In Elvis Garage - från Fozzie 8, 2003

Bygger upp en stämning och håller den.

In Elvis Garage är ett lysande litet popband, bosatt i Malmö. Bandet består just nu av sångaren, gitarristen och låtskrivaren Andreas Körsell, hans bror Pär på bas och Olof Jernryd på trummor. De skulle dock inte tacka nej till en extra gitarrist, men när intervjun gjordes på en gräsplätt i Folkets Park i Malmö i slutet av maj hade de ännu inte hittat någon som passar, efter att deras tidigare gitarrist hoppat av.

Jag har träffat In Elvis Garage en hel del eftersom de håller på att spela in sitt debutalbum i Gula Studion, där jag tillbringade våren 2003. Andreas och Pär är ju bröder så de har delat med sig av många roliga historier från sin uppväxt, och utan att avslöja någon av dem kan jag ändå säga att för alla som har syskon verkar skivans arbetstitel ”Winning By Cheating” kanske inte så konstig...

Då börjar vi med den enkla uppenbara inledningsfrågan: Varför heter ni In Elvis Garage?

Andreas: - Det låter bra, helt enkelt. Så enkelt är det.

Men så enkelt kan det ju inte vara, man kommer ju inte på ett sånt namn bara för att det låter bra.

Andreas: - Nä, men det var så. Jag spelade i ett annat band som hette Myron’s Girlfriend. Eller vi hette en massa olika namn, först hette vi The Wookies, sen hette vi Les och sen skulle vi spela in vår första demo och behövde ett riktigt namn. Vi föreslog en massa namn och jag föreslog In Elvis Garage - jag var inne mycket på treklangsnamn sådär, och sen så blev det Myron’s Girlfriend istället och då fanns det namnet kvar så då tog vi det. Vi började sen bara några månader efter. Så var det.

Varför gör ni musik?

Alla började skratta och Andreas sa: - Det är ju också en jäkla fråga. Varför gör du musik Olof?

Olof: - Jag spelar bara musik för jag tycker det är det bästa som finns. Men det är ju en sån tråkig... Klart man vill bli känd på nåt sätt, men bara att få spela tycker jag är ett privilegium.

Pär: - Det finns säkert olika premisser för varför man spelar, men en grundpremiss är väl ganska enkelt att man tycker att det bara är så fruktansvärt roligt. Extremt tillfredsställande, tycker jag.

Olof: - Jag märker när jag inte spelar så mycket att jag börjar klättra på väggarna.

Pär: - Sen är det en sak att spela och en annan att skriva musik. Allting handlar om att uttrycka sig på nåt sätt, även i spelandet.

Andreas: - Jag har inget riktigt genomtänkt svar på den frågan, jag vet inte varför.

Pär: - Det måste ju handla om nån form av uttryck.

Andreas: - Ja, kanske.

Olof: - Det kan ju vara så att man vill göra den ultimata låten, kan det inte vara det?

Andreas: - Musik började man med för så himla länge sen, det har ju funnits med sen tonåren, så det är svårt att veta hur man tänkte då, varför man ville börja. När man börjar spela musik är det svårt att sluta sen, det är ju så nånstans, på nåt sätt lite beroendeframkallande.

Pär: - Ofta börjar man väl för att man lyssnar på musik, det är rätt naturligt. Jag började inte för att skaffa tjejer, jag tror jag började för att... du vet det var inga problem med tjejer (skratt) - jag började helt klart för att jag lyssnade på musik, det är en naturlig väg - varför tycker man om att lyssna på musik? Det måste egentligen vara samma fråga.

Andreas: - Nån sorts identifikation, konst över huvud taget, musik, tavlor och böcker, det handlar ju om identifikation. När man lyssnar på musik så handlar det lite om att man vill identifiera sig med dem som spelar tror jag och då blir det ju så att nästa steg är att spela själv, för då är man ännu närmre nån sorts ideal där. Kan jag tänka mig, att det är nåt sånt som gör att man börjar.

Olof: - Jag började spela i kommunala musikskolan, så jag spelade instrument i nästan fyra år innan jag spelade tillsammans med nån, och det är ju en rätt sjuk grej egentligen - sitta på trumlektioner en gång i veckan.

Andreas: - Var du inte med i nån marschorkester då?

Olof: - Jo, men det tog rätt lång tid ändå, minst två år innan jag spelade med nån annan, och det är ju inte samma sak.

Andreas: - Från början är det nästan lite hantverk, när man gick i trean var det väl som man började med blockflöjt, och det var lite så att det skulle man bara göra. Men jag började inte då.

Olof: - Jag tyckte det var så j-a fräckt när man spelade med andra för första gången.

Jag blev tipsad om In Elvis Garage redan sommaren 2002, av Jens Lindgård som nu producerar albumet. Jag hittade låten ”Summer Feeling”, som spelats i P3 Demo och låg på deras hemsida. Den påminde mig om gamla Stevepops och Sonic Surf City; glad powerpop som jag bara älskade från första lyssningen.

Kan ni beskriva er musik?

Olof: - Popsicle!

Andreas: - Tyst med dig

Olof: - Jag tycker vissa grejer låter lite som det, men det tycker jag absolut inte är något fel, jag tycker det är hur bra som helst.

Andreas: - Det skär djupt i hjärtat. Nej, men vi spelar väl nån sorts powerpop med lite retroinslag, old school-powerpop.

Var kommer influenser och inspiration från?

Andreas: - Från mina vänner (skratt). Nej, men det kommer mycket från annan musik framför allt, musik som man själv lyssnar på.

Du lär ju vara väldigt förtjust i kanadensisk musik, har jag förstått.

Andreas: - Mycket.

Som?

Olof: - Bryan Adams, Celine Dion.

Andreas: - Joan Baez. (alla skrattade) Nej; Sloan, Superfriends, Inbreeds, lite sånt, lite retropop.

Vad är viktigast i en låt?

Andreas: - Det måste nog vara...

Olofs mobil ringde, och just när Andreas pausade svarade han: - Olof.

Andreas skrattade: - Det måste vara Olof!

Pär: - Ett ganska konkret svar på den frågan!

Andreas blev allvarlig igen: - Nej, jag tror inte man kan säga att nån del är viktigast, jag tycker inte nån del av låten är viktigare än nån annan.

Pär: - Nej, det tror inte jag heller. Olika låtar har olika starka sidor - det kan vara en j-t dålig melodi i nån låt, fast låten är ändå jättebra av nån anledning.

Andreas: - Generellt gillar jag när det är bra sångare. Och sen måste det vara bra sound också. Det får inte vara för tråkiga melodier, eftersom jag lyssnar mycket på musik - när man lyssnar mycket på musik blir man lite mer kräsen, det finns väldigt enkla melodier som man hör... folk som kanske inte är så intresserade av musik egentligen utan mer vill vara popstjärnor, då är det ofta väldigt enkla och uppenbara melodier, och det är väldigt tråkigt, det måste vara nånting som är lite avvikande på nåt sätt kanske.

Pär: - Men det är också fråga om musikstil. Vi gör ju väldigt melodibaserad... pop är ju väldigt melodibaserat, men det finns ju annan musik som inte är på det sättet men som kanske har nåt annat i sig som är coolt som gör att det fungerar, tror jag. Men det är ju en smaksak, och det är ju en annan diskussion kanske (skratt).

Olof: - Det är en del saker i In Elvis som upprepar sig rätt många gånger...

Andreas: - Det blir tjatigt, det är det du försöker säga! (skratt)

Olof: - Nej, absolut inte, men som långa outros, där man har kanske samma ackord men man bygger på så det blir intensivare och intensivare...

Andreas: - Bygger upp en stämning...

Pär fyllde i: - ... och håller den!

Olof: - Är inte det idealet för en låt? Bygga upp en stämning...

Pär skrattade: - Och hålla den! (Bygga upp en stämning och hålla den, det var ett uttryck som användes mycket i studion under inspelningarna, reds. anm.)

Olof: - Ja, det är ju skitbra. Det är väldigt många starka melodier. Och sen framför allt tycker jag de är j-t kul att spela.

Pär: - In Elvis har grymt bra melodier, bra låtar, som spelas... vad jag och Olof tillför är nån form av energi.

Vi kom in på att The Hives sagt i en intervju att de suttit och meckat med soundet vid mixningen i ett halvår, så In Elvis har tiden för sig.

Andreas: - Annars kallas vi för Pink Floyd av mina kompisar!

Olof: - Varför det?

Andreas: - För att vi spelat in i ett år ungefär och det kommer inget.

Fast det är väl väldigt spridda skurar.

Andreas: - Jo. Men vi bara spelar in och spelar in och det händer aldrig nånting.

Olof: - Det är rätt fräckt ändå, vi har den där mystiska...

Andreas: - Fast det är ingen som riktigt har hört talas om oss heller.

Olof: - Vi är det ultimata studiobandet! Pengarna tickar in i varenda studio som vi är i! (alla skrattade)

Vad skriver du texter om?

Andreas: - Jaa du, det är olika. Men det är klart att man utgår nånstans från sig själv, men jag är inte direkt personlig, jag skriver inte om ”The Nobel way 64”...

Va?

- Jag bor på Nobelvägen 64.

Pär skrattade: - Jaha! Jag tänkte på nåt ädelt, de indiska gudarna...

Olof: - Jag började tänka ”vad hände -64?”.

Andreas: - Alltås, jag skriver inte så konkret, om det blir för personligt så vrider man lite på det.

Men är det mycket om kärlek, eller är det mer om livet i allmänhet?

Andreas: - Det handlar väl om lite kärlek och livet i allmänhet (skratt).

Pär, Andreas och Olof gillar mina hembakta semlor...

Vad är det bästa och det sämsta med In Elvis Garage?

Olof hörde inte och sa: - ”...när vi ska...”?

Pär skrattade: - Att trummisen är döv!

Olof: - Jag tycker det sämsta är att Pär aldrig kan hålla tiden. Fast det är inte så farligt.

Pär: - Jag har inget att kommentera.

Olof: - Det sämsta är väl att vi har lite oflyt med gitarrister.

Men ni känner att ni behöver en gitarrist till då?

Andreas: - Ja, det gör vi absolut. Vi behöver fler, det är det som är det sämsta. Samtidigt är det det bästa.

På vilket sätt är det bra?

Andreas: - För då är vi ständigt i rörelse.

Men det måste finnas nånting annat som är det bästa med er.

Olof: - För mig har det varit så att när jag började spela i In Elvis gick jag tillbaka lite till varför jag började spela liksom. Att spela musik för att det skulle vara roligt, inte för att man skulle prestera ett resultat, som jag gjort när jag gått på skolor, när man hade lektion var det ”nu ska ni spela den här låten och det ska låta skitbra”, sen har man aldrig spelat upp den ändå. Jag har gått på konservatorium, och man har glömt varför man spelar, det ska bara vara hantverk och teknik och så j-a jazz liksom. Jag kan verkligen känna när jag spelar med In Elvis att det är nån sorts nerv i det. Man tillför musiken något. På vissa musikutbildningar kan man bara spela för musikens skull liksom, utan att tillföra ett piss. Men det tycker jag man kan göra i In Elvis.

Andreas: - Det bästa med att spela är om man känner att det funkar, det är ju det som är det bästa.

Pär: - Nerven tycker jag. Vi har jättebra låtar och jättebra sång, det finns en ärlighet och nakenhet i sången som jag tycker väldigt få sångare har, och där kommer nerven in. Det finns en nerv både i spel och i sång och text som är j-t schysst.

Olof: - Vi umgås inte sådär tokmycket privat, men vi umgås ju, och det är kul också tycker jag.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Pär: - Fasen vilka svåra frågor du kommer med här!

Olof: - Hur kändes det när ni var på världsturné och det gick jättebra? Det hade varit en rätt skön fråga. Det förutsätter att vi har gjort en världsturné och att det gick jättebra.

Andreas: - Hur kom du på botemedlet för cancer? Eller en fråga som jag tycker om - det är egentligen två frågor som sitter ihop: Annars? Går bra?

Pär skrattade: - Ja, det är bra!

Vad har ni för favoritmuppar?

Andreas: - Ååh, det var ju den frågan jag skulle säga! Jag har ju läst alla Fozzie. Jag har tänkt på det här...

Olof avbröt: - Jag gillar han som spelar piano

Andreas fortsatte: - Men jag är inte riktigt säker på om mitt svar godkänns. När jag var liten gillade jag alltid farbröderna på balkongen, men de är väl inga riktiga muppar.

Olof: - Jo, de är ju ur-muppar för f-n!

Jag kollade upp en gång vad de hette, men nu har jag glömt det. Waldorf och nåt... Det står i nån gammal Fozzie. (Waldorf och Statler var det)

Olof: - Jag gillar han som är assistent till vetenskapsmannen.

Beaker.

Andreas: - Var han med från början? Jag minns inte honom så mycket från när jag var liten. Men nu har jag sett filmer och då har han varit med mycket, han har blivit väldigt populär.

Pär: - Den tråkigaste måste i alla fall vara han örnen, som flyger i Pigs in Space.

Han som läser nyheterna också.

Pär: - Ja, han är så j-a tråkig, han irriterade mig när jag var liten.

Olof: - Men där är en ny j-t skön mupp, och det är han - vad är han, hummer eller nåt sånt, jobbar på nån restaurang.

Sen finns det en hiv-smittad i sydafrikanska Mupparna också, för att visa att det inte är ovanligt.

Pär: - Shit, det är tungt.

Andreas: - Det är lite som när ”Hassan” ringde till Kalle Anka och ville att Knatte eller Fnatte eller Tjatte skulle börja knarka.

Olof: - Men hur förklarar man för barnen att en docka också kan få hiv?

Pär: - Varför skulle man behöva förklara det, då måste man ju förklara varför Kalle Anka kan köra bil.

Olof: - Ja, i och för sig... (alla skrattade)

Andreas: - Din flickvän ska få mycket svårt när hon får barn, det hör jag.

Pär: - ”Pappa jag vill se det där”, ”Det går inte!”, ”Alla andra i klassen ser på Mupparna”, ”Det skiter jag i!”

Olof: - De får en påse med kottar och tändstickor och sen så lyssnar vi på radion.

Andreas: - Är din favoritmupp Fozzie?

Jaa, det är väl nästan det. Han är ganska tråkig, men han är ju så söt.

Andreas: - Det var nog en av mina favoriter när jag var liten också.

Pär: - Kakmonstret också, men han var ju inte med i Mupparna, han var med i Sesam.

Jag har inga frågor kvar, är det nånting mer ni vill prata om?

Pär: - Vi kan prata lite om dig, Sara.

Det kan vi göra när vi stängt av bandspelaren...

In Elvis Garages skiva kommer först ut bara i Japan. Förhoppningsvis kommer den ut i Sverige också, men inget är klart än.

Red. 2018: Skivan finns på Spotify