Ikväll började jag gråta av en låt. Det händer inte ofta – antagligen till största delen för att jag mestadels lyssnar på glad upptempomusik... :) Så jag kan nog räkna på ena handens fingrar de gånger som jag faktiskt börjat gråta på grund av en låt. Alltså, förstås har det väl alltid varit någon bakomliggande orsak som gjort mig extra känslig just då, som när jag började gråta på en Kristofer Åström-konsert 2002 några månader efter att min storasyster dött, eller när tårarna började rinna när Marit Bergman 2009 sjöng "please God, now that I've found him, can I keep him?" när min relativt nye pojkvän (numera man) flyttat tillbaka till Stockholm från Malmö där jag var kvar. Och som ikväll när orden "I just want peace. I just want peace and quiet in my head. I can't find it in the bars or in my bed." ljöd ur min telefon efter en vecka fylld av ångest över brist på jobbuppdrag och trög försäljning av Fozzie.
Låten heter Where I Fall och är med den skotska supergruppen The Reindeer Section, och sjöngs av Gary Lightbody (från Snow Patrol) 2002.
Under i princip hela mitt liv, men framför allt sedan jag startade Fozzie, har mina favoritartister alltid varit svenska. Jag vet inte varför, men musik framförd av svenska artister har alltid fångat mig mer än utländska, även om de allra flesta inte har sjungit på svenska, men det är nästan alltid något som gör att jag direkt hör att artisten är svensk, oavsett språk. Men ett undantag har funnits under mitt vuxna liv: Snow Patrol.
2003 bodde jag i Malmö under några månader, och en ny kompis/flirt tipsade mig om The Reindeer Section. Det var en grupp bestående av musiker från bland andra Snow Patrol, Belle & Sebastian, Arab Strap, Mogwai, Teenage Fanclub och Idlewild, och i de flesta låtarna sjöng Gary Lightbody. De släppte två album: Y'All Get Scared Now, Ya Hear! 2001 och Son of Evil Reindeer 2002. Den första skivan tyckte jag var sådär, men den andra var fantastisk! Lugna, vackra låtar och Gary Lightbody visade sig ha en ängels röst, och skivan blev min livräddare i min andrahandslägenhet med papperstunna väggar, där paret på ena sidan bråkade konstant och grannarna på andra sidan hade fest typ jämt, med kass musik. Så jag somnade till Son of Evil Reindeer nästan varje kväll i flera månaders tid.
För något år sedan kom jag att tänka på skivan igen och sökte efter den på Spotify – jag har den såklart på cd, men var väl inte hemma – men där fanns bara det första albumet. Jag har kollat då och då, men den andra skivan har aldrig dykt upp. Förrän nu, när jag egentligen sökte efter en annan artist som börjar på Re, men då dök Reindeer Section upp eftersom jag sökt på dem förr. Det var länge sen jag lyssnade på skivan, så jag ögnade igenom titlarna för att minnas vilka låtar som var mina favoriter, och började med Where I Fall. Bara en gitarr och Garys röst, och det där "I just want peace. I just want peace and quiet in my head."
Son of Evil Reindeer fick mig i vilket fall att börja lyssna på Snow Patrol också, som var väldigt ojämna på sina första två skivor, men sen släppte de två album som jag tyckte var fantastiska – lite arenarockigt kanske, men Garys röst gjorde att jag förlät allt... Den rösten! Älskar den! Jag fick rena tonårscrushen på Gary, och att intervjua honom för Fozzie 10 2005 var stort, och att träffa honom på Arvikafestivalen året efter och bli fotad med honom gjorde mig knäsvag (han kände igen mig och kallade mig "dear"!).
2006 tror jag att Gary gjorde en blinkning tillbaka till just Where I Fall i Snow Patrols stora hit tillsammans med Martha Wainwright; Set the Fire to the Third Bar, när han sjöng "I hang my coat up in the first bar. There is no peace that I've found so far." Love it.
Men Snow Patrols skivor efter 00-talet har inte hållit måttet, tycker jag, tyvärr, och när Gary dessutom sjöng på nåt konstigt sätt på första singeln från senaste albumet gav jag upp.
Så: lång rant som jag ska avsluta med uppmaningen: lyssna på Son of Evil Reindeer med The Reindeer Section!
