lördag 3 juli 2010

Hultsfredsminnen del 1: 11-13 augusti 1994

Nu när Hultsfredsfestivalen gått i graven måste jag blogga lite minnen från alla de år jag var där. Jag kan tyvärr inte lägga upp några egna bilder, för mina fotoalbum från de första åren är i min sommarstuga, så det får bli lite vad jag hittar på nätet istället.

Mitt första år på Hultsfred! Kompisen jag skulle åka dit med bangade en vecka före, så i panik bestämde jag mig för att göra sällskap med en kompis kompis som jag bara träffat en gång - minns inte ens längre vad han hette... vi säger att han hette Peter.
Vi skulle mötas på campingen nån gång tidig eftermiddag på torsdagen, och sen fick jag springa till Pampas-scenen där världens bästa band Eggstone redan börjat.

Lady Lynette var med på scen, och Eggstone var finast i världen och jag var så lycklig över att vara på mitt livs första stora festival: den allra första var i juni samma år då jag var på Emmabodafestivalen.

Jag tog festivalandet på största allvar: och med det menar jag att jag tog musiken på största allvar - det där med att supa på campingen förstod jag mig aldrig på. Jag såg 39 band under de tre dagarna, och minns att jag grät av smärtan i fötterna när jag äntligen tillät mig att sätta mig ner en stund sent på kvällen när Midnight Oil spelade på största scenen - och fascinerades över att hela marken gungade när folk hoppade till hiten "Beds are Burning".

Några av dem jag hann med var Popsicle, Brainpool, bob hund, Saint Etienne, Echobelly, Yvonne, Ray Wonder, Moby, Prodigy, Motörhead, Fläskkvartetten, Auteurs, Die Krupps (!), Primal Scream och så några band som förtjänar att få några extra ord:
Blur: jag och Peter stod ganska långt bak i folkmassan vid Hawaiiscenen, och plötsligt kände jag en hand smygas in i min. Jag hade känt på mig att Peter var intresserad av mig, men... det var inte han - det var nån helt okänd snubbe som stod på min andra sida! Och i lyckan över hur bra Blur var och hur kul det var att vara på festival sveptes jag med i den allmänna yran, och innan jag visste ordet av stod jag och hånglade med en främling. Efter spelningen skildes vi åt och sågs aldrig igen - jag tror inte ens vi sa ett enda ord till varann. Bisarrt. Men det är liksom sånt som kan hända på festival... en annan sak som jag snabbt lärde mig händer på festivaler är otyget att folk man inte känner kommer och tigger mat av en när man precis köpt nåt som ser gott ut. Hångel kan jag gå med på, men det där lärde jag mig aldrig gilla.

Sen var det ju den där omtalat legendariska spelningen med Oasis: deras första utanför England. Jag hade aldrig hört talas om dem, men på fredagen började jag prata med en kille som såg ut som Brett Anderson vars tält jag gick förbi flera gånger om dagen mellan vårt tält och området. Tony hette han, och han är faktiskt fortfarande min vän, och han - trots att han är liten och smal som en sticka - volontärade som vakt på några spelningar, och han hade full koll och sa till mig att jag var tvungen att gå och se de där Oasis i Saharatältet. Eftersom han skulle vara vakt klämde jag mig in i andra raden framför kravallstaketen för att vara nära honom, så jag var där. Legen... wait for it! ...dary!! Och faktiskt: där jag stod var inte volymen så plågsamt hög som jag hört av andra att den var.

Sen var Verve fina också (japp, det var innan de lade till The i namnet). De spelade allra sist på lördagen, nånstans runt klockan 2, i Teaterladan. Jag satt på golvet en bit upp tillsammans med Henrik, som var en gammal flirt, och det kändes som att de spridit ut knark i hela luften, det var en smått magisk sömnig stämning.

Och just ja! En gång när jag satt med mina vänner Anders Zaine (då Nilsson), Henrik, Johan och några till vid deras tält, så kom Eggstone och spatserade förbi. Det var stort. :)

Läs gärna Anders Zaines inlägg om festivalen samma år här.

Inga kommentarer: