Leslies - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Skall man vara cool får man offra en och annan kyckling

Leslies - sötaste popgruppen i Sverige?
För snart ett år sen såg jag Leslies från Kristianstad för första gången. Det var på releasepartyt för samlingsskivan "In the LimeLight" från H.Lime Records, som Leslies är med på. Det var på kvällen den dagen jag och Martin hade varit hemma hos Terry Ericsson för ett litet reportage för Fozzie nr. 3, och jag och Terry stod rätt långt bak i lokalen och lyssnade. Jag blev fort förälskad i Leslies tralliga poplåtar, men fick inget vidare gehör hos Terry, för han stod fortfarande mest och grämde sig över sin miss i vår popfrågesport.
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om nu, vad jag skulle komma fram till var att jag redan då bad Leslies att få göra en intervju någon gång, men det tog nästan nio månader innan vi lyckades få ihop det, då jag åkte till Linköping för att se dem spela på Herrgår'n.
Alla band jag har träffat har varit oerhört trevliga, men Leslies har tagit ledningen. De är det enda band jag har träffat som har för vana att städa sin loge för att de inte vill lämna det skräpigt efter sig, och som inte riktigt mår bra av att skriva autografer på tröjor ("Det kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!"), och de vill bara sprida glädje omkring sig. När jag såg dem live på Herrgår'n bestod mellansnacket av två olika meningar: 1. "Nu ska vi spela en låt som handlar om en pojke och en flicka som är kära i varandra" och 2. "Nu kommer en rocklåt". Två coola brudar som stod jämte mig konstaterade att de ljög angående rocklåtarna. Leslies spelar nämligen jättesnäll pop som man bara blir glad av, och låtarna handlar onekligen mest om en pojke och en flicka som är kära i varandra.
"The Leslie Brothers" är Tony Ivarsson (sång), Martin Berndtsson (kallas mest Berra och spelar gitarr och sjunger), Martin Engvall (gitarr), Jens Fältman (likadan bas som Per Sunding) och Jonas Johansson (kallas Snoddas, och spelar trummor).

Leslies skivkarriär i Sverige (de har gett ut en vinylsingel i Frankrike tidigare) började med två låtar på samlingen "In the LimeLight" (tillsammans med bl.a. Pineforest Crunch och utmärkta aBLe), och sedan gjorde de en egen singel ("The Lime Song") på samma bolag. De har även med två låtar på samlingen "Winter Gift", som släpps enbart i (oerhört förvånande) Japan. Två fantastiskt söta låtar, ska sägas - jag börjar bli hemskt avundsjuk på japanerna som får en massa bra som vi inte får i Sverige. Men tack vare Koji på Fuji Records i Japan kan Leslies få göra en fullängdsskiva, som spelas in i Tambourine Studios i april. En konsert med Leslies sändes i P3:s "Garage och buskage" i början av januari, hoppas ni inte missade den. Leslies är ett band som skickar iväg riffen i rätt tid, kan man säga. Åtminstone stod det så i recensionen av just den konserten i Kristianstadsbladet.
Före spelningen på Herrgår'n satt jag och Emil, som är bandbokare där (Herrgår'n är förresten ett hyvens ställe, där en massa bra svenska popband spelar) i logen med Leslies och fick höra en massa skojiga anekdoter. Ett tips från pojkarna är att uttrycket "jo jo, men" kan användas i precis alla situationer. När de sist var och spelade in i Tambourine Studios så sa alla "jo jo, men" jämt och ständigt, och det tog ett tag innan Leslies fick veta var de fått det ifrån. Det var en dansbandssångare som hade för vana att ta sig några supar för mycket innan spelningarna som under en spelning på en finlandsfärja skulle presentera nästa låt, och sa namnet på låten de precis spelat. När en i bandet påpekade hans misstag sa sångaren bara "jo jo, men", och så fick de helt enkelt köra låten igen.
- Men tänk på det, det finns inget tillfälle där du inte kan säga "jo jo, men". Särskilt när du vet att du har fel: "jo jo, men", sa Berra.
Och jag tror han har rätt. Prova nån gång. Fast det låter bäst på skånska.



Mellan de små berättelserna klämde jag in lite frågor, och en självskriven var:
Vem är Leslie?
Jens: - Det är lite olika personer. Det är många som heter Leslie. I början så var det en dam som jag träffade när jag reste, som hette Leslie.
Tony: - Sen är det dessutom mamman till världens första lyckade provrörsbarn.
Berra: - En Formel 1-förare heter Leslie också.
- Och en porrstjärna.
Jens: - Men framför allt är det ett väldigt bra namn. Koncist, snyggt.
Tony: - Det ser snyggt ut, bokstäverna passar ihop helt enkelt.
Första låten på singeln heter "The Lime Song", och skivbolaget heter H.Lime Records - var det lite fjäsk eller?
Jens: - I refrängen sjöng vi från början "you taste sweeter than a lime", och då kallade vi låten för "Limen", vi hade inget vettigare att kalla den... Sen bytte vi texten till "I'd like to give you all that's mine" och då kunde den inte heta "Minen", det låter ju heltokigt, och det finns förresten inget ord som heter så heller. Så den fick heta "Limen", men "Limen" lät ju verkligen dåligt, så då käckade vi till den med ett The och Song.
Tony: - Och Rattur på H.Lime blev överförtjust.
Jens skrattade: - Ja, han tyckte det var jättebra, "åh vad ni har tänkt efter", men vi hade inte tänkt efter nånting, det bara blev så.
Tony: - Alla var lyckliga och glada i slutet.
Berra: - Jag tycker det är vansinnigt löjligt, jag hatar det.
Jens: - Ja, det vet vi.
Tony: - Där kan vi förresten ge tips till alla som tänker starta: säg aldrig att ni ska ta alla beslut demokratiskt. F-n vad vi har haft problem med det!
Jens: - Vi är som tur är fem i gruppen, så vi inte är fyra så att två vill en sak och två en annan, då skulle vi haft skärsår precis överallt. Men nu får man bita i det sura äpplet när man är i minoritet. Så det är en fördel med att vara fem.
Berra: - Det är bara du och jag som är oöverens alltid. Det slutar med att jag surar och blir jättearg och sen får jag som jag vill i alla fall.
Jens: - Och jag får också som jag vill.
Berra: - När jag övertalat dig ja.
Jens: - Berra är störst, det har ju lite med det att göra.
Berra: - Och så är jag yngst också, jag är "lillebror" så de tycker lite synd om mig.
Singeln har för övrigt på något vis hamnat i Japan utan att den egentligen är släppt där - det verkar vara någon som importerat in den, för Leslies har fått fanmail från två japanska systrar som skrev att de blev överlyckliga när de hittade singeln i en affär i Tokyo.
Jens berättade: - En av dem läser svenska! Så de slutar alltid med "Vi älskar er!"och "Hej, hur mår du? Nej, min svenska slutar here", sen blir det engelska.
Tony: - Det är en sak att vara här i detta lilla landet och lära sig japanska, men sitta i Japan och lära sig svenska, det är liksom...
Det är ju underbart.
Innan jag satte igång intervjubandspelaren hade vi sagt att jag skulle försöka väva in frågorna i samtalet, men det var inte det lättaste, man kommer så lätt in på oväsentligheter. Skojiga sådana visserligen, men långa diskussioner om huruvida det är lättare att lära sig bli cool i en liten stad och vilken Eggstone-låt som är bäst är roligare att delta i än att läsa om, så det fick allt bli några frågor rakt på ändå.
Har ni några influenser?
Jens: - Fozzie.
...eh... jaha?
Jens: - Den läser vi och sen blir vi influerade av den. (Jag sa ju att de är jättesnälla!)
Berra: - Vi stjäl väl friskt från det mesta.
Jens: - Vi gör som alla andra, vi säger att vi förgyller det.
Berra: - Ja precis, vi tar det bästa och gör det ännu bättre! Vi är bäst i världen!
Jens: - Nä, så får du inte säga.
Skulle ni spela i Leslies om ni inte var bäst i världen?
Jens: - Jag tycker inte det är bäst, men jag tycker det är rätt kul att spela. Och så tycker jag det är bra också. I början när man spelar i ett band har man ju ingen som helst självdistans. Det finns inget annat. Demos man släpper är det bästa som hänt världshistorien, men när man spelat ett tag...
Tony: - ...och lyssnar tillbaka...
Jens: - ...så fattar man vlken flopp man var. Ha ha!
- Hemskt att vakna upp två månader senare och lyssna på grejerna och bara "Aaah!"
Jens: - Och jag terrade gästerna på restaurangen där jag jobbar, med freestyle och så, när de skulle äta. De var tvungna att säga att det var bra. "Vill ni ha kaffe?" "Ja tack!" "Då får ni köpa kassetten annars får ni inget kaffe", det kunde man säga till stamgästerna.
Tony: - De sålde bra! 500 ex av den kassetten är ute! Men var de är vet vi inte.
Jens: - De är inte hemma hos oss i alla fall. Vi har skickat överallt.
- T.o.m. till prinsessan Victoria, lade han till och lät jättenöjd, och alla började gapskratta. - Jag vet inte varför.

Vad är det som är bra med Leslies?
Jens sa: - Vi är lagom, och återigen höll alla på att skratta ihjäl sig.
Han fortsatte oförtrutet: - Vi är precis så som folk vill att man ska vara.
Tony: - Till skillnad från t.ex. Kent, det är lite moloket (eller mulucket, som man säger på skånska...) och sådär - jag gillar Kent, jag tycker de är skitbra, men vad vi gör som inte så många andra band gör, det är att det är glatt! Allting är glatt, det finns inga bekymmer, det finns inga besvär.
Jens: - Har du läst texterna eller?! Det är ju bara bekymmer ju, det är bara elände.
Tony: - Ja, där ja, men om man lyssnar på det så finns det liksom inga bekymmer. Okej, det finns andra band som också sysslar med det, men det finns inte så många. Det är en av de sakerna som är bra med oss.
Jens: - Ja, det var bra sagt.
Emil: - Det tycker jag med, som utomstående, det låter bra.
- Ja, vi är ganska eniga om att that's the way it is!
Berra: - Skulle vi börja spela sån där mollmusik hade vi förmodligen gått och dött allihopa. Ångest. Vi försöker fly från verkligheten och spela glad musik istället.
Jag för min del tror inte att de behöver fly från verkligheten för att bli glada, för under den här intervjun skrattade de mest hela tiden, men här försökte Jens vara seriös igen och få de andra att förstå vad det egentligen var han menade med att de är lagom:
- Lagom kanske man inte förstår, jag tänkte mer än jag sa nu - men jag menar såhär att produktionsmässigt så är vi väldigt lagom, det är inga överproducerade grejer vi släpper, utan det är ganska sparsmakat det mesta... which is good.
Alla skrattade igen, och någon hojtade: - Att vi aldrig hejdar honom innan han säger sånt!!!
Jens: - Men håller ni inte med, tycker ni inte så?
- Jovisst. Ha ha ha!



Vi pratade på en stund och kom på något sätt in på stockholmsuttryck, och jag bad dem att aldrig säga att något "rockar", för det säger plötsligt alla i Stockholm och jag avskyr det uttrycket. Även skribenter som är mest inne på pop säger att något rockar när det är bra. Så leddes samtalet vidare till Terrys Snart-sida i Pop.
Tony: - Terry skrev att Leslies var typ inte sådär vidare bra, "de brinner helt enkelt inte på samma sätt som de bästa brittiska banden". Och det är ju helt fantastiskt! Jag menar, vi är inget brittiskt band. Och brinner, det gör vi inte, det är de där Dark Funeral och de som brinner!
Berra: - Vi spelar ganska slätstruken pop sådär.
Detta uttalande föranledde en lätt chockad paus, och Tony utbrast:
- Så kan du inte säga om din egen musik!
Berra: - Men det är det ju.
Tony till mig som spelade in: - Backa bandet, backa bandet!
Berra: - Det är ju inget nyskapande.
Jag kände mig tvungen att gripa in och hävda att det är ju inget fel med det, och Berra höll med:
- Nä precis, det tycker inte jag heller. Nu kommer jag med en otrolig klyscha: en bra poplåt är alltid en bra poplåt ju. Det spelar ingen roll om det är nyskapande eller vad det är.
Tony: - Där har vi också en sak: en bra poplåt är en bra poplåt, men det finns en regel, och det är det beror faktiskt lite på vem det är som gör den.
Ja, en bra poplåt kan ju förstöras hur lätt som helst.
Berra: - Men då är det inte en bra poplåt längre.
Men om Nordman skulle ställa sig och göra "The Lime Song" skulle den inte vara bra längre.
Berra: - Jo men då hade det blivit nåt helt annat. Nordman är inte pop.
Tony: - Ja det har du rätt i Berra, jag tar tillbaka.
Berra: - Jag har mina egna funderingar kring det här - ett popband ska ha ett bra sound. När de väl har ett bra sound kan de göra vilka låtar som helst, som Eggstone, och t.ex. Cardigans. De tror jag aldrig kommer göra en dålig låt, faktiskt. Eggstone, de är så egna, så hela deras skivor kan man lyssna på från början till slut - det är väldigt få grupper man kan göra det med tycker jag. Har man hittat sitt sound så är det enkelt att göra låtar.
- Vi börjar hitta vårt sound.
Berra: - Jo, jag tycker det. Fast sen så vill det ju till att folk tycker om det också. Annars faller ju hela den teorin.
Jens: - Men man ändrar ju inte på sig för att få folk att tycka om en. Då slutar man hellre.
Berra: - Nja, ändrar sig gör man ju hela tiden ändå.
Men för sin egen skull förhoppningsvis.
Berra: - Jo, men man får ju hela tiden nya influenser liksom. Helt klart. När Gene släppte sin platta så fick man ju faktiskt en helt ny syn på musik, eller gitarrspel i alla fall. Då ändrade liksom hela gruppen inriktning, även om man kanske inte vill det, så blir det så automatiskt.
Tony: - Det är faktiskt en av de få skivor som vi allihopa varit helt överens om att den är bra.
Jens: - Det är bara ett eller två spår som är svaga på den skivan. En helt sanslös debutplatta. Makalöst bra.
Tony: - Eggstone är vi också rätt överens om - numera.

Bästa och sämsta spelningar?
Berra: - Vår sämsta spelning måste varit på Mejeriet, när vi spelade förband till Gene.
Tony: - Här får man världens chans, att få spela förband till Gene...
Jens: - Se Martin Rossiter sitta och skriva autografer i en Leslies-tröja efteråt.
Tony: - ... så får vi skitdåligt ljud och gör en skitdålig spelning.
Jens: - Man ska inte skylla allt på ljudet, men det hade j-t stor vikt.
Berra: - Vi såg ut som om nån skrämt upp oss på scenen.
Jens: - Men det var j-t jobbigt, det stod fullt av folk och kollade ju!
- Ha ha ha!!!
- Men jag har aldrig varit där när det varit så mycket folk.
Tony: - Och den bästa gör vi förmodligen ikväll.
- Lunds Nation var bra. Ingen hade hört talas om oss, och så står där fullt med folk, och alla står kvar hela spelningen.
- Vi hade fått höra att om de inte tycker bandet är bra så går de ut på den inglasade verandan och hänger där, men det gjorde de inte.
- De stagedivade och sånt också.
Jens berättade om en spelning på en festival i Ängelholm i somras:
- Det var en flicka som stod och skrek, så jag tog henne i hakan, lyfte upp henne över scenkanten och pussade henne lite lätt på kinden och munnen, sen slutade hon gapa. Fick skriva autograf sen.
Jens till Snoddas: - Var det inte du som skulle skriva en autograf på en tröja, men tyckte tröjan var för fin för att skriva på?
- Jo... Kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!
Det blir aldrig några riktiga rockstjärnor av er!
- Tack och lov inte.
Tony: - Det är bara på scen man är lite rock'n'roll, sen är man som vanligt igen när man kommer av.
Berra: - Men ska man vara cool så kostar det, då får man offra en och annan kyckling.
- Fint sagt.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Berra: - Klassikerfrågan. Jag tänker ofta på den.
Tony: - Jag kommer bara på såna där mesiga grejer, men där finns ju en: den är ju mesig och den är ju klassisk, men den är ju bra alltså.
Berra: - En klyscha.
Tony: - "Okej Tony, vilken är världens bästa poplåt?" "Jo, det är 'This Charming Man' med The Smiths."
Berra blixtsnabbt: - När det är det inte alls.
Jens: - Men nu var det han som skulle svara på sig själv.
Tony: - Det är ju världens bästa poplåt!
Jens: - Den är en av de bättre ja.
Tony: - Ja det var det det.
Jens: - "Ja du Jens, vad skulle du göra om du inte hade nåt bättre för dig just nu?"
Tony: - Säger du Eva slår jag dig!
Jens: - Jag skulle inte haft nåt emot att träffa min flickvän. Men... det kan jag ju inte idag, för idag ska vi spela och det ska bli jätteroligt.
Berra: - "Vad gör du om 10 år?" frågar jag.
Och vad gör du?
- Spelar dansmusik. Nej, covermusik spelar jag. Spelar såna är... vad heter de?
- "Sweet Home Alabama".
- Ja, den ska jag spela om 10 år.
Åh fy så hemskt.
- Och "Proud Mary". De eviga klassikerna.
- Ja, och... "Living Next Door to Alice". Jo, det ska jag göra, så ska jag tjäna massor med pengar. Fast jag ska nog inte spela gitarr då, jag ska spela bas, det ser fräckare ut tycker jag. På Bingolotto.
Favoritmuppar?
Tony: - Det är ju självklart Animal. Med tanke på hur Snoddas är, så... jo, det är Animal. Lätt.
Snoddas (?): - Jag är j-t glad för de här gubbarna på balkongen. Vad heter de?
Jens: - En av dem ser ut att hela Walter.
- Jag gillar Kermit också, för han är så härligt mesig.
- Han som spelar saxofon är härlig också.
Berra: - Sen var där ett äckligt monster också i nåt avsnitt. Jag var alldeles livrädd för det.
- Svenske Kocken är aldrig fel heller.
Berra: - Ja, men Animal är nog coolast.

Vem skulle ni ge er sista Rollo-kola?
Jens: - Morrissey. Lätt. "It's a Rollokola." "OK, thanks." "It's my last Rollokola." "Oh, really? Thanks kid."
Tony: - Om man skulle träffa honom. Min sista Rollokola skulle jag ge till Snoddas.
Jens: - Ät upp dem själv, skit i alla andra.
Berra: - Tänk på att du har ätit en hel påse innan.
Jens: - Det hade inte varit dåligt att ge den till Izabella Scorupco. Om hon är trevlig alltså.
Anledningen till att han kom på Izabella Scorupco (långt innan Bond-filmen haft premiär) var att det sitter en Izabella "Shame Shame Shame"-affisch på väggen i logen på Herrgår'n, (på vilken för övrigt någon - antingen är det Frans i Fireside eller Pelle i Cloudberry Jam, ingen vet riktigt - har skrivit "Fireslida - Do not talgoxe"...).
Vad finns det för bra svenska band förutom ni då?
Engvall och Snoddas sa, som synes, inte särskilt mycket, de satt mest och log milt intresserad när Jens, Berra och Tony diskuterade fram och tillbaka, men här kände de sig manade att prata lite, fast då blev det tyvärr lite jobbigt för mig att höra vem som sa vad, fast det kanske inte är så viktigt.
- Blissful.
- Eggstone!
- Cardigans. Starlet.
Berra: - Semester. Det är Acid House Kings på svenska. Väldigt lågmäld, jättetrevlig musik.
Tony: - Det finns ju mängder av band som har skitbra låtar, men ofta faller de på att de inte har nån bra sångare.
(Det är något som Leslies inte behöver oroa sig för, för Tony sjunger klockrent och fantastiskt bra, och stämsången med Berra fungerar perfekt.)
Tony: - Jag tycker Popsicle är bra också.
- Cloudberry Jam. Happydeadmen. Yvonne.
Berra: - Lite för mycket moll för min smak. Jag tycker om att bli glad. Det är nog med elände som det är.
Jens hade suttit tyst ett tag och pillat på sin bas (som är likadan som Eggstone-Pers, fast i något bättre skick, vilket Jens sa att Per är lite avundsjuk för), som han är oerhört förtjust i, och Tony tittade på honom och sa:
- Jag börjar bli orolig för honom nu, och alla skrattade.
Berra: - Du är ju mer rädd om din bas än om din flickvän.
Jens: - När jag sa "Eva, du är det bästa som hänt mig sen jag köpte basen" blev hon lite förnärmad...
- Ha ha, vilken komplimang!
Jens fortsatte: - Efter ett tag frågade hon "Tycker du fortfarande att basen är det bästa som hänt dig?"
- Vad sa du då?
- Det kommer i nästa Fozzie... Nu är denna tyvärr gjord i Mexico. Hade den varit gjord i USA så hade hon kanske legat efter.
Berra: - Den är gjord i Japan.
- Ja, jag menade Japan! Sa jag Mexico? Jag skulle aldrig få för mig att spela på en mexikansk bas. Aldrig.
De började prata om att slå sönder gitarrer på scen, och Berra sa:
- Hade jag haft råd hade jag gjort det.
Jens: - Hade det varit en mexikansk bas hade jag dragit den i golvet så in i h-e.
Tony: - Det tog ett tag innan det gick upp för en att när vi står på scen så är vi nästan på tok för mycket rock'n'roll. Tycker jag. Det var rätt hemskt när man märkte det.
Berra: - Börjar spela skitig blues. Först ska jag spela covers, sen ska jag spela dansbandsmusik, sen ska jag och Snoddas spela skitig blues.
Snoddas: - När vi blir gamla farbröder.
Jag har lite svårt att avsluta den här artikeln på ett snyggt sätt, för intervjun fick ett lite abrupt slut när Berra, Engvall och Snoddas började prata om en sport som jag lovade Tony och Jens att inte nämna, eftersom den inte alls går ihop med Leslies, så jag var tvungen att stänga av banspelaren. Ett fint citat till av Berra får ni i alla fall:
- Leslies: ösigast i popsvängen.

/Sara

Leslies blev för övrigt mycket nöjda med att artikeln om dem blev fem sidor lång, det var rekord. :)

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 9 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.