Jag möter upp Hans Olsson Brookes i foajén på Debaser
Medis den 8 december 2012. Hans spelar keyboards och percussion samt körar med
Timo Räisänen, och är dessutom turnéledare. Nu är hans uppgift att föra mig
till Timo för en intervju; min fjärde med honom - den första var när han var
med i Her Majesty, den andra när han spelade i Malmö på "Love Will Turn
You Around"-turnén 2007 och den tredje 2010 när han precis släppt
"The Anatomy of Timo Räisänen".
Turnéns backdrop
Jag älskar att intervjua Timo - eller ja, inte bara det: jag älskar hela grejen med Timo, för att vara helt ärlig. Redan när han spelade med Håkan Hellström fascinerades jag av hans energi och scennärvaro, fortsatte med att följa Her Majesty, där han gjorde låtar tillsammans med Måns Jälevik (tidigare Sludge Nation), och från det att jag första gången såg honom solo med sitt eget band i Teaterladan på Hultsfred i juni 2005 har jag varit helt såld på Timo live. På skiva kan jag tycka att han är lite ojämn mellan varven, men live finns det ingen som slår honom och hans band. Det är få artister som ger så mycket av sig själv på scen och som dessutom får så mycket tillbaka från sin publik - av de drygt 1 000 spelningar jag varit på i mitt liv så ligger Timo Räisänen definitivt på topp 5 på listan över dem som gjort mig lyckligast. På den här turnén åkte jag till och med till både Nyköping och Uppsala för att se dem utöver Stockholmsspelningen just för att det gör mig så glad.
Och det är just som den superenergiske underhållaren
på scen som de flesta känner Timo Räisänen; killen som vann P3 Guld för årets
manliga artist 2007 och Guldmicken för bästa liveakt 2008 och som några år före
det visade rumpan i Håkan Hellströms "Kom igen Lena!"-video.
Men det som gör Timo lite extra intressant är att när
jag intervjuar honom visar han upp en annan sida; då blir han lugn och
eftertänksam, han tänker noga medan han pratar och väger sina ord, och det är
lätt att komma in på andra ämnen än musiken, för att han har väl genomtänkta
åsikter om vitt skilda frågor.
Timo under intervjun
I september släpptes Timos sjätte album, "Endeavor".
Jag har läst att du
sagt i tidigare intervjuer att du är sjukt nöjd med den här skivan. Är du
fortfarande det nu när ni liksom har jobbat in den?
- Ja. Det är jag. Och det förvånar mig ganska mycket.
För att?
- För jag brukar alltid komma på lite smågrejer som
jag börjat åtminstone undra över - men inte på den här.
Har du kunnat
konstatera vad det beror på?
- Jag tror det beror på att jag jobbade så mycket
hårdare med att skriva låtarna, så jag eliminerade alla risker till fel. Och
jag nöjde mig inte med att känna att det var en go' låt, utan varje ton var
tvungen att fylla en ordentlig funktion, inte bara vara där för att fylla ut
eller leda fram till nästa grej som skulle hända.
Medan Timos livegig alltid brukar få bra recensioner
har hans skivor ofta fått ganska ljumma mottaganden i pressen, och det var
samma sak med "Endeavor".
Tar du åt dig av dåliga
recensioner?
- Naee, den här gången… Jag tog åt mig mer förr, på "Love
Will Turn You Around" tog jag åt mig rätt mycket faktiskt. De har varit så
jävla korkade, de dåliga recensionerna på den här skivan. På förra skivan så
hade de liksom lite poänger, men på den här så är det bara att jag inte är…
fräck just nu. Jag är inte på hipstermenyn just nu. (han skrattar till) Och då
blir det bara larvigt, de pratar fortfarande om (han förställer rösten)
"han ställer upp i sån där familjeunderhållning" och tycker att det
där är nån tes som skulle förklara nånting - jävligt märkligt. Så att nej.
- Däremot blev jag lite förvånad, för jag trodde
verkligen att… eller jag hade nog hoppats att fler recensenter tog sitt jobb på
allvar, men jag borde inte blivit särskilt förvånad, för att det handlar om så
väldigt mycket mer än om musik, att skriva en recension, det handlar om deras
osäkerhet och deras… det handlar mer om dem än vad det handlar om musiken
väldigt ofta, tyvärr.
På Debaser Medis 8 december
På "Endeavor" har Timo för första gången jobbat med en annan producent än Hans Olsson Brookes (som producerat alla tidigare skivor tillsammans med Timo), och valet föll på Pelle Gunnerfeldt, mest känd som gitarrist i Fireside och som producent åt The Hives och Sahara Hotnights.
Varför valde du att
jobba med en annan producent?
- För att det var dags att testa nåt annat.
Musikaliskt, eller för
din del, eller både och?
- För allas del, tycker jag. Men framför allt för min
del. Eller framför allt för hur mina skivor ska se ut, hur jag vill att mina
skivor ska se ut. Jag gjorde ju det för att testa nånting annat så att det
utvecklas hela tiden, så att man inte står och stampar på samma grej.
På tal om produktion så blev det nyligen en liten
snackis på Twitter om "Love Will Turn You Around", där bland annat en
kille i Chicago skrev att det är den bäst producerade skivan han hört i hela
sitt liv. Timo berättar att det då och då hör av sig folk från andra länder som
gillar hans musik, vilket är roligt.
Håller du med då, är
det den bäst producerade skivan nånsin?
- Ja, den är väldigt bra. Den låter fantastiskt bra.
Eller ja, jag kan inte säga det. Men det är en höjdpunkt.
Hans
Timos första fyra skivor kom med bara ungefär ett års mellanrum (2005-2008), men sedan dess har det gått lite långsammare. Innan den senaste hann han med att skriva nästan en hel skiva med svenska texter, men den slängde han, fick ny inspiration och skrev "Endeavor".
Var det inga av de
svenska låtarna som var tillräckligt bra att jobba vidare med, eller var det
bara att du kände att du behövde börja om från början?
- Joo… några av låtarna var skitbra - eller ganska
många av låtarna var rätt jädra bra faktiskt. Men de var ganska spretiga och
många av dem var ganska så o-Timo, medan några var väldigt sådär tidiga Timo.
En låt översatte jag rakt av, men den kom inte med på skivan, men den blev bra
på engelska också. Men det var att jag ville bara börja om, jag blev så peppad
att börja om så att det rann på ganska så naturligt. Jag började kräkas ur mig
låtar igen. (han ler) Och det är svårt, när man har skrivit en låt så har den
en själ, och då är det svårt att göra nånting annat med den. Jag låg faktiskt
nu i morse och funderade på en av de svenska låtarna och började nynna på den:
"det är en grym melodi, man kanske ska översätta den". Men den är…
det är den låten. Man ska inte… fuck with that! (han skrattar till)
Men du kan inte göra
den som en b-sida då? Fast det är klart, man släpper ju inte singlar på det
sättet längre…
- Eller göra en Laleh. Ja, vi får se.
Timos band var konstant
från början 2005 och ända fram till våren 2011: keyboardisten Hans, som jag
redan nämnt, Niels Nankler på gitarr, Patrik Herrström på trummor och basisten
Joel Magnusson - men efter förra skivans turné hoppade Joel av och ersattes av
Mattias Tell.
Förutom att byta producent testade Timo även det nya
draget att skriva låtar tillsammans med Niels och Mattias. Han har bara skrivit
enstaka låtar tillsammans med någon annan tidigare, men på “Endeavor” är alla
låtarna skrivna tillsammans med antingen Niels eller Mattias.
Hur kom det sig?
- Jaa, jag ville (skratt). Och det kommer jag
fortsätta med. Det här med en extern producent, det har jag ingen aning om hur
jag tänker fortsätta med, men att skriva låtar med andra och framför allt Niels
och Mattias, det är jag sugen på att göra NU. Det brukar vara så att när jag
släpper en skiva och börjar turnera så finns inte låtskrivande i mina tankar
över huvud taget, men nu är jag jättesugen på att sätta mig med dem och skriva.
Det var väldigt trevligt. Och blev väldigt bra. Jag har alltid skrivit bra
framför andra.
Hur då framför, menar
du?
- Om jag håller på och skriver och jag får in nån i rummet så får den personen
en musa-effekt. Och det har alltid blivit väldigt bra låtar om det är nån som jag
gillar. Och här märkte jag när vi skrev tillsammans att det blev så för båda
två, att man påverkade varandra och bara levde på varandras energi.
Mattias och Timo
I en intervju som du gjorde med tidningen Gaffa sa du att du efter du gjort halva skivan började tänka på din publik och ville göra skivan mer lättlyssnad och inte provocera som du kanske gjort tidigare med vissa element. Är inte det lite farligt att börja tänka på vad andra vill mer än vad man själv vill?
- Fast jag tror att det var ett bullshit-citat faktiskt.
Jag vet inte om jag försökte säga nånting annat, men… Jag har inte samma behov
av att provocera på mina skivor, det hade jag väldigt mycket förut, och då
tänkte jag rätt mycket på publiken. Alltså, det var ju inte bara för min egen
skull som jag satte dit en "Sunday" mitt i allting liksom, utan det
var ju för att visa att "fuck you, I do what I want". Och den grejen
har jag inte längre. Eller jag har inte känt det behovet över huvud taget. Fast
nu har jag känt det i och för sig igen. (han ler och harklar sig) Äh, jag vet
inte. Man är så föränderlig.
När jag ber om fler exempel på vad han gjort för att
provocera på tidigare skivor nämner han att han avslutade "I'm
Indian" med låten "Mummy", ett nästan sju minuter långt sorgligt
epos, och att han tog in Thomas Rusiak på samma skiva, och att över huvud taget
lägga jättelugna pianoballader bredvid studsiga upptempolåtar:
- Att det går så mycket upp och ner.
Vi börjar prata om saxofonsolot i låten
"Endeavor", och Timo kommer på sig själv:
- Ja det var väl kanske lite för att provocera då! (han
skrattar till) Det var jag och Pelle som kände ganska samtidigt att "fan,
det hade varit jävligt häftigt med ett saxofonsolo". Och det var nog rätt…
jamen, nämen… ja, okej: jag tar tillbaka allting jag har sagt om det här med
att provocera, jag har fortfarande lika stort behov av det! För att det var ju
faktiskt väldigt mycket därför. Att jag tycker att nånting är jäkligt bra, men
jag är helt medveten om att folk kommer tycka att jag är helt dum i huvudet när
jag gör det. Och när jag gjorde den grejen, jag fick ju hela mitt skivbolag
emot mig. De tyckte jag var heeelt galen. Att jag hade gjort den största
hitlåten som jag nånsin har kommit i närheten av, och så förstör jag den med
ett saxofonsolo. Men grejen är att det saxofonsolot är så oklanderligt gjort,
det är så väl genomfört, det är ett så jääävla bra saxofonsolo! (han ler) Det
är en så jädra snygg och grym tjej som spelar det också. Ja, det var helt
otroligt roligt att göra den låten.
Hans och Niels
Jag tänkte på texterna, jag tycker det är ett par teman som återkommer som känns som att du är rätt ensam om att sjunga om: dels gräl och dels otrohet. Hur kommer det sig?
- För att jag tycker att det är intressant. Bara. Jag
tycker gräl är jätteintressant! För att det är en sån balansgång - det kan vara
otroligt givande, alltså verkligen givande, ett ordentligt gräl kan ge
fantastiskt positiv energi åt ett förhållande i tre år framöver.
Om man gör det på rätt
sätt då?
- Hmm, jaa… om man gör det på rätt sätt? Det var
intressant sagt...
Ja, och inte bara
klandrar varann och slänger skit på den andra?
- Jaa, fast det har väl med människorna att göra, om
man bara slänger skit på varandra så är det… det är ju också rätt intressant,
att man börjar slänga skit på varandra. Men det… nää, det kan behövas också -
om man börjar gräla om nånting som är relativt stort, relativt viktigt och så
går det över till att man börjar kasta skit på varandra och det blir riktigt
riktigt hetsigt, och sen så lyckas man hitta tillbaka därifrån till ett
konstruktivt samtal… då kommer det handla om större saker än
ursprunget, och mycket mycket större saker än skiten. Men där nånstans kan man
hitta helt fantastiska nya vägar att gå. Och det är så mycket som befrias i
bråket, och man blir av med så mycket och man ger den andra personen en så fin
gåva genom att ta aggressionerna, och man hjälper varandra vidare genom att
bråka. Men samtidigt, det som är så intressant med det är att det är väldigt
lätt att det bara blir tärande, att bråk bara blir tärande, att gräl blir bara
en dålig sak, så är det väl oftast. Men det beror ju mycket på hur man är som
människor, och hur man har bestämt sig för att man ska behandla saker. De
flesta, nu för tiden särskilt, när man bara har slutat tänka själv, i princip,
för att det finns så mycket internet och skit som tänker åt en, så bestämmer
inte folk sig för att de ska vara på ett visst sätt, utan det är bara
instinkter hela tiden, och de här instinkterna är… man vill nästan kalla dem
för digitala instinkter för att det är så jäkla ytliga instinkter. Så mycket i
ett förhållande, eller i ens förhållande till världen över huvud taget handlar
väldigt mycket om hur man bestämmer sig för att vara - om man tar det med sig
själv ibland att "det här är värt att satsa på så nu ska jag satsa
på det", då har man satt upp den linjen, och då följer man den linjen och
så gör man så på massa olika håll i sitt liv. Så… ah, fan, nu förlorade jag mig
i nån… (han skrattar till) Ja, men då blir det ju bättre i alla fall, haha!
- Ja, nu ska vi lämna gräl kanske, men om man har bestämt att jag vill leva med den här personen - nu tar vi ett gräl då i ett kärleksförhållande - jag vill leva med den här personen, den här personen är värd så mycket för mig, då måste man också bestämma sig för att man ska respektera den personen och inte kasta onödigt med skit - lite skit får man ju kasta liksom, för att det är ju befriande som sagt, men det är så lätt att man bara låter den här ytliga stoltheten ta över och liksom "Nej! Under inga villkor ska jag förlora!" och då blir ju allting helt meningslöst. Hela det sambandet tycker jag är otroligt intressant. Öh, "sambandet" slänger jag ur mig! Haha… Men varför man grälar, hur man grälar, vad är det som driver en, och vad det kan göra med en… jo, och sambanden däremellan. Fan, jag låter ju helt galen idag… (skratt) Men det tycker jag är oerhört intressant.
- Och otrohet tycker jag bara är… det är en så jävvla
konstig företeelse. Att man kan förstöra… sitt liv (han knäpper med fingrarna)
så lätt! Det är så jääävla lätt att vara otrogen. Eller… när man är sådär full
och fest och allting händer snabbt, och så bara helt plötsligt så ligger man
där med kuken nån annanstans än där den ska vara (han skrattar). Och så vaknar
man och så har man pajat rubbet. För att det är så oåterkalleligt, och det är
en så jävla liten grej och det är såna primala krafter som driver en till det,
och så är det förstört, liksom. Vad man än… hur man än väljer att gå vidare när
man vaknar där, så är det ganska mycket som är bränt i alla fall. Och det är så
jääävla mycket beslut som ska tas - det är intressant. Det är få egna beslut
som kan förändra så mycket.
Ja, det är nog sant.
Någonstans här tittar jag på klockan och inser att det
bara är 13 minuter kvar av den bokade trekvarten och vi har inte ens hunnit
igenom första sidan av mina två sidor med frågor. Timo frågar vad det är han
ska göra efteråt, och jag råkar veta att det är soundchecken inför kvällens
spelning.
- Jaja, men det är lugnt, det kommer att ta lite
längre tid. Det är roligt att bli intervjuad av dig.
Jag blir glad när han säger det, för han har under
början av intervjun inte känts lika glad som han gjort de gånger jag har pratat
med honom tidigare. Men vid det här laget har han kommit igång lite så jag
känner igen honom mer, fast han säger snart en sak som kanske förklarar varför
han verkat lite trött och nere.
Vilken låt sammanfattar
dig bäst genom hela din karriär? Om du bara skulle få spela en enda låt för min
mamma för att få henne att gilla dig?
- Men det är två olika frågor.
Okej, men ta vilken som
sammanfattar dig bäst först då?
Timo sitter tyst en lång stund, och säger sen: - "I'm
Indian" är rätt bra.
Menar du musikaliskt
eller textmässigt då?
- Både och. Nu började jag nästan gråta när jag sa det
faktiskt, för det har jag aldrig tänkt på förut. Men den är pretty close to
home, tror jag.
Han funderar lite till, och säger glatt: - Ja. Jävlar,
den är bra! Om jag skulle spela en låt för din mamma så skulle jag spela "Endeavor".
Och den sammanfattar mig rätt jävla bra också faktiskt. För den… Jag är jäkligt
förvånad att jag kan vara så jävla kär som jag är.
Fast du har varit
tillsammans med din tjej länge?
- Jaa, och fastän liksom man har de livserfarenheterna
som man har och man är… just nu är jag inne i en
period där jag är jävligt cynisk - min människosyn är ganska låg just nu. Och
jag tycker att människan är liksom mer eller mindre en robot, det finns inte så
mycket egen vilja, utan människan följer trender och är jävligt förutsägbar,
och det som räddar oss från total galenskap är att vi tror att vi inte är
förutsägbara och att vi har en egen vilja. Men jag undrar. Och är skiträdd för
att jag håller på att bli tokig ibland. Men det ska nog gå bra. Jag har
lite bra ankare.
Men vad tänker du om Sverige just nu, på tal om att folk inte tänker, med Sverigedemokraterna och hela det köret? Att de ökar, trots alla idiotgrejer som de gör?
- Jamen det där var ju för komiskt alltså. När de
ökade två procent så tänkte jag såhär: svensken tycker synd om idioter.
"Åh, nej, vad jobbigt det måste vara för honom".
Han funderar lite: - Jag har inte så jävla
mycket ångest över det där att de växer, för det behövs strömmar av idioti för
att ett väsen ska må bra, och Sverige är ett väsen precis som du och jag är ett
väsen, man behöver vara korkad ibland. Och man behöver lufta extrema åsikter
ibland också och känna på det. Allting följer ju bara trender, och det går bara
upp och ner och sen så är det vissa grejer som består och andra inte. Och det
här kommer inte bestå. Jag tror att det skulle behövas ett parti som är
politiskt inkorrekt, som vågar säga emot saker som ingen annan vågar säga emot.
Till exempel invandringspolitiken, för den funkar ju inte över huvud taget, och
det går så jävla åt helvete. Det är bara det att det är extremister och fucking
assholes och elaka fuckfaces som dras till det här - och som startar det och
som driver det, de kommer fram, istället för… Och det blir ofta såna här
elaka folk som ska vara politiskt inkorrekta och komma med politiskt inkorrekta
åsikter, det är de som vågar, de har ett stort stråk av elakhet i sig och då
blir det bara kajko. Då tycker lite sådär bonniga ungdomar att det är fräckt
och så sitter gubbar och kärringar som är rädda och tycker att det är bra. Men
det kommer ju visa sig, som det alltid gör var jag på väg att säga - men det
har det ju inte riktigt i andra delar av Europa, men - men det där lägger sig,
liksom.
Ja, hoppas det.
Jag tycker det är läge att gå över till ett lite
roligare ämne:
Du är ju alltid väldigt
väldigt glad och energisk och allmänt fantastisk på scen...
Timo ler: - Tack!
Är du alltid det på
riktigt eller har du varit tvungen att fejka nån gång?
- Njae, jag fejkar inte min energi. Däremot kan jag
behöva fejka nån form av reaktion ibland. För ibland blir det så stort att jag
inte kan ta in det. När vi spelade i Göteborg, den publiken var helt otrolig.
Du vet, börjar stampa raketen i marken så Pustervik skakade och det var helt
galet. Och då stod jag på scen och hade liksom ett samtal i huvudet med mig
själv att "Fan, det här är ju jättekonstigt, för här står en publik och
älskar mig och jag kan inte ta åt mig över huvud taget, och jag borde reagera nu. Hur ska jag
reagera? Jamen jag ska väl bli rörd" och så försökte jag göra en rörd min.
Men… trodde du inte på
det, eller hur menar du?
- Alltså det är väldigt konstigt att spela i Göteborg
också, det slår slint i huvudet. Det går inte in, det träffar inte hem, det är
väldigt ytligt i huvudet som jag kan tala om för mig själv att "Ser
du?" men det träffar inte, det händer inte nånting. Jag blir avstängd och
tom. Jag var helt helt tom i flera dagar efter det giget, det tog sex dagar
innan jag över huvud taget började känna "Faan, vilket bra gig vi gjorde
där!" Konstigt.
- Men energigrejen, ibland får man ju driva fram det
och ställa sig och skrika på scen och liksom försöka få ögonkontakt med bandet
och hjälpa igång varandra, men energin är alltid på riktigt.
Hans
Som jag snuddade vid förut så är det inte bara Timo som gör liveupplevelsen, utan hans band är en väldigt viktig del. När jag ser dem live kan jag ofta komma på mig själv med att titta lika mycket på Hans, Niels, Patrik och Mattias som på Timo.
Hur jobbar ni live, är
du en Prince-diktator eller jobbar ni ihop med hur det ska låta på scen?
- Vi jobbar ihop väldigt mycket. Alltså, mitt band är
ju mina bästa kompisar, och jag litar bara mer och mer på dem musikaliskt. Jag
är källan, och jag är motorn och jag är själen, eftersom det är jag. Även i de
låtarna som jag skriver tillsammans med andra så är det min själ i dem, och de
handlar om mig - på nåt konstigt sätt har det blivit så och det är väldigt
häftigt, och det är ytterligare en anledning att lita fullständigt på de här
människorna. De säger vad de tycker, och det blir i princip… om nån kommer med
en idé så går den idén igenom. Och det vet de, så att de häver inte ur sig vad
som helst. Jag tror att det här projektet har blivit viktigare och viktigare
för alla inblandade också.
En vän i musikbranschen sa till mig för ett tag sen
att Timo borde vara med i Melodifestivalen för att nå ut bredare, så jag frågar
Timo vad han tycker om det.
Han funderar en stund och harklar sig: - Jag försöker
komma bort igen från att tänka på vad som är rätt och vad som är fel för mig
att göra. För att då mår jag bäst när jag bara gör vad jag vill, och då blir
det bäst också. Och Melodifestivalen är väl nånting som jag inte alls tycker om
nu. Jag följde ju med på en Melodifestivalturné och det var jäkligt
deprimerande. (han skrattar till)
Jaså?
- Det hade så lite med musik att göra, det var så
mycket program. Och det borde man ju bara acceptera att musikprogram i tv
handlar väldigt lite om musiken och väldigt mycket om tittarsiffror - väldigt
lite om kärlek till nånting faktiskt och väldigt mycket om pengar. Och det är
inte en så trivsam miljö att vara i.
- Men ja, självklart så ser jag att det hade varit
grymt. Och jag hade kunnat ställa upp, alltså skulle jag skriva en låt som var
perfekt och jag bara kände att "Fan, vilken hit!" - om jag hade
skrivit "Endeavor" och inte varit på gång med en skiva, då möjligtvis
hade jag kunnat tänka mig att göra det, men att bestämma sig för att
"Melodifestivalen kanske jag ska ställa upp i" och så börjar man
jobba därifrån istället… nej.
Vilken textrad är du mest nöjd med av alla du har skrivit?
- Åh! Åååh… en otroligt svår fråga. "Shame on who
I've become, hugging people I don't like" [från "Endeavor"]
Han skrattar till: - Krama folk är
trevligt, fast att göra det för att hamna i god jord är inte bra. Alltså, att
vara kroniskt trevlig kan bli ganska hämmande.
Är du inte
det nu då?
- Joo. Det är nånting jag brottas med hela tiden. Ibland
lyckas jag komma ur det där. Men som offentlig person så blir man ännu mer
medveten om det och så blir man sådär… jag hatar när folk uppfattar mig som
dryg till exempel, det stör mig otroligt mycket. Eller ännu värre - det hör ju
samman, men att folk uppfattar mig som dryg och tror att jag är dryg för att
jag är känd.
- Men, den är jag nöjd med. Det finns ett par stycken
som är nöjd med, jag har alltid gillat "Mr Saturday", texten där.
Timo-dockan på omslaget
till "Endeavor" - har det gjorts en riktig?
- Ja. En. Jag har gett den till mina föräldrar.
Inga planer på
massproduktion och sälja efter spelningarna?
- Nej. Visst, tro mig, tanken slog mig. Men jag vill
verkligen inte… (han är tyst länge) Det där skulle kännas som att sälja ut
lite. Och jag har en ganska dels annorlunda uppfattning och dels ganska så
stram uppfattning om vad "sälja ut" innebär. Jag tycker inte att
ställa upp i "Så ska det låta" och sjunga "Är du vaken Lars?"
är att sälja ut över huvud taget (han fnissar till), det har ingenting med att
sälja ut att göra - men däremot att trycka upp en docka som man har som omslag
och massproducera den och sälja den som merch är lite att sälja ut. Och
exklusiviteten försvinner och det blir… jag älskar det här omslaget, jag tycker
att det är så exklusivt, det skulle tappa värdet - för mig, om inte för nån
annan.
En sak som jag tror är ganska unik med Timo är att
han, tillsammans med Hans, kommer ut i lokalen direkt efter varje spelning för
att sälja skivor, merch och hälsa på fansen. Att ge sin publik chansen att få
en autograf, en kram eller en bild tillsammans med sin idol tycker jag är så
fantastiskt fint, och jag hoppas att detta är något han alltid kommer fortsätta
med.
Nu har vi suttit ganska långt över tiden, och det är
dags för min sista, återkommande fråga: vilken som är hans favoritmupp. Vid de
tidigare intervjuerna svarade han Kermit första gången, Miss Piggy andra och
tredje bestämde han sig för Fozzie. Den här gången nämner han först Miss Piggy
och Fozzie igen:
- Miss Piggy och Fozzie, de är lite varandras
motsatser också, på ett bra sätt. Det var länge sen jag såg Mupparna.
Jag nämner att jag tittar mycket på "Sesame
Street" med min lille son, och då kommer han på en ännu bättre:
- Elmo är grym! Elmo säger jag, definitivt.
Patrik
Dåså, tack snälla.
- Ja, då satte tankarna igång igen.
Jaså? Är det nåt mer du
vill prata om?
- Nej, vi fick väl med allt. Vad tycker du om det här
med Sverigedemokraterna?
Jag tycker det är helt
sjukt! Först var det ju bara komiskt alltihopa, när man såg den där filmen med
Soran Ismail och när det dessutom byggdes på med järnrörsgrejen, jag tyckte det
var så oerhört roligt - men sen när man får veta att folk tycker att de har
rätt på nåt sätt och får mer sympatier av det? Jag tyckte det var asbra att de
skjuter sig själva i foten, men det gör de ju alltså inte då.
- Nämen alltså, det blir ju för mycket för folk, det
är ju det som "Let's Kill Ourselves a Son" handlar om, och "Numbers",
att till slut så är det bara… det är inte på riktigt, utan det är bara nånting
som händer. Och den där bilden på den här idioten som har synts mest i media,
när han darrar lite på underläppen och ser ledsen ut, uppblåst i media och
media tror att det där ska vara skadligt att de visar upp den där bilden:
"Han har förlorat", säger den där bilden. Men det är bara det att då
tycker gemene svenne ute i landet synd om honom istället, och glömmer väldigt
snabbt vad det är han har gjort. De skulle ha gått ut med bilden där han går
med ett järnrör istället, den skulle ha blivit bilden. Inte en bild där han har
förlorat och har erkänt och bara… då spelar allt det där andra ingen roll, hur
mycket de än lyckas ta ner honom i intervjuer, att han har varit dum liksom -
den där YouTubegrejen som han gjorde som svar på Sorans grej, att
"sanningen alltid kommer komma ut" - folk läser det och sen så
glömmer de det.
Ja, istället har det
blivit att all publicitet är bra publicitet och nu får de asmycket publicitet -
det är ju helt sjukt. Och man blir ju så less på att folk inte fattar och inte
tänker.
- Jaa. Ja. Fast det är så det är.
Att folk tänker för lite själva är något som Timo
återkommit till i alla intervjuer jag gjort med honom, så jag passar på att ta
en liten extrafråga:
Vilken visdom skulle du
vilja lägga i en miljon fortune cookies?
- Men såna här frågor är så jävla svåra att svara på!
Alltså, det funkar ju inte. Jag skulle vilja säga åt folk att älska och
respektera, men det har sagts så många gånger så att folk vet inte vad det
betyder längre. Och jag tycker att det är fint att bli lite påverkad, jag
skulle vilja att folk verkligen funderade på hur man gör för att älska och
respektera. Och fundera på det hela tiden. Men: "Tala med dig själv",
kanske.
Vi avslutar med att spela några låtar för varann från
våra mobiler, och Timo konstaterar att det finns mycket bra musik och
utbrister:
- Måste skriva, måste skriva bra låtar nu!
Så förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan
vi ses igen.
