torsdag 21 april 2016

RIP Prince

Jag fick ett sorgligt besked ikväll via mitt Instagramflöde (tydligen min främsta nyhetskälla nu för tiden): Prince har dött, bara 57 år gammal.
Prince var en av mina första idoler, tack vare att min storasyster Fina älskade honom. Fina var min allra största idol, så eftersom hon älskade Prince så älskade jag Prince.
Han släppte sitt första album redan 1978, men riktigt så tidiga var vi väl inte, men det var åtminstone någon gång tidigt 80-tal som Fina upptäckte honom.

Fina brukade säga att han var sexig, så även om jag knappt visste vad sexig var så höll jag med, och när mina klasskompisar sa att han var ful typ så blev jag jättearg och envisades med att han var supersexig (antagligen jagade jag dem runt skolgården, för det var sånt jag gjorde på den tiden...).
Jag såg honom live på Sign o' the Times-turnén 1987 och Lovesexy-turnén 1988, och avgudade honom. Jag har fortfarande kvar ett par tygblommor som Fina, som stod längst fram på någon av konserterna, fångade när han kastade ut dem från scen och sen gav ett par till mig. När Fina gifte sig 1995 och jag var värdinna, så läste jag upp ett fejktelegram från Prince där han beklagade att han missat chansen med henne. :) Nu kan han få sin chans i himlen.
Nu var det många år sen jag tyckte att han gjorde någon bra musik, men det spelar ju mindre roll nu. Det får bli Prince-cd's här hemma de närmsta dagarna.

söndag 10 april 2016

Eggstone är tillbaka!!!

Det här är något alldeles oerhört: Eggstone har just släppt sin första låt på 19 år!

torsdag 31 mars 2016

Souls återförenas

Jag fick i förra veckan äran att skriva en pressrelease för 90-talsbandet Souls, som ska återförenas i höst. Här är den!
(obs: den lilla felskrivningen som gömt sig är jag faktiskt inte ansvarig för, utan bandet ändrade tempus i en mening efter att jag var klar, och där blev en bokstav fel...)


måndag 20 oktober 2014

10 betydelsefulla album i mitt liv

På Facebook snurrar det runt en status för tillfället, där folk utmanar varann att ”lista 10 betydelsefulla album i ditt liv”. Men jag har tydligen inga kompisar längre, så ingen verkar vilja utmana mig, och nu har jag bestämt mig för att skita i det: jag gör en lista här på bloggen istället. De flesta skriver inga motiveringar till sina val, men en kompis från Malmö som igår lade upp sin lista utan att utmana andra, eftersom han själv hatar kedjebrevsgrejen, hade skrivit motiveringar och uppmanade andra som vill skriva listor att också göra det. Och det blir ju mycket roligare så!
Jag tog de första jag kom på, och har givetvis som alla andra fått utelämna en massa viktiga, men de första man kommer att tänka på bör ju vara de som betytt mest, kanske? I Sara-kronologisk ordning:

 - ABBA - Gracias por la musica
Den första LP jag minns att jag köpte helt själv, och så blev det så fel. Jag och min storasyster Fina var i Danmark och hälsade på pappa, och jag hittade en skiva med mina idoler ABBA, iklädda lila och ljusblå overaller på omslaget, och köpte den, helt utan att inse att titeln och därmed alla låtarna var på spanska. Fast det är ju lite kul att jag fortfarande kommer ihåg textraden ”Dame dame dame amor esta noche”.
- Noice - Det ljuva livet
På lågstadiet var jag sjukt kaxig, och eftersom det bara var okej att gilla antingen Noice eller Gyllene Tider, så valde jag Noice delvis på trots eftersom alla mina klasskompisar gillade Gyllene Tider (det var Finas skiva, och hon gillade båda banden även fast man inte fick). Vissa av killarna brukade skrika ”Noice är döda!” och då blev jag arg och jagade dem. Och så sjöng jag ”Romans för timmen” på en roliga timmen. Eller om jag bara drömde om att göra det, jag minns faktiskt inte säkert.
- Imperiet - Rasera
När jag var tonåring var jag mycket lättinfluerad av folk jag tyckte om. Imperiet började jag gilla för att Fina och min coola kusin Beata gillade dem, och när sen även skitsnygga killen jag var kär i på konfalägret också gillade dem blev det ju ännu bättre. Jag såg dem på Folkets Park i Alingsås på avskedsturnén, och sen jagade jag LP:n Rasera i evigheter. På den tiden fanns ju inte internet, och det var ett sjå att få tag på skivskrället. Har för mig att jag inte tyckte att skivan var riktigt så bra som jag hoppats på dock…
- Prince - Sign o’ the Times
Prince började jag också älska tack vare Fina. Hon var ju äldre än jag, och coolast i hela världen, så jag sa saker som hon sagt och slängde mig med meningar som att jag tyckte Prince var sexig när mina kompisar mest tyckte han var ett kortvuxet freak, trots att jag var för liten för att över huvud taget ha fattat vad sexig innebar. Jag tyckte i alla fall att Prince var bäst i världen i många år.
- The Cure - Disintegration
I tvåan på gymnasiet började jag umgås med dem som kallades ”svartrockarna” på skolan, och som lyssnade på band som The Cure, Nitzer Ebb, Sisters of Mercy och lite andra såna band som egentligen inte hängde ihop genremässigt, men som de ”vanliga” människorna tyckte var ”konstiga”. Deras fester på skolan var alltid roligast: dansgolven var mycket tommare än på festerna med hitsen, så vi hade plats att dansa och hoppa runt till all bra musik. Den här kom väl strax efter jag slutat gymnasiet, men är min absoluta favoritskiva med The Cure - den var helt annorlunda mot allt jag någonsin lyssnat på tidigare, och jag köpte den i en megaskivaffär i Kiel där jag lyssnat på den i lurar.
- This Perfect Day - Rubber Soul
Sen flyttade jag till Uppsala, och efter en kort period med dansmusik pga en kille jag var ihop med, började jag lyssna på allt som personalen i skivaffären MusikÖrat rekommenderade, och lärde mig snabbt att jag gillade Mickes tips bättre än Germunds (Stenhag, numera musikläggare på P3), och kom in på amerikansk alternativmusik som Afghan Whigs, The Posies och Weezer. Tills jag plötsligt såg omslaget till Rubber Soul: klassiskt Lasse Sundh-omslag i bjärta färger. Jag bad att få lyssna, och blev såld vid första låtens fiolintro och inledande textrad "I heard a singer on the radio. He sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be. Must be the dumbest singer I've ever heard.". Sen den dagen blev swindie (svensk indiepop) det viktigaste som fanns.
- Eggstone - Somersault
Och Eggstone blev kungarna. En gamle Boråskompis hade redan lärt mig att In San Diego var en av de fem livsnödvändiga skivor man måste ha, och konserten på Barowiak i Uppsala 7 april 1994 fick mig att inse att inget annat band någonsin varit eller någonsin kommer att bli bättre än Eggstone. Jag startade mitt eget fanzine Fozzie och blev bandbokare och DJ, och mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt (jag skulle bli advokat, men så blev det ju inte).
- Cloudberry Jam - Providing the Atmosphere
Men Cloudberry Jam blev också något extra. Jag bokade dem alldeles för många gånger till Kalmar nation, intervjuade dem otaliga gånger för Fozzie, sångerskan Jennies dåvarande pojkvän Emil blev en av mina bästa vänner (fortfarande) och Jennie är numera gudmor åt mina döttrar - trots att jag mer eller mindre var deras stalker i ett par år.
- Snow Patrol - Final Straw
Snow Patrol är undantaget till min övertygelse om att swindie alltid är bäst. Med Snow Patrol fick jag en tonårscrush efter 30 års ålder. Galet, men ändå lite härligt att ett band plötsligt kunde bli lika viktigt som de var i tonåren. Arenapampigt, visst, men Gary Lightbodys gudabenådade röst väger upp allt.
- Timo Räisänen - Love Will Turn You Around
Hösten 2007 var jag singel för första gången på 11 år, och den här skivan blev soundtracket till mitt helt nya liv i Malmö, med nytt jobb, nya vänner, mängder av konserter, fester och flirtar, och ganska snabbt ny pojkvän: pappan till mina barn. Så kanske ändå den allra viktigaste skivan av dem alla.

tisdag 19 februari 2013

Vad hände med... Fidget-Nina - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Fidget bildades 1994, av Nina Natri, som redan innan bandet egentligen var bildat lyckades övertyga Damon Albarn från Blur att vilja ha dem som förband.
När Fidget väl fanns på riktigt gjorde de en legendarisk showcasespelning på Sturehof i Stockholm i mars -96, där hypen var så stor att 12 skivbolag kom för att lyssna på dem (enligt popskribenten Terry Ericsson var det rekord). Danska skivbolaget Mega vann dragkampen och lät Fidget starta en egen etikett, som de kallade Prodik. Namnet kom från en felsägning av ett litet barn som gillade Prodigy i en artikel i tidningen Pop, och blev sedan även till en drink, bestående av vodka lime blandat med Bailey's (och ja, det skar sig så det blev som keso, men smakade förvånansvärt gott). Debutalbumet hette "No Boogie Coming Your Way" och släpptes 1997 och två år senare kom "Glad To Be Your Enemy" (på annat skivbolag, Silence Records). Deras sista skivsläpp blev covern "Living On Video" år 2000.
Fidget i hissen på Kalmar nation i Uppsala 1996

Fidget var:
Nina Natri: sång
Louise Weibull: gitarr
Daniel Claeson: gitarr
Fredrik Andersson: synthar
Pontus Willquist: bas.
Johan Forsman: trummor

Nina Natri bor, nu som då, i Göteborg, och eftersom jag inte haft tid att åka dit gjorde jag en mailintervju med henne.
När splittrades Fidget och varför?
- Vi spelade våra sista spelningar våren/sommaren 2000. Under sommaren hoppade Fredrik av, han ville bo i skogen och tänka på livet. Pontus hade även han flyttat till Stockholm, som Louise gjort några år tidigare, samt Johan jobbade mer och mer med sin teater, och reste mycket på teaterturneer i Östblocket samt i Indien. Louise jobbade som konsult den hösten på olika ställen, bl.a. ett kärnkraftverk. Allt detta gjorde att det kändes som om ingen riktigt hade tid för bandet längre. Eller lust eller geografisk möjlighet att träffas. Jag började helt ärligt tappa hoppet. Under vintern 2000 försökte jag och Daniel spela in demolåtar, som senare ratades av de andra på ett
bandmöte i januari 2001. Då trodde jag och Daniel inte det fanns något Fidget kvar, så vi startade Nightclub, spelade ute några gånger med demolåtarna och spelade in allt som allt 5 låtar. Helt plötsligt sommaren 2001 ville Fredrik börja repa igen - och han och Louise och Johan började dra i fidgetrep. I augusti sa jag till slut att jag ville hoppa av. Daniel ungefär samtidigt. Den fantastiska popskivan jag ville göra direkt efter singeln "Living On Video" skulle aldrig bli en verklighet. Alla drog åt olika håll och jag hade inte ork att strida för något mer. Och med Daniel ut ur bilden skulle det aldrig mer bli någon popmusik, om inte jag orkade mer,  för han och jag stred alltid för popmusiken. Den ultimata poplåten.
Kändes det tomt tiden direkt efter?
- Det kändes fruktansvärt jobbigt tiden före. När jag väl gått ut med det, att jag inte ville vara med
längre, att jag skulle hoppa av bandet jag själv startade och varit så stolt över… kan man överhuvudtaget hoppa av då? - så kändes det bara som en lättnad faktiskt. Sen har det känts tomt åren efter, det är en rätt häftig känsla att vara med i ett gäng, åka från stad till stad och spela, skapa musik ihop och hänga med varandra, ha ett eget språk och sätt att umgås. Jag
saknar att ha ett gäng att strida mot resten av världen med. Och allra mest saknar jag en
vapendragare.
Har du kontakt med de andra i bandet fortfarande? Vad gör de?
- Ja, Daniel jobbar som journalist, nu som då och spelar musik. Nu sist på David Urwitz skiva. Han har även varit turnémusiker åt Trans-X i Sverige. Johan jobbar som regissör på sin teater och Fredrik Andersson läser till lärare. Louise har flyttat till Värmland och jobbar som forskare åt försvaret samt spelar i bandet Dont Be A Stranger med Johan. Pontus fortsätter med att vara Sveriges framtid. Han jobbar som riskkapitalist. Vår ljudtekniker Jonas Redig aka Daddy Ready jobbar för Silverbullit, som han gjorde då  samt som tekniker på Backa teater. Vår manager Hansi Friberg managrar bl.a. Sahara Hotnights och Marit Bergman samt har startat upp sin gamla skivlabel Starboy igen, som han hade med Johan Skugge och Linda Norrman,  och gett ut Sofia Talviks skiva.
Saknar du att vara med i bandet?
- Jag kan sakna tjatet i  bussen, det att man inte lät sig nedslås av dåliga recensioner eller motgångar, då vi utvecklat en viss sorts humor - och det var alltid någon som var på rätt humör och drog en vits vid rätt tillfälle eller sa bara något välbehövligt för att dra upp den som behövdes dras upp. Det är som sagt en fantastiskt kittlande känsla att sitta i en turnebuss och dra in i en stad med sitt band, spela och sen dra vidare. Det är häftigt, inget kan klå en i den situationen. Och vi var med om en massa helt underbara saker - som två helt grymma spelningar på Hultsfredsfestivalen till exempel.
Nina om bilden: Var i studio med Stisch-Tommy Spaanheden och Fused-Petra Hallberg. Vi skrev en schlager och höjde stämningen med partyhattar. Samt jag försökte mig på Agnetha Fältskog-tricket med hörlurarna.

     På tal om Hultsfredsfestivalen har jag flera minnen av Nina och Daniel just därifrån. På festivalen 1995 började jag prata med Daniel för att han, liksom jag, gjorde ett fanzine. Daniel gjorde popfanzinet Mainstream, och även Nina gjorde fanzinet Razzmatazz en kort period. På väg ut på campingen på natten stannade Nina och Daniel till och sjöng hela Genes låt "Sleep Well Tonight" för ett tält på campingen, för att det stod "Sleep well" målat på det.
På nästa års festival delade jag faktiskt tält med Daniel, men efter att han pajade tältet redan första natten blev det att vi delade (ett väldigt litet) tält även med Fredrik...
     En rolig anekdot från något av de åren, jag minns inte säkert om det var -95 eller -96, är att man kunde se en liten man iklädd luvtröja helt betuttad följa efter Nina vart hon än gick. En galen stalker? Kanske det, men mest känd var han som popstjärnan Moby.
Gör du någon musik nu? Du har ju sjungit med andra artister - vilka?
- Ja, har i veckan precis gjort en första demolåt till min kommande soloskiva. Har ett antal låtar på hög som spelats in under flera års tid - men den här låten kändes som låt ett av tio. Som en milstolpe, och jag är lite förvånad över hur enkelt det gick att göra. Nu är jag på väg!
- Åren efter Fidget har jag varit och är medlem i banden Homy och Nightclub, som låtskrivare och sångare. Har gjort en låt med synthpopparna Universal Poplab: "New Baby Boom". En låt med en DJ - Stisch: "At The Gates Of Orion", som släpps till hösten. Har även varit livemusiker, spelade synt och körade en tid i bandet Kitty And The K. För första gången i ett band med unisona snygga scenkläder samt gogo-killar! Har även gjort en låt till IFK Göteborg som refuserades samt en schlager som även den refuserades.
Vad har du gjort åren efter Fidget fram till nu?
- Våndats. Försökt komma igång med min egna platta. Försökt göra musik. Men mest försökt få ihop till hyran: jobbat i skivaffär, som truckförare, som CITY MAN, passat barn, DJ:at, frilansjournalissat osv osv.
Vad gör du nu? Och hur hamnade du där?
- Den positiva versionen: Har kommit igång med demofasen till min skiva. Har som mål att göra låtar till min skiva under sommaren och hösten. Ska sjunga på Hultsfredsfestivalen på lördag - köra en cover på Hawaii-scenen. Jag trodde alltid att Fidget skulle få spela på Pampas och Hawaiiscenen någon gång. Det händer nu på något vis då. Den mindre roliga versionen håller jag för mig själv.
Skulle du vilja att Fidget återförenas?
- Nej.
Skulle du vilja göra en samlingsskiva med bandet?
- Ja. För vi fick aldrig det genomslag jag tyckte vi var värda. Bl.a. fick vi aldrig släppa skivorna utom Nordens gränser, om ens det. Och det är jag förbannad på.
Vad var det bästa med att vara med i Fidget?
- Att det var något jag skapat från ingenting. Jag är verkligen stolt över att jag fick ihop det bandet och att vi spelade in två skivor och spelade live så mycket som vi gjorde. Vi var med om väldigt mycket roligt. Jag lärde mig mycket om diplomatiska processer, fick bättre social förmåga och fick ett jävlar anamma samt en smidighet som jag kommer att behöva i framtiden. Sen har jag nog inte fått skratta lika mycket någonsin i mitt liv som under Fidgetperioden. Vare sig före eller efter.
Vad var det sämsta med att vara med i Fidget?
- Att jag inte fick min vilja igenom varenda gång när det kom till låtarna, att ett break eller ett stick
pressades in i låten, som pajade hela låten. Jag ville göra den ultimata poplåten, men var väl för
demokratiskt lagd för att bli bandledarfascist.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Hej! Jag skulle vilja hjälpa dig med din kommande skiva för jag tror att den blir grymt bra! Får jag det?
- JA!
Eller:
- Jag skulle vilja bjuda dig på pannkakor hemma hos mig, pyssla om dig lite, titta på tv ihop och bädda ner dig, kanske hålla lite hand. Får jag det?
- JA!
Vilken är din favoritmupp?
- Kakmonstret, Animal, den svenske kocken eller sophögen.

Ur Fidget-artikeln i Fozzie nr. 6, juni -96, skriven av "Sören Börjesson":
Operation Fidget är ett steg på vägen. Om än ett litet sådant.
Men Nina är övertygad: en sångerska som aldrig sjungit i sitt liv och en basist som än mer sällan sett en bas är bättre än ingenting.
Så hon åker iväg till Brighton, mer och mer övertygad om Fidgets storhet, och låter varenda människa, intresserad som ointresserad, få veta att hon har ett band och att de minsann snart ska turnera i England, släppa skiva, blablabla. Ja, helt enkelt bli popstjärnor.
Till och med Damon i dåvarande idolerna Blur blir varskodd efter en spelning och Nina övertygar honom om att nästa gång de kommer till Sverige så ska Fidget definitivt vara förband.
- Jomenvisst, det är klart att ni ska vara det. Är ni bra då? frågar herr Albarn, som också föreslår att han ska nämna och tala gott om Fidget för Food, Blurs skivbolag.
Nina tänker efter en sekund, tänker att hon kanske borde säga att hon inte vet om Fidget är bra eller inte (det vet ju liksom ingen), men till slut kommer hon på bättre tankar:
- Visst är vi bra. Givetvis, säger hon och rumlar småfnittrandes därifrån.
Varumärket Fidget är sålunda fast förankrat (eh...) i den internationella popvärlden och när Nina på sensommaren kommer hem till Sverige igen återstår bara lite småputsningar för att karriären ska vara igång. Som typ att skaffa en gitarrist, trummis och kanske ett par låtar.


/Sara

Recension från Fozzie nr. 6, juni 1996
Fidget
Let's Put The Pokerfaces On + en demo till

Fidgets showcasespelning i Stockholm härom sistens kommer bli legendarisk: det var 12 skivbolag där. Ingen som "vet nåt" hade varit med om något liknande. Med andra ord kan vem som helst förstå att det här är något speciellt. Det är svårt att beskriva hur ett nytt band låter om man inte har något att jämföra med, och det har jag inte i Fidgets fall. Till att börja med kan berättas att Nina Natris sång är väldigt speciell, jag tycker hon låter lite isländsk ibland, men hon har finskt påbrå, så det kanske är det egentligen. Hon brukar sjunga "sh" istället för "s" i alla fall. Texterna är små funderingar, ofta med lite udda ord som låter snygga; "I shouldn't go any further, I shouldn't spit in adverse wind" ("Semi-Naked"), "extraordinary drunkenness is a bliss until you get to be a security risk" ("My Prawns"), "I would stop losing, and I would stop fidgeting if I were you" ("Stop Losing"), "I'm hoovering you away cause I can't stand you around me no more" ("Hoovering Away").
Musiken är... dynamisk kan man säga åtminstone, snyggt plockande på en gitarr varvas med mangel, med Fredrik Anderssons synth, som nyss blivit ett fast inslag, som extra krydda. Bångstyrig pop, kallar de det själva. Avig pop kan man också säga.
En annan sak som ju ska vara så fantastiskt speciell är att det är de två tjejerna i bandet som gör det mesta; Louise Weibull gör musiken och Nina texterna. Det är också Nina och Louise som är roligast att se på scen, Louise ser otroligt lycklig ut hela tiden och sjunger med i texterna lite för sig själv, och Nina spänner blicken i en, viftar med händerna och ler lyckligt. De är nöjda med det de gör, och det kanske är därför det blir så bra.

/Sara