The Sonnets

En kväll i september, bara ett par dagar innan jag skulle flytta från Malmö tillbaka till Stockholm, var jag ute med min ex-kollega Henric, som sjunger och spelar gitarr i This Is Head. Vi började prata med en journalist som skrivit gott om This Is Head och efter en stund när hans kompis också kom fram, fick jag veta att de båda spelar i bandet The Sonnets. Jag kände igen namnet, men hade aldrig hört dem, så efter att jag och Henric tillsammans med Per och Tobias, som de heter, gått vidare till Debaser och jag kommit hem gick jag in på The Sonnets MySpace-sida för att lyssna på dem. Per hade tipsat om att de skulle spela i Stockholm två veckor senare och jag hade redan sagt att jag skulle komma, så jag var i ärlighetens namn en smula orolig för att jag lovat för mycket - tänk om jag tyckte att de suger... Det hade ju också varit så synd eftersom vi haft en kul kväll och Per och Tobias var väldigt trevliga.

På deras MySpace möttes jag av en mycket snygg bild på bandet på en segelbåt och en enda låt, "Sebastian Said". Jag klickade på play och ett piano satte igång, och ett stort leende spred sig över mitt ansikte. Jag gillade låten - eller inte bara gillade den; den var nåt av det bästa jag hört på länge.

Självklart gick jag på spelningen på Alcazar två veckor senare, och redan en vecka efter det kom de tillbaka till Stockholm för en spelning på Debaser, och då träffade jag hela bandet för en intervju.

Efter soundchecken satte vi oss i Franska bukten, det inre rummet på Debaser Slussen, för att bandet skulle få äta middag och prata med mig och bli fotade av min pojkvän Christopher. På var sida om mig hade jag Per Magnusson (sång och gitarr) och Fredrik Gunnarsson (gitarr), i soffan mittemot mig satt Tobias Söderlind (bas) och Michael Hultberg (keyboards) och på andra sidan Per satt Mauri Chifflét (trummor).

Per började med att berätta lite om bandets bakgrund; de bildades i Växjö som ett tvåmannaband bestående av Per och Fredrik, och hette från början Sonic Sunday. Snart ville de "låta mer", så de tog in fler bandmedlemmar, och den första riktiga grejen de gjorde var att öppna arrangemanget för Popstad 2003 i Växjö, på största scenen, sänt i riksradion. De har släppt en EP och ett album (2006), flyttat till Malmö ("Det är mycket viktigt att vi har havet runt knuten.") och tappat en trummis på vägen, så Mauri har nu varit med i ungefär ett år. De har nyligen gjort färdigt ett album, som heter "Western Harbour Blue", men inget är klart om när det ska komma ut.

Namnet då, hur blev Sonic Sunday till The Sonnets och varför?

Per: - Det var i samband med Popstad. Vi hade en snabb sväng som Lazy Painter Jane också, efter Belle And Sebastian-singeln, men så började vi känna att nu är det på allvar liksom, nu ska vi spela i radio, nu måste vi bestämma oss.

Fredrik: - Det fanns ingen i hela världen som kunde uttala det bandnamnet heller, det blev fel gång på gång.

Per: - The Sonnets är ju väldigt romantiskt, och vi vill tro att vi är ett romantiskt band, och då passade det. Så finns det ju en Shakespeare-referens också, det kan man tolka hur man vill. Men framför allt är det ett kort namn. Jag träffade Ed Harcourt i Göteborg, och han gick bananas och sa att det här är det bästa bandnamn jag nånsin har hört. Då var det bara okej, då kör vi på det.

Vad har ni för influenser?

Per: - På den här nya skivan är det väldigt mycket slick 80-talssoulpop. Jag älskar ju The Style Council och Prefab Sprout. Det är två band som jag lyssnat väldigt mycket på. Mauri, du har lyssnat mycket sista tiden på...

Mauri: - Aztek Camera. Också samma genre där.

Per: - Vi gillar män i vita jeans med saxofoner.

Videon till "Sebastian Said" skulle jag säga är väldigt mycket Style Council, lite samma stil som videon till "Long Hot Summer".

Per: - Den är lite mer gay-romantisk bara.

Mauri: - Åååh, lite jobbiga referenser.

Per: - Nej, det är ju fantastiska referenser. Men det är ju bara för att Mauri gör videos. Vi satt och kollade på den härom dagen. Tekniken lämnar kanske lite övrigt att önska...

Just "Long Hot Summer"-videon är ju väldigt inspirerad av tv-serien "Brideshead Revisited", och det är väl ni också?

Per: - Det stämmer. De två första avsnitten av "Brideshead Revisited" är bland det vackraste jag har sett på tv. Just den här manliga vänskapen och sommaren och kläderna, helt enkelt den här perfekta lyckan, som man söker i en poplåt. När vardagen inte riktigt räcker till så siktar man lite högre.

Vi fortsatte prata om stil, och jag kom ihåg att Tobbe den där kvällen i Malmö skämtat om att han skaffat skägg för att kunna köra skepparstilen.

Tobias: - Men det hör väl havet till att ha skägg? Så jag köpte en segelbåt och odlade skägg.

Mauri: - Vi är ett väldigt visuellt band, vi tänker på alla plan.

Både Tobias och Per vindsurfar dessutom, så det är viktigt för dem att bo nära havet.

Per: - Det är nånting med havet, som vi alltid återkommer till som band. Det är också därför - jag bor 30 meter från havet - just att bara stå och titta ut över havet, det är en frihetskänsla som man alltid återkommer till och på nåt sätt genomsyras musiken.

Varför heter skivan "Western Harbour Blue" då?

Per: - Jag bor i Västra hamnen. Och låtarna är skrivna där. Och sen är det också en subtil referens till Dennis Wilsons "Pacific Ocean Blue". Det är en skiva som jag gillar väldigt mycket.

Det är Per som skriver texterna, och han berättade vad han får inspiration från:

- Jag läser väldigt mycket, från den romantiska och viktorianska eran i England, som Emily Brontë, William Blake och Oscar Wilde. Jag gillar att sno saker. Det är nånting som inte riktigt ligger i tiden nu, för det som är på modet nu är ju att berätta om när man gick till Konsum och köpte ost - "gräv där du står", liksom. Men det har jag aldrig riktigt förstått, för om jag spelar popmusik siktar jag mot något högre än vardagen, och då passar det inte riktigt för mig att skriva om Konsum-rundan. Även om vissa artister gör det väldigt bra passar det inte mig alls.

Du svarar på mina frågor i förväg här - jag skulle precis fråga vad ni vill med er musik.

Per: - Jag pratar väldigt mycket, jag kanske ska äta lite också.

Nej då, det är väldigt effektivt att du förekommer mina frågor!

Per: - Men jag tror såhär - om jag får prata lite till - hela ens liv, sedan man gick i skolan har folk sagt åt en att man ska göra saker. "Gör läxan", "Skaffa en utbildning", "Gå till jobbet". Men att spela i ett band har alltid kommit från en själv nånstans, en chans att skapa nånting ur ingenting, som faktiskt ingen har gjort nånsin. Sen kan det låta som många andra låtar, men fortfarande så är det din egen grej, och det tilltalar mig väldigt mycket.

Vad är det bästa med The Sonnets?

Alla log, men tvekade att svara. Per kastade ur sig "Tobbes skägg", innan Mauri tog till orda:

- Jag som ny tycker att det bästa är att de här grabbarna har spelat väldigt länge och att de har ett väldigt unikt sound, de har en grund, en historia som hörs. Det tycker jag är skitcoolt. Det finns en själ i det, och tydliga influenser: du kan höra en hel del soul, ja, Northern soul och Motown...

Per: - Det är ju nånting som alltid finns med oss.

Mauri fortsatte: - ...och samtidigt poplåtar, klassisk pop, och det ska bli intressant att se vad som händer, vilken väg det tar.

Det här kan ni gärna få svara på var och en för sig, det är en fråga som jag återupptäckte när jag skrev in gamla intervjuer: Vilket annat band genom historien skulle ni velat vara med i?

Alla satt tysta och tänkte - den ende som fick ur sig något var Fredrik:

- Hm.

Han funderade någon sekund till och sa sen: - Jag tror nog The Beatles faktiskt. Det finns inget annat band som varit med om det som de var med om. Ett klassiskt svar, men det går nog inte komma ifrån det.

Tobias harklade sig: - Men då hade jag rattat bas i Jackson 5.

Micke: - Med det stora afrot.

Tobias: - Jaja, jag hade velat ha allting: beige polo! Jag hade fått ha polo varje jävla kväll. (skratt) Jag hade fått gå bananas på varenda låt.

- Det får du nu också!

Tobias: - Nej, jag blir utskälld på slutet av "Blue Train".

Utskälld av?

Tobias: - Mina bandkolleger!

Micke: - Vi lämnar det... Jävligt jävligt svår fråga. Just för tillfället så hade jag kanske känt att det hade varit väldigt roligt att få leva ut varje klaviaturspelares våta drömmar (han skrattade till) i Toto. (de andra började skratta) Men det är just nu, får jag tillägga.

Mauri: - Måste det vara band som har slutat spela?

Nej, absolut inte.

Mauri: - Då skulle jag säga E Street Band faktiskt. Det skulle vara kul.

Per: - Vem skulle du vilja vara i E Street Band?

Mauri: - Jamen trummisen såklart. Det skulle vara gôtt, då det började, framför allt sådär 70-nånting, slutet på 70.

Per: - Style Council. De verkade ha en väldigt smooth tillvaro. Det första de gjorde när de startade bandet var att åka till Paris, dricka cappuccino och ha snygga trenchcoats på sig.

Hade du velat vara en tredje medlem, eller skulle du varit Paul?

Per log: - Paul såklart.

Såklart.

Okej, vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Per: - Nu? Hmm.

- Bra fråga.

Per: - Det här var svårt.

Fredrik: - Den där frågan önskar man ju att man kunde svara på.

- Ha ha ha!

Per: - Okej, jag har en: "Hur mycket champagne vill ni ha på er rider den här gången?" kanske.

Och vad skulle du svara då?

Per: - Mycket.

- Skitbra svar.

Sen, också en standardfråga för Fozzie, och det är givetvis: vilka är era favoritmuppar?

Fredrik: - Jag har jättedålig koll på dem.

- Du får ju säga kocken. Swedish Chef.

Fredrik (som jobbar som kock): - Javisst.

Mauri: - Vad heter han, trummisen?

Animal. (alla skrattade)

MaurI: - Han som bara headbangade hela tiden.

Per: - Du är ju typ honom. Jag är gärna Kermit, för jag är journalist också, så då är det ju schysst att ha sin egen tv-show. (skratt)

Tobias: - Han räkan, som hjälper kocken eller nånting, han är jävligt skön.

- Det är en kräfta va?

Tobias: - Eller nåt sånt, han är väldigt liten, och så har han en kockhatt.

Den kommer inte jag ihåg.

Mauri: - Vi skulle ha svarat de där två gamla gubbarna. Det är ju ni! (pekade på Fredrik och Micke)

Micke då?

Micke: - Jag har inga associationer till någon av dem, alla var helt bananas.

Det är lugnt, du måste inte säga nån.

Micke: - Skönt. Pass! Jag kan titta på de andra när de är muppar.

Berätta nåt man inte vet om The Sonnets.

Per: - Vår första... nej, det ska jag inte säga, det är för gammalt.

Jo, berätta!

Per: - Vår första demo blev en hit i Brasilien. Det är en klassiker: vi spelade in en låt...

Plötsligt började bartendern, som höll på att ställa i ordning i baren alldeles bredvid där vi satt, spela musik jättehögt, så jag hörde knappt vad Per sa, trots att jag satt alldeles bredvid honom, men jag höll upp diktafonen närmare hans mun och han fortsatte:

- Jag träffade Fernando från Brasilien i London. Jag jobbade som kock och han jobbade som bartender. Vi började skicka låtcitat i mathissen. Det var Oasis-perioden, så det var sådär "Don't look back in anger", när jag hade tappat fish & chipsen på golvet. Och sen spelade vi in den här låten, och så skickade vi den till honom i Brasilien, när vi hade åkt hem från London, det hade gått ett tag. Och så spelade han in en portugisisk version av den med sitt band, Phonopop, och så blev det deras största låt. Den blev hyllad av en enad journalistkår, så jag fick åka ner på en gigantisk festival och spela min låt för 100 000 pers.

Har du fått royalties för den?

Per: - STIM finns inte riktigt i Brasilien.

Mauri: - De upphovsrättsliga organisationerna har inte riktigt fått fäste där.

Per: - Annars... vi spelade live på BBC i London för nåt år sen. Efter att jag hade lämnat in en skiva till vaktmästaren... De har en gigantisk byggnad, BBC, som jag gick runt runt och hittade ingen dörr. Till slut fick jag ge den till vaktmästaren, som var sådär "alright mate!", och så tog han en slät kopp te och liksom bara spillde på den så jag tänkte att den där skivan är ju körd. (skratt) Sen efter några veckor så ringde de från BBC och sa att de älskade skivan och hade spelat den hela hösten och bjöd in oss att spela live i studion.

Det var den första skivan, som jag kort nämnde ovan, som hamnade hos BBC, och Per kommenterade:

Per: - Men det här känns som vår debut, för det är först nu, tycker jag, som vi har gjort en skiva som verkligen känns homogen, som vi är nöjda med. Vi har försökt göra väldigt enkla poplåtar. Vi har aldrig riktigt känt oss som ett "indieband", vi har aldrig känt att vi passar in i mallen "indie" - vi vill att det ska låta jävligt bra, slickt, smooth. Just ord som slickt och smooth är ord som vi har återanvänt väldigt mycket, vi vill att det ska låta dyrt. Och jag är ganska trött på hela den här grejen att det ska låta skit och man ska sjunga falskt, vi vill göra nånting väldigt rent och enkelt. Och också hitta tillbaks till känslan man hade när man lyssnade på musik när man snodde storasyrrans band som hon hade spelat in från Tracks.

Mauri: - Det finns ju nån slags sommarlinje, även om man lyssnar på det mitt i vintern så hamnar man på semester, eller att man vill ligga på stranden. Lite high-life.

Det känns som att er stil ligger i tiden nu.

Per: - Ja, det är lite roligt, för vi har hållit på med den här skivan i tre år, så när vi började med den här var det verkligen inte i tiden, alls. Så nu känns det för första gången som att Sonnets är i tiden! (skratt) Men det är helt omedvetet.

Ni säger lite samma saker som Fibes, Oh Fibes! brukar säga om sin musik.

Per: - Verkligen. Men vår tolkning av åttiotalet låter helt annorlunda.

Klockan började närma sig öppningsdags för Debaser, och bartendern drog igång The House of Loves "Shine On" på högsta volym och dränkte vår konversation totalt. Men som tur var kändes det som att vi hade hunnit med åtminstone det viktigaste.

Ett par timmar senare var det dags för spelning. Jag kan säga att när man blivit lite äldre och mer luttrad som jag, så är det inte ofta man får nya favoritband, men The Sonnets har blivit ett. Jag gillar att de håller en estetisk linje, jag älskar detaljrikedomen i låtarna och jag tycker förstås framför allt om den somriga musiken. Håll utkik på deras Myspace efter en chans att se dem på scen nära dig.

Text: Pop-Sara
Foton: Pop-Sara och Christopher