Det
Brinner
Bara
öppna ögon kan se
(album, Våga Våga, 2020)
Matilda Sjöströms soloprojekt Det Brinners
andra fullängdare Bara öppna ögon kan se
samlar ihop de senaste fem singlarna tillsammans med fyra nya låtar. Eller ja,
den femte singeln släpptes bara en vecka före albumet, och cementerar
definitionen "gråtdisco", som någon kallade Det Brinners musik och
Matilda tagit till sig. I låten, Bara
fortsätt, som jag lyssnat på i stort sett på repeat i en vecka, försöker
huvudpersonen låta sig uppslukas av musiken och bara andas istället för att
titta på honom där, han som hon inte träffat på länge men som hon såg så fort
hon kom innanför dörren.
Matilda har en svårslagen förmåga att
formulera vardagliga händelser så att de känns allmängiltiga, så att orden känns
som något man själv upplevt precis. Jag vet att jag i alla fall har det, och
när hon sjunger "Måste sluta tänka på dig. Ah-ah, tänker på dig. Jag vill
bara va med dig" så är jag ju där igen, på den där klubben där jag ser
Honom med stort H i ögonvrån hela tiden men försöker låtsas som ingenting.
Eller som Jag
lovar, som släpptes som singel redan 2018. Jag är tacksam för att texten om
någon som inte vill finnas mer inte stämmer in på mig, men jag har hört att
andra sagt att den räddat deras liv. Om den inte redan är ett anthem för
medmänsklighet så förtjänar den att bli det. "Jag lovar dig, jag finns här
för dig alltid. Jag lovar dig, jag ska kriga för oss. Jag lovar dig, vi ska
trampa nya stigar, vi ska gå dit ingen gått." Och Tänker inte bry mig, också en tidigare singel, som uppmanar oss
alla att våga vara oss själva även när andra tycker att vi inte får vara på
vissa sätt. Det är viktigt, det är stort, det förtjänar att lyssnas på.
Som ni märker är det texterna som är viktigast
för mig hos Det Brinner. Jag ska inte säga att musiken är en kuliss, för det är
den förstås inte, men den sticker inte ut på samma sätt som texterna. Musiken
är modern men med 80-talsdoftande inslag, särskilt i Kan inte förstå, som har ett helt vansinnigt gitarrsolo (eller om
det är en galen synth, jag vet inte ens) och den gladaste låten Banérsgatan 14c, där en synth som hämtad
ur soundtracket till en Molly Ringwald-film (google her, kids) delar
spotlighten med en saxofon som hade kunnat spelas av Kenny G (ja, honom också).
Men i övrigt svävande synthar, coola trummor, snygga detaljer.
Och så Matildas röst, som sjunger de där
fantastiska texterna. Hon sjunger med en röst klar som en krispigt blå
vårhimmel, vilket faktiskt är lite av en förvånande kontrast mot sättet hon
pratar på: med betydligt mörkare röst, nästan lite befriande rått på bred
göteborgska.
Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop
säcken här, mer än genom att säga: lyssna. Lyssna på texterna, gråt och dansa.
Och framför allt: andas.
