Timo Räisänen

Söndag 16 september 2007
Medan porten slår igen bakom mig vänder jag mig om och kastar en blick upp mot köksfönstret till lägenheten vid Telefonplan i Stockholm där jag bott i sju år, sväljer klumpen i halsen och sätter mig i bilen. Jag styr ut på E4:an och sätter igång en noga utvald låt; först bara plockande gitarr och en bit in låten kommer textraden "Give me strength to follow through. Everything good must come to an end, oh it shall come to an end". Jag är på väg att lämna mitt gamla liv och börja en helt ny och oviss tillvaro i Malmö och ingen annan låt kunde ackompanjera det bättre än "Michael". "I still feel like I'm running, running, running, running". Soundtracket till mitt liv hösten 2007 är skrivet av Timo Räisänen.

3 november 2007
Jag kommer till KB i Malmö klockan 17, slår en signal till Hans Olsson, Timo Räisänens högra hand, medproducent, keyboardist och turnéledare och får veta att de är på väg men ett par minuter bort. Snart kommer vanen och stannar framför mig. Hans hoppar ut först, hälsar på mig och presenterar sedan Timo, som kommer bakom, för mig. Vi skakar artigt hand, men sen kan jag inte låta bli att påminna honom om att vi setts förut, när jag intervjuade honom på just samma ställe fyra år tidigare, den gången ihop med Her Majesty. Även om det var ett tag sen känner han igen mig, och kommer ihåg att det var en bra intervju.

Vi går upp i logen och Timo erbjuder mig valfri dryck från kylen, och till slut fastnar vi båda för att ett glas rödvin vore gott. Det finns inga glas, men en kille som jobbar på KB går iväg för att fixa.

Timo har gjort tre soloskivor; "Lovers Are Lonely" 2005, "I'm Indian" 2006 och nu "Love Will Turn You Around" 2007.

Tycker du att du har utvecklats musikaliskt mellan dina tre soloskivor?

- Ja, det... tycker jag.

Hur?

- Mina skivor har utvecklats såtillvida att... eller äh, jag vet inte, det har mest berott på vad jag har känt för att göra. Men det har ju blivit fetare och fetare för varje skiva. Och senaste skivan, "Love Will Turn You Around" blev ju min hårda skiva, nånstans. Som det känns nu så tror jag inte att det kommer bli lika hårt nästa gång. Men jag har haft ett uppdämt behov av att göra hårt, och så har jag gjort sådär halvhårt, så nu kändes det bra att göra riktigt hårt. Men personligen så utvecklas jag hela tiden tycker jag, ibland utvecklas jag mer och ibland utvecklas jag mindre. Jag har haft så bråttom med att göra de här plattorna så att jag har ingen riktig distans, jag har inte hunnit utvärdera.

Tänker du fortsätta i samma takt då?

- Nej. Inte nu i alla fall. Nu väntar jag lite med nästa skiva. Det kändes väldigt naturligt att göra de här tre så snabbt, men nu ska jag vänta lite och se vad som händer. Ta det lite lugnt också. Det kan bli intressant. (Timo skrattar till)

Jag ska fråga från min kompis Rasmus om du tänker fortsätta nu när du redan har gjort världens bästa låt?

- Åh! Som är?

Jag tänkte att du kunde få gissa vilken du tror att det är, på senaste skivan.

- Jag tycker "My Valentine" är sinnessjukt bra, men jag tror att han tycker att "Sunday" är den bästa låten.

Nej, faktiskt inte.

- Jaså?

"Michael".

Timo ser glad ut och gnuggar händerna: - Ah, åhå, just det! Ja, den är bra också. Niels sa nåt väldigt bra, min gitarrist, han sa att "Michael" är den här skivans "Fear No Darkness, Promised Child". Han har en jättefin poäng i det, tycker jag. Ja, men den är bra. Eeh... vad var frågan nu från Rasmus?

Om du tänker fortsätta göra musik nu?

Timo skrattar lite: - Just det, så ja! Ja, det tänker jag faktiskt. Jag måste fortsätta, och jag vill fortsätta, jag älskar det jag håller på med riktigt mycket. Men som sagt, jag ska ta det lite lugnt. Det sa jag i och för sig innan båda de här skivorna också, och jag har redan börjat... det har börjat ploppa upp idéer. Men jag ska försöka tvinga mig själv - jag ska få barn också, i februari.

Grattis!- Tack. Det känns som att det kan bli en ganska naturlig liten paus där. Jag tror att det kommer nog göra mycket för min personliga utveckling.

Vi återgår till att prata om "Michael", och jag säger att när jag hörde den första gången tänkte jag direkt på The Polices "So Lonely". Timo berättar att trummisen Patrik Herrströms största idol är Stuart Copeland, och att Patriks briljanta trumspel på "Michael" definitivt är inspirerat av The Police. Fast det jag tänkte på var att där Timo sjunger "Running, running" påminner lite om hur Sting sjunger "So lonely, so lonely" och Timo nickar:

- Ja, just det! Bra! Jaa... Ja-a. Ja, men vi säger väl det då. Det är ju en skitbra låt! Jag har skitsvårt att se hur jag skulle kunna bli inspirerad, jag skriver på ett så konstigt sätt - eller jag skriver så... det är som ett rus när jag skriver, det är väldigt mycket ett flöde från mig när jag skriver, och jag tänker väldigt lite, så jag har svårt att se såna där kopplingar, folk måste tala om det för mig. Men det är säkert så, att den har legat på lur nånstans. Bra!

Vad handlar texten om?

- Michael är min bror och han bor i New York. Vi har glidit isär lite - vi var bästa kompisar i hela världen under uppväxten, trots en ganska stor åldersskillnad, han är fem år äldre än jag. Men han bor i New York och vi har inte pratat på skitlänge, och när vi pratar så är det ganska... det är ganska forcerat liksom. Så jag ville skriva en låt till honom. Den handlar om lite allt möjligt, men själva grundkonceptet är att jag behöver en vägledare, för att ge mig styrka. Sen om det är min bror som är den vägledaren, det är en annan fråga. Men den är lite ett brev till min bror.

Timo använder då och då personnamn i sina texter, men det visar sig att Michael är det första namnet på en verklig person han använt:

- Och det var ett rätt svårt val för mig att göra. Jag funderade ganska länge, och det kändes jättekonstigt att göra det. När jag skrev den så var det ju jätteinnerligt och jättebra sådär, men just att lägga den på skivan blev jättesvårt.

- Men nej, just namn använder jag namn som jag tycker låter bra helt enkelt. Det är namn som får det att svänga. Marie till exempel är en jävla massa människor som jag har träffat, och även mig själv till stor del. "Sweet Marie"-situationen är ju en situation som jag tror de flesta har råkat ut för eller kommer råka ut för. Just att man befinner sig - och det är inte ens bara relationsmässigt, utan situationsmässigt - att man är i en situation som man vet inte är hållbar och inte är bra och man stannar kvar ändå, för att det är så enkelt. Skitmånga av mina låtar handlar om just det, att våga bryta upp.

Hans dyker upp och hittar en läsk i kylskåpet: - Trocadero!

Timo: - Det blir inte mycket bättre än så.

Han återgår till ämnet: - Hela "Lovers Are Lonely" handlar ju om det. Nu ska vi få vin!

Timo reser sig och går bort till köksdelen av logen för att hämta varsitt glas rödvin till oss.

Medan Timo är uppe passar jag på att säga: Texten till "Sweet Marie" är väldigt väldigt bra.

- Tack så hemskt mycket! Trevligt att höra. Ja, den är jag nöjd med. Gillar du skivan?

Ja, jag tycker den är absolut den bästa du har gjort, jag har lyssnat otroligt mycket på den sen den kom. Jag tycker den är en riktigt riktigt bra skiva, förut har jag mest gillat singlarna men inte riktigt hela albumen.

Timo sätter sig igen: - Fan vad roligt att höra! Tack. Du har en jättestor poäng där. Den här skivan, när jag skrev den så kändes det som det var liksom elva hits, i princip. Eller det var nästan det jag gick in för att göra. Jag ville skapa en skiva för... jag tänkte lite på hur folk lyssnar på musik nu, att allting laddas ner, så själva låten blir så mycket viktigare. Men det är ju jävligt schysst med skivor som är en resa liksom, som börjar på punkt A och det slutar... ja - och jag tycker "Lovers Are Lonely" är en ganska bra resa. "I'm Indian" blev ett mellanting, det är låtar och sen så är det lite... "I'm Indian" är mycket sådär en påfågelsskiva, att jag visar upp "titta vad jag kan". Det är roligt. Det ska bli jävligt intressant att se vad jag hittar på härnäst faktiskt, jag ser skitmycket fram emot det. (Han skrattar till) Även om jag inte ska se fram emot det...

Jag skrattar och frågar om han inte kan göra en skiva och vänta med att släppa den, men det var det han försökte inför "Love Will Turn You Around" och det blev som att hålla tolv barn i huvudet som alla krävde något av honom:

- Skitjobbig skiva att göra faktiskt, den här.

Hur då?

Timo tar en klunk vin och tänker efter lite: - Den var otroligt krävande bara. Jag ville inte göra den, men så var jag tvungen att göra den, för låtarna krävde så mycket av mig. Jag hade egentligen behövt en paus. Jag har varit rätt stressad och grumlig i huvudet ända sen.. ända sen förra sommaren. Det är först den här helgen som jag har börjat må riktigt bra igen.

Timo inledde spelningarna under höstturnén med skivans inledningslåt "My Valentine", som han berättar om:

- Jag kom på den här melodin ganska tidigt, den här sjutaktsmelodin - den är ju jättekonstig egentligen, fast den låter inte konstig när man lyssnar på den. Jag är jäävligt nöjd med den melodin. Jag hade käkat nån middag hemma och så satt jag och kollade på tv och så bara ploppade den upp i huvudet, så jag bara spelade in den på min telefon. Så gick det ett halvår och så plockade jag fram den igen, och "okej, nu ska jag skriva en vers till den" och så blev det den versen som är så otroligt poppig och annorlunda, och då kändes det som att då hade man hela den dramaturgiska... (han skrattar till) ...storyn, som jag behövde. Det är så lättsamt när jag säger att det finns ingenting annat i mitt huvud utom dig, liksom, och sen när jag har sagt det lite lättsamt så ger man en sån käftsmäll - jättedramatiskt! Den tycker jag om.

Jag påpekar att videon har vissa likheter med Kristofer Åströms "All Lovers Hell", och det får snabbt sin förklaring när Timo berättar att båda är gjorda av samma regissör: Robinovich. De flesta av Timos videos har annars gjorts av Wreck, bl.a. "Sweet Marie", "Fear No Darkness, Promised Child" och "Let's Kill Ourselves A Son".

"Love Will Turn You Around" - är det så?

- Ja. Det tycker jag. Det är så grundläggande och enkelt egentligen. Man behöver inte gå alls långt i sin hjärna för att haja det. Det jag menar är att vi måste återgå till hjärtat igen. Vi slås av så otroligt mycket skitinformation hela tiden, och man ska ha en åsikt om allting och det... (Timo suckar) Och det är inte så att man... ska man ha en åsikt om nånting, det är fine sådär, men det finns färdiga formulär för alla åsikter eftersom allting går så snabbt. Och då blir det så jävla konstigt, för folk har helt och hållet slutat lyssna på sig själva, det är bara all den här informationen som strömmar mot oss dagligen som intar oss, som gör oss. Och vi måste lite hitta tillbaka till kärleken och använda oss av kärleken; kärleken till oss själva och kärleken till andra, och försöka hitta tillbaka till nån form av medmänsklighet - och då kommer världen att vända på sig.

Menar du kärlek rent allmänt eller i ett förhållande?

- Nej, kärlek rent allmänt faktiskt. Det är lite sådär "kärlek framför politik" som jag försöker propagera. Jag är så evinnerligt trött på alla som bara klagar uppåt hela tiden. Man kan skylla allting på den store mannen i den vita rocken, och det är så tröttsamt och så onödigt, för ingenting kommer bli bättre om vi inte ändrar på oss själva. (sjunger i falsett) "Make a change, I'm talking with the man in the mirror"!

(Vi skrattar, och jag säger:) Ja, men det är ju sant.

- Ja, det är sant. Och dessutom har Roxette helt sant i den här "Listen To Your Heart" - det är den äldsta, en skitjobbig klyscha, man lyssnar inte på vad det är, men "listen to your heart", testa det. Det är otroligt bra. Jag hade ett fantastiskt bra samtal med mig själv igår på hotellrummet - en av de bästa kvällarna på riktigt länge, jag mår så jäävla bra idag.

Vad underbart. Vad kom du fram till då?

- Jag kom fram till att jag måste lugna ner mig lite själv, liksom, jag propagerar väldigt bra för det, fast jag har inte riktigt levt som jag har lärt på sistone. Jag har levt lite snabbt, jag har låtit hela världen gå förbi och handlat på lite instinkt. Det är skönt att göra det ibland också, att koppla bort sådär, men det var så jäkla skönt, jag hittade mig själv igår, det var fantastiskt - eller jag hittade mig själv den här helgen tror jag. Vi hade en otroligt tråkig resa till München och MTV Music Awards och det var helt meningslöst och jag förstod ingenting, jag hade skittråkigt och var tvungen att börja mucka med några engelsmän för att jag tyckte det var så tråkigt - försökte verkligen skapa ett bråk, (Timo fnissar till) vilket är väldigt olikt mig, men det var väldigt förlösande att ha så tråkigt - eller att komma till en sån meningslös och skapad tillvaro... det är så... konstigt. Men det var jävligt... tack MTV.

Jag såg inte det, jag köpte en tv först idag efter att ha flyttat hit för drygt en månad sen.

- Kolla inte på den för mycket, tv är det största hotet mot mänskligheten. 

Men det där om att leva snabbt då, du var ju känd som Duracellkaninen, känner du dig fortfarande som en sån?

- Njae, det gör jag nog inte. Fast jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag har blivit istället, för jag har fortfarande ganska mycket energi och så. Fast den Duracellkanin jag har varit innan har varit... jag har varit rätt otrolig i vissa stunder, med vad jag har orkat göra - jag har rättare sagt orkat hur mycket som helst hela tiden och levt så jäkla hårt alltså, samtidigt som jag har haft all den här energin och mått skitbra så har jag varit... ja, rätt hårdrock faktiskt (han ler stort).

- Men jag vet inte riktigt... Musikaliskt så känns det som att jag bara får mer och mer energi hela tiden, av nån konstig jävla anledning, och mer och mer lust också. Jag tror jag har kommit underfund med ett annat belöningssystem för mig själv vad gäller musik och matlagning och såna grejer som jag gillar. Jag vet inte... som sagt, jag har inte riktigt kommit underfund med vad det är, men... sen så har jag glömt frågan också. (vi börjar båda skratta)

Duracellkaninen?

- Jo men jag är väl fortfarande det, kan man väl säga, men på ett lite annat sätt kanske.

Du verkar glad och energisk jämt - jag läste i en intervju i Groove tror jag det var, där du berättade att efter du skilde dig kände du att "nu måste jag vara ledsen ett tag", men sen efter två veckor "var det tjofaderittan lambo igen"?

- Jaa, två dagar faktiskt. (vi börjar båda skratta igen) Ja.

Men kommer det på dig efteråt, eller är du alltid så glad?

- Nej, jag är alltid så glad. Och stundtals har jag varit rätt rädd för att "shit, jag kommer åka så jävla stenhårt in i väggen!" men... jag är för gammal för att åka in i väggen - eller förutom om jag får en stenhård 30-årskris, fast då borde jag redan ha fått den, för jag har redan förlikat mig med hela den åldersgrejen. Ja... nej... jag vet inte vad det är faktiskt.

Jag säger att jag inte tror att alla är gjorda för att gå in i väggen, och drar en parallell till mig själv och när jag i våras blev dumpad efter ett 11 år långt förhållande, uppsagd från jobbet och min mamma blev allvarligt sjuk, allt inom loppet av tre månader, och jag kände att jag väl borde säckat ihop och blivit depimerad, men vad skulle det tjäna till?

- Nej. Nä, det är ju det. Men då har du ju rätt bra kontakt med dig själv också.

Är det så det är kanske?

- Ja. Ja. Och det är nog viktigt att man inte flyr så snart det är nånting, att man inte bara... (illustrerar att han drar)

Jag flyttade till Malmö i och för sig, det var väl att fly.

- Ja, fast alltså att byta miljö är ju fantastiskt, det är... yay! (ler stort) Yay, byta miljö!! Befinner man sig i en situation som inte är bra då ska man byta situation, och då ska man byta så mycket som möjligt, det är feng shui, det är... Är man kvar på samma ställe där man har upplevt en jävla massa trist och grått så är allt däromkring laddat med så jävla mycket dålig energi, och det kommer påverka en. Det gör det. Flyttar man så får man en nystart, och det är omtumlande och kan vara jobbigt i sig, och det kan vara en jävla väg att gå där i början som kan ta, det kan ta ett halvår där man känner sig jävligt knäckt, att man känner sig rotlös. Sen när det är över och man kommer förbi den inledande tiden så blir det så mycket bättre.

Då får jag lita på dig där då.

- Ja, men det blir det. Det blir det. Det är bara att... ha kontakt med dig själv och se till att liksom... ta hand om det du kan ta hand om, rent medvetet, så skapar man de bästa förutsättningarna så blir det bra - sen får man ha lite tur också för att det ska bli riktigt bra, men är man en bra människa så: love will prevail.

Grymt!

Jag tycker jättemycket om att intervjua Timo: han tänker verkligen efter medan han pratar och säger kloka saker, och känns alltid väldigt närvarande och entusiastisk. Jag såg också otroligt mycket fram emot kvällens spelning, för jag hade dittills bara sett honom live en enda gång, på Hultsfred 2004. Den spelningen hade jag inga förväntningar på, men den visade sig bli årets bästa konsert alla kategorier: luften var sprängfylld av kärlek från både publiken och scenen och jag hade ett leende fastklistrat från öra till öra under hela spelningen. Har man någon gång sett Håkan Hellström (som Timo brukade vara parhäst med) live så tror man lätt att det är ungefär höjden av sprittande glädje man kan se på en scen, men jag skulle nog säga att för att föreställa sig en Timo-konsert så får man dubblera alltihop.

Är det alltid så?

Timo tar en klunk av sitt vin och börjar eftertänksamt: - Mmmm! Inte såå mycket kanske, men det är väldigt väldigt speciell stämning på mina konserter, och det är väldigt mycket kärlek.

Det hade däremot börjat bli lite av en vanesak att Timo klädde av sig på spelningarna, men han berättar:

- Jag har fått lite förbud från Joel, min käre basist, mot att klä av mig. Han tyckte att "nu får det fan räcka". (jag börjar skratta, och Timo ler nästan lite generat) Och jag håller med honom, verkligen. Men blir det sån kärlek i luften och publiken skriker och det känns att de skriker av rätt anledning, så är det klart att jag klär av mig.

Men varför började du med det från början?

- Jag gillar att vara naken, helt enkelt. Jag gillar inte att vara svettig och ha svettiga kläder på mig. Jag gillar inte att ha kläder på mig särskilt - eller det gör jag i och för sig, jag kan inte sova naken till exempel. Jag vet inte vad det är, det är nåt konstigt. Men... ja, det började på ett helt naturligt sätt, och sen så blev det mer och mer en publikkontaktsgrej.

Vi kommer in på 22-Pistepirkko, eftersom Timo har deras logga tatuerad på bröstet. Han gjorde tatueringen redan när han var 16, men inte för att bandet egentligen är så fantastiska, men han tycker att loggan är otroligt snygg, plus för att han gillar boken "Moment 22", som han då just läst:

- Jag tyckte det var häftigt att en snubbe kommer och skriver en one hit wonder-bok - allt annat han har skrivit är skitdåligt - men han skriver en one hit wonder-bok som myntar ett uttryck, det är fantastiskt häftigt! Och den boken är väldigt bra. Och uttrycket är väldigt bra, det är väldigt användbart. Så ja, så gjorde jag det. Bandet är bra, för all del, de har släppt tre riktigt bra skivor, sen så har de släppt några otroligt tråkiga skivor också.

Det var tal om att Timo skulle producerat 22-Pistepirkko för några år sen, men det blev inte av. Timo berättar om var han spelat in sina egna skivor: tillsammans med Hans spelar de in alla grunder i Svenska Grammofonstudion i Göteborg, och sedan lägger de på detaljer i Hans egen Studiotvå, som faktiskt precis flyttat in i just Svenska Grammofonstudion.

Producerar du fortfarande mycket?

- Jaa, jag har producerat en otroligt bra skiva som kommer nu snart, Ida Maria heter hon. Det blir bra, det var väldigt roligt. Jag och Hans - jag gör allting med Hans (han skrattar till), Hans är... min liv...rem. Eftersom vi startade hela Timo Räisänen-grejen tillsammans, vi kände varandra inte alls då och flyttade ut till en liten stuga utan rinnande vatten i två månader liksom, det lade grunden till nånting som är fantastiskt.

Hur hittade du honom från början då?

- Han praktiserade på en studio där jag spelade in en platta med Her Majesty, och så träffade jag honom där och började prata med honom. Då var det inte en musikalisk grej, utan det var bara... det var inget personlig... jag vete fan vad som fick mig att fastna för honom. Efter att vi hade pratat i fem minuter nästan så sa jag "Jag ska spela in en soloplatta, vill du vara med?". Och så blev det så. Han kan tyda mig väldigt bra, och har dessutom ett väldigt bra sinne för musik själv, vi funkar väldigt bra ihop. Vi funkar på olika plan.

Är han med på låtskrivandet också?

- Nej. Arrangemangen är han högst delaktig i, men låtskrivandet är bara jag, och sen så är det en kille som heter Daniel Alexander också, som är min... min musa lite. Jag brukar träffa honom en gång per skiva liksom och sitta med honom. Med honom kom "Michael" och "Come Sunshine" till, på samma kväll. Han säger såhär "Ja, okej, nu har du de här låtarna på din skiva. Du skulle behöva en no-brainer", sa han till mig. "Vad är en no-brainer?" "Du får bara använda ett ackord" och så sa jag "Får jag använda två ackord?" "Ja, okej, två ackord får du använda" och då skrev jag "Come Sunshine" på en och en halv minut tror jag. (skratt) Och sen så sa han "Ja, så behöver du en ballad, och jag vill helst inte att den ska handla om kärlek" och då skrev jag "Michael". Den var en ballad i början och sen så speedade vi upp den.

Vi fortsätter prata om band som gör maffiga ballader och kommer via Snow Patrol och Keane vidare in på Radiohead som släppte sin senaste skiva för nedladdning på sin hemsida.

- Jag har precis upptäckt iTunes. Jag har haft en ganska lång period när jag inte har... där jag inte har fått ny musik över huvud taget, för jag har vägrat, jag vägrar ladda ner musik olagligt. Jag har aldrig aldrig gjort det och jag kommer aldrig göra det. Jag tycker att det är så grundläggande fel och helt idiotiskt att det finns en...

Ja, att folk tycker att det är okej.

- Ja, det är helt sjukt. Det tycker jag att iTunes har kommit och räddat, man kan gå in och lyssna på 30 sekunder och sen så kostar det bara 90 spänn. Och det går så snabbt och det är bra kvalitet. Yay iTunes.

Timo sjöng i Göteborgs domkyrkas gosskör (världens näst bästa) i fem år och säger att det verkligen påverkat hans sätt att göra musik:

- Jag lyssnar mycket mer på klassisk musik än jag lyssnar på popmusik. Och har alltid gjort. Och det påverkar mig. Även om jag alltid när jag säger det tänker på Yngwie Malmsteen som tackar Vivaldi på sina skivor...

(Jag börjar skratta och Timo fnissar också till.) Det vore väl nåt att börja med!

- Ja! Man borde kanske göra det. Men ja, jag inspireras väldigt mycket av det, och just tiden i kören inspirerar mig mycket. Det är väldigt härligt att vara en del av... att framföra musik som riktigt stora genier har skapat och ha en roll i nånting stort, det är jävligt häftigt. Och det kan man använda sig ganska mycket av, liksom att en stämma - typ en altstämma, som inte kommer fram, den får inte komma fram nånting på ett helt stycke, men tar man bort den så är det inget gött längre. Magin kan finnas i saker som inte hörs, det är häftigt.

Jag börjar fråga Timo om lite låttexter, och han säger att "I Wash My Mouth With Soap Before I Go" skrev han för att han har Tourettes syndrom.

På riktigt?

- Nej, det tror jag inte. Fast jag svär skitmycket och har ett jättestort behov av att säga snuskiga saker. Och "I Wash My Mouth With Soap Before I Go" handlar om att jag ska hålla mig tillbaka, jag ska inte onanera, du vet, det är händerna på täcket, och inte svära och leva gudfruktigt tills jag är tillräckligt bra för den där tjejen.

Jag blev lite nyfiken när jag läste igenom texterna till de gamla skivorna: "Mr Saturday", är det en riktig person?

- Ja, det är det. Det är min tjejs ex-kille. Han är inte Mr Saturday längre.

Men vad innebär Mr Saturday då?

- Mr Saturday är en person som har tappat all tilltro till kärleken och tillber istället lördagkvällen. Och maken till person som inspiration, jag måste nog tala om det för honom snart, nu är vi ganska goda vänner och jag måste tala om för honom att han var inspirationen till en av de absolut bästa texterna jag har skrivit någonsin. Jag tycker att texten till "Mr Saturday" är troligtvis det bästa jag har skrivit. Varenda ord svänger så bra, samtidigt som varenda ord har sin betydelsefulla plats i låten. Äh, skön snubbe.

Tycker du fortfarande att "Lovers Are Lonely"?

Timo funderar lite: - Jaa... fast det har aldrig handlat om att älskande per se är ensamma. Det var mer ett varningens ord, just det här att när man är i en relation, eller en situation där inte allting är bra så kan man bli så otroligt mycket mer ensam, för att i och med att den här situationen eller relationen tar upp så stor del av ens medvetande så skärmar man bort så mycket annat som man hade kunnat ta till sig annars. Och det är det. Och det ser jag ganska ofta, det är många... Sen så är det ju det här, det är många som hittar kärleken som totalt stänger av allting annat, och de kan ju vara hur lyckliga som helst, men det finns ju en fara... Det skall man ju göra i början tycker jag, det är klart man ska bara hänge sig åt det, men att göra det för länge kan ju göra att man blir otroligt inskränkt och tappar väldigt mycket av en själv som person.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Jag vet faktiskt inte. Jag försöker tänka så lite som möjligt på intervjuer, så att jag svarar direkt, och jag försöker tänka så mycket på svaren när jag får dem. Och det är både på gott och ont, för det finns en del såna frågor som jag faktiskt borde ha klara svar på, som till exempel... lite sådär grundläggande frågor som rör skivan och så, såna där säljfrågor, man borde ha lite mer sälj kanske, men jag vill inte ha det, för det blir så tråkigt för mig själv också.

Jag har ju bara intervjuat dig en gång förut i och för sig, men jag kommer ihåg att det var jätteroligt, för att du säger en massa kloka saker.

- Bra. Då har jag lyckats. Så att jag vet inte, man får ställa frågor och så...

... och se vad som händer.

Har du bestämt vad ditt barn ska heta?

- Ja. Men jag säger det inte.

Både flick- och pojknamn?

- Ja.

Vilken är din favoritmupp?

- Miss Piggy tror jag. Ja, jag tycker om Miss Piggy. (han funderar lite) Jaa, Miss Piggy, hon är otroligt bra! Det var en väldigt bra fråga!

Det är ju för att mitt fanzine heter Fozzie.

- Ja precis. Fozzie är bra också, fast Fozzie är så...

Han är lite sorglig.

- Ja. Nej, Miss Piggy är min tjej.

Kermit sa du sist.

- Gjorde jag det? Kermit är också bra. Fast Kermit är nog mer lik mig då, tror jag. Ja. Ja, det är rätt intressant - inte för att jag är mer lik Miss Piggy nu, men. Jag har nog börjat ha ännu bättre kontakt med min kvinnliga sida ändå. Kanske.

Jag tittar på mitt frågepapper och inser att jag missat att fråga om några låtar som jag tänkt, så jag går tillbaka till texterna.

"Fear No Darkness, Promised Child" och "Let's Kill Ourselves A Son" - vad handlar de om egentligen? Det är ju väldigt dramatiska titlar.

- Ja. "Fear No Darkness, Promised Child" handlar om - eller det är... det är en vaggvisa, min version av en vaggvisa, eller en tröstvisa, helt enkelt.

Till ett särskilt barn?

- Jag fick ganska mycket barn omkring mig just i den vevan, både min bror och min syster fick en massa barn. Men sen så är det samma sak där, det är till mig själv också, att vara stark och... härda ut när det är lite svårt. "Let's Kill Ourselves A Son" är en politisk låt. "Let's Kill Ourselves A Son" är vad jag tror att krigsgubbarna säger till varandra när de ska visa sin makt. Och det är liksom Al Quaida och USA, same shit liksom, precis likadana, det handlar om makt helt enkelt. Och just "Let's Kill Ourselves A Son" var, jag ville väcka den här bilden att det faktiskt är människor som dör, det är inte bara siffror. Man tittar på nyheterna och om det är 600 000 som dör eller om det är 6 personer som dör, det betyder ingenting längre. I det fallet så handlar det bara om att få in annonspengar när man gör nyheter, och att göra själva nyheterna så intressant som möjligt. Och det gagnar ju krigsmånglarna liksom. Människors liv: det är en mamma, det är en kvinna som har fött en son, och den där personen är precis lika - eller kanske inte precis, för att alla är annorlunda - men det är en människa som din bästa kompis, och så är det 600 000 såna som dör, och det blir bara statistik, det är bara ett sätt för dem att visa sin makt, det är det det handlar om.

Patrik, som nyss kommit och satt sig i soffan frågar: - Vad snackar ni om?

Timo: - "Let's Kill Ourselves A Son"

Patrik: - Idioternas moder är alltid gravid.

Timo: - Band of philosophers!

Ja, haha!

Då är jag ganska klar.

Patrik: - Fick du med mitt citat?

Japp!

Kvällens spelning blev precis så bra som jag hoppats, och efteråt hängde jag med Hans och Joel i några timmar och hade turen att få höra en låt av Roenik, som är Joels och Niels andra band - kanske hamnar de också i Fozzie så småningom. Håll utkik...

Timos liveband:

Hans Olsson - keyboards

Niels Nankler - gitarr

Joel Magnusson - bas

Patrik Herrström - trummor

/Pop-Sara