Bilder från Hultsfred 1994

Jag kom på att jag faktiskt hade några bilder från Hultsfred -94 i ett album hemma, men det är inte jag som tagit dem: det är Daniel Claeson, som spelade gitarr i Fidget och som jag åkte till Hultsfred med 1996.

Oasis på den legendariska spelningen i Saharatältet på Hultsfred; deras första utanför England.

Per Sunding i Eggstone, på Pampasscenen -94.

Och Damon Albarn i Blur, på Hawaiiscenen -94.

Hultsfredsminnen del 3: 13-15 juni 1996

Det här året flyttades festivalen till juni - och vad vi frös!! Juninätter är inte hälften så varma som augustinätter, kan jag meddela. Det här var dessutom första året jag åkte dit kvällen innan - tidigare hade jag alltid kommit på torsdagförmiddagen - i år åkte jag med Daniel och Fredrik från Fidget, och de ville åka kvällen innan. Jag tyckte det var sjukt tråkigt; på den tiden fanns det inga aktiviteter innan festivalen började, så vi satt bara och söp och frös på campingen, och då jag aldrig gillat att supa så var det bara frysande för mig. Daniel blev dessutom så full att han lyckades paja vårt tält när han ramlade på det redan första natten, så vi fick klämma in oss tre pers i Fredriks enmanstält istället (=ingen hit) och åka till Mariannelund och köpa ett nytt nästa dag.

En väldigt rolig sak som hände det här året var att jag blev tvåa i Rockfoto-tävlingen! Det var en bild på Kent som jag knäppt med min pocketkamera, och Jens Assur satt i juryn. Upsala Nya Tidning skrev en liten artikel om mig och ville fota mig framför en scen med min kamera - och när jag halade fram pocketkameran blev de extremt förvånade.

Jag vann en ful t-shirt, 1000:- (eller om det var 1500:-) och en biljett till nästa års festival. Pengarna blev en insats till en ny systemkamera, faktiskt.

Det här året hade jag pojkvän hemma i Uppsala, och det här var ju före mobiltelefonernas tid, så istället fick jag använda telefonerna i presstältet för att ringa hem ibland. Det var andra tider då. :)

Det var inget jättebra år musikaliskt dock. Några av banden jag såg var K's Choice, Fireside, Bis, Dipper, Björk, Frank Black, Iggy Pop, Doktor Kosmos på engelska backstage, Blur, Bluetones, Soundtrack of Our Lives, Walkabouts, Popsicle och Pulp.

Soundtrack of Our Lives var en upplevelse förresten. De var ganska nya, och det enda jag visste om dem var att de bildats ur spillrorna av Union Carbide Productions, som jag egentligen inte visste mer om än att de var legendariska. Så när jag förväntansfull stod i Teaterladan och ser en man i spetskrage och fula högklackade boots och en annan med stora hörselskyddskåpor kliva in på scen började jag undra vad det var som hände. När sen Ebbot studsade in iklädd kaftan (ja, jag vet att det numera är helt normalt, att se Ebbot i något annat än kaftan vore ju konstigt - men kom ihåg att det här var när de var nästan helt okända!)... då började jag ifrågasätta alla mina Union Carbide-hyllande vänner. Och så bra är ju faktiskt SOOL inte heller, i ärlighetens namn: alla deras låtar är ju sämre kopior av förstasingeln "Instant Repeater '99".

Annars var det inte så många upplevelser, förutom att det nog var här nånstans som jag gjorde vildsvinskebaben till en tradition. Och testade langos.

Läs gärna Anders Zaines inlägg om festivalen samma år här. Han har dessutom lagt upp några av mina bilder, varifrån jag återanvänt Dipperbilden själv. :)

Hultsfredsminnen del 2: 10-12 augusti 1995

Jag körde samma taktik som året innan: se så många band jag bara hann! När nu runt 100 band är samlade på ett och samma ställe så tyckte jag att man skulle passa på. Två låtar av en konsert och så kunde man räkna den som sedd. Har inte skrivit upp hur många band jag såg, utan har bara antecknat "bl.a." och så rabblat upp 26 namn. Det här året hade jag fått backstagepass tack vare Fozzie, och den stora lyckan där var vattentoaletter! Ett år med bara bajamajor räckte gott och väl för mig. Backstage kunde man också muta åt sig ett litet fack i presstältet där man om man hade tur fick demokassetter och annat spännande - där fick jag det här året bl.a. Firesides "Do Not Tailgate" på ett rött kassettband flera månader innan den släpptes.
Jag tror förresten att det var det här året jag faktiskt vann min festivalbiljett genom tidningen Pop. Eller om det kanske var nästa..? Oh well.

Jag hade ingen vidare tur med festivalsällskap de här första åren: jag umgicks helt enkelt inte med folk som åkte på festival - mina juristkursare var inte sådär superfestivaliga... Det här året fick jag dela tält med Cloudberry Jams kompis Magnus, som jag egentligen inte kände särskilt väl - och det blev lite obekvämt ganska snabbt, eftersom han verkade tycka att vi helst skulle dela sovsäck också. Han var trevlig, men jag var inte intresserad av honom på det sättet. Så jag blev överlycklig när jag sprang på Petter från Smash Hit Wonders och deras manager Bengan (numera mer känd som Magnus Broni) på fredagen, så jag kunde hänga med dem istället.
Petter blev dessutom min första riktiga festivalflirt, så jag slapp sova med Magnus mer än en natt - nackdelen var dock att jag och Petter hånglade bort Ash som jag faktiskt verkligen ville se, fast han övertalade mig att stanna i tältet lite extra länge... Han viftade bort min noja över att jag skulle ses som hans groupie med att han istället var min groupie eftersom han tyckte min Fozzie-intervju med dem var så bra. :)

Några av banden jag i alla fall såg var Kent, Salt, Massive Attack, Dodgy, This Perfect Day, Lousy, Mouth, Trio Lligo, Cast, Whale, Broder Daniel, The Cardigans, Cinnamon (även backstage), Chemical Brothers, Gene, Tricky, Supergrass, Velvet Belly, Hardy Nilsson, Souls, Starmarket, Black Grape, Menswear, Posies, Honey is Cool och dEUS.
Jag intervjuade också Ray Wonder (då Ludwig Böss sa att hans högsta önskan var att hans flickvän Nina Persson (ja, den Nina) skulle fria till honom. Så blev det ju inte - båda är numera lyckligt gifta på varsitt håll), Hardy Nilsson (tillsammans med Martin Alarik, som skrev i Fozzie) på fotbollsplanen, Cinnamon och Starmarket. Jag var väldigt nöjd över chansen att få hänga backstage - det var så lätt att få till intervjuer då, det var ju bara att gå fram till dem man ville prata med! Det var lite tråkigt dock att Petter inte hade backstagepass, så han fick snällt vänta utanför när jag sprang bak mellan spelningar för att gå på toa. :)

Det måste varit det här året som jag lärde känna Daniel Claeson och Nina Natri från Fidget. Båda gjorde fanzines (Daniel gjorde Mandarin och Nina gjorde Razzmatazz) och Daniel började prata med mig så vi hängde en del. Bland annat sjöng vi hela Genes "Sleep Well Tonight" som serenad för ett tält som hade den frasen skriven på taket. Och Nina blev förföljd av Moby en hel kväll. Tror jag har en fin indiepop-bild på mig och Andres Lokko från backstage också, men den är ju i nåt av de där albumen som står i stugan...

Lite tråkigare var det dock när jag och Petter svängde förbi mitt tält på lördagsnatten för att hämta lite grejer som jag skulle behöva i hans tält, och möttes av Magnus, som rotade runt inne i tältet och stack ut huvudet och meddelade att vi blivit bestulna! Båda våra ryggsäckar var försvunna - och i min fanns ju den där Fireside-kassetten! Det var nästan det jobbigaste.
Dagen efter fick vi polisanmäla och sen åka hem utan våra grejer. I oktober fick jag ett brev från polisen i Hultsfred, där de berättade att åklagaren bestämt sig för att inte väcka åtal mot de två tonåriga bröder som stulit våra saker - det visade sig att polisen hittat våra saker redan dagen efter festivalen men inte berättat det för oss, utan valde att vänta med att skicka tillbaka dem till oktober. Tack för den. Men jag har i alla fall fortfarande min Fireside-kassett!

Läs gärna Anders Zaines inlägg om festivalen samma år här.

Hultsfredsminnen del 1: 11-13 augusti 1994

Nu när Hultsfredsfestivalen gått i graven måste jag blogga lite minnen från alla de år jag var där. Jag kan tyvärr inte lägga upp några egna bilder, för mina fotoalbum från de första åren är i min sommarstuga, så det får bli lite vad jag hittar på nätet istället.

Mitt första år på Hultsfred! Kompisen jag skulle åka dit med bangade en vecka före, så i panik bestämde jag mig för att göra sällskap med en kompis kompis som jag bara träffat en gång - minns inte ens längre vad han hette... vi säger att han hette Peter.
Vi skulle mötas på campingen nån gång tidig eftermiddag på torsdagen, och sen fick jag springa till Pampas-scenen där världens bästa band Eggstone redan börjat.

Lady Lynette var med på scen, och Eggstone var finast i världen och jag var så lycklig över att vara på mitt livs första stora festival: den allra första var i juni samma år då jag var på Emmabodafestivalen.

Jag tog festivalandet på största allvar: och med det menar jag att jag tog musiken på största allvar - det där med att supa på campingen förstod jag mig aldrig på. Jag såg 39 band under de tre dagarna, och minns att jag grät av smärtan i fötterna när jag äntligen tillät mig att sätta mig ner en stund sent på kvällen när Midnight Oil spelade på största scenen - och fascinerades över att hela marken gungade när folk hoppade till hiten "Beds are Burning".

Några av dem jag hann med var Popsicle, Brainpool, bob hund, Saint Etienne, Echobelly, Yvonne, Ray Wonder, Moby, Prodigy, Motörhead, Fläskkvartetten, Auteurs, Die Krupps (!), Primal Scream och så några band som förtjänar att få några extra ord:
Blur: jag och Peter stod ganska långt bak i folkmassan vid Hawaiiscenen, och plötsligt kände jag en hand smygas in i min. Jag hade känt på mig att Peter var intresserad av mig, men... det var inte han - det var nån helt okänd snubbe som stod på min andra sida! Och i lyckan över hur bra Blur var och hur kul det var att vara på festival sveptes jag med i den allmänna yran, och innan jag visste ordet av stod jag och hånglade med en främling. Efter spelningen skildes vi åt och sågs aldrig igen - jag tror inte ens vi sa ett enda ord till varann. Bisarrt. Men det är liksom sånt som kan hända på festival... en annan sak som jag snabbt lärde mig händer på festivaler är otyget att folk man inte känner kommer och tigger mat av en när man precis köpt nåt som ser gott ut. Hångel kan jag gå med på, men det där lärde jag mig aldrig gilla.

Sen var det ju den där omtalat legendariska spelningen med Oasis: deras första utanför England. Jag hade aldrig hört talas om dem, men på fredagen började jag prata med en kille som såg ut som Brett Anderson vars tält jag gick förbi flera gånger om dagen mellan vårt tält och området. Tony hette han, och han är faktiskt fortfarande min vän, och han - trots att han är liten och smal som en sticka - volontärade som vakt på några spelningar, och han hade full koll och sa till mig att jag var tvungen att gå och se de där Oasis i Saharatältet. Eftersom han skulle vara vakt klämde jag mig in i andra raden framför kravallstaketen för att vara nära honom, så jag var där. Legen... wait for it! ...dary!! Och faktiskt: där jag stod var inte volymen så plågsamt hög som jag hört av andra att den var.

Sen var Verve fina också (japp, det var innan de lade till The i namnet). De spelade allra sist på lördagen, nånstans runt klockan 2, i Teaterladan. Jag satt på golvet en bit upp tillsammans med Henrik, som var en gammal flirt, och det kändes som att de spridit ut knark i hela luften, det var en smått magisk sömnig stämning.

Och just ja! En gång när jag satt med mina vänner Anders Zaine (då Nilsson), Henrik, Johan och några till vid deras tält, så kom Eggstone och spatserade förbi. Det var stort. :)

Läs gärna Anders Zaines inlägg om festivalen samma år här.

Love 2010 + The Sonnets

Mitt livemusik-konsumerande nu för tiden är inte så varierat, har jag märkt. Det har blivit att jag ser en spelning med Timo Räisänen, en med nåt annat band, en med Timo, en med nåt annat band och sen ännu en med Timo Räisänen. Jag vet inte riktigt om det beror på mig eller livemusikscenen... men antagligen mest på mig.
Anyway, inför kronprinsessbröllopet bjöds det ju faktiskt på en massa gratismusik i Stockholm. Gissa vad jag såg? Jo, Timo Räisänen. :)

Men efter Timo såg jag även Fibes, Oh Fibes! - vilket ju heller inte direkt hör till ovanligheterna, i och för sig... Tyvärr sjabblade de bort min favvolåt från senaste albumet ("Goodbye Sunshine") totalt, men i övrigt var de väldigt bra.

Efter Timo och Fibes gick vi vidare till ...och himlen därtill, i gamla skatteskrapan, för releasekalas för The Sonnets video "No Hollywood Ending" till singeln som släpptes i förrgår. Snygg video, bra band!

Efteråt spelade de några låtar live (tyvärr hade jag bara mobilen med mig, så bilden suger ju, men jag låtsas att det är tanken som räknas). Jag är mycket imponerad över att de lyckades spela vidare trots att nye keyboardistens keyboard gled ner på golvet mitt i en låt!

Timo & Co på Debaser Medis 28 april

Läs en genomärlig hyllning här.

PopSmart med Kaj Kindvall

Jag har fått den stora äran att vara med i en musiktävling med Kaj Kindvall på radio; PopSmart på P4. Det sändes förra lördagen, och kan nu lyssnas på på nätet.
Det var jättekul att vara med, men det roligaste var nog ändå att få prata med Kaj Kindvall - mannen, myten, legenden - på riktigt!
Lyssna på hemsidan!
Eller här på direktlänk till inslaget.

This Is Head i Stockholm 2

På Bengans den 17 april.

Tom

Björn

En av panflöjtsindianerna skaffade sig lite nya intryck... Han kom till och med in efter en stund.

Adam, Henric och Tom

This Is Head i Stockholm 1

På Debaser Slussen 16 april 2010.

Jonathan Johansson och RebekkaMaria på Södra Teatern

Vi var på Jonathan Johansson på Södra Teatern i tisdags. På något sätt hade vi helt missat att det skulle vara förband, så när ridån drogs upp och det inte var Jonathan som stod på scen hade vi ingen aning om vem det var. En snabb tanke på RebekkaMaria drog förbi i mitt huvud, eftersom vi hade hennes hemsida på Mubito så jag sett en massa bilder på henne, men jag hade verkligen ingen aning, så jag blev rätt nöjd när hon efter första låten presenterade sig och jag hade rätt.

Det var på gränsen till det pretentiösa, men jag tycker ändå att hon var en glad överraskning. Dessutom gillade jag att hon såg så glad ut hela tiden när hon sjöng, att hon bjöd på en snygg show och att hon hade en fin klänning.



Sen kom Jonathan. Jag var lite skeptisk under de första låtarna, för jag tyckte att han krånglade till sina fina låtar med konstiga versioner, och så är jag inte särskilt förtjust i det där med att sitta ner på konserter.

Men spelningen växte ju längre den pågick, och när Jonathan framåt slutet presenterade "Sveriges bästa sångerska" och Titiyo klev in på scen började vi närma oss det magiska. Deras röster var en match made in heaven, och de två nya låtar som han och bandet spelade lät riktigt riktigt bra!

This Is Head - 0007 video

This Is Head - 0007 from Adrian Recordings on Vimeo.

Älskar att de kastar skivor mot vårt gamla kontor. :) (där jag, Tom, Björn och Henric jobbade ihop. Saknar mina gamla kollegor!)

The Anatomy of Timo Räisänen

Jag är ingen professionell musikjournalist. Jag har visserligen skrivit om musik i snart 16 år, men jag startade Fozzie 1994 för att jag älskar musik och inte för att jag ville bli journalist och leva på mitt skrivande. Så när jag kommer in på ett hotellrum för att intervjua Timo Räisänen och han kommer och ger mig en kram och säger att han är så glad att det är jag som ska göra dagens sista intervju, för då behöver han inte vara så försiktig med vad han säger, så blir jag jätteglad. Anledningen till att jag har intervjuat Timo flera gånger (först för Her Majesty, sen solo) är ju för att jag tycker att han är så sabla bra, och han har också blivit mitt favorit-intervjuobjekt för att han säger så mycket bra saker - sist jag intervjuade honom pratade vi i över två timmar, och det resulterade i typ världens längsta artikel som inte ens jag själv orkade läsa igenom hela igen inför dagens intervju (men den är väldigt bra!).

Intervjun jag ska göra nu är för Radar, men eftersom deras artiklar alltid är rätt korta blir det en en utförligare version här på Fozzie också. Jag har till och med med mig två fotografer; en professionell för Radar och min pojkvän Christopher för Fozzie.
Timo sätter sig i en fåtölj medan fotografen börjar rigga lampor, och frågar mig vad jag tycker om hans nya skiva "The Anatomy of Timo Räisänen".
Jag har lite svårt att svara ärligt, för jag älskar hans förra album "Love Will Turn You Around" och den nya skivan har faktiskt haft lite svårt att leva upp till mina förväntningar. Jag hade heller inte haft tid att lyssna igenom den särskilt många gånger innan intervjun, så jag stammar lite och säger att jag tycker att den är lite av en återgång till soundet på första skivan "Lovers Are Lonely", efter den mycket rockigare "Love Will Turn You Around".
Han håller med om att de är lite samma stil, men:
- Jag gick inte tillbaka, jag gick vidare istället. Den är otroligt mycket mer komplex än nånting jag har gjort innan; låtskrivarmässigt, produktionsmässigt och textmässigt.
Men jag tycker nästan att vid första genomlyssningen känns den ganska enkel, så du får utveckla mer: på vilket sätt är den mer komplex?
- Det är den, fast den är mycket mer... jag har aldrig jobbat så mycket med en skiva i hela mitt liv. Jag har aldrig släppt fram så mycket ångest inför ett skapande, jag har alltid låtit min energi skriva låtarna och så har jag nöjt mig där och så har jag trippat runt på små moln och tyckt att jag var bäst - vilket jag inte gjorde nu. Varje låt är verkligen jobbad ner i minsta ord och minsta ton.
Varför gjorde du så nu då, för att du hade mer tid eller bara för att det var dags?
- För att jag ville vidare. Sen så ville jag också att den här skivan skulle vara lättare att lyssna på än nånting annat jag har gjort, och jag ville att det skulle vara en melodi som leder och annat som stöder, istället för att släppa fram alla mina darlings så att alla får vara med och leka. Därav så blir den ju mer direkt, men det här är en skiva som jag tror att man kommer att fortsätta upptäcka väldigt länge. Jag tror den kommer leva mycket länge. Den känns mycket mer klassiker än nånting jag har gjort innan.
Ja, jag tror den växer, jag har mest fastnat på "Outcast" och kört den om och om igen, för det är den jag tycker är bäst hittills, och den är ju bara nummer tre.
- Men det är ju perfekt. Den är enkel för den enkla lyssnaren, men låtarna är så otroligt mycket mer skrivna - varje låt är mycket mer av ett hantverk än nånting jag har gjort innan. Sen så de här liksom galna, magiska låtarna som jag har skrivit på tre minuter, som "Fear No Darkness, Promised Child", som bara finns där och bara är, har vi nog inte på den här skivan. Men vi har minst en låt som är definitivt det bästa jag har skrivit någonsin: "Bleeding". Men "Outcast" också, jag har aldrig gjort nånting sånt förut, det är en helt annan form av poplåt än det jag har gjort förut. Och det kommer man upptäcka, såna små grejer, tror jag - hoppas jag i alla fall.

Som vanligt är det Timo och hans högra hand Hans Olsson Brookes som spelat in och producerat, men för första gången har han lämnat ifrån sig skivan för mixning:
- Till Lasse Mårtén på Decibel, som är en person som får tackbrev från Beyoncé Knowles för att han gjort så bra mixjobb. Det var ett häftigt steg att ta. När vi lyssnade igenom råmaterialet för första gången, så var det första han sa när han vände sig om till mig: "Timo, du har gjort en 'Bad'!" Det var ju jävligt häftigt. Han älskar skivan och det märks verkligen i det jobbet han har gjort.
Jag känner mig helt korkad här för att inte jag gillade den direkt, men det kommer nog.
- Det kommer nog - men du har ju ett personligt förhållande till min musik. Du har ju varit med länge och vi känner varandra, så det är inte alls konstigt, tycker inte jag. Men jag tror, och framför allt hoppas att det kommer. Men det tror jag verkligen, för den är väldigt väldigt ärlig, den här skivan, och musikaliskt sett så är den otroligt ärlig - och du gillar ju mig. Hoppas jag.
Haha! Ja, det gör jag.
Du har ju väldigt hängivna fans - oroar du dig nån gång för vad de ska tycka när du håller på med nytt material?
- Jag har aldrig gjort det innan. På den här skivan så har jag haft en bild av en person som jag skriver till, och det har varit en 35-årig tvåbarnsmamma.
- Mina fans... är väldigt vana vid att jag gör det som faller mig in, och uppskattar mig för min ärlighet, tror jag. I grund och botten så är det ju samma gamla Timo som hoppar upp där och... stryper sig själv samtidigt som han skrattar.
Men har du många 35-åriga fans? För jag tycker att bilden av ett typiskt Timo-fan är en 17-årig tjej.
- Men då räknar du inte med de två senaste åren. Så har det ju verkligen varit, men under "Love Will Turn You Around"-turnén så märkte jag att "shit, det är nya människor som kommer här". De första som jag märkte var ganska muskulösa gymsnubbar i tighta åtsittande t-shirts som stod och bara diggade, bara "fan vad weird...". Och sen så de som vi förut brukade kalla kickers; ganska hårda ungdomar, började komma fram efter konserter och krama mig. Och sen så började jag märka att det började krypa upp mot 45 mot slutet av turnén. Sen så gjorde jag "På spåret" och sjöng Radioheads "Creep" och öppnade upp en helt ny värld. Jag blev överöst med mail från 60-plussare: det stod samma sak i varje mail, att "jag har inte känt musik på över 20 år, fram till att jag såg dig - tack så mycket". Och då fick jag en ganska stor fanclub bestående av sextio... ja, pensionärer helt enkelt. Sen så har medelsvensson anslutit sig till det, i och med att jag har gjort ganska mycket medelsvensson-grejer. Och där har vi hela min ambition.
Att nå alla?
- Att ingenting gör mig gladare än att se en ny sorts människa på mina konserter. Jag kommer aldrig att glömma mina älskade pandaögon, de betyder otroligt otroligt mycket. Den 17-åriga tjejen är den som har fått det att gå runt och fått det att bli till vad det är nu.
Några av medelsvensson-grejerna som han pratar om är deltagandet i Körslaget, uppträdandet i På spåret, programledarskapet på P3 Guld-galan och sidekick-programledarrollen i Melodifestivalens Eftersnack, och nu i vår kommer han vara med i Så ska det låta.

Timo drar upp benen i fåtöljen, och jag ser ett photo-op, som Christopher missar, eftersom han sitter som uppslukad och lyssnar på Timo, så jag dirigerar iväg honom för att ta lite fler kort, och Timo säger åt honom att skärpa sig (de har också träffats flera gånger förut, så Christopher vet att han inte menar allvar. Båda är dessutom från Partille, av alla ställen).
Anledningen till att den här skivan är den ärligaste hittills, tror du att det har att göra med att du har blivit far, eller är det nånting annat?
- Alla mina skivor är ju det jag är. Jag är och strävar efter ärlighet... jag är ärlighet. Bra citat. (han skrattar till) Men den här är så mycket bredare, den behandlar så mycket mer än jag har behandlat innan och jag tror inte att det beror på att jag blivit pappa, men det är det här med hönan och ägget: min musik påverkar mitt liv och mitt liv påverkar min musik. Men det har att göra med utveckling.
Varför heter skivan "The Anatomy of Timo Räisänen"?
- För att man får ett besök in i mig.
Första låten heter "Cocaine" och jag ifrågasätter det kloka i att göra en låt om kokain, men Timo förklarar att han litar på sina fans:
- Den handlar om att kokain är ett smutsigt substitut för allting som är bra i livet. Och den är inte bara ett substitut utan den trycker bort allting som är bra i livet.

Vad handlar singeln "Numbers" om?
- "Numbers" handlar om att försöka att göra folk medvetna om att det finns en fara att vi är på väg att bara bli siffror allihopa.
På vilket sätt?
- Att "4000 döda i..." det här landet betyder inte ett jävla skit längre. Det är så jävla hemskt att människan är på väg att glömmas bort - och det handlar den här skivan om jättemycket. Att man går på stan och ser en löpsedel där det står "Här dör han", och så är det en stor bild på dödsögonblicket när en bobåkare åker av. Och sen så slår man upp tidningen eller går in på deras hemsida och så är det en jättestor rubrik med citattecken "Det var hans eget fel". Det är skrämmande.
- Jag försöker göra folk medvetna och inte tappa hoppet. Skivan är genomsyrad av hopp, även om den uttrycker en rädsla, så hoppas jag ju fortfarande, och jag vill verkligen få folk att hoppas och känna en tilltro - jag vill bara att folk ska ändra perspektiv lite och blicka inåt istället för att bry sig om vad folk uppdaterar sin Twitter med.
"We're All Gonna Die" slutar skivan med, det låter ju inte sådär jättehoppfullt? Det är ju sant, men det låter ju inte så jättehoppingivande.
- Nej, men den handlar om att media var och varannan vecka försöker få oss att tro att vi kommer dö. Och ljuger för att sälja lösnummer.
Jaha, alla de där "... kan vara en dödlig sjukdom"?
- Ja, och är det inte sjukdomen som är dödlig så är det vaccinet som är dödligt, och är det inte vaccinet som är dödligt så är det nånting annat.
Han låter väldigt trött: - Jag vet inte... Fan vad jag låter som en domedagsprofet. (han suckar) Det här citatet är bra: Vi omges ständigt av lögner. (han skrattar till, men blir snabbt allvarlig igen) Men det gör vi. De allra flesta är medvetna om att vi omges av lögner, men eftersom vi slås så jävla mycket av det och vi är så intresserade och vi förväntas ha en åsikt om allting som händer och det är så jävla mycket information som man ska ta in och försöka bearbeta, så tar man till slut bara förbestämda åsikter och tycker att de är helt okej. Folk pratar inte med sig själva längre, och det är så farligt. Folk ansluter sig till den gråa massan för att den gråa massan anslutit sig till den gråa massan. Man måste reagera och måste börja tänka.
Vi kommer in på jordbävningskatastrofen i Haiti, och Timo säger:
- Vi har ett väldigt väldigt kort minne nu för att det är så jävla mycket annat som ska tas in. Så att man bryr sig, och man säger "åh, ah" och man skänker sin peng, och sen så glömmer man. Och det vet jag inte om det är så dåligt egentligen. Alltså, alla kan inte gå runt och vara rädda och må dåligt hela tiden, för det kommer inte leda nån vart, utan det är snarare en positivism som jag är ute efter. Men för att bli positiv så måste man inse att nåt är fel, och inse att man inte kan hjälpa det genom att klaga på "the guy on the big chair", utan man måste börja med "the man in the mirror". Och då ska man inte börja klaga på the man in the mirror, eller börja ändra på the man in the mirror, utan bara göra så att the man in the mirror mår bra, peppa the man in the mirror. Och peppa dem som man har runt omkring sig, få ens nära och kära att må bra. Där har vi ju lösningen på det, faktiskt.

Timo byter ställning i fåtöljen och råkar sparka till ett av dagsljuslysrören som står vid hans ena ben:
- Jag tror ju hela tiden att det är riktiga lysrör som är sånt där tunt, skört glas.
Fotografen: - Nej, de håller.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
Han ler: - "Får jag gå nu?" Nej... vilken fråga skulle jag helst vilja svara på? Jag tycker nog att jag har svarat på de flesta frågorna som det går att svara på under den här dagen, och det börjar bli lite luddigt i huvudet. Men... nej, jag vet inte. Jag har aldrig kunnat svara på just den frågan. Men... "Vad längtar du mest efter just nu?"
Vad längtar du mest efter just nu?
- Att åka på turné.
Det var just det jag tänkte fråga faktiskt: kommer du ha samma band?
- Ja, och det känns så jävla bra den här gången! Vi har ett helt annat fokus, och mitt band är så jävla peppade inför den här skivan, jag har aldrig sett dem såhär. Jag har inte gått och längtat till varenda rep så som jag gör nu sen jag var tonåring. Och just att jag inte har turnerat ordentligt på två år, utan jag har förberett - förberett, förberett, förberett, och så har jag gjort den här grejen som jag har förberett mig för och sen har jag börjat förbereda nästa grej direkt, i två år. Så det ska bli så otroligt skönt att förbereda turnén och sen åka och bara vara.
Och så klassikern: vilken är din favoritmupp?
- Gromit. Finns det ingen som heter. Nej, men han med hatten, som är så jävla snäll. Är det Fozzie? Jaha, okej, Fozzie då. Min bror hade en liten Fozzie när vi var små, som var en otroligt trygg farbror. Han är ju väldigt farbroderlig. Jag sa Kermit sist va?
Nej, Miss Piggy.
- Åååååh... Ja. Nej, men nej, jag är trött på Miss Piggy, jag tar Fozzie.
Grymt. Har du nåt mer du vill tillägga?
- Nej. Jag är hungrig.
Då slutar vi här, tack så mycket!
- Tack själva!

Några viktiga datum:
- 24 mars: albumet släpps
- 26:e mars: turnéstart
- 14 maj: beräknad nedkomst för Timos andra barn

Text: Pop-Sara
Foto: Christopher Hansby

Hot Chip - I Feel Better

Såg just Hot Chips nya video på min gode vän Conies blogg och den var så fantastisk att jag bara måste reblogga!

Hot Chip - I Feel Better

Hot Chip | MySpace Music Videos

Donkeyboy-artikel på annan plats

Donkeyboy är inte direkt Fozzie, men jag har i alla fall gjort en intervju med dem för Radar, som kan läsas här om nån är sugen. Och de var väldigt gulliga, så även om jag inte direkt tycker att deras musik är det bästa jag hört så är det värt en länkning!

Napoleon

Namnet Napoleon har fått en ny betydelse: numera står det i min värld för ett Uppsala-band med omkring tio medlemmar, som spelar soulpop med sol i ögonen och spring i benen. 

Man har kunnat höra deras singlar "Cleopatra" och "I Love My Baby (But If Anyone Touches Her I'll Kill Them)" lite varstans sedan deras album "Bohemians Won The Series And The Little Guy Joined The Band" släpptes i höstas.

Jag träffade större delen av bandet innan deras spelning på Fasching i Stockholm i början av december, och bandets musikaliska motor Alexander Havelda började med att berätta var de tog sitt namn från: - För många år sen, när vi startade, så ställde vi upp i en musiktävling, och det var innan vi egentligen hade ett namn, men vi anmälde oss. Och sen när vi var tvungna att bestämma oss för ett namn så ringde Baghdad till mig och frågade vad vi skulle heta, och just då var jag hemma och skolkade från skolan och kollade på en UR-dokumentär om Napoleon, så då blev det så.

Baghdad heter egentligen Henrik Gellin och spelar gitarr och är den som arrangerar alla låtar efter att Alexander skrivit ackord, melodier och texter. Nästan alla i bandet har smeknamn, som jag givetvis undrade var de kom från.
Är det nåt ni hittat på för bandet, eller är det gamla smeknamn som hänger med?
Alexander: - Vi försöker faktiskt hålla tillbaks det lite för att det inte ska uppfattas som en grej vi gör för bandet, men det är så vi kallas. Och speciellt vårt engelska skivbolag har av nån anledning fastnat för det där och skriver med det överallt. Men det är ingen "grej" - varje gång som jag till exempel ska skriva till honom på Facebook, så tittar jag på B och så fattar jag inte hur det kan vara så att jag inte är vän med honom på Facebook, och sen kommer jag på att "just det, han är faktiskt döpt till Henrik" - så det ligger ganska djupt cementerat.

Baghdad

Det engelska skivbolaget är Ruffa Lane, och de släppte faktiskt albumet i England före det släpptes i Sverige. På Ruffa Lane ligger även Lucky Soul (här mest kända för Clas Ohlson-reklamlåten "Lips Are Unhappy"), vars trummis även är bandets manager, Grantura och svenska Montt Mardié.

Vad betyder albumtiteln "Bohemians Won The Series And The Little Guy Joined The Band"? Alexander: - Den handlar om de huvudsakliga händelserna som hände det året när vi skrev albumet, och det var just att vårat fotbollslag The Bohemians vann studentserien, och Mårten ("Moderna Geniet" Blomberg, som spelar xylofon) flyttade upp till Uppsala från Göteborg, och han är liten.

Skivan låg färdig länge innan den till slut släpptes, så de har redan hunnit skriva en massa nya låtar, och planen är att de ska börja spela in grunder redan nu i vinter och göra färdigt en ny skiva till sommaren.
De berättade om när deras singel "I Love My Baby" blev vald till veckans singel av en engelsk radiokanal, och Alexander avslöjade att han faktiskt inte gillar låten något vidare:
- Det blir för mycket ibland - alltså musikaliskt, det blir jobbigt att lyssna på för det är så mycket instrument. I vissa låtar, som "I Love My Baby", det blir sådär fånigt att det blir jobbigt till sist att höra det.
Är det för att du är trött på den som du säger det, eller tyckte du så från början?
A: - Jag gillar inte sån musik... (han började skratta) Men det är sådär... vissa av låtarna har skrivits för att bli hörd - för att nån ska lyssna på oss har man försökt bli så pompös som möjligt, och ibland kanske det kan bli lite väl mycket. Tycker jag, själv.
Men den är ju catchy, den funkar ju.
Marcus "Tom Hagen" Allard: - Det är som en hatkärlek nästan, när den blev vald till veckans singel i England: det var extremt, det var två stycken som fick välja låtar, och han som valde låten älskade den verkligen, och den andre hatade den. Och folk hörde av sig, och de tog tre brev från varje; tre var som "Det var det bästa jag hört" och de andra tre var "Hur fan kan ni spela nåt sånt här?!" Det är roligt att man får såna reaktioner, och man förstår ju båda sidorna av svärdet liksom, som man skapat.
Alexander: - Precis. Och ironiskt nog så våra förebilder, alla band som vi gillar, som vi har byggts upp från, har varit såna band som varit hatade och älskade. Vi har till exempel Broder Daniel som husgudar - det kanske inte hörs alls musikaliskt, för att vi är så mycket gladare och sådär, men nånstans blir reaktionerna tvärtom fast likadana. Jag tycker det är bra.
Varför kallas du Tom Hagen?
Marcus: - Jag fick den tråkiga uppgiften att ha hand om ekonomin i bandet, och ta hand om när folk säger "Jo, för ett år sen la jag ut 100 spänn på det här, och nu har jag lite dåligt med pengar, kan du fixa det?". Och då fick jag namnet från "Gudfadern"; det är Gudfaderns rådgivare.
Alexander: - Lite som när man säger till en tjock kille "Du är skitbra på att stå i mål!", så det låter som en cool grej för att han ska vilja göra det.
Marcus: - Jag hade fått skitdåliga smeknamn innan, jag kommer inte ihåg vad det var, men så sa de "Men om du får ett coolt namn då, kan inte du ha hand om det då?".
Hur funkar det att vara så många i bandet - kör ni nån sorts demokrati, eller är det nån som är diktator?
Baghdad: - Kom igen, säg som det är. (skratt)
Alexander: - Det finns några som är... nej, Henrik styr ganska mycket med järnhand, faktiskt. Men det är för att han står på en annan musikalisk nivå än vad vi andra gör, så det finns ingen direkt konkurrens till hans musikaliska kapacitet. Än så länge. Än så länge har ingen annan blivit såpass bra att de skulle kunna ändra maktbalansen.
Vad hade du för musikalisk erfarenhet innan?
Baghdad: - Jag har spelat musik sen jag var liten. Men framför allt så har vi... för att använda sportspråk, en bra stämning i truppen, så att säga.
- Sen har han absolut gehör också. Det är en petitess. (alla började skratta)



Alexander sitter till höger om spegeln i rutig skjorta

Vad tycker ni är det bästa med Napoleon? Baghdad: - Jag tycker att det bästa är att åka iväg och spela nånstans, våra "läger". Det är det bästa.
Alexander: - Vad tycker du Jonas?
Jonas: - Jag gillar det här: gänget.
Alexander: - Och musikaliskt är det väl att... vi förstår ju oss själva, i och med att det är vi som gör musiken, och då tycker nog i alla fall jag att vi har ett glatt sätt att uttrycka nånting mer än bara floskler.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på? Alexander: - Vilken bra fråga. Den!
- "Hur känns det att vara miljardär?" (alla brast ut i skratt)

Här är en som ni antingen får enas om eller ta varsin - ni kanske är för unga för att ha tittat på "Mupparna", men det gick ju faktiskt igen på 90-talet, så: vad har ni för favoritmuppar? Och säg gärna ert namn så jag vet vem som är vem, eftersom ni är så många. Alexander: - Svenske kocken.
Jonas, som satt bredvid Alexander i en soffa, höll med: - Ja, vi tar den.
Och vad heter du, sa ni? Alexander: - Jonas - Jonny Blåa ögon.
Marcus "Tom Hagen": - Jag gillar Animal. Jocke Melin: - Kermit. Lugn och sansad.
Nån, som jag missade vem det var: - Jag har ingen koll på dem alls, förutom att min mamma hade en Fozzie på en mugg, så jag säger Fozzie.
Baghdad: - Jag har aldrig kollat på det.
Har du aldrig kollat på "Fragglarna" eller "Sesam" heller, det är samma skapare? Baghdad: - Nej.
Oskar "Kungen": -Teletubbies!
Olof "Oraklet" Svensson: - Nu är ju nästan alla tagna, men jag säger väl Miss Piggy då.
Mårten "Moderna Geniet" Blomberg: - Svenske Kocken.
Mårten hade nyss kommit in och satt sig i Svenske Kocken-soffan med Alexander och Jonas, och jag påpekade att han väl inte var så liten (det var ju han som var "The little guy" who joined the band).
Mårten: - Jag växte 30 centimeter den sommaren.
Johanna, som just kom in: - Jag har ingen vidare relation till Mupparna, om inte Kakmonstret är taget.



Sen måste jag fråga en annan sak: jag vet inte om ni vet det, men Alexander är lillebror till en av mina bästa kompisar från mellanstadiet, så han var typ såhär stor när jag såg honom sist - men eftersom jag vet att din pappa heter Josef, har "Hitman Joseph" nånting med honom att göra? Alexander: - Nej, men det skulle man kunna tro - de som har träffat min far i alla fall. Nej, det handlar om nån som i alla fall utger sig för att vara en gammal lönnmördare, som brukar hänga på stan i Uppsala mitt i nätterna och spela svenska nationalsången på elgitarr. Halvalkoholist som verkar vara... ja, det är en mystisk figur. Men den handlar om en kväll när Baghdad och jag var ute med honom.
Hur var det då? A: - Det var spännande. Det återges i texten - han spelade gitarr... jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, men han hade med sig den där elgitarren och så skulle Baghdad spela nånting och så kom det ett gäng, bråkstakar som skulle sno den där gitarren. Och så försökte jag ställa mig upp i allt det där tumultet, som Friggebo, på ett bord på McDonald's och säga "Men kan vi inte bara sjunga 'We Shall Overcome'?". Men de fattade ju inte det, de var för unga, precis som med Mupparna, så vi fick gå hem...
Men visst är det väl nån text om Tjeckoslovakien-upproret 1969..? (Josef är från forna Tjeckoslovakien) A: - Det kan det vara... men inte på skivan...
Men vänta, är inte det i den första singeln, som jag har haft jättelänge? A: - Oj, vad du har koll! Precis! Ja, det var imponerande. Precis! Det var hedrande att du har lagt märke till den. Man plockar ju lite från allt möjligt.

"Cleopatra" måste jag fråga om förresten. Varför heter en låt "Cleopatra"? Alexander: - Hon är nån slags symbol för en kärleksrelation jag hade till en ung, eldig medelhavskvinna. (alla började skratta) Ja, varken mer eller mindre.

Då har jag inget mer - är det något mer ni tycker jag borde veta om Napoleon?

- Allt du har hört är sant. (skratt)

Lyssna på musiken och titta på videorna på bandets MySpace.

/Pop-Sara