Intervjun jag ska göra nu är för Radar, men eftersom deras artiklar alltid är rätt korta blir det en en utförligare version här på Fozzie också. Jag har till och med med mig två fotografer; en professionell för Radar och min pojkvän Christopher för Fozzie.
Timo sätter sig i en fåtölj medan fotografen börjar rigga lampor, och frågar mig vad jag tycker om hans nya skiva "The Anatomy of Timo Räisänen".
Jag har lite svårt att svara ärligt, för jag älskar hans förra album "Love Will Turn You Around" och den nya skivan har faktiskt haft lite svårt att leva upp till mina förväntningar. Jag hade heller inte haft tid att lyssna igenom den särskilt många gånger innan intervjun, så jag stammar lite och säger att jag tycker att den är lite av en återgång till soundet på första skivan "Lovers Are Lonely", efter den mycket rockigare "Love Will Turn You Around".
Han håller med om att de är lite samma stil, men:
- Jag gick inte tillbaka, jag gick vidare istället. Den är otroligt mycket mer komplex än nånting jag har gjort innan; låtskrivarmässigt, produktionsmässigt och textmässigt.
Men jag tycker nästan att vid första genomlyssningen känns den ganska enkel, så du får utveckla mer: på vilket sätt är den mer komplex?
- Det är den, fast den är mycket mer... jag har aldrig jobbat så mycket med en skiva i hela mitt liv. Jag har aldrig släppt fram så mycket ångest inför ett skapande, jag har alltid låtit min energi skriva låtarna och så har jag nöjt mig där och så har jag trippat runt på små moln och tyckt att jag var bäst - vilket jag inte gjorde nu. Varje låt är verkligen jobbad ner i minsta ord och minsta ton.
Varför gjorde du så nu då, för att du hade mer tid eller bara för att det var dags?
- För att jag ville vidare. Sen så ville jag också att den här skivan skulle vara lättare att lyssna på än nånting annat jag har gjort, och jag ville att det skulle vara en melodi som leder och annat som stöder, istället för att släppa fram alla mina darlings så att alla får vara med och leka. Därav så blir den ju mer direkt, men det här är en skiva som jag tror att man kommer att fortsätta upptäcka väldigt länge. Jag tror den kommer leva mycket länge. Den känns mycket mer klassiker än nånting jag har gjort innan.
Ja, jag tror den växer, jag har mest fastnat på "Outcast" och kört den om och om igen, för det är den jag tycker är bäst hittills, och den är ju bara nummer tre.
- Men det är ju perfekt. Den är enkel för den enkla lyssnaren, men låtarna är så otroligt mycket mer skrivna - varje låt är mycket mer av ett hantverk än nånting jag har gjort innan. Sen så de här liksom galna, magiska låtarna som jag har skrivit på tre minuter, som "Fear No Darkness, Promised Child", som bara finns där och bara är, har vi nog inte på den här skivan. Men vi har minst en låt som är definitivt det bästa jag har skrivit någonsin: "Bleeding". Men "Outcast" också, jag har aldrig gjort nånting sånt förut, det är en helt annan form av poplåt än det jag har gjort förut. Och det kommer man upptäcka, såna små grejer, tror jag - hoppas jag i alla fall.
Timo sätter sig i en fåtölj medan fotografen börjar rigga lampor, och frågar mig vad jag tycker om hans nya skiva "The Anatomy of Timo Räisänen".
Jag har lite svårt att svara ärligt, för jag älskar hans förra album "Love Will Turn You Around" och den nya skivan har faktiskt haft lite svårt att leva upp till mina förväntningar. Jag hade heller inte haft tid att lyssna igenom den särskilt många gånger innan intervjun, så jag stammar lite och säger att jag tycker att den är lite av en återgång till soundet på första skivan "Lovers Are Lonely", efter den mycket rockigare "Love Will Turn You Around".
Han håller med om att de är lite samma stil, men:
- Jag gick inte tillbaka, jag gick vidare istället. Den är otroligt mycket mer komplex än nånting jag har gjort innan; låtskrivarmässigt, produktionsmässigt och textmässigt.
Men jag tycker nästan att vid första genomlyssningen känns den ganska enkel, så du får utveckla mer: på vilket sätt är den mer komplex?
- Det är den, fast den är mycket mer... jag har aldrig jobbat så mycket med en skiva i hela mitt liv. Jag har aldrig släppt fram så mycket ångest inför ett skapande, jag har alltid låtit min energi skriva låtarna och så har jag nöjt mig där och så har jag trippat runt på små moln och tyckt att jag var bäst - vilket jag inte gjorde nu. Varje låt är verkligen jobbad ner i minsta ord och minsta ton.
Varför gjorde du så nu då, för att du hade mer tid eller bara för att det var dags?
- För att jag ville vidare. Sen så ville jag också att den här skivan skulle vara lättare att lyssna på än nånting annat jag har gjort, och jag ville att det skulle vara en melodi som leder och annat som stöder, istället för att släppa fram alla mina darlings så att alla får vara med och leka. Därav så blir den ju mer direkt, men det här är en skiva som jag tror att man kommer att fortsätta upptäcka väldigt länge. Jag tror den kommer leva mycket länge. Den känns mycket mer klassiker än nånting jag har gjort innan.
Ja, jag tror den växer, jag har mest fastnat på "Outcast" och kört den om och om igen, för det är den jag tycker är bäst hittills, och den är ju bara nummer tre.
- Men det är ju perfekt. Den är enkel för den enkla lyssnaren, men låtarna är så otroligt mycket mer skrivna - varje låt är mycket mer av ett hantverk än nånting jag har gjort innan. Sen så de här liksom galna, magiska låtarna som jag har skrivit på tre minuter, som "Fear No Darkness, Promised Child", som bara finns där och bara är, har vi nog inte på den här skivan. Men vi har minst en låt som är definitivt det bästa jag har skrivit någonsin: "Bleeding". Men "Outcast" också, jag har aldrig gjort nånting sånt förut, det är en helt annan form av poplåt än det jag har gjort förut. Och det kommer man upptäcka, såna små grejer, tror jag - hoppas jag i alla fall.
Som vanligt är det Timo och hans högra hand Hans Olsson Brookes som spelat in och producerat, men för första gången har han lämnat ifrån sig skivan för mixning:
- Till Lasse Mårtén på Decibel, som är en person som får tackbrev från Beyoncé Knowles för att han gjort så bra mixjobb. Det var ett häftigt steg att ta. När vi lyssnade igenom råmaterialet för första gången, så var det första han sa när han vände sig om till mig: "Timo, du har gjort en 'Bad'!" Det var ju jävligt häftigt. Han älskar skivan och det märks verkligen i det jobbet han har gjort.
Jag känner mig helt korkad här för att inte jag gillade den direkt, men det kommer nog.
- Det kommer nog - men du har ju ett personligt förhållande till min musik. Du har ju varit med länge och vi känner varandra, så det är inte alls konstigt, tycker inte jag. Men jag tror, och framför allt hoppas att det kommer. Men det tror jag verkligen, för den är väldigt väldigt ärlig, den här skivan, och musikaliskt sett så är den otroligt ärlig - och du gillar ju mig. Hoppas jag.
Haha! Ja, det gör jag.
Du har ju väldigt hängivna fans - oroar du dig nån gång för vad de ska tycka när du håller på med nytt material?
- Jag har aldrig gjort det innan. På den här skivan så har jag haft en bild av en person som jag skriver till, och det har varit en 35-årig tvåbarnsmamma.
- Mina fans... är väldigt vana vid att jag gör det som faller mig in, och uppskattar mig för min ärlighet, tror jag. I grund och botten så är det ju samma gamla Timo som hoppar upp där och... stryper sig själv samtidigt som han skrattar.
Men har du många 35-åriga fans? För jag tycker att bilden av ett typiskt Timo-fan är en 17-årig tjej.
- Men då räknar du inte med de två senaste åren. Så har det ju verkligen varit, men under "Love Will Turn You Around"-turnén så märkte jag att "shit, det är nya människor som kommer här". De första som jag märkte var ganska muskulösa gymsnubbar i tighta åtsittande t-shirts som stod och bara diggade, bara "fan vad weird...". Och sen så de som vi förut brukade kalla kickers; ganska hårda ungdomar, började komma fram efter konserter och krama mig. Och sen så började jag märka att det började krypa upp mot 45 mot slutet av turnén. Sen så gjorde jag "På spåret" och sjöng Radioheads "Creep" och öppnade upp en helt ny värld. Jag blev överöst med mail från 60-plussare: det stod samma sak i varje mail, att "jag har inte känt musik på över 20 år, fram till att jag såg dig - tack så mycket". Och då fick jag en ganska stor fanclub bestående av sextio... ja, pensionärer helt enkelt. Sen så har medelsvensson anslutit sig till det, i och med att jag har gjort ganska mycket medelsvensson-grejer. Och där har vi hela min ambition.
Att nå alla?
- Att ingenting gör mig gladare än att se en ny sorts människa på mina konserter. Jag kommer aldrig att glömma mina älskade pandaögon, de betyder otroligt otroligt mycket. Den 17-åriga tjejen är den som har fått det att gå runt och fått det att bli till vad det är nu.
Några av medelsvensson-grejerna som han pratar om är deltagandet i Körslaget, uppträdandet i På spåret, programledarskapet på P3 Guld-galan och sidekick-programledarrollen i Melodifestivalens Eftersnack, och nu i vår kommer han vara med i Så ska det låta.
Anledningen till att den här skivan är den ärligaste hittills, tror du att det har att göra med att du har blivit far, eller är det nånting annat?
- Alla mina skivor är ju det jag är. Jag är och strävar efter ärlighet... jag är ärlighet. Bra citat. (han skrattar till) Men den här är så mycket bredare, den behandlar så mycket mer än jag har behandlat innan och jag tror inte att det beror på att jag blivit pappa, men det är det här med hönan och ägget: min musik påverkar mitt liv och mitt liv påverkar min musik. Men det har att göra med utveckling.
Varför heter skivan "The Anatomy of Timo Räisänen"?
- För att man får ett besök in i mig.
Första låten heter "Cocaine" och jag ifrågasätter det kloka i att göra en låt om kokain, men Timo förklarar att han litar på sina fans:
- Den handlar om att kokain är ett smutsigt substitut för allting som är bra i livet. Och den är inte bara ett substitut utan den trycker bort allting som är bra i livet.
Vad handlar singeln "Numbers" om?
- "Numbers" handlar om att försöka att göra folk medvetna om att det finns en fara att vi är på väg att bara bli siffror allihopa.
På vilket sätt?
- Att "4000 döda i..." det här landet betyder inte ett jävla skit längre. Det är så jävla hemskt att människan är på väg att glömmas bort - och det handlar den här skivan om jättemycket. Att man går på stan och ser en löpsedel där det står "Här dör han", och så är det en stor bild på dödsögonblicket när en bobåkare åker av. Och sen så slår man upp tidningen eller går in på deras hemsida och så är det en jättestor rubrik med citattecken "Det var hans eget fel". Det är skrämmande.
- Jag försöker göra folk medvetna och inte tappa hoppet. Skivan är genomsyrad av hopp, även om den uttrycker en rädsla, så hoppas jag ju fortfarande, och jag vill verkligen få folk att hoppas och känna en tilltro - jag vill bara att folk ska ändra perspektiv lite och blicka inåt istället för att bry sig om vad folk uppdaterar sin Twitter med.
"We're All Gonna Die" slutar skivan med, det låter ju inte sådär jättehoppfullt? Det är ju sant, men det låter ju inte så jättehoppingivande.
- Nej, men den handlar om att media var och varannan vecka försöker få oss att tro att vi kommer dö. Och ljuger för att sälja lösnummer.
Jaha, alla de där "... kan vara en dödlig sjukdom"?
- Ja, och är det inte sjukdomen som är dödlig så är det vaccinet som är dödligt, och är det inte vaccinet som är dödligt så är det nånting annat.
Han låter väldigt trött: - Jag vet inte... Fan vad jag låter som en domedagsprofet. (han suckar) Det här citatet är bra: Vi omges ständigt av lögner. (han skrattar till, men blir snabbt allvarlig igen) Men det gör vi. De allra flesta är medvetna om att vi omges av lögner, men eftersom vi slås så jävla mycket av det och vi är så intresserade och vi förväntas ha en åsikt om allting som händer och det är så jävla mycket information som man ska ta in och försöka bearbeta, så tar man till slut bara förbestämda åsikter och tycker att de är helt okej. Folk pratar inte med sig själva längre, och det är så farligt. Folk ansluter sig till den gråa massan för att den gråa massan anslutit sig till den gråa massan. Man måste reagera och måste börja tänka.
Vi kommer in på jordbävningskatastrofen i Haiti, och Timo säger:
- Vi har ett väldigt väldigt kort minne nu för att det är så jävla mycket annat som ska tas in. Så att man bryr sig, och man säger "åh, ah" och man skänker sin peng, och sen så glömmer man. Och det vet jag inte om det är så dåligt egentligen. Alltså, alla kan inte gå runt och vara rädda och må dåligt hela tiden, för det kommer inte leda nån vart, utan det är snarare en positivism som jag är ute efter. Men för att bli positiv så måste man inse att nåt är fel, och inse att man inte kan hjälpa det genom att klaga på "the guy on the big chair", utan man måste börja med "the man in the mirror". Och då ska man inte börja klaga på the man in the mirror, eller börja ändra på the man in the mirror, utan bara göra så att the man in the mirror mår bra, peppa the man in the mirror. Och peppa dem som man har runt omkring sig, få ens nära och kära att må bra. Där har vi ju lösningen på det, faktiskt.
- "Numbers" handlar om att försöka att göra folk medvetna om att det finns en fara att vi är på väg att bara bli siffror allihopa.
På vilket sätt?
- Att "4000 döda i..." det här landet betyder inte ett jävla skit längre. Det är så jävla hemskt att människan är på väg att glömmas bort - och det handlar den här skivan om jättemycket. Att man går på stan och ser en löpsedel där det står "Här dör han", och så är det en stor bild på dödsögonblicket när en bobåkare åker av. Och sen så slår man upp tidningen eller går in på deras hemsida och så är det en jättestor rubrik med citattecken "Det var hans eget fel". Det är skrämmande.
- Jag försöker göra folk medvetna och inte tappa hoppet. Skivan är genomsyrad av hopp, även om den uttrycker en rädsla, så hoppas jag ju fortfarande, och jag vill verkligen få folk att hoppas och känna en tilltro - jag vill bara att folk ska ändra perspektiv lite och blicka inåt istället för att bry sig om vad folk uppdaterar sin Twitter med.
"We're All Gonna Die" slutar skivan med, det låter ju inte sådär jättehoppfullt? Det är ju sant, men det låter ju inte så jättehoppingivande.
- Nej, men den handlar om att media var och varannan vecka försöker få oss att tro att vi kommer dö. Och ljuger för att sälja lösnummer.
Jaha, alla de där "... kan vara en dödlig sjukdom"?
- Ja, och är det inte sjukdomen som är dödlig så är det vaccinet som är dödligt, och är det inte vaccinet som är dödligt så är det nånting annat.
Han låter väldigt trött: - Jag vet inte... Fan vad jag låter som en domedagsprofet. (han suckar) Det här citatet är bra: Vi omges ständigt av lögner. (han skrattar till, men blir snabbt allvarlig igen) Men det gör vi. De allra flesta är medvetna om att vi omges av lögner, men eftersom vi slås så jävla mycket av det och vi är så intresserade och vi förväntas ha en åsikt om allting som händer och det är så jävla mycket information som man ska ta in och försöka bearbeta, så tar man till slut bara förbestämda åsikter och tycker att de är helt okej. Folk pratar inte med sig själva längre, och det är så farligt. Folk ansluter sig till den gråa massan för att den gråa massan anslutit sig till den gråa massan. Man måste reagera och måste börja tänka.
Vi kommer in på jordbävningskatastrofen i Haiti, och Timo säger:
- Vi har ett väldigt väldigt kort minne nu för att det är så jävla mycket annat som ska tas in. Så att man bryr sig, och man säger "åh, ah" och man skänker sin peng, och sen så glömmer man. Och det vet jag inte om det är så dåligt egentligen. Alltså, alla kan inte gå runt och vara rädda och må dåligt hela tiden, för det kommer inte leda nån vart, utan det är snarare en positivism som jag är ute efter. Men för att bli positiv så måste man inse att nåt är fel, och inse att man inte kan hjälpa det genom att klaga på "the guy on the big chair", utan man måste börja med "the man in the mirror". Och då ska man inte börja klaga på the man in the mirror, eller börja ändra på the man in the mirror, utan bara göra så att the man in the mirror mår bra, peppa the man in the mirror. Och peppa dem som man har runt omkring sig, få ens nära och kära att må bra. Där har vi ju lösningen på det, faktiskt.
Timo byter ställning i fåtöljen och råkar sparka till ett av dagsljuslysrören som står vid hans ena ben:
- Jag tror ju hela tiden att det är riktiga lysrör som är sånt där tunt, skört glas.
Fotografen: - Nej, de håller.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
Han ler: - "Får jag gå nu?" Nej... vilken fråga skulle jag helst vilja svara på? Jag tycker nog att jag har svarat på de flesta frågorna som det går att svara på under den här dagen, och det börjar bli lite luddigt i huvudet. Men... nej, jag vet inte. Jag har aldrig kunnat svara på just den frågan. Men... "Vad längtar du mest efter just nu?"
Vad längtar du mest efter just nu?
- Att åka på turné.
Det var just det jag tänkte fråga faktiskt: kommer du ha samma band?
- Ja, och det känns så jävla bra den här gången! Vi har ett helt annat fokus, och mitt band är så jävla peppade inför den här skivan, jag har aldrig sett dem såhär. Jag har inte gått och längtat till varenda rep så som jag gör nu sen jag var tonåring. Och just att jag inte har turnerat ordentligt på två år, utan jag har förberett - förberett, förberett, förberett, och så har jag gjort den här grejen som jag har förberett mig för och sen har jag börjat förbereda nästa grej direkt, i två år. Så det ska bli så otroligt skönt att förbereda turnén och sen åka och bara vara.
Och så klassikern: vilken är din favoritmupp?
- Gromit. Finns det ingen som heter. Nej, men han med hatten, som är så jävla snäll. Är det Fozzie? Jaha, okej, Fozzie då. Min bror hade en liten Fozzie när vi var små, som var en otroligt trygg farbror. Han är ju väldigt farbroderlig. Jag sa Kermit sist va?
Nej, Miss Piggy.
- Åååååh... Ja. Nej, men nej, jag är trött på Miss Piggy, jag tar Fozzie.
Grymt. Har du nåt mer du vill tillägga?
- Nej. Jag är hungrig.
Då slutar vi här, tack så mycket!
- Tack själva!
- Jag tror ju hela tiden att det är riktiga lysrör som är sånt där tunt, skört glas.
Fotografen: - Nej, de håller.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
Han ler: - "Får jag gå nu?" Nej... vilken fråga skulle jag helst vilja svara på? Jag tycker nog att jag har svarat på de flesta frågorna som det går att svara på under den här dagen, och det börjar bli lite luddigt i huvudet. Men... nej, jag vet inte. Jag har aldrig kunnat svara på just den frågan. Men... "Vad längtar du mest efter just nu?"
Vad längtar du mest efter just nu?
- Att åka på turné.
Det var just det jag tänkte fråga faktiskt: kommer du ha samma band?
- Ja, och det känns så jävla bra den här gången! Vi har ett helt annat fokus, och mitt band är så jävla peppade inför den här skivan, jag har aldrig sett dem såhär. Jag har inte gått och längtat till varenda rep så som jag gör nu sen jag var tonåring. Och just att jag inte har turnerat ordentligt på två år, utan jag har förberett - förberett, förberett, förberett, och så har jag gjort den här grejen som jag har förberett mig för och sen har jag börjat förbereda nästa grej direkt, i två år. Så det ska bli så otroligt skönt att förbereda turnén och sen åka och bara vara.
Och så klassikern: vilken är din favoritmupp?
- Gromit. Finns det ingen som heter. Nej, men han med hatten, som är så jävla snäll. Är det Fozzie? Jaha, okej, Fozzie då. Min bror hade en liten Fozzie när vi var små, som var en otroligt trygg farbror. Han är ju väldigt farbroderlig. Jag sa Kermit sist va?
Nej, Miss Piggy.
- Åååååh... Ja. Nej, men nej, jag är trött på Miss Piggy, jag tar Fozzie.
Grymt. Har du nåt mer du vill tillägga?
- Nej. Jag är hungrig.
Då slutar vi här, tack så mycket!
- Tack själva!
Några viktiga datum:
- 24 mars: albumet släpps
- 26:e mars: turnéstart
- 14 maj: beräknad nedkomst för Timos andra barn
- 24 mars: albumet släpps
- 26:e mars: turnéstart
- 14 maj: beräknad nedkomst för Timos andra barn
Text: Pop-Sara
Foto: Christopher Hansby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar