Bilder från Hultsfred 1994

Jag kom på att jag faktiskt hade några bilder från Hultsfred -94 i ett album hemma, men det är inte jag som tagit dem: det är Daniel Claeson, som spelade gitarr i Fidget och som jag åkte till Hultsfred med 1996.

Oasis på den legendariska spelningen i Saharatältet på Hultsfred; deras första utanför England.

Per Sunding i Eggstone, på Pampasscenen -94.

Och Damon Albarn i Blur, på Hawaiiscenen -94.

Hultsfredsminnen del 3: 13-15 juni 1996

Det här året flyttades festivalen till juni - och vad vi frös!! Juninätter är inte hälften så varma som augustinätter, kan jag meddela. Det här var dessutom första året jag åkte dit kvällen innan - tidigare hade jag alltid kommit på torsdagförmiddagen - i år åkte jag med Daniel och Fredrik från Fidget, och de ville åka kvällen innan. Jag tyckte det var sjukt tråkigt; på den tiden fanns det inga aktiviteter innan festivalen började, så vi satt bara och söp och frös på campingen, och då jag aldrig gillat att supa så var det bara frysande för mig. Daniel blev dessutom så full att han lyckades paja vårt tält när han ramlade på det redan första natten, så vi fick klämma in oss tre pers i Fredriks enmanstält istället (=ingen hit) och åka till Mariannelund och köpa ett nytt nästa dag.

En väldigt rolig sak som hände det här året var att jag blev tvåa i Rockfoto-tävlingen! Det var en bild på Kent som jag knäppt med min pocketkamera, och Jens Assur satt i juryn. Upsala Nya Tidning skrev en liten artikel om mig och ville fota mig framför en scen med min kamera - och när jag halade fram pocketkameran blev de extremt förvånade.

Jag vann en ful t-shirt, 1000:- (eller om det var 1500:-) och en biljett till nästa års festival. Pengarna blev en insats till en ny systemkamera, faktiskt.

Det här året hade jag pojkvän hemma i Uppsala, och det här var ju före mobiltelefonernas tid, så istället fick jag använda telefonerna i presstältet för att ringa hem ibland. Det var andra tider då. :)

Det var inget jättebra år musikaliskt dock. Några av banden jag såg var K's Choice, Fireside, Bis, Dipper, Björk, Frank Black, Iggy Pop, Doktor Kosmos på engelska backstage, Blur, Bluetones, Soundtrack of Our Lives, Walkabouts, Popsicle och Pulp.

Soundtrack of Our Lives var en upplevelse förresten. De var ganska nya, och det enda jag visste om dem var att de bildats ur spillrorna av Union Carbide Productions, som jag egentligen inte visste mer om än att de var legendariska. Så när jag förväntansfull stod i Teaterladan och ser en man i spetskrage och fula högklackade boots och en annan med stora hörselskyddskåpor kliva in på scen började jag undra vad det var som hände. När sen Ebbot studsade in iklädd kaftan (ja, jag vet att det numera är helt normalt, att se Ebbot i något annat än kaftan vore ju konstigt - men kom ihåg att det här var när de var nästan helt okända!)... då började jag ifrågasätta alla mina Union Carbide-hyllande vänner. Och så bra är ju faktiskt SOOL inte heller, i ärlighetens namn: alla deras låtar är ju sämre kopior av förstasingeln "Instant Repeater '99".

Annars var det inte så många upplevelser, förutom att det nog var här nånstans som jag gjorde vildsvinskebaben till en tradition. Och testade langos.

Läs gärna Anders Zaines inlägg om festivalen samma år här. Han har dessutom lagt upp några av mina bilder, varifrån jag återanvänt Dipperbilden själv. :)

Hultsfredsminnen del 2: 10-12 augusti 1995

Jag körde samma taktik som året innan: se så många band jag bara hann! När nu runt 100 band är samlade på ett och samma ställe så tyckte jag att man skulle passa på. Två låtar av en konsert och så kunde man räkna den som sedd. Har inte skrivit upp hur många band jag såg, utan har bara antecknat "bl.a." och så rabblat upp 26 namn. Det här året hade jag fått backstagepass tack vare Fozzie, och den stora lyckan där var vattentoaletter! Ett år med bara bajamajor räckte gott och väl för mig. Backstage kunde man också muta åt sig ett litet fack i presstältet där man om man hade tur fick demokassetter och annat spännande - där fick jag det här året bl.a. Firesides "Do Not Tailgate" på ett rött kassettband flera månader innan den släpptes.
Jag tror förresten att det var det här året jag faktiskt vann min festivalbiljett genom tidningen Pop. Eller om det kanske var nästa..? Oh well.

Jag hade ingen vidare tur med festivalsällskap de här första åren: jag umgicks helt enkelt inte med folk som åkte på festival - mina juristkursare var inte sådär superfestivaliga... Det här året fick jag dela tält med Cloudberry Jams kompis Magnus, som jag egentligen inte kände särskilt väl - och det blev lite obekvämt ganska snabbt, eftersom han verkade tycka att vi helst skulle dela sovsäck också. Han var trevlig, men jag var inte intresserad av honom på det sättet. Så jag blev överlycklig när jag sprang på Petter från Smash Hit Wonders och deras manager Bengan (numera mer känd som Magnus Broni) på fredagen, så jag kunde hänga med dem istället.
Petter blev dessutom min första riktiga festivalflirt, så jag slapp sova med Magnus mer än en natt - nackdelen var dock att jag och Petter hånglade bort Ash som jag faktiskt verkligen ville se, fast han övertalade mig att stanna i tältet lite extra länge... Han viftade bort min noja över att jag skulle ses som hans groupie med att han istället var min groupie eftersom han tyckte min Fozzie-intervju med dem var så bra. :)

Några av banden jag i alla fall såg var Kent, Salt, Massive Attack, Dodgy, This Perfect Day, Lousy, Mouth, Trio Lligo, Cast, Whale, Broder Daniel, The Cardigans, Cinnamon (även backstage), Chemical Brothers, Gene, Tricky, Supergrass, Velvet Belly, Hardy Nilsson, Souls, Starmarket, Black Grape, Menswear, Posies, Honey is Cool och dEUS.
Jag intervjuade också Ray Wonder (då Ludwig Böss sa att hans högsta önskan var att hans flickvän Nina Persson (ja, den Nina) skulle fria till honom. Så blev det ju inte - båda är numera lyckligt gifta på varsitt håll), Hardy Nilsson (tillsammans med Martin Alarik, som skrev i Fozzie) på fotbollsplanen, Cinnamon och Starmarket. Jag var väldigt nöjd över chansen att få hänga backstage - det var så lätt att få till intervjuer då, det var ju bara att gå fram till dem man ville prata med! Det var lite tråkigt dock att Petter inte hade backstagepass, så han fick snällt vänta utanför när jag sprang bak mellan spelningar för att gå på toa. :)

Det måste varit det här året som jag lärde känna Daniel Claeson och Nina Natri från Fidget. Båda gjorde fanzines (Daniel gjorde Mandarin och Nina gjorde Razzmatazz) och Daniel började prata med mig så vi hängde en del. Bland annat sjöng vi hela Genes "Sleep Well Tonight" som serenad för ett tält som hade den frasen skriven på taket. Och Nina blev förföljd av Moby en hel kväll. Tror jag har en fin indiepop-bild på mig och Andres Lokko från backstage också, men den är ju i nåt av de där albumen som står i stugan...

Lite tråkigare var det dock när jag och Petter svängde förbi mitt tält på lördagsnatten för att hämta lite grejer som jag skulle behöva i hans tält, och möttes av Magnus, som rotade runt inne i tältet och stack ut huvudet och meddelade att vi blivit bestulna! Båda våra ryggsäckar var försvunna - och i min fanns ju den där Fireside-kassetten! Det var nästan det jobbigaste.
Dagen efter fick vi polisanmäla och sen åka hem utan våra grejer. I oktober fick jag ett brev från polisen i Hultsfred, där de berättade att åklagaren bestämt sig för att inte väcka åtal mot de två tonåriga bröder som stulit våra saker - det visade sig att polisen hittat våra saker redan dagen efter festivalen men inte berättat det för oss, utan valde att vänta med att skicka tillbaka dem till oktober. Tack för den. Men jag har i alla fall fortfarande min Fireside-kassett!

Läs gärna Anders Zaines inlägg om festivalen samma år här.

Hultsfredsminnen del 1: 11-13 augusti 1994

Nu när Hultsfredsfestivalen gått i graven måste jag blogga lite minnen från alla de år jag var där. Jag kan tyvärr inte lägga upp några egna bilder, för mina fotoalbum från de första åren är i min sommarstuga, så det får bli lite vad jag hittar på nätet istället.

Mitt första år på Hultsfred! Kompisen jag skulle åka dit med bangade en vecka före, så i panik bestämde jag mig för att göra sällskap med en kompis kompis som jag bara träffat en gång - minns inte ens längre vad han hette... vi säger att han hette Peter.
Vi skulle mötas på campingen nån gång tidig eftermiddag på torsdagen, och sen fick jag springa till Pampas-scenen där världens bästa band Eggstone redan börjat.

Lady Lynette var med på scen, och Eggstone var finast i världen och jag var så lycklig över att vara på mitt livs första stora festival: den allra första var i juni samma år då jag var på Emmabodafestivalen.

Jag tog festivalandet på största allvar: och med det menar jag att jag tog musiken på största allvar - det där med att supa på campingen förstod jag mig aldrig på. Jag såg 39 band under de tre dagarna, och minns att jag grät av smärtan i fötterna när jag äntligen tillät mig att sätta mig ner en stund sent på kvällen när Midnight Oil spelade på största scenen - och fascinerades över att hela marken gungade när folk hoppade till hiten "Beds are Burning".

Några av dem jag hann med var Popsicle, Brainpool, bob hund, Saint Etienne, Echobelly, Yvonne, Ray Wonder, Moby, Prodigy, Motörhead, Fläskkvartetten, Auteurs, Die Krupps (!), Primal Scream och så några band som förtjänar att få några extra ord:
Blur: jag och Peter stod ganska långt bak i folkmassan vid Hawaiiscenen, och plötsligt kände jag en hand smygas in i min. Jag hade känt på mig att Peter var intresserad av mig, men... det var inte han - det var nån helt okänd snubbe som stod på min andra sida! Och i lyckan över hur bra Blur var och hur kul det var att vara på festival sveptes jag med i den allmänna yran, och innan jag visste ordet av stod jag och hånglade med en främling. Efter spelningen skildes vi åt och sågs aldrig igen - jag tror inte ens vi sa ett enda ord till varann. Bisarrt. Men det är liksom sånt som kan hända på festival... en annan sak som jag snabbt lärde mig händer på festivaler är otyget att folk man inte känner kommer och tigger mat av en när man precis köpt nåt som ser gott ut. Hångel kan jag gå med på, men det där lärde jag mig aldrig gilla.

Sen var det ju den där omtalat legendariska spelningen med Oasis: deras första utanför England. Jag hade aldrig hört talas om dem, men på fredagen började jag prata med en kille som såg ut som Brett Anderson vars tält jag gick förbi flera gånger om dagen mellan vårt tält och området. Tony hette han, och han är faktiskt fortfarande min vän, och han - trots att han är liten och smal som en sticka - volontärade som vakt på några spelningar, och han hade full koll och sa till mig att jag var tvungen att gå och se de där Oasis i Saharatältet. Eftersom han skulle vara vakt klämde jag mig in i andra raden framför kravallstaketen för att vara nära honom, så jag var där. Legen... wait for it! ...dary!! Och faktiskt: där jag stod var inte volymen så plågsamt hög som jag hört av andra att den var.

Sen var Verve fina också (japp, det var innan de lade till The i namnet). De spelade allra sist på lördagen, nånstans runt klockan 2, i Teaterladan. Jag satt på golvet en bit upp tillsammans med Henrik, som var en gammal flirt, och det kändes som att de spridit ut knark i hela luften, det var en smått magisk sömnig stämning.

Och just ja! En gång när jag satt med mina vänner Anders Zaine (då Nilsson), Henrik, Johan och några till vid deras tält, så kom Eggstone och spatserade förbi. Det var stort. :)

Läs gärna Anders Zaines inlägg om festivalen samma år här.

Love 2010 + The Sonnets

Mitt livemusik-konsumerande nu för tiden är inte så varierat, har jag märkt. Det har blivit att jag ser en spelning med Timo Räisänen, en med nåt annat band, en med Timo, en med nåt annat band och sen ännu en med Timo Räisänen. Jag vet inte riktigt om det beror på mig eller livemusikscenen... men antagligen mest på mig.
Anyway, inför kronprinsessbröllopet bjöds det ju faktiskt på en massa gratismusik i Stockholm. Gissa vad jag såg? Jo, Timo Räisänen. :)

Men efter Timo såg jag även Fibes, Oh Fibes! - vilket ju heller inte direkt hör till ovanligheterna, i och för sig... Tyvärr sjabblade de bort min favvolåt från senaste albumet ("Goodbye Sunshine") totalt, men i övrigt var de väldigt bra.

Efter Timo och Fibes gick vi vidare till ...och himlen därtill, i gamla skatteskrapan, för releasekalas för The Sonnets video "No Hollywood Ending" till singeln som släpptes i förrgår. Snygg video, bra band!

Efteråt spelade de några låtar live (tyvärr hade jag bara mobilen med mig, så bilden suger ju, men jag låtsas att det är tanken som räknas). Jag är mycket imponerad över att de lyckades spela vidare trots att nye keyboardistens keyboard gled ner på golvet mitt i en låt!