Jag tog de första jag kom på, och har givetvis som alla andra fått utelämna en massa viktiga, men de första man kommer att tänka på bör ju vara de som betytt mest, kanske? I Sara-kronologisk ordning:
Den första LP jag minns att jag köpte helt själv, och så blev det så fel. Jag och min storasyster Fina var i Danmark och hälsade på pappa, och jag hittade en skiva med mina idoler ABBA, iklädda lila och ljusblå overaller på omslaget, och köpte den, helt utan att inse att titeln och därmed alla låtarna var på spanska. Fast det är ju lite kul att jag fortfarande kommer ihåg textraden ”Dame dame dame amor esta noche”.
På lågstadiet var jag sjukt kaxig, och eftersom det bara var okej att gilla antingen Noice eller Gyllene Tider, så valde jag Noice delvis på trots eftersom alla mina klasskompisar gillade Gyllene Tider (det var Finas skiva, och hon gillade båda banden även fast man inte fick). Vissa av killarna brukade skrika ”Noice är döda!” och då blev jag arg och jagade dem. Och så sjöng jag ”Romans för timmen” på en roliga timmen. Eller om jag bara drömde om att göra det, jag minns faktiskt inte säkert.
När jag var tonåring var jag mycket lättinfluerad av folk jag tyckte om. Imperiet började jag gilla för att Fina och min coola kusin Beata gillade dem, och när sen även skitsnygga killen jag var kär i på konfalägret också gillade dem blev det ju ännu bättre. Jag såg dem på Folkets Park i Alingsås på avskedsturnén, och sen jagade jag LP:n Rasera i evigheter. På den tiden fanns ju inte internet, och det var ett sjå att få tag på skivskrället. Har för mig att jag inte tyckte att skivan var riktigt så bra som jag hoppats på dock…
Prince började jag också älska tack vare Fina. Hon var ju äldre än jag, och coolast i hela världen, så jag sa saker som hon sagt och slängde mig med meningar som att jag tyckte Prince var sexig när mina kompisar mest tyckte han var ett kortvuxet freak, trots att jag var för liten för att över huvud taget ha fattat vad sexig innebar. Jag tyckte i alla fall att Prince var bäst i världen i många år.
I tvåan på gymnasiet började jag umgås med dem som kallades ”svartrockarna” på skolan, och som lyssnade på band som The Cure, Nitzer Ebb, Sisters of Mercy och lite andra såna band som egentligen inte hängde ihop genremässigt, men som de ”vanliga” människorna tyckte var ”konstiga”. Deras fester på skolan var alltid roligast: dansgolven var mycket tommare än på festerna med hitsen, så vi hade plats att dansa och hoppa runt till all bra musik. Den här kom väl strax efter jag slutat gymnasiet, men är min absoluta favoritskiva med The Cure - den var helt annorlunda mot allt jag någonsin lyssnat på tidigare, och jag köpte den i en megaskivaffär i Kiel där jag lyssnat på den i lurar.
Sen flyttade jag till Uppsala, och efter en kort period med dansmusik pga en kille jag var ihop med, började jag lyssna på allt som personalen i skivaffären MusikÖrat rekommenderade, och lärde mig snabbt att jag gillade Mickes tips bättre än Germunds (Stenhag, numera musikläggare på P3), och kom in på amerikansk alternativmusik som Afghan Whigs, The Posies och Weezer. Tills jag plötsligt såg omslaget till Rubber Soul: klassiskt Lasse Sundh-omslag i bjärta färger. Jag bad att få lyssna, och blev såld vid första låtens fiolintro och inledande textrad "I heard a singer on the radio. He sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be. Must be the dumbest singer I've ever heard.". Sen den dagen blev swindie (svensk indiepop) det viktigaste som fanns.
Och Eggstone blev kungarna. En gammal Boråskompis hade redan lärt mig att In San Diego var en av de fem livsnödvändiga skivor man måste ha, och konserten på Barowiak i Uppsala 7 april 1994 fick mig att inse att inget annat band någonsin varit eller någonsin kommer att bli bättre än Eggstone. Jag startade mitt eget fanzine Fozzie och blev bandbokare och DJ, och mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt (jag skulle bli advokat, men så blev det ju inte).
Men Cloudberry Jam blev också något extra. Jag bokade dem alldeles för många gånger till Kalmar nation, intervjuade dem otaliga gånger för Fozzie, sångerskan Jennies dåvarande pojkvän Emil blev en av mina bästa vänner (fortfarande) och Jennie är numera gudmor åt mina döttrar - trots att jag mer eller mindre var deras stalker i ett par år.
Snow Patrol är undantaget till min övertygelse om att swindie alltid är bäst. Med Snow Patrol fick jag en tonårscrush efter 30 års ålder. Galet, men ändå lite härligt att ett band plötsligt kunde bli lika viktigt som de var i tonåren. Arenapampigt, visst, men Gary Lightbodys gudabenådade röst väger upp allt.
Hösten 2007 var jag singel för första gången på 11 år, och den här skivan blev soundtracket till mitt helt nya liv i Malmö, med nytt jobb, nya vänner, mängder av konserter, fester och flirtar, och ganska snabbt ny pojkvän: pappan till mina barn. Så kanske ändå den allra viktigaste skivan av dem alla.
