måndag 4 juni 2018

Superchunk - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Superchunk - jag vet inte hur stora de är i Sverige egentligen, men jag märkte när de spelade med Seam på Studion i Stockholm på Alla hjärtans dag att de som tycker om dem tycker om dem ordentligt. Två lysande exempel är att Emil Ödling, sångare och gitarrist i Blithe, flög ner från Umeå enkom för att se dem, och att Fredrik Norberg, sångare och gitarrist i Popsicle var där. Att han var där verkar i sig inte särskilt anmärkningsvärt, men när man tänker på att Popsicle skulle spela på Gino samma kväll blir det genast mer märkvärdigt. Men på Studion måste det vara tyst klockan 23, så Fredrik sa glatt att "asch, vi får väl börja kvart över elva".
Jag och min vän Anders Nilsson fick en intervju med Superchunks oerhört charmiga basist Laura Ballance. Övriga Superchunk-medlemmar är Mac McCaughan som sjunger och spelar gitarr, Jim Wilbur, bas, och Jon Wurster, trummor.



Minidiskografi:
"Superchunk" -90
"No Pocky for Kitty" -91
"Tossing Seeds" -92
"On the Mouth" -93
"Foolish" -94
"Here's Where The Strings Come In" -95

Laura berättar att Chapel Hill-bandet Superchunk startades sommaren -89 av henne, Mac, en som heter Jack och trummisen Chuck, som numera spelar i Small. De bodde ganska nära varandra allihop, och de hade tråkigt, så det var ungefär därför de började, det var något roligt att göra. De spelade in sin första skiva redan samma år, och den kom ut året därpå. Jack slutade, och lite senare även Chuck, men så tillkom istället Jon och Jim, som alltså varit med nästan ända från början.
Från början hette de bara Chunk, och Laura berättar hur de kom på namnet:
- Det var på grund av vår gamla trummis Chuck. Det är en rätt dum historia egentligen, men när man försöker komma på ett bandnamn så är man beredd att använda allt - det är ju svårt. I telefonkatalogen så hade telefonbolaget av någon anledning listat honom som Chunk Garrison istället för Chuck, och så tyckte vi det var lite roligt och använde det. Senare kom vi på att det fanns ett annat band, i New York, som hette Chunk, och de ville att vi skulle byta namn, för de hade funnits lite längre, så vi lade till Super, som Macs mamma föreslog.
De har även ett eget skivbolag, Merge, som de startade även det sommaren 1989. De har kommit upp i omkring 110 utgivningar, och sedan nyligen ger de även ut Superchunks skivor (tidigare låg de på Matador). I övrigt har de haft Polvo, de har Lambchop, 3D, de har gett ut ett Cornershop-album, The Mad Scene och ett antal andra band som är okända i Sverige.
Har du tid med allt?
Hon skrattade hjärtligt: - Nej! Jag har aldrig tillräckligt med tid. Ibland gör det mig jätteledsen, det känns som att jag en dag måste välja det ena eller det andra. Och jag vet inte vad... Antagligen blir det bolaget, för bandet kan inte hålla på i evighet, som ett bolag kan.
När jag intervjuade Small så pratade vi om att det kommer så många bra band från Chapel Hill, och jag jämförde det med Umeå - det kanske har att göra med att de båda är universitetsstäder?
- Chapel Hill är ju en universitetsstad så det är många unga människor som vill höra musik och se band. Det finns 2-3 bra klubbar i stan, trots att det är en ytterst liten stad, och det finns en bra college-radiostation. Det ligger två stora städer i närheten, Raleigh och Durham, så folk kommer därifrån också för att se band spela. Så jag tror det är en bra omgivning för att stödja band, och folk uppmuntrar varandra till att vilja spela och så.
Har du hört talas om Blithe, på tal om Umeå?
- Jag tror jag har det.
De ligger på Alias nu.
- Oh, I'm sorry, det är dåligt. Det är ett riktigt dåligt skivbolag - de är inte snälla mot sina band. Archers of Loaf ligger också på Alias, och de är inte nöjda. Jag skulle aldrig aldrig skriva på för Alias.
Samarbetar ni med andra band från stan?
- Ja, vi har spelat med band från Chapel Hill, vi älskar att spela med Archers. Men vi skulle inte nödvändigtvis ta med oss en bunt band på turné bara för att de är från Chapel Hill, för många av dem behöver inte... komma så långt... ha ha. Det finns många bra band, men det blir ju så att det finns några bra band och några dåliga. Men vi samarbetar, vi har spelat med Sebadoh, men de är från Boston, och Seam. Sooyoung (Seams sångare) bodde i Raleigh när Seam startade - Mac var faktiskt med i början, på första skivan - men så bestämde Sooyoung och Lexi sig för att flytta till Chicago, och Mac ville inte flytta till Chicago, och dessutom hade vi Superchunk också, så då slutade han.
Hur stor frihet har ni att välja vilka ni ska spela med?
- Vi hade mycket mindre frihet förut, men nu när vi varit med längre så, särskilt i USA kan vi diktera exakt vem som ska spela med oss. Vi kan ta med band för delar av turnéer och så. Vilket är bra, vi kan ta med band vi ger ut skivor med, och det hjälper.


Laura (foto: Pop-Sara)Valde ni Seam själva för den här turnén?
- Vi valde att spela med varandra. På den här turnén turas vi om att headlina, för chefen på City Slang (som licensierar banden i Europa) sa att vi är ungefär lika stora. Ibland har det varit förvirrande, för arrangörerna har inte vetat om det, så de kan säga att vi headlinar och så spelar vi först, för det är vår tur, och... Jag vet inte, jag tror det har varit lite förvirrande för publiken.
Det här är första gången ni är i Sverige - har ni spelat i Europa förut?
- Ja, det här är femte gången tror jag. Det är trevligt att vara här, men det är dyrt. Och kallt.
Hur skulle du beskriva er musik?
- Mhmm... Jag vet inte, jag tycker inte om att beskriva vår musik, för det är svårt. Det är inte egentligen något jag skulle lyssna på - jag lyssnar inte på det, jag spelar bara. Det vore enklare för mig att beskriva ett annat band.
Hon tänkte lite till och fortsatte:
- Energiskt, generellt sett. Energisk liksom poppig rockmusik. Antar jag.
Vad är det som är så bra med Superchunk?
- Ha ha! Jag vet inte. Jag har ingen aning. För jag vet inte om jag skulle köpa våra skivor om jag... jag menar, jag tycker om låtarna och allt men... det är svårt för mig att säga. Vi är trevliga människor (hjärtligt skratt). Vi är trevliga människor som tycker om att spela live tillsammans och hoppa runt lite.
Vad är det roligaste ni har gjort ihop?
- Att spela live kan vara väldigt roligt. Vissa dagar är det väldigt väldigt givande. Ibland är det inte det, men... Att spela är förmodligen det mest givande vi har gjort tillsammans som band. Men även att vi får chansen att resa runt i världen tillsammans. De flesta människor får inte tillfälle att göra det, så vi har haft tur, det är trevligt.
Har ni inte tröttnat på varandra än då?
- Jo, oh vi blir trötta på varandra hela tiden. Men vi har lärt oss handskas med varandra efter hand. Du vet, vi har varit tillsammans så länge att det är lättare att komma överens nu än det var i början.
1991 kom Superchunks skiva "No Pocky for Kitty", och jag har länge undrat vad Pocky är.
- Det är japanskt, som små pinnar av kaka, doppade i choklad. Man kan köpa dem i Japan och i asiatiska affärer i USA. Macs katt försökte få tag i hans en gång, han försökte ta dem ur asken.


(bild som inte var med i den ursprungliga artikeln, utan den tog jag i Japan 2006. Varje gång jag såg en ask Pocky tänkte jag på Superchunk, trots att det var 10 år senare, och just den här var extra fin eftersom det var en speciell Hello Kitty-version med rosa choklad, så det var verkligen Pocky for Kitty och inte tvärtom.)

Mac gjorde en coverskiva för några år sen?
- "Portastatic"? Ja, den gav vi ut på Merge också, jag glömmer alltid att nämna den. Han ville bara göra något själv, utan bandet, och då spelar han nästan allting själv. Han ville göra något som var annorlunda mot att vara med i ett... formellt rockband.
Och ni har gjort en tribute till Sebadoh?
- Vi gjorde covers på två Sebadoh-låtar. Vid den tidpunkten hade Sebadoh inte spelat riktigt ihop som ett rockband, de spelade bara in akustiska grejer, så de hade inte riktigt spelat dem på ett "rock-sätt". Men nu spelar de de låtarna. Jag tycker att Lou Barlow skriver fantastiska låtar, så vi gjorde två av dem.
Ni har gjort en Chills-cover också, "Night of the Chill". Har ni något särskilt förhållande till dem?
- Nej, det är bara en bra låt. Från början spelade vi in den för ett bolag strax utanför D.C., Simple Machines, vi känner dem som har det. De släppte en 7-tumssingel i månaden som firade de olika helgdagarna i varje månad, och vi gav ut en i december. Låten var tvungen att ha att göra med december, så det var en bra låt för det. Och den är väldigt enkel att spela! Ha ha. Det är tre noter för mig, bara tre om och om igen.
Har ni gjort många videor - jag har bara sett "Driveway to Driveway"? Den tycker jag är jättebra i alla fall. (se videon här)
- Jag hatar den! Jag hatar klänningen, de tvingade mig att ha på mig den, jag bönade och bad men de fick mig att göra det. Och regissören gillade den verkligen. Veckan före vi spelade in den videon hade vi tillbringat med att spela in en annan video och vi blev ganska utmattade efter två veckors inspelning. Och det är läskigt! Du vet, vara framför en kamera, och någon talar om för dig "OK, du måste se jättearg ut nu!", och "Gör såhär, slå Mac!". Det är svårt, det är verkligen svårt. Vi har gjort många videor, jag vet inte, antagligen runt tio.
Visas de bara på amerikanska MTV då?
- Nej, inte ens det. Ha ha ha. De senaste har visats på MTV, men de gamla har bara blivit visade på lokala videoprogram. Vi ska antagligen snart sätta ihop alla våra videor till en videosamling för att sälja. Men jag vet inte om vi kommer kunna få den licensierad här borta. Kanske. Men ert format är ju annorlunda.


Mac (foto: Pop-Sara)

Känner du till några nya svenska band?
- Nej, det tror jag inte.
Salt har spelats mycket på amerikansk collegeradio.
- Verkligen? Det är en av de dåliga sakerna med att vara ute på turné så mycket; jag hinner inte lyssna på radio så mycket. Jag får se många band, om vi råkar spela med ett bra band, men det är inte så ofta när promotors prackar band på oss. Det kan vara lite svårt att få höra nya band, särskilt när vi turnerar här borta.
Hur kommer det sig att nu valt att ligga på ett litet bolag och inte försökt byta till något större?
- Well, det är för att vi kan kontrollera exakt vad som händer med våra skivor. Vi kan besluta saker som hur mycket vi vill spendera på annonsering.
Kan inte det vara ett problem med små bolag, pengar till annonsering?
- Ibland. Ibland. Inte ett så stort problem, för vi säljer tillräckligt med skivor, vi kan göra ungefär vad vi vill. Jag menar jag skulle inte vilja köpa en fyrfärgad helbaksida på Rolling Stone eller något sånt, det är bara slöseri. Och när du ligger på ett stort bolag i USA kan de ta betalt av bandet för allting efteråt, allting de spenderar på bandet. Och en massa av de sakerna de gör är inget som jag nödvändigtvis skulle välja att göra, som att flyta en A&R-person från Los Angeles till New York för att se en spelning eller vad som helst liksom. Varför ge kontroll över sitt liv till någon annan när man har makt att göra det själv?
Hur bra går det för er i Europa? Är ni stora?
- Jag tror inte det. Det går mycket bättre i USA. Jag brukar bli lite deprimerad när vi kommer över hit och bara undra "varför gör vi det här, det här är hemskt". Vanligtvis i USA spelar vi på större klubbar - det här stället är inte illa i och för sig. Jag vet inte, det är bara annorlunda att turnera i Europa, och vi får inte lika mycket betalt. Vi är inte lika kända här, så det är lite av en chock att spela här efter att ha spelat hemma och det kommer en massa folk. På den här turnén har det varit spelningar med färre än hundra personer i publiken. Det är bara lite konstigt.
Vilken är din favoritmupp?
- Jag har för mig att när jag var liten gillade jag bäst Beaker och den där labbkillen. Och Svenske Kocken tycker jag mycket om också.

/Sara

Superchunks hemsida
Skivbolaget Merges hemsida

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 13 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

1 kommentar:

Nikolay ebardeev sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.