måndag 18 juni 2018

Small (23) - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Mike: sång, gitarr
Dave: sång, gitarr
Matt: bas
Chuck: trummor

Mark: roadie


foto: Pop-SaraSmall är ett av alla bra band från Chapel Hill, North Carolina, USA. De spelade på Kalmar nation i december -95, och jag fick en pratstund med dess osedvanligt trevliga och pratglada medlemmar. När vi pratade om Chapel Hill fick jag en känsla av att man kan göra en jämförelse mellan den staden och Umeå. Umeå kan man nog säga är Sveriges mesta popstad med framför allt mest inavel mellan banden. I Chapel Hill, som är en relativt liten stad, finns det en hög koncentration av band, och musikerna hoppar glatt mellan banden och startar nya band till höger och vänster.
Till exempel har Eric i Archers of Loaf spelat i Small, och när något band i stan behöver en trummis brukar de fråga Smalls trummis Chuck. Han har varit med i ett antal band. Stan lider tydligen brist på trummisar, så Small tipsade svenska trummisar som är trötta på Sverige att flytta till Chapel Hill.
Eftersom nu Chapel Hill fått såpass gott musikrykte finns det band som flyttat dit också, för att kunna "rida på vågen".
Låt oss se tillbaka på Smalls bakgrund: de har spelat tillsammans i fyra år, och ett tag under namnet Small 23. Anledningen till detta är ungefär samma som ligger bakom att Dinosaur Jr inte bara heter Dinosaur, som de gjorde från början, och att Ludox inte bara heter Ludo: det fanns ett annat band som hette Small, som haft namnet lite längre. Så när de hotade med stämning, och helt ohumoristiskt vägrade gå med på "vårt" Smalls utmaning om thumb-wrestling om rätten till namnet, så lade Small till 23. Varför det blev just 23 och inte t.ex. Boober Small som de annars hade på förslag har de ingen direkt förklaring till. Men för ungefär två år sedan fick de höra att det andra Small hade bytt namn, så de ringde upp dem och frågade om de nu fick ta bort 23 igen, och det gick bra. Sådana här namnkrockar, som naturligt nog uppkommer ganska ofta i det stora landet i väster, kan ge upphov till incidenter som en som Dave berättade om:
- En gång när vi spelade i Seattle kom en kille fram till mig precis innan vi skulle upp på scen och sa: "Du är med i Small va?" "Ja, det är jag." "Var är Jack?" eller vad det nu var han hette, sångaren i det andra Small, och jag sa: "Det finns ingen Jack här, men en Mike... han sjunger." "Nej nej, var är Jack?" och jag förklarade för honom att vi var Small från North Carolina och det andra Small finns inte ens längre, de har ett annat namn, och han sa: "Verkligen? Åh vad synd. Men okej, jag stannar och kollar på er ändå." Och så gick han och Mike kom och jag berättade vad som hänt, och då hörde jag killen skrika från andra sidan rummet: "Det är inte det riktiga Small!!! Det är inte det riktiga Small!!!" Men i slutet av kvällen så kom han fram till mig och sa att han tyckte vi var jättebra.
Mike: - Ja, det var coolt. Och anti-gravitationsstolen! Det stället skaffade en sån när Alice Doughnut spelade där, för de sa att de ville ha en. Bara på skämt, men vad killen på klubben gjorde var att han hängde en stol i fjädrar från taket i en skrubb, och där kunde man sitta och det kändes som att man bara flöt omkring. Det var härligt. Det är lite kul, de har blivit tvungna att sätta upp en skylt där det står att man bara får sitta en person i taget, för folk har velat ta med sig en tjej i den och sådär...
- Anti-gravitations-sexstol.
Dave: - I Amerika, på sina riders, alltså lista över saker man vill ha backstage, brukar band hitta på roliga saker och sätta dit en massa skräp bara för att se vad klubben kommer göra.
Chuck: - Vi har bett om rena strumpor.
Mark: - På vår rider står det att vi ska ha ett säkert ställe att förvara utrustningen, och på ett ställe i Oklahoma hyrde de en stor svart kille på ungefär 130 kg med en pistol för att vakta grejerna! Det kom 12 pers på spelningen, och han hade ett stort axelhölster och pistol för att vakta...
Dave: - Inte bara det, han rökte hasch också.
Mark: - Liksom "Hurra - skjut mig nu och få det överstökat."
Dave: - Ibland är klubbar så glada över att få ett visst band att de skriver på vad som helst - jag tror det var Van Halen som skrev att de måste ha "runners" som springer och fixar och hämtar saker åt bandet, och deras runners skulle vara topless kvinnor.
Chuck: - Och Dinosaur Jr - de skulle ha fruit roll-ups (godis), åtta paket, i alla färger som finns, och så satt J Mascis backstage och byggde små djur av dem. Ha ha ha!
De gick över till att berätta om när de spelade på Loppen i Köpenhamn och Mike och Mark bestämde sig för att "hit the dancefloor" efter spelningen. Mark berättade:
- We were busting a couple of moves, cause we were loose...
Dave sköt in: - Drunk.
Mark fortsatte: - ... actually quite very very quite drunk, så vi hittade på danser. Vi har "The Lawnmower", där man simulerar att man skjuter omkring en gräsklippare, i en disco-situation.
Kul, som alla 60-talsdanser.
Mike: - Ja, eller som country and western-barer där alla dansar.
Mark: - Dansar du? Den nya stora grejen i USA är dans. Och så har vi "Doing the Dishes", vilken såklart är som att man håller en tallrik och cirklar runt med andra handen.
Mike: - Min favorit är "The Bowler".
Mark: - "The Bowler"! Den lärde vi oss i Denver på en stor Halloween-show, när några av mina room-mates kom som bowlare - i likadana bowlingdräkter och håret slickat bakåt, och under hela Small-spelningen stod de längst framme vid scenen, och när de verkligen gillade en låt, så simulerade de att de bowlade och vrålade "yeah!".
Dave: - Som om de slog en strike.
Mark: - Har du sett filmen "Goodfellas"? Med Robert De Niro.
Matt till mig: - Hade du några andra frågor kanske?
Mark, som var helt inne i sina danser fortsatte ändå: - Vi körde "The Goodfellas" också, som är som en gangster-grej. Du vet som att slå någon med ett baseballträ - låtsas alltså - och dra kroppen till ett hål, gräva ett hål, slänga kroppen i hålet.. Grejen var att vi stod på ett dansgolv, med ljudtjejen, som är en supertrevlig tjej, med omkring hundra pers som dansade disco, och vi stod och grävde gravar...
Matt: - Det roligaste jag sett var när The Archers of Loaf dansade i stora papplådor.
Dave fortsatte: - Man har två hål på sidorna så man kan lyfta upp den. Så Eric i Archers - well, Chuck började - stack händerna genom hålen och satte hela lådan över sig, så allt man såg var mest två ben - och han är lång! - och armarna ut, och så dansade han. Alla på dansgolvet hoppade runt som kaniner, och han bara dansade omkring. Och resten av Archers of Loaf och Small stod och höll på att skratta ihjäl sig.
Vilka är era favoritband?
Mike: - Mission of Burma. Tidigt 80-talsband, jättebra.
- Cheap Trick, Hüsker Dü, The Replacements, Unwound.
Chuck: - Jag gillar Polvo jättemycket.
- Archers of Loaf är jättebra. Eric, den långe killen, var med i Small förut.
Bästa bandnamn?
Dave: - Bästa bandnamnet någonsin är When People Were Shorter And Lived Closer To Water.
Mike: - Chesterfield Kings har jag alltid gillat som namn.
- The Replacements. Och Sebadoh är ett bra namn, för det är brief. Och Fugazi.
Vi kom in på svenska band, och det visade sig att de har bra koll, och känner till Honey Is Cool, Fireside, Salt, Starmarket och Blithe, bl.a.
Dave: - Vi spelade med Starmarket igår, det var jättekul.
- Fireside och Salt spelade dagen efter oss i Linköping.
- Honey Is Cool - supergreat band!
Hur känner ni till dem?
Mike: - Det är en kille i Lund, som gör ett fanzine som heter Popöga, som spelade in ett band till oss med sex-sju svenska band så vi skulle känna till dem. Och i Göteborg så spelade vi på Magasinet, och en av killarna där känner sångerskan och vi har dem på band och vi är väldigt exalterade.
Dave: - Och så gillar vi ABBA.
- Gillar du verkligen ABBA?
Dave: - Ja, det gör jag. Jag växte upp med ABBA.



Någon frågade mig om jag har varit i USA, och det har jag. Så kom vi in på amerikansk junkfood.
Dave: - Det är en bra grej med Europa, vi har inte fått ett enda dåligt mål mat här. Vi äter inte riktig mat när vi är hemma - när vi är hemma så är vi på turné, och då får vi ingen riktig mat. På klubbarna så om de ger oss mat så är det typ pizza - här har vi fått riktigt goda rätter.
Mark, som är kock, tyckte det är lustigt att köken är så små i Europa - i USA lagar man inte så mycket mat hemma, men köken är så stora att man nästan behöver en cykel för att ta sig från ena änden till den andra, och här är det tvärtom.
Jag berättade om när jag och en amerikansk kompis skulle baka paj, och han gick och köpte färdig pajdeg - han visste inte ens att man kunde göra det själv.
Mark: - No, can't be done. Måste ha en maskin som gör det...
Sedan kom vi in på skatter, och konstaterade att det ibland är bra med skatt, då Mark berättade:
- Jag blev sjuk i New York, och blev tvungen att åka till akuten. Jag var där en halvtimme och fick en spruta, och jag kommer antagligen bli tvungen att betala sådär 200 dollar. Förresten, det var på samma sjukhus som Michael Jackson sen blev inlagd på. I feel like I've touched fame.
Mike: - Och vi fick vår van fixad på ett ställe som just jobbat med hans Rolls Royce.
Över till min favoritfråga: favoritmuppar?
Mike: - Dr Teeth. Han är med i Electric Mayhem, bandet.
Mark: - Guy Smiley i Sesam. Och alla i Fragglarna.
Mike: - Är svenskarna sura på oss för Svenske Kocken? Eller tycker ni det är kul?
Kul.
Mike: - Ni pratar ju inte så!
- De två gubbarna. Och Beaker var rätt cool.
Dave: - Jag gillar Rowlf. Och Groover.
Mike: - Oscar the Grouch. Big Bird sucks.
Jag är förvånad över att ingen sa Animal.
Dave: - Men Animal är ju given. Jag gillar örnen Sam, han var så strikt och konservativ, och så blev han alltid förödmjukad...
Mike: - När vi var i Göteborg såg vi på TV tre killar som sprang omkring på gatorna någonstans i Sverige med tomtemasker på sig, och de var nakna förutom skor, och bara sprang omkring och ropade "Ho ho ho! Ho ho ho!", och folk på gatorna gick bara förbi och tittade inte ens på dem!
Var det här svenskt?
- Ja! Det var hysteriskt roligt.
Mark, fortfarande om Mupparna:
- Kommer ni ihåg två konstiga figurer som sjöng "mana mana" och en tredje som svarade "du du dududu"? Min styvfar gör det hela tiden, han tittar på mig och "mana mana", och jag "du du dududu". Jag såg det här när jag var 12 eller nåt, och fortfarande när jag kommer hem över jul så kör han "mana mana" och jag "du du dududu".
Dave: - Det är en riktig låt, men jag kommer inte ihåg vem som gjort den. Det är nån storbandsjazz.
Mark: - Har jag fel i antagandet att en massa europeer verkligen är inne på grodan Kermit och sånt? För i Tyskland - jag har en kompis i Berlin som är jätte-Kermit-fan, och när vi var i Münster så hade de Kermit-hattar, tröjor och såna grejer.
Jaså - jag har letat efter Mupparna-grejer och här finns det ingenting.
Mark: - Det finns två grejer man kan köpa i Tyskland: det ena är Mupparna-grejer och det andra kan jag inte prata om, hi hi.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Dave: - Fråga oss vad vi tycker om snaps.
Vad tycker ni om snaps?
- Vi har inte fått nån än.
Mark: - Vi har hört att ni svenskar bär det med er jämt. Nä, jag skojar.
Dave: - Min familj (Dave har svenskt påbrå) firar en massa svenska saker och vid jul brukar vi samlas och sjunga Helan Går och dricka Akvavit.
Kan du Helan Går? Sjung den!
- Nej, jag kan den inte om jag inte hör andra sjunga den, jag kan inte orden egentligen. Och så kan min morfar (han sa faktiskt morfar och inte grandfather) en liten bit på slutet som ingen annan kan. Min morfar var immigrant från Sverige. Jag har en väldigt stark svensk bakgrund, jag har folkdräkt, och har dansat folkdans och allt sånt - jag är säker på att de flesta svenskar inte gör det, men jag gör det.
De andra skrattade, och Dave suckade: - Ah, leave me alone..
Till slut har jag en fråga från Chuck som jag inte kunde svara på:
- Jag såg en sport på TV en gång, som hette yorkball eller borgball eller nåt sånt. Det var en stolpe i mitten, fyra meter hög, med en korg högst upp, och spelarna får varken springa eller dribbla med bollen, utan bara passa denn, och så är det både män och kvinnor i laget. Det var i Skandinavien i alla fall som de spelade det.
- Är du säker på att du inte drömt det?
Chuck: - Nej, jag såg det på kabel-TV.
- Det kanske dog ut för att ingen kände till det.
Mike: - Som borgball.
Dave: - Det låter som en fiende till Picard.
Det låter lite som korgboll, förutom det här med bara en korg, men om någon annan vet svaret så skicka hemskt gärna ett svar till Fozzie så vidarebefordrar jag det till honom.

/Sara

Lyssna på Small på MySpace.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 21 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

torsdag 14 juni 2018

Leslies - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Skall man vara cool får man offra en och annan kyckling

Leslies - sötaste popgruppen i Sverige?
För snart ett år sen såg jag Leslies från Kristianstad för första gången. Det var på releasepartyt för samlingsskivan "In the LimeLight" från H.Lime Records, som Leslies är med på. Det var på kvällen den dagen jag och Martin hade varit hemma hos Terry Ericsson för ett litet reportage för Fozzie nr. 3, och jag och Terry stod rätt långt bak i lokalen och lyssnade. Jag blev fort förälskad i Leslies tralliga poplåtar, men fick inget vidare gehör hos Terry, för han stod fortfarande mest och grämde sig över sin miss i vår popfrågesport.
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om nu, vad jag skulle komma fram till var att jag redan då bad Leslies att få göra en intervju någon gång, men det tog nästan nio månader innan vi lyckades få ihop det, då jag åkte till Linköping för att se dem spela på Herrgår'n.
Alla band jag har träffat har varit oerhört trevliga, men Leslies har tagit ledningen. De är det enda band jag har träffat som har för vana att städa sin loge för att de inte vill lämna det skräpigt efter sig, och som inte riktigt mår bra av att skriva autografer på tröjor ("Det kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!"), och de vill bara sprida glädje omkring sig. När jag såg dem live på Herrgår'n bestod mellansnacket av två olika meningar: 1. "Nu ska vi spela en låt som handlar om en pojke och en flicka som är kära i varandra" och 2. "Nu kommer en rocklåt". Två coola brudar som stod jämte mig konstaterade att de ljög angående rocklåtarna. Leslies spelar nämligen jättesnäll pop som man bara blir glad av, och låtarna handlar onekligen mest om en pojke och en flicka som är kära i varandra.
"The Leslie Brothers" är Tony Ivarsson (sång), Martin Berndtsson (kallas mest Berra och spelar gitarr och sjunger), Martin Engvall (gitarr), Jens Fältman (likadan bas som Per Sunding) och Jonas Johansson (kallas Snoddas, och spelar trummor).


Leslies skivkarriär i Sverige (de har gett ut en vinylsingel i Frankrike tidigare) började med två låtar på samlingen "In the LimeLight" (tillsammans med bl.a. Pineforest Crunch och utmärkta aBLe), och sedan gjorde de en egen singel ("The Lime Song") på samma bolag. De har även med två låtar på samlingen "Winter Gift", som släpps enbart i (oerhört förvånande) Japan. Två fantastiskt söta låtar, ska sägas - jag börjar bli hemskt avundsjuk på japanerna som får en massa bra som vi inte får i Sverige. Men tack vare Koji på Fuji Records i Japan kan Leslies få göra en fullängdsskiva, som spelas in i Tambourine Studios i april. En konsert med Leslies sändes i P3:s "Garage och buskage" i början av januari, hoppas ni inte missade den. Leslies är ett band som skickar iväg riffen i rätt tid, kan man säga. Åtminstone stod det så i recensionen av just den konserten i Kristianstadsbladet.
Före spelningen på Herrgår'n satt jag och Emil, som är bandbokare där (Herrgår'n är förresten ett hyvens ställe, där en massa bra svenska popband spelar) i logen med Leslies och fick höra en massa skojiga anekdoter. Ett tips från pojkarna är att uttrycket "jo jo, men" kan användas i precis alla situationer. När de sist var och spelade in i Tambourine Studios så sa alla "jo jo, men" jämt och ständigt, och det tog ett tag innan Leslies fick veta var de fått det ifrån. Det var en dansbandssångare som hade för vana att ta sig några supar för mycket innan spelningarna som under en spelning på en finlandsfärja skulle presentera nästa låt, och sa namnet på låten de precis spelat. När en i bandet påpekade hans misstag sa sångaren bara "jo jo, men", och så fick de helt enkelt köra låten igen.
- Men tänk på det, det finns inget tillfälle där du inte kan säga "jo jo, men". Särskilt när du vet att du har fel: "jo jo, men", sa Berra.
Och jag tror han har rätt. Prova nån gång. Fast det låter bäst på skånska.



Mellan de små berättelserna klämde jag in lite frågor, och en självskriven var:
Vem är Leslie?
Jens: - Det är lite olika personer. Det är många som heter Leslie. I början så var det en dam som jag träffade när jag reste, som hette Leslie.
Tony: - Sen är det dessutom mamman till världens första lyckade provrörsbarn.
Berra: - En Formel 1-förare heter Leslie också.
- Och en porrstjärna.
Jens: - Men framför allt är det ett väldigt bra namn. Koncist, snyggt.
Tony: - Det ser snyggt ut, bokstäverna passar ihop helt enkelt.
Första låten på singeln heter "The Lime Song", och skivbolaget heter H.Lime Records - var det lite fjäsk eller?
Jens: - I refrängen sjöng vi från början "you taste sweeter than a lime", och då kallade vi låten för "Limen", vi hade inget vettigare att kalla den... Sen bytte vi texten till "I'd like to give you all that's mine" och då kunde den inte heta "Minen", det låter ju heltokigt, och det finns förresten inget ord som heter så heller. Så den fick heta "Limen", men "Limen" lät ju verkligen dåligt, så då käckade vi till den med ett The och Song.
Tony: - Och Rattur på H.Lime blev överförtjust.
Jens skrattade: - Ja, han tyckte det var jättebra, "åh vad ni har tänkt efter", men vi hade inte tänkt efter nånting, det bara blev så.
Tony: - Alla var lyckliga och glada i slutet.
Berra: - Jag tycker det är vansinnigt löjligt, jag hatar det.
Jens: - Ja, det vet vi.
Tony: - Där kan vi förresten ge tips till alla som tänker starta: säg aldrig att ni ska ta alla beslut demokratiskt. F-n vad vi har haft problem med det!
Jens: - Vi är som tur är fem i gruppen, så vi inte är fyra så att två vill en sak och två en annan, då skulle vi haft skärsår precis överallt. Men nu får man bita i det sura äpplet när man är i minoritet. Så det är en fördel med att vara fem.
Berra: - Det är bara du och jag som är oöverens alltid. Det slutar med att jag surar och blir jättearg och sen får jag som jag vill i alla fall.
Jens: - Och jag får också som jag vill.
Berra: - När jag övertalat dig ja.
Jens: - Berra är störst, det har ju lite med det att göra.
Berra: - Och så är jag yngst också, jag är "lillebror" så de tycker lite synd om mig.
Singeln har för övrigt på något vis hamnat i Japan utan att den egentligen är släppt där - det verkar vara någon som importerat in den, för Leslies har fått fanmail från två japanska systrar som skrev att de blev överlyckliga när de hittade singeln i en affär i Tokyo.
Jens berättade: - En av dem läser svenska! Så de slutar alltid med "Vi älskar er!"och "Hej, hur mår du? Nej, min svenska slutar here", sen blir det engelska.
Tony: - Det är en sak att vara här i detta lilla landet och lära sig japanska, men sitta i Japan och lära sig svenska, det är liksom...
Det är ju underbart.
Innan jag satte igång intervjubandspelaren hade vi sagt att jag skulle försöka väva in frågorna i samtalet, men det var inte det lättaste, man kommer så lätt in på oväsentligheter. Skojiga sådana visserligen, men långa diskussioner om huruvida det är lättare att lära sig bli cool i en liten stad och vilken Eggstone-låt som är bäst är roligare att delta i än att läsa om, så det fick allt bli några frågor rakt på ändå.
Har ni några influenser?
Jens: - Fozzie.
...eh... jaha?
Jens: - Den läser vi och sen blir vi influerade av den. (Jag sa ju att de är jättesnälla!)
Berra: - Vi stjäl väl friskt från det mesta.
Jens: - Vi gör som alla andra, vi säger att vi förgyller det.
Berra: - Ja precis, vi tar det bästa och gör det ännu bättre! Vi är bäst i världen!
Jens: - Nä, så får du inte säga.
Skulle ni spela i Leslies om ni inte var bäst i världen?
Jens: - Jag tycker inte det är bäst, men jag tycker det är rätt kul att spela. Och så tycker jag det är bra också. I början när man spelar i ett band har man ju ingen som helst självdistans. Det finns inget annat. Demos man släpper är det bästa som hänt världshistorien, men när man spelat ett tag...
Tony: - ...och lyssnar tillbaka...
Jens: - ...så fattar man vlken flopp man var. Ha ha!
- Hemskt att vakna upp två månader senare och lyssna på grejerna och bara "Aaah!"
Jens: - Och jag terrade gästerna på restaurangen där jag jobbar, med freestyle och så, när de skulle äta. De var tvungna att säga att det var bra. "Vill ni ha kaffe?" "Ja tack!" "Då får ni köpa kassetten annars får ni inget kaffe", det kunde man säga till stamgästerna.
Tony: - De sålde bra! 500 ex av den kassetten är ute! Men var de är vet vi inte.
Jens: - De är inte hemma hos oss i alla fall. Vi har skickat överallt.
- T.o.m. till prinsessan Victoria, lade han till och lät jättenöjd, och alla började gapskratta. - Jag vet inte varför.


Vad är det som är bra med Leslies?
Jens sa: - Vi är lagom, och återigen höll alla på att skratta ihjäl sig.
Han fortsatte oförtrutet: - Vi är precis så som folk vill att man ska vara.
Tony: - Till skillnad från t.ex. Kent, det är lite moloket (eller mulucket, som man säger på skånska...) och sådär - jag gillar Kent, jag tycker de är skitbra, men vad vi gör som inte så många andra band gör, det är att det är glatt! Allting är glatt, det finns inga bekymmer, det finns inga besvär.
Jens: - Har du läst texterna eller?! Det är ju bara bekymmer ju, det är bara elände.
Tony: - Ja, där ja, men om man lyssnar på det så finns det liksom inga bekymmer. Okej, det finns andra band som också sysslar med det, men det finns inte så många. Det är en av de sakerna som är bra med oss.
Jens: - Ja, det var bra sagt.
Emil: - Det tycker jag med, som utomstående, det låter bra.
- Ja, vi är ganska eniga om att that's the way it is!
Berra: - Skulle vi börja spela sån där mollmusik hade vi förmodligen gått och dött allihopa. Ångest. Vi försöker fly från verkligheten och spela glad musik istället.
Jag för min del tror inte att de behöver fly från verkligheten för att bli glada, för under den här intervjun skrattade de mest hela tiden, men här försökte Jens vara seriös igen och få de andra att förstå vad det egentligen var han menade med att de är lagom:
- Lagom kanske man inte förstår, jag tänkte mer än jag sa nu - men jag menar såhär att produktionsmässigt så är vi väldigt lagom, det är inga överproducerade grejer vi släpper, utan det är ganska sparsmakat det mesta... which is good.
Alla skrattade igen, och någon hojtade: - Att vi aldrig hejdar honom innan han säger sånt!!!
Jens: - Men håller ni inte med, tycker ni inte så?
- Jovisst. Ha ha ha!



Vi pratade på en stund och kom på något sätt in på stockholmsuttryck, och jag bad dem att aldrig säga att något "rockar", för det säger plötsligt alla i Stockholm och jag avskyr det uttrycket. Även skribenter som är mest inne på pop säger att något rockar när det är bra. Så leddes samtalet vidare till Terrys Snart-sida i Pop.
Tony: - Terry skrev att Leslies var typ inte sådär vidare bra, "de brinner helt enkelt inte på samma sätt som de bästa brittiska banden". Och det är ju helt fantastiskt! Jag menar, vi är inget brittiskt band. Och brinner, det gör vi inte, det är de där Dark Funeral och de som brinner!
Berra: - Vi spelar ganska slätstruken pop sådär.
Detta uttalande föranledde en lätt chockad paus, och Tony utbrast:
- Så kan du inte säga om din egen musik!
Berra: - Men det är det ju.
Tony till mig som spelade in: - Backa bandet, backa bandet!
Berra: - Det är ju inget nyskapande.
Jag kände mig tvungen att gripa in och hävda att det är ju inget fel med det, och Berra höll med:
- Nä precis, det tycker inte jag heller. Nu kommer jag med en otrolig klyscha: en bra poplåt är alltid en bra poplåt ju. Det spelar ingen roll om det är nyskapande eller vad det är.
Tony: - Där har vi också en sak: en bra poplåt är en bra poplåt, men det finns en regel, och det är det beror faktiskt lite på vem det är som gör den.
Ja, en bra poplåt kan ju förstöras hur lätt som helst.
Berra: - Men då är det inte en bra poplåt längre.
Men om Nordman skulle ställa sig och göra "The Lime Song" skulle den inte vara bra längre.
Berra: - Jo men då hade det blivit nåt helt annat. Nordman är inte pop.
Tony: - Ja det har du rätt i Berra, jag tar tillbaka.
Berra: - Jag har mina egna funderingar kring det här - ett popband ska ha ett bra sound. När de väl har ett bra sound kan de göra vilka låtar som helst, som Eggstone, och t.ex. Cardigans. De tror jag aldrig kommer göra en dålig låt, faktiskt. Eggstone, de är så egna, så hela deras skivor kan man lyssna på från början till slut - det är väldigt få grupper man kan göra det med tycker jag. Har man hittat sitt sound så är det enkelt att göra låtar.
- Vi börjar hitta vårt sound.
Berra: - Jo, jag tycker det. Fast sen så vill det ju till att folk tycker om det också. Annars faller ju hela den teorin.
Jens: - Men man ändrar ju inte på sig för att få folk att tycka om en. Då slutar man hellre.
Berra: - Nja, ändrar sig gör man ju hela tiden ändå.
Men för sin egen skull förhoppningsvis.
Berra: - Jo, men man får ju hela tiden nya influenser liksom. Helt klart. När Gene släppte sin platta så fick man ju faktiskt en helt ny syn på musik, eller gitarrspel i alla fall. Då ändrade liksom hela gruppen inriktning, även om man kanske inte vill det, så blir det så automatiskt.
Tony: - Det är faktiskt en av de få skivor som vi allihopa varit helt överens om att den är bra.
Jens: - Det är bara ett eller två spår som är svaga på den skivan. En helt sanslös debutplatta. Makalöst bra.
Tony: - Eggstone är vi också rätt överens om - numera.


Bästa och sämsta spelningar?
Berra: - Vår sämsta spelning måste varit på Mejeriet, när vi spelade förband till Gene.
Tony: - Här får man världens chans, att få spela förband till Gene...
Jens: - Se Martin Rossiter sitta och skriva autografer i en Leslies-tröja efteråt.
Tony: - ... så får vi skitdåligt ljud och gör en skitdålig spelning.
Jens: - Man ska inte skylla allt på ljudet, men det hade j-t stor vikt.
Berra: - Vi såg ut som om nån skrämt upp oss på scenen.
Jens: - Men det var j-t jobbigt, det stod fullt av folk och kollade ju!
- Ha ha ha!!!
- Men jag har aldrig varit där när det varit så mycket folk.
Tony: - Och den bästa gör vi förmodligen ikväll.
- Lunds Nation var bra. Ingen hade hört talas om oss, och så står där fullt med folk, och alla står kvar hela spelningen.
- Vi hade fått höra att om de inte tycker bandet är bra så går de ut på den inglasade verandan och hänger där, men det gjorde de inte.
- De stagedivade och sånt också.
Jens berättade om en spelning på en festival i Ängelholm i somras:
- Det var en flicka som stod och skrek, så jag tog henne i hakan, lyfte upp henne över scenkanten och pussade henne lite lätt på kinden och munnen, sen slutade hon gapa. Fick skriva autograf sen.
Jens till Snoddas: - Var det inte du som skulle skriva en autograf på en tröja, men tyckte tröjan var för fin för att skriva på?
- Jo... Kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!
Det blir aldrig några riktiga rockstjärnor av er!
- Tack och lov inte.
Tony: - Det är bara på scen man är lite rock'n'roll, sen är man som vanligt igen när man kommer av.
Berra: - Men ska man vara cool så kostar det, då får man offra en och annan kyckling.
- Fint sagt.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Berra: - Klassikerfrågan. Jag tänker ofta på den.
Tony: - Jag kommer bara på såna där mesiga grejer, men där finns ju en: den är ju mesig och den är ju klassisk, men den är ju bra alltså.
Berra: - En klyscha.
Tony: - "Okej Tony, vilken är världens bästa poplåt?" "Jo, det är 'This Charming Man' med The Smiths."
Berra blixtsnabbt: - När det är det inte alls.
Jens: - Men nu var det han som skulle svara på sig själv.
Tony: - Det är ju världens bästa poplåt!
Jens: - Den är en av de bättre ja.
Tony: - Ja det var det det.
Jens: - "Ja du Jens, vad skulle du göra om du inte hade nåt bättre för dig just nu?"
Tony: - Säger du Eva slår jag dig!
Jens: - Jag skulle inte haft nåt emot att träffa min flickvän. Men... det kan jag ju inte idag, för idag ska vi spela och det ska bli jätteroligt.
Berra: - "Vad gör du om 10 år?" frågar jag.
Och vad gör du?
- Spelar dansmusik. Nej, covermusik spelar jag. Spelar såna är... vad heter de?
- "Sweet Home Alabama".
- Ja, den ska jag spela om 10 år.
Åh fy så hemskt.
- Och "Proud Mary". De eviga klassikerna.
- Ja, och... "Living Next Door to Alice". Jo, det ska jag göra, så ska jag tjäna massor med pengar. Fast jag ska nog inte spela gitarr då, jag ska spela bas, det ser fräckare ut tycker jag. På Bingolotto.
Favoritmuppar?
Tony: - Det är ju självklart Animal. Med tanke på hur Snoddas är, så... jo, det är Animal. Lätt.
Snoddas (?): - Jag är j-t glad för de här gubbarna på balkongen. Vad heter de?
Jens: - En av dem ser ut att hela Walter.
- Jag gillar Kermit också, för han är så härligt mesig.
- Han som spelar saxofon är härlig också.
Berra: - Sen var där ett äckligt monster också i nåt avsnitt. Jag var alldeles livrädd för det.
- Svenske Kocken är aldrig fel heller.
Berra: - Ja, men Animal är nog coolast.


Vem skulle ni ge er sista Rollo-kola?
Jens: - Morrissey. Lätt. "It's a Rollokola." "OK, thanks." "It's my last Rollokola." "Oh, really? Thanks kid."
Tony: - Om man skulle träffa honom. Min sista Rollokola skulle jag ge till Snoddas.
Jens: - Ät upp dem själv, skit i alla andra.
Berra: - Tänk på att du har ätit en hel påse innan.
Jens: - Det hade inte varit dåligt att ge den till Izabella Scorupco. Om hon är trevlig alltså.
Anledningen till att han kom på Izabella Scorupco (långt innan Bond-filmen haft premiär) var att det sitter en Izabella "Shame Shame Shame"-affisch på väggen i logen på Herrgår'n, (på vilken för övrigt någon - antingen är det Frans i Fireside eller Pelle i Cloudberry Jam, ingen vet riktigt - har skrivit "Fireslida - Do not talgoxe"...).
Vad finns det för bra svenska band förutom ni då?
Engvall och Snoddas sa, som synes, inte särskilt mycket, de satt mest och log milt intresserad när Jens, Berra och Tony diskuterade fram och tillbaka, men här kände de sig manade att prata lite, fast då blev det tyvärr lite jobbigt för mig att höra vem som sa vad, fast det kanske inte är så viktigt.
- Blissful.
- Eggstone!
- Cardigans. Starlet.
Berra: - Semester. Det är Acid House Kings på svenska. Väldigt lågmäld, jättetrevlig musik.
Tony: - Det finns ju mängder av band som har skitbra låtar, men ofta faller de på att de inte har nån bra sångare.
(Det är något som Leslies inte behöver oroa sig för, för Tony sjunger klockrent och fantastiskt bra, och stämsången med Berra fungerar perfekt.)
Tony: - Jag tycker Popsicle är bra också.
- Cloudberry Jam. Happydeadmen. Yvonne.
Berra: - Lite för mycket moll för min smak. Jag tycker om att bli glad. Det är nog med elände som det är.
Jens hade suttit tyst ett tag och pillat på sin bas (som är likadan som Eggstone-Pers, fast i något bättre skick, vilket Jens sa att Per är lite avundsjuk för), som han är oerhört förtjust i, och Tony tittade på honom och sa:
- Jag börjar bli orolig för honom nu, och alla skrattade.
Berra: - Du är ju mer rädd om din bas än om din flickvän.
Jens: - När jag sa "Eva, du är det bästa som hänt mig sen jag köpte basen" blev hon lite förnärmad...
- Ha ha, vilken komplimang!
Jens fortsatte: - Efter ett tag frågade hon "Tycker du fortfarande att basen är det bästa som hänt dig?"
- Vad sa du då?
- Det kommer i nästa Fozzie... Nu är denna tyvärr gjord i Mexico. Hade den varit gjord i USA så hade hon kanske legat efter.
Berra: - Den är gjord i Japan.
- Ja, jag menade Japan! Sa jag Mexico? Jag skulle aldrig få för mig att spela på en mexikansk bas. Aldrig.
De började prata om att slå sönder gitarrer på scen, och Berra sa:
- Hade jag haft råd hade jag gjort det.
Jens: - Hade det varit en mexikansk bas hade jag dragit den i golvet så in i h-e.
Tony: - Det tog ett tag innan det gick upp för en att när vi står på scen så är vi nästan på tok för mycket rock'n'roll. Tycker jag. Det var rätt hemskt när man märkte det.
Berra: - Börjar spela skitig blues. Först ska jag spela covers, sen ska jag spela dansbandsmusik, sen ska jag och Snoddas spela skitig blues.
Snoddas: - När vi blir gamla farbröder.
Jag har lite svårt att avsluta den här artikeln på ett snyggt sätt, för intervjun fick ett lite abrupt slut när Berra, Engvall och Snoddas började prata om en sport som jag lovade Tony och Jens att inte nämna, eftersom den inte alls går ihop med Leslies, så jag var tvungen att stänga av banspelaren. Ett fint citat till av Berra får ni i alla fall:
- Leslies: ösigast i popsvängen.

/Sara


Leslies blev för övrigt mycket nöjda med att artikeln om dem blev fem sidor lång, det var rekord. :)

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 9 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

måndag 11 juni 2018

Chester Copperpot - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Chester Copperpot är bandet som har tagit sitt namn från filmen "The Goonies" ("Dödskallegänget") och som ganska nyss gav ut skivan "Poems & Short Stories", vilken inte direkt ser ut som den mangelpop-skiva den är. Den ser snarare ut som en jazzskiva med sin teckning av några instrument, och Chester-medlemmarna Fredrik Karlsson (sång och gitarr), Niklas Aldén (bas) och Christian Sjögreen (trummor) påstår att han som gjorde omslaget fick fel kassett, en med Art Blakey och Thelonius Monk, fast jag tror de ljuger. De tycker i vilket fall som helst att det är roligt när det ser annorlunda ut.



Innan de gjorde skivan och innan de ens hette Chester Copperpot hette de diverse "kuliga" namn som Herring, The Retrievers, Pommac och Grodlåren - de bytte namn för varje demo, men när de spelade in demon som Dolores Records i Göteborg gav dem skivkontrakt för tittade de på filmen "The Goonies", så de ansåg det vara ett gudomligt ingripande och tog sitt nuvarande namn. Kontraktet fick de i december -94, och först kom en 6-spårs-EP och sedan "Poems & Short Stories", som är en fullängdare. De har fått genomgående bra recensioner, inte en enda sågning. Som Niklas säger:
- Det är ju så harmlöst, ingen kan väl såga oss.
Eller som Christian säger:
- Kvalitén undgår väl ingen.
De kommer från den lilla hålan Kinna utanför den något större hålan Borås, där jag kommer från. De har spelat ihop i nästan fem år, men jag märkte aldrig av dem när jag bodde där. Nu på senare tid däremot har de fått uppmärksamhet i både lokaltidningen och större tidningar. De har gjort två videos, en till "Jinxter", som visats någon gång på ZTV, och en till som bara finns på en Dolores-videosamling. De har fått fanmail från Japan, där de sålt skivor och deras skiva ska även licenssäljas i Australien.



Jag träffade dem när de spelade på Kalmar nation i Uppsala och pratade lite om sånt man brukar prata om i intervjuer:
Vad gör ni på dödtiden runt spelningar?
- Umgås, äter godis, dricker öl. Pratar om livets goda ting...
- Sitter och glor och är nervösa.
Fredrik: - Hållandes krampaktigt i en ölflaska.
Christian: - Ber till gud de sista 15 minuterna.
Niklas: - Med stadiga ben går vi sedan in på scenen.
- Leker Ett skepp kommer lastat med hårdrocksgrupper t.ex.
- Lyssnar på Thin Lizzy och Janne Lucas.
Janne Lucas?!
- "En ensam vilsen morgonmås flyger över Frillesås" - det sammanfattar hela vår livsfilosofi.
Influenser?
Niklas blixtsnabbt: - Thin Lizzy.
Fredrik: - Och Janne Lucas.
Niklas: - Thin Lizzy mest spirituellt, inte så mycket musikaliskt.
Fredrik: - Vanlig rockmusik; Lou Reed, countryrock. Det är bättre att ta från lite andra genrer, så kan man knycka mer rakt av. Annars märks det så tydligt. Men vi knycker ju inget.
Ni låter visserligen rätt mycket Superchunk.
Niklas: - Nu kör vi vårt eget race.
Fredrik: - Vi spelar ju sån gitarrmusik. Vi försöker få till det rockigt, inte så indieaktigt, då blir det så klurigt, vi försöker hålla det enkelt och rakt.
Niklas: - Det är lättare att spela då.
Fredrik: - Hüsker Dü. I alla fall jag.
Niklas: - Freddie Mercury, Queen.
Fredrik: - Nästa skiva blir symfonirock. Ironiska generationen...
Svenska favoritband?
Niklas: - Thin Lizzy. Jag gillar Thin Lizzy.
Fredrik: - Hur många ska vi säga? bob hund. Rosebum; ett band från Kinna. De är ungefär som vi fast bättre på att spela.
Fredrik: - Waterbug är bra.
Niklas: - Jag tycker faktiskt Starmarket är bra. De är faktiskt jättebra.
- Förrädare. De är våra största konkurrenter.
Christian: - Sludge Nation är bra.
Fredrik: - Eggstone!
Niklas: - Spiritual Beggars. Det finns många grymt coola hårdrocksgrupper.
Fredrik: - At the Gates. De är rekorderliga. Och RoCee.
Vilket annat band skulle ni vilja spela i om inte Chester Copperpot fanns?
Fredrik: - I hela världen?
Niklas: - Jag kan inte tänka på nåt annat: Thin Lizzy. Nåt som får skithöga gager. Vikingarna skulle det vara i så fall, de har skyhöga gager.
Fredrik: - De får ju gärna vara bra också.
Christian: - Kent. Nej usch, fy bubblan.
Niklas: - Cardigans. Danzig.
Christian: - Philemon Arthur and the Dung. Tänk vilken ära.
Fredrik: - Wu Tang Clan, he he. - Det var den klurigaste frågan jag fått i hela mitt liv. (Han tänkte lite och fortsatte:) Hade vi inte haft varandra skulle vi lagt av.
Christian flikade in: - Suttit i fängelse. Nej, vi skulle haft bättre betyg i skolan.
Niklas: - Vi är en så sammansvetsad grupp.
Fredrik: - Kiss! Kom jag på. Och hittat på eget smink.
Niklas: - Ja! Alice Cooper. Hans grymma scenshower. Han högg huvudet av sig själv.
Innan jag gick upp i logen för att göra intervjun så gick jag genom köket och frågade dem som jobbade om de hade några bra frågor till bandet, och en tjej slängde ur sig frågan:
Finns det en tanke med era frisyrer? (de hade helt normala frisyrer...)
Fredrik: - De ska se fina ut.
Christian: - Vi har blivit stylade av Solo i Göteborg. (Nää...) Vi har olika stilar som ska tillfredsställa olika personer i publiken, men ändå är vi en helhet. Yvonne-helhet.
Niklas: - Jag är lite grunge.
Fredrik: - Jag är skatepunk.
Niklas: - Nej, du är pop! Den randiga t-shirten du hade i morses - du såg för jävlig ut!
Vad vill ni med er musik?
Fredrik: - Vi vill sprida glädje och kärlek. Och så vill vi stoppa USA:s exploatering av tredje världen.
Christian: - Det vill vi. Vi vill frigöra människan religiöst, kulturellt, politiskt och sexuellt. Och allt fjantigt du kan komma på.
Niklas: - Vi vill få gratis feta goda hamburgare som vi fick idag. Och gratis sprit.
Favoritmuppar?
Christian: - Groover. Han är ju outstanding.
Niklas: - Vad heter han som är Darth Vader i en sketch? Gonzo. Han är underbar.
Fredrik: - Gubbarna på balkongen. Eller Ernie i Sesam.
Christian: - Man är ju uppväxt med Sesam.
Fredrik: - Sopmonstret i Sesam, han som bodde i en soptunna (Oscar). Och Big Bird är grym.
Min vän Caroline som var med tog här upp frågan huruvida Elmo i Sesam är kvinnlig eller manlig, varpå Chester-pojkarna konstaterade att de är tvekönade allihopa. Eller åtminstone asexuella.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Christian: - Vad jag heter. Det är lätt att svara på.
Niklas: - "Vad tycker du om Thin Lizzy?"
Fredrik: - "Vill du ha tredubbelt gage ikväll?"
Niklas: - "Vill du ha fyra miljoner?"
Fredrik: - "Säg 20 bra skivor."
Niklas: - Det var väl ingen fråga.
Fredrik: - "Tycker du om skivor?" då. "I så fall vilka?"
Christian: - Ja- och nej-frågor. Lätta.

/Sara

Chester Copperpots MySpace.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 19 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

torsdag 7 juni 2018

Mutts - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:
(notera att sångaren Håkan Åkesson senare blev mer känd under sitt andranamn Alf.)

Bandet Mutts gjorde sin första demo i augusti -94, och redan i november samma år fick de sin första spelning. Det är inte för inte som de har fått ett bra liverykte: under -95 gjorde de ett 40-tal spelningar, från Köpenhamn i söder till Storlien i norr. I Köpenhamn har de spelat på det kända Loppen.
I nya svenska filmen "Vackert väder" är Mutts med i en scen och spelar live på en klubb.



Från början hette de faktiskt Mats, men strax efter de verkligen bestämt sig för namnet dök Yvonne, Kent och Broder Daniel upp, så det kändes lite tjatigt med personnamn, och då kom de på att man lika gärna kunde stava namnet Mutts och få samma uttal.
Mutts består av sångaren och gitarristen Håkan Åkesson, basisten Tommy Nilsson (...) och trummisen Fredrik Svensson.
Influenser?
- Det varierar från dag till dag. Vi tittar mycket på ZTV för att hålla oss à jour, men det är mycket äldre grejer också. Jag lyssnar mycket på skivan "A Tribute to Glenn Campbell" med Jimmy Webb, en evergreen-sångare, som jag hittade hos mina föräldrar. Det är som en amerikansk motsvarighet till brittisk easy listening, orkestrerad country ungefär. Jättebra låtar.
- Det kan vara en kick att se ett lokalt band som är som man själv. Man ser ju mycket fler lokala band än etablerade.
Håkan hade kontrakt med Polar för ett soloprojekt före Mutts, men det rann ut i sanden.
- Nu spelar jag ju i Mutts, det är tuffare.
Första gången jag hörde Mutts var när jag såg deras video till "Her X-Boyfriend" på ZTV:s "Tryck till". Jag tyckte det var lite häftigt att göra en video, och att lyckas få den spelad på ZTV redan innan man ens har släppt en singel. Nu fick jag veta att de faktiskt gjort en video till, till "Crawling on a Freeway", men den har bara visats på Sydnytt i Malmö.
- Vi har en polare som är fotograf, Martin Bogren, och han gjorde dem, ganska anspråkslöst. "X" är så kort, så det var smidigt. Vi tog låtar som inte ska bli singlar, vi vill inte bränna dem på testvideos.
- Dem gjorde vi bara för att marknadsföra namnet. Nu är det mer tal om att göra en "riktig" video.
I slutet av mars gjorde Mutts en inspelning med Chips från Sator. Lund Records stod för inspelningen.
- Blir det vi gör med Chips nu bra så blir det en EP som ska ut innan sommaren. Eventuellt blir det en fullängdare efter sommaren. Men vi har inte skrivit något kontrakt än, så vi vet inte hur det blir.
Mutts har förlagskontrakt med Buddha Music, som Pange från Mejeriet, Michael och Sven från Sinners, några från Apollon Video och en från Sydsvenska Dagbladet har (och de samarbetar med Stockholm Records).
Har ni fått mycket publicitet?
- Vi fick demorecension i Pop, i SA blev vi vinterns demo. I GP blåste de upp en hel sida.
- Vi har aldrig skickat till Linda Norrman och så. Jo, förresten, när vi skulle spela i Stockholm. Vi skickar inte ut demos för att skrivas om, vi skickar mest till spelställen, inte till tidningar för att suga publicitet. Vi borde väl göra det, framför allt innan spelningar för att få reklam. Men det finns så många band som bara lever i tidningar, och så spelar de en gång på nåt obskyrt ställe bara för att ha spelat, men de lever bara i tidningar. Det är många band som vill stressa, de vill ha skivkontrakt innan de bildat ett band nästan, och så blir det därefter.
Tommy: - Ja, nu har det blivit som "Jaså, du spelar i band. Har ni kontrakt?"
Fredrik: - Vi har ju bara funnits i ett och ett halvt år.
Håkan: - Men vi har verkligen fått höjdarspelningar. Vi spelade på Mejeriets festival med Brainpool, Boo Radleys och Sleeper, och på Malmöfestivalens stora scen med Cardigans och Wilmer X och på Loppen i Köpenhamn. De enda andra svenska band som spelat där är Brainpool, Sator och Popsicle.
- Vi försöker snarare jobba... på ett gammalt naivt sätt tror vi att vi kan komma någon vart genom att skriva bra låtar och spela.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Håkan: - "Oasis eller Blur?" Nää... "Hur känns det att ha vunnit 8 miljoner på Lotto?" Nääej...
Fredrik: - Märklig fråga.
Håkan: - Ja, men den var rolig. Jag har inget sådär snärtsvar. "Hur känns det att vara fem i bandet?" Vi ska inte ta med mer folk, det räcker som det är. Folk tjatar om att man måste ha körer, men det kan man ju ha på inspelningar.
- Idén med Mutts är att det ska vara minimalistiskt, styrkan ska finnas i låtarna. Man kan stå och mangla sönder låtar och det låter jättetufft. Man kan dölja en dålig låt, men tre pers - låter det dåligt så är det för att vi är dåliga eller för att det är en dålig låt. Det krävs att man är alert, att kunna hitta på nya arrangemang, det är ju begränsat att vara tre, men det finns många sätt ändå. Man är tvingad att hitta på nya sätt att arrangera när man bara är tre.
- Enda nackdelen är när vi ska åka långt, det är inte så många som kör...
Favoritmuppar?
Fredrik: - Örnen som är nyhetsuppläsare. Han som kom med skämt som "örngott är godis för fåglar".
Tommy: - Gubbarna på balkongen.
Håkan: - Svenske Kocken!
Fredrik: - Och Beacker, han är så frän. Han står bara och piper.
Tommy: - Vi kanske skulle döpa om oss till Mupps!
- Ja, och kalla oss mupp-namn! Animal och Gonzo. Tänk att göra det seriöst! Som ett bluesband, stå i Gonzo-kostym och solglasögon och spela döseriös musik. Helt igenom fel.
Är det något mer ni vill berätta?
Fredrik: - Jag har inget korsband i vänsterbenet.
Än så länge vet jag inget om hur inspelningen med Chips gick, så jag vet följaktligen inte om det blir någon skiva, men jag håller tummarna. Till dess råder jag er att försöka se Mutts live, för de är verkligen ett lysande liveband.

/Sara

Det kom sedermera ett par singlar och ett självbetitlat album på Lund Records, 1996.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 20 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

måndag 4 juni 2018

Superchunk - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Superchunk - jag vet inte hur stora de är i Sverige egentligen, men jag märkte när de spelade med Seam på Studion i Stockholm på Alla hjärtans dag att de som tycker om dem tycker om dem ordentligt. Två lysande exempel är att Emil Ödling, sångare och gitarrist i Blithe, flög ner från Umeå enkom för att se dem, och att Fredrik Norberg, sångare och gitarrist i Popsicle var där. Att han var där verkar i sig inte särskilt anmärkningsvärt, men när man tänker på att Popsicle skulle spela på Gino samma kväll blir det genast mer märkvärdigt. Men på Studion måste det vara tyst klockan 23, så Fredrik sa glatt att "asch, vi får väl börja kvart över elva".
Jag och min vän Anders Nilsson fick en intervju med Superchunks oerhört charmiga basist Laura Ballance. Övriga Superchunk-medlemmar är Mac McCaughan som sjunger och spelar gitarr, Jim Wilbur, bas, och Jon Wurster, trummor.



Minidiskografi:
"Superchunk" -90
"No Pocky for Kitty" -91
"Tossing Seeds" -92
"On the Mouth" -93
"Foolish" -94
"Here's Where The Strings Come In" -95

Laura berättar att Chapel Hill-bandet Superchunk startades sommaren -89 av henne, Mac, en som heter Jack och trummisen Chuck, som numera spelar i Small. De bodde ganska nära varandra allihop, och de hade tråkigt, så det var ungefär därför de började, det var något roligt att göra. De spelade in sin första skiva redan samma år, och den kom ut året därpå. Jack slutade, och lite senare även Chuck, men så tillkom istället Jon och Jim, som alltså varit med nästan ända från början.
Från början hette de bara Chunk, och Laura berättar hur de kom på namnet:
- Det var på grund av vår gamla trummis Chuck. Det är en rätt dum historia egentligen, men när man försöker komma på ett bandnamn så är man beredd att använda allt - det är ju svårt. I telefonkatalogen så hade telefonbolaget av någon anledning listat honom som Chunk Garrison istället för Chuck, och så tyckte vi det var lite roligt och använde det. Senare kom vi på att det fanns ett annat band, i New York, som hette Chunk, och de ville att vi skulle byta namn, för de hade funnits lite längre, så vi lade till Super, som Macs mamma föreslog.
De har även ett eget skivbolag, Merge, som de startade även det sommaren 1989. De har kommit upp i omkring 110 utgivningar, och sedan nyligen ger de även ut Superchunks skivor (tidigare låg de på Matador). I övrigt har de haft Polvo, de har Lambchop, 3D, de har gett ut ett Cornershop-album, The Mad Scene och ett antal andra band som är okända i Sverige.
Har du tid med allt?
Hon skrattade hjärtligt: - Nej! Jag har aldrig tillräckligt med tid. Ibland gör det mig jätteledsen, det känns som att jag en dag måste välja det ena eller det andra. Och jag vet inte vad... Antagligen blir det bolaget, för bandet kan inte hålla på i evighet, som ett bolag kan.
När jag intervjuade Small så pratade vi om att det kommer så många bra band från Chapel Hill, och jag jämförde det med Umeå - det kanske har att göra med att de båda är universitetsstäder?
- Chapel Hill är ju en universitetsstad så det är många unga människor som vill höra musik och se band. Det finns 2-3 bra klubbar i stan, trots att det är en ytterst liten stad, och det finns en bra college-radiostation. Det ligger två stora städer i närheten, Raleigh och Durham, så folk kommer därifrån också för att se band spela. Så jag tror det är en bra omgivning för att stödja band, och folk uppmuntrar varandra till att vilja spela och så.
Har du hört talas om Blithe, på tal om Umeå?
- Jag tror jag har det.
De ligger på Alias nu.
- Oh, I'm sorry, det är dåligt. Det är ett riktigt dåligt skivbolag - de är inte snälla mot sina band. Archers of Loaf ligger också på Alias, och de är inte nöjda. Jag skulle aldrig aldrig skriva på för Alias.
Samarbetar ni med andra band från stan?
- Ja, vi har spelat med band från Chapel Hill, vi älskar att spela med Archers. Men vi skulle inte nödvändigtvis ta med oss en bunt band på turné bara för att de är från Chapel Hill, för många av dem behöver inte... komma så långt... ha ha. Det finns många bra band, men det blir ju så att det finns några bra band och några dåliga. Men vi samarbetar, vi har spelat med Sebadoh, men de är från Boston, och Seam. Sooyoung (Seams sångare) bodde i Raleigh när Seam startade - Mac var faktiskt med i början, på första skivan - men så bestämde Sooyoung och Lexi sig för att flytta till Chicago, och Mac ville inte flytta till Chicago, och dessutom hade vi Superchunk också, så då slutade han.
Hur stor frihet har ni att välja vilka ni ska spela med?
- Vi hade mycket mindre frihet förut, men nu när vi varit med längre så, särskilt i USA kan vi diktera exakt vem som ska spela med oss. Vi kan ta med band för delar av turnéer och så. Vilket är bra, vi kan ta med band vi ger ut skivor med, och det hjälper.


Laura (foto: Pop-Sara)Valde ni Seam själva för den här turnén?
- Vi valde att spela med varandra. På den här turnén turas vi om att headlina, för chefen på City Slang (som licensierar banden i Europa) sa att vi är ungefär lika stora. Ibland har det varit förvirrande, för arrangörerna har inte vetat om det, så de kan säga att vi headlinar och så spelar vi först, för det är vår tur, och... Jag vet inte, jag tror det har varit lite förvirrande för publiken.
Det här är första gången ni är i Sverige - har ni spelat i Europa förut?
- Ja, det här är femte gången tror jag. Det är trevligt att vara här, men det är dyrt. Och kallt.
Hur skulle du beskriva er musik?
- Mhmm... Jag vet inte, jag tycker inte om att beskriva vår musik, för det är svårt. Det är inte egentligen något jag skulle lyssna på - jag lyssnar inte på det, jag spelar bara. Det vore enklare för mig att beskriva ett annat band.
Hon tänkte lite till och fortsatte:
- Energiskt, generellt sett. Energisk liksom poppig rockmusik. Antar jag.
Vad är det som är så bra med Superchunk?
- Ha ha! Jag vet inte. Jag har ingen aning. För jag vet inte om jag skulle köpa våra skivor om jag... jag menar, jag tycker om låtarna och allt men... det är svårt för mig att säga. Vi är trevliga människor (hjärtligt skratt). Vi är trevliga människor som tycker om att spela live tillsammans och hoppa runt lite.
Vad är det roligaste ni har gjort ihop?
- Att spela live kan vara väldigt roligt. Vissa dagar är det väldigt väldigt givande. Ibland är det inte det, men... Att spela är förmodligen det mest givande vi har gjort tillsammans som band. Men även att vi får chansen att resa runt i världen tillsammans. De flesta människor får inte tillfälle att göra det, så vi har haft tur, det är trevligt.
Har ni inte tröttnat på varandra än då?
- Jo, oh vi blir trötta på varandra hela tiden. Men vi har lärt oss handskas med varandra efter hand. Du vet, vi har varit tillsammans så länge att det är lättare att komma överens nu än det var i början.
1991 kom Superchunks skiva "No Pocky for Kitty", och jag har länge undrat vad Pocky är.
- Det är japanskt, som små pinnar av kaka, doppade i choklad. Man kan köpa dem i Japan och i asiatiska affärer i USA. Macs katt försökte få tag i hans en gång, han försökte ta dem ur asken.


(bild som inte var med i den ursprungliga artikeln, utan den tog jag i Japan 2006. Varje gång jag såg en ask Pocky tänkte jag på Superchunk, trots att det var 10 år senare, och just den här var extra fin eftersom det var en speciell Hello Kitty-version med rosa choklad, så det var verkligen Pocky for Kitty och inte tvärtom.)

Mac gjorde en coverskiva för några år sen?
- "Portastatic"? Ja, den gav vi ut på Merge också, jag glömmer alltid att nämna den. Han ville bara göra något själv, utan bandet, och då spelar han nästan allting själv. Han ville göra något som var annorlunda mot att vara med i ett... formellt rockband.
Och ni har gjort en tribute till Sebadoh?
- Vi gjorde covers på två Sebadoh-låtar. Vid den tidpunkten hade Sebadoh inte spelat riktigt ihop som ett rockband, de spelade bara in akustiska grejer, så de hade inte riktigt spelat dem på ett "rock-sätt". Men nu spelar de de låtarna. Jag tycker att Lou Barlow skriver fantastiska låtar, så vi gjorde två av dem.
Ni har gjort en Chills-cover också, "Night of the Chill". Har ni något särskilt förhållande till dem?
- Nej, det är bara en bra låt. Från början spelade vi in den för ett bolag strax utanför D.C., Simple Machines, vi känner dem som har det. De släppte en 7-tumssingel i månaden som firade de olika helgdagarna i varje månad, och vi gav ut en i december. Låten var tvungen att ha att göra med december, så det var en bra låt för det. Och den är väldigt enkel att spela! Ha ha. Det är tre noter för mig, bara tre om och om igen.
Har ni gjort många videor - jag har bara sett "Driveway to Driveway"? Den tycker jag är jättebra i alla fall. (se videon här)
- Jag hatar den! Jag hatar klänningen, de tvingade mig att ha på mig den, jag bönade och bad men de fick mig att göra det. Och regissören gillade den verkligen. Veckan före vi spelade in den videon hade vi tillbringat med att spela in en annan video och vi blev ganska utmattade efter två veckors inspelning. Och det är läskigt! Du vet, vara framför en kamera, och någon talar om för dig "OK, du måste se jättearg ut nu!", och "Gör såhär, slå Mac!". Det är svårt, det är verkligen svårt. Vi har gjort många videor, jag vet inte, antagligen runt tio.
Visas de bara på amerikanska MTV då?
- Nej, inte ens det. Ha ha ha. De senaste har visats på MTV, men de gamla har bara blivit visade på lokala videoprogram. Vi ska antagligen snart sätta ihop alla våra videor till en videosamling för att sälja. Men jag vet inte om vi kommer kunna få den licensierad här borta. Kanske. Men ert format är ju annorlunda.


Mac (foto: Pop-Sara)

Känner du till några nya svenska band?
- Nej, det tror jag inte.
Salt har spelats mycket på amerikansk collegeradio.
- Verkligen? Det är en av de dåliga sakerna med att vara ute på turné så mycket; jag hinner inte lyssna på radio så mycket. Jag får se många band, om vi råkar spela med ett bra band, men det är inte så ofta när promotors prackar band på oss. Det kan vara lite svårt att få höra nya band, särskilt när vi turnerar här borta.
Hur kommer det sig att nu valt att ligga på ett litet bolag och inte försökt byta till något större?
- Well, det är för att vi kan kontrollera exakt vad som händer med våra skivor. Vi kan besluta saker som hur mycket vi vill spendera på annonsering.
Kan inte det vara ett problem med små bolag, pengar till annonsering?
- Ibland. Ibland. Inte ett så stort problem, för vi säljer tillräckligt med skivor, vi kan göra ungefär vad vi vill. Jag menar jag skulle inte vilja köpa en fyrfärgad helbaksida på Rolling Stone eller något sånt, det är bara slöseri. Och när du ligger på ett stort bolag i USA kan de ta betalt av bandet för allting efteråt, allting de spenderar på bandet. Och en massa av de sakerna de gör är inget som jag nödvändigtvis skulle välja att göra, som att flyta en A&R-person från Los Angeles till New York för att se en spelning eller vad som helst liksom. Varför ge kontroll över sitt liv till någon annan när man har makt att göra det själv?
Hur bra går det för er i Europa? Är ni stora?
- Jag tror inte det. Det går mycket bättre i USA. Jag brukar bli lite deprimerad när vi kommer över hit och bara undra "varför gör vi det här, det här är hemskt". Vanligtvis i USA spelar vi på större klubbar - det här stället är inte illa i och för sig. Jag vet inte, det är bara annorlunda att turnera i Europa, och vi får inte lika mycket betalt. Vi är inte lika kända här, så det är lite av en chock att spela här efter att ha spelat hemma och det kommer en massa folk. På den här turnén har det varit spelningar med färre än hundra personer i publiken. Det är bara lite konstigt.
Vilken är din favoritmupp?
- Jag har för mig att när jag var liten gillade jag bäst Beaker och den där labbkillen. Och Svenske Kocken tycker jag mycket om också.

/Sara

Superchunks hemsida
Skivbolaget Merges hemsida

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 13 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

torsdag 31 maj 2018

Fanscene - från Fozzie 6, 1996

Fanscene

De förmodade vännerna

Av Martin Alarik

Fanscene är:
Jeppa: Jesper Ek; sång, bas
Flempa: Henrik Aspeborg; gitarr, sång
Johan Sjöberg; gitarr
Sir Bum: Martin Sörbom; trummor

Favoritmuppar:
Jeppa: Animal
Martin: Animal
Johan: Kermit
Flempa: Kakmonstret


Hemma vid datorn

Och jag vet inte alls vad jag skall skriva. Jag har gett mig in på vansinnesföretaget att försöka skriva en artikel om några av mina allra, allra bästa vänner och jag vet inte vad jag skall skriva.
De här killarna är det närmaste barndomskamrater jag kommer. När jag gick ut nian bröt jag så gott som helt med det villa/radhussamhälle jag växte upp i, och med. Jag spelade aldrig blockflöjt i ettan, jag var aldrig med i fotbollslaget, jag hade aldrig någon skateboard eller moped och jag hängde aldrig utanför macken. Avslutningen i nian är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Aldrig mer. Nytt liv nu. I ungefär samma veva, när jag gick i tvåan på gymnasiet 1986, lärde jag känna Jeppa och Johan och ja vad vill ni att jag ska säga, det var ett nytt liv.
Med ett gemensamt kärleksförhållande till sextiotalsmusik, garagerock, new wave och pop var vi som gjorda för varandra. Jag hade ju sett dem innan vi började umgås, tyckt att Johan var lite löjlig för att han hade den parkas jag själv inte skulle ha vågat bära och så vidare. Hur som helst, vi gick på ungefär samma caféer, samma "för ett Ungdomens hus"-konserter och hade en del gemensamma vänner och en dag började jag och Jeppa att prata på bussen och sen gick allt ganska fort. I ett litet samhälle som Vilan/Nåntuna (5 km söder om Uppsala) är det nog ganska oundvikligt att de som är likasinnade finner varandra men inte desto mindre är det något jag är väldigt tacksam för.
Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Det är på något sätt alldeles för självklart. Det är som att alla andra redan borde veta allt, jag gör det ju.
Första gången jag såg dem spela var i Tomtens källare. Jeppa på bas och sång, Johan på gitarr och Tomten på, ofrivilliga, baktakts-trummor. Jag förmodar att det var hemskt, ändå var jag djupt imponerad av att några som jag kände kunde spela rock. De hette Dropping Bombs on the White House och när Johan undrade om jag inte skulle lära mig spela något instrument och bli medlem tackade jag nej. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig spela. Tiden gick och Dropping Bombs blev Desert Snowmen med Tomten på orgel och den galne greken Jugge på trummor. Det var fritidsgårdsspelningar, skivköparresor till Stockholm, Café Linné och Café Genomfarten, Ungdomens hus och Skivboden, krocket och schack hemma hos Jeppa och otroligt hög volym på stereon hemma hos Johans pappa. Festerna i Tomtens källare, ett gäng grabbar som hoppade upp och ner till My Generation coh Going Underground, och det var allt färre resor till min tidigare tillflyktsort, Hamregården i Dalarna. Det var en del av min uppväxt, min andra barndom. I nostalgins skimmer en otroligt lycklig sådan.

Efter att ha gått ut tvåan i gymnasiet åkte Jeppa till Amerika och Johan till England. Jeppa var borta ett helt år medan Johan kom hem någon gång på våren mumlandes om penalism och vansinniga engelsmän. Hela den där våren jobbade jag och Johan på Akademiska sjukhusets städblock 3. Sista dagen gick vi direkt från sjukhuset till slottsbacken där vi lyssnade på Martha & the Vandellas och drack öl i duggregnet. Jag minns det med ett tårfyllt leende.


Konsert

Fanscene går på scenen på Sten Sture i Uppsala och är helt lysande. De har nästan inte gett en konsert på ett år men de är helt lysande. Jag är faktiskt lätt chockad över den energi och kraft som de uppträder med. De kör ett kort men intensivt set och det är faktiskt makalöst att inte det här bandet har ett skivkontrakt, för att inte tala om att stället inte är utsålt. För det är som liveattraktion Fanscene är som allra bäst. I nuläget kommer jag bara på en enda svensk grupp som är bättre i den här kategorin och det är Blue. Stevepops, Wagon, Brainpool och alla andra popband får ursäkta men de står faktiskt i vägen för något som måste fram. Att det är mina vänner gör onekligen att det känns lite löjligt att behöva vara den som talar om det. Samtidigt är det otroligt skönt att inte behöva ljuga när man talar om för några man tycker om att de är smått fantastiska. En liten parentes; på soundchecket spräcker Martin Sörbom skinnet på baskaggen. Ja, baskaggen. Han är det närmaste en Keith Moon det här landet kommer att komma, någonsin. Gå och se.

Tillbaka vid datorn

Vi är nu framme vid hösten 1989. Jeppa och Johan ska gå ut trean och hamnar i samma klass som Fredrik Bergström och en kamrat-krets knyts lite tätare samman under förfesterna hemma hos artikelförfattaren. Om Desert Snowmen kan man väl inte precis säga det samma. Den orgel-partyrock, med viss Creeps-anstrykning, som varit gruppens kännetecken börjar delas i två läger. Tomten och Jugge drar åt blues och hårdrock, Jeppa och Johan åt mera klassisk rock och pop och kvar i mitten står nye gitarristen Daniel Östman och vet inte riktigt vart han ska. Efter en klassisk sista konsert på Rackis, där Dannes gitarr (han har under dagen muckat från lumpen) först inte är ipluggad och sedan nerdragen i mixern, är sagan om Desert Snowmen all. In från söder kommer dock Henrik "Flempa" Aspeborg. Jeppa och Flempa har träffats under studierna i USA och nu, våren 91, är det hög tid för honom att flytta till metropolen Uppsala.
Ett kort tillbakahopp. Flempa hade redan tidigare varit uppe och hälsat på i Uppsala och jag minns att jag var ganska skeptisk. Svartsjuka förmodligen. Det blir lätt så när man upptäcker att någon utifrån är lika bra kompis med någon i gänget, som gänget självt. Flempa flyttade hur som helst in under Johans köksbord och medan Johan gjorde så att även skrivbordsmalajerna på flygstaben numera måste bära uniform betalade Flempa honom en liter fil om dan för att bo på golvet. Under tiden tog Fanscenes föregångare Rawhides form, med Martin Sörbom på vansinnestrummor och Flempa på sång och gitarr bredvid Jeppas bas och sång och Johans gitarr. Och jag vet återigen inte vad jag skall skriva. Jag sitter och fånstirrar på skärmen men det kommer inga ord. Inga alls. För att få lite kraft lyssnar jag igenom de tre demokassetter som Rawhides lämnade till eftervärlden, de demos som förhoppningsvis kommer att ges ut på någon samlingsplatta av entusiaster på något litet bolag av Pebbles typ om något tiotal år. Här finns åtminstone en handfull låtar som borde kunna få komma med på framtidens Smorgasboards-samlingar, med charmtoppar i låtar som Have Fun Try the Rawhides och den, fortfarande, lysande Let Your Hair Down.
Bandet utvecklades hela tiden från något slags garagerock till att bli mer och mer pop, om än rejält hård sådan emellanåt. Något som gjorde att ett namnbyte kunde vara på sin plats och efter en del övertalningsarbete lyckades Jeppa till slut få Flempa att gå med på vad Johan och Martin redan samtyckt till. The Rawhides blev Fanscene.
Och det bara fortsätter, bättre och bättre låtar, mängder med nationsspelningar och underbara minnen; "i likhet med de förmodade vännerna i Rawhides"-recensionen i Nowhere, Ola Hermanson (i Sonic Surf City) bär Fanscene-T-shirt på fotot från Emmaboda-festivalen på DN:s framsida, ett nästan golvat mixerbord på SNerikes Nation, känslan av att öppna en pinfärsk SA på Hultsfred 1994 och se att Jesper Hammarströms fotbollsfoto av grabbarna är med i demochecken. Och så vidare och så vidare. Minnen. Man kan ju naturligtvis tycka att det är löjligt att hetsa uppsig över sådana saker och det är det förmodligen också. Men det är vår verklighetsflykt, vår lycka och vill ni inte vara med så slipper ni. Vad ni förhoppningsvis inte kommer att slippa är musiken. Oavsett vad ni själva tror är ni nämligen värda att få höra det här bandet.


Konsert II

Det har gått en dryg vecka sedan Sten Sture-spelningen och Fanscene inleder andra dagen på Östgöta Nations popfestival. Klockan är åtta på torsdag kväll och det är, inte helt oväntat, nästan bara bakfulla närmast sörjande i publiken. Sångljudet är piss, knappt hörbart, men bandet är trots detta otroligt bra. Kanske har de aldrig tidigare varit en så skramlande, slamrande enhet. Det är popmusik i garagerock-klädsel. Och klädseln sitter perfekt. Glöm kostymnissarna, glöm skateboardsen, glöm toppluvorna. Glöm allt det där som är yta och lyssna. Ni kommer inte att ångra er.

Datorn igen

Det är stora ord jag vet det, och förmodligen kommer jag att få äta upp dem så fort de gör en skitspelning. Men det spelar inte så stor roll för det här är känslan just nu och allt annat är, även om det upptar en väldigt stor del av ens tankar, faktiskt lite mindre viktigt. Vi är framme vid nutid. Verklig nutid. Imorgon spelar Fanscene på Kalmar Nation. Tre spelningar på lika många veckor. En ganska bra nystart för ett band som legat nere i nästan ett år. I maj förra året gjorde Fanscene sin sista spelning på just Kalmar innan Jeppa emigrerade till Linköping på ett drygt halvår för att läkemedelskonsulenta sig. Nu är han tillbaka. Fanscene är tillbaka. De spelar in låtar till en EP. De ska vara med på en samling på Dorian Records, de skriver nya, och ännu bättre låtar och de bör få ett genombrott. Det är nutid och Fanscene är tillbaka. Och det var egentligen här artikeln skulle ha börjat. Med en intervju hemma hos Flempa. En intervju som spårade ur redan efter några frågor. Man kan inte intervjua sin egen uppväxt. Det blir lite krystat. Vad vi gjorde istället? Drack, spelade luftgitarr hemma framför stereon, och gick på konsert förstås. Samma sak som alltid. Det tar aldrig slut, det är ingen brådska med att bli vuxen, man behöver inte växa upp, man behöver inte veta vad man skall skriva, man behöver nästan ingenting. Allt man behöver är vänner och lysande musik. Ibland är det samma sak.


Luftgitarr-låtlista för intevjukvällar

Little Boy Soldiers - Jam
I Can't Stand It - Velvet Underground
En dans, en kyss - Wilmer X
Har du sett min ängel - Wilmer X
I Wanna Be Your Boyfriend - Rubinoos
Another Girl, Another Planet - Only Ones
The Kids Are Alright - Who
Victoria - Fall
Away From the Numbers  Jam
Favourite Shirt - Figgs
Generation Gap - Hoodoo Gurus
I Wish It Could Be 1965 Again - Barracudas
Here Comes the Summer - Undertones
Atmosphere - Velvet Crush (vid vädringen)
How Does It Feel To Feel - Creation
Sha Na Na Na Na - Sonic Surf City
The Creep - Creeps
Scooter Girl - Pogo Pops
Hang On - Teenage Fanclub

Plus en del annat som föll bort. Kort sagt ungefär samma skivor som vi alltid, med viss variation, spelar hos Flempa eller hos mig eller hos Fredrik i Stockholm och förmodligen samma skivor som vi kommer att spela i Jeppas och Johans nya lägenheter. Samma skivor som vi alltid kommer att spela. Det tar aldrig slut. Och jag längtar efter att få skriva baksidestexten på någon obskyr samling om tio eller tjugo år eller ännu hellre på en storsäljande Greatest Hits. Men det går bra med en obskyr samling, om inte annat så får väl jag och Johan ge ut den på det där återutgivningsbolaget vi alltid ska starta när vi är fulla. Men vänta inte till dess, gå och se dem nu och köp skivan när den kommer, annars är det stor risk för att du om tio eller tjugo år kommer att ägna mycket tid åt att hitta på ursäkter för dig själv om varför du inte såg dem när du hade chansen. Om du nu verkligen älskar lysande, skramlig, popmusik vill säga. Du har blivit varnad, nu är det upp till dig. Jag vet inte ens vad jag skall skriva om det här lysande lilla bandet.

/Martin



Red. 2018:
Martin tipsar nu om att det släppts en vinylsingel och en samlings-cd med bandet som kan beställas här