Annika Norlin

Annika Norlin är ett geni. Det finns inget mindre ord för en person som kan skriva en låt som “Faller isär” och ha råd att inte släppa den. Varenda mening i den låten är helt fantastisk, det går inte beskriva den på något annat sätt.

faller isär
lalalalalalala
jag föll isär idag:
hundra ledsna små bitar över golvet, det var en gång jag.

Faller isär (demo)

Jag träffade Annika på KB i Malmö 1 december 2007 inför kvällens spelning med Säkert!, ett av hennes två musikaliska projekt. Det andra heter Hello Saferide, och den mest uppenbara skillnaden mellan dem är att Säkert! är på svenska och Hello Saferide på engelska. Ett av de mest utmärkande dragen för båda projekten dock är att Annika skriver så sanslöst bra texter; ofta känner man igen sig själv i dem, men även om man inte gör det är de ändå tänkvärda, och de låter alltid oerhört genomtänkta. När jag innan intervjun satt och koncentrerat läste igenom alla texterna fick jag bara en stark känsla av “Henne skulle jag vilja ha som vän!”

Du är med mig för att det är så lätt
men det är inte lätt att vara jag och veta att du är med mig för att jag inte är svår

Faller isär (demo)

Annika var också väldigt trevlig att intervjua, hon lyssnade uppmärksamt på allt jag sa och stack ofta in små förtjusta “ooh” och “aha!” och frågade också en massa saker om mig, och det första som hände var faktiskt att hon bad mig berätta om Fozzie innan jag ens hann ställa en enda fråga om henne.
Jag nämnde att det råkat bli lite som ett tema på de senaste intervjuer jag gjort hittills för nummer 12: Timo Räisänen och Universal Poplab, båda band där Hans Olsson spelar keyboards och producerar, och när jag läste på om Annika såg jag att han även jobbat med Hello Saferides “My Best Friend”, och Annika utbrast glatt:
- Ooh, vad roligt att det är Hans Olsson-tema på numret! Det får ju inte han så ofta, känns det som, ett eget temanummer.

Jag tänkte köra Annika Norlin rakt över, och inte bara Säkert! om det är okej?
- Ja, det går bra det! (skratt)
Så första frågan är: tycker du att det är skillnad på Hello Saferide och Säkert! i hur du skriver låtar? Jag vet ju att det är skillnad i hur du sjunger, men även i låtar och texter och så?
- Alltså, för mig är det jättestor skillnad, just i hur jag går tillväga. Och jag har fattat sen att alla kanske inte tycker att det är sådär jättejättestor skillnad, men just för hur jag gör är det stor skillnad, för att det är mycket lättare och roligare att skriva Hello-låtar. Vilket jag tror är för att jag har alltid skrivit mycket mycket mer på engelska och lyssnat mycket mer på musik på engelska, plus att det är ett lättare språk, det går bättre att rimma på och allting sånt. Där är det mest så att jag skriver en färdig text och så lägger jag till musik sen och ändrar litegrann i texten. Men med Säkert!-låtarna så var det så att när jag försökte göra samma sak på svenska så funkade inte det, utan det verkade sådär bara… jag vet inte om det är liksom nånting med det här att om man försöker vara smart och ironisk på engelska så funkar inte det på svenska. Så att då sitter jag och kommer på oftast en melodislinga först, sen så försöker jag liksom pressa in nån text som det funkar med. Och så sitter jag och stryker mycket; du vet, dödar mina darlings - vilket gör väldigt ont ibland! Man har fått till nånting som man tycker är djävulskt bra och så måste man stryka det för att det känns inte som att det är från hjärtat.

Börjar du alltid med texterna med Hello Saferide?
- Mm, nästan alltid.
Det är ju inte så många som gör det, jag har hört några fler som börjar med texterna och sen lägger på musiken, men det brukar ju nästan alltid vara tvärtom.
- Ja, jag vet! Jag har ett ganska nonchigt sätt att titta på musik över huvud taget, tror jag, eftersom det jag gillar mest är ju jätteenkla melodier. Jag tror att det är för att jag gillar mycket just gammal country och indiepop och sådär, och 60-talssoul, där det är väldigt enkla melodier alltid. Det är ju så många som producerar sin egen musik nu, så har det varit ganska många som frågat om inte jag borde göra det också. Men jag tror att det skulle aldrig funka, för att jag måste jobba med nån som sätter musiken i första hand, och som inte bryr sig om texterna så mycket, utan som tycker att “här ska det vara de här trummorna” och “det är viktigare än nånting annat med det här gitarrsolot”, för jag bryr mig faktiskt inte riktigt! (Annika skrattade till)

Du skriver ju fantastiska texter.
- Åh, tack!
Hur brukar du få inspiration till texterna, är det från ditt eget liv, eller från andras, eller kan det vara vad som helst?
- Alltså oftast så är det… ehm… till exempel som nu när jag åkte tåg, då var det en pappa som stod och pratade med sin unge, och så åkte vi förbi Hässleholm och så sa pappan till ungen: “Ja, det här är Hässleholm, och här är det en massa människor som går av, och det gör de för att de bor här. Jag förstår ju inte varför man vill bo i Hässleholm, men man får göra det, och det är inget fel med det.” (Annika log) Och så kan jag bli såhär - jag tycker det är så himla roligt så att då kan jag liksom vilja skriva en hel låt som hängs upp på nånting liknande och så bygger jag vidare. Så är det oftast med Hello-låtarna också, men med Säkert! kan det även vara om det är nån slags känsla som man vill bygga tillbaks till. Jag sa att jag älskar texten till “Och jag grät mig till sömns efter alla dar”, den är så lätt att känna igen sig i, och Annika tackade och berättade att hon pratat mycket med några vänner som är lärare:
- De pratar ofta om att de här personerna som liksom är så bråkiga i klassen tar så mycket plats, att de hinner inte fokusera nånting på dem som sitter och är snälla. Och det jag har tänkt på är att de får aldrig synas nånstans, vi som liksom bara… vi tar det ganska bra… Och jag var nog verkligen en sån typ. Men sen är det ju också så: att man inte fokuserar på de personerna är ju lite fel, eftersom de mår ju lika skit som alla andra, alla mår ju skit i högstadiet. Så jag utgick nog från vem jag själv var och så ville jag liksom bara ge den personen en röst.

Du har sagt live att du kände dig töntig när du var yngre, och jag tycker det är så svårt att tro, för när man ser dig på scen är du liksom självlysande.
(Annika lät förtjust:) - Ååååh! Det här var ju en bra intervju!! (skratt) Jaa, det var snällt sagt. Men… jaa… grejen är ju att jag är egentligen - det har ju tagit två år för mig att gilla att stå på scen, eller tycka att det är okej i alla fall. Jag var verkligen en sån som skakade när jag skulle ha föreläsningar och så. Så att det… jag tror bara att alla kan bli bra på att stå på scen om man bara får öva nog mycket, egentligen. (skratt) Och det har jag fått göra.

Om du bara får spela en Säkert!-låt och en Hello Saferide-låt för att beskriva dig för nån - vilka skulle du välja då?
Annika skrattade till: - Jag skulle nog spela “Det kommer bara leda till nåt ont”, för det tycker jag nog är den låt som jag är mest stolt över som jag gjort, och det tror jag är för att jag verkligen… jag tänkte på en känsla och så tycker jag att jag lyckades få fram den känslan i låten. Och en Hello-låt så kanske det skulle vara… (hon tänkte lite) Gud vad svårt. Alltså en Hello-låt som jag gillar väldigt mycket är ju… “The Quiz”, den är också väldigt textig, så man skulle nog få uppfattningen att jag är en väldigt text-människa, men det är jag ju också. (skratt)

ringde sedan ett nummer det var länge sedan jag slog
ja, jag blev också chockad men när något händer vet man plötsligt
vad man känner, vem som räknas
allt står klart när allt är fel,
så lätt att se rätt

Faller isär (demo)

Du har ju gjort några låtar som du har spelat live men som du inte kommer släppa, skriver du på din blogg. Varför ska du inte släppa dem? Är det för att de inte passar in, eller för att du inte ska göra nåt mer med Säkert!, eller..? Jag tänker på “Faller isär”, “Rotary” och “Släpp in mig”.
- Ja, just det ja. Gud, du är så påläst! (hon log) Jaa, det är väl mest… jag har liksom ingen plan på det. Vi har inte pratat om att göra nåt mer med Säkert! utan jag ska göra en ny Hello-skiva. Och sen är det väl också så att jag skriver såpass mycket låtar att det är inte såhär att jag “Åh, jag måste ha tre låtar till, då tar jag de här”, utan om det nu skulle bli så att jag om tre-fyra år skulle göra en till skiva på svenska, så tror jag att då skulle jag nog ha en massa andra låtar som jag skulle vilja göra… kanske.

Jag läste på Hello Saferides hemsida om några låtar som hon skrivit för nya albumet, och i en låt sjunger hon att man “should stick to ‘God Only Knows’ people” - vad betyder det?
- Det är en låt som handlar om min tes om att man kan se alla människor som en låt. Och oftast så är det så när man lyssnar på ny musik att man antingen tar till sig det på en gång och så ledsnar man ganska fort på det, eller så tar det liksom ett tag, typ som Radio Dept, att det tar tio lyssningar innan man tycker det är asbra, men sen så gillar man det för livet sen. Men då handlar det om de här få gångerna i livet när man träffar nån som man gillar jättemycket på en gång och sen så försvinner det aldrig. Och den enda låt jag kan komma på som är så är “God Only Knows” med Beach Boys. Mm, så är det.
Men att alla personer är som en låt, menar du att man skulle kunna göra en låt om dem eller att man är som en specifik låt som redan finns?
- Nä, men att man tänker på sina egna karaktärsdrag och så tänker man “vilken låt är som det här?”
Vilken låt är du då?
- Ja, alltså… Hello Saferide-personen sjunger i den här låten att hon är som “Can’t Get You Out Of My Head” med Kylie Minogue; såhär lite irriterande men att man vill dansa till den. Så kände jag nog att det var med Hello förra sommaren när vi var ute och spelade (skrattade till) - att det var som glada låtar hela tiden, som vi mest körde då - men jag personligen vet jag faktiskt inte riktigt. Kanske… kanske en Säkert!-låt har jag undrat om jag kanske är. (hon skrattade till lite igen)
Men vilken är Säkert!-Annika då, om man ska separera dig så?
- Jaa… Det kanske skulle vara en Kjell Höglund-låt. (skratt) Nån av hans suraste. Äh, jag vet inte!

Jag frågade var man kan få tag på “I Was Definitely Made For These Times”, som släpptes i det engelska bolaget Regal Recordings singelklubb, först som mp3:a och sen i limiterad upplaga på vinyl, och hon trodde att man kan köpa den som mp3:a på myspace.com/regalrecordings. Jag påpekade att jag tycker att den börjar rätt mycket som “Sanningsdan”, och hon sa:
- Ja, det kan den säkert göra. Fast det är ju samma ackord i alla mina låtar, så det är ju inte så konstigt. Det är ju olika producenter och allting sånt och sådär, men just att det är… (hon skrattade till) ja, det är ju samma ackord.

Det står nånstans att du har lagt in små ledtrådar i Säkert!-låtarna som binder samman låtarna. Vadå för några?
- Det får man helst höra själv. Det är nog mest att det är några fraser som återkommer lite här och där. Men så kan det nog vara, vem som helst som skriver eller gör musik eller vad som helst, att om man verkligen gillar en fras eller melodi eller så så får den gärna återkomma. Och då brukar nog de flesta försöka stryka dem, men jag vill istället bejaka det för att det skulle kännas som att det är samma grej. En sån grej är att jag ropar “A” i väldigt många låtar. Plus att nästan alla mina låtar går i A, så jag kom på att hela skivan borde hetat bara “Aaaa”.

Jag läste att du är lite sugen på att skriva en bok - har du allvarliga planer på det?
- Alltså de är jätteallvarliga på längre sikt, men de är inte, jag har inte liksom… jag har inte fått nåt gjort. Det är ungefär som att man säger att man har allvarliga planer på att gifta sig, men man vet inte vem man ska gifta sig med, så att det är ungefär samma grej.

Vad tycker du är viktigast i en låt?
- Det viktigaste är att man känner… att man känner nånting. Tycker jag. Fast det behöver inte vara större än att man känner att man vill dansa till den. Men det jag nog blir mest frustrerad över är grejer som är vaga - vaga texter kan jag bli… och så säger folk “Jag vill att man själv ska kunna tyda in vad man vill”, då tycker jag att det betyder att man inte har nånting att säga. (hon log) Och samma sak med vaga melodier, det gillar jag inte heller.
Jag tycker också det med texterna, jag vill ju veta vad du menar!
- Ja! Eller hur!

Vad skulle du säga är det bästa och sämsta med dig? Och du får tolka det hur du vill, musikaliskt eller personligen eller hur du vill.
- Ja… jag har kommit fram till att oftast när man läser recensioner av ens egna skivor, och även mina kompisars band, så är det oftast som att läsa recensioner över deras personligheter, för att det går ju nästan alltid igenom. Så att både personlighetsmässigt och musikmässigt så skulle jag säga att min största fördel nog är att jag är kreativ och tänker mycket och tar in, och min sämsta är nog att jag kan vara lite för hafsig och lat. Tror jag.

Jag hörde dig på Morgonpasset härom dagen, där du berättade att du är ett fan, och det tyckte jag var så roligt, för det är inte så jättemånga artister som säger det, utan många är sådär “jamen jag lyssnar inte på så mycket annan musik…” (Annika skrattade) Är det Lemonheads som är största idolerna, sa du?

- Ja, det är väl de som är… vad har du för några såna som du lyssnade mycket på i sådär högstadiet, gymnasiet?
Eggstone. Det kom i och för sig lite senare, men…
- Nej, vad roligt!
Jag erkände att Eggstone var ett av skälen till att jag hamnade i Malmö från början, och Annika frågade om jag träffat dem nåt, och jag berättade att jag träffat dem en del och bl.a. var på sångaren Pers 40-årsfest och att det är lite konstigt att man är ett fan samtidigt som ens idoler ser en som en ganska normal och respektabel person.
Annika skrattade glatt: - “Där är han! Eggstone-Per! Jag är på födelsedagskalas!” Ja, jag förstår. Men vad roligt att du verkligen flyttade hit då! Jag intervjuade en gång Mando Diao - det här var flera år sen - och då berättade de att det var en massa japanska tjejer som brukade åka till Borlänge och typ sådär åka runt på turer, och det är ju typ, verkar det ju vara, Sveriges jobbigaste stad. Jag har inte ens varit där, eller jo, det har jag varit, en gång, men alla som kommer därifrån säger att Borlänge är hur sämst som helst.
Jag träffade faktiskt en tjej från Filippinerna som hade flyttat till Lund för att plugga bara för att Eggstone bor i Malmö.
(skratt) - Nej! Shit, vilken ära! Det skulle jag tycka var asjobbigt - eller det kanske är bra om folk flyttar till Östersund…
Men tycker du fortfarande att Lemonheads är bäst, eller är det mest att det hänger kvar sen gammalt?
- Nej, deras senaste skiva egentligen, den var inte sådär superbra. Men… och sen, det värsta är jag även har kommit på på sistone är att de bästa låtarna skrevs inte ens av Evan Dando, utan de skrevs av en kille som heter Tom Morgon, som är Evan Dandos kompis typ. (skratt) Men jag tror att det ändå finns nånting i mig som gör att så fort jag tycker att nånting låter sådär rätt när vi håller på och spelar in, då visar det sig sen alltid att det är nånting som låter lite som Lemonheads.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Eeeh… Jaaa… “Hur känns det Annika, att den här okända välgöraren dog och lämnade dig 110 miljoner?” Det vore kul att svara på den. Eeehmmm, men annars så… annars vet jag inte. Eller en fråga som jag tycker det skulle vara roligt att svara på är om nån kunde fråga till exempel vilken roll som Henrik Oja haft i skivan, för det kan ju nästan kännas fjantigt och pinsamt ibland att - det är ju verkligen ett samarbete mellan oss och även mellan Mats Hammarström mycket som också är med och producerar, men eftersom det är jag som gör texten och musiken så är det alltid bara det som framgår - och som jag sa förut så lämnar jag över ganska mycket av de där grejerna, så då kan det kännas lite konstigt ibland.
Vad har Henrik Oja haft för roll i produktionen då?
- Han har ju gjort typ halva. Alltså, som sagt, texterna och melodierna är ju mina, men allt annat är ju… Jag har faktiskt funderar på att jag ska lägga upp demosarna som jag skickade till honom på min blogg för att folk ska få höra skillnaden, för det är som att ingen riktigt fattar vilket jobb en producent gör. Så tänkte jag nog också förut när jag var journalist, jag brydde mig inte alls om att fråga så mycket om det, men i alla fall för mig så är det en jättejättestor grej. Att “Sanningsdan” blev som den blev till exempel, så himla snabb och så, den skulle inte ha blivit… till nånting.
Sen kom vi in på vad mastringen gör för skillnad på en skiva och Annika sa att hon fattade det bara för nåt år sen:
- Det är som att man trycker upp allting så att det kommer närmare, mer kompakt. Jag skulle vilja tänka på det lite som att det är som såsen som binder ihop grönsakerna när man ska göra en pastasås, att det blir en god helhet istället för att man märker att “där är en broccolibit och där är lite paprika”.
Annika skrattade: - Det kan du använda i högintellektuella sammanhang!

Vilken är din favoritmupp?

- Jaa, vem är det, det var ju faktiskt en bra fråga. Jag har kollat väldigt mycket på Mupparna, och min favorit… jag har sett “Mupparna på Manhattan” säkert 20 gånger… alltså han är ju väldigt gullig Fozzie - särskilt som barn, har du sett de här när de är små? Nämen det måste ju vara Miss Piggy, det går ju inte ta nån annan.

Vi hade lite tid över, så vi återgick till att prata om låtarna:
“My Best Friend” har en så fantastisk text, det är sådär som man känner ibland när man träffar en ny människa, att “jag skulle vilja vara kär i dig istället, vi skulle vara ihop, det skulle vara så mycket bättre!” liksom.
- Nämen vad roligt. Ja, det där var för mig kanske bara lite av en bagatellåt, att jag skrev den lite på skoj, men ibland så har jag verkligen slagits av min egen briljans (hon skrattade till), för jag tycker att det är mycket sant. Och särskilt när jag hänger med nån av mina bästa kompisar och… det är ju ändå ett faktum så att man pratar sen barnsben väldigt olika, män och kvinnor, så att vi har ju lite av olika språk, som gör att man ofta kan tänka sig “men vad enkelt det skulle vara om jag kunde vara ihop med den istället för med den“, så att det inte skulle vara de här kommunikationsproblemen hela tiden.

“Highschool Stalker”, var den nån form av början på allt?
- Mm, det var den absolut. Eller det var ju den första som jag spelade in, i min kompis Mias sovrum. Och det känns så himla bisarrt att tänka på det idag, att det var det som satte igång allting, för det var ju liksom bara en liten minigrej - så att det är som att vad man än gör varenda dag skulle kunna vara nånting som sätter igång nånting annat. Det är ganska roligt att tänka på.

På eftermiddagen samma dag hade jag hittat en gammal Mina Vänner-bok, som jag använt tidigare vid intervjuer, och eftersom Annika kändes som en person jag skulle velat vara bästis med frågade jag om hon ville fylla i den.
- Absolut!
Annika började bläddra i boken: - Gör det nånting att jag sitter och går igenom den? Jag satt och bara började snoka på en gång.
Det är ingen fara!
- Vad roligt: “min högsta önskan är att få spela mycket”, “Ferrari” (skrockade), “åka till rymden”… Oj, nu måste jag genast kolla upp om det är nån som jag känner som jag kan reta för vad de har skrivit! (bläddrade) Nej, jag kanske ska skriva nu. Jag tycker att det är asroligt att fylla i såna här!
- Du vet om man sitter typ på tåget och så går de runt och “Det kanske är nån som vill fylla i en enkät och berätta om hur ni upplever SJ?” - “Ja! Det kan jag göra!”

faller isär
lalalalalalala
jag föll isär igår
jag är fortfarande trasig
men ingen ser ens sår om man bara går fort

Faller isär (demo)

/Text och foton utöver pressbilder: Pop-Sara