Bortglömda texter 7: 23/5-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Så kan det gå

Mars 1995: Göteborgsbandet Honey Is Cool var på Kalmar nation i Uppsala för en konsert som jag bokat. Före spelningen intervjuade jag dem för mitt fanzine Fozzie, och jag vill minnas att det inte var en helt lätt intervju; sångerskan Karin var en ganska speciell person som egentligen inte ville prata så mycket, gitarristen John var inte heller direkt pratsam, utan satt mest och plirade fram under sin mörka page, trummisen Håkan verkade rätt hyperaktiv och den ende som faktiskt ville prata om deras musik var basisten Staffan.

Spelningen däremot, var fantastisk. Karin var en stor idol för mig, för att hon var så otroligt cool och egensinnig och musiken var underbar.

Efter spelningen var jag DJ, vilket alltid brukade vara jätteroligt, men just den här kvällen var det några störiga typer på stället som var väldigt irriterande, så när det var dags att stänga var jag less och ville bara gå hem. Men min korridorskompis Jessica ville att jag skulle vänta på henne så att vi kunde ha sällskap hem, och anledningen till att jag behövde vänta var för att hon satt och pratade med Håkan, trummisen, och de var inte redo att avsluta kvällen redan.

Till slut var det i alla fall dags att gå, och då bestämde Håkan och Jessica att vi skulle ha efterfest i vår korridor, så vi drog hem till oss.
De andra slog sig ner i köket, men jag - fortfarande på lite dåligt humör - gick in på mitt rum för att lämna av mina skivor, och såg att jag hade två meddelanden på min telefonsvarare. Båda var från en tjej, som utan att presentera sig sa med tillgjord röst att jag var en groupie och att hon var förvånad över att jag fick vara ute och kn***a trots att jag, som hon tyckte, hade dålig hy!! Det var oerhört bisarra meddelanden, och ännu till denna dag har jag ingen aning om vem tjejen var och varför hon ringde, men en teori var väl att hon såg att jag gick från nationen med några från bandet och blev avundsjuk. I vilket fall som helst var det fruktansvärt orättvist eftersom jag aldrig någonsin - vare sig före eller efter hennes meddelanden - legat med en musiker just för att han spelar i ett band, vilket ju är det som konstituerar en groupie.

Oh well, det som det här blogginlägget egentligen skulle komma fram till var nästa morgon: när jag kom ut i köket satt Håkan där och sjöng för sig själv. Han sjöng Eggstone-låten "Desdemona" och jag tyckte han sjöng fruktansvärt illa (plus att han inte riktigt kunde texten) och önskade bara att han skulle sluta slakta mitt favoritbands låt, men så säger man ju inte till någon man knappt känner.

Lite drygt fem år senare släpper en hyperaktiv tanig göteborgskille sin debutsingel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och börjar snart älskas av större delen av Sveriges befolkning, trots sin något svajiga sångröst. Killen heter Håkan Hellström, och spelade några år tidigare trummor i Honey Is Cool och satt i mitt korridorskök en morgon och sjöng Eggstone. Så kan det gå.

(Sångerskan Karin hette Dreijer i efternamn och startade senare duon The Knife tillsammans med sin bror Olof, John heter Jern och spelade tills nyligen bas med Kristofer Åström i Hidden Truck och läser numera till lärare. Staffan vet jag faktiskt inte var han blev av.)




Tack Anders Zaine för Honey Is Cool-länken!