Mupparna gör Bohemian Rhapsody

This Is Head på radion och Pet Sounds

Mina favvokillar i This Is Head är med i P3 Pop imorgon kväll, måndag 22-00. Lyssna! Och spring sen nästa morgon till Pet Sounds om du bor i Stockholm (och Rundgång om du bor i Malmö) och säg att du vill köpa den där skitsnygga ep:n som det står "0002" på som står i fönstret. I fönstret! This is big, kom ihåg var ni läste det först.

This Is Head på PSL

Mina bästa killar:

Grattis Patrik

Det är några födelsedagar jag aldrig glömmer bort, oavsett hur lång tid det går. En av dem är idag, och det är för att det är Eggstone-Patriks födelsedag. Grattis Patrik!
(eftersom mina fotoalbum är magasinerade för tillfället har jag lånat bilden från http://www.lightstalkers.org/)

The Sonnets

En kväll i september, bara ett par dagar innan jag skulle flytta från Malmö tillbaka till Stockholm, var jag ute med min ex-kollega Henric, som sjunger och spelar gitarr i This Is Head. Vi började prata med en journalist som skrivit gott om This Is Head och efter en stund när hans kompis också kom fram, fick jag veta att de båda spelar i bandet The Sonnets. Jag kände igen namnet, men hade aldrig hört dem, så efter att jag och Henric tillsammans med Per och Tobias, som de heter, gått vidare till Debaser och jag kommit hem gick jag in på The Sonnets MySpace-sida för att lyssna på dem. Per hade tipsat om att de skulle spela i Stockholm två veckor senare och jag hade redan sagt att jag skulle komma, så jag var i ärlighetens namn en smula orolig för att jag lovat för mycket - tänk om jag tyckte att de suger... Det hade ju också varit så synd eftersom vi haft en kul kväll och Per och Tobias var väldigt trevliga.

På deras MySpace möttes jag av en mycket snygg bild på bandet på en segelbåt och en enda låt, "Sebastian Said". Jag klickade på play och ett piano satte igång, och ett stort leende spred sig över mitt ansikte. Jag gillade låten - eller inte bara gillade den; den var nåt av det bästa jag hört på länge.

Självklart gick jag på spelningen på Alcazar två veckor senare, och redan en vecka efter det kom de tillbaka till Stockholm för en spelning på Debaser, och då träffade jag hela bandet för en intervju.

Efter soundchecken satte vi oss i Franska bukten, det inre rummet på Debaser Slussen, för att bandet skulle få äta middag och prata med mig och bli fotade av min pojkvän Christopher. På var sida om mig hade jag Per Magnusson (sång och gitarr) och Fredrik Gunnarsson (gitarr), i soffan mittemot mig satt Tobias Söderlind (bas) och Michael Hultberg (keyboards) och på andra sidan Per satt Mauri Chifflét (trummor).

Per började med att berätta lite om bandets bakgrund; de bildades i Växjö som ett tvåmannaband bestående av Per och Fredrik, och hette från början Sonic Sunday. Snart ville de "låta mer", så de tog in fler bandmedlemmar, och den första riktiga grejen de gjorde var att öppna arrangemanget för Popstad 2003 i Växjö, på största scenen, sänt i riksradion. De har släppt en EP och ett album (2006), flyttat till Malmö ("Det är mycket viktigt att vi har havet runt knuten.") och tappat en trummis på vägen, så Mauri har nu varit med i ungefär ett år. De har nyligen gjort färdigt ett album, som heter "Western Harbour Blue", men inget är klart om när det ska komma ut.

Namnet då, hur blev Sonic Sunday till The Sonnets och varför?

Per: - Det var i samband med Popstad. Vi hade en snabb sväng som Lazy Painter Jane också, efter Belle And Sebastian-singeln, men så började vi känna att nu är det på allvar liksom, nu ska vi spela i radio, nu måste vi bestämma oss.

Fredrik: - Det fanns ingen i hela världen som kunde uttala det bandnamnet heller, det blev fel gång på gång.

Per: - The Sonnets är ju väldigt romantiskt, och vi vill tro att vi är ett romantiskt band, och då passade det. Så finns det ju en Shakespeare-referens också, det kan man tolka hur man vill. Men framför allt är det ett kort namn. Jag träffade Ed Harcourt i Göteborg, och han gick bananas och sa att det här är det bästa bandnamn jag nånsin har hört. Då var det bara okej, då kör vi på det.

Vad har ni för influenser?

Per: - På den här nya skivan är det väldigt mycket slick 80-talssoulpop. Jag älskar ju The Style Council och Prefab Sprout. Det är två band som jag lyssnat väldigt mycket på. Mauri, du har lyssnat mycket sista tiden på...

Mauri: - Aztek Camera. Också samma genre där.

Per: - Vi gillar män i vita jeans med saxofoner.

Videon till "Sebastian Said" skulle jag säga är väldigt mycket Style Council, lite samma stil som videon till "Long Hot Summer".

Per: - Den är lite mer gay-romantisk bara.

Mauri: - Åååh, lite jobbiga referenser.

Per: - Nej, det är ju fantastiska referenser. Men det är ju bara för att Mauri gör videos. Vi satt och kollade på den härom dagen. Tekniken lämnar kanske lite övrigt att önska...

Just "Long Hot Summer"-videon är ju väldigt inspirerad av tv-serien "Brideshead Revisited", och det är väl ni också?

Per: - Det stämmer. De två första avsnitten av "Brideshead Revisited" är bland det vackraste jag har sett på tv. Just den här manliga vänskapen och sommaren och kläderna, helt enkelt den här perfekta lyckan, som man söker i en poplåt. När vardagen inte riktigt räcker till så siktar man lite högre.

Vi fortsatte prata om stil, och jag kom ihåg att Tobbe den där kvällen i Malmö skämtat om att han skaffat skägg för att kunna köra skepparstilen.

Tobias: - Men det hör väl havet till att ha skägg? Så jag köpte en segelbåt och odlade skägg.

Mauri: - Vi är ett väldigt visuellt band, vi tänker på alla plan.

Både Tobias och Per vindsurfar dessutom, så det är viktigt för dem att bo nära havet.

Per: - Det är nånting med havet, som vi alltid återkommer till som band. Det är också därför - jag bor 30 meter från havet - just att bara stå och titta ut över havet, det är en frihetskänsla som man alltid återkommer till och på nåt sätt genomsyras musiken.

Varför heter skivan "Western Harbour Blue" då?

Per: - Jag bor i Västra hamnen. Och låtarna är skrivna där. Och sen är det också en subtil referens till Dennis Wilsons "Pacific Ocean Blue". Det är en skiva som jag gillar väldigt mycket.

Det är Per som skriver texterna, och han berättade vad han får inspiration från:

- Jag läser väldigt mycket, från den romantiska och viktorianska eran i England, som Emily Brontë, William Blake och Oscar Wilde. Jag gillar att sno saker. Det är nånting som inte riktigt ligger i tiden nu, för det som är på modet nu är ju att berätta om när man gick till Konsum och köpte ost - "gräv där du står", liksom. Men det har jag aldrig riktigt förstått, för om jag spelar popmusik siktar jag mot något högre än vardagen, och då passar det inte riktigt för mig att skriva om Konsum-rundan. Även om vissa artister gör det väldigt bra passar det inte mig alls.

Du svarar på mina frågor i förväg här - jag skulle precis fråga vad ni vill med er musik.

Per: - Jag pratar väldigt mycket, jag kanske ska äta lite också.

Nej då, det är väldigt effektivt att du förekommer mina frågor!

Per: - Men jag tror såhär - om jag får prata lite till - hela ens liv, sedan man gick i skolan har folk sagt åt en att man ska göra saker. "Gör läxan", "Skaffa en utbildning", "Gå till jobbet". Men att spela i ett band har alltid kommit från en själv nånstans, en chans att skapa nånting ur ingenting, som faktiskt ingen har gjort nånsin. Sen kan det låta som många andra låtar, men fortfarande så är det din egen grej, och det tilltalar mig väldigt mycket.

Vad är det bästa med The Sonnets?

Alla log, men tvekade att svara. Per kastade ur sig "Tobbes skägg", innan Mauri tog till orda:

- Jag som ny tycker att det bästa är att de här grabbarna har spelat väldigt länge och att de har ett väldigt unikt sound, de har en grund, en historia som hörs. Det tycker jag är skitcoolt. Det finns en själ i det, och tydliga influenser: du kan höra en hel del soul, ja, Northern soul och Motown...

Per: - Det är ju nånting som alltid finns med oss.

Mauri fortsatte: - ...och samtidigt poplåtar, klassisk pop, och det ska bli intressant att se vad som händer, vilken väg det tar.

Det här kan ni gärna få svara på var och en för sig, det är en fråga som jag återupptäckte när jag skrev in gamla intervjuer: Vilket annat band genom historien skulle ni velat vara med i?

Alla satt tysta och tänkte - den ende som fick ur sig något var Fredrik:

- Hm.

Han funderade någon sekund till och sa sen: - Jag tror nog The Beatles faktiskt. Det finns inget annat band som varit med om det som de var med om. Ett klassiskt svar, men det går nog inte komma ifrån det.

Tobias harklade sig: - Men då hade jag rattat bas i Jackson 5.

Micke: - Med det stora afrot.

Tobias: - Jaja, jag hade velat ha allting: beige polo! Jag hade fått ha polo varje jävla kväll. (skratt) Jag hade fått gå bananas på varenda låt.

- Det får du nu också!

Tobias: - Nej, jag blir utskälld på slutet av "Blue Train".

Utskälld av?

Tobias: - Mina bandkolleger!

Micke: - Vi lämnar det... Jävligt jävligt svår fråga. Just för tillfället så hade jag kanske känt att det hade varit väldigt roligt att få leva ut varje klaviaturspelares våta drömmar (han skrattade till) i Toto. (de andra började skratta) Men det är just nu, får jag tillägga.

Mauri: - Måste det vara band som har slutat spela?

Nej, absolut inte.

Mauri: - Då skulle jag säga E Street Band faktiskt. Det skulle vara kul.

Per: - Vem skulle du vilja vara i E Street Band?

Mauri: - Jamen trummisen såklart. Det skulle vara gôtt, då det började, framför allt sådär 70-nånting, slutet på 70.

Per: - Style Council. De verkade ha en väldigt smooth tillvaro. Det första de gjorde när de startade bandet var att åka till Paris, dricka cappuccino och ha snygga trenchcoats på sig.

Hade du velat vara en tredje medlem, eller skulle du varit Paul?

Per log: - Paul såklart.

Såklart.

Okej, vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Per: - Nu? Hmm.

- Bra fråga.

Per: - Det här var svårt.

Fredrik: - Den där frågan önskar man ju att man kunde svara på.

- Ha ha ha!

Per: - Okej, jag har en: "Hur mycket champagne vill ni ha på er rider den här gången?" kanske.

Och vad skulle du svara då?

Per: - Mycket.

- Skitbra svar.

Sen, också en standardfråga för Fozzie, och det är givetvis: vilka är era favoritmuppar?

Fredrik: - Jag har jättedålig koll på dem.

- Du får ju säga kocken. Swedish Chef.

Fredrik (som jobbar som kock): - Javisst.

Mauri: - Vad heter han, trummisen?

Animal. (alla skrattade)

MaurI: - Han som bara headbangade hela tiden.

Per: - Du är ju typ honom. Jag är gärna Kermit, för jag är journalist också, så då är det ju schysst att ha sin egen tv-show. (skratt)

Tobias: - Han räkan, som hjälper kocken eller nånting, han är jävligt skön.

- Det är en kräfta va?

Tobias: - Eller nåt sånt, han är väldigt liten, och så har han en kockhatt.

Den kommer inte jag ihåg.

Mauri: - Vi skulle ha svarat de där två gamla gubbarna. Det är ju ni! (pekade på Fredrik och Micke)

Micke då?

Micke: - Jag har inga associationer till någon av dem, alla var helt bananas.

Det är lugnt, du måste inte säga nån.

Micke: - Skönt. Pass! Jag kan titta på de andra när de är muppar.

Berätta nåt man inte vet om The Sonnets.

Per: - Vår första... nej, det ska jag inte säga, det är för gammalt.

Jo, berätta!

Per: - Vår första demo blev en hit i Brasilien. Det är en klassiker: vi spelade in en låt...

Plötsligt började bartendern, som höll på att ställa i ordning i baren alldeles bredvid där vi satt, spela musik jättehögt, så jag hörde knappt vad Per sa, trots att jag satt alldeles bredvid honom, men jag höll upp diktafonen närmare hans mun och han fortsatte:

- Jag träffade Fernando från Brasilien i London. Jag jobbade som kock och han jobbade som bartender. Vi började skicka låtcitat i mathissen. Det var Oasis-perioden, så det var sådär "Don't look back in anger", när jag hade tappat fish & chipsen på golvet. Och sen spelade vi in den här låten, och så skickade vi den till honom i Brasilien, när vi hade åkt hem från London, det hade gått ett tag. Och så spelade han in en portugisisk version av den med sitt band, Phonopop, och så blev det deras största låt. Den blev hyllad av en enad journalistkår, så jag fick åka ner på en gigantisk festival och spela min låt för 100 000 pers.

Har du fått royalties för den?

Per: - STIM finns inte riktigt i Brasilien.

Mauri: - De upphovsrättsliga organisationerna har inte riktigt fått fäste där.

Per: - Annars... vi spelade live på BBC i London för nåt år sen. Efter att jag hade lämnat in en skiva till vaktmästaren... De har en gigantisk byggnad, BBC, som jag gick runt runt och hittade ingen dörr. Till slut fick jag ge den till vaktmästaren, som var sådär "alright mate!", och så tog han en slät kopp te och liksom bara spillde på den så jag tänkte att den där skivan är ju körd. (skratt) Sen efter några veckor så ringde de från BBC och sa att de älskade skivan och hade spelat den hela hösten och bjöd in oss att spela live i studion.

Det var den första skivan, som jag kort nämnde ovan, som hamnade hos BBC, och Per kommenterade:

Per: - Men det här känns som vår debut, för det är först nu, tycker jag, som vi har gjort en skiva som verkligen känns homogen, som vi är nöjda med. Vi har försökt göra väldigt enkla poplåtar. Vi har aldrig riktigt känt oss som ett "indieband", vi har aldrig känt att vi passar in i mallen "indie" - vi vill att det ska låta jävligt bra, slickt, smooth. Just ord som slickt och smooth är ord som vi har återanvänt väldigt mycket, vi vill att det ska låta dyrt. Och jag är ganska trött på hela den här grejen att det ska låta skit och man ska sjunga falskt, vi vill göra nånting väldigt rent och enkelt. Och också hitta tillbaks till känslan man hade när man lyssnade på musik när man snodde storasyrrans band som hon hade spelat in från Tracks.

Mauri: - Det finns ju nån slags sommarlinje, även om man lyssnar på det mitt i vintern så hamnar man på semester, eller att man vill ligga på stranden. Lite high-life.

Det känns som att er stil ligger i tiden nu.

Per: - Ja, det är lite roligt, för vi har hållit på med den här skivan i tre år, så när vi började med den här var det verkligen inte i tiden, alls. Så nu känns det för första gången som att Sonnets är i tiden! (skratt) Men det är helt omedvetet.

Ni säger lite samma saker som Fibes, Oh Fibes! brukar säga om sin musik.

Per: - Verkligen. Men vår tolkning av åttiotalet låter helt annorlunda.

Klockan började närma sig öppningsdags för Debaser, och bartendern drog igång The House of Loves "Shine On" på högsta volym och dränkte vår konversation totalt. Men som tur var kändes det som att vi hade hunnit med åtminstone det viktigaste.

Ett par timmar senare var det dags för spelning. Jag kan säga att när man blivit lite äldre och mer luttrad som jag, så är det inte ofta man får nya favoritband, men The Sonnets har blivit ett. Jag gillar att de håller en estetisk linje, jag älskar detaljrikedomen i låtarna och jag tycker förstås framför allt om den somriga musiken. Håll utkik på deras Myspace efter en chans att se dem på scen nära dig.

Text: Pop-Sara
Foton: Pop-Sara och Christopher

Small (23)

Från Fozzie 6, juni 1996:

Mike: sång, gitarr
Dave: sång, gitarr
Matt: bas
Chuck: trummor

Mark: roadie


foto: Pop-Sara

Small är ett av alla bra band från Chapel Hill, North Carolina, USA. De spelade på Kalmar nation i december -95, och jag fick en pratstund med dess osedvanligt trevliga och pratglada medlemmar. När vi pratade om Chapel Hill fick jag en känsla av att man kan göra en jämförelse mellan den staden och Umeå. Umeå kan man nog säga är Sveriges mesta popstad med framför allt mest inavel mellan banden. I Chapel Hill, som är en relativt liten stad, finns det en hög koncentration av band, och musikerna hoppar glatt mellan banden och startar nya band till höger och vänster.
Till exempel har Eric i Archers of Loaf spelat i Small, och när något band i stan behöver en trummis brukar de fråga Smalls trummis Chuck. Han har varit med i ett antal band. Stan lider tydligen brist på trummisar, så Small tipsade svenska trummisar som är trötta på Sverige att flytta till Chapel Hill.
Eftersom nu Chapel Hill fått såpass gott musikrykte finns det band som flyttat dit också, för att kunna "rida på vågen".
Låt oss se tillbaka på Smalls bakgrund: de har spelat tillsammans i fyra år, och ett tag under namnet Small 23. Anledningen till detta är ungefär samma som ligger bakom att Dinosaur Jr inte bara heter Dinosaur, som de gjorde från början, och att Ludox inte bara heter Ludo: det fanns ett annat band som hette Small, som haft namnet lite längre. Så när de hotade med stämning, och helt ohumoristiskt vägrade gå med på "vårt" Smalls utmaning om thumb-wrestling om rätten till namnet, så lade Small till 23. Varför det blev just 23 och inte t.ex. Boober Small som de annars hade på förslag har de ingen direkt förklaring till. Men för ungefär två år sedan fick de höra att det andra Small hade bytt namn, så de ringde upp dem och frågade om de nu fick ta bort 23 igen, och det gick bra. Sådana här namnkrockar, som naturligt nog uppkommer ganska ofta i det stora landet i väster, kan ge upphov till incidenter som en som Dave berättade om:
- En gång när vi spelade i Seattle kom en kille fram till mig precis innan vi skulle upp på scen och sa: "Du är med i Small va?" "Ja, det är jag." "Var är Jack?" eller vad det nu var han hette, sångaren i det andra Small, och jag sa: "Det finns ingen Jack här, men en Mike... han sjunger." "Nej nej, var är Jack?" och jag förklarade för honom att vi var Small från North Carolina och det andra Small finns inte ens längre, de har ett annat namn, och han sa: "Verkligen? Åh vad synd. Men okej, jag stannar och kollar på er ändå." Och så gick han och Mike kom och jag berättade vad som hänt, och då hörde jag killen skrika från andra sidan rummet: "Det är inte det riktiga Small!!! Det är inte det riktiga Small!!!" Men i slutet av kvällen så kom han fram till mig och sa att han tyckte vi var jättebra.
Mike: - Ja, det var coolt. Och anti-gravitationsstolen! Det stället skaffade en sån när Alice Doughnut spelade där, för de sa att de ville ha en. Bara på skämt, men vad killen på klubben gjorde var att han hängde en stol i fjädrar från taket i en skrubb, och där kunde man sitta och det kändes som att man bara flöt omkring. Det var härligt. Det är lite kul, de har blivit tvungna att sätta upp en skylt där det står att man bara får sitta en person i taget, för folk har velat ta med sig en tjej i den och sådär...
- Anti-gravitations-sexstol.
Dave: - I Amerika, på sina riders, alltså lista över saker man vill ha backstage, brukar band hitta på roliga saker och sätta dit en massa skräp bara för att se vad klubben kommer göra.
Chuck: - Vi har bett om rena strumpor.
Mark: - På vår rider står det att vi ska ha ett säkert ställe att förvara utrustningen, och på ett ställe i Oklahoma hyrde de en stor svart kille på ungefär 130 kg med en pistol för att vakta grejerna! Det kom 12 pers på spelningen, och han hade ett stort axelhölster och pistol för att vakta...
Dave: - Inte bara det, han rökte hasch också.
Mark: - Liksom "Hurra - skjut mig nu och få det överstökat."
Dave: - Ibland är klubbar så glada över att få ett visst band att de skriver på vad som helst - jag tror det var Van Halen som skrev att de måste ha "runners" som springer och fixar och hämtar saker åt bandet, och deras runners skulle vara topless kvinnor.
Chuck: - Och Dinosaur Jr - de skulle ha fruit roll-ups (godis), åtta paket, i alla färger som finns, och så satt J Mascis backstage och byggde små djur av dem. Ha ha ha!
De gick över till att berätta om när de spelade på Loppen i Köpenhamn och Mike och Mark bestämde sig för att "hit the dancefloor" efter spelningen. Mark berättade:
- We were busting a couple of moves, cause we were loose...
Dave sköt in: - Drunk.
Mark fortsatte: - ... actually quite very very quite drunk, så vi hittade på danser. Vi har "The Lawnmower", där man simulerar att man skjuter omkring en gräsklippare, i en disco-situation.
Kul, som alla 60-talsdanser.
Mike: - Ja, eller som country and western-barer där alla dansar.
Mark: - Dansar du? Den nya stora grejen i USA är dans. Och så har vi "Doing the Dishes", vilken såklart är som att man håller en tallrik och cirklar runt med andra handen.
Mike: - Min favorit är "The Bowler".
Mark: - "The Bowler"! Den lärde vi oss i Denver på en stor Halloween-show, när några av mina room-mates kom som bowlare - i likadana bowlingdräkter och håret slickat bakåt, och under hela Small-spelningen stod de längst framme vid scenen, och när de verkligen gillade en låt, så simulerade de att de bowlade och vrålade "yeah!".
Dave: - Som om de slog en strike.
Mark: - Har du sett filmen "Goodfellas"? Med Robert De Niro.
Matt till mig: - Hade du några andra frågor kanske?
Mark, som var helt inne i sina danser fortsatte ändå: - Vi körde "The Goodfellas" också, som är som en gangster-grej. Du vet som att slå någon med ett baseballträ - låtsas alltså - och dra kroppen till ett hål, gräva ett hål, slänga kroppen i hålet.. Grejen var att vi stod på ett dansgolv, med ljudtjejen, som är en supertrevlig tjej, med omkring hundra pers som dansade disco, och vi stod och grävde gravar...
Matt: - Det roligaste jag sett var när The Archers of Loaf dansade i stora papplådor.
Dave fortsatte: - Man har två hål på sidorna så man kan lyfta upp den. Så Eric i Archers - well, Chuck började - stack händerna genom hålen och satte hela lådan över sig, så allt man såg var mest två ben - och han är lång! - och armarna ut, och så dansade han. Alla på dansgolvet hoppade runt som kaniner, och han bara dansade omkring. Och resten av Archers of Loaf och Small stod och höll på att skratta ihjäl sig.
Vilka är era favoritband?
Mike: - Mission of Burma. Tidigt 80-talsband, jättebra.
- Cheap Trick, Hüsker Dü, The Replacements, Unwound.
Chuck: - Jag gillar Polvo jättemycket.
- Archers of Loaf är jättebra. Eric, den långe killen, var med i Small förut.
Bästa bandnamn?
Dave: - Bästa bandnamnet någonsin är When People Were Shorter And Lived Closer To Water.
Mike: - Chesterfield Kings har jag alltid gillat som namn.
- The Replacements. Och Sebadoh är ett bra namn, för det är brief. Och Fugazi.
Vi kom in på svenska band, och det visade sig att de har bra koll, och känner till Honey Is Cool, Fireside, Salt, Starmarket och Blithe, bl.a.
Dave: - Vi spelade med Starmarket igår, det var jättekul.
- Fireside och Salt spelade dagen efter oss i Linköping.
- Honey Is Cool - supergreat band!
Hur känner ni till dem?
Mike: - Det är en kille i Lund, som gör ett fanzine som heter Popöga, som spelade in ett band till oss med sex-sju svenska band så vi skulle känna till dem. Och i Göteborg så spelade vi på Magasinet, och en av killarna där känner sångerskan och vi har dem på band och vi är väldigt exalterade.
Dave: - Och så gillar vi ABBA.
- Gillar du verkligen ABBA?
Dave: - Ja, det gör jag. Jag växte upp med ABBA.



Någon frågade mig om jag har varit i USA, och det har jag. Så kom vi in på amerikansk junkfood.
Dave: - Det är en bra grej med Europa, vi har inte fått ett enda dåligt mål mat här. Vi äter inte riktig mat när vi är hemma - när vi är hemma så är vi på turné, och då får vi ingen riktig mat. På klubbarna så om de ger oss mat så är det typ pizza - här har vi fått riktigt goda rätter.
Mark, som är kock, tyckte det är lustigt att köken är så små i Europa - i USA lagar man inte så mycket mat hemma, men köken är så stora att man nästan behöver en cykel för att ta sig från ena änden till den andra, och här är det tvärtom.
Jag berättade om när jag och en amerikansk kompis skulle baka paj, och han gick och köpte färdig pajdeg - han visste inte ens att man kunde göra det själv.
Mark: - No, can't be done. Måste ha en maskin som gör det...
Sedan kom vi in på skatter, och konstaterade att det ibland är bra med skatt, då Mark berättade:
- Jag blev sjuk i New York, och blev tvungen att åka till akuten. Jag var där en halvtimme och fick en spruta, och jag kommer antagligen bli tvungen att betala sådär 200 dollar. Förresten, det var på samma sjukhus som Michael Jackson sen blev inlagd på. I feel like I've touched fame.
Mike: - Och vi fick vår van fixad på ett ställe som just jobbat med hans Rolls Royce.
Över till min favoritfråga: favoritmuppar?
Mike: - Dr Teeth. Han är med i Electric Mayhem, bandet.
Mark: - Guy Smiley i Sesam. Och alla i Fragglarna.
Mike: - Är svenskarna sura på oss för Svenske Kocken? Eller tycker ni det är kul?
Kul.
Mike: - Ni pratar ju inte så!
- De två gubbarna. Och Beaker var rätt cool.
Dave: - Jag gillar Rowlf. Och Groover.
Mike: - Oscar the Grouch. Big Bird sucks.
Jag är förvånad över att ingen sa Animal.
Dave: - Men Animal är ju given. Jag gillar örnen Sam, han var så strikt och konservativ, och så blev han alltid förödmjukad...
Mike: - När vi var i Göteborg såg vi på TV tre killar som sprang omkring på gatorna någonstans i Sverige med tomtemasker på sig, och de var nakna förutom skor, och bara sprang omkring och ropade "Ho ho ho! Ho ho ho!", och folk på gatorna gick bara förbi och tittade inte ens på dem!
Var det här svenskt?
- Ja! Det var hysteriskt roligt.
Mark, fortfarande om Mupparna:
- Kommer ni ihåg två konstiga figurer som sjöng "mana mana" och en tredje som svarade "du du dududu"? Min styvfar gör det hela tiden, han tittar på mig och "mana mana", och jag "du du dududu". Jag såg det här när jag var 12 eller nåt, och fortfarande när jag kommer hem över jul så kör han "mana mana" och jag "du du dududu".
Dave: - Det är en riktig låt, men jag kommer inte ihåg vem som gjort den. Det är nån storbandsjazz.
Mark: - Har jag fel i antagandet att en massa europeer verkligen är inne på grodan Kermit och sånt? För i Tyskland - jag har en kompis i Berlin som är jätte-Kermit-fan, och när vi var i Münster så hade de Kermit-hattar, tröjor och såna grejer.
Jaså - jag har letat efter Mupparna-grejer och här finns det ingenting.
Mark: - Det finns två grejer man kan köpa i Tyskland: det ena är Mupparna-grejer och det andra kan jag inte prata om, hi hi.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Dave: - Fråga oss vad vi tycker om snaps.
Vad tycker ni om snaps?
- Vi har inte fått nån än.
Mark: - Vi har hört att ni svenskar bär det med er jämt. Nä, jag skojar.
Dave: - Min familj (Dave har svenskt påbrå) firar en massa svenska saker och vid jul brukar vi samlas och sjunga Helan Går och dricka Akvavit.
Kan du Helan Går? Sjung den!
- Nej, jag kan den inte om jag inte hör andra sjunga den, jag kan inte orden egentligen. Och så kan min morfar (han sa faktiskt morfar och inte grandfather) en liten bit på slutet som ingen annan kan. Min morfar var immigrant från Sverige. Jag har en väldigt stark svensk bakgrund, jag har folkdräkt, och har dansat folkdans och allt sånt - jag är säker på att de flesta svenskar inte gör det, men jag gör det.
De andra skrattade, och Dave suckade: - Ah, leave me alone..
Till slut har jag en fråga från Chuck som jag inte kunde svara på:
- Jag såg en sport på TV en gång, som hette yorkball eller borgball eller nåt sånt. Det var en stolpe i mitten, fyra meter hög, med en korg högst upp, och spelarna får varken springa eller dribbla med bollen, utan bara passa denn, och så är det både män och kvinnor i laget. Det var i Skandinavien i alla fall som de spelade det.
- Är du säker på att du inte drömt det?
Chuck: - Nej, jag såg det på kabel-TV.
- Det kanske dog ut för att ingen kände till det.
Mike: - Som borgball.
Dave: - Det låter som en fiende till Picard.
Det låter lite som korgboll, förutom det här med bara en korg, men om någon annan vet svaret så skicka hemskt gärna ett svar till Fozzie så vidarebefordrar jag det till honom.

/Sara

Lyssna på Small på MySpace.

Mutts

Från Fozzie 6, juni 1996:
(notera att sångaren Håkan Åkesson senare blev mer känd under sitt andranamn Alf.)

Bandet Mutts gjorde sin första demo i augusti -94, och redan i november samma år fick de sin första spelning. Det är inte för inte som de har fått ett bra liverykte: under -95 gjorde de ett 40-tal spelningar, från Köpenhamn i söder till Storlien i norr. I Köpenhamn har de spelat på det kända Loppen.
I nya svenska filmen "Vackert väder" är Mutts med i en scen och spelar live på en klubb.



Från början hette de faktiskt Mats, men strax efter de verkligen bestämt sig för namnet dök Yvonne, Kent och Broder Daniel upp, så det kändes lite tjatigt med personnamn, och då kom de på att man lika gärna kunde stava namnet Mutts och få samma uttal.
Mutts består av sångaren och gitarristen Håkan Åkesson, basisten Tommy Nilsson (...) och trummisen Fredrik Svensson.
Influenser?
- Det varierar från dag till dag. Vi tittar mycket på ZTV för att hålla oss à jour, men det är mycket äldre grejer också. Jag lyssnar mycket på skivan "A Tribute to Glenn Campbell" med Jimmy Webb, en evergreen-sångare, som jag hittade hos mina föräldrar. Det är som en amerikansk motsvarighet till brittisk easy listening, orkestrerad country ungefär. Jättebra låtar.
- Det kan vara en kick att se ett lokalt band som är som man själv. Man ser ju mycket fler lokala band än etablerade.
Håkan hade kontrakt med Polar för ett soloprojekt före Mutts, men det rann ut i sanden.
- Nu spelar jag ju i Mutts, det är tuffare.
Första gången jag hörde Mutts var när jag såg deras video till "Her X-Boyfriend" på ZTV:s "Tryck till". Jag tyckte det var lite häftigt att göra en video, och att lyckas få den spelad på ZTV redan innan man ens har släppt en singel. Nu fick jag veta att de faktiskt gjort en video till, till "Crawling on a Freeway", men den har bara visats på Sydnytt i Malmö.
- Vi har en polare som är fotograf, Martin Bogren, och han gjorde dem, ganska anspråkslöst. "X" är så kort, så det var smidigt. Vi tog låtar som inte ska bli singlar, vi vill inte bränna dem på testvideos.
- Dem gjorde vi bara för att marknadsföra namnet. Nu är det mer tal om att göra en "riktig" video.
I slutet av mars gjorde Mutts en inspelning med Chips från Sator. Lund Records stod för inspelningen.
- Blir det vi gör med Chips nu bra så blir det en EP som ska ut innan sommaren. Eventuellt blir det en fullängdare efter sommaren. Men vi har inte skrivit något kontrakt än, så vi vet inte hur det blir.
Mutts har förlagskontrakt med Buddha Music, som Pange från Mejeriet, Michael och Sven från Sinners, några från Apollon Video och en från Sydsvenska Dagbladet har (och de samarbetar med Stockholm Records).
Har ni fått mycket publicitet?
- Vi fick demorecension i Pop, i SA blev vi vinterns demo. I GP blåste de upp en hel sida.
- Vi har aldrig skickat till Linda Norrman och så. Jo, förresten, när vi skulle spela i Stockholm. Vi skickar inte ut demos för att skrivas om, vi skickar mest till spelställen, inte till tidningar för att suga publicitet. Vi borde väl göra det, framför allt innan spelningar för att få reklam. Men det finns så många band som bara lever i tidningar, och så spelar de en gång på nåt obskyrt ställe bara för att ha spelat, men de lever bara i tidningar. Det är många band som vill stressa, de vill ha skivkontrakt innan de bildat ett band nästan, och så blir det därefter.
Tommy: - Ja, nu har det blivit som "Jaså, du spelar i band. Har ni kontrakt?"
Fredrik: - Vi har ju bara funnits i ett och ett halvt år.
Håkan: - Men vi har verkligen fått höjdarspelningar. Vi spelade på Mejeriets festival med Brainpool, Boo Radleys och Sleeper, och på Malmöfestivalens stora scen med Cardigans och Wilmer X och på Loppen i Köpenhamn. De enda andra svenska band som spelat där är Brainpool, Sator och Popsicle.
- Vi försöker snarare jobba... på ett gammalt naivt sätt tror vi att vi kan komma någon vart genom att skriva bra låtar och spela.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Håkan: - "Oasis eller Blur?" Nää... "Hur känns det att ha vunnit 8 miljoner på Lotto?" Nääej...
Fredrik: - Märklig fråga.
Håkan: - Ja, men den var rolig. Jag har inget sådär snärtsvar. "Hur känns det att vara fem i bandet?" Vi ska inte ta med mer folk, det räcker som det är. Folk tjatar om att man måste ha körer, men det kan man ju ha på inspelningar.
- Idén med Mutts är att det ska vara minimalistiskt, styrkan ska finnas i låtarna. Man kan stå och mangla sönder låtar och det låter jättetufft. Man kan dölja en dålig låt, men tre pers - låter det dåligt så är det för att vi är dåliga eller för att det är en dålig låt. Det krävs att man är alert, att kunna hitta på nya arrangemang, det är ju begränsat att vara tre, men det finns många sätt ändå. Man är tvingad att hitta på nya sätt att arrangera när man bara är tre.
- Enda nackdelen är när vi ska åka långt, det är inte så många som kör...
Favoritmuppar?
Fredrik: - Örnen som är nyhetsuppläsare. Han som kom med skämt som "örngott är godis för fåglar".
Tommy: - Gubbarna på balkongen.
Håkan: - Svenske Kocken!
Fredrik: - Och Beacker, han är så frän. Han står bara och piper.
Tommy: - Vi kanske skulle döpa om oss till Mupps!
- Ja, och kalla oss mupp-namn! Animal och Gonzo. Tänk att göra det seriöst! Som ett bluesband, stå i Gonzo-kostym och solglasögon och spela döseriös musik. Helt igenom fel.
Är det något mer ni vill berätta?
Fredrik: - Jag har inget korsband i vänsterbenet.
Än så länge vet jag inget om hur inspelningen med Chips gick, så jag vet följaktligen inte om det blir någon skiva, men jag håller tummarna. Till dess råder jag er att försöka se Mutts live, för de är verkligen ett lysande liveband.

/Sara

Det kom sedermera ett par singlar och ett självbetitlat album på Lund Records, 1996, liten diskografi här.
Artikel om Håkans steg från Mutts till solokarriären som Alf här.

Chester Copperpot

Från Fozzie 6, juni 1996:

Chester Copperpot är bandet som har tagit sitt namn från filmen "The Goonies" ("Dödskallegänget") och som ganska nyss gav ut skivan "Poems & Short Stories", vilken inte direkt ser ut som den mangelpop-skiva den är. Den ser snarare ut som en jazzskiva med sin teckning av några instrument, och Chester-medlemmarna Fredrik Karlsson (sång och gitarr), Niklas Aldén (bas) och Christian Sjögreen (trummor) påstår att han som gjorde omslaget fick fel kassett, en med Art Blakey och Thelonius Monk, fast jag tror de ljuger. De tycker i vilket fall som helst att det är roligt när det ser annorlunda ut.



Innan de gjorde skivan och innan de ens hette Chester Copperpot hette de diverse "kuliga" namn som Herring, The Retrievers, Pommac och Grodlåren - de bytte namn för varje demo, men när de spelade in demon som Dolores Records i Göteborg gav dem skivkontrakt för tittade de på filmen "The Goonies", så de ansåg det vara ett gudomligt ingripande och tog sitt nuvarande namn. Kontraktet fick de i december -94, och först kom en 6-spårs-EP och sedan "Poems & Short Stories", som är en fullängdare. De har fått genomgående bra recensioner, inte en enda sågning. Som Niklas säger:
- Det är ju så harmlöst, ingen kan väl såga oss.
Eller som Christian säger:
- Kvalitén undgår väl ingen.
De kommer från den lilla hålan Kinna utanför den något större hålan Borås, där jag kommer från. De har spelat ihop i nästan fem år, men jag märkte aldrig av dem när jag bodde där. Nu på senare tid däremot har de fått uppmärksamhet i både lokaltidningen och större tidningar. De har gjort två videos, en till "Jinxter", som visats någon gång på ZTV, och en till som bara finns på en Dolores-videosamling. De har fått fanmail från Japan, där de sålt skivor och deras skiva ska även licenssäljas i Australien.



Jag träffade dem när de spelade på Kalmar nation i Uppsala och pratade lite om sånt man brukar prata om i intervjuer:
Vad gör ni på dödtiden runt spelningar?
- Umgås, äter godis, dricker öl. Pratar om livets goda ting...
- Sitter och glor och är nervösa.
Fredrik: - Hållandes krampaktigt i en ölflaska.
Christian: - Ber till gud de sista 15 minuterna.
Niklas: - Med stadiga ben går vi sedan in på scenen.
- Leker Ett skepp kommer lastat med hårdrocksgrupper t.ex.
- Lyssnar på Thin Lizzy och Janne Lucas.
Janne Lucas?!
- "En ensam vilsen morgonmås flyger över Frillesås" - det sammanfattar hela vår livsfilosofi.
Influenser?
Niklas blixtsnabbt: - Thin Lizzy.
Fredrik: - Och Janne Lucas.
Niklas: - Thin Lizzy mest spirituellt, inte så mycket musikaliskt.
Fredrik: - Vanlig rockmusik; Lou Reed, countryrock. Det är bättre att ta från lite andra genrer, så kan man knycka mer rakt av. Annars märks det så tydligt. Men vi knycker ju inget.
Ni låter visserligen rätt mycket Superchunk.
Niklas: - Nu kör vi vårt eget race.
Fredrik: - Vi spelar ju sån gitarrmusik. Vi försöker få till det rockigt, inte så indieaktigt, då blir det så klurigt, vi försöker hålla det enkelt och rakt.
Niklas: - Det är lättare att spela då.
Fredrik: - Hüsker Dü. I alla fall jag.
Niklas: - Freddie Mercury, Queen.
Fredrik: - Nästa skiva blir symfonirock. Ironiska generationen...
Svenska favoritband?
Niklas: - Thin Lizzy. Jag gillar Thin Lizzy.
Fredrik: - Hur många ska vi säga? bob hund. Rosebum; ett band från Kinna. De är ungefär som vi fast bättre på att spela.
Fredrik: - Waterbug är bra.
Niklas: - Jag tycker faktiskt Starmarket är bra. De är faktiskt jättebra.
- Förrädare. De är våra största konkurrenter.
Christian: - Sludge Nation är bra.
Fredrik: - Eggstone!
Niklas: - Spiritual Beggars. Det finns många grymt coola hårdrocksgrupper.
Fredrik: - At the Gates. De är rekorderliga. Och RoCee.
Vilket annat band skulle ni vilja spela i om inte Chester Copperpot fanns?
Fredrik: - I hela världen?
Niklas: - Jag kan inte tänka på nåt annat: Thin Lizzy. Nåt som får skithöga gager. Vikingarna skulle det vara i så fall, de har skyhöga gager.
Fredrik: - De får ju gärna vara bra också.
Christian: - Kent. Nej usch, fy bubblan.
Niklas: - Cardigans. Danzig.
Christian: - Philemon Arthur and the Dung. Tänk vilken ära.
Fredrik: - Wu Tang Clan, he he. - Det var den klurigaste frågan jag fått i hela mitt liv. (Han tänkte lite och fortsatte:) Hade vi inte haft varandra skulle vi lagt av.
Christian flikade in: - Suttit i fängelse. Nej, vi skulle haft bättre betyg i skolan.
Niklas: - Vi är en så sammansvetsad grupp.
Fredrik: - Kiss! Kom jag på. Och hittat på eget smink.
Niklas: - Ja! Alice Cooper. Hans grymma scenshower. Han högg huvudet av sig själv.
Innan jag gick upp i logen för att göra intervjun så gick jag genom köket och frågade dem som jobbade om de hade några bra frågor till bandet, och en tjej slängde ur sig frågan:
Finns det en tanke med era frisyrer? (de hade helt normala frisyrer...)
Fredrik: - De ska se fina ut.
Christian: - Vi har blivit stylade av Solo i Göteborg. (Nää...) Vi har olika stilar som ska tillfredsställa olika personer i publiken, men ändå är vi en helhet. Yvonne-helhet.
Niklas: - Jag är lite grunge.
Fredrik: - Jag är skatepunk.
Niklas: - Nej, du är pop! Den randiga t-shirten du hade i morses - du såg för jävlig ut!
Vad vill ni med er musik?
Fredrik: - Vi vill sprida glädje och kärlek. Och så vill vi stoppa USA:s exploatering av tredje världen.
Christian: - Det vill vi. Vi vill frigöra människan religiöst, kulturellt, politiskt och sexuellt. Och allt fjantigt du kan komma på.
Niklas: - Vi vill få gratis feta goda hamburgare som vi fick idag. Och gratis sprit.
Favoritmuppar?
Christian: - Groover. Han är ju outstanding.
Niklas: - Vad heter han som är Darth Vader i en sketch? Gonzo. Han är underbar.
Fredrik: - Gubbarna på balkongen. Eller Ernie i Sesam.
Christian: - Man är ju uppväxt med Sesam.
Fredrik: - Sopmonstret i Sesam, han som bodde i en soptunna (Oscar). Och Big Bird är grym.
Min vän Caroline som var med tog här upp frågan huruvida Elmo i Sesam är kvinnlig eller manlig, varpå Chester-pojkarna konstaterade att de är tvekönade allihopa. Eller åtminstone asexuella.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Christian: - Vad jag heter. Det är lätt att svara på.
Niklas: - "Vad tycker du om Thin Lizzy?"
Fredrik: - "Vill du ha tredubbelt gage ikväll?"
Niklas: - "Vill du ha fyra miljoner?"
Fredrik: - "Säg 20 bra skivor."
Niklas: - Det var väl ingen fråga.
Fredrik: - "Tycker du om skivor?" då. "I så fall vilka?"
Christian: - Ja- och nej-frågor. Lätta.

/Sara

Chester Copperpots MySpace.

Northern Soul - av Teet Sirotkin

Artikel skriven av min vän Teet Sirotkin för Fozzie nummer 6, juni 1996:
"I gotta dance to keep from crying"
- Smokey Robinson & the Miracles

Människor i adidas-t-shirt som dansar oavbrutet till ett snabbt beat till åtta på morgonen. Små vita tabletter som hjälper till att hålla en igång hela natten och som gör att musiken låter ännu lite bättre. Vinylplattor som bara har pressats i en handfull exemplar och som DJ'n tejpat över etiketterna på (för att ingen ska kunna sno hans låtar). Känns det igen? Nej, det är inte Docklands 1996, det är "The Twisted Wheel" i Manchester 1970. Dans-scenen är inte någonting nytt, om någon nu trodde det. Den föddes i all tysthet i trista norra England medan resten av världen fortfarande var upptagen med att bråka om huruvida det var Stones eller Beatles som regerade. Medan debatten numera gäller Blur och Oasis fortsätter norra England att svänga till odödliga dansanta soullåtar, som de alltid har gjort. Kopplingen mellan Northern Soul och den moderna dans-scenen blir som mest uppenbar när Chemicals eller Ballistic Brothers plötsligt slänger på en dammig Ric-Tic-sjua mitt i sitt set.



Northern Soul är ett begrepp som har droppats en hel del under den senaste tiden. Edwyn Collins poserar framför ett gigantiskt Wigan Casino-märke och obskyra soulsinglar börjar dyka upp på skivtallrikar oavsett vilken typ av klubb man befinner sig på. Northern Soul handlar om en blandning av människor som alla vill försvinna i en drömvärld. Det handlar om att dansa till musik som berör en starkare än en nyförälskelse. Det är ingen slump att scenen uppstod i tråkiga industristäder i norra England (därav Northern Soul). Northern Soul är verklighetsflykt. Scenen skulle dock aldrig fungera i Sverige. Vi kommer aldrig att få se ungdomar i säckiga byxor och med svettarmband runt handleden göra piruetter på dansgolven i Sverige. Men det gäller att hålla isär scenen och musiken. Det kommer med all säkerhet vara alldeles självklart och helt rätt att DJ'n spinner "Kiss Me Now" med Florence Devore i vilket sammanhang som helst.



Ingen tycks riktigt veta hur Northern Soul egentligen låter och precis som med den genre-fixerade dans-scenen med sina handbags och happy-hardcores, delas Northern Soul upp i newies, floaters, stompers etc. Northern-låtar har dock vissa gemensamma drag. Det viktigaste är att de är dansanta och svängiga, med ett markerat beat. Gärna ganska snabba 60-talslåtar med stråkar, blås och otighta körer. Artisterna bör naturligtvis vara svarta, från USA och helst totalt okända. Även om många Motown-hits kan placeras in i Northern Soul-facket, så har det alltid gällt för Northern-DJ's att hitta så rara, men bra singlar som möjligt. Mycket tid har spenderats av några få dedikerade människor bland dammiga reabackar i charity-shops i Detroit och andra amerikanska storstäder (s.k. soul-searchin'). Genren har naturligtvis spretat ut i alla riktningar och man kan hitta både vita artister och 80-talslåtar som man lugnt kan lägga ner i sin skivväska med Northern Soul. Det viktigaste är att det ska gå att dansa till - nätterna igenom. Dans är ett nyckelord och det har naturligtvis uppstått helt unika stilar, som mer påminner om OS i gymnastik än om "vanlig" dans.



Om någon frågar efter typiska Northern Soul-artister, så har han missuppfattat allting. Artisterna är inte viktiga, utan det är de enstaka låtarna som gäller. Ofta har de bara gjort en bra Northern-låt, medan resten är crap. Som exempel kan nämnas "The Night" med Frankie Valli (som f.ö. är vit och förskräckligt ful). Egentligen är det vinyl-sjuor som gäller och ingenting annat. Dessa skall ligga i hårda pappkonvolut och naturligtvis vara originalutgåvor. Men med tanke på att många av de bästa singlarna betingar tresiffriga belopp får man nog börja med att skaffa sig några av de ypperliga samlingsplattor som har börjat dyka upp. Numera är det skivbolaget Goldmine/Soul Supply som har efterträtt Kent som champion på re-release-scenen. Kent ger ut mycket mer och det är mer överkurs och färre bra låtar på varje skiva, medan Goldmine inte kompromissar. Det är idel guldklimpar! Än så länge är dessa skivor tyvärr knepiga att få tag på i Sverige, men det hör ju liksom till. Be någon kompis som skall åka till Goldmine-affären i Manchester att ta hem ett gäng plattor eller be Megastore ta hem dom. Eller ännu hellre, åk till valfri amerikansk storstad, lägg ett par dagar på att gräva i rea-backar och vibba in låtarna nedan. Dessa är de bästa jävla Northern Soul-låtarna någonsin, alla kategorier. I min skola. Just nu.

Love You Baby (Eddie Parker)
Den här låten fick mig att köra av vägen en gång. Vi lyssnade förstås klart på den innan vi kollade om någon var skadad.

He's Coming Home (Beverly Anne)
Denna har jag bara på en bootleg-tape som jag hittade i London. Jag vet ingenting om sången eller artisten, jag vet bara att jag får rysningar längs ryggraden och tårar i ögonen varje gång introt går igång. Flickan som står i regnet på perrongen väntar på att han skall komma hem. Hon står nog kvar fortfarande och väntar. Snyft!

Nine Times (The Moments) Lyssna
När Paul Weller var i Stockholm med Trans-Global Express-turnén, så hade han med sig en liten bärbar skivspelare och en kasse repiga singlar. Han spelade in en kassett åt en bekant till mig och på den fanns "Nine Times" inspelad två gånger. "Music to My Heart" med Patti Austin och "What's Wrong With Me Baby" med Invitations var också med.

Seven Days Too Long (Chuck Wood) Lyssna
En Northern Soul-lista blir inte komplett utan denna svettiga stomper. Lyssna och se varför Dexys Midnight Runners låter som dom gör. "Breaking Down the Walls of Heartache" med Johnny Johnson and the Bandwagon går lika bra. (Lyssna på originalet här och Dexys version här.)

I Got a Feeling (Barbara Randolph) Lyssna
En av de mindre kända Motown-låtarna. Är du kär, så blir du ännu kärare efter att ha lyssnat på den här på onödigt hög volym.
Här kunde jag lika gärna ha valt "Heaven Must Have Sent You" med The Elgins. Lyssna

The Priceless Gem (Jamie)
Ännu en låt från en tape som får mig att vrida upp volymen och göra konstiga skutt och snurrar. Om någon hittar den på vinyl så ring mig. Genast! Detta gäller även "Moonlight, Music and You" med Laura Greene.

Get Ready (Ella Fitzgerald) Lyssna
Det är vanligt med covers i den här branschen och det är inte helt ovanligt att det blir bättre än originalet. Som exempel kan denna Temptations-låt tjäna. (lyssna på originalet.) T.o.m. "Purple Haze" och "Under My Thumb" finns det Northern-versioner av. De är inte bättre.

We Got a Love That's Outta Sight (Spencer)
Många av de här låtarna blir man så oerhört glad av. Detta är en sådan. Har man inte ett toppenförhållande själv, så kan man ju alltid blunda och låtsas.

Hold Back the Night (Trammps) Lyssna
På en all-nighter i Sheffield som jag var på valde DJ'n att avrunda natten med denna mid-tempo newie från 1975. Naturligtvis.

I Go to Pieces... Everytime (Gerri Granger)
Fast, frågan är om inte den här snyftaren ändå är den perfekta avslutningslåten, eller "The Entertainer" med Tony Clarke, eller "I Walked Away" med Bobby Paris, eller...

Med följande samlingsplattor i CD-växlaren kan du ha din alldeles egna all-nighter hemma. Glöm inte att hälla talk på parketten, ta på svettarmbanden och applådera mellan låtarna.

The Golden Torch Story (Goldmine, GSCD 61)

The Wigan Casino Story (Goldmine, GSCD 51)

The Wigan Casino Story Continues... (Goldmine, GSCD 72)

Essential 60's Northern Soul Vol. 1 (Deep Beats, DGPCD704)

Essential 60's Northern Soul Vol. 2 (Deep Beats, DGPCD728)

Northern Soul Time (Goldmine, GSCD 77)

Don't drop out!

/Teet Sirotkin

En del av låtarna finns på Spotify, och dem har jag länkat till. Resten får ni åka till USA och gräva i reabackarna efter. :) Teets skivor kan ni dansa till på diverse klubbar i Stockholm.
/Sara

Per Sunding om Eggstone

Från Fozzie 9, juni 2004

En kväll i september 2003 hade jag och Per Sunding faktiskt bestämt att jag skulle få en intervju. Per är en väldigt öppen och totalt genomtrevlig person - jag har läst ord som jovialisk och chosefri i beskrivningar av honom, ord som jag själv inte brukar använda, men de passar bra - som alltid har tusen saker att göra och hundra människor att prata med. Så när jag kom till Tambourine Studios och fick höra att han bokat ett bord på krogen Tempo tillsammans med det danska bandet Swan Lee, som han höll på att producera, blev jag orolig för att det ändå inte skulle bli tid för någon intervju. Men jag bestämde mig för att "go with the flow", hängde på och hoppades på det bästa.

Och det bästa inträffade. Efter middagen på Tempo hamnade jag och Per på en klubb där förre Vibrafon Records-chefen Martin Theander spelade bra musik, men som mot all förmodan var i det närmaste folktom, så vi satte oss vid ett bord med varsin öl och en påslagen bandspelare. Där satt vi i en och en halv timme och dissekerade Eggstone-texter in i minsta detalj, och i min nördiga lilla värld kan faktiskt en kväll nästan inte bli bättre än så.

Eftersom vi pratade i en och en halv timme blir det otroligt mycket som inte får komma med i artikeln; vi pratade om Tambourine Studios, om vilken låt som oftast är bäst på skivor (vi enades om nr. 3, 5 och 7), vibrafoner (givetvis) och viktigast av allt: låttexter. Men först av allt den allra viktigaste frågan:
Kommer det bli nån ny Eggstone-skiva nån gång?
- Ja, jag tror verkligen det.
Inom vilken tidsram?
- Det är omöjligt att säga, men det finns några j-t bra låtar som vi gärna vill spela in helt enkelt.
Men när har ni tid då, ni har ju uppenbarligen aldrig tid?
- Nej, det är ju det som är problemet. Ja, därför att vi måste... vi har en studio som vi älskar och som vi trivs i och som en stor del av vår identitet har blivit det liksom, man blir ganska snart liksom ens arbete, det blir ganska snabbt ens identitet.

För några år sedan började det ryktas om att Eggstone var på gång med en ny skiva; dels var det en artikel i en dagstidning som berättade att bandet varit i Paris och spelat in ett helt album, dels hörde man att en hårddisk kraschat och tagit med sig en nästan helt färdiginspelad skiva. Per kommenterade:
- Vi hade spelat in ganska mycket, men sen så var det mycket möjligt att även om den hade varit kvar att vi inte hade kommit längre än vad vi har gjort nu ändå, därför att det ska ändå finnas tid och att ha råd att ha kvar studion men kunna låta bli att jobba i studion på ett år och istället spela in skivan och vara ute och spela. Att försöka pusha en skiva då också.
- Vi var kanske inte så nära då, vi vet inte, jag vet inte hur nära vi nu heller, det finns liksom ingen... det är ganska frånvänt på nåt vis, men det är faktiskt vår ensak (han skrattade till) när vi gör en skiva. Men det är lite så det känns, för oss är det en familjesak.
De låtar som försvann då, har ni kvar nånting av det nån annanstans?
- Ja, låtarna finns ju kvar liksom, de finns ju uppe i huvudet och några av dem har vi spelat in som demogrejer igen. Och min erfarenhet säger mig att det blir nästan alltid bättre när man gör om det, det blir ett snäpp vassare.

Går det beskriva Eggstone?
- Jag tror inte Eggstone skiljer sig så mycket från många andra band... Jag tror vi har gått igenom... att vara med i ett band är liksom en process. Sen så tror jag - vi snackade tidigare när vi gick hit om att jag och min tjej idag har 16-årsjubileum, och Eggstone har 17-årsjubileum, och att det liksom... det kanske finns nånting i det som vi håller på med, att vi liksom - dels att vi trivs ihop, men att vi kanske är lojala människor sådär på nåt vis, som gillar att jobba vidare med varann, i med- och motgång på nåt vis. Och det känns som det viktigaste för oss. Men jag tycker när man nu jobbar som producent och jobbar med en massa andra band, så det som jag kan tillföra som producent är ofta det jag har varit igenom med mitt band, att jag har jättemycket erfarenhet om hur det är att vara med i ett band. Och jag märker att många band går igenom samma saker som vi har, ungefär som det kan finnas en äktenskapsrådgivare som kan veta och förstå och lösa upp knutar i ett äktenskap så vet jag hur det är att vara med i ett band och vet de flesta grejerna som man kan vara med om och som kan gå galet liksom.



Jag kom att tänka på - om ni gör en ny skiva, eller när ni gör en ny skiva - så kommer det bli mer som "oh, de gör comeback" liksom. Men det känns lite som att ni gör låtar när ni känner för det, men när ni ger ut en skiva, kommer det vara för att liksom sälja skivor, eller kommer det vara för att nu har ni gjort 11-12 låtar som ni är så nöjda med att nu äntligen kan ni ge ut det?
- Jag tror att det som drev oss i början var liksom att hela världen låg öppen, man var ung och man vet inte riktigt vad som väntar, och man bara ska iväg och man ska bli världens bästa och man ska... våra drömmar var att vi skulle bli världens största band någonsin, självklart. Men sen så har vi lärt oss en massa andra saker och blivit äldre och vår ambition är inte det där längre, så är det inte, ambitionen är nån annanstans, men vi älskar musik, kanske ännu mer, och vi vill förmodligen bara göra låtar och musik som vi tycker är häftiga - men sen för vår del så betyder nog inte det att vi bara har blivit helt introverta musiknördar liksom, därför att vi är fortfarande popmänniskor. När det är pop så är det jättemycket grejer som hör till, det är hela romantiken runt inspelningar och hela romantiken om hur man ser ut och och vad man har för attityd och hur musiken sitter samman med vad man är för person, och det kanske inte är så många som uppfattar det, men...
Så det finns fortfarande drivkraft i att göra en skiva och inte bara stå i replokalen?
- Ja, absolut, det finns det. Det är det jag menar när jag säger att vi är fortfarande Eggstone när vi håller på med studion, för det är bara en annan grej som vi också jobbar med inom musik. Om man lite fåfängt sådär tittar tillbaks på det man har gjort så har vi gjort tre skivor bara, men vi har gjort en massa andra grejer, och om vi tittar på vad Eggstone har gjort så är det inte bara tre skivor, utan det är extremt många andra saker. Vi själva står som att vi har varit med på tre skivor, men samtidigt så har vi varit med och producerat kanske femtio skivor, mer än alla de skivor vi har gjort själva liksom.

Texterna

Du vet att jag inte är särskilt kritisk vad gäller Eggstone, men ska man vara kritisk mot nånting så kan det vara texterna, för en del texter är väl mer bara att det ska låta snyggt liksom och inte så mycket mening egentligen. Men det är väl inget fel på det heller, hellre en snygg text än en dålig text som blajar på om brustet hjärta.
- Jag tycker nog det också, hellre en lite lätt obegriplig text som kan i alla fall öppna fantasin, som inte bestämmer åt lyssnaren - om man inte har nåt direkt att säga så tycker jag det är bättre att inte försöka lägga fram en Bob Dylan-attityd och bestämma saker åt människor. Hellre då bara att öppna fantasin för människor med ord som låter på nåt speciellt sätt så får man själv lägga i det som man vill.



Jag försökte faktiskt kategorisera era texter i några större grupper - nu låter det helt vansinnigt, men tänk på att jag har varit arbetslös i ett halvår... Jag skrev ut alla era texter (missade dock "Bubblebed") och kom fram till: det var 43 låtar, då handlar 15 om kärlek, 10 är mer eller mindre nonsenstexter, 6 stycken är ganska mycket nonsens men handlar ändå om kärlek, fast inte rakt om kärlek, och 12 stycken är om livet. Sen så var det en, "Hang on to Your Eco", som var lite mer om världen, fast den fick gå in i "Livet". Så det är ju flest om kärlek, fast ändå ganska mycket nonsens.
- Men säg nåt band som har texter som inte hamnar i nån av de kategorierna (skratt).
Men de flesta har ju mest om kärlek eller livet, men det är... ni har ganska mycket nonsens-texter, om jag får säga så.
- Mmm, det skulle vara intressant att kolla vilka texter som är i nonsens-facket, kommer du ihåg det eller?

I bakgrunden satte Martin Theander på "Son of a Preacherman", och jag tog fram listan jag gjort och visade den för Per.
Nu får du ju säga vad du tycker om det.
- Ja! (han tog pappret och ögnade igenom det) Jag skulle nog nästan säga att många av de här nonsenstexterna handlar om drömmar och förväntningar (han skrev det som en ny rubrik). För mig handlar "Doesn't Matter" nästan om... vissa människor som liksom har skapat nån slags värld för en själv för att bara ha nån slags makt. Till exempel om det stod en vakt där (han tittade mot dörren) och så den killen som jobbar i baren hade sina kompisar här, och för att de var här så var de större och viktigare än alla andra, så om jag kom in här skulle man känna att man inte hörde till, att de försökte vara viktigare än vad man själv är. Det känns som att det är nånting man skiter i, man kan bara strunta i det, så är det helt borta, det handlar den texten om för mig i alla fall, folk som försöker vara stora i korken och viktigare än andra och att det struntar jag i.

Martin Theander satte passande nog på Doris "Did You Give the World Some Love Today Baby?", och Per fortsatte:
- "Shooting Time", den handlar bara om en ökenartad känsla när man går omkring på gatorna i Lomma och det tutar en färja ute på sundet, som är det enda ljud man kan höra, "Woooo", sån Hesa Fredrik-tut som tutar omkring, och det är helt grått och meningslöst och trist allting. Och sen så kanske det är upphängt kring nån slags tänkt kärlekshistoria - popvärlden har mycket såna liksom krokar, hängare sådär, som man kan hänga upp en låt på - som nån sorts saknad.



"Sun King" var min första favoritlåt med er, jag förstår inte riktigt varför jag tyckte den var bäst på skivan, för det tycker jag inte nu längre. Det är ju fortfarande en bra låt, men jag tycker inte den är bäst längre.
- Ja, men alltså, "nonsens" står det och jag förstår vad du menar. "Never Been A Better Day" och "Sun King" - när jag såg den där tänkte jag att då måste "Never Been A Better Day" stå i samma kolumn, därför att den handlar liksom om samma sak, bara små fragment och bilder ur ett hemliv liksom. Och ibland är vissa grejer super... saker som man själv ser och känner och har en bild av och sen så vissa fraser är hämtade från påhittade, utifrån någon annan människas liv, nån som är helt fiktiv. Nästan som många raptexter är uppbyggda, svenska rapartister är uppbyggda kring rimlexikon; "vilken väg kan vi ta oss igenom de här tjugo rimmen som finns och ändå få nån slags linje eller historia i det" liksom.
"Nonsens" är ett ganska elakt ord, men jag kom inte på nåt bättre.
- Ja, nonsens är ett lite elakt ord, för om det nån gång i världen har varit en av dina favoritlåtar så är ju bara det förnuftigt nog.
Du vet ju att jag inte tycker att Eggstone är nonsens.
Per tittade rart på mig och sa: - Det vet jag. Ja, men precis. Men jag förstår ändå vad du menar. Jag tror samtidigt, i alla fall för min del, så finns det något i de här texterna som inte finns i nåt annat band. Och därför så tycker jag att... det kaske inte har ett politiskt budskap, det kanske inte är hundra procent självupplevt, men det målar upp ett slags bild som är en känsla man har. Om man hade kunnat beskriva saker på ett annat sätt så kanske man inte hade gjort det med de stämningar och signaler som musik ger en. Man menar nånting som ger en känsla och sen så fyller man den känslan...
Ögonblicksbilder kanske man ska säga istället.
- Ja, ganska mycket ögonblicksbilder. Jag tycker det är roligt, jag gillar när en textrad tål att gås tillbaka till och tänkas på en gång till, ibland på ett ganska nördigt sätt, ibland på ett rent tråkigt sätt, att det finns nåt mer att hämta i textraden än det den säger. Och sen ibland att den kan vara stark och klockren. Men jag håller samtidigt med om att Eggstone inte är världens starkaste textband, jag känner med vissa andra textförfattare, vissa låtskrivare, så kan jag få gåshud över hela kroppen.
Men det kan man av vissa av era låtar med i och för sig. "Neil" och "Wrong Heaven" tycker jag har fantastiska texter. "Neil" är en sån gåshudslåt.
- Mmm, den tycker jag också är jättebra. Den förstår man också att det inte bara är en nonsenstext, den är existentiell, en stor utveckling.
- Jag tycker nog den (han pekade på "Diesel Smoke", som var i kategorin "kärleksnonsens") är mer nonsenstext - den är total nonsenstext, den ska dit (han ritade en pil och skrattade sen till). "Suffocation At Sea", den ska absolut dit (från "kärleksnonsens" till "nonsens")!
Men den handlar ändå om en kärlek som försvinner, gör den inte det?
- Jo, det gör den... på ett krystat sätt (skratt).
Det är den enda låten jag inte tycker så mycket om. Jag tycker den är lite för krånglig.
- Ja, den är rätt krånglig, men jag gillar den ändå, jag tycker den har... Alla låtarna är små barn, hur fula de än än så älskar man dem.

Per tittade lite mer på listan:
- Det där är liksom nåt slags sånt 30-tals, 40-tals-sätt att skriva låtar, "Sheena". Vem i hela världen avskärmar sitt textskrivande till att handla om bara en båt, eller vatten liksom? Att man väljer ett sånt snävt område och sen så berättar man kärlekshistorian med utgångspunkt från bara båt-termer? Det är verkligen ett sånt nästan kuplettartat, 30-40-tal, Biffen & Bananen, Åke Söderblom-vis (skratt). Men jag vet inte varför, jag tycker det är rätt gôtt, jag gillar det.

Vi tittade båda på listan, och konstigt nog lade vi tydligen märke till samma låt samtidigt, för Per sa vad jag just tänkte:
- Det tycker jag är vår sämsta låt i alla fall (pekade på "Luck").
När jag såg titeln nu så tänkte jag att den gillar jag inte så mycket heller.
VI skrattade båda två och Per sa: - Det är en helt värdelös låt!
Men var den bra då, eller varför kom den med? Eller var det nån annan som gillade den?
Per lät lite uppgiven: - Jag vet inte... Det kändes bara som att... vi jobbade med en producent då (Michael Blair) och det kändes som att vi kunde inte säga att den inte skulle vara med, nämen, det var mycket sånt där. Den tycker jag är värdelös. Den borde inte vara med.
Är det nån mer låt du inte gillar, förutom "Luck"? Eller är det den enda?
- Det finns en annan låt på den skivan som heter... vad heter den egentligen?
"Split"?
- "Split" ja.
Har du nån favoritlåt då, går det säga?
- Sådär när man spelar live, då är det vissa låtar man tycker är rätt så roliga. Ibland så finns det vissa låtar som är svåra att spela och så känns det kul att man spelar dem - "She's Perfect" är ganska svår att spela och få till liksom. Och när man spelar dem - många av våra låtar har nånting som är ganska mesigt liksom, alltså det är nästan en provokation i mesighet som jag älskar! Jag tycker det kan vara helt underbart att få visa, och så vet jag - det är inget jag säger bara, många av våra låtar är gjorda liksom på... på ett sätt och med en riktning och en mening, ett syfte som jättefå andra band har, som gör att låtarna blir unika. Och rent musikaliskt tycker jag att med många låtskrivare kan man säga att på varje skiva så är det två låtar av samma sort och så finns det fem olika låtar och så är det två av varje av dem, alltså i hur man har gjort det från början. Det är två av den låten, två såna, två såna, två såna. Och sen så kommer de tillbaks, samma låtar, i en ny form i två olika versioner på nästa skiva. Men en sak som vi verkligen vill är att varje låt ska ha sin alldeles egen identitet. Och det tycker jag när jag tittar på den här listan så går det igenom som en linje, att nästan ingen låt påminner om den andra.
När ni skrev favoriterlistor i Fozzie nr. 3 skrev du som favorittextrad "Late at night when bakers bake, when you're asleep and I'm awake", Moje hade "I was your wrong heaven", Patrik hade "Bamalamalam tjingaling giddalong, my definition of a really good song".
Per skrattade: - Ha ha ha haa! Det där passar nog rätt bra fortfarande, fast man ändrar sig lite. Jag gillar ofta Mojes textrader, för de har nåt klurigt. De blir helt fantastiska i vissa sammanhang och helt hopplösa i andra sammanhang, han befinner sig ofta på en gräns som är j-t spännande, men som kan bli alldeles mycket om det blir för mycket av det liksom.
Exempel?
- Ja, som "Late in the night when bakers bake, when I'm asleep and you're awake" - helt underbar textrad, därför att det är på gränsen till nonsens - som hiphop-texter, därför att de är bundna vid rimmen, men de får en slags catchy kraft av det också. Och sen om man tänker efteråt, efter det att de låter fräckt, så har de en go' innebörd också.



Ni gör så fortfarande väl, att ni ofta inte skriver hela texter själva, utan ni hjälps åt med samma text, eller hur gör ni?
- Jaa, eller några snuttar sådär liksom. Jag är den av oss som har störst sånt konceptuellt behov, att det finns en kontext i det i alla fall. Jag skiter i om det finns en tydlig kontext, bara jag själv i min... där en del är budskap och nåt jag vill säga, och sen kan det bli i min värld liksom ett tvärt kast till en drömbild eller nånting, som jag tycker på nåt vis relaterar till samma sak - det skiter jag i, bara det är någorlunda klart för mig själv i kontexten. Men det är ju jag som sjunger också, det är jag som ska göra det, Patrik och Moje tycker det är gôtt om det låter fräckt liksom, och de har ju med sina bilder som kanske är i sin kontextuella bild som kanske jag inte alla gånger vet om.

Jag nämnde några låtar och gissade på vem som skrivit vad och lyckades pricka rätt. "Supermeaningfectlyless" och "Taramasalata" är huvudsakligen Pers, fast Maurits skrev raden "I'm paler than a pilot in a roll" i den förstnämnda. En av mina favoritrader finns i "Neil" och går "Some days will be hell and others will be heaven. Still in a week there always will be seven", och som jag gissade är det Maurits verk, liksom "Water". Men jag hade ännu inte fått något grepp om vilken sorts texter Patrik skriver. Underligt nog kunde inte ens Per sätta fingret på det.
- Hmmmm... (lång tystnad medan han tittade på listan med låtar) Alltså det... Patrik skriver ganska mycket texter också, men det är lite svårare att sätta fingret på vad som är hans stil, men för mig är den ändå ganska tydlig. Jag kan inte riktigt beskriva det...
Han funderade lite och sa sen:
- Alltså, det där med texterna och vad vi skriver om, eftersom Mojes grejer ofta är såna där små klatschiga saker som har en liten underfundighet men som är... ungefär som en grafiker kan gilla ett typsnitt sådär, Mojes fraser kommer liksom som såna (han gjorde ett klickande ljud) - man bara använder dem som de är. Men Patrik har liksom en annan betydelse i sina texter, det är som att jämföra en poptext med en roman - en roman jobbar på ett mycket längre sätt med ens... tankar och idéer. Den för en från ett ställe liksom, och man behöver hela den tiden för att kunna förflytta sig, medan en poptext kanske är mer så (han klickade till igen). Patriks idéer och grejer är mer åt det där... romanhållet, de är liksom kluriga, fast i ett längre perspektiv, vilket gör att de grejerna om jag ska sjunga dem så kanske man måste vara inne och pillra i dem lite för att...
...få ner dem till tre minuter?
- Ja, precis. Och naturligtvis med Patriks hjälp också, men därför så känns det inte så... jag kan liksom inte... vilka textrader som Moje har skrivit är jättelätt, de är jättemånga, Moje skriver jättemycket av texterna sådär. Men hans grejer är så tydliga, så därför kan man säga det, men när det gäller Patriks grejer och mina grejer så är det inte lika tydligt.



Men nu har jag fattat ungefär dina grejer och Mojes grejer, men jag fattar fortfarande inte riktigt vilka Patrik gör. Du måste ge nåt exempel!
(Lång tystnad igen) - Jag skulle nästan lyssna på dem - när man ser dem såhär måste man liksom bläddra igenom hela texten sådär, plus att allting är j-t ihoprört liksom, vem som har varit del av vad. Vi sa det en gång ganska tidigt när vi började att vi skulle stå som upphovsman alla på allting, därför att om nånting var Eggstone så var det Eggstone därför att vi alla gillade det och sen vem som hittade på det var inte så viktigt, därför att om jag hittade på nånting som var dåligt, eller som de andra inte gillade, så blev det inte Eggstone, utan en lika viktig del som att hitta på det var att tycka om det, eller att tycka om det, om du förstår vad jag menar, att tycka ja eller tycka nää, vilket är om man skapar nånting så även om man bara är ensam och målar så är det viktigaste egentligen inte det man målar utan det man väljer att "det var bra eller det var dåligt".

Musiken

Gör ni likadant med musiken som med texterna? Jag läste nån intervju nån gång att det kunde sitta ett papper på en vägg där ni kom och skrev lite då och då, men är det likadant med musiken, eller skriver ni hela låtar själva?
- Det har blivit mer och mer att man skriver låtarna själva.
Från nu eller från senaste skivan?
(David Bowies "Heroes" hördes i bakgrunden)
- Även på den sista skivan hade det hunnit bli så redan att det var lite mer att man skrev låtarna för sig själv, lite mer, och nån låt är gjord... vi kände när vi höll på med den sista skivan, minns jag, och det är nånting vi diskuterar lite då och då när vi håller på att göra låtar och sådär, att vi borde oftare göra låtarna som vi gjorde dem förr, att vi bara träffas i replokalen, tar en kopp kaffe och sen börjar spela. Och det som händer då... den inspirationen man får av att bara spela nånting och att det får bli låtarna - så var det ofta när man var yngre och gjorde låtar, att man träffades sådär... man hade mycket saker man ville ta revansch på och man ville ge igen för den där j-a pennalistläraren eller den förmannen på jobbet eller nånting sånt där, man hade mycket energi som ville ut och man ville visa dem och sig själv att "vi har nånting som är j-t coolt", och den energin lade man ner i varenda liten ton man tog och så hakade man på, och så började man spinna på att "det här ska bli en låt" och "det här ska bli så". De låtarna får en speciell energi, som är gjorda på det viset, medan såna låtar som man sitter och skriver själv hemma hamnar i ett speciellt tempo och kanske är smartare och bättre låtskrivande, och om man ska göra en uptempolåt av det så blir det liksom en intellektuell omvandling av det man har gjort långsamt, att man vill pröva att spela den fort istället, men det får aldrig samma kraft som den där urenergin. Den låten som heter "Still All Stands Still" på senaste skivan, det var ett tydligt sånt exempel på att "nu måste vi ha nån låt som vi inte har gjort var och en för sig, utan vi måste ställa oss och bara plocka upp och börja spela nånting och hitta varann och ta vara på det som händer och så göra ett litet riff, och föra det vidare". Men man märker det tydligt tycker jag om man hör på skivan, att den har en helt annan j-a energi som hänger ihop med när vi älskade The Jam och gjorde låtar på det viset liksom.
Ja, det är sant, sista skivan kanske är lite mer behärskad, är den inte det?
- Ja, absolut.

"Heroes" tog slut och plötsligt blev det helt tyst, så istället för att skrika började vi nästan viska. Per tystnade någon sekund och sa sen:
- Det känns som en väldig lyx att få sitta och svara på frågor om låtar, och att nån har gjort såna här uppdelningar, det är j-t... (jag fnissade generat och Per fortsatte) Ja, men det är... man tänker inte så mycket på det själv, det är inte så att man går varje dag och funderar på sina låtar, nästan aldrig faktiskt.
Det känns lite sådär överdrivet fanatiskt, men det var en rätt kul grej att göra.
- Nämen... jo, det är fanatiskt, eller det kanske är akademiskt nästan på nåt vis. En akademisk infallsvinkel på det som man inte själv har.

Klockan hade blivit mycket och stället var nu helt tomt och en vakt kom fram och undrade om vi var klara att gå. Natten var ljum, och vi promenerade tillsammans längs Södra Förstadsgatan tills vi kom fram till Triangeln, där vi skildes åt; jag nu fylld av drömmar och förväntningar.

/Sara

Om du är lika nördig som jag så kan jag leta rätt på listan över vilka låtar som hamnade i de olika kategorierna om du mailar mig på fozziesara@gmail.com

Titta på Eggstone när de spelar "My Trumpets" på Hultsfred 1992 här.