Så glad jag blir när jag märker att andra länkar till mig, och lite extra glad när helt oväntade gamla kompisar dyker upp och tipsar om min lilla fanzine-björn!
Idag upptäckte jag att en hel massa folk kommit in för att Jesper Hammarström länkat till mig, så då måste jag givetvis försöka återgälda tjänsten och länka till Jeppes blogg. Jeppe är gammal vän till mina gamla vänner herrarna Alarik och Bergström och är en grym fotograf.
Och när jag ändå pratar foton kan jag väl lika gärna länka till min egen fotoblogg och min bäste Christophers fotoblogg också. Alla länkar finns förstås alltid i länklistan till höger.
Tänkte också passa på att berätta lite kort om Fozzie för eventuella läsare som inte var med på papperstidningstiden (som för övrigt kommer tillbaka, när jag har ett fullt nummer): ja, artiklarna på fozziefanzine.com är väääldigt långa. De är antagligen alldeles för långa för att bloggas egentligen, men eftersom det här ju helt enkelt är min papperstidning fast på nätet så är den som den är. Jag läste en gång en beskrivning av Fozzie där det stod att det var samtal, snarare än intervjuer, och det tyckte jag var en bra beskrivning. Min fanzinefilosofi har alltid varit att gillar man bandet/artisten så vill man veta mycket om dem, och då kan Fozzie vara en bra källa. Så: läs så mycket ni orkar helt enkelt. :)
(Jag har förresten försökt få till det så att man bara ser början av artikeln direkt och sen får klicka sig fram för att läsa allt, men blogger vägrar låta den funktionen funka...)
fredag 14 mars 2008
lördag 1 mars 2008
Universal Poplab
Universal Poplab var inte ett band som jag ägnat särskilt mycket uppmärksamhet mer än att jag gillat singlarna jag hört på radion, men min expojkvän tyckte inte alls om dem, så det blev aldrig av att jag köpte deras debutalbum. Men när jag i november 2007 började prata med Hans Olsson efter Timo Räisänens spelning i Malmö och han gav mig Universal Poplabs andra album "Uprising" så insåg jag att jag ju faktiskt tycker att de är riktigt bra.
Christer, Paul och Hans
Några veckor efter Timo-spelningen kom Universal Poplab till Malmö för en spelning, så jag bokade in en intervju.
Universal Poplab är en trio bestående av Christer Lundberg (känd från P3:s program "Christer") på sång och Paul Lachenardière och Hans Olsson på keyboards. Vi träffades i deras loge på Inkonst i Malmö när bandet precis varit och köpt Malmös nationalrätt falafel, och satte oss i de båda sofforna och småpratade med Emmon, som skulle spela före Universal Poplab medan Hans och Paul gjorde sitt bästa för att få i sig falaflarna utan att spilla på sig (mer eller mindre omöjligt, vilket Hans snabbt upptäckte).
Jag hade av ren bekvämlighet planerat att göra en ganska kort intervju med dem, men när Hans redan i början frågade om vi skulle slå en timme, som var så lång som Timo-intervjun blev några veckor tidigare, satte han liksom ribban, så intervjun blev lång, men väldigt trevlig.
Min första fråga var varför de heter Universal Poplab, och Christer sa:
- Det är väl precis så som vi vill se oss, som en sorts laboratorium, där man gör optimal popmusik. I alla fall i våra öron, och förhoppningsvis så ska detta vara universellt på sikt. Planen är att det liksom ska vara popmusik för såna som oss över hela världen.
Än så länge har de sin största publik i Sverige, Tyskland och Ryssland, men de har även en del fans i USA, Kanada och Mexico.
Varför heter förra skivan "Uprising"?
Christer: - Arbetsnamnet var "That Difficult Second Album", men i slutändan tyckte vi att det kändes för mycket buskis, för att det är ändå väldigt - jag menar, vad man än tycker om glad synthpop så är det för oss väldigt seriöst, det är liksom sån musik vi vill göra, och jag vet att inte det är det fränaste man kan syssla med 2007, men vi tycker det är grymt. Och det var en väldigt jobbig process på många sätt, så att det kändes som att med den här skivan så reste vi oss upp från allt gammalt groll och bråk med skivbolag och elände och... det var då bitarna föll på plats. Sen kan man ju tolka "Uprising" som nån sorts upprop också har jag hört, men för oss är det nog mer bokstavligen att resa sig upp.
Paul: - Från att ha legat ner väldigt länge. Men det var en jobbig tid, hela processen. Det var mycket personliga kriser och grejer som hände i familjer, folk som dog och... sådär. Liv och död, mycket. Så att det var tungt, och då passade det bra med en sån titel också.
Christer: - Och i allt det här så blev det ändå en skiva som i alla fall jag tycker är väldigt bra, så då tyckte jag "Uprising" passade bra.
Hans: - Det är jävligt snyggt också. Snyggt. Viktigt.
Universal Poplab är en trio bestående av Christer Lundberg (känd från P3:s program "Christer") på sång och Paul Lachenardière och Hans Olsson på keyboards. Vi träffades i deras loge på Inkonst i Malmö när bandet precis varit och köpt Malmös nationalrätt falafel, och satte oss i de båda sofforna och småpratade med Emmon, som skulle spela före Universal Poplab medan Hans och Paul gjorde sitt bästa för att få i sig falaflarna utan att spilla på sig (mer eller mindre omöjligt, vilket Hans snabbt upptäckte).
Jag hade av ren bekvämlighet planerat att göra en ganska kort intervju med dem, men när Hans redan i början frågade om vi skulle slå en timme, som var så lång som Timo-intervjun blev några veckor tidigare, satte han liksom ribban, så intervjun blev lång, men väldigt trevlig.
Min första fråga var varför de heter Universal Poplab, och Christer sa:
- Det är väl precis så som vi vill se oss, som en sorts laboratorium, där man gör optimal popmusik. I alla fall i våra öron, och förhoppningsvis så ska detta vara universellt på sikt. Planen är att det liksom ska vara popmusik för såna som oss över hela världen.
Än så länge har de sin största publik i Sverige, Tyskland och Ryssland, men de har även en del fans i USA, Kanada och Mexico.
Varför heter förra skivan "Uprising"?
Christer: - Arbetsnamnet var "That Difficult Second Album", men i slutändan tyckte vi att det kändes för mycket buskis, för att det är ändå väldigt - jag menar, vad man än tycker om glad synthpop så är det för oss väldigt seriöst, det är liksom sån musik vi vill göra, och jag vet att inte det är det fränaste man kan syssla med 2007, men vi tycker det är grymt. Och det var en väldigt jobbig process på många sätt, så att det kändes som att med den här skivan så reste vi oss upp från allt gammalt groll och bråk med skivbolag och elände och... det var då bitarna föll på plats. Sen kan man ju tolka "Uprising" som nån sorts upprop också har jag hört, men för oss är det nog mer bokstavligen att resa sig upp.
Paul: - Från att ha legat ner väldigt länge. Men det var en jobbig tid, hela processen. Det var mycket personliga kriser och grejer som hände i familjer, folk som dog och... sådär. Liv och död, mycket. Så att det var tungt, och då passade det bra med en sån titel också.
Christer: - Och i allt det här så blev det ändå en skiva som i alla fall jag tycker är väldigt bra, så då tyckte jag "Uprising" passade bra.
Hans: - Det är jävligt snyggt också. Snyggt. Viktigt.
Christer
Hur gör ni när ni skriver låtar, kommer alla med idéer?
Hans: - Christer skriver på gitarr och sång, och sen presenterar han det för oss, och så säger vi "toppenbra" eller...
Christer: - "Jobba vidare grabben!"
Hans skrattade: - Så börjar det alltid - eller inte alltid, men väldigt ofta, att det är en mer eller mindre färdig låt, eller i alla fall en vers och sång, vers och refräng-melodi. Sen sätter vi klorna i den tillsammans - framför allt Paul.
Men på gitarr alltså? Varför då?
Christer: - Därför att det är det enda instrument jag över huvud taget behärskar, om man nu kan säga att jag ens behärskar det (skratt), det brukar låta lite sisådär och det blir ibland glada skratt när jag framför mina små skisser, men jag tror att om man kan framföra en låt på gitarr och sång så är det en bra låt.
Ja, det är så man brukar säga.
Christer: - Ja, nämen jag tror verkligen på det, att en riktigt catchy popsång ska man kunna spela på gitarr. Och sen kan man ju bygga på den och liksom fylla i de luckor som då oftast finns, både i sångmelodi och ackordföljd och sådär.
Paul: - Eller snarare stretcha isär det, i och med att Christer inte är sån virtuos på gitarr - (tittade på Christer) ursäkta mig! - så blir det som att han gärna struntar i mellanrummen (skratt) - det blir inga mellanspel utan det blir väldigt mycket sång och text och sådär, så det är snarare att man stretchar isär det och fyller ut det med synthljud sen,
Hans: - Lägger lite delar emellanåt. Men sen... från början kände väl jag - jag har inte varit med på första skivan som medlem, men jag lärde känna Christer på radion och lyssnade på musiken och föll för att det är riktiga låtar, till skillnad från ganska ofta i denna genren så känns det som att man börjar i fel ända, man börjar med ett coolt beat eller ett fräckt synthljud, och sen det här med att det ska vara en text och att det ska vara en sångmelodi, det är ett nödvändigt ont som man hafsar ihop på slutet för att man måste - och det känns som att det måste vara riktiga låtar, bra poplåtar från början, och det är detta. Sen är det elektroniska kläder runt det, och tyvärr gör det att vissa rynkar på näsan och tycker att det är jobbigt - och många tycker att det är bra fast det är elektroniskt. Så... det är väl hela grejen, att det ska vara bara låtar och inte fräcka... beats bara, utan att det måste finnas innehåll, både i musik och i text. Framför allt i text. Som ju är Christers bord.
Du skriver alla texter?
Christer: - Ja. Det gör jag. Och jag känner att det liksom... det är jättehärligt med bara en glad poplåt (han nynnade lite på Whigfields gamla dänga "Saturday Night" - vilken lustigt nog var låten som gjorde att jag hade fyra flätor på bilden på mig i Fozzie #1 1994 - lite av ett internt skämt på den tiden...).
- Det funkar jättebra, men det är ännu roligare om man kan skrapa lite på ytan och "shit, det fanns ett lager till, det var nån som hade tänkt och ville säga nånting" - så det är i alla fall ambitionen. Sen går ju det många förbi och många tänker "jaha, vad är det här, bla bla bla?", men jag vill gärna ta det steget - om man läser lite i textkonvolutet så är det ju kul om man inte blir besviken och får läsa ett stort gäng klyschor, som det allt som oftast är, hur fräckt det än låter. Så att det jobbar jag jättemycket med, och det kan man ju då kanske tycka är pretentiöst och vad det nu är, men...
Var får du inspiration till texterna från; från ditt eget liv, från andra, eller hittar du på liksom?
Christer: - Det är till 99% sånt som jag har varit med om, eller tycker. Sen kan man ju brodera ut det litegrann så att det låter bättre, men det är det nog. Jag skriver inte dagbok och såna där grejer, utan jag gör små anteckningar om det är nåt jag kommer på eller "shit, det där är konstigt" eller "det där är roligt" eller "oj, det där gjorde ont" - så blir det små rader som man sen kan bygga vidare på.
Berätta lite om texten till "Soma Generation".
Christer: - Jag fick en känsla när jag satt hemma en kväll själv och tittade på en tv-serie, att "shit, det är såhär den moderna människan lever sitt liv". Man tar in, och man tar in, och man tar in. Och sen går man ut på klubb och har på sig fräcka t-shirtar där det står att vi ska göra si, vi ska göra så och "det här tror jag på", men det känns som att det är väl ungefär så nära man kommer revolutionen, i alla fall för vår generation. För att det är så jävla mycket man ska ta in hela tiden, från tv och radio och internet och vad det än är - och det kan man tycka är dubbelt eftersom jag jobbar på radion, men jag försöker i alla fall göra ett program som inte gör världen sämre.
Han skrattade till: - Det vet jag inte om det lyckas heller, men det gör i alla fall arbetsdagen lite lättare.
"Go Back To Sleep" är väl lite samma tema? Det där med internet och "friends on tv" och sådär.
Christer: - Ja, det är lite samma tema. Men där är det snarare det andra perspektivet om man ser från dem som vi väljer till ledare. Där är det ju allt som oftast så att de säger att "Ta det lugnt, vi har läget under kontroll, vad bråkar ni om?" Och matas man med det budskapet hela tiden samtidigt som man får den här informationen som man ska döva sig med, så blir det ju inget mer, då kan man gå och lägga sig igen. Jag tycker det kan vara lite svårt, som du hör, att prata exakt om vad jag tycker, och framför allt när jag inte är förberedd, men i stora drag är det så.
Hans: - Christer skriver på gitarr och sång, och sen presenterar han det för oss, och så säger vi "toppenbra" eller...
Christer: - "Jobba vidare grabben!"
Hans skrattade: - Så börjar det alltid - eller inte alltid, men väldigt ofta, att det är en mer eller mindre färdig låt, eller i alla fall en vers och sång, vers och refräng-melodi. Sen sätter vi klorna i den tillsammans - framför allt Paul.
Men på gitarr alltså? Varför då?
Christer: - Därför att det är det enda instrument jag över huvud taget behärskar, om man nu kan säga att jag ens behärskar det (skratt), det brukar låta lite sisådär och det blir ibland glada skratt när jag framför mina små skisser, men jag tror att om man kan framföra en låt på gitarr och sång så är det en bra låt.
Ja, det är så man brukar säga.
Christer: - Ja, nämen jag tror verkligen på det, att en riktigt catchy popsång ska man kunna spela på gitarr. Och sen kan man ju bygga på den och liksom fylla i de luckor som då oftast finns, både i sångmelodi och ackordföljd och sådär.
Paul: - Eller snarare stretcha isär det, i och med att Christer inte är sån virtuos på gitarr - (tittade på Christer) ursäkta mig! - så blir det som att han gärna struntar i mellanrummen (skratt) - det blir inga mellanspel utan det blir väldigt mycket sång och text och sådär, så det är snarare att man stretchar isär det och fyller ut det med synthljud sen,
Hans: - Lägger lite delar emellanåt. Men sen... från början kände väl jag - jag har inte varit med på första skivan som medlem, men jag lärde känna Christer på radion och lyssnade på musiken och föll för att det är riktiga låtar, till skillnad från ganska ofta i denna genren så känns det som att man börjar i fel ända, man börjar med ett coolt beat eller ett fräckt synthljud, och sen det här med att det ska vara en text och att det ska vara en sångmelodi, det är ett nödvändigt ont som man hafsar ihop på slutet för att man måste - och det känns som att det måste vara riktiga låtar, bra poplåtar från början, och det är detta. Sen är det elektroniska kläder runt det, och tyvärr gör det att vissa rynkar på näsan och tycker att det är jobbigt - och många tycker att det är bra fast det är elektroniskt. Så... det är väl hela grejen, att det ska vara bara låtar och inte fräcka... beats bara, utan att det måste finnas innehåll, både i musik och i text. Framför allt i text. Som ju är Christers bord.
Du skriver alla texter?Christer: - Ja. Det gör jag. Och jag känner att det liksom... det är jättehärligt med bara en glad poplåt (han nynnade lite på Whigfields gamla dänga "Saturday Night" - vilken lustigt nog var låten som gjorde att jag hade fyra flätor på bilden på mig i Fozzie #1 1994 - lite av ett internt skämt på den tiden...).
- Det funkar jättebra, men det är ännu roligare om man kan skrapa lite på ytan och "shit, det fanns ett lager till, det var nån som hade tänkt och ville säga nånting" - så det är i alla fall ambitionen. Sen går ju det många förbi och många tänker "jaha, vad är det här, bla bla bla?", men jag vill gärna ta det steget - om man läser lite i textkonvolutet så är det ju kul om man inte blir besviken och får läsa ett stort gäng klyschor, som det allt som oftast är, hur fräckt det än låter. Så att det jobbar jag jättemycket med, och det kan man ju då kanske tycka är pretentiöst och vad det nu är, men...
Var får du inspiration till texterna från; från ditt eget liv, från andra, eller hittar du på liksom?
Christer: - Det är till 99% sånt som jag har varit med om, eller tycker. Sen kan man ju brodera ut det litegrann så att det låter bättre, men det är det nog. Jag skriver inte dagbok och såna där grejer, utan jag gör små anteckningar om det är nåt jag kommer på eller "shit, det där är konstigt" eller "det där är roligt" eller "oj, det där gjorde ont" - så blir det små rader som man sen kan bygga vidare på.
Berätta lite om texten till "Soma Generation".
Christer: - Jag fick en känsla när jag satt hemma en kväll själv och tittade på en tv-serie, att "shit, det är såhär den moderna människan lever sitt liv". Man tar in, och man tar in, och man tar in. Och sen går man ut på klubb och har på sig fräcka t-shirtar där det står att vi ska göra si, vi ska göra så och "det här tror jag på", men det känns som att det är väl ungefär så nära man kommer revolutionen, i alla fall för vår generation. För att det är så jävla mycket man ska ta in hela tiden, från tv och radio och internet och vad det än är - och det kan man tycka är dubbelt eftersom jag jobbar på radion, men jag försöker i alla fall göra ett program som inte gör världen sämre.
Han skrattade till: - Det vet jag inte om det lyckas heller, men det gör i alla fall arbetsdagen lite lättare.
"Go Back To Sleep" är väl lite samma tema? Det där med internet och "friends on tv" och sådär.
Christer: - Ja, det är lite samma tema. Men där är det snarare det andra perspektivet om man ser från dem som vi väljer till ledare. Där är det ju allt som oftast så att de säger att "Ta det lugnt, vi har läget under kontroll, vad bråkar ni om?" Och matas man med det budskapet hela tiden samtidigt som man får den här informationen som man ska döva sig med, så blir det ju inget mer, då kan man gå och lägga sig igen. Jag tycker det kan vara lite svårt, som du hör, att prata exakt om vad jag tycker, och framför allt när jag inte är förberedd, men i stora drag är det så.
Paul
Vi fortsatte med att prata om "60 Is The New 40" och Christer förklarade att den handlar om den vansinniga fixeringen vid att man måste fortsätta vara ung och fräsch långt upp i åldern, och att pensionärer kallar sig själva "käcka jeanskillar". Christer sa att visst kan han känna sig gammal ibland när han går ut, men han tycker att man bör tänka på att "act your age".
"Vampire In You" blev sista låten vi gick in närmare på, och den skrev Christer för att han är övertygad vegan: - Jag tycker att det som sker varje dag när folk äter kött, det är ingenting annat än mord och blodsugande. Och det är helt sjukt att det sker i ett modernt samhälle. Och det är ju också lite komplicerat eftersom alla i bandet är inte övertygade veganer, tvärtom, och då tycker jag det är ett väldigt fint sätt att visa respekt, som Paul till exempel som tycker det är okej att göra den här låten ändå. Så det är inte militant på det viset. Min tjej äter kött, till exempel. Till min stora sorg.
I slutet av november 2007 släppte Universal Poplab ett remixalbum på ett tyskt bolag. Bandet fick inte själva vara delaktiga i vilka som gjorde remixarna (utöver de som redan varit med på singlar) och kände sig inte helt engagerade i projektet, men det var i alla fall något för att hålla dem mer aktuella till nya albumet släpps i vår.
På debutalbumet var Håkan Hellström med och körade på Smiths-covern "We Hate It When Our Friends Become Successful", och Nina Natri (ex-Fidget) sjöng duett med Christer i "New Baby Boom", och jag frågade varför det inte var med några gästartister på "Uprising".
Christer: - Det kändes som att det vore roligt att visa att vi faktiskt också kan på egen hand. Och det tyckte jag vi kunde. Men jag tycker också att har man haft med Håkan och Nina, vem ska man ha med mer? I Sverige i alla fall. Marc Almond hade ju varit otroligt roligt att ha med på nåt vänster, men det har inte riktigt blivit så - än, men det kanske kommer.
Ni är ju inte färdiga med nya skivan.
Christer: - Det är vi inte!
Hans: - Marc kommer vara med på alla låtar.
Paul (som var lite förkyld) hostade och sa: - Ja, just det. Det var faktiskt väldigt viktigt för oss att våga stå på egna ben. Och vi hade ju dessutom en ny medlem i bandet, så att det var ju nytt där. Även om Hans i princip har varit med från början så har han ju inte varit med i skapandet, som han var på "Uprising".
Hans var alltså inte med som bandmedlem på "Universal Poplab", men han mastrade skivan och spelade dessutom live med dem innan han kom med i bandet "på riktigt" till "Uprising".
"Vampire In You" blev sista låten vi gick in närmare på, och den skrev Christer för att han är övertygad vegan: - Jag tycker att det som sker varje dag när folk äter kött, det är ingenting annat än mord och blodsugande. Och det är helt sjukt att det sker i ett modernt samhälle. Och det är ju också lite komplicerat eftersom alla i bandet är inte övertygade veganer, tvärtom, och då tycker jag det är ett väldigt fint sätt att visa respekt, som Paul till exempel som tycker det är okej att göra den här låten ändå. Så det är inte militant på det viset. Min tjej äter kött, till exempel. Till min stora sorg.
I slutet av november 2007 släppte Universal Poplab ett remixalbum på ett tyskt bolag. Bandet fick inte själva vara delaktiga i vilka som gjorde remixarna (utöver de som redan varit med på singlar) och kände sig inte helt engagerade i projektet, men det var i alla fall något för att hålla dem mer aktuella till nya albumet släpps i vår.
På debutalbumet var Håkan Hellström med och körade på Smiths-covern "We Hate It When Our Friends Become Successful", och Nina Natri (ex-Fidget) sjöng duett med Christer i "New Baby Boom", och jag frågade varför det inte var med några gästartister på "Uprising".
Christer: - Det kändes som att det vore roligt att visa att vi faktiskt också kan på egen hand. Och det tyckte jag vi kunde. Men jag tycker också att har man haft med Håkan och Nina, vem ska man ha med mer? I Sverige i alla fall. Marc Almond hade ju varit otroligt roligt att ha med på nåt vänster, men det har inte riktigt blivit så - än, men det kanske kommer.
Ni är ju inte färdiga med nya skivan.
Christer: - Det är vi inte!
Hans: - Marc kommer vara med på alla låtar.
Paul (som var lite förkyld) hostade och sa: - Ja, just det. Det var faktiskt väldigt viktigt för oss att våga stå på egna ben. Och vi hade ju dessutom en ny medlem i bandet, så att det var ju nytt där. Även om Hans i princip har varit med från början så har han ju inte varit med i skapandet, som han var på "Uprising".
Hans var alltså inte med som bandmedlem på "Universal Poplab", men han mastrade skivan och spelade dessutom live med dem innan han kom med i bandet "på riktigt" till "Uprising".
Hans
Vad tycker ni är viktigast i en låt?
Paul: - Det viktigaste i en låt... (han suckade medan han funderade)
Christer och Hans pekade på varann och log, och Hans sa: - Nu kommer du få tre olika svar.
Det är helt lugnt.
Paul: - Nämen jag tror att det viktigaste i en låt, det är en... blandning av olika saker - det kan inte vara en grej som är viktigast liksom, för att det ena... Men det viktigaste i en låt är nog att den berör på nåt sätt, att den trycker på på rätt punkter och att en låt är mångfacetterad är viktigt, för som en enhet då kommer ju den beröra olika människor på olika sätt. Och det är det viktigaste i en låt att den har den karaktären att den kan beröra olika människor på olika sätt. För det är då den blir en stor låt. Så tänker jag i alla fall. Men jag tror att på ett sätt så är det viktigaste väl de där små detaljerna som gör att man vill lyssna på låten igen.
Christer: - De små detaljerna?
Paul: - Mm.
Christer: - Då kan jag säga ett kortare svar: jag tycker att det är att det är en mycket bra sångmelodi, tycker jag är det viktigaste i en låt. Därefter text och arrangemang.
Jag tittade på Hans, som sa: - Soundet, och svänget. Eller produktionen.
Christer: - Och det är väl därför som vi passar ganska bra ihop, tror jag, för att alla de här bitarna är ju jävligt viktiga.
Jag skrattade: Ja, ni täckte verkligen in precis allt.
De andra började också skratta och Christer sa: - Ja, men det är ju så.
Beskriv er, hur är ni? Tolka frågan som ni vill.
Hans log och nickade, och Paul skrattade till och harklade sig, men ingen sa nåt på flera sekunder, men till slut sa Hans: - Vi är ett ganska glatt gäng, som ändå krockar ganska mycket i våra personligheter, och ur det kommer det nog ganska bra saker, för att vi har infall från en massa olika håll - både musikaliskt, men även hur vi är som människor. Men det är väldigt sällan det går överstyr - eller det är väl åt det positiva hållet i så fall, att vi ibland har det väldigt väldigt bra och roligt ihop.
Christer: - Och om man skulle beskriva våra karaktärer i bandet så känns det från min synvinkel mycket som att vi har en sorts tysk ljudingenjörsprofessor här (pekade på Hans), nån sorts frijazzande kreativt kaos (pekade på Paul) och nån form av lärare i mitten. (han själv)
Jag skrattade glatt, och Christer skrattade också till. Hans började säga nåt, men Christer fortsatte just: - Här kommer farbrorn med portföljen och ett papper "Här är viktiga texter som jag skrivit" och "Bra, då kan man ratta in här" och "Aah, vad kan jag göra av det här, får se, änna snurrigt" - lite så, tror jag.
Paul fortsatte med att måla upp en bild av att Christer sitter med sin gitarr på en klippa ut i den göteborgska skärgården och skriver låtar som han sen presenterar för bandet, och Paul sätter sig med låtarna sena kvällar i studion och flummar med detaljer, och efter det tar de med låtarna till Hans studio, där han jobbar med dem och sen med myndig röst förklarar att "Nu är det klart, nu börjar det låta bra", medan Paul sitter i bakgrunden och vill lägga in fler detaljer men Hans hindrar honom och mellan varven kommer Christer in med nybryggt kaffe och mat.
Paul sammanfattade: - Rollerna liksom... de hänger med.
Hans, till Christer: - Du presterar ju väldigt bra sång däremellan också. Viktig detalj.
Christer: - Tack så hemskt mycket. Men inför den skivan som vi håller på och jobbar med nu, så tänkte vi att det vore ju väldigt kul att jobba lite mer sammanhängande och ihop, så att då hyrde vi ett hus i Danmark och tog med delar av både Pauls och min studio och Hans och byggde om där, så att det fanns två arbetsstationer - och då var det otroligt roligt att jobba på det sättet! Att liksom jag och Hans jobbade med sång medan Paul jobbade på en annan, och däremellan fungerade jag som nån sorts rysk hemhjälp och lagade mat - "Middagen är serverad!" och sen återvände jag till disken, sen fick jag sjunga lite till (de andra skrattade) - det var en blandning av att sjunga och vara hemhjälp.
Paul: - Och ta bilen och åka iväg och handla mer öl.
Christer: - Ja, det fick jag ofta ordna, mycket öl.
Hans: - Och så hade du bra pli på mig på morgnarna med joggingen - det har inte blivit så mycket med det sen vi kom hem.
Christer: - Det har inte det?
Hans: - Nej.
Christer: - Tråkigt för dig Hans, hälsan är viktig.
Hans: - Ja, ledsen.
Ibland kändes det närmast surrealistiskt att prata med Christer, för trots att jag aldrig träffat honom förr kände jag igen hans röst så otroligt väl från radion, och när han sa såna här saker på sitt vanliga vänligt engagerade sätt kändes det som att jag plötsligt befann mig mitt i "Christer"-studion...
Inspelningarna skedde i augusti 2007 på Læsø, en enligt Christer väldigt mysig liten ö där man inte kan göra nånting - men några aktiviteter fanns det som man kunde ta sig för:
Christer skrattade till: - En dag så, jag tror det var Hans som fick spader och sa "Nu måste vi göra nåt annat!" så vi började bläddra "Vad kan man göra?"; jo man kan titta på det bruna Læsø-biet. Så då gjorde vi det, åkte och tittade på det bruna Læsø-biet som fanns i nån sorts kupor, "Jaha, intressant". Sen nästa aktivitet man kunde göra var att tillverka sitt eget salt.
Vi andra hade börjat skratta av Christers sakliga berättelse, och nu avbröt både Hans och Paul samtidigt: - Nej, ölen!
Paul: - Bryggeriet som var fejk.
Som var fejk?
Paul: - Ja, det ryktades om att de importerar ölen från Fredrikshamn. Och vi frågade "Jaha, kan man få titta på bryggeriet?" (blixtsnabbt:) "Nej, det går ikke!!"
Vi andra började gapskratta, och Christer fortsatte: - Man kunde få några små koppar med öl de hade där under disk.
Paul: - De hade sex olika ölsorter.
Hans: - Men så var vi även i utkikstornet.
Christer: - Just det, utkikstornet på kanske 30 meter. Max, 15. Det var också ganska raskt avklarat. Men sen fick vi då göra vårt eget salt. Låter det rock'n'roll det här?
Jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt under berättelsen, men nu skrattade jag: Det låter jätteroligt! Men hur gjorde man salt då?
Paul: - Det här är ganska intressant - jag måste bara berätta lite snabbt: Læsø har exporterat salt sedan tusentals år tillbaka. Jag kan tänka mig att vikingarna stannade till Læsø och köpte salt - jag skojar inte, det är jättestort för Læsø-borna, de är oerhört stolta över detta. Och nu har det trappats ner och blivit mer en turistattraktion, men... Just för att grundvattnet på stora delar av Læsø är salt, så det är därför det har varit så vanligt med saltframställning där.
Hans hade tagit fram sin mobil och visade mig några bilder från Læsø, medan Paul fortsatte berätta: - När vi gjorde salt så får man då ett kar, och så eldar man och så står man och skrapar och så bildas det kristaller.
Hans: - Det blev en ganska bra påse.
Christer: - Också väldigt skumt att åka hem med genom tullen; stora vita påsar bland syntharna... (pekade och nickade ärligt:) "Salt. Salt." "Jaha..."
Paul: - Men slutgrejen var att det blev ju faktiskt väldigt gott salt, det smakar alltså gott. Det smakar mycket bättre än det man köper, sånt där flingsalt.
Jag bad dem beskriva varandra, eftersom Hans nämnt att de är så olika, och Christer började med att säga att Hans är den absolut mest strukturerade och bästa ljudtekniker han stött på, som vet allt om ljud som man behöver veta, och att Paul å sin sida är en av de absolut bästa musiker han vet, som han brukade kalla för "den unge Mozart" när de lärde känna varandra.
Hans fortsatte med att beskriva Paul som en idéspruta som alltid har vansinnigt mycket idéer om allting, och Paul sa om Christer att han verkligen kan få fram essensen av poplåten, att han kan göra nånting betydelsefullt och komplicerat till nånting väldigt enkelt, och Hans tillade:
- Det genialt enkla.
Vad är det bästa med Universal Poplab?
Paul: - Det bästa med oss är att vi är verkligen: "3 is the magic number", för att vi är verkligen, som du ser, vi är tre stycken heelt, sjukt olika personligheter. Men musikaliskt sett så kompletterar vi varandra till hundra procent. Första albumet var jättebra, men det fattades nånting, och det fyller Hans upp med råge.
Hans tog vid och började prata långsamt och eftertänksamt, men kom snart igång: - Vi gör... jävligt bra popmusik, som.. man, beroende på hur man lyssnar antingen kan uppfatta som väldigt enkel och direkt, som gör att den går väldigt lätt in, men som även är väldigt komplex - alltså i produktion och med olika ljud och med detaljer och med... ja, stämningar och texter och sådär också. Det är ju svårt att avgöra när man är mitt i det, men det känns som att man kan antingen lyssna på oss och känna "fan, go poplåt!" eller lyssna på oss i hörlurar och tycka att "shit, vilken regnbåge av olika goa sound och ljud och körer och idéer" - eller det vill ju du (han tittade på Paul) och jag framför allt att det ska finnas, när man lyssnar för tjugonde gången hör man att det är nåt här som låter roligt.
Christer började skratta: - Låter som ett "Simpsons"-avsnitt, tycker jag!
Paul: - Det finns olika lager i "Simpsons" och det är det som gör att det är så jäävla bra. Och det tror jag att det därför vi är så jävla bra. Det är därför vi heter Universal Poplab.
Christer sa att det är ganska svårt att placera in Universal Poplab i ett fack, vilket folk gärna vill: - Man kan därför inte riktigt veta vem det är som gillar Universal Poplab. Jag vet till exempel att Dark Tranquility, dödsmetallbandet, brukar sitta och efterfesta till vår musik i sin turnébuss, och skickar sms "FAN VAD BRA!!!", så du vet... Och ser man på konserterna så är det ett gäng lite sådär fetlagda synthkillar och så är det små poptjejer och så är det nån farbror och så är det några helt vanliga personer - man blir inte riktigt klok på det, och det är det som gör att det känns så roligt fortfarande. Man har ingen aning om vad man har att vänta.
Vad är det sämsta med er då, finns det nåt dåligt?
Paul sa att han ibland vill ha in så mycket detaljer i musiken att han jobbar för mycket med det, men att han börjar bli bättre på det, men tillade också att en nackdel kan vara att Universal Poplab inte är så profilerade: - Och att det ibland är svårt att marknadsföra ett sånt band. Och att vi kanske inte är stereotypt så hippa i tiden, att vi inte liksom jobbar utifrån att vara fräcka, vi tänker aldrig så, vi tänker bara på att vi ska göra den bästa musiken som vi älskar, och då hoppas vi bara att nån jävla annan som vill vara med.
Hans: - Vara med på festen.
Paul: - Men alltså, det är verkligen så! Jag skiter i alla trender, det är så, och då får man ju äta upp det ibland.
Christer skrattade: - Jaa, det får man!
Paul: - Jag har fått äta upp det i flera år nu, att man inte är så fräck, i vissas ögon. Vissa tycker vi är asfräcka. Men det är väldigt jobbigt att vara medlem i Universal Poplab ibland då. Men samtidigt så kan man nog inte vara gladare än de gångerna då man har lyckats skriva ihop en bra låt.
Hans: - Eller när man står på scen och det är fullt med folk som står så. (han sträckte upp armarna och log)
Paul: - Då är det ju värt det. Men annars kan det vara lite jobbigt, då önskar man att man kanske gjorde nånting som alla andra gjorde. Fast det hade ju inte varit så kul.
Hans förundrades lite över att det ska vara så besvärligt; varför måste de alltid bara spela på synthklubbar när det är popmusik de spelar - visserligen i elektroniska kläder, men ändå popmusik. Och ibland när det känns lite knackigt är det lätt att glömma att:
- Nästan varenda singel spelas mycket på radio, vi åker och spelar för massa folk överallt, folk älskar oss. Och ibland så blir det lätt att man bara gräver ner sig och tycker att (han tittade ner och började mumla): "Äh fan, nu blev det jobbigt igen, nu måste vi släppa ett remixalbum, och vi har inte fått tillräckligt bra låtar och..." istället för att vara glad över att vi faktiskt kan hålla på med detta - inte och än så länge tjäna skitmycket pengar på det (Christer skrattade till), men faktiskt ändå göra nånting som vi alla älskar väldigt mycket.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på? Och ni måste inte ta en, ni får ta varsin.
Hans: - Kommer du ställa dem sen?
Mhm. Ni ska ju vilja svara på dem.
Hans: - Vad... Vad vet vanligt folk inte om dig?
Vad vet vanligt folk inte om dig?
Hans: - Att jag är sjukt sportintresserad. Fotboll mest. Och Blåvitt mest.
Christer: - Man får hålla tummarna att Blåvitt inte har förlorat när man ska ses. Paul, varsågod.
Paul: - Nä, jag har inte kommit på nåt. Jag vet inte, det är väldigt svårt - vad vill jag att du ska ställa för fråga? (lång tystnad) Gud...
Hans: - Vilken är din favoritsynth?
Christer: - Kompressorer vill du ju ofta prata om. Väldigt ofta vill du prata om det.
Paul: - Jaa...
Christer: - Det är jag säker på att du vill ha en fråga om. Jag tror aldrig att vi har träffats utan att vi har pratat om kompressorer.
Paul: - Du kan fråga mig om min favoritsynth just nu.
Ska jag fråga vilken det är eller ska jag fråga om din favoritsynth just nu?
Hans: - Fråga om den. Fråga hur den mår och vad den tycker och tänker.
Hur mår din favoritsynth? Och du kan väl berätta vilken det är också då.
Paul harklade sig: - Just nu, min favoritsynth, den heter Korg Poly800, jättebra synth! Jag har byggt om den också, tagit hand om den lite, reparerat och byggt in knappar och rattar och det är som en helt ny synth! Den föddes 1983, och den gick igenom en 25-årskris och behövde en uppdatering.
Hans: - Den frågan trodde du inte att du skulle få ställa.
Christer: - "Hur mår din favoritsynth?"
Hahaha! Men det var en jättefin fråga. Christer då?
Christer: - Jag kan faktiskt inte riktigt komma på nån, det känns lite som en besvikelse.
Hans: - Magplask.
Du är inte ensam kan jag säga.
Paul: - Det viktigaste i en låt... (han suckade medan han funderade)
Christer och Hans pekade på varann och log, och Hans sa: - Nu kommer du få tre olika svar.
Det är helt lugnt.
Paul: - Nämen jag tror att det viktigaste i en låt, det är en... blandning av olika saker - det kan inte vara en grej som är viktigast liksom, för att det ena... Men det viktigaste i en låt är nog att den berör på nåt sätt, att den trycker på på rätt punkter och att en låt är mångfacetterad är viktigt, för som en enhet då kommer ju den beröra olika människor på olika sätt. Och det är det viktigaste i en låt att den har den karaktären att den kan beröra olika människor på olika sätt. För det är då den blir en stor låt. Så tänker jag i alla fall. Men jag tror att på ett sätt så är det viktigaste väl de där små detaljerna som gör att man vill lyssna på låten igen.
Christer: - De små detaljerna?
Paul: - Mm.
Christer: - Då kan jag säga ett kortare svar: jag tycker att det är att det är en mycket bra sångmelodi, tycker jag är det viktigaste i en låt. Därefter text och arrangemang.
Jag tittade på Hans, som sa: - Soundet, och svänget. Eller produktionen.
Christer: - Och det är väl därför som vi passar ganska bra ihop, tror jag, för att alla de här bitarna är ju jävligt viktiga.
Jag skrattade: Ja, ni täckte verkligen in precis allt.
De andra började också skratta och Christer sa: - Ja, men det är ju så.
Beskriv er, hur är ni? Tolka frågan som ni vill.
Hans log och nickade, och Paul skrattade till och harklade sig, men ingen sa nåt på flera sekunder, men till slut sa Hans: - Vi är ett ganska glatt gäng, som ändå krockar ganska mycket i våra personligheter, och ur det kommer det nog ganska bra saker, för att vi har infall från en massa olika håll - både musikaliskt, men även hur vi är som människor. Men det är väldigt sällan det går överstyr - eller det är väl åt det positiva hållet i så fall, att vi ibland har det väldigt väldigt bra och roligt ihop.
Christer: - Och om man skulle beskriva våra karaktärer i bandet så känns det från min synvinkel mycket som att vi har en sorts tysk ljudingenjörsprofessor här (pekade på Hans), nån sorts frijazzande kreativt kaos (pekade på Paul) och nån form av lärare i mitten. (han själv)
Jag skrattade glatt, och Christer skrattade också till. Hans började säga nåt, men Christer fortsatte just: - Här kommer farbrorn med portföljen och ett papper "Här är viktiga texter som jag skrivit" och "Bra, då kan man ratta in här" och "Aah, vad kan jag göra av det här, får se, änna snurrigt" - lite så, tror jag.
Paul fortsatte med att måla upp en bild av att Christer sitter med sin gitarr på en klippa ut i den göteborgska skärgården och skriver låtar som han sen presenterar för bandet, och Paul sätter sig med låtarna sena kvällar i studion och flummar med detaljer, och efter det tar de med låtarna till Hans studio, där han jobbar med dem och sen med myndig röst förklarar att "Nu är det klart, nu börjar det låta bra", medan Paul sitter i bakgrunden och vill lägga in fler detaljer men Hans hindrar honom och mellan varven kommer Christer in med nybryggt kaffe och mat.
Paul sammanfattade: - Rollerna liksom... de hänger med.
Hans, till Christer: - Du presterar ju väldigt bra sång däremellan också. Viktig detalj.
Christer: - Tack så hemskt mycket. Men inför den skivan som vi håller på och jobbar med nu, så tänkte vi att det vore ju väldigt kul att jobba lite mer sammanhängande och ihop, så att då hyrde vi ett hus i Danmark och tog med delar av både Pauls och min studio och Hans och byggde om där, så att det fanns två arbetsstationer - och då var det otroligt roligt att jobba på det sättet! Att liksom jag och Hans jobbade med sång medan Paul jobbade på en annan, och däremellan fungerade jag som nån sorts rysk hemhjälp och lagade mat - "Middagen är serverad!" och sen återvände jag till disken, sen fick jag sjunga lite till (de andra skrattade) - det var en blandning av att sjunga och vara hemhjälp.
Paul: - Och ta bilen och åka iväg och handla mer öl.
Christer: - Ja, det fick jag ofta ordna, mycket öl.
Hans: - Och så hade du bra pli på mig på morgnarna med joggingen - det har inte blivit så mycket med det sen vi kom hem.
Christer: - Det har inte det?
Hans: - Nej.
Christer: - Tråkigt för dig Hans, hälsan är viktig.
Hans: - Ja, ledsen.
Ibland kändes det närmast surrealistiskt att prata med Christer, för trots att jag aldrig träffat honom förr kände jag igen hans röst så otroligt väl från radion, och när han sa såna här saker på sitt vanliga vänligt engagerade sätt kändes det som att jag plötsligt befann mig mitt i "Christer"-studion...
Inspelningarna skedde i augusti 2007 på Læsø, en enligt Christer väldigt mysig liten ö där man inte kan göra nånting - men några aktiviteter fanns det som man kunde ta sig för:Christer skrattade till: - En dag så, jag tror det var Hans som fick spader och sa "Nu måste vi göra nåt annat!" så vi började bläddra "Vad kan man göra?"; jo man kan titta på det bruna Læsø-biet. Så då gjorde vi det, åkte och tittade på det bruna Læsø-biet som fanns i nån sorts kupor, "Jaha, intressant". Sen nästa aktivitet man kunde göra var att tillverka sitt eget salt.
Vi andra hade börjat skratta av Christers sakliga berättelse, och nu avbröt både Hans och Paul samtidigt: - Nej, ölen!
Paul: - Bryggeriet som var fejk.
Som var fejk?
Paul: - Ja, det ryktades om att de importerar ölen från Fredrikshamn. Och vi frågade "Jaha, kan man få titta på bryggeriet?" (blixtsnabbt:) "Nej, det går ikke!!"
Vi andra började gapskratta, och Christer fortsatte: - Man kunde få några små koppar med öl de hade där under disk.
Paul: - De hade sex olika ölsorter.
Hans: - Men så var vi även i utkikstornet.
Christer: - Just det, utkikstornet på kanske 30 meter. Max, 15. Det var också ganska raskt avklarat. Men sen fick vi då göra vårt eget salt. Låter det rock'n'roll det här?
Jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt under berättelsen, men nu skrattade jag: Det låter jätteroligt! Men hur gjorde man salt då?
Paul: - Det här är ganska intressant - jag måste bara berätta lite snabbt: Læsø har exporterat salt sedan tusentals år tillbaka. Jag kan tänka mig att vikingarna stannade till Læsø och köpte salt - jag skojar inte, det är jättestort för Læsø-borna, de är oerhört stolta över detta. Och nu har det trappats ner och blivit mer en turistattraktion, men... Just för att grundvattnet på stora delar av Læsø är salt, så det är därför det har varit så vanligt med saltframställning där.
Hans hade tagit fram sin mobil och visade mig några bilder från Læsø, medan Paul fortsatte berätta: - När vi gjorde salt så får man då ett kar, och så eldar man och så står man och skrapar och så bildas det kristaller.
Hans: - Det blev en ganska bra påse.
Christer: - Också väldigt skumt att åka hem med genom tullen; stora vita påsar bland syntharna... (pekade och nickade ärligt:) "Salt. Salt." "Jaha..."
Paul: - Men slutgrejen var att det blev ju faktiskt väldigt gott salt, det smakar alltså gott. Det smakar mycket bättre än det man köper, sånt där flingsalt.
Jag bad dem beskriva varandra, eftersom Hans nämnt att de är så olika, och Christer började med att säga att Hans är den absolut mest strukturerade och bästa ljudtekniker han stött på, som vet allt om ljud som man behöver veta, och att Paul å sin sida är en av de absolut bästa musiker han vet, som han brukade kalla för "den unge Mozart" när de lärde känna varandra.
Hans fortsatte med att beskriva Paul som en idéspruta som alltid har vansinnigt mycket idéer om allting, och Paul sa om Christer att han verkligen kan få fram essensen av poplåten, att han kan göra nånting betydelsefullt och komplicerat till nånting väldigt enkelt, och Hans tillade:
- Det genialt enkla.
Vad är det bästa med Universal Poplab?Paul: - Det bästa med oss är att vi är verkligen: "3 is the magic number", för att vi är verkligen, som du ser, vi är tre stycken heelt, sjukt olika personligheter. Men musikaliskt sett så kompletterar vi varandra till hundra procent. Första albumet var jättebra, men det fattades nånting, och det fyller Hans upp med råge.
Hans tog vid och började prata långsamt och eftertänksamt, men kom snart igång: - Vi gör... jävligt bra popmusik, som.. man, beroende på hur man lyssnar antingen kan uppfatta som väldigt enkel och direkt, som gör att den går väldigt lätt in, men som även är väldigt komplex - alltså i produktion och med olika ljud och med detaljer och med... ja, stämningar och texter och sådär också. Det är ju svårt att avgöra när man är mitt i det, men det känns som att man kan antingen lyssna på oss och känna "fan, go poplåt!" eller lyssna på oss i hörlurar och tycka att "shit, vilken regnbåge av olika goa sound och ljud och körer och idéer" - eller det vill ju du (han tittade på Paul) och jag framför allt att det ska finnas, när man lyssnar för tjugonde gången hör man att det är nåt här som låter roligt.
Christer började skratta: - Låter som ett "Simpsons"-avsnitt, tycker jag!
Paul: - Det finns olika lager i "Simpsons" och det är det som gör att det är så jäävla bra. Och det tror jag att det därför vi är så jävla bra. Det är därför vi heter Universal Poplab.
Christer sa att det är ganska svårt att placera in Universal Poplab i ett fack, vilket folk gärna vill: - Man kan därför inte riktigt veta vem det är som gillar Universal Poplab. Jag vet till exempel att Dark Tranquility, dödsmetallbandet, brukar sitta och efterfesta till vår musik i sin turnébuss, och skickar sms "FAN VAD BRA!!!", så du vet... Och ser man på konserterna så är det ett gäng lite sådär fetlagda synthkillar och så är det små poptjejer och så är det nån farbror och så är det några helt vanliga personer - man blir inte riktigt klok på det, och det är det som gör att det känns så roligt fortfarande. Man har ingen aning om vad man har att vänta.
Vad är det sämsta med er då, finns det nåt dåligt?
Paul sa att han ibland vill ha in så mycket detaljer i musiken att han jobbar för mycket med det, men att han börjar bli bättre på det, men tillade också att en nackdel kan vara att Universal Poplab inte är så profilerade: - Och att det ibland är svårt att marknadsföra ett sånt band. Och att vi kanske inte är stereotypt så hippa i tiden, att vi inte liksom jobbar utifrån att vara fräcka, vi tänker aldrig så, vi tänker bara på att vi ska göra den bästa musiken som vi älskar, och då hoppas vi bara att nån jävla annan som vill vara med.
Hans: - Vara med på festen.
Paul: - Men alltså, det är verkligen så! Jag skiter i alla trender, det är så, och då får man ju äta upp det ibland.
Christer skrattade: - Jaa, det får man!
Paul: - Jag har fått äta upp det i flera år nu, att man inte är så fräck, i vissas ögon. Vissa tycker vi är asfräcka. Men det är väldigt jobbigt att vara medlem i Universal Poplab ibland då. Men samtidigt så kan man nog inte vara gladare än de gångerna då man har lyckats skriva ihop en bra låt.
Hans: - Eller när man står på scen och det är fullt med folk som står så. (han sträckte upp armarna och log)
Paul: - Då är det ju värt det. Men annars kan det vara lite jobbigt, då önskar man att man kanske gjorde nånting som alla andra gjorde. Fast det hade ju inte varit så kul.
Hans förundrades lite över att det ska vara så besvärligt; varför måste de alltid bara spela på synthklubbar när det är popmusik de spelar - visserligen i elektroniska kläder, men ändå popmusik. Och ibland när det känns lite knackigt är det lätt att glömma att:
- Nästan varenda singel spelas mycket på radio, vi åker och spelar för massa folk överallt, folk älskar oss. Och ibland så blir det lätt att man bara gräver ner sig och tycker att (han tittade ner och började mumla): "Äh fan, nu blev det jobbigt igen, nu måste vi släppa ett remixalbum, och vi har inte fått tillräckligt bra låtar och..." istället för att vara glad över att vi faktiskt kan hålla på med detta - inte och än så länge tjäna skitmycket pengar på det (Christer skrattade till), men faktiskt ändå göra nånting som vi alla älskar väldigt mycket.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på? Och ni måste inte ta en, ni får ta varsin.Hans: - Kommer du ställa dem sen?
Mhm. Ni ska ju vilja svara på dem.
Hans: - Vad... Vad vet vanligt folk inte om dig?
Vad vet vanligt folk inte om dig?
Hans: - Att jag är sjukt sportintresserad. Fotboll mest. Och Blåvitt mest.
Christer: - Man får hålla tummarna att Blåvitt inte har förlorat när man ska ses. Paul, varsågod.
Paul: - Nä, jag har inte kommit på nåt. Jag vet inte, det är väldigt svårt - vad vill jag att du ska ställa för fråga? (lång tystnad) Gud...
Hans: - Vilken är din favoritsynth?
Christer: - Kompressorer vill du ju ofta prata om. Väldigt ofta vill du prata om det.
Paul: - Jaa...
Christer: - Det är jag säker på att du vill ha en fråga om. Jag tror aldrig att vi har träffats utan att vi har pratat om kompressorer.
Paul: - Du kan fråga mig om min favoritsynth just nu.
Ska jag fråga vilken det är eller ska jag fråga om din favoritsynth just nu?
Hans: - Fråga om den. Fråga hur den mår och vad den tycker och tänker.
Hur mår din favoritsynth? Och du kan väl berätta vilken det är också då.
Paul harklade sig: - Just nu, min favoritsynth, den heter Korg Poly800, jättebra synth! Jag har byggt om den också, tagit hand om den lite, reparerat och byggt in knappar och rattar och det är som en helt ny synth! Den föddes 1983, och den gick igenom en 25-årskris och behövde en uppdatering.
Hans: - Den frågan trodde du inte att du skulle få ställa.
Christer: - "Hur mår din favoritsynth?"
Hahaha! Men det var en jättefin fråga. Christer då?
Christer: - Jag kan faktiskt inte riktigt komma på nån, det känns lite som en besvikelse.
Hans: - Magplask.
Du är inte ensam kan jag säga.
Jag och Christer
Christer: - Eller jo! Du skulle kunna få fråga mig, för det skulle jag gärna vilja svara på: "Hur tror du att det står till i huvudet på dem som gillar Universal Poplab?"
Hur tror du att det står till i huvudet på dem som gillar Universal Poplab?
Christer: - Jag tror att de är fritänkande. That's it.
Snyggt! Det hade nästan varit ett bra slutcitat, men jag har en fråga kvar, och det är eftersom tidningen heter Fozzie så måste jag fråga vilka som är era favoritmuppar.
Christer: - Jag känner egentligen bara till Kermit, så det får väl bli det för min del. Är det ett tråkigt svar?
Nej, han är ganska ovanlig faktiskt, för folk brukar tycka att han är tråkig... (skratt)
Paul: - Jag vet precis vilken min är! Snubben med saxen! Jag är ju själv saxofonist.
Dr. Zoot.
Paul: - Är det det han heter? Han var ju riktigt fräck alltså.
Hans: - Svårt att svara på detta... Kakmonstret, är det en mupp?
Ja, det räknas, för att det är samma skapare.
Christer: - Ja, men då vill jag ändra!
Hans: - Nej!
Christer: - Faan!
Hans: - Yes!
Christer: - Fick jag Kermit då? Röven!
Paul: - Vad heter hon grisen då?
Miss Piggy.
Hans: - Du kan ta Miss Piggy.
Christer: - Nej, jag vill hellre ha K... jo, jag kan ta Miss Piggy då. Bra.
Hans: - Great success.
Då är jag nog klar tror jag.
Hans: - Det blev inte mycket. Saknas ju 13 minuter!
Jamen då får vi väl prata mer då!
Så vi satt kvar en stund och pratade bl.a. om The Wombats, som jag intervjuat några dagar tidigare, och spelade upp ett par låtar för dem med min mobil, och som den äkta ljudfantast Paul är stoppade han ner min mobil i ett tomt glas för att bättra på akustiken. :)
Hur tror du att det står till i huvudet på dem som gillar Universal Poplab?
Christer: - Jag tror att de är fritänkande. That's it.
Snyggt! Det hade nästan varit ett bra slutcitat, men jag har en fråga kvar, och det är eftersom tidningen heter Fozzie så måste jag fråga vilka som är era favoritmuppar.
Christer: - Jag känner egentligen bara till Kermit, så det får väl bli det för min del. Är det ett tråkigt svar?
Nej, han är ganska ovanlig faktiskt, för folk brukar tycka att han är tråkig... (skratt)
Paul: - Jag vet precis vilken min är! Snubben med saxen! Jag är ju själv saxofonist.
Dr. Zoot.
Paul: - Är det det han heter? Han var ju riktigt fräck alltså.
Hans: - Svårt att svara på detta... Kakmonstret, är det en mupp?
Ja, det räknas, för att det är samma skapare.
Christer: - Ja, men då vill jag ändra!
Hans: - Nej!
Christer: - Faan!
Hans: - Yes!
Christer: - Fick jag Kermit då? Röven!
Paul: - Vad heter hon grisen då?
Miss Piggy.
Hans: - Du kan ta Miss Piggy.
Christer: - Nej, jag vill hellre ha K... jo, jag kan ta Miss Piggy då. Bra.
Hans: - Great success.
Då är jag nog klar tror jag.
Hans: - Det blev inte mycket. Saknas ju 13 minuter!
Jamen då får vi väl prata mer då!
Så vi satt kvar en stund och pratade bl.a. om The Wombats, som jag intervjuat några dagar tidigare, och spelade upp ett par låtar för dem med min mobil, och som den äkta ljudfantast Paul är stoppade han ner min mobil i ett tomt glas för att bättra på akustiken. :)
Text och foto: Pop-Sara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)