Hemma hos Terry
- en extrem åsiktsfascist
Gillar att skrika "We are
the mods på Drottninggatan
Popskribenter
har blivit kändisar. Säg den musikintresserade människa som inte känner till
Terry Ericsson, Andres Lokko och Linda Norrman Skugge och deras åsikter om det
mesta. I artiklar i tidningar står skribentens namn med allt större och fetare
stil. Så varför inte skriva en alldeles egen artikel om en av dem?
När
Martin kläckte idén för ett tag sen tyckte jag det lät helt bisarrt, men ju mer
vi tänkte på det, desto bättre verkade det. Så vi bestämde oss för att göra ett
hemma hos-reportage hos Terry Ericsson.
Anledningen
till att vi valde att börja med just Terry är dels att han är en duktig
skribent och dels att han hittills mest skrivit om "indiepop". Han
startade tidningen Sound Affects 1988 i Norrköping (fantastiskt bra tidning)
och skriver numera om pop i Pop. Där har han bl.a. gjort ett av mina
favoritreportage, "I skolan" i nr 5+6, om unga svenska popband – den
artikeln har länge varit ett bra "uppslagsverk" för Fozzie. Dessutom
hade jag pratat med Terry vid ett flertal tillfällen, så honom vågade jag
fråga...
Så en
eländigt snöig kväll i mars letade jag och Martin oss fram till Terrys lägenhet
på Hornsgatan i Stockholm. Vi var beredda på att få se en gigantisk
skivsamling, men vi hade nog räknat med att den skulle vara mer välordnad...
Över hela lägenheten (en tvåa) låg travar med skivor och band; i lådor, i
bokhyllan, på golvet, på soffbordet, på ett annat bord, och i soffan och på ett
bord låg mängder med musiktidningar. Terry ursäktade sig med att han bor i
andra hand, så det var liksom ingen idé att sortera förrän han skaffat en egen
lägenhet.
- Det
är ju lite jobbigt nu, om man ska ha tag på just två singlar om man ska ut och
spela nånstans, man får gräva igenom alla 700 på en gång.
Vet du hur många skivor du har?
- Nä,
he he. Man säljer ju av hela tiden. Man har ju mycket skivor som man har fått
som bara hänger med, så att... Men jag kan tänka mig att det är... tja 3–4000
nånting. Det är ändå ingenting mot vissa som man känner som har otroligt mycket
skivor jämfört med img. Det finns de på Pop som har 10 000, och jag kan
tänka mig att Lennart Persson har säkert 15–20 000. Det beror väl lite på
hur man är så där, många av oss säljer ju av skivor efter hand, man får mycket,
och man kan inte ta allt man får, det går inte. 8 av 10 av det man får är ju
crappiga liksom. Man sticker till skivbörsen varannan vecka ungefär.
Är det någon särskild skiva du
är mest stolt över?
- Just
nu är det väl den här, svarade han och tog upp en blå vinylsingel som låg på
soffbordet.
- Den
är ganska cool, det är nog inte så många som har den. Det är Bluetones, den går
bara att beställa på postorder. Den är väldigt bra, vill ni lyssna? Han satte
på skivan och satte sig i soffan igen.
- Man
har ju hört det förr, om man säger så, men det är bra. Den lär väl gå hem i
popkretsar, skulle jag tro. Ganska bra va?
Inte så tokigt.
- Well!
Nu ska vi diskutera din
bakgrund, tänkte vi.
- Ha
ha, min bakgrund. Vad vill ni veta?
Börja med det grundläggande:
när, hur och varför startade ditt musikintresse?
-
Musikintresset verkligen på allvar startade väl i gymnasieåren, men man var ju
sådär intresserad av musik kanske rätt mycket via föräldrarna också. Min pappa
var jazzfreak – det var väl ingenting man lyssnade på när man var 7–8 år precis,
men... När jag verkligen blev så där fanatisk liksom var under de första
punkåren. Framför allt Jam och Clash är väl de band som har betytt mest, det
var väl då man började få en egen smak. Det är inte många som får en egen smak
när man är 13, det är oftast bara bullshit, såna där efterkonstruktioner
"f-n, jag var jätteball när jag var 13 och gick och kollade på en massa
konserter". Det är väldigt lätt att man efteråt väljer, okej, jag gillade
T-Rex och Bowie när jag var 9 bast, men samtidigt så kanske man även gillade
Osmonds och Sweet, typ sån där glamrock och liknande. Men mitt verkliga
intresse, när jag började köpa skivor och gå på konserter var under
gymnasietiden, det var då man började upptäcka grupper som Jam och Clash, det
är dem jag växte upp med så att säga. Framför allt Jam var väl viktigast. Och
det som gjorde att man gillade dem det var väl inte bara det här med att de
gjorde bra musik, det var liksom hela konceptet, man tyckte de var coola, de
klädde sig bra, de hade bra attityd, bra smak...
Utom Bruce Foxtons frisyr...
- Jo,
men när man snackar om The Jam så snackar man ju om Paul Weller. Det viktiga
med dem, eller Paul framför allt då, det är väl det att när man en gång
upptäckte Paul Weller och Jam, så börjar man själv forska vidare. "Jaha,
The Jam, de har ju nånting att göra med mods", det visste man ingenting om
i början, och då refererade ju det bakåt till Small Faces och Who. Okej, då
gick man vidare och upptäckte dem, och samtidigt så upptäckte man Tamla Motown
och soulmusik och liknande, för det var ju nånting man skulle gilla liksom. Det
är väl lite så bra musik fungerar. Musik som verkligen har betytt nånting gör
ju att man går vidare och försöker hitta andra, istället för att bara stanna
kvar där. Från 1979–80 har jag väl försökt hänga med i allt som är inne och
trendigt liksom, det är lite en modsgrej, att man inte ska stagnera.
- Mods-
och skabanden var det jag verkligen älskade.
-->
Han
skrattade till och fortsatte: - Man var ju verkligen en udda figur i Norrköping,
när man gick omkring och gillade skamusik och Jam. Det fanns inte direkt så
värst många mods om man säger så, man var verkligen en outsider på den tiden.
Det var ju liksom helt kört. Det var ofta man fick ta tåget ensam upp till
Stockholm, det var ingen annan som
var intresserad, det var total öken. Man kanske hittade 2–3 intresserade som
man kunde gå Drottninggatan upp och ner med och skrika "We are the
mods" och så där. Alla andra hatade, oss, vi var liksom totalt körda i
skallen. Jag gick naturvetenskaplig linje som var verkligen pluggislinje och
karriärlinje, men när en annan gick i trean så var det mer intressant att ha
coola kavajer och coola skahattar på sig än att plugga derivata eller vad det
var man höll på med, så det var ju ganska kört liksom.
Sound Affects?
- Från
början var det ett närradioprogram som jag hade tillsammans med några vänner i
mitten av 80-talet. Vi spelade verkligen musik som ingen annan var intresserad
av. Vi hade väl 15 lyssnare ungefär, vi fick ett läsarbrev på ungefär 5 år...
Men i och med att man höll på med det så fick man ju väldigt mycket kontakter
med framför allt England. Jag började skriva till en massa band och så där, och
till skivbolag för att tigga till mig skivor. Jag började brevväxla med en
massa brittiska band mest, som knappt gjort en skiva, som Soup Dragons, Wedding
Present, McCarthy och sådär. Och Primal Scream också, innan de blev megastora.
- Så
var det jag och en kille som hette Bobo (Björn Brunnberg) som åkte iväg till
England och intervjuade 20–25 band, och då var det många av dem som hamnade i
Sound Affects nr 1. Det var bara tänkt att den skulle vara till det här
radioprogrammet, men sen kom vi på att det vore kanske kul om fler än 34
intresserade i Norrköping kunde få ta del av det här. Det fanns inga bra
fanzines eller nånting då, det fanns bara Schlager som bara skrev om stora
etablerade band. Så vi tryckte några ex, och vi fick otroligt bra respons. Så
ville folk börja prenumerera, och då fanns liksom ingen återvändo, det var bara
att brassa på. Det visade sig ligga helt rätt i tiden. Vi gjorde hela tiden det
vi var intresserade av, vi hade inga tankar på att det skulle bli nåt mer än
nåt coolt att visa upp för kompiskretsen ungefär, men det växte rätt snabbt
ändå.
Varför bytte du till Pop då?
- Man
kan väl säga så här: när SA började bli ett fullgott alternativ till Schlager
och Slitz så fanns det väl flera personer som man kom i kontakt med, efter hand
så lär man ju känna alla som håller på med det, då märkte man att et fanns
flera som tänkte precis som vi gjorde. Det var ett antal personer som var inne
på att starta en tidning som man gjorde exakt som man ville göra en poptidning
och bara skriva om sånt som man själv tyckte var intressant. Då fanns det
personer som jobbade på Slitz och på Nöjesguiden och flera dagstidningar som
tyckte vi skulle slå ihop oss och ta de bästa skribenterna som är inne på
ungefär samma tankesätt och göra en riktig
poptidning, så att säga. Andres Lokko och Kjell Häglund hoppade av Slitz, folk
som hållit på med SA som ville gå vidare och diverse andra frilansare, som Per
Bjurman, Jan Gradvall och Lars Nylin och så vidare. Då var det ju vissa som
inte ville vara med, det var rätt mycket stök och bök att foga samman så många.
Sound Affects var ju mer eller mindre jag och John L Byström som gjorde, och
han var väl inte riktigt inne på det där, han tyckte det var lite väl mycket
Stockholmsfixerat och så vidare, så det slutade med att jag fortsatte med Pop
och han fortsatte med SA. Och det var väl bra på många sätt, det fanns ju många
som ville ha kvar SA som, ska man säga, indiealternativet, medan Pop kanske
blev det stora breda alternativet.
- Jag
ville helt enkelt gå vidare, jag tyckte det fanns större möjligheter med Pop än
det fanns med SA. Även om det positiva för min del var att SA var ju liksom min
tidning, medan man nu istället fick konkurrera med i stort sett alla bra
skribenter som finns i Sverige. Man fick ju mindre utrymme.
- Det
som är styrkan med Pop är att vi är extrema åsiktsfascister, om man säger så.
Det har ju aldrig hänt att man springer iväg och köper en skiva efter att ha
läst en recension i en dagstidning, men här kan det t.o.m. vara så att en
extrem jättesågning i Pop säljer mer än 3 getingar i Expressen, för att folk
liksom blir upprörda. Man får ju hoppas att folk åtminstone reagerar på nåt
sätt, det är ju bättre än att de inte bryr sig över huvud taget.
Pop
skriver om de flesta sorters musik, och Terry kommenterade det:
- Vi
vill att folk som bara är inne på en sak kanske börjar vidga sina vyer, en som
bara lyssnar på techno kanske upptäcker att det är minst lika svängigt att
lyssna på den bästa popmusiken eller bästa vad det nu än må vara. Det är väl
nån slags idé som finns med den tidningen, att "kom igen, gå vidare, nöj
er inte med det här. Bli gärna arg, men vi har rätt när det kommer till
kritan!" Ha ha!
Terry
håller även på med diverse arrangemang i Stockholm, bl.a. håller han i klubben
Start! på Studion.
- Vi
körde väl kanske 5 grejer förra hösten. Jag tycker att ska man köra klubbar så
ska man köra kort och intensivt, och sen ska man bara lägga av. Så jag kör väl
kanske några grejer till innan sommaren, och sen hittar man väl nåt annat
kanske. Nu har man ju liksom ett etablerat namn, jag kan gå in och köra klubben
Start! var som helst och jag vet att det kommer folk. Folk vet att det är bra
musik och bra grejer. Det är egentligen väldigt enkelt, man gör snygga flyers,
snygga biljetter, har bra DJ's...
Släpper in folk med bra skivor
gratis...
- Ja,
jo precis, hi hi. Det var ju katastrof första kvällen!
(Det
var så här att när Salad spelade fick folk som hade med sig fem vinylsinglar
som Paul Weller medverkade på komma in gratis.)
- Det
kommer väl aldrig nånsin att finnas så mycket Paul Weller-relaterade singlar i
en entrékassa som första kvällen vi körde Start!... Det var sådär fånigt... jag
skrev det som en kul grej, och vi höll på att drunkna i Paul Weller-singlar.
Det var en massa små nymodsnördar som jagade runt för att träffa mig och visa
upp sina coola Jam-singlar som de hade köpt för en vecka sen... Jag tyckte det
var helt fantastiskt. Om man på ett så enkelt sätt kan inspirera människor att
upptäcka saker så är det ju toppen, det är ju det man vill. Jag vill inte att
folk ska snöa in sig på en stil – bra musik är bra musik liksom.
Det
blev en liten paus, så Terry frågade:
- Ska
du inte ställa såna där konstiga frågor du brukar ställa?
Jodå. Vi kan väl ta
favoritmuppen nu då.
-
Favoritmuppar? Det är lite trist med tanke på att trummisar är ett ganska
korkat släkte sådär, men Animal är ju faktiskt den enda lilla muppen som jag
nånsin har använt i en recension nån gång, så han ligger bra till, det gör han
ju. Jag tror jag jämförde honom med trummisen i My Bloody Valentine, som en
positiv jämförelse. Så trots att det är ett ganska tråkigt val, så... Animal är
ju ganska cool. Den där pianisten är ganska skön också. Just när han dragit
sina lurviga över tangenterna och lägger till med det där stora flabbet.
Har du nån pinsammaste skiva?
- Åh
God! I och med att man alltid velat vara hipp och trendig och sådär, så köper
man ju ofta sånt där som kanske skrivits upp i framför allt engelsk media, och
frågan är om inte de värsta singlarna man köpte var de här så kallade
gothbanden, de här Sisters of Mercy banden som Play Dead och Skeleton Family
och allt vad de hette, de är verkligen vedervärdiga. Fruktansvärt dåliga! Jag
kan inte tänka mig något som svänger mindre.
Hur har du haft råd att köpa så
mycket skivor?
-
Jaa... man har väl prioriterat bort allt annat. Istället för att åka jorden
runt fyra gånger, så har jag tyckt det var roligare att köpa konstiga obskyra
soulsinglar och popsinglar. Och sen man började med tidningar så har man ju
fått grejer.
Vilken är bästa konserten du har
varit på?
- Det
är också en sån där grej som hänger intimt samman med när man upptäcker musik.
Min bästa kommer alltid att vara nån av dem jag såg med Jam eller Clash -79-80.
Så min bästa konsert kanske är när jag såg Clash i Eriksdalshallen 1980, för då
hade jag inte sett 740 konserter innan, då var det nåt som verkligen betydde
något. Det var fantastiskt, allt var nytt. Jag kan tycka att Oasis i Hultsfred
var otroligt jättebra, eller när Gene var här i Stockholm, det var kanon, men
det kan ändå aldrig bli bättre än de här magiska första konserterna då man
liksom grät i stort sett när man kom ut ur konsertlokalen och det brusade i
öronen och sådär. Som när jag såg U2 i London när de var ett pyttelitet band,
inför sådär 100 pers, och man hade liksom ingen pejl på nånting över huvud
taget, och man liksom bara "wow, det här var det bästa jag sett, så j-a
bra! De här kommer bli fantastiskt stora!" Och man hade stått jämte
högtalarna och Bono hade hällt öl i skallen på en och man hörde ingenting på en
dag efteråt, och man kom ut och bara stod och skrek "wow, vilket
band!" Det gör man ju inte direkt nu, även om man direkt känner sådär...
- Som
när vi såg Oasis i Hultsfred (1994, red.), då sprang jag på Andres direkt
efteråt, och vi bara tittade på varann: "Bäst i världen. Okej." Det
behövdes inte mer, men det var exakt samma sak. Man bara känner direkt. Även på
Gene. Men de flesta konserter jag är på nu är ganska trista, det beror ju
mycket på att jag har ju sett allt
liksom. Jag har sett alla möjliga konstiga varianter, det ska till nåt väldigt
extremt bra för att man ska reagera. men ändå springer man och kollar på en
massa grejer, för man tror ju trots allt att man ska få uppleva de här magiska
ögonblicken. Även om de är rätt få så händer det ju ibland i alla fall. Men de
bästa konserterna kommer ju alltid vara de här som... ja, som gjorde att man
själv fick nån slags identitet som en person som hade bra smak och så vidare.
Det får man inte nu längre, det är kört... ha ha.
- Har
ni några fler roliga frågor?
Vilken fråga skulle du helst
vilja svara på?
- En
intelligent fråga som gör att jag kan namedroppa Kevin Rowland, Paul Weller
eller Tamla Motown. Frågan kan i och för sig vara outtalad, då blir det mer
intressant, då kan era läsare få lista ut vad det är för fråga.
Vi kanske skulle ha en tävling
"hitta på en intelligent fråga åt Terry".
- Så
vinner ni en Play Dead-singel från -85. Grattis! Play Dead spelade förresten
två veckor innan Stone Roses på en klubb i Norrköping -85. Stone Roses var ett
gothband på den tiden. Jag tyckte Play Dead var bättre.
Efter
detta tvingade vi Terry att göra en liten popfrågesport – han protesterade
vilt, men som väntat gick det förstås bra.
/Sara
Martin
tog över, för han hade satt ihop introtävlingen:
Nu över till Terry och hans
våndor.
- Jag
hatar sånt här, det är helt fruktansvärt. Jag kommer liksom inte komma på...
Jam.
1. Rascals: What is the reason
for falling in love
(5–6
sekunder av introt hinner gå.)
-
Rascals. Det är inte många låtar va? Jag var med på sånt här rock-SM eller vad
det var och då var det bara... hjälp liksom. Jag hörde ju direkt på en sekund
att det var Rascals men det tar en stund.
2. King Missile: Detachable
Penis
- Låter
svenskt! Det är ingenting som jag har själv i alla fall. Det är ju Blur!? Vad
är det? Aldrig någonsin hört. Han sjöng som Damon i Blur tycker jag.
3. Monochrome Set: Ten don'ts
for honeymooners
(Efter
15 sekunder.)
- Jag
hatar sånt här. Jag blir neurotisk och nervös. Jag vet att det här är något som
jag har. (55 sekunder.) Ge mig en ledtråd.
Bid.
-
Monochrome Set. Från vilken platta?
En singel.
4. The Smiths: That joke isn't
funny anymore
(1
sekund.)
- Ja!
Smiths.
5. Kinks: Two sisters
(5
sekunder.)
-
Sextiotal. Låter som det är Tages.
Nej det är inte svenskt.
- Nu
skulle Hans Olofson ha varit här, han hade skrattat åt mig. (Lång tystnad fram
till 55 sekunder.)
- Det
är ju Kinks.
6. Boo Radleys: Does this hurt
(2
sekunder.)
- Boo
Radleys. Äntligen! Är det inte slut snart?
7. På grund av Saras vänlighet
får ni inte veta namnet på vare sig artisten eller låten.
- Det
här är ännu värre! (Lång tänkartystnad.)
- När
det är lite mer soul och sånt som är inne åt flickpop-grejerna är det skitsvårt
liksom. Ge mig en ledtråd.
Morrissey är rätt förtjust i den
här låten.
(När
Terry får veta vad det var.)
- Var
det!?
8. Bridge: Pool side music
- Nej!
Du får en ledtråd, japanska.
(När
låten är slut.)
- Var
det japanskt?
Ja.
-
Pizzicato Five?
Bridge.
-
Bridge!? Hjälp! Marcus Törncrantz, where are you?
9. Chords: One more minute
- Låter
också som nåt jag har.
(Efter
40 sekunder.)
- Det
låter som Chords eller något liknande.
Det är det.
- Wow!
Vad var det för låt?
Näst sista låten när de hade
bytt sångare.
- Det
är den enda jag inte har.
10. Eggstone: My Trumpets
(2
sekunder.)
-
Eggstone. Jag har alla Chords utom just den ni spelar. Jag kände inte igen låt
sju, vad hemskt. Hör man en sån grupp tänker man ju är det xxx eller vilka är
det. Jag kommer att få sparken från Pop. Jag är ju slut i branschen.
11. Paul Weller: Red Balloon
(15
sekunder.)
- Det
är ju Paul. Det tog för lång tid. Det är fruktansvärt, man känner inte ens igen
Jam eller Blur.
12. Pyromaniacs: Follow the
beginners
- Det
här känner jag igen. Svenskt eller hur? Var kommer de ifrån?
Solna.
- Är
det Bottle Ups eller nåt sånt?
Pyromaniacs.
13. Birthday Party: Zoo Music
Girl
(3
sekunder.)
- Nick
Cave. Eller Birthday Party är det. Zoo Music Girl, wow! Favoritbandet i Sound
Affects, närradioprogrammet, vi körde en Birthday Party-låt varje gång. Det var
ingen som gillade det, framför allt inte teknikern. Han hatade det.
14. Dr Dre: The day the niggaz
took over
(2
sekunder.)
- Hip
hop.
(7
sekunder.)
-
Cypress Hill?
(Ytterligare
några.)
- House
of Pain? En ledtråd.
Det är inte doktor Alban.
- Dr
Dre. Det är också så där man har skivan fast man hör inte vad det är.
15. Fire Engines: Get up and use
me
(2
sekunder.)
- Big
Flame.
(6
sekunder.)
- Nej
nej nej Fire Engines, naturligtvis.
Sen är
det färdiglyssnat och det med ett klart godkänt resultat även om Terry själv är
mer än lovligt upprörd över missen på låt sju. Så upprörd att han senare under
kvällen lyckas övertala Sara om att vi skall utelämna namnen på gruppen och
låten. Men kanske att den som kan gissa sig till det kan vinna ett par Southern
Death Cult-singlar om svaret skickas till Terry Ericsson, Pop.
-->
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar