Vad hände med... This Perfect Day-Mats - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

En dag på skivaffären MusikÖrat i Uppsala, 1993 nån gång, rekommenderade en av killarna som jobbade där mig att lyssna på This Perfect Days debutalbum "Rubber Soul". Jag fick omslaget i handen: en rosa Jello-pudding mot en bakgrund randig i blått och grönt. I mina öron en gitarr, en fiol, en röst: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be - must be the dumbest singer I've ever heard". Jag stängde av, köpte skivan och var fast. Jag hade hittat den rätte. Svensk indie blev min älskare.

Mats Eriksson var sångare i This Perfect Day, och i maj -95, för Fozzie nummer 4, intervjuade jag honom första gången på en sushirestaurang i Stockholm. Närapå exakt tio år senare träffar jag Mats igen, i köket på hans jobb, reklambyrån Familjen.

Tio år senare pratar han fortfarande lika fin norrländska (han är från Skellefteå) och ser fortfarande lika bra ut. Håret är kortare och döljs under en keps, och han har glasögon på sig, som han inte riktigt gillar, så han tar av dem när det är dags för fotografering.

Vi kör från början då: när splittrades This Perfect Day och varför?

- Oj, vi splittrades... jag är lite osäker faktiskt, jag tror att det var hösten -99... fast jag blir lite osäker, det kan ha varit hösten -98... men jag tror att vi gjorde de sista spelningarna -99. Och varför? Dels hade vi ju hållit på jäkligt länge, vi började -86, så vi hade hållit på i 13 år eller nåt sånt och kände väl att vi var lite trötta på varann, det var ganska intensivt de sista två-tre åren och vi var borta hemifrån mycket, var mycket utomlands och sådär. Vi längtade liksom efter en stadigare tillvaro tror jag, och var lite trötta på varann. Men jag tror aldrig att vi egentligen tog beslut och sa att nu ska vi lägga av, utan det mer eller mindre blev så - Rickard hade pluggat till läkare och han började sin AT-tjänst och jag hade fast jobb i fem månader och sen startade vi det här företaget. Och sen så tog det så himla mycket tid så jag hade inte ens tid att tänka tanken på att göra en ny skiva, och så tyckte jag att det här var jäkligt kul när vi började, så att det kändes som ett välkommet avbrott att testa nånting annat. Sen så har det bara rullat på.

- Sen så var man väl lite trött också på att sjunga samma gamla låtar när publiken blev yngre och yngre och själv blev man äldre och äldre - åka runt och spela för fulla studenter när man själv var 32 kändes lite sådär... Även om jag inte har nåt emot fulla studenter, men... det kändes som att man kanske ville testa nåt annat.

Har du kontakt med nån av de andra fortfarande?

- Ja, jag har kontakt med i stort sett alla. Jag fick ett sms från Ove nyss, vi ska spela skivor snart på ett ställe. Så vi hörs regelbundet. Ove och jag bor i Stockholm, Peter och Johan bor uppe i Skellefteå och Rickard bor i Växjö och jobbar som läkare. Johan jobbar fortfarande med musik, han har en studio och så har han ett skivbolag, som ger ut lite andra band. Morphine Lane heter det, de ger ut Drowners bland annat och Wilson Hospital, heter de det?

Med Cattis från Backfish, ja, jag tror det.

Gör du nån musik alls nu?

- Ingenting över huvud taget.

Saknar du det?

- Jaa, mer och mer på senare tid faktiskt. Under en lång tid saknade jag det inte alls, i början tyckte jag det var ganska skönt att bara släppa det och tänka på annat. Och sen så saknade jag det väl litegrann, men nu på senare tid kan jag känna att jag saknar att skriva låtar och göra skivor mest.

Inte uppmärksamheten av att stå på scen?

- Nää, nej absolut inte, det känner jag mig helt klar med. Jag känner att jag har inte det uppmärksamhets- och bekräftelsebehovet längre... som kanske var en drivkraft för tio år sen.

Kan du skriva låtar själv, eller behöver du ha ett band med dig?

- Jag skulle kunna skriva låtar själv, jag skrev lite låtar ganska kort efter vi la av, då skrev jag låtar på svenska, som jag har i en låda nånstans, som jag tänkt göra nånting av, men det rann ut i sanden, det blev aldrig mer än en handfull låtar. Så att det händer väl att man sitter hemma och plinkar på gitarren, men det blir inte mer än så.

Du tror inte du kommer göra nånting med det sen heller?

- Jag... vet faktiskt inte riktigt, man ska aldrig säga aldrig, men det känns lite avlägset faktiskt, måste jag säga.

Tror du ni kommer göra en Popsicle (och återförenas för en spelning eller två)? Eller återförenas på riktigt?

- Vi fick en förfrågan senast igår - typ ett par gånger per år så är det nån som vill att vi ska spela på en festival eller nånting. Jag har sagt kategoriskt nej (skratt) och det finns nog risk att jag kommer att fortsätta göra det. Jag känner mig inte så attraherad av att damma av det gamla liket. Och sen så tror jag att vi... i och med att många av oss inte har hållit på på så länge så skulle vi få repa i evigheter om det skulle låta någorlunda anständigt. Jag tror att startsträckan var kortare för Popsicle. Och jag tror att det uppdämda intresset för att se dem var större än det skulle vara för oss också. Nej, det känns inte sådär jätte... då skulle jag hellre göra nånting nytt, alltså starta ett band eller skriva lite låtar och sådär.

Jag läste att ni gjorde en spelning i Växjö 2001 - vad var det?

- Vi spelade på nån fest som en kompis till Rickard hade där nere. Och det var kul. Då var det inte så himla långt efter vi hade lagt av. Så det var skoj, men det är det närmsta en återförening vi har kommit.

Över till vad du gör nu då: Vad gör du på byrån?

- Jag är projektledare och har jobbat med det i fem år nu. Ja, vad ska man säga mer...? Jag trivs rätt bra med det, det är litegrann som att ha ett band, vi är sju personer, vi är som ett litet gäng som jobbar tillsammans. Jag kan styra min egen tid och gå hem lite när jag vill och ta mycket semester, och jag tycker det är ett ganska kul jobb fortfarande, så jag trivs bra.

Har du utbildat dig inom nåt med det här?

- Mm, jag pluggade, som Rickard, parallellt med musiken på slutet, jag läste tre år, marknadsföring och pedagogik. När vi lade av så jobbade jag några månader på en PR-byrå som hette Jerry Bergström, som inte finns längre, och så sa vi upp oss jag och två killar till därifrån och startade det här.

Är ni en renodlad reklambyrå, eller gör ni webreklam, eller...?

- Vi började som en webbyrå, men nu är vi en renodlad reklambyrå, vi gör nästan ingen web alls faktiskt. Utan det är vanliga kampanjer av olika slag. Ganska mycket samhällsinformation, vi jobbar mycket med fackförbund, LO, TCO, SIF, och Röda Korset och något som heter Forum för levande historia, som ska upprätthålla minnet av Förintelsen. De har instiftat nåt som heter Förintelsedagen den 27 januari varje år. Det är inte liksom tvättmedel och Coca-Cola, utan det är mycket den typen av uppdrag, och jag tycker att det är ganska kul. Många av de kunder vi jobbar med har ganska intressanta frågor.

Har ni gjort nån kampanj man har sett, som vanlig person liksom?

- Vi håller på med en kampanj för LO nu som kommer gå på busshållplatser och på radio och bio och sådär, LO:s sommarjobbsjour för sommarjobbare, den lär man nog se. Jo, men vi har gjort mycket som man kan ha sett, vi har gjort en massa grejer för Ericsson som var ganska synliga. Men inget sådär ICA... tror jag inte. Vi gör också mer strategisk rådgivning, att vi hjälper myndigheter att planera och analysera hur de borde kommunicera och skriver kommunikationsstrategier och plattformar innan de börjar göra nånting, och sen kan det vara en annan byrå som utför det där. Och det syns ju aldrig. Men det är kul att göra det... och så tjänar man fett på det också.

Jag måste återgå lite till musiken: samlingsskiva, har ni tänkt på det?

- Jaa... Det var tänkt att vi skulle komma med en samlingsskiva ganska kort efter vi lade av, det var bland det sista vi gjorde så spelade vi in två nya låtar, som skulle vara med som bonuslåtar på en samlingsskiva, det var tänkt att det skulle komma en singel i samband med den. Men det var i hela härvan med att MNW blev uppköpta av nån och så blev de börsnoterade och det byttes chefer och sådär så det föll mellan stolarna, så den kom aldrig ut. Och sen var det 'som aldrig nån som tog tag i det. Nu vet jag knappt vem det är som äger rättigheterna till låtarna. Jag tror att det är Warner som äger förlagsrättigheten och nåt annat bolag som äger inspelningarna, så det finns inget planerat i nuläget, men det vore väl kanske kul att göra nån gång.

Man kanske ska göra det vid nån sorts jubileum, tio år efter... "Fishtank" eller nåt.

Mats skrattade: - Jaa! Absolut inte det.

"Fishtank" var ju verkligen en megahit. Var det konstigt att slå igenom så?

- Lite konstigt var det väl, det blev verkligen en helt ny nivå då med den låten. Men vi hade haft lite småhits som hade legat och bubblat innan, så att det var ju inte helt nytt, men det var ju lite... det blev sådär över en natt att folk stod och sjöng låten i tunnelbanan när man kom in och sådär. Genanta situationer som jag kanske inte hade varit utsatt för tidigare. Men vi hade en ungefär lika stor hit i Singapore, en låt som hette "In My Bed", som var en monsterhit. Så vi hade väl känt av det tidigare också.

Singapore var väl det största landet för er?

- Ja, största enskilda landet.

Har de varit på er nånting om återförening eller nåt?

- Neej, inte vad jag har hört. Det är ju så länge sen nu, men jag tror att vi fick propåer hela tiden de första två åren efter att vi hade lagt av, men nu har det ebbat ut.

Vad var det bästa med att vara med i This Perfect Day? Är det något som du saknar nu?

- Det var otroligt lärorikt att lägga tio år av sitt liv på det, man lärde sig otroligt mycket som jag kan tycka att jag har användning för än idag. Det var ganska slitigt att traggla sig igenom (skrattade till) de där skivorna och de där turnéerna, men det var väldigt lärorikt. Och sen så var det otroligt kul att få resa så mycket och få se en massa länder som man kanske inte skulle fått se annars och se dem på ett sätt som man inte skulle fått se dem på, i och med att vi hade folk med oss som visade oss runt och sådär. Vi var i Kina och spelade, Taiwan, Malaysia, Thailand och Japan. Många otroligt bisarra upplevelser. Vi blev liksom bjudna på konstiga grejer och fester och sådär, det var j-t skoj. Så resorna tror jag definitivt jag skulle hålla som det roligaste.

Vad var det sämsta då?

Han funderade en liten stund: - Att man har kastat bort ett halvår av sitt liv i en svettig van, tror jag. Alltså alla tusentals mil man har åkt, bakfull i en van, det tror jag man hade kunnat haft ogjort.

Sen ska jag ställa en fråga som jag ställde förra gången också: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Eeehmm... (tystnad) Oj, vad svårt. Det är så länge sen man hade nån intervjuvana (skratt), man var så van att svara på allting, men nu kommer jag inte på nånting. Oj oj oj. (skratt) Det var väldigt svårt! Men det är alltid kul att få frågor om ens egen musiksmak, eller nånting som man är personligt engagerad i som man kan gå loss på. Det är ju kul.

Vad gillar du för musik då?

- Jag gillar... det kanske är en delförklaring till varför jag kände att jag tröttnade litegrann, för jag gillade egentligen inte riktigt det vi spelade (han skrattade glatt)! Jag gillar mer typ Red House Painters, vemodiga, patetiska män med gitarr, den typen av självömkande musiker. Sånt tycker jag jättemycket om, det är sånt jag lyssnar på hemma. Just nu lyssnar jag jättemycket på Maria McKees nya platta.

Är det så det låter ungefär om du gör musik hemma?

- Ja, det är väl skräcken om jag skulle göra nånting själv på svenska, skräcken är att det ska låta som Peter LeMarc ungefär, så jag tror det är därför det aldrig blir nånting, för att jag... jag har inte hittat nån bra form för min egen självömkan. Och sen är det väl det att jag tycker inte speciellt synd om mig själv längre. Men jag gillar att lyssna på andra som gör det.

Tyckte du mer synd om dig själv förut?

- Absolut. (han skrattade)

Är det nån särskild anledning, eller är det bara för att du blivit vuxnare nu?

- Ja, jo, så är det väl. Och så har jag fått barn också, och då finns det inget utrymme för att tycka synd om sig själv en enda sekund. Jag har en son som heter Nick, som fyller två år om två veckor. (detta var i mitten av maj, red.) Inte efter Nick Cave eller Nick Drake, det är bara ett snyggt namn.

Sen min klassiska fråga eftersom fanzinet heter Fozzie, och jag frågade inte dig det förra gången, jag kan inte minnas varför: Vilken är din favoritmupp?

- Jag spelade trummor när jag var liten, eller liten, när jag gick typ i mellanstadiet så spelade jag trummor i skolans blåsorkester, och då hade jag en liten Animal-gubbe. Han tyckte jag var cool. När jag var riktigt liten tyckte jag han var jättehäftig.

This Perfect Day bestod när de splittrades av:

Mats Eriksson, Johan Nilsson, Rickard Johansson, Ove Markström och Peter Fahlgren.