fredag 21 december 2012

Timo Räisänen, december 2012


Jag möter upp Hans Olsson Brookes i foajén på Debaser Medis den 8 december 2012. Hans spelar keyboards och percussion samt körar med Timo Räisänen, och är dessutom turnéledare. Nu är hans uppgift att föra mig till Timo för en intervju; min fjärde med honom - den första var när han var med i Her Majesty, den andra när han spelade i Malmö på "Love Will Turn You Around"-turnén 2007 och den tredje 2010 när han precis släppt "The Anatomy of Timo Räisänen".




















Turnéns backdrop



Jag älskar att intervjua Timo - eller ja, inte bara det: jag älskar hela grejen med Timo, för att vara helt ärlig. Redan när han spelade med Håkan Hellström fascinerades jag av hans energi och scennärvaro, fortsatte med att följa Her Majesty, där han gjorde låtar tillsammans med Måns Jälevik (tidigare Sludge Nation), och från det att jag första gången såg honom solo med sitt eget band i Teaterladan på Hultsfred i juni 2005 har jag varit helt såld på Timo live. På skiva kan jag tycka att han är lite ojämn mellan varven, men live finns det ingen som slår honom och hans band. Det är få artister som ger så mycket av sig själv på scen och som dessutom får så mycket tillbaka från sin publik - av de drygt 1 000 spelningar jag varit på i mitt liv så ligger Timo Räisänen definitivt på topp 5 på listan över dem som gjort mig lyckligast. På den här turnén åkte jag till och med till både Nyköping och Uppsala för att se dem utöver Stockholmsspelningen just för att det gör mig så glad.

Och det är just som den superenergiske underhållaren på scen som de flesta känner Timo Räisänen; killen som vann P3 Guld för årets manliga artist 2007 och Guldmicken för bästa liveakt 2008 och som några år före det visade rumpan i Håkan Hellströms "Kom igen Lena!"-video.
Men det som gör Timo lite extra intressant är att när jag intervjuar honom visar han upp en annan sida; då blir han lugn och eftertänksam, han tänker noga medan han pratar och väger sina ord, och det är lätt att komma in på andra ämnen än musiken, för att han har väl genomtänkta åsikter om vitt skilda frågor.













Timo under intervjun



I september släpptes Timos sjätte album, "Endeavor".
Jag har läst att du sagt i tidigare intervjuer att du är sjukt nöjd med den här skivan. Är du fortfarande det nu när ni liksom har jobbat in den?
- Ja. Det är jag. Och det förvånar mig ganska mycket.
För att?
- För jag brukar alltid komma på lite smågrejer som jag börjat åtminstone undra över - men inte på den här.
Har du kunnat konstatera vad det beror på?
- Jag tror det beror på att jag jobbade så mycket hårdare med att skriva låtarna, så jag eliminerade alla risker till fel. Och jag nöjde mig inte med att känna att det var en go' låt, utan varje ton var tvungen att fylla en ordentlig funktion, inte bara vara där för att fylla ut eller leda fram till nästa grej som skulle hända.

Medan Timos livegig alltid brukar få bra recensioner har hans skivor ofta fått ganska ljumma mottaganden i pressen, och det var samma sak med "Endeavor".
Tar du åt dig av dåliga recensioner?
- Naee, den här gången… Jag tog åt mig mer förr, på "Love Will Turn You Around" tog jag åt mig rätt mycket faktiskt. De har varit så jävla korkade, de dåliga recensionerna på den här skivan. På förra skivan så hade de liksom lite poänger, men på den här så är det bara att jag inte är… fräck just nu. Jag är inte på hipstermenyn just nu. (han skrattar till) Och då blir det bara larvigt, de pratar fortfarande om (han förställer rösten) "han ställer upp i sån där familjeunderhållning" och tycker att det där är nån tes som skulle förklara nånting - jävligt märkligt. Så att nej.
- Däremot blev jag lite förvånad, för jag trodde verkligen att… eller jag hade nog hoppats att fler recensenter tog sitt jobb på allvar, men jag borde inte blivit särskilt förvånad, för att det handlar om så väldigt mycket mer än om musik, att skriva en recension, det handlar om deras osäkerhet och deras… det handlar mer om dem än vad det handlar om musiken väldigt ofta, tyvärr.












På Debaser Medis 8 december


På "Endeavor" har Timo för första gången jobbat med en annan producent än Hans Olsson Brookes (som producerat alla tidigare skivor tillsammans med Timo), och valet föll på Pelle Gunnerfeldt, mest känd som gitarrist i Fireside och som producent åt The Hives och Sahara Hotnights.
Varför valde du att jobba med en annan producent?
- För att det var dags att testa nåt annat.
Musikaliskt, eller för din del, eller både och?
- För allas del, tycker jag. Men framför allt för min del. Eller framför allt för hur mina skivor ska se ut, hur jag vill att mina skivor ska se ut. Jag gjorde ju det för att testa nånting annat så att det utvecklas hela tiden, så att man inte står och stampar på samma grej.

På tal om produktion så blev det nyligen en liten snackis på Twitter om "Love Will Turn You Around", där bland annat en kille i Chicago skrev att det är den bäst producerade skivan han hört i hela sitt liv. Timo berättar att det då och då hör av sig folk från andra länder som gillar hans musik, vilket är roligt.
Håller du med då, är det den bäst producerade skivan nånsin?
- Ja, den är väldigt bra. Den låter fantastiskt bra. Eller ja, jag kan inte säga det. Men det är en höjdpunkt.




















Hans



Timos första fyra skivor kom med bara ungefär ett års mellanrum (2005-2008), men sedan dess har det gått lite långsammare. Innan den senaste hann han med att skriva nästan en hel skiva med svenska texter, men den slängde han, fick ny inspiration och skrev "Endeavor".
Var det inga av de svenska låtarna som var tillräckligt bra att jobba vidare med, eller var det bara att du kände att du behövde börja om från början?
- Joo… några av låtarna var skitbra - eller ganska många av låtarna var rätt jädra bra faktiskt. Men de var ganska spretiga och många av dem var ganska så o-Timo, medan några var väldigt sådär tidiga Timo. En låt översatte jag rakt av, men den kom inte med på skivan, men den blev bra på engelska också. Men det var att jag ville bara börja om, jag blev så peppad att börja om så att det rann på ganska så naturligt. Jag började kräkas ur mig låtar igen. (han ler) Och det är svårt, när man har skrivit en låt så har den en själ, och då är det svårt att göra nånting annat med den. Jag låg faktiskt nu i morse och funderade på en av de svenska låtarna och började nynna på den: "det är en grym melodi, man kanske ska översätta den". Men den är… det är den låten. Man ska inte… fuck with that! (han skrattar till)
Men du kan inte göra den som en b-sida då? Fast det är klart, man släpper ju inte singlar på det sättet längre…
- Eller göra en Laleh. Ja, vi får se.

Timos band var konstant från början 2005 och ända fram till våren 2011: keyboardisten Hans, som jag redan nämnt, Niels Nankler på gitarr, Patrik Herrström på trummor och basisten Joel Magnusson - men efter förra skivans turné hoppade Joel av och ersattes av Mattias Tell.
Förutom att byta producent testade Timo även det nya draget att skriva låtar tillsammans med Niels och Mattias. Han har bara skrivit enstaka låtar tillsammans med någon annan tidigare, men på “Endeavor” är alla låtarna skrivna tillsammans med antingen Niels eller Mattias.
Hur kom det sig?
- Jaa, jag ville (skratt). Och det kommer jag fortsätta med. Det här med en extern producent, det har jag ingen aning om hur jag tänker fortsätta med, men att skriva låtar med andra och framför allt Niels och Mattias, det är jag sugen på att göra NU. Det brukar vara så att när jag släpper en skiva och börjar turnera så finns inte låtskrivande i mina tankar över huvud taget, men nu är jag jättesugen på att sätta mig med dem och skriva. Det var väldigt trevligt. Och blev väldigt bra. Jag har alltid skrivit bra framför andra.
Hur då framför, menar du?
- Om jag håller på och skriver och jag  får in nån i rummet så får den personen en musa-effekt. Och det har alltid blivit väldigt bra låtar om det är nån som jag gillar. Och här märkte jag när vi skrev tillsammans att det blev så för båda två, att man påverkade varandra och bara levde på varandras energi.













Mattias och Timo


I en intervju som du gjorde med tidningen Gaffa sa du att du efter du gjort halva skivan började tänka på din publik och ville göra skivan mer lättlyssnad och inte provocera som du kanske gjort tidigare med vissa element. Är inte det lite farligt att börja tänka på vad andra vill mer än vad man själv vill?
- Fast jag tror att det var ett bullshit-citat faktiskt. Jag vet inte om jag försökte säga nånting annat, men… Jag har inte samma behov av att provocera på mina skivor, det hade jag väldigt mycket förut, och då tänkte jag rätt mycket på publiken. Alltså, det var ju inte bara för min egen skull som jag satte dit en "Sunday" mitt i allting liksom, utan det var ju för att visa att "fuck you, I do what I want". Och den grejen har jag inte längre. Eller jag har inte känt det behovet över huvud taget. Fast nu har jag känt det i och för sig igen. (han ler och harklar sig) Äh, jag vet inte. Man är så föränderlig.

När jag ber om fler exempel på vad han gjort för att provocera på tidigare skivor nämner han att han avslutade "I'm Indian" med låten "Mummy", ett nästan sju minuter långt sorgligt epos, och att han tog in Thomas Rusiak på samma skiva, och att över huvud taget lägga jättelugna pianoballader bredvid studsiga upptempolåtar:
- Att det går så mycket upp och ner.

Vi börjar prata om saxofonsolot i låten "Endeavor", och Timo kommer på sig själv:
- Ja det var väl kanske lite för att provocera då! (han skrattar till) Det var jag och Pelle som kände ganska samtidigt att "fan, det hade varit jävligt häftigt med ett saxofonsolo". Och det var nog rätt… jamen, nämen… ja, okej: jag tar tillbaka allting jag har sagt om det här med att provocera, jag har fortfarande lika stort behov av det! För att det var ju faktiskt väldigt mycket därför. Att jag tycker att nånting är jäkligt bra, men jag är helt medveten om att folk kommer tycka att jag är helt dum i huvudet när jag gör det. Och när jag gjorde den grejen, jag fick ju hela mitt skivbolag emot mig. De tyckte jag var heeelt galen. Att jag hade gjort den största hitlåten som jag nånsin har kommit i närheten av, och så förstör jag den med ett saxofonsolo. Men grejen är att det saxofonsolot är så oklanderligt gjort, det är så väl genomfört, det är ett så jääävla bra saxofonsolo! (han ler) Det är en så jädra snygg och grym tjej som spelar det också. Ja, det var helt otroligt roligt att göra den låten.













Hans och Niels


Jag tänkte på texterna, jag tycker det är ett par teman som återkommer som känns som att du är rätt ensam om att sjunga om: dels gräl och dels otrohet. Hur kommer det sig?
- För att jag tycker att det är intressant. Bara. Jag tycker gräl är jätteintressant! För att det är en sån balansgång - det kan vara otroligt givande, alltså verkligen givande, ett ordentligt gräl kan ge fantastiskt positiv energi åt ett förhållande i tre år framöver.
Om man gör det på rätt sätt då?
- Hmm, jaa… om man gör det på rätt sätt? Det var intressant sagt...
Ja, och inte bara klandrar varann och slänger skit på den andra?
- Jaa, fast det har väl med människorna att göra, om man bara slänger skit på varandra så är det… det är ju också rätt intressant, att man börjar slänga skit på varandra. Men det… nää, det kan behövas också - om man börjar gräla om nånting som är relativt stort, relativt viktigt och så går det över till att man börjar kasta skit på varandra och det blir riktigt riktigt hetsigt, och sen så lyckas man hitta tillbaka därifrån till ett konstruktivt samtal… då kommer det handla om större saker än ursprunget, och mycket mycket större saker än skiten. Men där nånstans kan man hitta helt fantastiska nya vägar att gå. Och det är så mycket som befrias i bråket, och man blir av med så mycket och man ger den andra personen en så fin gåva genom att ta aggressionerna, och man hjälper varandra vidare genom att bråka. Men samtidigt, det som är så intressant med det är att det är väldigt lätt att det bara blir tärande, att bråk bara blir tärande, att gräl blir bara en dålig sak, så är det väl oftast. Men det beror ju mycket på hur man är som människor, och hur man har bestämt sig för att man ska behandla saker. De flesta, nu för tiden särskilt, när man bara har slutat tänka själv, i princip, för att det finns så mycket internet och skit som tänker åt en, så bestämmer inte folk sig för att de ska vara på ett visst sätt, utan det är bara instinkter hela tiden, och de här instinkterna är… man vill nästan kalla dem för digitala instinkter för att det är så jäkla ytliga instinkter. Så mycket i ett förhållande, eller i ens förhållande till världen över huvud taget handlar väldigt mycket om hur man bestämmer sig för att vara - om man tar det med sig själv ibland att "det här är värt att satsa på så nu ska jag satsa på det", då har man satt upp den linjen, och då följer man den linjen och så gör man så på massa olika håll i sitt liv. Så… ah, fan, nu förlorade jag mig i nån… (han skrattar till) Ja, men då blir det ju bättre i alla fall, haha!

























- Ja, nu ska vi lämna gräl kanske, men om man har bestämt att jag vill leva med den här personen - nu tar vi ett gräl då i ett kärleksförhållande - jag vill leva med den här personen, den här personen är värd så mycket för mig, då måste man också bestämma sig för att man ska respektera den personen och inte kasta onödigt med skit - lite skit får man ju kasta liksom, för att det är ju befriande som sagt, men det är så lätt att man bara låter den här ytliga stoltheten ta över och liksom "Nej! Under inga villkor ska jag förlora!" och då blir ju allting helt meningslöst. Hela det sambandet tycker jag är otroligt intressant. Öh, "sambandet" slänger jag ur mig! Haha… Men varför man grälar, hur man grälar, vad är det som driver en, och vad det kan göra med en… jo, och sambanden däremellan. Fan, jag låter ju helt galen idag… (skratt) Men det tycker jag är oerhört intressant.

- Och otrohet tycker jag bara är… det är en så jävvla konstig företeelse. Att man kan förstöra… sitt liv (han knäpper med fingrarna) så lätt! Det är så jääävla lätt att vara otrogen. Eller… när man är sådär full och fest och allting händer snabbt, och så bara helt plötsligt så ligger man där med kuken nån annanstans än där den ska vara (han skrattar). Och så vaknar man och så har man pajat rubbet. För att det är så oåterkalleligt, och det är en så jävla liten grej och det är såna primala krafter som driver en till det, och så är det förstört, liksom. Vad man än… hur man än väljer att gå vidare när man vaknar där, så är det ganska mycket som är bränt i alla fall. Och det är så jääävla mycket beslut som ska tas - det är intressant. Det är få egna beslut som kan förändra så mycket.
Ja, det är nog sant.

Någonstans här tittar jag på klockan och inser att det bara är 13 minuter kvar av den bokade trekvarten och vi har inte ens hunnit igenom första sidan av mina två sidor med frågor. Timo frågar vad det är han ska göra efteråt, och jag råkar veta att det är soundchecken inför kvällens spelning.
- Jaja, men det är lugnt, det kommer att ta lite längre tid. Det är roligt att bli intervjuad av dig.

Jag blir glad när han säger det, för han har under början av intervjun inte känts lika glad som han gjort de gånger jag har pratat med honom tidigare. Men vid det här laget har han kommit igång lite så jag känner igen honom mer, fast han säger snart en sak som kanske förklarar varför han verkat lite trött och nere.

Vilken låt sammanfattar dig bäst genom hela din karriär? Om du bara skulle få spela en enda låt för min mamma för att få henne att gilla dig?
- Men det är två olika frågor.
Okej, men ta vilken som sammanfattar dig bäst först då?
Timo sitter tyst en lång stund, och säger sen: - "I'm Indian" är rätt bra.
Menar du musikaliskt eller textmässigt då?
- Både och. Nu började jag nästan gråta när jag sa det faktiskt, för det har jag aldrig tänkt på förut. Men den är pretty close to home, tror jag.
Han funderar lite till, och säger glatt: - Ja. Jävlar, den är bra! Om jag skulle spela en låt för din mamma så skulle jag spela "Endeavor". Och den sammanfattar mig rätt jävla bra också faktiskt. För den… Jag är jäkligt förvånad att jag kan vara så jävla kär som jag är.
Fast du har varit tillsammans med din tjej länge?
- Jaa, och fastän liksom man har de livserfarenheterna som man har och man är… just nu är jag inne i en period där jag är jävligt cynisk - min människosyn är ganska låg just nu. Och jag tycker att människan är liksom mer eller mindre en robot, det finns inte så mycket egen vilja, utan människan följer trender och är jävligt förutsägbar, och det som räddar oss från total galenskap är att vi tror att vi inte är förutsägbara och att vi har en egen vilja. Men jag undrar. Och är skiträdd för att jag håller på att bli tokig ibland. Men det ska nog gå bra. Jag har lite bra ankare.


















Men vad tänker du om Sverige just nu, på tal om att folk inte tänker, med Sverigedemokraterna och hela det köret? Att de ökar, trots alla idiotgrejer som de gör?
- Jamen det där var ju för komiskt alltså. När de ökade två procent så tänkte jag såhär: svensken tycker synd om idioter. "Åh, nej, vad jobbigt det måste vara för honom".
Han funderar lite: - Jag har inte jävla mycket ångest över det där att de växer, för det behövs strömmar av idioti för att ett väsen ska må bra, och Sverige är ett väsen precis som du och jag är ett väsen, man behöver vara korkad ibland. Och man behöver lufta extrema åsikter ibland också och känna på det. Allting följer ju bara trender, och det går bara upp och ner och sen så är det vissa grejer som består och andra inte. Och det här kommer inte bestå. Jag tror att det skulle behövas ett parti som är politiskt inkorrekt, som vågar säga emot saker som ingen annan vågar säga emot. Till exempel invandringspolitiken, för den funkar ju inte över huvud taget, och det går så jävla åt helvete. Det är bara det att det är extremister och fucking assholes och elaka fuckfaces som dras till det här - och som startar det och som driver det, de kommer fram, istället för… Och det blir ofta såna här elaka folk som ska vara politiskt inkorrekta och komma med politiskt inkorrekta åsikter, det är de som vågar, de har ett stort stråk av elakhet i sig och då blir det bara kajko. Då tycker lite sådär bonniga ungdomar att det är fräckt och så sitter gubbar och kärringar som är rädda och tycker att det är bra. Men det kommer ju visa sig, som det alltid gör var jag på väg att säga - men det har det ju inte riktigt i andra delar av Europa, men - men det där lägger sig, liksom.
Ja, hoppas det.

Jag tycker det är läge att gå över till ett lite roligare ämne:
Du är ju alltid väldigt väldigt glad och energisk och allmänt fantastisk på scen...
Timo ler: - Tack!
Är du alltid det på riktigt eller har du varit tvungen att fejka nån gång?
- Njae, jag fejkar inte min energi. Däremot kan jag behöva fejka nån form av reaktion ibland. För ibland blir det så stort att jag inte kan ta in det. När vi spelade i Göteborg, den publiken var helt otrolig. Du vet, börjar stampa raketen i marken så Pustervik skakade och det var helt galet. Och då stod jag på scen och hade liksom ett samtal i huvudet med mig själv att "Fan, det här är ju jättekonstigt, för här står en publik och älskar mig och jag kan inte ta åt mig över huvud taget,  och jag borde reagera nu. Hur ska jag reagera? Jamen jag ska väl bli rörd" och så försökte jag göra en rörd min.
Men… trodde du inte på det, eller hur menar du?
- Alltså det är väldigt konstigt att spela i Göteborg också, det slår slint i huvudet. Det går inte in, det träffar inte hem, det är väldigt ytligt i huvudet som jag kan tala om för mig själv att "Ser du?" men det träffar inte, det händer inte nånting. Jag blir avstängd och tom. Jag var helt helt tom i flera dagar efter det giget, det tog sex dagar innan jag över huvud taget började känna "Faan, vilket bra gig vi gjorde där!" Konstigt.
- Men energigrejen, ibland får man ju driva fram det och ställa sig och skrika på scen och liksom försöka få ögonkontakt med bandet och hjälpa igång varandra, men energin är alltid på riktigt.












Hans





Som jag snuddade vid förut så är det inte bara Timo som gör liveupplevelsen, utan hans band är en väldigt viktig del. När jag ser dem live kan jag ofta komma på mig själv med att titta lika mycket på Hans, Niels, Patrik och Mattias som på Timo.
Hur jobbar ni live, är du en Prince-diktator eller jobbar ni ihop med hur det ska låta på scen?
- Vi jobbar ihop väldigt mycket. Alltså, mitt band är ju mina bästa kompisar, och jag litar bara mer och mer på dem musikaliskt. Jag är källan, och jag är motorn och jag är själen, eftersom det är jag. Även i de låtarna som jag skriver tillsammans med andra så är det min själ i dem, och de handlar om mig - på nåt konstigt sätt har det blivit så och det är väldigt häftigt, och det är ytterligare en anledning att lita fullständigt på de här människorna. De säger vad de tycker, och det blir i princip… om nån kommer med en idé så går den idén igenom. Och det vet de, så att de häver inte ur sig vad som helst. Jag tror att det här projektet har blivit viktigare och viktigare för alla inblandade också.

En vän i musikbranschen sa till mig för ett tag sen att Timo borde vara med i Melodifestivalen för att nå ut bredare, så jag frågar Timo vad han tycker om det.
Han funderar en stund och harklar sig: - Jag försöker komma bort igen från att tänka på vad som är rätt och vad som är fel för mig att göra. För att då mår jag bäst när jag bara gör vad jag vill, och då blir det bäst också. Och Melodifestivalen är väl nånting som jag inte alls tycker om nu. Jag följde ju med på en Melodifestivalturné och det var jäkligt deprimerande. (han skrattar till)
Jaså?
- Det hade så lite med musik att göra, det var så mycket program. Och det borde man ju bara acceptera att musikprogram i tv handlar väldigt lite om musiken och väldigt mycket om tittarsiffror - väldigt lite om kärlek till nånting faktiskt och väldigt mycket om pengar. Och det är inte en så trivsam miljö att vara i.
- Men ja, självklart så ser jag att det hade varit grymt. Och jag hade kunnat ställa upp, alltså skulle jag skriva en låt som var perfekt och jag bara kände att "Fan, vilken hit!" - om jag hade skrivit "Endeavor" och inte varit på gång med en skiva, då möjligtvis hade jag kunnat tänka mig att göra det, men att bestämma sig för att "Melodifestivalen kanske jag ska ställa upp i" och så börjar man jobba därifrån istället… nej.


















Vilken textrad är du mest nöjd med av alla du har skrivit?
- Åh! Åååh… en otroligt svår fråga. "Shame on who I've become, hugging people I don't like" [från "Endeavor"]
Han skrattar till: - Krama folk är trevligt, fast att göra det för att hamna i god jord är inte bra. Alltså, att vara kroniskt trevlig kan bli ganska hämmande.
Är du inte det nu då?
- Joo. Det är nånting jag brottas med hela tiden. Ibland lyckas jag komma ur det där. Men som offentlig person så blir man ännu mer medveten om det och så blir man sådär… jag hatar när folk uppfattar mig som dryg till exempel, det stör mig otroligt mycket. Eller ännu värre - det hör ju samman, men att folk uppfattar mig som dryg och tror att jag är dryg för att jag är känd.
- Men, den är jag nöjd med. Det finns ett par stycken som är nöjd med, jag har alltid gillat "Mr Saturday", texten där.

Timo-dockan på omslaget till "Endeavor" - har det gjorts en riktig?
- Ja. En. Jag har gett den till mina föräldrar.
Inga planer på massproduktion och sälja efter spelningarna?
- Nej. Visst, tro mig, tanken slog mig. Men jag vill verkligen inte… (han är tyst länge) Det där skulle kännas som att sälja ut lite. Och jag har en ganska dels annorlunda uppfattning och dels ganska så stram uppfattning om vad "sälja ut" innebär. Jag tycker inte att ställa upp i "Så ska det låta" och sjunga "Är du vaken Lars?" är att sälja ut över huvud taget (han fnissar till), det har ingenting med att sälja ut att göra - men däremot att trycka upp en docka som man har som omslag och massproducera den och sälja den som merch är lite att sälja ut. Och exklusiviteten försvinner och det blir… jag älskar det här omslaget, jag tycker att det är så exklusivt, det skulle tappa värdet - för mig, om inte för nån annan.

En sak som jag tror är ganska unik med Timo är att han, tillsammans med Hans, kommer ut i lokalen direkt efter varje spelning för att sälja skivor, merch och hälsa på fansen. Att ge sin publik chansen att få en autograf, en kram eller en bild tillsammans med sin idol tycker jag är så fantastiskt fint, och jag hoppas att detta är något han alltid kommer fortsätta med.

Nu har vi suttit ganska långt över tiden, och det är dags för min sista, återkommande fråga: vilken som är hans favoritmupp. Vid de tidigare intervjuerna svarade han Kermit första gången, Miss Piggy andra och tredje bestämde han sig för Fozzie. Den här gången nämner han först Miss Piggy och Fozzie igen:
- Miss Piggy och Fozzie, de är lite varandras motsatser också, på ett bra sätt. Det var länge sen jag såg Mupparna.
Jag nämner att jag tittar mycket på "Sesame Street" med min lille son, och då kommer han på en ännu bättre:
- Elmo är grym! Elmo säger jag, definitivt.























Patrik


Dåså, tack snälla.
- Ja, då satte tankarna igång igen.
Jaså? Är det nåt mer du vill prata om?
- Nej, vi fick väl med allt. Vad tycker du om det här med Sverigedemokraterna?
Jag tycker det är helt sjukt! Först var det ju bara komiskt alltihopa, när man såg den där filmen med Soran Ismail och när det dessutom byggdes på med järnrörsgrejen, jag tyckte det var så oerhört roligt - men sen när man får veta att folk tycker att de har rätt på nåt sätt och får mer sympatier av det? Jag tyckte det var asbra att de skjuter sig själva i foten, men det gör de ju alltså inte då.
- Nämen alltså, det blir ju för mycket för folk, det är ju det som "Let's Kill Ourselves a Son" handlar om, och "Numbers", att till slut så är det bara… det är inte på riktigt, utan det är bara nånting som händer. Och den där bilden på den här idioten som har synts mest i media, när han darrar lite på underläppen och ser ledsen ut, uppblåst i media och media tror att det där ska vara skadligt att de visar upp den där bilden: "Han har förlorat", säger den där bilden. Men det är bara det att då tycker gemene svenne ute i landet synd om honom istället, och glömmer väldigt snabbt vad det är han har gjort. De skulle ha gått ut med bilden där han går med ett järnrör istället, den skulle ha blivit bilden. Inte en bild där han har förlorat och har erkänt och bara… då spelar allt det där andra ingen roll, hur mycket de än lyckas ta ner honom i intervjuer, att han har varit dum liksom - den där YouTubegrejen som han gjorde som svar på Sorans grej, att "sanningen alltid kommer komma ut" - folk läser det och sen så glömmer de det.
Ja, istället har det blivit att all publicitet är bra publicitet och nu får de asmycket publicitet - det är ju helt sjukt. Och man blir ju så less på att folk inte fattar och inte tänker.
- Jaa. Ja. Fast det är så det är.

Att folk tänker för lite själva är något som Timo återkommit till i alla intervjuer jag gjort med honom, så jag passar på att ta en liten extrafråga:
Vilken visdom skulle du vilja lägga i en miljon fortune cookies?
- Men såna här frågor är så jävla svåra att svara på! Alltså, det funkar ju inte. Jag skulle vilja säga åt folk att älska och respektera, men det har sagts så många gånger så att folk vet inte vad det betyder längre. Och jag tycker att det är fint att bli lite påverkad, jag skulle vilja att folk verkligen funderade på hur man gör för att älska och respektera. Och fundera på det hela tiden. Men: "Tala med dig själv", kanske.

Vi avslutar med att spela några låtar för varann från våra mobiler, och Timo konstaterar att det finns mycket bra musik och utbrister:
- Måste skriva, måste skriva bra låtar nu!

Så förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi ses igen.

tisdag 18 december 2012

Timo på annat håll






















Soundcheck


Det kommer en längre version av Timo Räisänen-intervjun jag gjorde förra helgen här snart, men här är  en länk till en kortis som jag gjorde för Rockfoto till att börja med.

tisdag 2 oktober 2012

Bortglömda texter 9: 28/6-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Kent och de vita kläderna

Våren 1995, precis före Kent slog igenom, hade Anders Nilsson, min företrädare som musikförman (bandbokare) på Kalmar nation i Uppsala, lyckats boka dem till att spela på nationen. Så trots att de just stod på randen till ett stort genombrott kom de och genomförde spelningen, till ett väldigt lågt gage, om jag inte minns fel. Spelningen var en succé har jag för mig, och jag tog lite bilder, varav en blev så bra att den fick mig att bli tvåa i Hultsfredsfestivalens Rockfototävling året efter (Jens Assur satt i juryn, är jag stolt över att säga), och jag intervjuade Sami för Fozzie efter giget (och stavade pinsamt nog hans namn fel - Kent var okända, hade inte släppt sin debutskiva än och internet var inget jag hade nån vidare tillgång till, får jag skylla på)...

På hösten lyckades Anders på något vis få tillbaka Kent för ännu en spelning, och där gick någonting snett. Det var ju längesen, så jag har ganska luddiga minnen av alltihop, men när Kent gjorde sin superhybris-spelning på Stockholm Stadion härom året där de uppmanade alla att klä sig helt i vitt (...) så var det vissa detaljer som kom tillbaka i mitt huvud.
"Hmmm, var det inte så att Jocke Berg var skitdryg mot nån från scenen...?"
Joodå, han slängde dryga kommentarer mot en kille i publiken - en kille som betalat för att komma och se dem, och som inte hade gjort bandet nåt ont.
"Hmmm, vad var det han hade för anledning...?"
Patrik, som killen i publiken hette, hade tydligen (antagligen för att han höll en öl i ena handen) knäppt med fingrarna istället för att applådera efter en låt, vilket tydligen upprörde herr Berg. Och vet ni vad Jocke valde att kommentera? Att han tyckte att Patrik såg idiotisk ut för att han hade på sig - tadaa! - vita jeans och vit skjorta.
Tänk vad folk kan förändras...
- - - - -
Kent-bilden:


måndag 1 oktober 2012

Bortglömda texter 8: 13/6-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Hultsfred!

Nu är det dags för Hultsfredsfestivalen igen. Det var på vippen att jag inte skulle åka i år, men eftersom jag varit där 12 år så kändes det för konstigt att stanna hemma, så nu blir det en halv festival för mig i alla fall (jag åker dit fredag eftermiddag).
Mitt första år där var 1994. Kompisen jag skulle åkt med bangade i sista stund, så istället fick jag dela tält med en kompis kompis, som framåt andra dagen började stöta på mig, vilket jag inte alls var intresserad av - ganska tryckt stämning i tältet... Istället gav jag mig ut för att hitta nytt folk att umgås med. Utanför ett tält som jag gick förbi varje gång jag gick till eller från festivalområdet lade jag märke till en svarthårig kille som hade vissa likheter med Brett Anderson från Suede, och efter jag gått förbi några gånger började vi prata. För att göra en lång historia kort blev vi vänner och är det fortfarande än idag - jag räknar Tony till en av mina bästa vänner. Största festivalupplevelsen det året var annars förstås Eggstone på Pampas-scenen: popluggar, tighta t-shirts, vibrafon, Lady Lynette på klockspel, sol och världens bästa band.

1995 fick jag en äkta festivalflirt med sångaren i ett litet indieband, som jag intervjuat för mitt fanzine tidigare; komplett med hångel bakom ett träd och i hans tält där man bara väntade på att hans fulla tältkompis skulle ramla in. Det året blev jag bestulen på min ryggsäck med alla saker, men fick otroligt nog tillbaka allt några månader senare.
Nästa år flyttades festivalen från augusti till juni, så det var första året man fick börja vänja sig vid att frysa hela kvällarna och nätterna. Men ändå ett bra år; festivalen tillbringades med lilla popbandet Fidget och deras bergsprängare med Hardy Nilsson på, och så blev jag dessutom tvåa i Rockfototävlingen med en väldigt snygg bild på Kent på Kalmar nation i Uppsala. Minns också en väldigt improviserad intervju med Fireside-Frans och Him Kerosene-Nikola (eller snarare påtvingad, eftersom Frans, full som ett litet ägg, insisterade på att han ville göra en intervju tillsammans med Nikola och då fick det bli jag som gjorde den) för mitt fanzine Fozzie. 1996 blev också sista året jag bodde i tält på Hultsfred, efter det har jag bott i hus.

1997 var jag där med min pojkvän Per. Minns mest att vi bodde på Metropol, dit det inte gick några bussar, så det var bara att hålla mig spik nykter hela festivalen för att kunna köra dit på nätterna. Men Eggstone hade släppt en skiva igen och spelade både en vanlig konsert och en liten akustisk ute på området, vilket var helt fantastiskt såklart.
1998 var inget speciellt sådär, och 1999 hoppade jag faktiskt över, vilket jag är glad för, för det var det året som en stackars flicka blev ihjälklämd framför största scenen och jag tycker synd om min lillasyster som råkade se när de gav upp återupplivningsförsöken - alltihop var bara helt fruktansvärt.

Har inte några spännande minnen från år 2000, och år 2001 var extremt konstigt, för då var jag bara där i en timme eller två. Jag hann träffa min bäste vän Emil backstage innan min mamma ringde med besked om att min storasyster var allvarligt sjuk, så då åkte jag därifrån direkt - efter att jag lämnat min dator och kamera som jag skulle använda för att göra intervjuer för mitt gamla jobb till Emils kompis Robban, som snällt tog över allt mitt jobb.

2004 hade jag återupplivat mitt gamla fanzine Fozzie och intervjuade min älskling Gary Lightbody i Snow Patrol, och även den lille sötnosen Tim Wheeler i Ash, så det räknar jag också som ett mycket bra år.
Det ska tilläggas också att även om jag inte skrivit det här så brukar jag alltid se extremt många band - jag anstränger mig alltid för att se så mycket som möjligt när jag har chansen. Även om det är kul att festa också, så är det ändå banden som är det viktigaste för mig på en festival.
Inför årets festival har jag köpt två nya klänningar och är nybliven singel, så nu får det allt se till att bli kul! :)

söndag 30 september 2012

Bortglömda texter 7: 23/5-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Så kan det gå

Mars 1995: Göteborgsbandet Honey Is Cool var på Kalmar nation i Uppsala för en konsert som jag bokat. Före spelningen intervjuade jag dem för mitt fanzine Fozzie, och jag vill minnas att det inte var en helt lätt intervju; sångerskan Karin var en ganska speciell person som egentligen inte ville prata så mycket, gitarristen John var inte heller direkt pratsam, utan satt mest och plirade fram under sin mörka page, trummisen Håkan verkade rätt hyperaktiv och den ende som faktiskt ville prata om deras musik var basisten Staffan.

Spelningen däremot, var fantastisk. Karin var en stor idol för mig, för att hon var så otroligt cool och egensinnig och musiken var underbar.

Efter spelningen var jag DJ, vilket alltid brukade vara jätteroligt, men just den här kvällen var det några störiga typer på stället som var väldigt irriterande, så när det var dags att stänga var jag less och ville bara gå hem. Men min korridorskompis Jessica ville att jag skulle vänta på henne så att vi kunde ha sällskap hem, och anledningen till att jag behövde vänta var för att hon satt och pratade med Håkan, trummisen, och de var inte redo att avsluta kvällen redan.

Till slut var det i alla fall dags att gå, och då bestämde Håkan och Jessica att vi skulle ha efterfest i vår korridor, så vi drog hem till oss.
De andra slog sig ner i köket, men jag - fortfarande på lite dåligt humör - gick in på mitt rum för att lämna av mina skivor, och såg att jag hade två meddelanden på min telefonsvarare. Båda var från en tjej, som utan att presentera sig sa med tillgjord röst att jag var en groupie och att hon var förvånad över att jag fick vara ute och kn***a trots att jag, som hon tyckte, hade dålig hy!! Det var oerhört bisarra meddelanden, och ännu till denna dag har jag ingen aning om vem tjejen var och varför hon ringde, men en teori var väl att hon såg att jag gick från nationen med några från bandet och blev avundsjuk. I vilket fall som helst var det fruktansvärt orättvist eftersom jag aldrig någonsin - vare sig före eller efter hennes meddelanden - legat med en musiker just för att han spelar i ett band, vilket ju är det som konstituerar en groupie.

Oh well, det som det här blogginlägget egentligen skulle komma fram till var nästa morgon: när jag kom ut i köket satt Håkan där och sjöng för sig själv. Han sjöng Eggstone-låten "Desdemona" och jag tyckte han sjöng fruktansvärt illa (plus att han inte riktigt kunde texten) och önskade bara att han skulle sluta slakta mitt favoritbands låt, men så säger man ju inte till någon man knappt känner.

Lite drygt fem år senare släpper en hyperaktiv tanig göteborgskille sin debutsingel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och börjar snart älskas av större delen av Sveriges befolkning, trots sin något svajiga sångröst. Killen heter Håkan Hellström, och spelade några år tidigare trummor i Honey Is Cool och satt i mitt korridorskök en morgon och sjöng Eggstone. Så kan det gå.

(Sångerskan Karin hette Dreijer i efternamn och startade senare duon The Knife tillsammans med sin bror Olof, John heter Jern och spelade tills nyligen bas med Kristofer Åström i Hidden Truck och läser numera till lärare. Staffan vet jag faktiskt inte var han blev av.)




Tack Anders Zaine för Honey Is Cool-länken!

lördag 29 september 2012

Bortglömda texter 6: 20/4-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Japan, fantastic Japan

I've just been on vacation in Tokyo, Japan for two weeks. It was my second time there; my first time was one year ago, April 2006. I had dreamt of Japan since 1994, when I started loving and getting to know lots of Swedish indie bands that became popular in Japan during the 90's.

I specifically remember a New Year's Day after celebrating New Year's Eve in Linköping with Jennie Medin, singer in Cloudberry Jam, when Cloudberry Jam got up early after the party to leave for a tour of Japan, leaving me and Jennie's then boyfriend Emil to clean up the apartment in an extremely jealous hang-over. We tried to cheer up by listening non-stop to McAlmont & Butler's great single "Yes" and watching "Ivanhoe" on tv (that's always on on New Year's Day in Sweden), but we both dreamed of going with them to Japan; where the people loved the same great Swedish bands that we did, where they pick up on trends and make them their own faster than anywhere else, where everybody and everything is soooo much cooler than in Sweden...

Last year I realised that I could actually afford going to Tokyo, so I and my boyfriend booked a trip and went, and it was the absolute coolest thing I've ever done. So why not go again? No reason at all, so we went to the land of cherry-blossoms one more time.


During the 90's there were, like I mentioned, lots of Swedish indie bands that were popular in Japan - most of them might not have sold loads of albums, but to sell a few thousand albums in Japan was a lot more than many of them could ever hope of selling in Sweden with a population of then just 8 million people. This did though create both jealousy and the untrue rumour that the Japanese were kind of stupid and bought whatever crap as long as it came from Sweden. I remember the Brainpool singer Janne Kask saying some utterly brainless comment in a magazine: "The Japanese would buy any music if you put a blond girl with a herring in her hand on the cover" - only because Brainpool failed to hit in Japan. I think that was proof enough that the Japanese did not fall for everything Swedish, but actually chose carefully what music was good enough and what wasn't.

This Swedish wave sent Swedish bands to Japan, but also the other way around: Japanese artists came to Sweden, particularly Malmö, to record their albums. Why Malmö? Because of Eggstone, who were popular in Japan, and who have their own studio Tambourine Studios in Malmö, where The Cardigans (even more popular in Japan) recorded their albums (hence the Eggstone epithet Godfathers of Swedish indie).
And not only artists came to Malmö: Japanese tourists more or less pilgrimaged to Tambourine Studios to touch the legendary walls.
One of the artists that have recorded numerous times in Tambourine is Hideki Kaji, who I'd met just there a few years ago, so we met up in Tokyo - he lives in London nowadays, but was home in Tokyo for a few weeks to promote his new album. I really like his music, and will try to get some of it on Musicbrigade.
I also met up with Jennie and Jörgen from Cloudberry Jam, who have actually reformed after their break-up in the late 90's, to release albums and tour in Japan only - not in Sweden.
And when we sang karaoke together with some Japanese friends, me and Sohoko sang The Cardigans "Lovefool". New Swedish bands are still getting the opportunity to go to Japan, and I am still jealous!

fredag 28 september 2012

Bortglömda texter 5: 21/3-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Musikalisk utveckling

Igår tittade jag på en repris av Musikbyrån på SVT, där de intervjuade en musikvideoregissör som just höll på att spela in en video till den ganska hypade artisten Juvelen. Efter en stund kom Juvelen själv för att bli intervjuad av min gamle bekant Magnus Broni (när jag lärde känna honom var det 1995, han hette Bengtsson i efternamn, kallades Bengan och var entusiastisk manager åt ett väldigt bra skövdeband som hette Smash Hit Wonders). Vid något tillfälle har jag kollat upp Juvelen på nätet, och lade märke till att han var rätt snygg på pressbilderna, så när han klev fram i bild var det första som slog mig att han var väldigt mycket kortare än han såg ut på bild. Det är visserligen ett extremt vanligt förekommande fenomen i musikbranschen; nästan alla är väldigt mycket kortare än man tror. Utom Snow Patrol och Willowtree. Sen ploppade det upp en namnskylt, där det stod "Jonas Pettersson, Juvelen". Då slog det mig: Juvelen är ju den där lille söte minikillen från Pineforest Crunch!! I min lilla värld var detta vansinnigt roligt, för: Pineforest Crunch var inte ett band man tog på allvar i indiekretsar, och att nu lille Jonas gått vidare och blivit en hypad och cool artist tyckte jag var nästan komiskt.
Jag ska förklara vad det var med Pineforest Crunch - det här är inte något jag är stolt över, särskilt som jag de senaste åren träffat sångerskan Åsa i jobbsammanhang och gillar henne, men vad är bloggar till för om inte för att vara ärlig? (eller vad vet jag, folk kanske ljuger sig blåa i bloggar, men inte jag)
1996 fick Pineforest Crunch en jättehit med "Cup Noodle Song". 1996 var indie väldigt hett i Sverige, och PC sågs som ett indieband. Problemet var bara att de låg på storbolag (det gjorde även band som Popsicle och Kent, men alla dessa sågs ändå som indieband i den här vågen), och lyckades, tillsammans med stockholmsbandet Naked, att få med sin hit på "Absolute Music 21". Det var inte okej. Folk i mina kretsar, inklusive jag, retade oss till vansinne på PC; vi såg dem som pretentiösa musikhögskoleelever som var för duktiga på att spela, de hade bara en enda bra låt ("Cup Noodle Song"), de såg fåniga ut, Åsa tyckte att hon var så sabla snygg, men i själva verket luktade hon illa, och vem var egentligen den där pyttelilla killen som alltid studsade upp och ner på scen?!
Tjaa, den där lille studsande killen kallar sig numera Juvelen, och gör ganska så bra och creddig musik. Så kan det gå.



torsdag 27 september 2012

Bortglömda texter 4: 28/2-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

My first festival

The beginning of 1994 saw my transformation into a full-blown indie pop freak with a burning love for small Swedish bands. And what place better to go in Sweden to discover new indie music than the Emmaboda festival? The only problem was that by this time I didn't have any friends that shared my taste in music, and there was nobody that wanted to go with me to a small indie festival in the forests of Småland. I was home in Borås for the summer and even though I wasn't all that young my mother didn't want me going alone, but I refused to let that stop me, so finally in a desperate attempt to find someone to go with I actually called the local newspaper in Borås to see if they were covering the festival. As it turned out they weren't, so I quickly offered to write about it for them - so then I had to go.

In 1994 the Emmaboda festival was in June and the Hultsfred festival in August, I think it was in 1996 that they switched months. Emmaboda was by this time quite small; it was only one day, 15 bands and maybe 300 visitors, there were only two portapotties, one water tap and one food stand. I didn't have a tent, but I had spoken to the festival organiser who said that if I didn't find someone to share a tent with I could sleep in the small booth with the sound equipment...
I found my way to the festival, which was in a quite small field with two stages and where the tents were put up right behind the big stage. I started talking to two guys whose tent was too small to house me too, but they kindly offered to let me keep my bag in there.

I felt like I was in heaven: everybody in the place liked just about the same music as me, people dressed according to their taste in music (girls: knee socks, short skirts, hair pins in their bob cut hair, boys: too small t shirts, preferably second hand, often with a gas station brand printed on it), everybody was really nice and friendly and I had 15 concerts ahead of me.

I don't remember the order of the bands, but I saw them all, made notes and talked a little to some of the bands for my article. As soon as one concert ended people turned around, walked a few meters over to the other stage and the next gig started.
The bands that were playing were, in alphabetical order: bob hund, Brainpool, The Cardigans, Cloudberry Jam, Elvert Underground, Green, Kurt Olvars Rebeller, Sonic Surf City, Stevepops, Superwed, Urban Chant, Wagon, Waterbug, Yvonne and Zoobox. Some of them weren't exactly great (and weren't long-lived), but others became favourites of mine, like Cloudberry Jam, Green and Yvonne. Yet others were just in the beginning of a great career, like The Cardigans and Brainpool.

I was walking around by myself and talked to lots of people, among them some of the members of Cloudberry Jam and a friend of theirs, and this actually laid the ground for a friendship that lasted for years. A funny thing that happened that I still remember clearly was that I was talking to Magnus Fridh, the singer in Green, and the guitarist in Elvert Underground came up to us and asked if we were a couple. We said no, and he replied "Too bad, you look like a perfect match. If you get married, we'll play for free at your wedding!" and walked off to the bar. I later learned that this guy was Ola Broquist, one of the founders of the booking agency Luger, so maybe I can get a good deal for a band if I ever get married...

Before the night was over I had made new friends, found new favourite bands, and also bumped into a classmate from my law studies in Uppsala, whose boyfriend was working at the festival, so I could spend the few hours of the night before my early morning train home at his parents' house.  So: all in all a great first festival!
- - - - -

(Jag minns att de var väldigt nöjda med att de sprang snyggt i den här videon. :)
(Hittar tyvärr inte den fina videon med Jennie i badkar med gummianka.)


onsdag 26 september 2012

Bortglömda texter 3: 11/2-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

A special night

This weekend I met Kristofer Åström, singer in Fireside, and currently with a solo career. I love Kristofer, and have done since 1995.

Over the almost 13 years that I have in one way or another worked with music people have called me a groupie several times (either behind my back or to my face, sometimes jokingly, sometimes not), but I've never really been one. There are quite a few musicians that I've become enamoured with, but it's never been about sex. I have the best boyfriend in the world since 11 years, but I guess that's not proof enough, so I'll try to explain.
Many of my friends prefer to have their musical heroes on pedestals, and they don't want to know anything about them as real people. I'm the exact opposite: I want to know everything about them, I want to get to know them, I want them to know who I am. The reason is that I can't make music, I probably couldn't write a song if my life depended on it. That's why I admire the people who make the music that I love and I want to know all about them and their music. I'm not a groupie, I'm a fan.

My history with Fireside started around the time of their second album: "Do Not Tailgate", in 1995. I got the demo of the album at the Hultsfred festival that summer, it got stolen, but I got it back a few months later. I thought that the music was a bit too heavy for me; by that time they played more or less hardcore rock, but anyway I decided that I wanted to write about them in my fanzine Fozzie. I met Kristofer and bassist Frans Johansson in Uppsala before a gig at Kalmar Nation - it wasn't the best of interviews, but Kristofer said something that hit me later when they started playing.
I was standing in the front row when they came on stage, and they started with a song that I hadn't heard before. It was really down-tempo, with only two guitars and Kristofer sang: "I know sometimes I behave like a monster, but please don't walk away. You can keep me in your basement, as long as I can be with you". That hit me like a fist in my stomach, and I remembered what Kristofer said during the interview: "I'd prefer people to start crying when they see us live, rather than pogo dancing". I just stood there with a lump in my throat with people jumping around behind me, and Fireside had just become one of my favourite bands.

Some weeks later I went to see Fireside again at Östgöta Nation in Uppsala. It has to be said though: Kristofer was at that point the most beautiful boy I knew; with a delicate build and hair dyed black and I loved watching him on stage, I knew every detail, I knew exactly the way he tightened his lips when he sang, and the way he sometimes moved his right hand over the strings of his guitar (the fast upwards stroke with a sudden halt above the strings...).
After the gig I went with the band to an after-party next door, where they had a couple of rooms for the night. Me and Kristofer ended up at an abandoned mattress in the hallway, just talking for hours, until early morning. We talked about everything; music, love, deaths and sorrows, and it was just an amazing night - but nothing physical happened between us, even though I ended up spending the rest of the night sleeping next to Kristofer.

The funny thing is, that when I met Kristofer the other night he told me that the other guys in the band had teased him for days for "getting it on" with me! And a few years ago, a friend just happened to mention the time that I - allegedly - had slept with the drummer in a quite famous band, ten years ago. My jaw just dropped, because absolutely nothing had ever happened with that guy! I only ever met him one-on-one once, in a hotel bar in the afternoon, and there weren't even sparks between us. I was trying to avoid whining about gender here, but there is no avoiding it: had I been a male pop nerd, nobody would ever call me a groupie. But on the other hand, I guess I should be happy that people think I'm hot enough to get pop stars into bed. :)











* Nu såhär i efterhand kan jag väl erkänna: vi pussades godnatt. :) Men inte mer.
Och: när vi gick ut från källaren på morgonen spelades Take That "Never Forget" någonstans ifrån, och Kristofer sa att han tyckte det var en grym låt. Själv tyckte jag att Take That väl måste vara töntiga, de var ju ett pojkband, men Kristofers kommentar fick mig att våga lyssna på dem, och: de var ju fantastiskt roliga!

tisdag 25 september 2012

Bortglömda texter 2: 2/2-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

My longest love story

April 7, 1994, Uppsala, Sweden:
An old friend of mine had told me that Eggstone's debut album "In San Diego" was one of the world's five essential must have albums. Another friend told me that bob hund was the most interesting band in Sweden at the time. This night, Eggstone was going to play at Barowiak in Uppsala, with bob hund as supporting act. I went to the concert with a guy I had a crush on (who later that evening out of pure joy stage dived to Eggstone's cover of The Monkees "(I'm Not Your) Steppin' Stone", nobody caught him and he landed on his head...) who was an Eggstone fan. Though I had bought "In San Diego", it hadn't really caught on yet, so I actually had slightly higher hopes for bob hund.
bob hund did their best; the singer Thomas Öberg jumped around, put a traffic cone on his head, choked himself with the microphone cord and all the things he does, but no matter what he did he had absolutely no chance against Eggstone. That night started the longest love story of my life - the one with Per Sunding, Patrik Bartosch, Maurits Carlsson and their own universe of music called Eggstone.
It was so long ago, I'm afraid I don't remember exactly what it was that did it, it was something quite inexplicable: Eggstone was simply the best band I had ever heard. Ever. No Beatles, no Elvis Presley or any other legend measures up to Eggstone in my ears.
I've tried several times to explain what it is, to friends, in my fanzine Fozzie, to myself, but as it always is with love it's impossible to explain exactly why you feel what you feel. But part of the explanation is their mixture of sunny happiness and friendly melancholy, all the instruments that they use, with the vibraphone as the most significant trademark, the incredible melodies and the quirky lyrics, combined with Per, Patrik and Maurits being absolutely loveable people and owners of the legendary Tambourine Studios in Malmö, Sweden.
Eggstone have released three albums: "In San Diego" (1992), "Somersault" (1994) and "Vive La Différence!" (1997). There are also two compilations available: "Spanish Slalom" (Siesta/1998) and "Ça Chauffe En Suede" (Tricatel/1999). They claim that they still exist as a band and that they will record another album, but it's impossible to know when.
I'm still hoping.