
- Vi är glada. Vi kanske verkar vresiga, men det är för att vi är gamla.
Ni verkar inte särskilt vresiga, och så gamla är ni inte.
- Du skulle se mig imorgon vid frukosten. Då skall du få se på vresig.
Tur att jag är på lektion då.
- Vi kanske tar reda på vilken sal du är i och kommer och hälsar på. Skämma ut dig totalt. Vad är det för ämne?
Juridik.
- Juridiiik. Det är ett bra ämne att störa i. Vi kunde vara klassens diskussionsämne om illegalitet. Vi kunde bryta oss in med uzis och försöka ta över klassen som en demonstration i civil olydnad. Det kunde vara ganska coolt. Vi kunde ta gisslan. Vi kunde ta dig, under pistolhot: "Hon kommer med oss!!", och så skulle du ha en ursäkt för att inte gå på lektion, så kunde du följa med oss på turné.
Hmmm... Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- "Vill du ligga med mig?"
John harklade sig ljudligt i bakgrunden, och Dave skrattade lite och fortsatte:
- Jo, ärligt, och så kunde jag svara: "Nej. Jag vill inte.", men om nån frågade mig det skulle jag tycka: "Wow, det var en bra fråga!"
Jag kunde inte låta bli att skratta, och Dave skrattade också, och sa:
- Jag är bara ärlig, jag menar, jag har varit på turné i fyra månader, vad vill man ha? Alright, alright, jag omformulerar mig: "Hur känner du angående den socioekonomiska politiska situationen mellan geopolitiska krafter i Amerika? Och Europa." Och om jag blev frågad det så skulle jag säga: "... Nej, jag tänker inte ligga med dig." Ha ha ha!
Var är det ni är ifrån?
-Brooklyn, New York. Men John är från Indiana och Rock är från Texas. Men vi bor alla i New York och vi repar i Brooklyn, så vi är en... Brooklynbaserad rocktrio.
Har ni några influenser?
- Nej. (Paus. Han började skratta) Jo, det är klart vi har. Faktiskt är vår största influens bensinpriserna. För vi är på turné så ofta att vi ofta måste bestämma om vi kan göra spelningen eller inte beroende på hur dyr bensinen är då, hur långt vi skall köra, om vi skall köra... Det är en stor influens. Faktiskt, du skulle bli förvånad om du visste. Ändå är amerikansk bensin mycket billigare än eran. Men bilarna kör bättre här, så det jämnar ut sig.
Vilka andra band gillar ni?
- Vi är alla stora musikfans, lyssnar på en massa musik, mycket gammalt. Mycket gammal r'n'b, jazz. Jag själv är ett stort Sammy Davis Jr-fan. Om jag kunde, skulle jag vara en Herb Alpert / Sammy Davis Jr-kind of guy. Men jag har inte råd med kostymerna. Men om jag hade haft råd med en snygg grön kostym med lappar på armbågarna, så skulle det vara jag. Allvarligt.
När jag tittade på den stora skäggiga karl som satt framför mig hade jag lite svårt att tro att han menade allvar - å andra sidan var det svårt att veta om han menade allvar med något av allt det han sa, så låt oss gå vidare.
Känner du till några svenska band?
- Well, ABBA, Ace of Base, min favorit. Min egen personliga favorit är Ace of Base. Och jag hörde ett band som hette Fire Exit, eller nåt sånt.
Fireside?
- Jag tror det var Fire Exit. Det senaste off-shoot of Fireside. Nej, jag vet, jag har hört Fireside.
Ni ligger väl också på American?
- Ja. I Amerika. Men här ligger vi på Play It Again Sam.
Vad är det värsta med att vara på turné?
Han suckade: - Hur mycket tid har du? Det värsta med att vara på turné är att man inte har nog tid att tillbringa i varje stad. Man måste spela varje kväll och köra varje dag. Man kommer till en stad och gillar den verkligen, men man kan ju bara gilla de små bitar man sett. Det skulle vara coolt att ha mer tid i varje stad. Det är ju coolt att man får se hela världen, och säga "Åh, jag gillar det stället, dit vill jag åka tillbaka." Men det har man inte tid med. Du då John?
John: - Det värsta... Vilket av det?
Dave: - Maten?
John: - Maten är okej. Vi äter bättre på turné än annars. Det värsta är själva resandet. Om de kunde ge en en drog som däckade en och bara lade en i vanen så skulle det vara mycket bättre.
Dave: - Djupfrysa en efter showen, helt svettig och upphetsad och glad, och köra iväg en till nästa spelning, och vakna och spela igen. Det vore kul.
Vad är det bästa då?
- Att spela musik. Uppenbarligen. Det är det enda skälet att göra det. Så en timme om dagen är rolig. Det är som att vara i armén: köra och vänta.
John: - Det är så mycket väntande hela tiden.
Gillade ni Hultsfred?
- Ja. Mycket myggor. Men vi såg många bra band.
Vilka är era favoritmuppar?
- Jag hatar alla mupparna, måste jag säga. Men inte Fozzie, honom hatar jag inte. Jag hatar Kermit. Och Miss Piggy, she's a slut.
John: - Jag måste säga att Bill Clinton är min favoritmupp.
Dave: - Jag gillar den svenske kocken dock. Han är ganska bra. Vill du att vi ska spela It's Not Easy Being Green ikväll? Vi kan göra det.
En sak till: Barkmarket hade ätit pizza i Örebro, och de vill tipsa alla om att inte göra det. Så ni vet.

/Sara

Lyssna på Barkmarkets album L. Ron här.

Inga kommentarer: