lördag 16 februari 2013

Vad hände med... Wannadies-Fredrik - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Fredrik Schönfeldt, basisten från The Wannadies, har jag sprungit på då och då genom åren. Intervjuat honom har jag gjort en gång tidigare, tillsammans med hans bror Stefan (gitarrist), för det tänkta nummer 8 av Fozzie 1997, men tidningen kom inte ut förrän 2003, och då med helt annat innehåll än det planerade. Vid intervjun byggde Fredrik och Stefan små figurer av cernitlera som jag hade med mig, och en liten elefant som Stefan gjorde står faktiskt fortfarande i min bokhylla.
     En gång i tiden sov jag också över i Fredriks kök - det var i mitten av 90-talet och Fredrik delade lägenhet med Hansi Friberg, som var manager för Pinko Pinko som efter en spelning hade efterfest hemma hos dem. Nu för tiden jobbar Fredrik då och då i skivaffären Pet Sounds i Stockholm, och det var där tanken på en intervju med honom föddes.
     Precis i början av juni 2005 träffades jag och Fredrik vid nåt vattendrag nära Centralstationen i Stockholm (Karlbergssjön tror jag det heter, efter att ha tittat på en karta), och satte oss på en bänk invid ett träd, som Fredrik sa hette Knäckepil (Salix Fragilis). Han förklarade att den heter så för att grenarna knäcks lätt, och så flyter de iväg med vattnet och slår rot där de fastnar, därför växer de alltid vid vattenkanten. Varför Fredrik vet detta får du snart veta.
Från början nu då: Har The Wannadies splittrats eller inte?
- Nej, vi har bara ett brejk. Det är en massa barnafödande; Erik har fått tvillingar och Pär och Christina fick barn förra sommaren.
Tror du att det kommer bli nåt mer då?
- Jag vet inte, det är ingenting som jag går och funderar på, jag har haft det körigt med skolan.
Vad är det du läser?
- Jag går landskapsarkitektprogrammet i Ultuna utanför Uppsala.
Och vad gör en landskapsarkitekt?
- Sånt här. (han svepte med armen omkring oss) En föreläsare från Göteborg, han uttryckte det som att husen är bara mellanrum för det man kan arbeta med som landskapsarkitekt. Saker som stadsplanering, utforma trädgårdar, skötselprogram för trädgårdar, man kan syssla med... sånt som skulle behövas här i Stockholm är att lösa upp segregationen, att göra så att folk rör sig mellan de osynliga barriärerna, man kan studera hur folk rör sig, alltså översiktsplaner över ganska stora områden.
Hur kom du på att du ville göra det?
- Jag har jobbat en del på kyrkogård, och jag tycker det är rätt kul, jag gillar att se saker växa och förändras. Och när jag flyttade hem från London så tänkte jag att det kunde vara kul att plugga, för jag hade aldrig gjort det, man kanske borde ta lite studielån ändå, alla andra verkar ju ha det (skratt), se om det är så farligt att betala av! Och så satt jag med den där listan och så var det såhär "Nej. Neej. Nej! Nej. Nej, nej, nej, jag vill inte jobba med det." Och sen hade jag en väldigt väldigt kort lista.
     Utbildningen är fem år, och Fredrik har nu gått första året. Samma dag som vi träffades hade han haft en jättetenta, till vilken han varit tvungen att plugga in något hundratal latinska namn på växter (Salix Fragilis, som sagt), och efter den varit på park-exkursion i Enköping.
- Det är fortfarande jättekul. Om man gör en sak ganska länge så blir man ju... man lär sig 'som inget nytt annars. Alltså i livet. Om man gör en sak ganska länge så blir man bra på det man gör, fast man får 'som inga nya erfarenheter. Och det tror jag var litegrann vad jag saknade.
     Det var för ungefär tre år sedan som Fredrik flyttade hem från London, där han, Pär och Christina bodde i fyra-fem år.
Vad försörjde du dig på då?
- På musiken.
     Vi kom in på hur skivbranschen ser ut idag jämfört med under 90-talet:
- Det verkar ju vara otroligt mycket svårare nu att släppa skivor och sälja, alltså få pengar för en skivförsäljning verkar vara snudd på omöjligt nu. När vi släppte vår första platta då fick man kanske två månadslöner, och sen turnerade man och så lite a-kassa för att dryga ut det, och då kunde man faktiskt leva på det. Nu verkar det vara  såhär "Den här skivan har gått bra, 800 ex". Då får man ju 500 kronor. Don't quit your dayjob, säger jag bara!
Spelar du nån musik alls nu, eller har du helt paus?
- Äh, jag brukar plonka ibland på min bas, men jag vet inte, det känns... när man har spelat i ett band så himla länge, vi har ju hållit på i, vad är det, typ 14 år? Det skulle kännas j-t konstigt att börja spela med nåt ungt, hungrigt band, när man inte själv känner att man vill satsa så mycket som jag vet att man måste göra när man ska starta ett band. Och sen, alla andra gamla musikkompisar man har, som typ Mats (Eriksson, från This Perfect Day, red.) till exempel, som också har barn - (skrattade till) jag vet inte vars man ska finna den där tiden för att åka in i en replokal!
14 år, det måste vara mer än 14 år. Släppte inte ni er första singel typ -89 eller nåt?
- Det kanske är 16 till och med. En helvetes massa år i alla fall! (skratt) Det får bli nånting mer med Wannadies, annars tror jag jag skiter i det.
Saknar du inte det då?
- Jo, det tycker jag. Jag tycker man saknar det här... jag saknar att stå på scen, det tyckte jag var kul, det är nånting jag saknar. Sen saknar jag inte att bo på hotell. Men det säger väl alla i och för sig. Det är kul första månaden, sen ser alla hotell ut som vilket Scandic-hotell som helst.
Åka turnébuss då, det saknar du väl inte?
- I turnébussen finns en charm! Att åka en schysst turnébuss - alltså om man typ åker nightliner. Det finns en charm i turnébussen - om man inte måste gå upp 8 och åka i 16 timmar. Men att åka turnébuss, eller en schysst bil, det är ju kul att resa en massa. Se nya städer - sen beror det väl på om man nu ser nånting av de där städerna, men man har tickat av dem (skratt). Det är väl en erfarenhet kanske, träffa människor och sådär. Kul att dricka gratis! (skratt)
Popsicle-Fredrik och Wannadies-Fredrik utanför Kalmar nation i Uppsala, nån gång i mitten av 90-talet
På tal om att stå på scen; jag kommer ihåg en spelning jag såg med er i Uppsala, på Sten Sture hette det väl på den tiden, där det stod en hel klunga med killar framför scen som höll på att vråla om att de ville ha ditt plektrum. Var det nånting som alltid hände?
- Ibland är det folk som vill ha nånting, ibland när man slutar en spelning så är det folk som är sådär "Wohooo", och så håller man i ett plektrum och ger det till en och så går man till nästa och då fattar den första "Åh, jag fick ett plektrum!" och då blir de andra "Åh, jag också!!" Fast man har ju faktiskt bara fem fingrar, man håller inte i tolv plektrum i en hand! (skratt) Och man är inte sådär j-a jönsig heller att man står och slänger ut "använda" plektrum! Det vore ju förbannat fånigt.
- Det finns folk med fixa idéer, "Kan jag få låtordningen?" "Men vi har bara spelat en låt, jag måste ha den hela spelningen... (skratt) ... annars blir det inget kul!"
     Jag frågade om bandet har några planer på att göra en samlingsskiva, och Fredrik sa att BMG i England har uttryckt önskemål om det:
- Sen så får man väl se om det till slut blir nånting, med tanke på att såna där stora bolag, det är ett sånt maskineri, som värsta kommuniststaten. Det är så j-a mycket maskin som måste snurra innan det fysiskt händer nånting.
I England ja, där hade ni en massa andra b-sidor och en massa olika varianter på singlar.
- Jaa, alla singlar som de släppte släppte man med olika b-sidor. Man släppte tre versioner av varje singel.
Varför det?
- Det är en sån där marknadsföringsgrej - man får räkna alla tre versioner, så har man en skara med fans som köper kanske alla tre, och då är det ju som att man har sålt tre ex till en person vilket gör att man kommer högre upp på listan om man nu säljer så mycket så att man kommer upp på nån lista. Vilket å andra sidan gör att... vi släppte "Be A Girl" och "Bagsy Me" ganska snabbt, och jag tror att vi släppte mer än ett lp-material i b-sidor! Det är rätt jobbigt som artist om man ska trycka ut... Det är ju lite enklare nu med de nya formaten, att man kan släppa en video och en akustisk version, så är man hemma. Vi var faktiskt tvungna att gå in i studion och spela in låtar. Så vi har säkert... jag skulle tippa på att vi har gett ut kanske 40 b-sidor. Det kanske är nånting man skulle kunna ge ut på en samlingsskiva. Jag vet inte hur många som skulle köpa en Wannadies-b-sidessamling 2005...
Jag skulle köpa den.
- Ja, ett! (skratt)
Vad var - eller är - det bästa med att vara med i Wannadies?
- Det tycker jag var att vi lyckades hålla ihop bandet så länge med samma personer, i princip. Det är ju rätt speciellt att umgås så himla nära inpå med människor. Man lär ju känna folk på ett sätt som man aldrig skulle kunna göra annars. Det tycker jag var det absolut bästa. Det är säkert nånting som man kommer ha med sig resten av livet.
Det sämsta med att vara med i bandet då?
- Det sämsta vara att bo på hotell. (fnissade lite) Nej, jag vet inte, det var inte så mycket sämsta. Det var en bra fråga faktiskt, jag tänkte aldrig på det. (funderade lite) Det sämsta, omedvetet kanske, var väl att man levde ett liv som kanske tärde en del på kroppen, som man kanske inte skulle ha gjort, man kanske skulle ha lyssnat på sin mamma lite mer. Det kanske var det sämsta, men jag tycker inte det var så mycket sämsta! Det är ett sånt otroligt sötebrödsliv att spela med i ett band som det går såpass bra för så att man inte anstränger sig såpass mycket. Att kunna livnära sig på det i 6-7 år, det är ju... det är väldigt få band som kan det faktiskt.
     Jag undrade om det fanns några nackdelar med att ha ett par i bandet (Pär och Christina), men det tyckte han inte, utan tyckte bara det var otroligt skönt att ha en tjej i bandet, för att uppväga grabbigheten.
- Sen tycker jag det är konstigt att det inte finns fler tjejer i band över huvud taget, eller mer band med bara tjejer i, jag vet inte.
    Fredrik har ju dessutom sin bror Stefan med i bandet. Men inte heller det har varit några problem - efter lite problem att komma överens i tonåren blev de goda vänner, och som Fredrik uttryckte det:
-  Det beror väl på, alla är ju inte Gallagher-bröder. Tack gode gud.
The Wannadies på Sten Sture i Uppsala, vid min intervju 1997

Hur länge har du jobbat på Pet Sounds då?    
- När jag kom hem så njöt jag av sommaren först och sen kom hösten och då behövde jag ett jobb. Det var ett år nästan som jag var en kockliknande figur på en cateringfirma här i stan. Och så sen blev det mindre och mindre jobb, och en kväll så ringde Magnus Högmyr (jobbar på Playground Music, red.) och frågade om jag skulle sticka och se... vad heter det där hemska bandet, The Rasmus? Och jag bara "Skämtar du med mig?" "Men vi kan sticka sen och se Southside Johnny", det är tydligen Bruce Springsteens förebilder eller typ sidekick eller vad det var, "Ja, det låter kul. Men jag har inga pengar" "Men jag kan fixa det" "Åh, kan du?!" Så går vi dit, ser nästan en låt med Rasmus och sen stack vi och såg Southside Johnny, och då spelade Stefan och Peter från Pet Sounds skivor, och jag hade sagt till Magnus att jag måste ha ett jobb, för jag har inga pengar. Vi såg ett par låtar och sen träffade jag Stefan och Peter och stod och snackade, och då säger Magnus "Men f-n, ni behöver ju en kille som jobbar på Pet Sounds! Och Fredrik skulle ju vara perfekt!" Så jag gick in och snackade med Stefan dagen efter och så började jag där i julruschen. Så fortsatte jag där i, vad blev det, typ nio månader, sen började jag plugga. Jag jobbar där på helgerna, och över julen och sådär, och ska jobba över sommaren.
     De övriga medlemmarna är lite utspridda: Stefan bor i Skellefteå och jobbar med ungdomar som är på väg att hamna lite snett, Christina Bergmark (körsång och keyboards) är mammaledig med sitt och sångaren/gitarristen Pär Wikstens barn, Pär har börjat skriva lite musik för andra artister och trummisen Erik Dahlgren pluggar i Umeå.
Nu kommer en klassisk fråga som jag alltid brukar ställa: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Vilken fråga skulle jag helst vilja svara på...? Gud, vilken bra fråga! "Vilken fråga skulle du helst inte vilja svara på?" (skratt) Usch, jag kan inte svara med en motfråga, det är lite taskigt. Jag vet inte, jag får fundera på det där. Jag kan texta dig frågan som jag inte vill svara på! Så får jag fundera lite.

Vi pratade om "Bagsy Me" och jag frågade om "Hit" - förtjänar ni en hit?
- Så in i helvete! Vi förtjänar världsdominans! Vi är ju världens bästa band.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
- "Hur känns det att spela med i världens bästa band?" Skitbra!

(från intervjun med bröderna Schönfeldt 5/3-97)

Och sen då, också en klassiker: Vilken är din favoritmupp?
- Ja just det... Det var så länge sen jag såg det, men jag tror jag såg ett program för några år sen, och då tyckte jag att de här två otroligt gnälliga gubbarna var fantastiskt kul! Sen vet jag inte vilken av dem som jag tyckte var min favorit... De tyckte jag var j-t kul. Bittra så in i helvete! Sura gamla gubbar.
     När vi gick iväg, efter att jag tagit kort på honom vid Salix Fragilis-trädet, fortsatte vi prata lite om hans utbildning, och han sa:
- Det känns kul att göra nånting annat, alltså nånting helt annat. Det är många gamla musiker som jobbar på skivbolag och det är det sista jag skulle vilja göra! Jobba på BMG och säga "Tjena grabbar, signa för oss så kommer ni sälja skitmycket skivor!" Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln. "Signa för oss och det kommer förmodligen gå åt helvete. Ni kommer få ett fett förskott och sen så kommer ni inse hur blåsta ni är." Jag skulle nog inte få jobba där särskilt länge!

/Sara

PS: Det var faktiskt gubbarna Fredrik hade som favoritmuppar senast också. Men han ville gärna säga flodhästen i "Come And Meet The Feebles" också, med citatet "Hell hath no fury like a mad hippo with a machine gun."

PS 2013: Stefans elefant står fortfarande framme, nu på min sovrumsbyrå. :)


Inga kommentarer: