lördag 22 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 10: Shout Out Louds

Shout Out Louds - In New Europe

Jag har skrivit det förut, men det är ju så: jag återupptäcker Shout Out Louds varje gång de släpper en ny singel. Jag tycker jättemycket om dem, men på något sätt glömmer jag nästan bort dem mellan varven, och så blir jag lika glad varje gång de släpper en ny singel. Och In New Europe älskade jag lite extra mycket. När den kom var jag inne i en period som var lite turbulent känslomässigt, och jag fastnade för frasen "so I dance with myself, pressing my heart back into my chest, cutting off all my senses". Det kändes som precis det jag höll på med för att det inte skulle bli för jobbigt.

Och i somras när jag skulle åka till Ängelholm för att se Timo och det var en massa strul med omständigheterna runtom och jag nästan började fundera på om jag skulle strunta i att åka, så kom nyheten om att Shout Out Louds lite i sista stund hade bokats in för att spela efter Timo, och jag blev så glad att det plötsligt var självklart igen att jag skulle åka.

Sen när jag väl var där, och jag redan var väldigt uppåt efter att ha sett Timo-spelningen så började Shout Out Louds spela och det var så fruuuuktansvärt bra! Jag har nästan svårt att skriva det eftersom jag ju älskar Timo, men Shout Out Louds var just där och då så mycket bättre. De var så tighta (trots att både basisten och trummisen var inhoppade vikarier), och de byggde ut låtarna så att de blev större än livet, och de fick det att bubbla i hela min kropp av pur musiklycka.
Så att In New Europe blev min mest spelade låt från 2018 känns helt naturligt.

Vill du läsa min intervju med sångaren Adam Olenius från i våras så köp Fozzie 12!

Lyssna!

fredag 21 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 9: Klara & Jag

Klara & Jag - Du & Jag

Jag har hört många säga att en bra låt ska hålla för att spelas med bara en gitarr. Jag har bara hört en säga att alla de bästa låtarna ska kunna avslutas med "cha cha cha!", och det var The Wannadies sångare Pär Wiksten.

Nu avslutas ju inte Klara & Jags cover av The Wannadies You And Me Song med "cha cha cha!" men de har definitivt visat att den håller i en mer avskalad version (dock med piano och inte gitarr som grund). Jag älskar originalet och är generellt sett inget större fan av covers, men när jag hörde Du & jag första gången och insåg vilken låt det var blev jag så glad. Det är en så fin version!! Jag som gifte mig förra sommaren ville bara att den skulle ha kommit ett år tidigare så att vi kunnat spela den under vigseln.

Det blir alltid du och jag, vi två, det är alltid du och jag, ändå. ❤️

Läs mer om Klara & Jag i Fozzie 12, och:
Lyssna!

torsdag 20 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 8: Det Brinner

Det Brinner - Jag lovar dig

Mycket av mitt musiklyssnande hänger liksom ihop på nåt sätt. En del upptäcker jag tack vare rekommendationer från Spotify, men mycket kommer ju också av att artister hänger ihop på olika vis – och nu vet jag inte riktigt varför jag skriver det just på Det Brinner, för det var egentligen mest en slump att jag upptäckte henne (Det Brinner är ju Matilda Sjöströms soloprojekt, vid sidan av duon Steget)... Men den slumpen hände just på en Timo Räisänen-konsert ändå. Jag var i Halmstad för att se Timo och bandet på Kajskjulet i oktober 2017, för första gången på flera år, och jag hade suttit och pratat med Timo och Hans, men när de hade gått in i logen för att förbereda sig för att gå upp på scen så spelades en så bra låt i lokalen, som jag shazammade. Det var Sanna Sanningen med Det Brinner, och jag hade aldrig hört namnet innan. När jag frågade Hans efteråt berättade han att London Rönneklev, som ofta är livetekniker med Timo (och spelar i ELD, som du kan läsa om i Fozzie 12), brukar jobba med Matilda, så jo, mycket hänger ihop.

Sen dess har jag hängt med i det som händer med Det Brinner, och gillar det verkligen. Jag har upptäckt att Matilda har en förmåga att skriva om verkligheten på ett väldigt självklart sätt, vilket inte är så lätt som det låter. För något år sedan var Charlotte Perrelli med i Melodifestivalen med en låt som hon själv skrivit texten till (tror jag), och som handlade om hennes liv på ett helt annat sätt än vad hennes tidigare schlagerhits gjort. Först ska jag säga att jag tycker att Charlotte Perrelli verkar jättesympatisk, och hon brukar vara superduktig på det hon gör, även om jag inte är ett fan av hennes musik, men den här låten, där hon blev personlig och känslosam, tycker jag tyvärr var helt katastrofalt usel textmässigt. Det ÄR helt enkelt inte så lätt att få en text som beskriver verkligheten med enkla ord på svenska att låta bra. Men Matilda kan det.
Hon kan skriva en text om hur killen som man (för att använda ett uttryck som var standard när jag gick på gymnasiet) strular med hör av sig sent på kvällen och vill att man ska komma, och sen spelar han cool och låtsas som att man inte är där (Nattvagnen hem) och utan att behöva brodera ut mer än så kasta mig med full kraft tillbaka till just gymnasietiden så att jag verkligen känner hur extremt jobbigt det var när jag själv var i den situationen (och få mig att bli extra tacksam för att jag har hittat världens bästa man för mig och gift mig med honom). 

Eller en text om något oerhört mycket tyngre, om att må så dåligt att man inte vill finnas mer.
Om Jag lovar dig skrev Matilda själv på Facebook:
"Den går ut till alla mina systrar.
Jag vill påminna om hur verkligheten kan se ut för oss OCH jag vill att ni ska veta att jag finns här för er. Som ni finns här för mig. Jag vill också att ALLA ska kunna leva här, ihop. Det måste vi bara fixa. Tillsammans. Kärlek är vägen. 
Så är det bara."

Och jag lovar dig att Matilda Sjöström kommer vara en av de första jag kommer att be om en intervju när jag börjar med Fozzie 13.
Lyssna!

onsdag 19 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 7: Timo Räisänen

Timo Räisänen - Eld & Aceton (Live i studio)

Ja, ni vet ju. Timo. Härom dagen letade jag efter ett foto på min externa hårddisk, som jag inte mindes när jag tagit, så jag fick gå igenom mapparna med bilder från ett gäng år tillbaka, och överallt dyker han upp, den där Timo. Och hans band, ska tilläggas. Det är också viktigt. Delar av bandet har bytts ut genom åren, men från det att jag för första gången pratade med keyboardisten Hans på en Timo-spelning för elva år sedan har vi haft en vänskap, som har varit vilande ibland och närmare ibland. Vi bor i olika städer, så i stort sett all vår kontakt sker digitalt, och de enda gånger vi ses på riktigt är i Timo-sammanhang. Det bidrar ju också till att jag alltid tycker det är roligast att se Timo med bandet, även om han är grym solo också. Sen tycker jag också att låtarna kommer mest till sin rätt med helt band, lite rock-puritanskt sådär... :)

Jag har varit på drygt 1 000 konserter, och ja, jag fattar att jag börjar bli tjatig nu, men Timo är verkligen en av de bästa liveartister jag vet. Han har sån otrolig energi och publikkontakt och gör alltid publiken glad.

Så när Timo släppte Eld & Aceton-ep:n med sju versioner av låten i slutet av februari så var det liveversionen jag helst lyssnade på, såpass mycket att den kom med på mina mest lyssnade låtar under 2018 på Spotify (allra högst upp i listan kom låten Autobahn, men den släpptes ju på albumet Tro, Hat, Stöld 2017, så den platsar inte riktigt).

Den där mastodontartikeln jag skrev om Timo här på bloggen lade jag upp synkat med släppet av den här ep:n, så det gjorde ju också att jag var extra peppad på den.
Lyssna!

tisdag 18 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 6: CHVRCHES

Chvrches - Out of my Head

Det kanske inte har framgått så tydligt här där jag mest skriver om svensk indie, men jag har en ganska kraftig japanvurm – som dock från början hör ihop med den svenska indiepopen. På 90-talet var det ju rätt så många svenska band som fick chansen att spela i Japan, däribland ett av mina favoritband, Cloudberry Jam.
Jag hade blivit vän med bandmedlemmarna så jag fick höra mycket om Japan, och allt lät bara fantastiskt, och jag längtade oerhört efter att också få åka dit nån gång. Jag minns tydligt en nyårsdag, 1996 borde det ha varit, när jag hade firat nyår i Linköping tillsammans med sångerskan Jennie och hennes dåvarande pojkvän Emil (som fortfarande är min bäste vän), och Cloudberry Jam steg upp tidigt för att åka iväg på Japanturné, och jag och Emil blev kvar hemma i lägenheten och tittade på Ivanhoe på tv och städade till McAlmont & Butlers hit Yes. Och nej, vi var inte alls bittra. ;)

Tio år senare insåg jag att det faktiskt inte alls var så dyrt att åka till Japan längre, så 2006 åkte jag till Tokyo för första gången och alla mina förhoppningar infriades och överträffades. Så OERHÖRT coolt land! Så 2007 åkte jag dit igen, och har längtat tillbaka sen dess. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte så jättemycket om det gamla traditionella Japan, även om det såklart är fint och intressant också, men det jag älskar mest är det unga Japan och hur de tar influenser från väst och gör det till något helt eget och vansinnigt coolt.

Hur som helst, den här jättelånga inledningen leder nu fram till CHVRCHES singel Out of My Head. Jag gillar Chvrches (men alltså, att skriva namnet med versaler jämt? Orka) och har lyssnat jättemycket på deras album från 2016 i år, för jag missade det helt när det kom – extra mycket har jag lyssnat på låten Bury It när något har varit jobbigt, och haft strofen "we try to bury it and rise above" som en sorts mantra. Begrav det och sätt dig ovanför det. Bury it and rise above. When they go low, we go high.

Men nu kom jag ifrån ämnet igen. Eftersom jag lyssnat så mycket på dem så kom förstås Out of My Head i min release radar på Spotify i somras, och först blev jag helt förvirrad: jag kände inte igen rösten. Och va? Är det japanska?! En snabbgoogling visade att låten är ett samarbete med den japanska gruppen Wednesday Campanella och redan där var jag ju såld. Min kompis som introducerade mig för Chvrches för några år sen tyckte att den här låten ju inte lät som Chvrches brukar alls och då var den ju mest konstig, men jag älskar den. What's not to love? Att ta mig out of my head ibland, det kan jag behöva. Och sång på japanska blandat med Lauren Mayberrys röst, det är ju fantastiskt!
Lyssna!



Och en bonus: Yes!

måndag 17 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 5: Jacob Öhrvall

Jacob Öhrvall - Olycklig kärlek

Det var en kompis som tipsade om Olycklig kärlek på Instagram, så jag lyssnade på den när den precis släppts i våras.  Jag blev nog först i ärlighetens namn mest nyfiken på omslagsbilden, där Jacob sitter som en något bedagad förförare i cerise t-shirt med en vissen rosa ros i handen och småler, framför en bakgrund som ser ut ungefär som dem som skolfotografer använde på 90-talet.
Första lyssningen tyckte jag var helt okej, men kanske inte så mycket mer än så, men jag lade in den i min 2018-lista, och som den växte på mig! Jag brukar alltid säga att jag inte gillar midtempomusik, det ska vara upptempo (och nån enstaka depplåt som får vara riktigt långsam), men det finns uppenbarligen undantag.

Älskar gitarrljudet i den här låten, och Jacobs avslappnade sätt att sjunga. Som jag redan skrivit i Fozzie 12 så är jag särskilt förtjust i sista strofen där han klämmer in lite för många stavelser för vad musiken liksom hinner med: "Jag hade velat skriva en låt om olycklig kärlek, men det funkar inte för vi är fortfarande kära i varandra". Ja, själva textraden är ju också briljant utöver att det låter snyggt rent musikaliskt.
Och: nästa singel Allt eller inget är upptempo, så det blev liksom bara bättre och bättre. :)

Vill du läsa mer om Jacob, så köp Fozzie 12! Och håll utkik, för alldeles snart släpper han nytt material!

Lyssna!

söndag 16 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 4: Doktor Kosmos

Doktor Kosmos - Min mamma

Doktor Kosmos gjorde återkomst precis lagom till att Fozzie gjorde detsamma, så jag fick det bästa svaret jag nånsin fått på en intervjuförfrågan av min gamle kompis Uje Brandelius: "Det är den enda intervju med pk-media vi kan tänka oss". :D

Min mamma är den tredje singeln ut från det kommande albumet, och den har den finaste text om en mamma jag någonsin hört (sedan Blithe sjöng, fast det var ju bara en strof: "When hope's gone, there's always mom" i mitten av 90-talet).

Sjungen av Twiggy Pop/Lina, till en melodi med afrikanska influenser – eller Paul Simons Sydafrika-skiva kanske, jag vet inte riktigt vilket. Jag skulle kunna citera hela texten, för hela är lika bra, men det blir ju lite långt, så jag får välja några meningar:
"Du la din hand på min kind när jag grät i ditt knä." "Du tvättade strumpor och bäddade min säng." "Du hade mjukt hår och luktade mamma." "Du förklarade hur världen fungerar, om våra roller som vi alla spelar, varför mammor är som de är och gör som de gör." "Det var du som gjorde mig - - - du var min mamma."
Och ett omisskännligt Uje-sätt att skriva i raden "Jag bad dig sjunga om räven i skogen, du sjöng godnattsång om räven i skogen, fast jag var alldeles för gammal för räven i skogen."

Så ja, bara texten gör ju att den träffar rakt i hjärtat – och inte bara på mig som är en mamma, utan för alla som älskar sin egen mamma. "Du var den smartaste mamman i världen, du var den vackraste mamman i stan". <3 

Vill du läsa mer om Doktor Kosmos så köp Fozzie 12!

Lyssna!

lördag 15 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 3: Panic! At the Disco

Jag tipsar helst om svensk musik, helt enkelt för att det oftast är det jag gillar bäst, men några undantag finns det ju alltid, och det här är ett av dem:

Panic! At the Disco - High Hopes

I slutet av september hörde jag den här låten på P3 när jag åkte och lämnade barnen på förskola/skola, och fastnade för det otroligt catchy, men egentligen ganska störiga, synthblåset (tror jag? Det låter väl inte äkta? Eller?) och blev förvånad över att det visade sig vara Panic! At the Disco. Det jag mindes av dem från nån gång på 00-talet var att de var hypade, men att jag tyckte de var gravt överskattade, och jag visste inte att de fortfarande fanns ens. Men den här låten, som den fastnade i mig!

Den kom dessutom i en period där jag hade det skakigt i min jobbsituation, så texten "Had to have high high hopes for a living, shooting for the stars when I couldn't make a killing, didn't have a dime but I always had a vision. - - - Had to have high high hopes for a living, didn't know how but I always had a feeling I was gonna be that one in a million" fick mig att lyfta hakan lite högre.

Den här gick varm tillsammans med Per Eglands Jävlar i mig de dagarna jag var i Marocko – jag hade såklart inte kommit ihåg att ladda ner låtar offline, men så fort jag hade fungerande internet var det de här två låtarna jag lyssnade på på repeat.

Lyssna!

fredag 14 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 2: Per Egland

Jag fortsätter i bakvänd kronologisk ordning, med en oktoberlåt:

Per Egland - Jävlar i mig

Varje fredag lyssnar jag på min Release Radar-spellista på Spotify för att hålla mig lite uppdaterad, och första veckan i oktober dök den här upp. Om jag inte minns fel var det just när jag klivit av tåget i Malmö för att sova på hotell en natt inför ett tidigt morgonflyg från Köpenhamn till Marocko, där jag skulle vara barnvakt åt mina syskonbarn på ett bröllop.

Efter introt satte en gitarr igång med ett distinkt 80-talssound (inspirerad av ett parti i Def Leppards Pour Some Sugar on Me, skulle jag nog säga), och jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Min första instinkt var att det ju var typ ocoolt med 80-talsgitarr, men samtidigt spred sig ett leende över mitt ansikte. Så fort den var slut satte jag på den igen och googlade Per Egland, som jag inte hört talas om tidigare. Sen gick låten på repeat i mina lurar i stort sett hela kvällen, och när jag hade fungerande internet i Marrakesh: jag älskade den!

Enda problemet är att jag inte kan säga titeln, eftersom jag inte svurit med klassiska svordomar sen jag konfirmerade mig och blev ilurad att svor man så åkallade man djävulen, och det ville jag ju inte göra. Sen dess har jag hållit mig till mildare varianter och könsord (en liten kuk kan man väl få åkalla ibland?), och har jag inte svurit på 30 år kan jag ju inte börja nu. Men man kan ju alltid beepa sig själv när man sjunger med i resten. :)

Lyssna!

torsdag 13 december 2018

Topp 10-låtar 2018, låt 1: Bolywool

Nu såhär i slutet av året ska man ju sammanfatta året som gått, och Spotify gjorde det enkelt i och med listan "Dina topplåtar 2018". Men att bara lägga upp listan verkar ju tråkigt, jag vill ju hellre skriva något om de tio låtar av de mest spelade som jag tycker har varit viktigast för mig i år. Utan inbördes ordning, tror jag – kanske att den som kommer sist ändå varit viktigast, vi får se – kommer här mina bästa låtar från 2018!
Jag börjar med den av topplåtarna som jag lade till i min 2018-lista senast på året.

Bolywool, Hans Olsson Brookes remix - You Are Not Alone in the Universe, I am Here

Jag gillar inte när det skrivs om artister att "nu släpps deras efterlängtade singel". Visst är det säkert några som längtat efter den, men ska man verkligen behöva skriva det på näsan på folk? Men det här kan nog ha varit min personligt mest efterlängtade låt 2018.
Fast ändå inte, för jag hade den redan... Såhär var det: precis i slutet av 2017 fick jag lyssna på en remix som min vän musikproducenten Hans höll på att jobba med. Jag kunde väl kanske inte ge nån vidare kvalificerad feedback (lyckades inte ens sätta att han använt samma synth som i min favvo-Timo-låt Autobahn, och det retade han mig såklart för), men jag var en entusiastisk lyssnare som talade om vad jag tyckte - och jag gillade den, mycket.

Eftersom vi bor i olika städer mailade han den till mig, så jag lade in den i mobilen, men spelade den självklart inte för någon annan, eftersom den inte släppts. Men jag kunde ju lyssna på den när jag ville, och den har ett perfekt tempo för att gå i rask takt till. Och den är nästan precis lagom lång för att gå fram och tillbaka till vårt lilla närlivs och köpa nåt jag glömt, så jag lyssnade på den säkert nån gång i veckan under hela året – tills den till slut kom ut i november 2018.

Och roligt nog så kontaktade den ena medlemmen i Bolywool, Calle Thoor, mig på Instagram för ett tag sedan, så nu ser jag fram emot deras nästa släpp – så okej då, nån kan väl få skriva att det är efterlängtat när det väl kommer då. ;)

Lyssna!

söndag 9 december 2018

En Timokonsert - del 2

Fortsättning från del 1.

Efter lunchen kunde de då börja repa med bandet – och en trummis som de aldrig spelat med tidigare, och som bara hört kanske tre Timo-låtar över huvud taget innan... Men ett sånt proffs han var! Han hade lyssnat in sig på låtarna på tågresan upp från Göteborg, och bara satte låtarna direkt! Ja, såklart att Timo, Hans och Viktor fick coacha honom med detaljer, men för mig som inte spelat något instrument sen typ högstadiet var det som ett smärre mirakel. :)

Krippe och Hans

Jag tycker att Timo är bra i vilken musikalisk konstellation han än befinner sig, men det är ändå med bandet som jag tycker att hans musik kommer bäst till sin rätt, och jag tycker det är nästan lika roligt att titta på Hans och Viktor på scen som på Timo själv. Och nu även på Krippe, som var otroligt entusiastisk och tyckte det var jätteroligt att vara med. :)


Men Timo är ändå något speciellt. :) Hans förmåga att göra folk glada och få med sig alla på tåget är otrolig.

Hans och Moogen, som aldrig verkade höras tillräckligt i hans monitor



En av de bilder från dagen jag är mest nöjd med. Timo gick plötsligt av scenen för att göra något backstage och kom emot mig och ljuset föll så snyggt på honom, så även fast jag inte var beredd slängde jag upp kameran och fick till en bild (om än en aning suddig).

Andäktig stämning med orkestern

Även under andra setet var orkestermusikerna med i vissa låtar, och allt lät smått fantastiskt.


Vid fyratiden var allt genomkört och alla kände sig nöjda, och förbandet ELD hade också hunnit anlända från Göteborg. Ett par timmar tidigare hade My, Timos agent från bokningsbolaget Blixten, kommit tillsammans med sin kollega och min vän Emil. För ett drygt år sen hjälpte jag till att styra ihop en övergång till Blixten från ett annat bokningsbolag, tillsammans med Emil, men det är My som ansvarar för bokningarna av Timo. Emil kunde bara stanna en stund, men nu tog My med sig Timo, Hans och mig för en öl i baren. Vi satt där en timme eller så, och sen gick Timo och Hans till hotellet en stund och jag snabbade mig ner i logen för att välja ut och redigera de bästa bilderna från dagen så långt.
Vi hade bara en halvtimme på oss innan middagen var serverad i green room, och när vi fått i oss den skulle merchbordet fixas innan dörrarna öppnades inför konserten som skulle börja 19.30.

Timo och t-shirtarna

Sen var det dags! Lokalen var nästan utsåld och folk började strömma in, och många köpte t-shirts redan på vägen in. ELD (som jag också skrivit om i Fozzie 12) med Niels Nankler och Johan Weber (tredje medlemmen London Rönneklev var på turné med ett annat band) spelade och avslutade med sin remix av Timos Eld & Aceton, och sen klev Timo på scen och inledde med Second Cut, som hans följare på Instagram hade röstat fram som inledningslåt.

Låtarna i första setet var:
Second Cut
Hemliga polisen
Creep (Radiohead-cover)
Outcast
The Winner Takes It All (ABBA-cover)
Aldrig långt bort
Jag vill ha en diagnos
Fear No Darkness Lullaby
Viking (Ted Gärdestad-cover)
Buffalo Bill (Ted-cover)
För kärlekens skull (Ted-cover)


Och sen andra setet med bandet!

Här var setlisten:
I'm Indian
Tiden glöder
Eld & Aceton
About You Now (Sugababes-cover)
Sweet Marie
Bleeding
Ingenting
Jag vill ha en egen måne (Ted-cover)
Lyckliga gatan (Anna-Lena Löfgren-cover)
Kampen och härligheten
Nikotin, alkohol och jag (version av Mattias Tells Nikolina)
Fear No Darkness Promised Child

Jag gick runt och fotade från lite olika positioner både bakom och framför scen, och kunde väl inte helt ta in känslan av konserten, men Timo var på gott humör, publiken var engagerad och allt lät bra, så det var succé!


Timo hade som vanligt publiken lindad runt sitt lillfinger. :)

Dagens hjälte ändå: Krippe Ragnstam!


Efter spelningen skickade jag bilder till fru Räisänen, lade undan kameran och gick ut och drack öl med bandet, och där slutar historien. :)
(Till nästa dag när jag tog tåget till Göteborg för att se En Timokonsert på Storan, men då var jag bara en vanlig konsertbesökare.)

fredag 7 december 2018

En Timokonsert - förmiddagen

Mycket mobilanvändande blev det under tiden man väntade

Ibland går tiden så fort! Insåg i morse att det redan gått en hel vecka sedan det här hände: jag fotade Timo Räisänen en hel dag.
Timo skulle göra två spelningar under namnet En Timokonsert - Tre konstellationer; en i Stockholm fredag den 30 november och en i hemstaden Göteborg lördag den 1 december. Jag köpte biljett till Göteborg, men tänkte sen att det väl var ett ypperligt tillfälle att hälsa på min syster i Stockholm dagen innan, och frågade Timo om jag kunde få fota lite backstage, som jag gjorde på Mariette i början av november. Han sa ja, och några dagar innan konserten ringde han upp mig och frågade om jag ville utöka uppdraget och vara med under hela dagen, ända från rigg på morgonen till natten. Självklart ville jag det.

Otroligt vacker lokal!

Så halv tio infann jag mig på Vasateatern, och fick höra att en smärre katastrof hade inträffat på morgonen: trummisen Patrik hade blivit sjuk, såpass att han inte kunde spela. Men en annan trummis, som visserligen knappt hört Timo, hade blivit inringd och var på väg till tåget i Göteborg och skulle komma fram vid halv två och hinna repa ett par timmar innan spelningen...

Hans Olsson Brookes

Timo berättade för alla att jag skulle vara med och fota, och de blev ombedda att låta mig komma nära, och jag fick lova att bara välja bilder där alla var snygga. :)
Och det var fantastiskt att få smyga omkring på scen när de soundcheckade och repade och verkligen få komma nära, till skillnad från under en konsert där man står på golvet nedanför scen (visserligen kan man ju ha teleobjektiv, men det har jag inget nu för tiden): så roligt! Det var heller ingen som klagade när jag tassade omkring bland sladdar och stativ och fotade, men Hans (som är den jag känner bäst i bandet) var nog inte helt bekväm i början och vände bort ansiktet ibland när jag kom, så alla de första bilderna på honom blev suddiga, så jag gav upp och körde kort skärpedjup på honom så han blev suddig med vilje istället. :) Men jag fick många bra på honom också så småningom.

Viktor Turegård

Konserten var upplagd i två delar med paus mellan, och de började dagen med att rigga upp alla instrument och utrustning. Första halvan skulle Timo spela några låtar helt solo, och resten med olika musiker. Han har ju gjort en skiva med Ted Gärdestad-covers (Timo sjunger Ted), och han hade med sig en extra klaviaturspelare (Martin Schaub), en cellist (Maja Molander), en saxofonist/klarinettist/flöjtist (Axel Mårdsjö) och en trombonist (Jakob Sollerman), utöver sitt vanliga band bestående idag då bara av Hans Olsson Brookes (klaviatur) och Viktor Turegård (basist som spelar både kontrabas och elbas). Trummisen Patrik Herrström skulle ju snart ersättas av Krippe Ragnstam, som släppte en soloskiva 2002 under namnet K Ragnstam, som jag har och tyckte mycket om. Men jag hade inte hört om honom sen dess, så jag var mycket peppad på att träffa honom, mest på grundval av låten Colombian Eyes – och för att se hur någon som knappt ens hört en artist skulle klara att spela en konsert med honom.
Andra halvan var avsatt för Timo med band.


Jag har ju hängt med Timo & co tidigare, senast i somras när jag åkte med dem till Ängelholm, men att faktiskt ha en officiell uppgift var väldigt skönt. Jag gick runt och fotade allt, band, instrument, omgivningar, närbilder, översikter, arty-farty detaljer... :) I början av dagen var jag duktig på att radera under tiden så jag inte skulle ha en överväldigande mängd bilder efter spelningen när jag snabbt skulle få iväg några utvalda till Timos fru för att läggas upp på sociala medier, men det blev ju ett gäng ändå (ungefär 650 närmare bestämt) under de dryga 12 timmar jag plåtade dem.

The man himself: Timo Räisänen

Under förmiddagen körde de igenom det första setet, där inga trummor skulle vara med, så planeringen blev rätt bra ändå.

Härlig stämning!

Timo, Maja, Viktor och Martin

I korridoren med logerna backstage

Finaste Timo

Uppifrån balkongen


Vid ettiden gick Hans iväg för att möta Krippe vid tåget, och när de kom gick vi iväg för att äta lunch, då alla börjat känna sig färdiga med första setet.
Fortsättning följer i nästa inlägg här!

måndag 12 november 2018

Exklusiva ljudklipp från Doktor Kosmos-intervjun i Fozzie 12



Doktor Kosmos-intervjun i Fozzie 12 gjorde jag i tre delar, alla som videointervju. Alla i Doktor Kosmos bor i Stockholm, och eftersom jag bor i Skåne numera fick vi ta det näst bästa alternativet efter att träffas på riktigt. Och då blev det tre separata intervjuer; en med sångaren och keyboardisten Uje Brandelius (Doktor Kosmos), en med Lina Selleby (Twiggy Pop) som körar/sjunger och spelar småinstrument och en med gitarristen Martin Aagaard (Stålispojken), som är de tre jag känner sedan vår gemensamma studietid i Uppsala på 90-talet.


Det visade sig att Lina är en Mupparna-konnässör och berättade nästan lika mycket om Mupparna som om Doktor Kosmos, men det fick inte plats i artikeln, så det bjuder jag på här i ljudform istället!
Det Uje och Martin berättar är till stor del med i artikeln, men det är ju roligt att höra dem säga det "live".
Så varsågod!

tisdag 6 november 2018

Mariette i Halmstad

En av mina allra bästa vänner är Emil, som jag lärde känna hösten 1994. Han var då tillsammans med Jennie Medin, sångerskan i linköpingsbandet Cloudberry Jam, som jag älskade, och han var med dem på en spelning i Uppsala och vi blev kompisar. Emil var bandbokare på studentstället Herrgår'n i Linköping, och jag blev något år senare bandbokare på Kalmar nation i Uppsala. Emil fortsatte jobba med artistbokningar, fast på andra sidan, som artistagent, numera på Blixten & Co.
I fredags följde jag med Emil, som var på besök hos sina föräldrar i Skåne, till Halmstad, där hans artist Mariette skulle göra en 10-årsjubileumsspelning på nyöppnade Kulturhuset Najaden. Jag tog med min systemkamera och tog lite bilder, mest backstage, men även några på scen.


Mariette-öl från Brygghuset Finn i Landskrona


Ola Salo var gästartist och var med och sjöng i sin egen The Ark-låt Calleth You, Cometh I och Mariettes My Revolution

Trummisen Calle

Percussionspelaren Stella och kapellmästaren Helmer





söndag 28 oktober 2018

Gråtmusik av The Reindeer Section


Ikväll började jag gråta av en låt. Det händer inte ofta – antagligen till största delen för att jag mestadels lyssnar på glad upptempomusik... :) Så jag kan nog räkna på ena handens fingrar de gånger som jag faktiskt börjat gråta på grund av en låt. Alltså, förstås har det väl alltid varit någon bakomliggande orsak som gjort mig extra känslig just då, som när jag började gråta på en Kristofer Åström-konsert 2002 några månader efter att min storasyster dött, eller när tårarna började rinna när Marit Bergman 2009 sjöng "please God, now that I've found him, can I keep him?" när min relativt nye pojkvän (numera man) flyttat tillbaka till Stockholm från Malmö där jag var kvar. Och som ikväll när orden "I just want peace. I just want peace and quiet in my head. I can't find it in the bars or in my bed." ljöd ur min telefon efter en vecka fylld av ångest över brist på jobbuppdrag och trög försäljning av Fozzie.
Låten heter Where I Fall och är med den skotska supergruppen The Reindeer Section, och sjöngs av Gary Lightbody (från Snow Patrol) 2002.

Under i princip hela mitt liv, men framför allt sedan jag startade Fozzie, har mina favoritartister alltid varit svenska. Jag vet inte varför, men musik framförd av svenska artister har alltid fångat mig mer än utländska, även om de allra flesta inte har sjungit på svenska, men det är nästan alltid något som gör att jag direkt hör att artisten är svensk, oavsett språk. Men ett undantag har funnits under mitt vuxna liv: Snow Patrol.
2003 bodde jag i Malmö under några månader, och en ny kompis/flirt tipsade mig om The Reindeer Section. Det var en grupp bestående av musiker från bland andra Snow Patrol, Belle & Sebastian, Arab Strap, Mogwai, Teenage Fanclub och Idlewild, och i de flesta låtarna sjöng Gary Lightbody. De släppte två album: Y'All Get Scared Now, Ya Hear! 2001 och Son of Evil Reindeer 2002. Den första skivan tyckte jag var sådär, men den andra var fantastisk! Lugna, vackra låtar och Gary Lightbody visade sig ha en ängels röst, och skivan blev min livräddare i min andrahandslägenhet med papperstunna väggar, där paret på ena sidan bråkade konstant och grannarna på andra sidan hade fest typ jämt, med kass musik. Så jag somnade till Son of Evil Reindeer nästan varje kväll i flera månaders tid.
För något år sedan kom jag att tänka på skivan igen och sökte efter den på Spotify – jag har den såklart på cd, men var väl inte hemma – men där fanns bara det första albumet. Jag har kollat då och då, men den andra skivan har aldrig dykt upp. Förrän nu, när jag egentligen sökte efter en annan artist som börjar på Re, men då dök Reindeer Section upp eftersom jag sökt på dem förr. Det var länge sen jag lyssnade på skivan, så jag ögnade igenom titlarna för att minnas vilka låtar som var mina favoriter, och började med Where I Fall. Bara en gitarr och Garys röst, och det där "I just want peace. I just want peace and quiet in my head."

Son of Evil Reindeer fick mig i vilket fall att börja lyssna på Snow Patrol också, som var väldigt ojämna på sina första två skivor, men sen släppte de två album som jag tyckte var fantastiska – lite arenarockigt kanske, men Garys röst gjorde att jag förlät allt... Den rösten! Älskar den! Jag fick rena tonårscrushen på Gary, och att intervjua honom för Fozzie 10 2005 var stort, och att träffa honom på Arvikafestivalen året efter och bli fotad med honom gjorde mig knäsvag (han kände igen mig och kallade mig "dear"!).


2006 tror jag att Gary gjorde en blinkning tillbaka till just Where I Fall i Snow Patrols stora hit tillsammans med Martha Wainwright; Set the Fire to the Third Bar, när han sjöng "I hang my coat up in the first bar. There is no peace that I've found so far." Love it.

Men Snow Patrols skivor efter 00-talet har inte hållit måttet, tycker jag, tyvärr, och när Gary dessutom sjöng på nåt konstigt sätt på första singeln från senaste albumet gav jag upp.

Så: lång rant som jag ska avsluta med uppmaningen: lyssna på Son of Evil Reindeer med The Reindeer Section!
 

tisdag 23 oktober 2018

Exklusiva ljudklipp från Universal Poplab-intervjun i Fozzie 12

Jag är så glad för alla intervjuerna jag gjorde för Fozzie 12, men jag får nog ändå säga att Universal Poplab-intervjun är lite av en favorit. När jag intervjuade dem första gången 2007 var det så fantastiskt trevlig stämning och jag blir alltid glad när jag tänker tillbaka på den. 
Christer Lundberg är en av de mest sympatiska radiopratare jag vet – och att prata med honom i verkligheten känns nästan overkligt. Ungefär som när jag för cirka tio år sedan var med i ett avsnitt av tävlingsprogrammet Popsmart som leddes av legenden Kaj Kindvall: att han pratade med mig istället för till mig ut ur radion, det var ju helskumt, men också väldigt roligt. Så att sitta vid ett köksbord med Christer, som även i verkliga livet är supertrevlig, gjorde mig liksom varm i hjärtat. Och som plus på det har jag sedan förra intervjun blivit vän med Hans Olsson Brookes, men vi ses väldigt sällan, så förutsättningarna kunde inte varit bättre.
Så här kommer två klipp från intervjun så ni får ta del av den härliga stämningen. :)

Först en teaservideo med lite bilder från "fotosessionen"!


 

torsdag 18 oktober 2018

Fozzie 12-spellista

Jag har valt ut några favoritlåtar (och/eller de låtar vi pratade om i intervjuerna) från alla artister jag intervjuat i Fozzie 12, plus några låtar från andra projekt de är med i, och skapat en spellista på Spotify. Det perfekta soundtracket till att läsa tidningen eller bara till vilken dag som helst!
Lyssna här!

onsdag 17 oktober 2018

Exklusiva ljudklipp från Eggstone-intervjun i Fozzie 12

Du kanske har läst artikeln om Eggstone i nya Fozzie 12? Här kan du höra fyra ljudklipp från intervjun i Tambourine Studios i september!
Det är mest Per som pratar, men Maurits var också med, och i det första klippet pratar de om den nya, men ännu outgivna låten, som på de spelningar de har gjort sedan förra året har kallats Etiopiern eller Etiopique.



I nästa pratar de om när de nyligen startat Tambourine Studios och spelade in sitt debutalbum In San Diego utan att egentligen veta vad de höll på med.
 
 
Och vad är det egentligen Per säger i början av låten Against the Sun på albumet Somersault från 1994?


Och som en liten bonus: Per berättar om en Kalle Anka-serie från slutet av 60-talet!

tisdag 16 oktober 2018

Intervju i P4 Uppland

Samma dag som Fozzie 12 kom ut blev jag intervjuad i P4 Uppland, av en gammal nationskompis från Kalmar nation, som nu är programledare för deras morgonprogram.
Vi pratade om Fozzie på 90-talet och nu, Kalmar nation i Uppsala, om den eventuella skillnaden mellan att vara en 23-årig popflicka och en "något äldre" indienörd, om att försöka hänga med i all ny musik och att få ens barn att gilla bra musik, och lite sånt.
Han bad mig om en ny och en gammal bild, som jag inte riktigt vet om de använde nånstans, men här är i alla fall de bilderna jag skickade, och om du vill lyssna så kan du göra det här!


2018

1997

onsdag 10 oktober 2018

Fozzie 12 är klar!


Fozzie 12 är klar!! Det tog bara fyra månader – ja, plus tolv år då. ;) Hur som helst är jag omåttligt stolt över den, både innehållsmässigt och utseendemässigt: min man Christopher har gjort layouten och den blev så otroligt fin.


Vill du köpa ett ex, så hör av dig så kan du beställa från mig, eller så kan du köpa den i följande butiker (i Lund först från lördag, och på Bengans i Göteborg först från fredag) plus i Hot Stuffs webshop här:






måndag 24 september 2018

Junior Senior - från Fozzie 8, 2003


Rätt banalt, utan att bli för dumt

Redan våren 2002 kom den danska duon Junior Seniors debutalbum "D-d-don't Don't Stop The Beat" ut hemma i Danmark, men här i Sverige och i resten av Europa fick vi vänta ett halvår innan singeln "Move Your Feet" och albumet släpptes.
"Move Your Feet" är en helt fantastisk partylåt, som gästas av superheroes-sångaren Thomas Troelsen (fast många tror att det är en sampling av en ung Michael Jackson som hörs i refrängen). Hela skivan är det perfekta soundtracket till en fest, med texter som mest handlar om att festa och ragga (tjejer för den lille spenslige Junior, killar för den store och bastante Senior).
Den här intervjun gjordes strax före skivan släpptes i Sverige, då Junior Senior spelade på Malmöfestivalen -02. Då passade jag på att ta en pratstund med Junior (Jesper Mortensen) och Senior (Jeppe Breum Larsen).
Jag hade faktiskt träffat dem båda för flera år sedan, när de var med i bandet Ludo X, som jag bokade till Kalmar nation i Uppsala 1996 och intervjuade för Fozzie #5. Junior var lite försenad till intervjun, och när han dök upp sa Senior:
- Kommer du ihåg Sara, från den där tidningen i Uppsala? Hon var med andra gången vi spelade där uppe.
Junior: - Då tror jag inte jag var med.
Senior: - Jo, för det var den där bilden, där du står (han plutade med munnen) – kommer du inte ihåg det? Det var en sån där DIY-indietidning...
Fozzie.
Junior: - Jo, det kommer jag ihåg.
Ja, det var jag som bokade er till den spelningen också.
Junior skrattade: - Small world!


De berättade att Jesper fått sparken från bandet strax därefter på grund av meningsskiljaktigheter, men de andra fortsatte i ungefär ett år till. Sedan bildade Jeppe och Jesper Junior Senior sommaren -98.
Så länge sen?
Senior: - Ja, men sen så gick det fyra år tills vi tog oss samman och gjorde en skiva och någon iddes signa oss! Men det tror jag var väldigt bra, kanske. En väldigt bra tidpunkt, vi har blivit bra nog. Vi är inte så effektiva, vi gör kanske en eller två låtar i halvåret. Så det är långt kvar tills nästa skiva kan komma! (skratt)
Namnet då? Det är ju rätt uppenbart i och för sig, men hur kom ni på det?
Senior: - Vi satt bara och försökte komma på något, vi ville bara gärna förklara att vi var en duo, att vi var två.
Junior: - Vi hade en idé till bandet innan vi startade det – jag hade bara spelat i ett band tidigare, Ludo X, och anledningen till att jag blev utslängd var för att vi inte kunde enas för att vi var fem om att bestämma – eller egentligen mest tre; det var Filip (som nu spelar gitarr med Junior Senior live), Jeppe och jag, som gjorde den mesta musiken, vi kunde inte enas. Men jag och Jeppe var alltid ganska eniga om vad vi ville göra och vart vi ville komma och så, så därför ville vi vara en duo och så ville vi helst inte ha något kryptiskt namn. Nåt som folk kunde förstå, rätt banalt utan att vara alltför dumt. Rätt primitivt – men det är faktiskt rätt dumt! (skratt)
Berätta lite om er musik.
Junior: - Det är mer 60-tals-garagerock och pop, svart pop, som i "Rhythm Bandits", lite grymt och primitivt, som hiphop var i slutet av 70-talet. När man börjar göra något så börjar man ju inte mitt i, utan man skall ju börja med de enklaste beatsen, så där började vi också. För vi tyckte det var kul och fett, det var det vi tände på, att det var simpelt, att det var coolt utan att vara alltför genomtänkt, folk skulle inte behöva tänka så mycket – även om det var fett och coolt och nytt så skulle man fatta galoppen direkt. (skratt) Man skall inte behöva sitta och grubbla över texterna som man gjorde när man var tonåring för att komma på vad de egentligen menade – och så menade de säkert nåt som man ändå inte fattade!
Så ni har ingen djupare mening med era texter?
Junior: - Jo, det är det ju, men inte mer än att man skall läsa dem och...
Senior tog över: - Man kan komma med ett budskap som är djupt även om det är enkelt.
Junior: - Men att budskapet är djupt, då är det väl nåt med kärlek och allt sånt där, och det är det väl också.
Senior lade till om musiken: - Men det är vårt önskemål. Att blanda ännu mer.
Junior: - Att blanda allt det vi gillar, soul och country och rap och allt det bra in i ett.
Varför gör ni musik?
Senior: - Varför? (han skrattade lite) Det är en fråga man inte ställer sig själv. Det är väl för att det är något man alltid har gillat och så har det bara blivit det. Man kan inte vara utan det, det är en naturlig del av ens drivkraft.
Junior: - Det fetaste är när man gör något man själv tycker är jättebra, något man inte har hört förut. Det är något av det bästa jag vet.
Videon till "Move Your Feet" – jag fick ett mail från Yebo på skivbolaget där det stod att det var den mest spelade videon på MTV i början av augusti. Hur känns det?
Senior: - Det är ju fett, särskilt när man kommer från Danmark, att folk i andra länder får höra ens musik.
Junior: - Det är faktiskt det vi alltid har velat – nu har det gått ganska bra för oss i Danmark, det är vi väldigt överraskade över faktiskt, för vi trodde att det vi gjorde var lite för... även om vi själva inte tycker det låter märkligt så trodde vi att det kanske skulle finnas 1 000 personer som skulle gilla det, men vi väntade oss inte att vår låt skulle komma upp på hitlistan och spelas på de dåliga lokalradiostationerna där de bara spelar skräp – där spelar de alltså oss! (skratt) Kanske är det vi gör riktigt dåligt, det vet jag inte, men alltså, också för att det är riktigt skruttig produktion, det är inte hi-fi, så vi är väldigt överraskade. Men det är det vi alltid har velat, att komma ut med musiken. Att spelas på MTV blir lite i Danmark som att "break the spell", man är ett litet band och det borde inte funka. Det är jättekul, det är sinnessjukt!

Senior på Hultsfredsfestivalen -03

Sedan intervjun gjordes har Junior Senior gjort dundersuccé i England, och det senaste jag hörde var att "Move Your Feet" spelas mycket i Spanien, så det börjar nog röra sig lite varstans.
Vad önskar ni er mest just nu?
Junior: - Jag hoppas två saker: jag hoppas att det går bra med allt det här...
Senior: - ...att man kan leva upp till de förväntningar folk har – självklart också ens egna förväntningar, men det är ofta så i Danmark att det slås upp i tidningarna och på nyheterna att nån ska slå igenom utomlands och så misslyckas det. Som "Nu ska Misbehaviour slå igenom i London" eller "Nu skall Kim Larsen..." eller whatever, och det lyckas bara aldrig! Så det är närmast som att komma i Guinness Rekordbok alltså.
Junior: - Det vore coolt att lyckas med något som inte är "designerpop"-aktigt, som Aqua och Safri Du, det är musik som vi tycker saknar själ. Vi vill gärna ut och spela för folk och vi vill gärna att de lyssnar på vår skiva – vi vill att folk ska höra det så att de kan ta ställning till det så de kan tycka att det är bra eller inte. Och så vill vi också gärna – det är min stora önskan – att vår nästa skiva blir ännu bättre, jag vill gärna göra en riktigt riktigt bra skiva, en sån som man själv bara (han drog häftigt efter andan). Det hoppas jag att det kan bana vägen för när vi kommer med vårt "masterpiece" (båda började skratta), att det kan bli lite lättare. "Åh, det är ett masterpiece, dem känner vi till, tufft!"
Är du inte nöjd med den här skivan då?
Junior: - Jo, den är okej, eller nej, inte riktigt.
Senior: - Vi spelade in den på en vecka. När vi fick veta att vi fick kontrakt skulle den vara inspelad inom två månader. Om vi hade haft längre tid på oss hade den blivit bättre.
Junior: - Nu har vi lärt oss av misstagen. Vi är väldigt lata – nästan hela skivan gjorde jag färdig på tre veckor, för jag hade gjort låtar som vi spelade live, men jag hade bara gjort samma vers hela tiden, det var samma text i alla verser (skratt)..! Men så gjorde jag färdigt alla texter snabbt, jag varierade dem en liten smula, så... Det är inte så att vi skulle vilja göra om jättemycket, men vi skulle vilja ha sjungit lite bättre – vi har inget emot att sjunga falskt, men vi vill att det skall vara coolt falskt sjunget! (båda skrattade)
Senior: - På det coola falska sättet.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Junior: - Jag gillar bäst att prata om musik, det är det enda jag tycker jag har koll på. Annars vet jag inte.
Är det nåt mer jag borde ha frågat om musiken då?
Junior: - Nej nej, det är bra. Det är bara ibland som en del är likgiltiga för musiken och bara frågar "Nå, ska ni bli världsstjärnor nu?", det frågar alla i Danmark. De bryr sig inte om vad vi spelar, de vill bara veta om vi tror att vi ska bli berömda. Vi bryr oss inte om allt det andra, vi är bara glada att några gillar det vi gör. Det är ju först och främst...
Här kom den fulla karln fram och började prata igen och avbröt och avbröt Junior, men Senior försökte fortsätta – vi bryr oss också om...
Men fyllot fortsatte störa, så Senior sa: - Vi är mitt uppe i en intervju, du får låta bli att störa.
Junior skrattade och försökte vifta bort honom: - Vi har inte tid nu!
Till slut gick han, och Senior tog upp tråden igen:
- Vi vill givetvis gärna komma ut i den stora världen och så, men vi försöker styra så mycket vi kan så att vi inte bara hamnar i Bravo-tidningen i Tyskland och så, vi vill inte sälja ut oss för världen.
Junior: - Vårt skivbolag (lilla oberoende Crunchy Frog) har blivit licensierade till Universal, men de har så klart signat oss för att de tror att de kan tjäna en massa pengar på oss, och det är ju bra, men vi är ju ett band, vi vill inte bli kända bara för att... Eller det är väl bra om vi blir det också, det är okej, så känner folk i alla fall igen oss, det spelar ingen roll bara vi själva är nöjda med det vi gör.
Vilka är era favoritmuppar?
Junior: - Ha ha, det frågade du sist också!
Senior: - Det är fortfarande Animal. Jag kan också säga Miss Piggy, för jag är gay (skratt).
Junior: - Jag var alltid på Kermits sida, för jag hade honom som en nalle, och så blev han alltid slagen av Miss Piggy och det var förnedrande, det kunde jag bara inte gå med på. Tar du Miss Piggy, ditt svin?! Ja, men det passar bra in i vårt förhållande... (skratt)