torsdag 5 september 2019

Eggstone – The Late: recension


Eggstone – The Late (singel)
Release 6 september 2019

Eggstone är tillbaka med en ny singel, den första på tre år – och den andra på 22 år. Enligt vad de sa när jag intervjuade dem för Fozzie 12 är The Late inspirerad av etiopisk jazz, och när de spelade den live allra första gången, på Malmö Live i mars 2017 tillsammans med Malmö Symfoniorkester, gick den också under namnet Etiopiern.

När vi nu fått vänta så länge igen, och efter den förhållandevis raka och enkla Like So från 2016, är det extra tacksamt att låten liksom är så mycket Eggstone! En av deras specialiteter är ju att fylla sina låtar med så mycket detaljer att man kan upptäcka nya saker vid varje lyssning under en lång tid framöver, och här hjälper dessutom MSO till med extra lager av instrument (även om de kanske hade kunnat få vara lite högre mixade).
The Late är ljuvligt quirky, med tutig orgel, janglig gitarr, groovig bas, stråkar, vibrafon, orkester-gong-gong, taktbyten och detaljer, detaljer, detaljer!

Texten är också väldigt Eggstonesque och fångar vardagliga händelser på ett fullkomligt naturligt sätt. Har någon någonsin tidigare sjungit om att sandpappra en grind? Låter det konstigt att sjunga om det? Inte när Eggstone gör det. (Den lilla grammatiska missen i början skriver vi av som konstnärlig frihet.)
Och Per Sunding sjunger lika fantastiskt som han gjorde för 25 år sedan – som han alltid gjort.

Det är helt enkelt som jag skrev i Fozzie 9 redan 2004: "...jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter." För så är det ju, att vad Eggstone än gör, så kan vi för evigt vara säkra på att det alltid är exceptionellt.

tisdag 11 juni 2019

Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!
Innehåll: 
- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner
- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)
- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!
Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

onsdag 24 april 2019

Veronica Maggio i Fozzie 13!

Oh yes: mina damer och herrar... den förtjusande Veronica Maggio!
Mitt lilla fanzine fick en två timmar lång intervju med Sveriges största kvinnliga artist. Vi pratade om musiken, låtskrivandet, texterna, förhållandena, musikbranschen, prestationsångest, självkänsla, storhetsvansinne och givetvis Mupparna. 
För att vara säker på att få lägga vantarna på ett ex av Fozzie 13 och läsa allt detta så gå in på https://www.gofundme.com/fozzie-fanzine-nummer-13och förbeställ tidningen.



Fredrik Strage i Fozzie 13!

Fredrik Strage i Fozzie 13 - ja, det är sant! På 90-talet, i numren 3 och 4, gjorde jag och Martin Alarik hemma hos-reportage hos musikskribenterna Andres Lokko och Terry Ericsson - och vem bättre att ta upp den serien igen med än Fredrik Strage som ju har en podcast som heter Hemma hos Strage? Ingen, så klart!
Så jag åkte hem till Strage och gjorde en lååång intervju där han berättade... tjaa, det mesta. En fantastiskt trevlig person som jag ser upp till som skribent. Läs allt i Fozzie 13, som du enkelt förbeställer här.
Och följ Fozzie på insta @fozziefanzine för att inte missa kommande intervjuavslöjanden!


tisdag 9 april 2019

Fozzie nummer 13 är på gång!

Vet ni vad: det kommer bli ett nummer 13 av Fozzie också!
När jag startade upp igen och gjorde nummer 12 trodde jag att det kanske inte skulle bli mer igen, men det var helt enkelt för roligt, så jag kör vidare. Jag har gjort de flesta intervjuerna, och tidningen ska komma ut i maj–juni, och det kommer bli – citat från en insatt vän – ett supermaffigt nummer!
Än så länge har jag bara avslöjat två av artisterna jag intervjuat, men det kommer mer framöver.

Även denna gång vill jag be om hjälp för att kunna finansiera trycket, den här gången med en Gofundme-kampanj. Och det fina i kråksången är att om du väljer att stötta kampanjen så får du förstås en tidning, så i princip handlar det om en förhandsbeställning där du får tidningen före dem som inte är med. Klicka in här och se hur det funkar!
Jag försöker komma ihåg att uppdatera även här på bloggen, men för att inte missa några uppdateringar så följ Fozzie på Facebook här och Instagram här.

Här är de intervjuer jag har avslöjat hittills:




lördag 22 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 10: Shout Out Louds

Shout Out Louds - In New Europe

Jag har skrivit det förut, men det är ju så: jag återupptäcker Shout Out Louds varje gång de släpper en ny singel. Jag tycker jättemycket om dem, men på något sätt glömmer jag nästan bort dem mellan varven, och så blir jag lika glad varje gång de släpper en ny singel. Och In New Europe älskade jag lite extra mycket. När den kom var jag inne i en period som var lite turbulent känslomässigt, och jag fastnade för frasen "so I dance with myself, pressing my heart back into my chest, cutting off all my senses". Det kändes som precis det jag höll på med för att det inte skulle bli för jobbigt.

Och i somras när jag skulle åka till Ängelholm för att se Timo och det var en massa strul med omständigheterna runtom och jag nästan började fundera på om jag skulle strunta i att åka, så kom nyheten om att Shout Out Louds lite i sista stund hade bokats in för att spela efter Timo, och jag blev så glad att det plötsligt var självklart igen att jag skulle åka.

Sen när jag väl var där, och jag redan var väldigt uppåt efter att ha sett Timo-spelningen så började Shout Out Louds spela och det var så fruuuuktansvärt bra! Jag har nästan svårt att skriva det eftersom jag ju älskar Timo, men Shout Out Louds var just där och då så mycket bättre. De var så tighta (trots att både basisten och trummisen var inhoppade vikarier), och de byggde ut låtarna så att de blev större än livet, och de fick det att bubbla i hela min kropp av pur musiklycka.
Så att In New Europe blev min mest spelade låt från 2018 känns helt naturligt.

Vill du läsa min intervju med sångaren Adam Olenius från i våras så köp Fozzie 12!

Lyssna!

fredag 21 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 9: Klara & Jag

Klara & Jag - Du & Jag

Jag har hört många säga att en bra låt ska hålla för att spelas med bara en gitarr. Jag har bara hört en säga att alla de bästa låtarna ska kunna avslutas med "cha cha cha!", och det var The Wannadies sångare Pär Wiksten.

Nu avslutas ju inte Klara & Jags cover av The Wannadies You And Me Song med "cha cha cha!" men de har definitivt visat att den håller i en mer avskalad version (dock med piano och inte gitarr som grund). Jag älskar originalet och är generellt sett inget större fan av covers, men när jag hörde Du & jag första gången och insåg vilken låt det var blev jag så glad. Det är en så fin version!! Jag som gifte mig förra sommaren ville bara att den skulle ha kommit ett år tidigare så att vi kunnat spela den under vigseln.

Det blir alltid du och jag, vi två, det är alltid du och jag, ändå. ❤️

Läs mer om Klara & Jag i Fozzie 12, och:
Lyssna!

torsdag 20 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 8: Det Brinner

Det Brinner - Jag lovar dig

Mycket av mitt musiklyssnande hänger liksom ihop på nåt sätt. En del upptäcker jag tack vare rekommendationer från Spotify, men mycket kommer ju också av att artister hänger ihop på olika vis – och nu vet jag inte riktigt varför jag skriver det just på Det Brinner, för det var egentligen mest en slump att jag upptäckte henne (Det Brinner är ju Matilda Sjöströms soloprojekt, vid sidan av duon Steget)... Men den slumpen hände just på en Timo Räisänen-konsert ändå. Jag var i Halmstad för att se Timo och bandet på Kajskjulet i oktober 2017, för första gången på flera år, och jag hade suttit och pratat med Timo och Hans, men när de hade gått in i logen för att förbereda sig för att gå upp på scen så spelades en så bra låt i lokalen, som jag shazammade. Det var Sanna Sanningen med Det Brinner, och jag hade aldrig hört namnet innan. När jag frågade Hans efteråt berättade han att London Rönneklev, som ofta är livetekniker med Timo (och spelar i ELD, som du kan läsa om i Fozzie 12), brukar jobba med Matilda, så jo, mycket hänger ihop.

Sen dess har jag hängt med i det som händer med Det Brinner, och gillar det verkligen. Jag har upptäckt att Matilda har en förmåga att skriva om verkligheten på ett väldigt självklart sätt, vilket inte är så lätt som det låter. För något år sedan var Charlotte Perrelli med i Melodifestivalen med en låt som hon själv skrivit texten till (tror jag), och som handlade om hennes liv på ett helt annat sätt än vad hennes tidigare schlagerhits gjort. Först ska jag säga att jag tycker att Charlotte Perrelli verkar jättesympatisk, och hon brukar vara superduktig på det hon gör, även om jag inte är ett fan av hennes musik, men den här låten, där hon blev personlig och känslosam, tycker jag tyvärr var helt katastrofalt usel textmässigt. Det ÄR helt enkelt inte så lätt att få en text som beskriver verkligheten med enkla ord på svenska att låta bra. Men Matilda kan det.
Hon kan skriva en text om hur killen som man (för att använda ett uttryck som var standard när jag gick på gymnasiet) strular med hör av sig sent på kvällen och vill att man ska komma, och sen spelar han cool och låtsas som att man inte är där (Nattvagnen hem) och utan att behöva brodera ut mer än så kasta mig med full kraft tillbaka till just gymnasietiden så att jag verkligen känner hur extremt jobbigt det var när jag själv var i den situationen (och få mig att bli extra tacksam för att jag har hittat världens bästa man för mig och gift mig med honom). 

Eller en text om något oerhört mycket tyngre, om att må så dåligt att man inte vill finnas mer.
Om Jag lovar dig skrev Matilda själv på Facebook:
"Den går ut till alla mina systrar.
Jag vill påminna om hur verkligheten kan se ut för oss OCH jag vill att ni ska veta att jag finns här för er. Som ni finns här för mig. Jag vill också att ALLA ska kunna leva här, ihop. Det måste vi bara fixa. Tillsammans. Kärlek är vägen. 
Så är det bara."

Och jag lovar dig att Matilda Sjöström kommer vara en av de första jag kommer att be om en intervju när jag börjar med Fozzie 13.
Lyssna!

onsdag 19 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 7: Timo Räisänen

Timo Räisänen - Eld & Aceton (Live i studio)

Ja, ni vet ju. Timo. Härom dagen letade jag efter ett foto på min externa hårddisk, som jag inte mindes när jag tagit, så jag fick gå igenom mapparna med bilder från ett gäng år tillbaka, och överallt dyker han upp, den där Timo. Och hans band, ska tilläggas. Det är också viktigt. Delar av bandet har bytts ut genom åren, men från det att jag för första gången pratade med keyboardisten Hans på en Timo-spelning för elva år sedan har vi haft en vänskap, som har varit vilande ibland och närmare ibland. Vi bor i olika städer, så i stort sett all vår kontakt sker digitalt, och de enda gånger vi ses på riktigt är i Timo-sammanhang. Det bidrar ju också till att jag alltid tycker det är roligast att se Timo med bandet, även om han är grym solo också. Sen tycker jag också att låtarna kommer mest till sin rätt med helt band, lite rock-puritanskt sådär... :)

Jag har varit på drygt 1 000 konserter, och ja, jag fattar att jag börjar bli tjatig nu, men Timo är verkligen en av de bästa liveartister jag vet. Han har sån otrolig energi och publikkontakt och gör alltid publiken glad.

Så när Timo släppte Eld & Aceton-ep:n med sju versioner av låten i slutet av februari så var det liveversionen jag helst lyssnade på, såpass mycket att den kom med på mina mest lyssnade låtar under 2018 på Spotify (allra högst upp i listan kom låten Autobahn, men den släpptes ju på albumet Tro, Hat, Stöld 2017, så den platsar inte riktigt).

Den där mastodontartikeln jag skrev om Timo här på bloggen lade jag upp synkat med släppet av den här ep:n, så det gjorde ju också att jag var extra peppad på den.
Lyssna!

tisdag 18 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 6: CHVRCHES

Chvrches - Out of my Head

Det kanske inte har framgått så tydligt här där jag mest skriver om svensk indie, men jag har en ganska kraftig japanvurm – som dock från början hör ihop med den svenska indiepopen. På 90-talet var det ju rätt så många svenska band som fick chansen att spela i Japan, däribland ett av mina favoritband, Cloudberry Jam.
Jag hade blivit vän med bandmedlemmarna så jag fick höra mycket om Japan, och allt lät bara fantastiskt, och jag längtade oerhört efter att också få åka dit nån gång. Jag minns tydligt en nyårsdag, 1996 borde det ha varit, när jag hade firat nyår i Linköping tillsammans med sångerskan Jennie och hennes dåvarande pojkvän Emil (som fortfarande är min bäste vän), och Cloudberry Jam steg upp tidigt för att åka iväg på Japanturné, och jag och Emil blev kvar hemma i lägenheten och tittade på Ivanhoe på tv och städade till McAlmont & Butlers hit Yes. Och nej, vi var inte alls bittra. ;)

Tio år senare insåg jag att det faktiskt inte alls var så dyrt att åka till Japan längre, så 2006 åkte jag till Tokyo för första gången och alla mina förhoppningar infriades och överträffades. Så OERHÖRT coolt land! Så 2007 åkte jag dit igen, och har längtat tillbaka sen dess. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte så jättemycket om det gamla traditionella Japan, även om det såklart är fint och intressant också, men det jag älskar mest är det unga Japan och hur de tar influenser från väst och gör det till något helt eget och vansinnigt coolt.

Hur som helst, den här jättelånga inledningen leder nu fram till CHVRCHES singel Out of My Head. Jag gillar Chvrches (men alltså, att skriva namnet med versaler jämt? Orka) och har lyssnat jättemycket på deras album från 2016 i år, för jag missade det helt när det kom – extra mycket har jag lyssnat på låten Bury It när något har varit jobbigt, och haft strofen "we try to bury it and rise above" som en sorts mantra. Begrav det och sätt dig ovanför det. Bury it and rise above. When they go low, we go high.

Men nu kom jag ifrån ämnet igen. Eftersom jag lyssnat så mycket på dem så kom förstås Out of My Head i min release radar på Spotify i somras, och först blev jag helt förvirrad: jag kände inte igen rösten. Och va? Är det japanska?! En snabbgoogling visade att låten är ett samarbete med den japanska gruppen Wednesday Campanella och redan där var jag ju såld. Min kompis som introducerade mig för Chvrches för några år sen tyckte att den här låten ju inte lät som Chvrches brukar alls och då var den ju mest konstig, men jag älskar den. What's not to love? Att ta mig out of my head ibland, det kan jag behöva. Och sång på japanska blandat med Lauren Mayberrys röst, det är ju fantastiskt!
Lyssna!



Och en bonus: Yes!