torsdag 10 september 2020

The Wannadies – Can't Kill the Musikk: recension


 The Wannadies
Can't Kill the Musikk
(singel, Startracks 11 september 2020)

 Jag är en sån person som hittade min musiksmak i 20-årsåldern och sedan har hållit fast vid den. Men jag skäms inte för det, för jag lyssnar på otroligt mycket ny musik också, men vill man hitta en låt som jag verkligen ska älska, då gör man bäst i att leta bland upptempolåtar i poprockgenren, allra helst innehållandes något av följande: blås, stråkar, handklapp och piano. Det skadar liksom inte om låten kan avslutas med "cha-cha-cha", som The Wannadies sångare Pär Wiksten en gång på Hultsfredsfestivalen påstod är kännetecknande för alla riktigt bra låtar.

Wannadies tillhörde min heliga fyrklöver av band på 90-talet, då när jag insåg att musik var det allra bästa och viktigaste i världen. De fyra band som jag såg som det absoluta toppskiktet i svensk indie var Eggstone, Popsicle, This Perfect Day och The Wannadies. De låg liksom och svävade över alla andra band, hur bra man än var.

De övriga tre släppte sina senaste/sista (?) album redan 1997, men om man ser till de svenska indieband som fanns kvar var det många som redan i slutet av 90-talet började gå ner sig i ett vuxnare och lugnare americanaträsk – men inte Wannadies. Fortfarande på deras senaste album Before and After som kom 2002 hade de behållit all den energi som fått mig att älska dem från början.

Titeln på återkomstsingeln lät ju lovande från den aspekten, och när Can't Kill the Musikk landade i min inbox och jag tryckte på play spred sig ett stort leende direkt över hela mitt ansikte. Visserligen började de skriva på låten redan 2002, men jag tänker att kommer de tillbaka med en energisk upptempolåt i klassisk Wannadies-stil så lär nog eventuellt kommande material också hålla sig till min standard.

Låten är kryddad med handklapp, vissling, wooh-ande, yeah-vrål från både Pär och Christina, ringande gitarrer och drivande trummor – och bäst av allt: inget gubbigt åldrande någonstans.

Välkomna tillbaka The Wannadies, jag har saknat er!


fredag 24 januari 2020

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se: recension



Det Brinner
Bara öppna ögon kan se
(album, Våga Våga, 2020)

Matilda Sjöströms soloprojekt Det Brinners andra fullängdare Bara öppna ögon kan se samlar ihop de senaste fem singlarna tillsammans med fyra nya låtar. Eller ja, den femte singeln släpptes bara en vecka före albumet, och cementerar definitionen "gråtdisco", som någon kallade Det Brinners musik och Matilda tagit till sig. I låten, Bara fortsätt, som jag lyssnat på i stort sett på repeat i en vecka, försöker huvudpersonen låta sig uppslukas av musiken och bara andas istället för att titta på honom där, han som hon inte träffat på länge men som hon såg så fort hon kom innanför dörren.
Matilda har en svårslagen förmåga att formulera vardagliga händelser så att de känns allmängiltiga, så att orden känns som något man själv upplevt precis. Jag vet att jag i alla fall har det, och när hon sjunger "Måste sluta tänka på dig. Ah-ah, tänker på dig. Jag vill bara va med dig" så är jag ju där igen, på den där klubben där jag ser Honom med stort H i ögonvrån hela tiden men försöker låtsas som ingenting.
Eller som Jag lovar, som släpptes som singel redan 2018. Jag är tacksam för att texten om någon som inte vill finnas mer inte stämmer in på mig, men jag har hört att andra sagt att den räddat deras liv. Om den inte redan är ett anthem för medmänsklighet så förtjänar den att bli det. "Jag lovar dig, jag finns här för dig alltid. Jag lovar dig, jag ska kriga för oss. Jag lovar dig, vi ska trampa nya stigar, vi ska gå dit ingen gått." Och Tänker inte bry mig, också en tidigare singel, som uppmanar oss alla att våga vara oss själva även när andra tycker att vi inte får vara på vissa sätt. Det är viktigt, det är stort, det förtjänar att lyssnas på.

Som ni märker är det texterna som är viktigast för mig hos Det Brinner. Jag ska inte säga att musiken är en kuliss, för det är den förstås inte, men den sticker inte ut på samma sätt som texterna. Musiken är modern men med 80-talsdoftande inslag, särskilt i Kan inte förstå, som har ett helt vansinnigt gitarrsolo (eller om det är en galen synth, jag vet inte ens) och den gladaste låten Banérsgatan 14c, där en synth som hämtad ur soundtracket till en Molly Ringwald-film (google her, kids) delar spotlighten med en saxofon som hade kunnat spelas av Kenny G (ja, honom också). Men i övrigt svävande synthar, coola trummor, snygga detaljer.
Och så Matildas röst, som sjunger de där fantastiska texterna. Hon sjunger med en röst klar som en krispigt blå vårhimmel, vilket faktiskt är lite av en förvånande kontrast mot sättet hon pratar på: med betydligt mörkare röst, nästan lite befriande rått på bred göteborgska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop säcken här, mer än genom att säga: lyssna. Lyssna på texterna, gråt och dansa. Och framför allt: andas.

torsdag 5 september 2019

Eggstone – The Late: recension


Eggstone – The Late (singel)
Release 6 september 2019

Eggstone är tillbaka med en ny singel, den första på tre år – och den andra på 22 år. Enligt vad de sa när jag intervjuade dem för Fozzie 12 är The Late inspirerad av etiopisk jazz, och när de spelade den live allra första gången, på Malmö Live i mars 2017 tillsammans med Malmö Symfoniorkester, gick den också under namnet Etiopiern.

När vi nu fått vänta så länge igen, och efter den förhållandevis raka och enkla Like So från 2016, är det extra tacksamt att låten liksom är så mycket Eggstone! En av deras specialiteter är ju att fylla sina låtar med så mycket detaljer att man kan upptäcka nya saker vid varje lyssning under en lång tid framöver, och här hjälper dessutom MSO till med extra lager av instrument (även om de kanske hade kunnat få vara lite högre mixade).
The Late är ljuvligt quirky, med tutig orgel, janglig gitarr, groovig bas, stråkar, vibrafon, orkester-gong-gong, taktbyten och detaljer, detaljer, detaljer!

Texten är också väldigt Eggstonesque och fångar vardagliga händelser på ett fullkomligt naturligt sätt. Har någon någonsin tidigare sjungit om att sandpappra en grind? Låter det konstigt att sjunga om det? Inte när Eggstone gör det. (Den lilla grammatiska missen i början skriver vi av som konstnärlig frihet.)
Och Per Sunding sjunger lika fantastiskt som han gjorde för 25 år sedan – som han alltid gjort.

Det är helt enkelt som jag skrev i Fozzie 9 redan 2004: "...jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter." För så är det ju, att vad Eggstone än gör, så kan vi för evigt vara säkra på att det alltid är exceptionellt.

tisdag 11 juni 2019

Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!
Innehåll: 
- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner
- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)
- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!
Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

onsdag 24 april 2019

Veronica Maggio i Fozzie 13!

Oh yes: mina damer och herrar... den förtjusande Veronica Maggio!
Mitt lilla fanzine fick en två timmar lång intervju med Sveriges största kvinnliga artist. Vi pratade om musiken, låtskrivandet, texterna, förhållandena, musikbranschen, prestationsångest, självkänsla, storhetsvansinne och givetvis Mupparna. 
För att vara säker på att få lägga vantarna på ett ex av Fozzie 13 och läsa allt detta så gå in på https://www.gofundme.com/fozzie-fanzine-nummer-13och förbeställ tidningen.



Fredrik Strage i Fozzie 13!

Fredrik Strage i Fozzie 13 - ja, det är sant! På 90-talet, i numren 3 och 4, gjorde jag och Martin Alarik hemma hos-reportage hos musikskribenterna Andres Lokko och Terry Ericsson - och vem bättre att ta upp den serien igen med än Fredrik Strage som ju har en podcast som heter Hemma hos Strage? Ingen, så klart!
Så jag åkte hem till Strage och gjorde en lååång intervju där han berättade... tjaa, det mesta. En fantastiskt trevlig person som jag ser upp till som skribent. Läs allt i Fozzie 13, som du enkelt förbeställer här.
Och följ Fozzie på insta @fozziefanzine för att inte missa kommande intervjuavslöjanden!


tisdag 9 april 2019

Fozzie nummer 13 är på gång!

Vet ni vad: det kommer bli ett nummer 13 av Fozzie också!
När jag startade upp igen och gjorde nummer 12 trodde jag att det kanske inte skulle bli mer igen, men det var helt enkelt för roligt, så jag kör vidare. Jag har gjort de flesta intervjuerna, och tidningen ska komma ut i maj–juni, och det kommer bli – citat från en insatt vän – ett supermaffigt nummer!
Än så länge har jag bara avslöjat två av artisterna jag intervjuat, men det kommer mer framöver.

Även denna gång vill jag be om hjälp för att kunna finansiera trycket, den här gången med en Gofundme-kampanj. Och det fina i kråksången är att om du väljer att stötta kampanjen så får du förstås en tidning, så i princip handlar det om en förhandsbeställning där du får tidningen före dem som inte är med. Klicka in här och se hur det funkar!
Jag försöker komma ihåg att uppdatera även här på bloggen, men för att inte missa några uppdateringar så följ Fozzie på Facebook här och Instagram här.

Här är de intervjuer jag har avslöjat hittills:




lördag 22 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 10: Shout Out Louds

Shout Out Louds - In New Europe

Jag har skrivit det förut, men det är ju så: jag återupptäcker Shout Out Louds varje gång de släpper en ny singel. Jag tycker jättemycket om dem, men på något sätt glömmer jag nästan bort dem mellan varven, och så blir jag lika glad varje gång de släpper en ny singel. Och In New Europe älskade jag lite extra mycket. När den kom var jag inne i en period som var lite turbulent känslomässigt, och jag fastnade för frasen "so I dance with myself, pressing my heart back into my chest, cutting off all my senses". Det kändes som precis det jag höll på med för att det inte skulle bli för jobbigt.

Och i somras när jag skulle åka till Ängelholm för att se Timo och det var en massa strul med omständigheterna runtom och jag nästan började fundera på om jag skulle strunta i att åka, så kom nyheten om att Shout Out Louds lite i sista stund hade bokats in för att spela efter Timo, och jag blev så glad att det plötsligt var självklart igen att jag skulle åka.

Sen när jag väl var där, och jag redan var väldigt uppåt efter att ha sett Timo-spelningen så började Shout Out Louds spela och det var så fruuuuktansvärt bra! Jag har nästan svårt att skriva det eftersom jag ju älskar Timo, men Shout Out Louds var just där och då så mycket bättre. De var så tighta (trots att både basisten och trummisen var inhoppade vikarier), och de byggde ut låtarna så att de blev större än livet, och de fick det att bubbla i hela min kropp av pur musiklycka.
Så att In New Europe blev min mest spelade låt från 2018 känns helt naturligt.

Vill du läsa min intervju med sångaren Adam Olenius från i våras så köp Fozzie 12!

Lyssna!

fredag 21 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 9: Klara & Jag

Klara & Jag - Du & Jag

Jag har hört många säga att en bra låt ska hålla för att spelas med bara en gitarr. Jag har bara hört en säga att alla de bästa låtarna ska kunna avslutas med "cha cha cha!", och det var The Wannadies sångare Pär Wiksten.

Nu avslutas ju inte Klara & Jags cover av The Wannadies You And Me Song med "cha cha cha!" men de har definitivt visat att den håller i en mer avskalad version (dock med piano och inte gitarr som grund). Jag älskar originalet och är generellt sett inget större fan av covers, men när jag hörde Du & jag första gången och insåg vilken låt det var blev jag så glad. Det är en så fin version!! Jag som gifte mig förra sommaren ville bara att den skulle ha kommit ett år tidigare så att vi kunnat spela den under vigseln.

Det blir alltid du och jag, vi två, det är alltid du och jag, ändå. ❤️

Läs mer om Klara & Jag i Fozzie 12, och:
Lyssna!

torsdag 20 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 8: Det Brinner

Det Brinner - Jag lovar dig

Mycket av mitt musiklyssnande hänger liksom ihop på nåt sätt. En del upptäcker jag tack vare rekommendationer från Spotify, men mycket kommer ju också av att artister hänger ihop på olika vis – och nu vet jag inte riktigt varför jag skriver det just på Det Brinner, för det var egentligen mest en slump att jag upptäckte henne (Det Brinner är ju Matilda Sjöströms soloprojekt, vid sidan av duon Steget)... Men den slumpen hände just på en Timo Räisänen-konsert ändå. Jag var i Halmstad för att se Timo och bandet på Kajskjulet i oktober 2017, för första gången på flera år, och jag hade suttit och pratat med Timo och Hans, men när de hade gått in i logen för att förbereda sig för att gå upp på scen så spelades en så bra låt i lokalen, som jag shazammade. Det var Sanna Sanningen med Det Brinner, och jag hade aldrig hört namnet innan. När jag frågade Hans efteråt berättade han att London Rönneklev, som ofta är livetekniker med Timo (och spelar i ELD, som du kan läsa om i Fozzie 12), brukar jobba med Matilda, så jo, mycket hänger ihop.

Sen dess har jag hängt med i det som händer med Det Brinner, och gillar det verkligen. Jag har upptäckt att Matilda har en förmåga att skriva om verkligheten på ett väldigt självklart sätt, vilket inte är så lätt som det låter. För något år sedan var Charlotte Perrelli med i Melodifestivalen med en låt som hon själv skrivit texten till (tror jag), och som handlade om hennes liv på ett helt annat sätt än vad hennes tidigare schlagerhits gjort. Först ska jag säga att jag tycker att Charlotte Perrelli verkar jättesympatisk, och hon brukar vara superduktig på det hon gör, även om jag inte är ett fan av hennes musik, men den här låten, där hon blev personlig och känslosam, tycker jag tyvärr var helt katastrofalt usel textmässigt. Det ÄR helt enkelt inte så lätt att få en text som beskriver verkligheten med enkla ord på svenska att låta bra. Men Matilda kan det.
Hon kan skriva en text om hur killen som man (för att använda ett uttryck som var standard när jag gick på gymnasiet) strular med hör av sig sent på kvällen och vill att man ska komma, och sen spelar han cool och låtsas som att man inte är där (Nattvagnen hem) och utan att behöva brodera ut mer än så kasta mig med full kraft tillbaka till just gymnasietiden så att jag verkligen känner hur extremt jobbigt det var när jag själv var i den situationen (och få mig att bli extra tacksam för att jag har hittat världens bästa man för mig och gift mig med honom). 

Eller en text om något oerhört mycket tyngre, om att må så dåligt att man inte vill finnas mer.
Om Jag lovar dig skrev Matilda själv på Facebook:
"Den går ut till alla mina systrar.
Jag vill påminna om hur verkligheten kan se ut för oss OCH jag vill att ni ska veta att jag finns här för er. Som ni finns här för mig. Jag vill också att ALLA ska kunna leva här, ihop. Det måste vi bara fixa. Tillsammans. Kärlek är vägen. 
Så är det bara."

Och jag lovar dig att Matilda Sjöström kommer vara en av de första jag kommer att be om en intervju när jag börjar med Fozzie 13.
Lyssna!