The Wannadies
Can't Kill the Musikk
(singel, Startracks 11 september 2020)
Jag är en sån person som hittade min musiksmak i 20-årsåldern och sedan har hållit fast vid den. Men jag skäms inte för det, för jag lyssnar på otroligt mycket ny musik också, men vill man hitta en låt som jag verkligen ska älska, då gör man bäst i att leta bland upptempolåtar i poprockgenren, allra helst innehållandes något av följande: blås, stråkar, handklapp och piano. Det skadar liksom inte om låten kan avslutas med "cha-cha-cha", som The Wannadies sångare Pär Wiksten en gång på Hultsfredsfestivalen påstod är kännetecknande för alla riktigt bra låtar.
Wannadies tillhörde min heliga fyrklöver av band på 90-talet, då när jag insåg att musik var det allra bästa och viktigaste i världen. De fyra band som jag såg som det absoluta toppskiktet i svensk indie var Eggstone, Popsicle, This Perfect Day och The Wannadies. De låg liksom och svävade över alla andra band, hur bra man än var.
De övriga tre släppte sina senaste/sista (?) album redan 1997, men om man ser till de svenska indieband som fanns kvar var det många som redan i slutet av 90-talet började gå ner sig i ett vuxnare och lugnare americanaträsk – men inte Wannadies. Fortfarande på deras senaste album Before and After som kom 2002 hade de behållit all den energi som fått mig att älska dem från början.
Titeln på återkomstsingeln lät ju lovande från den aspekten, och när Can't Kill the Musikk landade i min inbox och jag tryckte på play spred sig ett stort leende direkt över hela mitt ansikte. Visserligen började de skriva på låten redan 2002, men jag tänker att kommer de tillbaka med en energisk upptempolåt i klassisk Wannadies-stil så lär nog eventuellt kommande material också hålla sig till min standard.
Låten är kryddad med handklapp, vissling, wooh-ande, yeah-vrål från både Pär och Christina, ringande gitarrer och drivande trummor – och bäst av allt: inget gubbigt åldrande någonstans.
Välkomna tillbaka The Wannadies, jag har saknat er!
