onsdag 15 september 2021

Eggstone – live på Majas vid havet: recension

Eggstone

Live

Majas vid havet, Varberg, 27 augusti 2021



När jag sitter med sju parallella jobbprojekt och det börjar skava lite i halsen kan man tycka att jag borde fokusera på annat än att skriva en försenad recension av en konsert. Men när jag började tänka på den 21:a gången jag såg Eggstone live (inte inräknat de 10 gånger jag sett dem spela med andra och den gången jag såg dem repa i studion) så var jag bara tvungen att beskriva den.


Det var på Majas vid havet i Apelviken i Varberg den 27 augusti 2021, och jag hade sett dem kvällen innan också, på Plan B i Malmö. Senast jag såg dem dessförinnan var några gånger under 2017 och 2018 så nu hade det gått drygt tre år. Och på Plan B blev jag besviken. Det har i stort sett aldrig hänt att jag blivit besviken av Eggstone, men på Plan B var det otight med nya extramusiker, volymen var för låg (jag hörde en sabla fläkt över musiken!), texter glömdes bort, publiken var tvungen att sitta ner på grund av restriktionerna och jag fick aldrig feeling, trots att resten av publiken var överförtjust. Jag hade blandade känslor av att vara helt fel ute i min upplevelse och av att vara för petnoga med detaljer. Men nu är det ju så att Eggstone är det viktigaste bandet i världen för mig, och jag har sett dem så många gånger att detaljerna liksom är inbyggda i mig. Och blir det fel så känns det lätt inte bra.



Men när jag nästa kväll kom till Majas och träffade bandet före, hade med mig min vän Calle som älskar Eggstone men aldrig sett dem live tidigare och vi dessutom fick stå upp, så infann sig magin direkt i de första takterna av inledande Birds in Cages.

De där detaljerna. Musiken, texterna, rörelsemönstren. Musiken som på skiva är så fullproppad med detaljer att det blir ett eget universum, och som live fick hjälp att lyftas fram av de tre extramusikernas diverse småinstrument.



Texterna, blandningen av känslor och klurigheter där jag kan sjunga med i varje ord även om jag inte lyssnat på några av låtarna på länge: "I hope a dog will bite me, not so I would die, just to make me cry", "Postman came, dropped the post late in the morning, opened up and it was a packet full of sunshine", "April and June, Kimberley and Jane, Sara and May".



Sättet sångaren och basisten Per Sunding reser sig upp på tå vid mikrofonen (och kvällen till ära hoppade så att den lilla scenen gungade så att keyboardisten Christopher Dominique fick svårt att spela), hur gitarristen Patrik Bartosch blundar när han koncentrerar sig, hur trummisen Maurits Carlsson alltid sitter med huvudet lätt vridet till vänster vid sitt gamla vackra orange trumset. Och för att de är så välbekanta såg jag direkt hur Per blev bekymrad när hans röst bröts och svajade (och nästa förmiddag fick jag höra att han nästan tappat rösten under natten) – han som sjunger nästan ännu bättre som 50+ än som 25-åring. 



Detaljerna. Och känslorna: glädjen, vemodet i vissa låtar, lyckan, igenkännandet, värmen i bröstet när Patrik och Maurits log mot mig när de gick mot scenen för extranummer och när Per kramade om mig efteråt (bara en sån sak som att få kramas igen!!). Men främst: de där låtarna. Låtarna som funnits med mig i över 27 år, och låtarna som bara funnits ute i fem och två år. Snälla snälla säg att det blir fler av dem.