torsdag 31 januari 2008

Fozzie får reklam

Min gamle käre vän herr Bergström har intervjuat mig för sin blogg och eftersom jag tycker det är så roligt att för ovanlighetens skull vara den som blir intervjuad istället för tvärtom måste jag ju få skryta lite om det! Och förstås samtidigt passa på att länka till Fredriks blogg. Så klicka på länken och läs om mig och en massa annat intressant.

Det ska tilläggas att Fredrik faktiskt var involverad i Fozzie under 90-talet: när han flyttat till en otroligt stor och lyxig lägenhet vid Odenplan i Stockholm och jag fortfarande bodde i Uppsala så var det nästan alltid Fredrik vi fick sova hos när vi var på konserter och gjorde intervjuer i Stockholm. Those were the days… :)

söndag 20 januari 2008

Snow Patrol

Från Fozzie 11, december 2006:
There’s lots of good music. But for a band to really mean something it has to have something that has the ability to seize me and to stay with me.
In Snow Patrol’s case this something is Gary Lightbody (singer and guitarist). For me it is his voice and his lyrics that have lifted Snow Patrol from being just a good band to becoming the very best in my world right now. His voice captured me for the first time three and a half years ago, then in the project The Reindeer Section, where his angelically clear voice presented a collection of fantastically beautiful ballads. Snow Patrol covers a broader spectrum, but the voice is the same.
Naturally, a voice can be interpreted differently by different people; to me Gary’s voice is simply incredibly beautiful, but I’ve also managed to locate three things that are the most special to me: Gary’s way of describing feelings, his way of pronouncing the word “here” and his frequent use of the word “dear”. Little things, but very important.

This introduction might shed some light over the enormous range of emotions that I went through on July 10th and 11th 2006, the days before the Swedish Arvika festival. On July 10th I got a “yes” to my request for a Snow Patrol interview at the festival, and that made me so happy that I ran straight through our office (which is rather big) to my colleagues that I was going to the festival with, and bounced up and down for several minutes, smiling from ear to ear. A few hours of foolish smiling later the realization hit me that I hadn’t gotten to know which members of the band I was to meet, and when the confirmation of my suspicions came in an email the following day my eyes actually teared up: Gary, who had just recovered from a throat infection, didn’t do any interviews at all. I know, it’s really silly. But for some reason Gary’s voice touches me so deeply, and I really really wanted to talk to him. Partly to get the chance to ask about his lyrics, partly to hear his voice. His voice, talking to me.
Two days later me and my colleague Olle (who was filming the part of the interview that I was doing for my job, Musicbrigade) walked onto the backstage area to the Andromeda stage. I had pulled myself together and was happy that I was going to meet Jonny Quinn (drummer and founding member) and the relatively new bassist Paul Wilson - hey, even if they don’t sing they are still two important parts of my favourite band (yes, Snow Patrol have taken over the role as the biggest band in my life, after I finally gave up hope about Eggstone).
If this wasn’t evident by now: I’m apparently still 13 on the inside, even though I’ve passed 30. Right after we came out onto the grass behind the stage building I caught sight of Gary, who was unloading the van about ten metres away, and my heart started pounding and I didn’t hear a word of what Lee and Martin from the record company said to me. There he was. So close but still so far away. But after all, I have met the man before, and I wasn’t giving up easily: I wasn’t going to leave the festival without having said hello to him. But first, it was time for an interview.
Snow Patrol started in 1994 when the Irish students Gary and Mark McClelland met at Dundee University, Scotland. Together with Jonny they formed Polar Bear, which later changed names to Snow Patrol after a lawsuit threat from another band with the same name. They released the debut album “Songs For Polarbears” in 1998 and three years later “When It’s All Over We Still Have To Clear Up”. When 2003 came the guitarist Nathan Connolly had joined the band, and Snow Patrol released their third album, “Final Straw”. The single “Run” opened the big audience’s eyes to the band, and since then they have sold a couple of million albums, toured some rounds around the world, exchanged Mark McClelland for Paul Wilson and let Tom Simpson, who had been playing keyboards with the band for about seven years, become a full member. Paul used to play in the band Terra Diablo, and when touring “Final Straw” Snow Patrol needed someone to add some more keyboards and extra guitar sounds live, and hired Paul as a session musician. And when they needed a new bass player they asked Paul, who was already “in the family”. This spring the fourth album came: “Eyes Open”.
Jonny and Paul were shown to the white plastic chairs we had put in front of the camer, greeted us amiably and sat down. I was a bit nervous, but managed to chat a little while Olle did some camera adjustments, and told them that I had interviewed Gary and Nathan for Fozzie two years ago, and that I think “Eyes Open” is fantastic.
I feel that “Eyes Open” is quite consistent with “Final Straw” - do you think so as well, or do you think that you’ve changed or evolved somehow?
Jonny: - Yeah, I think it is quite consistent with “Final Straw”, and I think it wasn’t really our time after Final Straw to do a sort of Radiohead on it and really turn it upside down. I think we as well… we wanted to get into a bigger studio and have more time, so we just wanted to do something that was similar to Final Straw but make it a lot heavier and a lot of bigger signs and… and just not be rushing it, which we had to do the first time, we have always sort of been under pressure timewise, so we wanted to spend a wee more time on the details, you know.
It’s a bit more epic.
Jonny: - Yeah. It is, yeah. I think we’ve left more space in certain points and then, when it does come in, it really comes in very large.
“Eyes Open” was produced by Jacknife Lee, who also did “Final Straw”. Jonny commented:
- H
e’s definitely been great in shaping the whole kind of sound of it really, and just been able to be the person to stand back and tell us an overview of what’s happened, as opposed to when you’re inside it, it’s hard to know what the overall picture’s gonna be, but he can tell that early on.
How do you write your music?
Jonny cleared his throat, and Paul stepped in: - People come up with ideas to start off with - Gary writes all the lyrics obviously, but Nathan and I have written a couple of songs on the album, but we just start off with like a small idea and once we’re in the studio it’s like building blocks and just see how that goes in there, that kind of thing. We had about 25-30 songs, and we’d see which ones were the best, which ones we liked.
There is kind of a theme to the titles and lyrics on “Eyes Open”, with songs named “Hands Open”, “Shut Your Eyes” and “Open Your Eyes”. But since it’s Gary who writes the lyrics, Jonny couldn’t give me any details:
- I think the theme’s the same as most of the albums, it’s really Gary writing about heartache and loss, with moments of optimism and happiness.
Does he ever use your lives as inspiration for his lyrics, or is it all his own heartbreaks?
Jonny: - I don’t know… I know he wrote one song about my situation on a Reindeer Section song, which he told me about. The other ones I don’t really know… a lot of times we kind of know exactly what it’s about, because he kind of wears his heart on his sleeve, you know, he’s very brave that way, being able to say a lot of things that maybe the rest of us don’t - but he may do, but he just hasn’t told me yet you know! (laughed a little)
The Reindeer Section is a kind of Scottish all-star band, with somewhere around 20 members collected by Gary Lightbody, who has made two albums: “Y’all Get Scared Now, Ya Hear!” (2001) and “Son of Evil Reindeer” (2002). The Reindeer Section is actually how I discovered Snow Patrol; a friend recommended “Son of Evil Reindeer” and that led me forward to Snow Patrol. Jonny is also in The Reindeer Section, and commented:
- It’s funny, a lot of people find out about us, you know, the main band, through the side project.
Is there going to be another Reindeer Section album?
Jonny: - There will be hopefully, whenever we get the time. It’s just we don’t want to be distracted by doing it - although it’s very quick to do it still takes a lot of organising and you’ve got to kind of tour it as well. I don’t think anyone was going to sign it unless we do some gigs, but then the gigs are really expensive because there’s twenty people and it just costs so much money that you can’t really tour with it. It’s an awkward one you know, I think maybe when we get a proper break maybe we can do it again, maybe with a lot of different people, might be interesting.
The album, back to the theme part - I also read that there’s kind of a theme of magnitude, because of where you recorded in Dingle.
Jonny: - Yeah, it was very dramatic, especially in the winter it can be a really wild sea, crashing waves off of rocks and winds that are really ferocious - people live on the edge of Europe there, and they drink like it as well! (giggled) It was great - in the winter time it’s very… it’s a big tourism place in the summer, it’s a lot of people around, but in the winter there’s no one there, so it’s kind of the right environment to get away and really concentrate on anything you do, a lot of artists around there and they go there because of the solitude, you know. And there’s a lot to look at, mountains, beautiful beaches and things.
One of the things I like most about your music is the dynamics, it can start slow and then there’s this really big sound wall almost. What do you think is the most important thing in a song?
Paul: - In a song? I think dynamics is definitely really important. Melody. (laughed) I don’t know. I think you shouldn’t really restrict that, because you should be open-minded at the start of a song, anything can happen, you know. The dynamics, I think that’s a really important thing about Snow Patrol, dynamics - I never start playing until at least halfway through most songs! (he laughed and illustrated that he has time to look around, have a fag and do a little dance before he even starts playing) But it’s good, the dynamic is much more dramatic when that happens.
Like “Open Your Eyes” and “Make This Go On Forever”, they start off quite slowly and then…
Jonny: - Yeah, there’s no panic to get started, for everyone to jump in together, but that creates a tension which is really good, especially live.
Paul: - The best thing about being a good musician is knowing when not to play! (laughed) That’s the most important thing.
What are your influences, or musical heroes?
Jonny: - All over the place. You know, everyone’s into so much different things. For me, it started out with listening to a lot of like… The Police was the first thing I got into, and then got into things like Zeppelin and then after that a lot of Velvet Underground and things like Stereolab and Sonic Youth…
Paul: - Zoot Woman.
Jonny: - Just like a whole array of stuff.
There are two quite prominent guests on the album: Ken Stringfellow (from The Posies), who plays Rhodes and piano on the two bonus tracks on the album (”In My Arms” and “Warmer Climate”), and Martha Wainwright, who sings a duet with Gary on “Set the Fire to the Third Bar”. Jonny told me that Ken Stringfellow is a fan, so when they asked him to play he said yes. Martha Wainwright happened to be in Ireland when Snow Patrol were recording the album, and agreed to come and sing a song that Gary wrote especially for her.
You’ve done some covers, like “Crazy In Love”, the Beyonce song - how do you choose covers, or why?
Jonny: - Just the ones that people think we wouldn’t do (laughed), so it’s easy. The most far away as possible from us, you know. I don’t think us doing a Foo Fighters song would be that interesting, taking on something which is just completely out of your field, that makes it interesting, you know.
Paul: - Songs like that have such good melodies, pop songs, anyway it’s really easy to turn it into something different because it’s so strong anyway.
The album cover and artwork, were you involved in that?
Jonny laughed a little: - No, we didn’t really like it..! We had an idea of getting artwork from Silas, you know, who makes t-shirts, but things got complicated, and his manager got involved and it got expensive, and we just sort of had to rush around last minute and get someone to do it, and we weren’t really happy, but it was kind of we had to do something, or else the album would have been put back and all sorts of things.
I got the cd plus dvd limited version and there was a lot of photos in that one - didn’t you want to put photos in the ordinary one?
Jonny: - Mm, no. I think it was okay for the limited edition one, I’m quite happy with that. We’d really liked the limited edition box actually, that’s what we wanted the original to go, just black and silver, just be really simple, but everyone said “Well, you can’t do that”, so we went “Okay”.
Snow Patrol had to cancel quite a lot of shows in the late spring of 2006 because Gary got a serious vocal chord infection. The gig at Arvika the same evening was the first after a nearly six weeks long break.
Were you ever worried that Gary’s throat problems might cause some serious problems for you?
Jonny: - Yeah, definitely. It’s one of these things you can’t really get anyone else in to do, you know. It’s so important. And I don’t think we’d even really thought of how important it is, in terms of… when that stops that’s it, we can’t do anything. But I think that he’s learning as well, by doing a lot of vocal techniques before and after the shows, he needs to warm down as well as warm up, the warming down apparently is as important as the warming up. But the management has gotten him the best doctors you can get, like Celine Dion’s vocal coach and stuff, so it should be okay now. But it was pretty bad, I’ve never seen him… he actually went to sing and nothing came out one time, and it’s a terrible thing to have, and I think it’s a big responsibility to feel that you’re holding everyone back, you know. It’s not something I would like for myself, you know. But I think now he’s on the right path, just doing all the exercises, he should be okay.
What’s the best thing about Snow Patrol?
Paul laughed: - Me! And Jonny.
Jonny laughed too and continued: - I think the best thing is that we’ve been around a long time, so it feels quite secure, the position we’re in now, we feel like we’ve got fans that will stick with us for a long time. I don’t feel that if suddenly the fashion changes that we will lose anybody, because we weren’t really on the back of any scene, you know; we weren’t britpop, we haven’t been in the brit rocks, we’ve never sort of been caught up with that, so… it’s great, we sort of exist on the periphery, but in the mainstream, but then you know… it’s just great to know that we’ll have people be around for a long time
Are there any bad things?
Jonny: - No. It’s the best band to be in, really.
Paul: - It’s the best job in the world!
They both laughed, and Jonny agreed: - It is. I wouldn’t want to be in any other band.
Besides the fact that you’re obviously bloody good at it: why do you make music?
Paul: - Ehmm… it’s the only thing we can do. (laughter)
Jonny: - Yeah… I suppose, yeah. I’d be really unhappy doing anything else. I mean, I know a lot of better musicians who don’t do it, but I think we’re pretty good at it by now.
The second single off “Eyes Open” is “Chasing Cars”, which has been featured in the American tv show “Grey’s Anatomy”. Jonny told me that tv shows are a good way of getting attention in the US. In the UK radio is the best way to get people to hear about a band, but in America radio is so fragmented, and it’s in tv shows like “OC” and “Grey’s Anatomy” where young listeners seem to find new bands nowadays.
You haven’t really hit big in Sweden - is there something you’d like to say to the Swedish audience to make them discover you?
Jonny: - Yeah! Well, you know, you just need to catch up with everyone else. (laughter) Well, we’re here today to try and change that, so… a few people today might go and tell their friends that we’re really good. We haven’t played here that much, that’s part of the problem, we played the Hultsfred two years ago, but we haven’t done a lot here, so I think maybe if we tour a bit more and maybe radio picks it up, maybe “Chasing Cars” will be of help to change that.
And now a question that I always ask for my fanzine, but people always have a hard time answering: Which question would you most of all like to answer?
They both laughed, and Jonny said: - And then you’re gonna ask me, is that what it is? Ha ha ha!
Yes, you’re supposed to want to answer it…
Jonny, pensively: - What question… That’s a strange one.
Paul: - “What’s the meaning of life?”
Okay, now you have to answer it! What’s the meaning of life?
Jonny: - Look it up on Google.
Paul: - Music.
Jonny: - There you go.
Paul: - Like one vibration. (laughed)
Jonny, do you have one?
Jonny: - Another question? I think the question is actually “Why is Snow Patrol a really good band, and why do you like being in it?”, but we’ve already answered that one! (laughed a little)
Wohoo, I hit the best question! But is there something more you’d like to add to it?
Jonny: - I just think that we’re a lot different than a lot of other bands - we’ve been on tour for ten years now and we’ve met a lot of other bands, and just in the way that they work, we work in a quite different way, in terms of being a democracy and terms of the way we look after our crew and the way we just like to… basically make sure that we don’t act like rock stars. And that’s kind of rare in this business, and that’s why I really love being in this band. I don’t know if I could deal with any other situation. Most other bands I think at least they have to portray a huge ego if they don’t have it, and I don’t think we ever have. And we laugh, like so hard, sometimes, still, we laugh, we really do. And I don’t see too many bands going ten years that are really laughing as much as we do.
That sounds great. And then the last question: which is your favourite Muppet?
Jonny: - Animal of course. (laughed)
Paul: - Beaker. (they laughed more, and said “Mi mi mi”) Is he Swedish?
No, that’s the Swedish chef, Beaker just can’t speak, I think.
We wrapped up, I gave them the issue of Fozzie that has the interview with Gary and Nathan, and I asked if it would be okay if I joined them to go and say hello to the two of them. Jonny said of course, and we walked towards the stage building. We met Nathan, Jonny gave him the Fozzie, and Nathan remembered me, so we exchanged some words, while Jonny went asking for Gary. Unfortunately he was away doing his vocal warm ups, but Nathan told me to come back after the gig to meet him.
The gig was great, Gary’s voice was back to normal, and they all looked very happy to be back on stage. A little while later I went back backstage in the hopes of meeting Gary at last. I first met Nathan and Paul, and congratulated them on the fantastic gig, but Gary was nowhere to be seen. I was just about to give up my slightly childish idol quest and leave when I met the record company guys Lee and Martin, and stopped to talk to them. Just one minute later Gary exited the stage building and headed straight to us, holding a plate of food. He stopped right next to me, said hi to Lee and Martin, and introduced himself to me, and I noticed that the leg that I didn’t have my weight on actually started shaking! I felt completely ridiculous, but tried not to show it. (I’m not sure why I’m admitting to all of this, but let’s just finish the path I’ve already started…) I told Gary that I thought the gig was fantastic and that I also love the new album. He thanked me, and then looked closely at me and said:
- Didn’t we see each other last time we were here? At the other festival?
My heart just jumped, and I said:
- Yes, I interviewed you for my fanzine, Fozzie.
To which Gary, who has been touring pretty much constantly for the two years that have passed since, and met dozens of journalists, replied: - I apologise for not recognising you immediately!
I couldn’t believe that he recognised me at all, so I was just extremely happy. But things were about to get even better: we talked some more and after I’d told him that I’m just such a big fan and given him some more compliments about their music, he actually asked me for a hug..! Then Lee took two photos of us together, and when I was about to leave, Gary said that it was lovely to see me again, and finished with the words:
- Goodbye my dear!
Remember what I wrote in the beginning of this article? There are three things I love the most about Gary’s lyrics and voice, and the third point was: him using the word “dear”. He called me “dear”. I don’t need to write anything more.

/Pop-Sara

lördag 19 januari 2008

Timo är bäst live

Åh, jag måste ju bara skriva ett litet litet inlägg om Timo igen: Timo Räisänen med band vann Guldmicken på P3 Guld-galan ikväll, och de är sååå värda det! Att se Timo Räisänen och hans band (Hans, Joel, Niels och Patrik) live är en upplevelse som bara gör mig så glad, så jag är så glad för deras skull att de vann! Grattis!!! Jag längtar efter att få se er igen!

tisdag 15 januari 2008

Eggstone

Från Fozzie #9, juni -04
Jag tar en snabbkoll på mitt nyklippta hår i spegeln utanför dörren innan jag ringer på klockan till Tambourine Studios i Malmö, mitt Mecka. En tjej som jobbar på kontoret öppnar och säger att Per och Maurits fortfarande sitter i möte.

Jag lämnar mitt bagage - jag kommer nästan direkt från Egypten och skall till stockholmståget efteråt - utanför toan och går in genom den välbekanta gången med omslagen till skivorna som spelats in i studion på vänster sida och den gamla Sovjetkartan på den högra.
Jag väntar i köket på att mötet skall ta slut. Jag väntar på att göra vad som är tänkt att bli ”den ultimata Eggstone-intervjun”. Men hur det går med det får vi väl se.
Jag har ett ganska udda förhållande till personerna i Eggstone. Under de omkring tio år jag varit ett Eggstone-fan har jag intervjuat dem ett flertal gånger och träffat dem i andra sammanhang ett otal gånger; jag har hälsat på dem i studion, jag har hängt med dem efter konserter och det har hänt att vi har festat ihop. Jag har blivit en bekant, men samtidigt är jag ett av deras allra största fans. Det är faktiskt inte helt okomplicerat.


För ett tag sedan läste jag en krönika på Sonics hemsida, där Billy Rimgard skrev om hängivenhet och en östtysk kille som älskar Pet Shop Boys no matter what. Där stod bl.a. “Pet Shop Boys kan sätta på sig näverstövlar och raj-di-da-di-deja ikapp med Dungen men deras gärning för honom kommer aldrig att kunna göras ogjord.” Eggstone är det bandet för mig. Och det känns skönt. Nu har det gått drygt sju år sedan de senast släppte en skiva, och jag har skaffat mig hundratals nya skivor sedan dess. Många av dem har jag älskat, men jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter. När allt annat går åt skogen i mitt liv så kan jag sätta på en Eggstone-låt, i stort sett vilken som helst, och så känns livet lite mindre tungt. En dag när jag mådde verkligt dåligt funderade jag över när jag senast var riktigt lycklig, och kom fram till att det var när jag såg Eggstone spela fem låtar live som kompband till Magnus Carlson på O-Baren i Stockholm ett par veckor tidigare. Då var jag för en halvtimme helt lycklig, i en tid då jag annars mådde rätt pissigt.
Men att beskriva varför det är Eggstone som är störst i min musikvärld är helt omöjligt. Jag har inget lika bra skäl som den östtyske PSB-killen, som i sin av statsmakten förtryckta homosexualitet fick stöd av Neil Tennant och Chris Lowes texter och musik. Eggstone säger inget viktigt om den stora världen i sina texter (däremot nämner de mitt namn i två låtar, och det är oerhört stort för mig). Det är helt enkelt bara en känsla. Jag upptäckte Eggstone just när mitt musikintresse började svämma över alla bräddar, det är den enda rationella förklaring jag har.

Under de år som gått sedan Eggstones senaste skiva har jag flera gånger försökt få intervjua dem, men de har alltid sagt nej för att de inte känt att de haft något att prata om. Men en kväll i september 2003 blev det faktiskt en intervju med Per Sunding, som du kan läsa lite längre fram i tidningen. Fast för att kunna göra den kompletta Eggstone-artikeln ville jag förstås helst träffa hela bandet också. Det är dock inte det lättaste att få ihop dessa tre superupptagna människor i ett rum när de egentligen inte alls är aktuella med Eggstone. Efter många telefonsamtal och planeringar verkade det som att det faktiskt skulle bli av, men när det väl var dags kunde inte Patrik, fast Per och Maurits var villiga att ge mig lite tid. Det är den 22 januari 2004, sju år och några dagar efter att Eggstones tredje och senaste album, ”Vive La Différence!” kom ut.
Jag får ett glas vatten, Per tar med sig en liten skål med choklad och så går vi in i själva studion. Maurits är lite stressad och har inte så mycket tid, så han sätter sig lite på kanten av en stol, men det blir ändå så att han stannar under hela den drygt timslånga intervjun. Per däremot, som fortfarande är solbränd efter en semester i Thailand, slappnar av och drar upp benen under sig i sin stol. Maurits är betydligt mer tillbakadragen än Per, han pratar inte så mycket och när han pratar så gör han det eftertänksamt, med mjuk och låg röst.
FRAMTIDEN

När jag först frågar om det över huvud taget finns planer på en ny Eggstone-skiva, så försäkrar de mig båda två om att det finns såväl planer, behov, önskan och vilja som idéer och skisser till ny musik. Det finns även en del nästan färdig musik.
Är det svårt att motivera sig att fortsätta?

Maurits: - Nej, vi går och längtar varje dag… efter att få tid. (skratt) Men det handlar inte bara om att göra musik, det handlar också om att jobba tillsammans, för att vi tycker det är kul, vi tre. Vi försöker göra det mycket också, även när det är med andra saker.
De känner ingen press på sig att göra en ny skiva, men de har fortfarande ambitionen att en dag göra världens bästa skiva, med det som de själva tycker är världens bästa popmusik för tillfället. Som Per säger:
- Vi vill göra musik som är spännande och annorlunda på nåt vis.

Men hur ska ni bära er åt för att kunna få till en ny skiva då?

Maurits: - Äh, jag tror att vi känner egentligen mindre stress nu än vi gjorde kanske för några år sen, för nu har det gått så lång tid så att det spelar ingen roll om det går…
Per: - …om det går två år till.
Maurits: - …tre år till (skratt), på nåt sätt. Det har ju aldrig handlat om att vi har känt nån sån prestationsångest att vi inte kan eller inte får till det eller sådär, det har helt krasst varit så att vi har haft så j-a mycket vi har varit tvungna att göra för att kunna leva helt enkelt.
Per: - Naturligtvis har vi diskuterat olika idéer och ibland haft planer om hur vi ska nå vidare, men… äh, jag vet inte, ibland har vi kanske bedragit oss själva lite med de där planerna. Och kanske för mycket har vi funderat på - vilket jag börjar tycka att det känns helt meningslöst - att vi ska göra nånting för att det ska bli ett album till, det känns helt ovidkommande vad det blir av det, det viktigaste är att vi… det är mer som en hobby att spela tillsammans en gång i veckan liksom. Så känner jag för det nu. Att man gör det bara för att det är kul, sen så kanske det blir nåt, det får vi se. Livet är jättelångt.
En del Eggstone-musik har faktiskt kommit ut på sista tiden, förutom Magnus Carlsons andra soloalbum, där Eggstone skrev och spelade nästan all musik, har en tjej vid namn Angela McCluskey spelat in ett par låtar skrivna av Eggstone, och även kanadensiska April March har fått en övergiven Eggstone-inspelning som gjordes i Frankrike för några år sedan.
Jag får höra några snuttar med Angela McCluskey på Maurits dator, och sedan sätter han på en demo av en ny låt med Eggstone själva, som under de cirka 30 sekunder jag får höra låter precis så fantastisk som jag någonsin kunde hoppas.

Kan ni beskriva Eggstone - på vilket sätt ni vill?

Per: - För mig så är Eggstone en vänskap som går tillbaks 20 år ungefär. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på.
Maurits: - Mm, det är det det handlar om.

BAKGRUNDEN

Patrik Bartosch, Maurits Carlsson och Per Sunding, barndomsbekanta från skånska Lomma,spelade i tonåren i diverse band med namn som The Urinators, Johnnies Sykel och The Girls, men efter att de tre sett Style Council på Roskildefestivalen 1985 föddes Beautifuloones, som snart blev till Eggstone. Jag har många gånger försökt få ur dem vad namnet egentligen betyder, men de säger alltid att det inte finns någon djupare mening med det än att ordet förekommit i en låt med ett av de gamla banden (”eggstone du bländar mig”).
Jag hittade en gammal artikel om er där det stod att ni, på begäran från EMI, spelade in en låt med svensk text runt -89-90, vilket resulterade i ett kontraktsförslag, och den hette “En sådan man”. Är det nånting som stämmer?
Per: - Jaa, det minns jag att vi gjorde. Det var inget vi kände att vi tyckte var speciellt kul efteråt… (skrattar till) Det var ju ganska intressant att testa det också, det kändes som att vi inte alls visste vad vi höll på med då, att det liksom blev mycket underligt. Vår källa till att vilja börja spela hade ingenting med att sjunga på svenska att göra, vår källa var att sjunga på engelska, för det var det vi lyssnade på och älskade och tyckte om. Men sen samtidigt när man för första gången tar kontakt med ett skivbolag och man får det tillbaks att “ni kanske skulle prova det”, så var det intressant, men det funkade inte alls eftersom det var inte alls… då blev det som att vi försökte göra nånting som nån annan ville och det smakade jätteunderligt.
Första skivsläppet blev istället egenutgivna promosingeln “Bubblebed” 1991 och senare samma år kom fenomenala “Shooting Time”-ep:n, som hyllades av flera tunga musikskribenter. Samma singel gavs 1992 ut av MNW:s etikett Snap, då under namnet “At Point Loma”. Kjell Häglund jämförde i en artikel i SA lyriskt med bl.a. Curtis Mayfield, Isaac Hayes, Byrds, Pale Fountains, Burt Bacharach och Prisoners, men när han pratade med bandet kände de knappt till någon av referenserna. Det har varit vanligt förekommande under hela Eggstones karriär att skribenter jämfört med än det ena, än det andra, men Eggstone har aldrig en aning. De är oväntat dåliga kalenderbitare, men har uppenbarligen ändå en förmåga att inkorporera musikhistorien i sin musik helt med hjälp av sin egen fantasi.

DET EGGSTONSKA

Vad är det som gör att Eggstone låter så speciellt?

Per: - Jag tror att det är för att alla artister som gör… musik utan att vara så ängsliga på att snegla på att det ska låta som nån annan utan gör det utifrån vad man själv tycker är bra och gôtt i varje ögonblick får ett speciellt sound och en speciell identitet.
Om ni bara får spela en Eggstone-låt för nån person som aldrig har hört er, som ska förstå vad ni handlar om, vilken skulle ni välja då?

Per: - Det är ganska svårt.
Maurits: - Jag tror det krävs fyra låtar, för att presentera Eggstone.


Vilka skulle ni välja då?

Maurits: - “Wrong Heaven”, “The Dog”… “April And May”… och…

Per: - Och så nån konstig.
Maurits: - Och så nån konstig, precis vad jag satt och tänkte. (skratt) “Sheena” eller nån sån kanske, “Brass”.


Om ni skulle jämföra era olika skivor - hur tycker ni att de är i förhållande till varann?

Per: - Den första är, kan man säga, bara gjord på… ungdomlig entusiasm och…
Maurits: - Okunskap.

Per: - …okunskap och glöd.
Maurits: - Helt på vilja, utan…

Per: - …utan tanke liksom.

Men okunskap - ni beskrevs ju i recensioner och så som att ni var virtuoser på allt redan då. Men det tyckte ni inte själva då med andra ord?
Per: - Nej, det var ju fullkomlig… smörja. (skratt från Maurits) Inte musiken då, utan uttalandet. Men jag tycker i alla fall att vi har kunnat använda… det är inte det man kan utan hur man använder det man kan, som är viktigt. Kan man bara spela en ton på gitarr så kan man fortfarande göra nånting häftigt med det.


Okej, sen då?
Per: - Sen andra skivan var mer ett sånt vanligt försök att göra en skiva. På första skivan var allt material ett urval - det var ju ganska många låtar på den skivan, och det var ändå ett urval av… hundra låtar kanske, som fanns från förut. (Maurits hummade instämmande) Och många lager av utveckling som man hade gått igenom. Då med andra skivan var det första gången som det var…

Maurits: - …slut på låtar.
Per: - Då var det slut och start igen och så var det ett vanligt sånt “Nu har ni ett halvår på er att göra låtar och så får ni jobba med en producent och två månader och sen är det färdigt”.


Då använde ni inga gamla låtar utan ni gjorde allting nytt helt enkelt?

Per: - Ja, det var… det kanske fanns nån liten låt som hängde kvar från det förra, men de känns ganska mycket som att de är…

En enhet?

Maurits: - Ja, och det var några låtar som man fick krysta fram på slutet, det var… man kände sig lite missförstådd av producenten - kände jag i alla fall.

De två som Per sa att han var missnöjd med kanske, “Luck” och “Split”?
(det framkom i intervjun med bara Per, som du kan läsa om för sig, red.)
Maurits: - Typ.
Per: - Ja, helt meningslöst.


Okej. Sen då?

Per: - Sen så var det… en tillbakablick ifrån oss, att titta tillbaks på de två skivorna vi hade gjort förut, och vi kände att vi var mer nöjda med tillvägagångssättet och anslaget i den första skivan, och… ganska nöjd med vissa av resultaten ändå på den andra skivan, i det där mer… vad ska man säga… producentarbetet mot ett mål som inte bara är till för att göra oss själva glada, utan att det är ut mot nånting, en mottagare. Men vi kände ganska tydligt att vi ville göra det helt själva igen. Vi var mycket mognare och visste vad vi ville och vad vi skulle ha fram, och hade lite fler verktyg och mer kunskap för att verkligen kunna få fram det som vi ville. Och så hårt arbete, var det på den.
Maurits: - Ja, det var nog inga låtar som vi krystade fram på den. Även om det var tidspress.

Per: - Det känns som att den är man helt nöjd med, allting på den.
Ja, det ska ni ju vara.
LÅTARNA

När jag pratade med Per bad jag honom plocka ut favoritdelar ur låtarna, och det ber jag nu både Per och Maurits att göra. Jag tar fram en lista med alla låtar de spelat in och lägger framför Maurits.

Favoritintro? Per: - “The Dog”.
Maurits: - “Wrong Heaven”.
Per: - “Sun King” är ett j-t bra intro också - de blir inte mycket bättre än så, intron! För den delen.

Vers?

Maurits, lite tyst: - De är så bra allihopa… (fniss) “Suffocation At Sea”.
Per: - “April And May”.

Brygga?

Maurits suckar eftertänksamt och säger: - “Marabous”.
Per: - Mm, det är fint där i den bryggan.
Maurits: - “Beach Boy”.
Per: - “Desdemona”, den mellanbiten där. Kanske det där partiet, eller det kanske är ett solo, men det munspelsackordpartiet i… “Supermeaningfectlyless”, det är skönt, det blir man glad av. Man blir glad när man börjar känna fem sekunder innan att “Nu kommer det! Det ska bli härligt att lyssna på!” (Maurits fnittrar lite)

Refräng?

De funderar länge, och till slut säger Per: - “Water” har en fin refräng, enkel och fin. Kanske… “Have You Seen Mary” är en klassisk poprefräng, tycker jag. När man spelar live har jag alltid gillat, fast att det är nästan vår första låt som kom ut, så har jag alltid älskat att spela “Bubblebed”, jag tycker den är j-t rolig att spela. “April And May” har en go’ refräng för att det inte är nån sång på den, för att det bara är ett litet… musikparti som är refrängen på den.
“My Trumpets” sa du förra gången.

Per: - Sa jag det? Ja, det är ju en bra refräng.
Maurits: - Jag säger nog “My Trumpets”.

Slut då, eller outro eller vad man säger?

Per: - Man får ju välja bland dem som har ett slut eller ett outro. Där på senaste skivan så var det rätt många låtar där slutet fick ta ganska lång plats, och rulla på bara och fortsätta bort från låten men ha kvar nån stämning i alla fall.
Maurits: - “She’s Perfect” tror jag.

Slutet på “Elin” (på Magnus Carlsons soloskiva) älskar jag - där när man tror att det ska ta slut, men så sätter trummorna fart på den igen och så håller den på i en minut till, jag tycker det är helt fantastiskt.
Per: - Mm, det är lite samma känsla i det, att man bara får vara med, när man lyssnar så får man bara vara med ett tag till, stämningen får rulla vidare men kanske med några nya…

Du sa ingen Per va?

Per: - Nej, men de som har outron är väl… “Birds In Cages”-outrot är ju ganska dramatiskt och kul för att det bara rullar på. “She’s Perfect” som du säger är också jättefint. Och det är helt crazy det outrot på “Waiting For The Bell”, som bara fortsätter (skratt). Det är jättekul att lyssna på!
Textrad?

Lång fundering igen. Per: - Texten till “Water” är bra. På ett konstigt sätt.
Ni kan säga både text som helhet och textrad.
Per: - “And if you’re drinking a bottle of red wine, it’s mostly water”, det är inte så dumt (skratt).
Maurits: - …Jaa, det är ju lättare att säga några som är dåliga…
Då får du säga det också.
Maurits: - Jag tycker de flesta är riktigt bra.

Säg nån dålig då.

Per: - De där du sa, “Split” och “Luck”, det är riktiga j-a stolpskott! (Maurits börjar skratta) Helt meningslösa, helt utan egen kraft i sitt… det är bara en krystad pose som försöker få fram dem till nånting, fullkomligt värdelöst.
Maurits nickar instämmande och säger: - “Still All Stands Still” är skön också tycker jag.
Per: - Ja, den texten är bra över huvud taget. (tyst en stund) “Sun King”-texten är underlig och fin. “Opened up and it was a packet full of Jesus”. Det är väl trevligt. Jag gillar texter som låter enkelt men som har nån annan betydelse under, som kanske låter… underlig eller fånig men där det kan finnas nån annan twist på det som kan betyda nåt annat.

Exempel?

Per: - Ja, men som “Water” till exempel. Det tänker man ju inte på så ofta (skratt).
Maurits: - “Doesn’t Matter” är en rätt sopig text också.
En av mina favoritrader är i “Neil”: “Some days will be hell and others will be heaven, still in a week there always will be seven”.
Per: - Mm, det är enkelt och fint. Jag gillar såna lite fåniga formuleringar, som nästan har liksom nåt gemensamt med sånt amerikanskt 30-40-50-talstextskriveri - rätt mycket mening men också rätt mycket bara kul rim, som man använder i… den tycker jag om “I bet there’s never been a better day”. Det tycker jag är kul, det är som en Sinatra-låt nästan, jag tycker om såna låtar.

Du borde lyssna på Lucksmiths. På deras förra skiva är det ett par olika såna, nånting som är “under where your underwear is”.
Och “call up your boy and see you’ve lost none of your buoyancy”, det är också ganska snyggt.
Per skrattar lite: - Jo, men det är bra, och samtidigt kan det verka för krystat och studentikost, och det vet jag att vissa tycker ibland om våra grejer, att de är för… smarta på nåt sånt sätt, men det är aldrig vår mening, utan det måste vara i ett sammanhang ändå, där inte det viktigaste är den lilla… twisten och knorren, utan där det står i ett annat sammanhang.

Låt som helhet då, nån som ni är extra nöjda med?

Maurits harklar sig och säger: - Jag känner att jag är j-t nöjd med nästan allt, utan det handlar hela tiden om att… det kanske är några grejer man inte är nöjd med, de är lätta att peka ut, men för övrigt så tycker jag… jag tycker texterna är j-t bra får jag nog säga, även om vi inte är nåt textband över huvud taget.
Per: - Det blir liksom rätt mycket… det är så många olika låtar, “My Trumpets” kan jag alltid tycka är en j-t häftig låt, det tycker jag alltid är en j-t bra poplåt. Sen finns det andra - vissa dar så kanske man inte tänker på den ens en gång eller känner för den. Alltså, det hör ju till saken att vi… man lyssnar väldigt sällan på sina egna grejer, man bara har dem med sig och vet att man har gjort dem nån gång och vad de har betytt för en då, på nåt vis. Det kanske är… verkligen högst en gång om året som man lyssnar igenom de här skivorna. Och den, “Somersault”-skivan har jag nog inte lyssnat igenom på fem år, tror jag.

Men då kan det vara ganska kul att ta fram dem - ibland tar jag fram gamla Fozzie och läser och känner inte igen att jag har skrivit de där grejerna (Per skrattar), liksom “har jag skrivit en sån formulering?!”.

Per: - Ibland när man lyssnar på det så kan det bli nästan lite rodnad ibland, men det står alltid emot en fond av att man är egentligen ganska nöjd med det. Men man kan rodna liksom när man tänker på sig själv under vissa tider av ens liv, och vad man har haft för ambition och sådär, men det är ändå med nån slags kärleksfull rodnad till den.

Är det några saker ni inte är nöjda med då?

Maurits: - Det är dem som vi har nämnt här hela tiden… (skratt) “Split” och “Luck”.
Det är ju väldigt få i alla fall, det måste vara skönt att vara såpass nöjd med allting. Eller?

Maurits: - Mmm. Men med vissa låtar kan man känna att den inte har…
Per avbryter: - Men anledningen att vi kan vara så nöjda - det är ingenting man behöver vara missnöjd över, men det finns ju jättemycket i papperskorgen som vi aldrig har gett ut, som har varit jättedåligt. Men så är det ju, det kommer man ju aldrig ifrån. Det låter kanske som att vi är väldigt osjälvkritiska när vi är nöjda med allting vi har gjort, men det är ju snarare det att vi har varit j-t självkritiska i ett skede innan, så att vi verkligen har varit nöjda med det som har kommit ut. Och jag vet inte, det kan vara en nackdel i det också.

Det tar ju tid för er att få ut nånting.
Per: - Precis. Och det kanske… vi jobbar kanske inte så ofta i det… vågbrytningen med den samtida musiken, precis där det kommer en ny genre liksom, där vågen bryts, där jobbar man ju ganska snabbt och slänger ihop nånting och slänger ut det, och så kan man bestämma sen efteråt om det var bra eller dåligt, och det har vi aldrig direkt gjort på det viset.


TEXTERNA

Innan intervjun med Per hade jag försökt kategorisera alla låttexter och satte in dem i huvudkategorierna “kärlek”, “nonsens”, “kärleksnonsens” och “livet”. Nonsens låter ju ganska elakt, men vad jag menade var att de inte handlade om något specifikt, och Per döpte om kategorin till “drömmar och förväntningar”. Jag visar Maurits listan.
Maurits: - Mmm. Jag förstår ju att man kan säga nonsens, men… men samtidigt så finns det ju mycket i dem, så drömmar och förväntningar är nog mer vad det handlar om egentligen. Det handlar inte om nonsens utan det handlar ju om - alla har en väldigt speciell stämning på nåt sätt ändå.
Per: - Jag tycker att det här är den viktigaste och bästa kategorin när man håller på med popmusik. (Maurits hummar instämmande) Att det är… den poesin som inte prompt ska berätta och skriva exakt till nån vad det är man känner och tycker och tänker liksom. Jag tycker ofta att texter som är för tydliga blir jättetrista att lyssna på och höra på. Det blir gnälligt, gnälligt och trist.

Det finns ju de som säger att ni inte säger nånting med era texter, men då kan man ju egentligen säga att ni är väldigt ovanliga, för de flesta sjunger ju bara om kärlek, men ni har ju nästan lika många texter om drömmar och förväntningar som ni har om kärlek.

Per tar listan: - “Anaesthesia” skulle jag definitivt inte kalla för en “kärleksnonsens”-text.

Vad skulle du kalla den då?

Per: - Jag tycker den handlar mer om hot, och om våld och hot.
Den kanske mer hör hemma med “Doesn’t Matter” och “Il Trascurato” då?

Per: - Ja, kanske det, mycket mer där.

När jag och Per pratade senast försökte jag få grepp om vilken sorts texter ni skriver, och jag kunde se ungefär vilka texter ni två skrivit, men jag kom aldrig fram till vilken sorts texter Patrik skriver, och Per kunde inte riktigt förklara det. Kan du ge några mer specifika exempel på texter eller textfragment som Patrik har skrivit?

Maurits tar listan igen: - Eehmm… Generellt så är det nog så att huvudidén oftast kommer från Per eller mig tror jag, och att Patriks del handlar mer om att fylla i. Men samtidigt är det väldigt många fraser, men just vad det gäller fraserna så… det kan ju vara att nån säger en mening och så säger nån annan två ord och så ändrar nån annan ett ord till, och det är nästan det vanliga liksom. Det är klart att det har hänt att nån gång har nån skrivit en hel text (Per byter ställning och ramlar nästan ur stolen som vickar till: - Shit!) och så är det säkert några texter som har varit Patriks… Men det är svårt, det är ju så längesen…
Per: - Patrik är inte direkt en färdigställare och sammanställare. Utan Patrik kan ha gått igång på några grejer som sen inte riktigt har blivit färdiga, men de textlapparna ligger liksom i samma lådor eller kanske ute på golvet nånstans och sådär och sen så när man ska… när jag och Maurits kanske är i det skedet att “vi måste få samman det här till nånting färdigt”, så kommer det några rader därifrån som faktiskt är j-t bra, och som är tänkvärda och jättebra, och så involverar vi det i.


Händer det nånsin att ni bygger en låt runt en textidé?

Per: - Ganska sällan, men det har hänt några gånger.

MÅL OCH MENING

Kan man säga att ni vill nånting särskilt med er musik?

Per: - Alltså om du menar att vi vill ha… lägre moms på dill, eller några såna konkreta… (de fnissar lite)
Det behöver inte vara så konkret, men… eller är det mer bara att det är det ni gör, eller tänker ni nån gång särskilt att ni vill… du sa i och för sig att ni vill göra den perfekta popskivan, men…

Maurits: - Det är nog mest det det handlar om. Tillfredsställa sig själv först och främst, på många sätt liksom.
Per: - Jag längtar till de gångerna vi jobbar ihop, det jag vill med det är att sitta och ha en låt som är halvfärdig eller där man har låten - man sitter i studion och Patrik spelar gitarr på den och det faller på plats och det kommer dit några nya grejer som man inte har tänkt på. Och så.


Men när man gör musik; säg att ni är jättenöjda med en hel låt eller en hel skiva - hur ser man liksom på det, tycker ni att den här skivan är bättre än den bästa skivan ni nånsin har hört förut? Säg att ni tycker att t.ex. “Sergeant Pepper’s” är världens bästa skiva, tycker ni då att era låtar är bättre än dem eller är det två helt olika saker?

Maurits: - Det är ganska mycket två helt olika saker tycker jag. Det är en helt annan… jag kan inte jämföra våra låtar med nån annans låtar på det sättet liksom, eftersom låtarna betyder helt andra saker för mig ändå, än nåt som man inte har jobbat med kan göra.

Har ni nån gång inspirerats av nåt annat och sen tyckt att ni gör det åtminstone lika bra?

Maurits: - De flesta låtarna är ju inspirationer från andra låtar man hör och man försöker, ofta med målet att “detta ska vi göra bättre”, kan de så kan vi.
Per: - Samtidigt inte uttalat, tycker jag va?
Maurits: - Nä.
Per: - Men samtidigt så tror jag inte att nån musik över huvud taget är helt påhittad utan influenser liksom.


Men var får ni inspiration från då?

Per: - Det är tusen olika saker. Ibland… kunde målsättningen eller inspirationen eller startpunkten vara att “jag skulle vilja stå längst ut till vänster på scenen och ha ena foten på (han skrattar till) monitorn och befinna mig i den världen där det finns nånting bakom mig som låter på ett vis så att det skulle kännas som det coolaste som fanns” - men då får vi ju göra en sån låt så att vi kan försätta oss i den situationen så att vi kan nå dit och ha det.

Har ni nån låt som är just sådär, eller hittade du bara på nåt?

Per: - Nej, det var kanske mer påhittat, men alltså, det kan lika gärna ha varit att… ja liksom, innan man ens hade gjort en skiva, när man hade varit nere i replokalen och repat på nånting som man kände var “det här är det häftigaste jag har hört nån gång” och så gå hem från replokalen en sommarkväll och se alla villorna man gick förbi, där det satt vanliga familjer med vanliga parallellklassbarn som hade trista liv (skratt), som inte fattade vad det var vi hade gjort i vår replokal precis, som var det bästa som nån hade hört - den känslan handlar det rätt mycket om. Att förgylla sitt eget liv mera.
Han ler och fortsätter: - Just den bilden kan jag ofta tänka på när jag hör gamla skivor sådär - jag undrar hur det kändes för Sonics i Seattle när de hade varit nere och repat på sin j-t hårda rockmusik, hur det kändes för dem när de gick hem från replokalen genom Seattle, och bara de visste hur det hade låtit i sin replokal.
Man kan undra hur dödsmetallband känner sig när de går hem, om de känner sig nöjda och glada?
Per: - Jag tror att de också går där och koltrastarna kvittrar i parken på vägen hem och de känner att de har minsann gjort nånting som ingen annan har hört förut, och det var hårt och det var tufft och det var j-t gôtt - “nu går vi förbi Sibylla och tar en korv”. (skratt)

LIVET

En väldigt allmän fråga: vad tycker ni är roligt?

Per: - Jag tycker det är kul med sport. Det tycker jag är kul. Det tyckte jag hela tiden när jag var liten, fram till jag var 16-17, då var det lite att när vi började spela och sådär kändes det som att sport och rockmusik, det kan inte gå samman. Det var nästan så att man tittade på sina gamla sportkompisar och tyckte det var fånigt med sport. Det gick inte få ihop två grejer, man var tvungen att skala av saker för att kunna fokusera på det - identiteten blev att det var musik istället.
Det går ju i och för sig ihop åt ett håll; det är väldigt många musiker som är sportintresserade, men det är ju extremt få sportmänniskor som är musikintresserade.

Givetvis leder detta till den alltid lika roliga sysselsättningen att komma på idrottsmän och -kvinnor som försökt sig på musik, nästan alltid med uselt resultat: Mats Wilander, Pernilla Wiberg, Yannick Noah, Frank Andersson, Ricky Bruch, Robert Kronberg, Kenny Bräck, alpina landslaget, diverse fotbollslag…
Per: - Det verkar ju som att de känner sig ganska vilsna i den världen ofta (skratt). Men, vad jag tänkte komma till var att nu när jag har blivit lite äldre och den där första när man var tvungen att välja en identitet därför att man inte fick plats med två i huvudet, sen har det börjat komma tillbaks, nu tycker jag det är jättekul med sport igen, jag sportar gärna mycket och tittar gärna på sport.
Maurits: - Jag tycker om att försjunka djupt i olika saker, omväxling, men att tränga ganska djupt i vad det nu kan vara. Att lära mig själv, “hur funkar det här?”. Teknik, ekonomi, musik. Det är jätteviktigt att det är omväxling, jag hade inte stått ut med att bara jobba med ekonomi eller som kemist eller… Att kunna växla.
Per: - Jag tycker det är kul med… tv-spel, ibland. Jag tycker det är kul att… gå ut med kompisar på barer och sitta och dricka öl och snacka. Att det är kul med musik, att spela musik, det anser jag vara för givet (skratt).

Jag har inte så mycket kvar, förutom den gamla klassikern: vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Per: - Den!
Klassikern!
(både Maurits och Per skrattar) Men den funkar inte! Det klassiska svaret som inte funkar. (Maurits skrattar)
Per, skrattande: - Det är ett bra svar. Det är världens bästa svar på den frågan.
Maurits: - Lika dumt som frågan. (skratt)

Har inte du nån heller?

Maurits: - Nej.
Per (ironiskt): - “När kommer nästa Eggstone-skiva?” Den vill jag gärna svara på…


Okej, favoritmupp då? Det var ju flera år sen jag frågade sist.

Maurits: - Jag har inte sett på “Mupparna” på 15 år…
Per: - Gonzo gillar jag. (vänder sig till Maurits:) Animal kanske? (Maurits skrattar lite) Det tycker jag är j-t intressant; “Mupparna” är gjort på 70-talet, och Animal är precis som en trummis skulle vara då, som Keith Moon och alla de här, John Bonham och alla andra knarkare. Men det roliga är att trummisarna är av helt annat virke nu för tiden. Det är alltid trummisen som har det administrativa ansvaret i alla grupper.
Maurits: - Det är för att trummaskinen har kommit till (skratt).
Per: - Ja, men det är därifrån nånting. Moje är den som har mest ekonomiskt styr och koll på det, Bengt i Cardigans är den som är mest bevandrad i sånt…
Petter har hand om ekonomin i Mopeds.
Per: - Petter har hand om ekonomin i Mopeds, Fredrik i Soundtrack Of Our Lives har en doktorsgrad i ekonomi. Swan Lee-trummisen är den som håller i allt det ekonomiska och allt administrativt och hemsidan och det där. Yebo: han spelar trummor i alla Danmarks band (Maurits gapskrattar) och han har hand om pengarna och…
Maurits: -… alla Danmarks pengar!
Per: - Så Animal är faktiskt helt ute och reser, det handlar inte alls om honom längre.

Intervjun till världens kanske längsta artikel om Eggstone är över och Per skjutsar mig till stationen i sin nya bil. Sedan sitter jag på tåget med en varm känsla i magen och ett aldrig slocknande hopp om att Eggstone snart ska släppa en ny skiva. Per har ju lovat… nästan.

/Pop-Sara

fredag 11 januari 2008

Mer material kommer

Oj, nu blir jag helt stressad här (fast på ett bra sätt)! Mindre än ett dygn efter att jag lade upp första artikeln på Fozzie har fem underbara vänner redan länkat till mig, så nu måste jag sätta fart och lägga upp mer material. Jag kommer lägga upp så mycket material från gamla nummer av Fozzie som jag bara kan, plus nya artiklar när jag är färdig med dem: Säkert!, Shout Out Louds, The Wombats, Universal Poplab och Tokyo Police Club är på gång. En lite roligare design är också på väg…

Men tills jag fått upp allt det där kan ni ju läsa lite mer på mina fina länkande vänners bloggar (länkar till höger):

Christopher Hansby - göteholmiten som blivit min bästa Malmö-vän som jag kan göra allt med,

Anna & Frida Riklund - fina Anna som jag träffade precis när jag flyttade från Stockholm, men som i alla fall nu sitter där uppe och är min finaste bästis (och bloggar med sin syster),

Herr Martin Alarik - mannen som lärde mig vikten av att “en japanpress är ju alltid en japanpress”, som skrev i Fozzie ibland på 90-talet och som fixade så att jag fick min första eggstone-vinylsingel,

Conan the Librarian - min käre vän dubbel-Per som är den ende som lyckats med konststycket att gå från att vara mitt hatobjekt till att bli en favvokille,

Fashionista - coolaste tjejen som bloggar om både mode och böcker och fixar allt hon vill ha på ett sätt som är djupt imponerande (hej Jacob)!

torsdag 10 januari 2008

Timo Räisänen

Söndag 16 september 2007
Medan porten slår igen bakom mig vänder jag mig om och kastar en blick upp mot köksfönstret till lägenheten vid Telefonplan i Stockholm där jag bott i sju år, sväljer klumpen i halsen och sätter mig i bilen. Jag styr ut på E4:an och sätter igång en noga utvald låt; först bara plockande gitarr och en bit in låten kommer textraden "Give me strength to follow through. Everything good must come to an end, oh it shall come to an end". Jag är på väg att lämna mitt gamla liv och börja en helt ny och oviss tillvaro i Malmö och ingen annan låt kunde ackompanjera det bättre än "Michael". "I still feel like I'm running, running, running, running". Soundtracket till mitt liv hösten 2007 är skrivet av Timo Räisänen.


3 november 2007
Jag kommer till KB i Malmö klockan 17, slår en signal till Hans Olsson, Timo Räisänens högra hand, medproducent, keyboardist och turnéledare och får veta att de är på väg men ett par minuter bort. Snart kommer vanen och stannar framför mig. Hans hoppar ut först, hälsar på mig och presenterar sedan Timo, som kommer bakom, för mig. Vi skakar artigt hand, men sen kan jag inte låta bli att påminna honom om att vi setts förut, när jag intervjuade honom på just samma ställe fyra år tidigare, den gången ihop med Her Majesty. Även om det var ett tag sen känner han igen mig, och kommer ihåg att det var en bra intervju.
Vi går upp i logen och Timo erbjuder mig valfri dryck från kylen, och till slut fastnar vi båda för att ett glas rödvin vore gott. Det finns inga glas, men en kille som jobbar på KB går iväg för att fixa.
Timo har gjort tre soloskivor; "Lovers Are Lonely" 2005, "I'm Indian" 2006 och nu "Love Will Turn You Around" 2007.
Tycker du att du har utvecklats musikaliskt mellan dina tre soloskivor?
- Ja, det... tycker jag.
Hur?
- Mina skivor har utvecklats såtillvida att... eller äh, jag vet inte, det har mest berott på vad jag har känt för att göra. Men det har ju blivit fetare och fetare för varje skiva. Och senaste skivan, "Love Will Turn You Around" blev ju min hårda skiva, nånstans. Som det känns nu så tror jag inte att det kommer bli lika hårt nästa gång. Men jag har haft ett uppdämt behov av att göra hårt, och så har jag gjort sådär halvhårt, så nu kändes det bra att göra riktigt hårt. Men personligen så utvecklas jag hela tiden tycker jag, ibland utvecklas jag mer och ibland utvecklas jag mindre. Jag har haft så bråttom med att göra de här plattorna så att jag har ingen riktig distans, jag har inte hunnit utvärdera.
Tänker du fortsätta i samma takt då?
- Nej. Inte nu i alla fall. Nu väntar jag lite med nästa skiva. Det kändes väldigt naturligt att göra de här tre så snabbt, men nu ska jag vänta lite och se vad som händer. Ta det lite lugnt också. Det kan bli intressant. (Timo skrattar till)
Jag ska fråga från min kompis Rasmus om du tänker fortsätta nu när du redan har gjort världens bästa låt?
- Åh! Som är?
Jag tänkte att du kunde få gissa vilken du tror att det är, på senaste skivan.
- Jag tycker "My Valentine" är sinnessjukt bra, men jag tror att han tycker att "Sunday" är den bästa låten.
Nej, faktiskt inte.
- Jaså?
"Michael".
Timo ser glad ut och gnuggar händerna: - Ah, åhå, just det! Ja, den är bra också. Niels sa nåt väldigt bra, min gitarrist, han sa att "Michael" är den här skivans "Fear No Darkness, Promised Child". Han har en jättefin poäng i det, tycker jag. Ja, men den är bra. Eeh... vad var frågan nu från Rasmus?
Om du tänker fortsätta göra musik nu?
Timo skrattar lite: - Just det, så ja! Ja, det tänker jag faktiskt. Jag måste fortsätta, och jag vill fortsätta, jag älskar det jag håller på med riktigt mycket. Men som sagt, jag ska ta det lite lugnt. Det sa jag i och för sig innan båda de här skivorna också, och jag har redan börjat... det har börjat ploppa upp idéer. Men jag ska försöka tvinga mig själv - jag ska få barn också, i februari.
Grattis!- Tack. Det känns som att det kan bli en ganska naturlig liten paus där. Jag tror att det kommer nog göra mycket för min personliga utveckling.
Vi återgår till att prata om "Michael", och jag säger att när jag hörde den första gången tänkte jag direkt på The Polices "So Lonely". Timo berättar att trummisen Patrik Herrströms största idol är Stuart Copeland, och att Patriks briljanta trumspel på "Michael" definitivt är inspirerat av The Police. Fast det jag tänkte på var att där Timo sjunger "Running, running" påminner lite om hur Sting sjunger "So lonely, so lonely" och Timo nickar:
- Ja, just det! Bra! Jaa... Ja-a. Ja, men vi säger väl det då. Det är ju en skitbra låt! Jag har skitsvårt att se hur jag skulle kunna bli inspirerad, jag skriver på ett så konstigt sätt - eller jag skriver så... det är som ett rus när jag skriver, det är väldigt mycket ett flöde från mig när jag skriver, och jag tänker väldigt lite, så jag har svårt att se såna där kopplingar, folk måste tala om det för mig. Men det är säkert så, att den har legat på lur nånstans. Bra!


Vad handlar texten om?
- Michael är min bror och han bor i New York. Vi har glidit isär lite - vi var bästa kompisar i hela världen under uppväxten, trots en ganska stor åldersskillnad, han är fem år äldre än jag. Men han bor i New York och vi har inte pratat på skitlänge, och när vi pratar så är det ganska... det är ganska forcerat liksom. Så jag ville skriva en låt till honom. Den handlar om lite allt möjligt, men själva grundkonceptet är att jag behöver en vägledare, för att ge mig styrka. Sen om det är min bror som är den vägledaren, det är en annan fråga. Men den är lite ett brev till min bror.
Timo använder då och då personnamn i sina texter, men det visar sig att Michael är det första namnet på en verklig person han använt:
- Och det var ett rätt svårt val för mig att göra. Jag funderade ganska länge, och det kändes jättekonstigt att göra det. När jag skrev den så var det ju jätteinnerligt och jättebra sådär, men just att lägga den på skivan blev jättesvårt.
- Men nej, just namn använder jag namn som jag tycker låter bra helt enkelt. Det är namn som får det att svänga. Marie till exempel är en jävla massa människor som jag har träffat, och även mig själv till stor del. "Sweet Marie"-situationen är ju en situation som jag tror de flesta har råkat ut för eller kommer råka ut för. Just att man befinner sig - och det är inte ens bara relationsmässigt, utan situationsmässigt - att man är i en situation som man vet inte är hållbar och inte är bra och man stannar kvar ändå, för att det är så enkelt. Skitmånga av mina låtar handlar om just det, att våga bryta upp.
Hans dyker upp och hittar en läsk i kylskåpet: - Trocadero!
Timo: - Det blir inte mycket bättre än så.
Han återgår till ämnet: - Hela "Lovers Are Lonely" handlar ju om det. Nu ska vi få vin!
Timo reser sig och går bort till köksdelen av logen för att hämta varsitt glas rödvin till oss.
Medan Timo är uppe passar jag på att säga: Texten till "Sweet Marie" är väldigt väldigt bra.
- Tack så hemskt mycket! Trevligt att höra. Ja, den är jag nöjd med. Gillar du skivan?
Ja, jag tycker den är absolut den bästa du har gjort, jag har lyssnat otroligt mycket på den sen den kom. Jag tycker den är en riktigt riktigt bra skiva, förut har jag mest gillat singlarna men inte riktigt hela albumen.
Timo sätter sig igen: - Fan vad roligt att höra! Tack. Du har en jättestor poäng där. Den här skivan, när jag skrev den så kändes det som det var liksom elva hits, i princip. Eller det var nästan det jag gick in för att göra. Jag ville skapa en skiva för... jag tänkte lite på hur folk lyssnar på musik nu, att allting laddas ner, så själva låten blir så mycket viktigare. Men det är ju jävligt schysst med skivor som är en resa liksom, som börjar på punkt A och det slutar... ja - och jag tycker "Lovers Are Lonely" är en ganska bra resa. "I'm Indian" blev ett mellanting, det är låtar och sen så är det lite... "I'm Indian" är mycket sådär en påfågelsskiva, att jag visar upp "titta vad jag kan". Det är roligt. Det ska bli jävligt intressant att se vad jag hittar på härnäst faktiskt, jag ser skitmycket fram emot det. (Han skrattar till) Även om jag inte ska se fram emot det...
Jag skrattar och frågar om han inte kan göra en skiva och vänta med att släppa den, men det var det han försökte inför "Love Will Turn You Around" och det blev som att hålla tolv barn i huvudet som alla krävde något av honom:
- Skitjobbig skiva att göra faktiskt, den här.
Hur då?
Timo tar en klunk vin och tänker efter lite: - Den var otroligt krävande bara. Jag ville inte göra den, men så var jag tvungen att göra den, för låtarna krävde så mycket av mig. Jag hade egentligen behövt en paus. Jag har varit rätt stressad och grumlig i huvudet ända sen.. ända sen förra sommaren. Det är först den här helgen som jag har börjat må riktigt bra igen.

Timo inledde spelningarna under höstturnén med skivans inledningslåt "My Valentine", som han berättar om:
- Jag kom på den här melodin ganska tidigt, den här sjutaktsmelodin - den är ju jättekonstig egentligen, fast den låter inte konstig när man lyssnar på den. Jag är jäävligt nöjd med den melodin. Jag hade käkat nån middag hemma och så satt jag och kollade på tv och så bara ploppade den upp i huvudet, så jag bara spelade in den på min telefon. Så gick det ett halvår och så plockade jag fram den igen, och "okej, nu ska jag skriva en vers till den" och så blev det den versen som är så otroligt poppig och annorlunda, och då kändes det som att då hade man hela den dramaturgiska... (han skrattar till) ...storyn, som jag behövde. Det är så lättsamt när jag säger att det finns ingenting annat i mitt huvud utom dig, liksom, och sen när jag har sagt det lite lättsamt så ger man en sån käftsmäll - jättedramatiskt! Den tycker jag om.
Jag påpekar att videon har vissa likheter med Kristofer Åströms "All Lovers Hell", och det får snabbt sin förklaring när Timo berättar att båda är gjorda av samma regissör: Robinovich. De flesta av Timos videos har annars gjorts av Wreck, bl.a. "Sweet Marie", "Fear No Darkness, Promised Child" och "Let's Kill Ourselves A Son".
"Love Will Turn You Around" - är det så?
- Ja. Det tycker jag. Det är så grundläggande och enkelt egentligen. Man behöver inte gå alls långt i sin hjärna för att haja det. Det jag menar är att vi måste återgå till hjärtat igen. Vi slås av så otroligt mycket skitinformation hela tiden, och man ska ha en åsikt om allting och det... (Timo suckar) Och det är inte så att man... ska man ha en åsikt om nånting, det är fine sådär, men det finns färdiga formulär för alla åsikter eftersom allting går så snabbt. Och då blir det så jävla konstigt, för folk har helt och hållet slutat lyssna på sig själva, det är bara all den här informationen som strömmar mot oss dagligen som intar oss, som gör oss. Och vi måste lite hitta tillbaka till kärleken och använda oss av kärleken; kärleken till oss själva och kärleken till andra, och försöka hitta tillbaka till nån form av medmänsklighet - och då kommer världen att vända på sig.
Menar du kärlek rent allmänt eller i ett förhållande?
- Nej, kärlek rent allmänt faktiskt. Det är lite sådär "kärlek framför politik" som jag försöker propagera. Jag är så evinnerligt trött på alla som bara klagar uppåt hela tiden. Man kan skylla allting på den store mannen i den vita rocken, och det är så tröttsamt och så onödigt, för ingenting kommer bli bättre om vi inte ändrar på oss själva. (sjunger i falsett) "Make a change, I'm talking with the man in the mirror"!
(Vi skrattar, och jag säger:) Ja, men det är ju sant.
- Ja, det är sant. Och dessutom har Roxette helt sant i den här "Listen To Your Heart" - det är den äldsta, en skitjobbig klyscha, man lyssnar inte på vad det är, men "listen to your heart", testa det. Det är otroligt bra. Jag hade ett fantastiskt bra samtal med mig själv igår på hotellrummet - en av de bästa kvällarna på riktigt länge, jag mår så jäävla bra idag.
Vad underbart. Vad kom du fram till då?
- Jag kom fram till att jag måste lugna ner mig lite själv, liksom, jag propagerar väldigt bra för det, fast jag har inte riktigt levt som jag har lärt på sistone. Jag har levt lite snabbt, jag har låtit hela världen gå förbi och handlat på lite instinkt. Det är skönt att göra det ibland också, att koppla bort sådär, men det var så jäkla skönt, jag hittade mig själv igår, det var fantastiskt - eller jag hittade mig själv den här helgen tror jag. Vi hade en otroligt tråkig resa till München och MTV Music Awards och det var helt meningslöst och jag förstod ingenting, jag hade skittråkigt och var tvungen att börja mucka med några engelsmän för att jag tyckte det var så tråkigt - försökte verkligen skapa ett bråk, (Timo fnissar till) vilket är väldigt olikt mig, men det var väldigt förlösande att ha så tråkigt - eller att komma till en sån meningslös och skapad tillvaro... det är så... konstigt. Men det var jävligt... tack MTV.
Jag såg inte det, jag köpte en tv först idag efter att ha flyttat hit för drygt en månad sen.
- Kolla inte på den för mycket, tv är det största hotet mot mänskligheten. 

Men det där om att leva snabbt då, du var ju känd som Duracellkaninen, känner du dig fortfarande som en sån?
- Njae, det gör jag nog inte. Fast jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag har blivit istället, för jag har fortfarande ganska mycket energi och så. Fast den Duracellkanin jag har varit innan har varit... jag har varit rätt otrolig i vissa stunder, med vad jag har orkat göra - jag har rättare sagt orkat hur mycket som helst hela tiden och levt så jäkla hårt alltså, samtidigt som jag har haft all den här energin och mått skitbra så har jag varit... ja, rätt hårdrock faktiskt (han ler stort).
- Men jag vet inte riktigt... Musikaliskt så känns det som att jag bara får mer och mer energi hela tiden, av nån konstig jävla anledning, och mer och mer lust också. Jag tror jag har kommit underfund med ett annat belöningssystem för mig själv vad gäller musik och matlagning och såna grejer som jag gillar. Jag vet inte... som sagt, jag har inte riktigt kommit underfund med vad det är, men... sen så har jag glömt frågan också. (vi börjar båda skratta)
Duracellkaninen?
- Jo men jag är väl fortfarande det, kan man väl säga, men på ett lite annat sätt kanske.
Du verkar glad och energisk jämt - jag läste i en intervju i Groove tror jag det var, där du berättade att efter du skilde dig kände du att "nu måste jag vara ledsen ett tag", men sen efter två veckor "var det tjofaderittan lambo igen"?
- Jaa, två dagar faktiskt. (vi börjar båda skratta igen) Ja.
Men kommer det på dig efteråt, eller är du alltid så glad?
- Nej, jag är alltid så glad. Och stundtals har jag varit rätt rädd för att "shit, jag kommer åka så jävla stenhårt in i väggen!" men... jag är för gammal för att åka in i väggen - eller förutom om jag får en stenhård 30-årskris, fast då borde jag redan ha fått den, för jag har redan förlikat mig med hela den åldersgrejen. Ja... nej... jag vet inte vad det är faktiskt.
Jag säger att jag inte tror att alla är gjorda för att gå in i väggen, och drar en parallell till mig själv och när jag i våras blev dumpad efter ett 11 år långt förhållande, uppsagd från jobbet och min mamma blev allvarligt sjuk, allt inom loppet av tre månader, och jag kände att jag väl borde säckat ihop och blivit depimerad, men vad skulle det tjäna till?
- Nej. Nä, det är ju det. Men då har du ju rätt bra kontakt med dig själv också.
Är det så det är kanske?
- Ja. Ja. Och det är nog viktigt att man inte flyr så snart det är nånting, att man inte bara... (illustrerar att han drar)
Jag flyttade till Malmö i och för sig, det var väl att fly.
- Ja, fast alltså att byta miljö är ju fantastiskt, det är... yay! (ler stort) Yay, byta miljö!! Befinner man sig i en situation som inte är bra då ska man byta situation, och då ska man byta så mycket som möjligt, det är feng shui, det är... Är man kvar på samma ställe där man har upplevt en jävla massa trist och grått så är allt däromkring laddat med så jävla mycket dålig energi, och det kommer påverka en. Det gör det. Flyttar man så får man en nystart, och det är omtumlande och kan vara jobbigt i sig, och det kan vara en jävla väg att gå där i början som kan ta, det kan ta ett halvår där man känner sig jävligt knäckt, att man känner sig rotlös. Sen när det är över och man kommer förbi den inledande tiden så blir det så mycket bättre.
Då får jag lita på dig där då.
- Ja, men det blir det. Det blir det. Det är bara att... ha kontakt med dig själv och se till att liksom... ta hand om det du kan ta hand om, rent medvetet, så skapar man de bästa förutsättningarna så blir det bra - sen får man ha lite tur också för att det ska bli riktigt bra, men är man en bra människa så: love will prevail.
Grymt!

Jag tycker jättemycket om att intervjua Timo: han tänker verkligen efter medan han pratar och säger kloka saker, och känns alltid väldigt närvarande och entusiastisk. Jag såg också otroligt mycket fram emot kvällens spelning, för jag hade dittills bara sett honom live en enda gång, på Hultsfred 2004. Den spelningen hade jag inga förväntningar på, men den visade sig bli årets bästa konsert alla kategorier: luften var sprängfylld av kärlek från både publiken och scenen och jag hade ett leende fastklistrat från öra till öra under hela spelningen. Har man någon gång sett Håkan Hellström (som Timo brukade vara parhäst med) live så tror man lätt att det är ungefär höjden av sprittande glädje man kan se på en scen, men jag skulle nog säga att för att föreställa sig en Timo-konsert så får man dubblera alltihop.
Är det alltid så?
Timo tar en klunk av sitt vin och börjar eftertänksamt: - Mmmm! Inte såå mycket kanske, men det är väldigt väldigt speciell stämning på mina konserter, och det är väldigt mycket kärlek.
Det hade däremot börjat bli lite av en vanesak att Timo klädde av sig på spelningarna, men han berättar:
- Jag har fått lite förbud från Joel, min käre basist, mot att klä av mig. Han tyckte att "nu får det fan räcka". (jag börjar skratta, och Timo ler nästan lite generat) Och jag håller med honom, verkligen. Men blir det sån kärlek i luften och publiken skriker och det känns att de skriker av rätt anledning, så är det klart att jag klär av mig.
Men varför började du med det från början?
- Jag gillar att vara naken, helt enkelt. Jag gillar inte att vara svettig och ha svettiga kläder på mig. Jag gillar inte att ha kläder på mig särskilt - eller det gör jag i och för sig, jag kan inte sova naken till exempel. Jag vet inte vad det är, det är nåt konstigt. Men... ja, det började på ett helt naturligt sätt, och sen så blev det mer och mer en publikkontaktsgrej.
Vi kommer in på 22-Pistepirkko, eftersom Timo har deras logga tatuerad på bröstet. Han gjorde tatueringen redan när han var 16, men inte för att bandet egentligen är så fantastiska, men han tycker att loggan är otroligt snygg, plus för att han gillar boken "Moment 22", som han då just läst:
- Jag tyckte det var häftigt att en snubbe kommer och skriver en one hit wonder-bok - allt annat han har skrivit är skitdåligt - men han skriver en one hit wonder-bok som myntar ett uttryck, det är fantastiskt häftigt! Och den boken är väldigt bra. Och uttrycket är väldigt bra, det är väldigt användbart. Så ja, så gjorde jag det. Bandet är bra, för all del, de har släppt tre riktigt bra skivor, sen så har de släppt några otroligt tråkiga skivor också.
Det var tal om att Timo skulle producerat 22-Pistepirkko för några år sen, men det blev inte av. Timo berättar om var han spelat in sina egna skivor: tillsammans med Hans spelar de in alla grunder i Svenska Grammofonstudion i Göteborg, och sedan lägger de på detaljer i Hans egen Studiotvå, som faktiskt precis flyttat in i just Svenska Grammofonstudion.
Producerar du fortfarande mycket?
- Jaa, jag har producerat en otroligt bra skiva som kommer nu snart, Ida Maria heter hon. Det blir bra, det var väldigt roligt. Jag och Hans - jag gör allting med Hans (han skrattar till), Hans är... min liv...rem. Eftersom vi startade hela Timo Räisänen-grejen tillsammans, vi kände varandra inte alls då och flyttade ut till en liten stuga utan rinnande vatten i två månader liksom, det lade grunden till nånting som är fantastiskt.

Hur hittade du honom från början då?
- Han praktiserade på en studio där jag spelade in en platta med Her Majesty, och så träffade jag honom där och började prata med honom. Då var det inte en musikalisk grej, utan det var bara... det var inget personlig... jag vete fan vad som fick mig att fastna för honom. Efter att vi hade pratat i fem minuter nästan så sa jag "Jag ska spela in en soloplatta, vill du vara med?". Och så blev det så. Han kan tyda mig väldigt bra, och har dessutom ett väldigt bra sinne för musik själv, vi funkar väldigt bra ihop. Vi funkar på olika plan.
Är han med på låtskrivandet också?
- Nej. Arrangemangen är han högst delaktig i, men låtskrivandet är bara jag, och sen så är det en kille som heter Daniel Alexander också, som är min... min musa lite. Jag brukar träffa honom en gång per skiva liksom och sitta med honom. Med honom kom "Michael" och "Come Sunshine" till, på samma kväll. Han säger såhär "Ja, okej, nu har du de här låtarna på din skiva. Du skulle behöva en no-brainer", sa han till mig. "Vad är en no-brainer?" "Du får bara använda ett ackord" och så sa jag "Får jag använda två ackord?" "Ja, okej, två ackord får du använda" och då skrev jag "Come Sunshine" på en och en halv minut tror jag. (skratt) Och sen så sa han "Ja, så behöver du en ballad, och jag vill helst inte att den ska handla om kärlek" och då skrev jag "Michael". Den var en ballad i början och sen så speedade vi upp den.
Vi fortsätter prata om band som gör maffiga ballader och kommer via Snow Patrol och Keane vidare in på Radiohead som släppte sin senaste skiva för nedladdning på sin hemsida.
- Jag har precis upptäckt iTunes. Jag har haft en ganska lång period när jag inte har... där jag inte har fått ny musik över huvud taget, för jag har vägrat, jag vägrar ladda ner musik olagligt. Jag har aldrig aldrig gjort det och jag kommer aldrig göra det. Jag tycker att det är så grundläggande fel och helt idiotiskt att det finns en...
Ja, att folk tycker att det är okej.
- Ja, det är helt sjukt. Det tycker jag att iTunes har kommit och räddat, man kan gå in och lyssna på 30 sekunder och sen så kostar det bara 90 spänn. Och det går så snabbt och det är bra kvalitet. Yay iTunes.
Timo sjöng i Göteborgs domkyrkas gosskör (världens näst bästa) i fem år och säger att det verkligen påverkat hans sätt att göra musik:
- Jag lyssnar mycket mer på klassisk musik än jag lyssnar på popmusik. Och har alltid gjort. Och det påverkar mig. Även om jag alltid när jag säger det tänker på Yngwie Malmsteen som tackar Vivaldi på sina skivor...
(Jag börjar skratta och Timo fnissar också till.) Det vore väl nåt att börja med!
- Ja! Man borde kanske göra det. Men ja, jag inspireras väldigt mycket av det, och just tiden i kören inspirerar mig mycket. Det är väldigt härligt att vara en del av... att framföra musik som riktigt stora genier har skapat och ha en roll i nånting stort, det är jävligt häftigt. Och det kan man använda sig ganska mycket av, liksom att en stämma - typ en altstämma, som inte kommer fram, den får inte komma fram nånting på ett helt stycke, men tar man bort den så är det inget gött längre. Magin kan finnas i saker som inte hörs, det är häftigt.

Jag börjar fråga Timo om lite låttexter, och han säger att "I Wash My Mouth With Soap Before I Go" skrev han för att han har Tourettes syndrom.
På riktigt?
- Nej, det tror jag inte. Fast jag svär skitmycket och har ett jättestort behov av att säga snuskiga saker. Och "I Wash My Mouth With Soap Before I Go" handlar om att jag ska hålla mig tillbaka, jag ska inte onanera, du vet, det är händerna på täcket, och inte svära och leva gudfruktigt tills jag är tillräckligt bra för den där tjejen.
Jag blev lite nyfiken när jag läste igenom texterna till de gamla skivorna: "Mr Saturday", är det en riktig person?
- Ja, det är det. Det är min tjejs ex-kille. Han är inte Mr Saturday längre.
Men vad innebär Mr Saturday då?
- Mr Saturday är en person som har tappat all tilltro till kärleken och tillber istället lördagkvällen. Och maken till person som inspiration, jag måste nog tala om det för honom snart, nu är vi ganska goda vänner och jag måste tala om för honom att han var inspirationen till en av de absolut bästa texterna jag har skrivit någonsin. Jag tycker att texten till "Mr Saturday" är troligtvis det bästa jag har skrivit. Varenda ord svänger så bra, samtidigt som varenda ord har sin betydelsefulla plats i låten. Äh, skön snubbe.
Tycker du fortfarande att "Lovers Are Lonely"?
Timo funderar lite: - Jaa... fast det har aldrig handlat om att älskande per se är ensamma. Det var mer ett varningens ord, just det här att när man är i en relation, eller en situation där inte allting är bra så kan man bli så otroligt mycket mer ensam, för att i och med att den här situationen eller relationen tar upp så stor del av ens medvetande så skärmar man bort så mycket annat som man hade kunnat ta till sig annars. Och det är det. Och det ser jag ganska ofta, det är många... Sen så är det ju det här, det är många som hittar kärleken som totalt stänger av allting annat, och de kan ju vara hur lyckliga som helst, men det finns ju en fara... Det skall man ju göra i början tycker jag, det är klart man ska bara hänge sig åt det, men att göra det för länge kan ju göra att man blir otroligt inskränkt och tappar väldigt mycket av en själv som person.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Jag vet faktiskt inte. Jag försöker tänka så lite som möjligt på intervjuer, så att jag svarar direkt, och jag försöker tänka så mycket på svaren när jag får dem. Och det är både på gott och ont, för det finns en del såna frågor som jag faktiskt borde ha klara svar på, som till exempel... lite sådär grundläggande frågor som rör skivan och så, såna där säljfrågor, man borde ha lite mer sälj kanske, men jag vill inte ha det, för det blir så tråkigt för mig själv också.
Jag har ju bara intervjuat dig en gång förut i och för sig, men jag kommer ihåg att det var jätteroligt, för att du säger en massa kloka saker.
- Bra. Då har jag lyckats. Så att jag vet inte, man får ställa frågor och så...
... och se vad som händer.
Har du bestämt vad ditt barn ska heta?
- Ja. Men jag säger det inte.
Både flick- och pojknamn?
- Ja.
Vilken är din favoritmupp?
- Miss Piggy tror jag. Ja, jag tycker om Miss Piggy. (han funderar lite) Jaa, Miss Piggy, hon är otroligt bra! Det var en väldigt bra fråga!
Det är ju för att mitt fanzine heter Fozzie.
- Ja precis. Fozzie är bra också, fast Fozzie är så...
Han är lite sorglig.
- Ja. Nej, Miss Piggy är min tjej.
Kermit sa du sist.
- Gjorde jag det? Kermit är också bra. Fast Kermit är nog mer lik mig då, tror jag. Ja. Ja, det är rätt intressant - inte för att jag är mer lik Miss Piggy nu, men. Jag har nog börjat ha ännu bättre kontakt med min kvinnliga sida ändå. Kanske.
Jag tittar på mitt frågepapper och inser att jag missat att fråga om några låtar som jag tänkt, så jag går tillbaka till texterna.
"Fear No Darkness, Promised Child" och "Let's Kill Ourselves A Son" - vad handlar de om egentligen? Det är ju väldigt dramatiska titlar.
- Ja. "Fear No Darkness, Promised Child" handlar om - eller det är... det är en vaggvisa, min version av en vaggvisa, eller en tröstvisa, helt enkelt.
Till ett särskilt barn?
- Jag fick ganska mycket barn omkring mig just i den vevan, både min bror och min syster fick en massa barn. Men sen så är det samma sak där, det är till mig själv också, att vara stark och... härda ut när det är lite svårt. "Let's Kill Ourselves A Son" är en politisk låt. "Let's Kill Ourselves A Son" är vad jag tror att krigsgubbarna säger till varandra när de ska visa sin makt. Och det är liksom Al Quaida och USA, same shit liksom, precis likadana, det handlar om makt helt enkelt. Och just "Let's Kill Ourselves A Son" var, jag ville väcka den här bilden att det faktiskt är människor som dör, det är inte bara siffror. Man tittar på nyheterna och om det är 600 000 som dör eller om det är 6 personer som dör, det betyder ingenting längre. I det fallet så handlar det bara om att få in annonspengar när man gör nyheter, och att göra själva nyheterna så intressant som möjligt. Och det gagnar ju krigsmånglarna liksom. Människors liv: det är en mamma, det är en kvinna som har fött en son, och den där personen är precis lika - eller kanske inte precis, för att alla är annorlunda - men det är en människa som din bästa kompis, och så är det 600 000 såna som dör, och det blir bara statistik, det är bara ett sätt för dem att visa sin makt, det är det det handlar om.
Patrik, som nyss kommit och satt sig i soffan frågar: - Vad snackar ni om?
Timo: - "Let's Kill Ourselves A Son"
Patrik: - Idioternas moder är alltid gravid.
Timo: - Band of philosophers!
Ja, haha!
Då är jag ganska klar.
Patrik: - Fick du med mitt citat?
Japp!

Kvällens spelning blev precis så bra som jag hoppats, och efteråt hängde jag med Hans och Joel i några timmar och hade turen att få höra en låt av Roenik, som är Joels och Niels andra band - kanske hamnar de också i Fozzie så småningom. Håll utkik...
Timos liveband:
Hans Olsson - keyboards
Niels Nankler - gitarr
Joel Magnusson - bas
Patrik Herrström - trummor
/Pop-Sara