Christian Kjellvander - från Fozzie 8, 2003

Växer upp på skiva

Christian Kjellvander är en av de mest genomsympatiska människor jag träffat, och det är alltid lika trevligt att prata med honom – dels för att han har en så behaglig och varm röst, dels för att han alltid säger genomtänkta och smarta saker.

Jag hade gjort upp om att mötas på T-centralen i Stockholm en kall dag i oktober 2002, på samma ställe där jag helt apropå sprungit på honom några veckor tidigare. Han skulle fotas för Nöjesguiden samma dag, men vi hann med en lunch i Gamla stan tillsammans med Fredrik från skivbolaget Startracks före.

Vi börjar med det uppenbara: varför en soloskiva?

- För att få en möjlighet att spela med andra människor och få ett lite annorlunda perspektiv på mitt uttryck.

Vad är skillnaden mellan Loosegoats, Songs Of Soil och Christian Kjellvander solo?

- Allting är gjort under helt olika tider i mitt förhållande till musik, det är den stora skillnaden. Jag kan ju inte säga nånting om den här skivan respektive de skivorna utan att kasta en skugga på nånting jag har gjort tidigare känns det som. Folk vill alltid fråga "är det roligare att göra detta?". Nej, det är annorlunda.

Det blir mer och mer country tycker jag.

- Tycker du det? Det sa du sist också tror jag.

Jaa... jag kanske har uppfattat det helt fel?

- Men det är nog att country för mig är liksom (han nynnade en gungande takt) dum-t-du-dum, dum-t-t-du-dum, växelbas och massa steele och "can't stop crying", liksom. Det är renodlad country för mig. Men visst, om du tycker det, så...

Nu håller ju du inte med mig i och för sig, men jag tycker att det är många som gör soloskivor som byter stil och går mer åt det här singer/songwriter-altcountryhållet - jag läste t.ex. om Doug Martschs (från Built To Spill) nya soloskiva att det var mer slidegitarr och country - ”nähä, vad oväntat” liksom. Hur kommer det sig - hur kommer det sig att du gör sån här musik... vill du kalla det mer singer/songwriter kanske?

- Mmm, ja... eller jag vill egentligen bara kalla det rock, eller rock med inslag av country och singer/songwriter-stilen, för jag tycker inte jag är nån direkt singer/songwriter, för singer/songwriter för mig är typ Don McLean - inte ens Bob Dylan är en singer/songwriter tycker jag, för jag tycker mer han är en rockkille. Country vill jag inte heller riktigt kalla det, för jag tycker det är lite för mycket saker för att vara country. Kanske lite molligare, mollig country kanske man kan kalla det, mollig rock-country. Och vad den utvecklingen beror på har jag ingen aning om mer än att det brukar vara så - allting går i vågor och samtidigt som det känns som att det finns jättemånga singer/songwriters så finns det faktiskt tio gånger så många fyra-killar-från-en-liten-by-som-gör-rockmusik. Så jag tycker bara det är en positiv utveckling egentligen att det finns duktiga låtskrivare som tar steget fram och vågar satsa - faktiskt, i ett land som Sverige är det ganska stort att våga sticka ut hakan.

Hur är framtiden – kommer både Loosegoats och Songs Of Soil finnas kvar också?

- Jag vet inte. Vi är inga aktiva band på det sättet att vi liksom träffas varje tisdag i replokalen, det är inte så. Så det hänger lite på hur det går med deras andra band och vad vi känner för. Vi tog ju en paus för att det inte var lika kul som det hade varit, så vi får se om inspirationen kommer tillbaka så att vi känner att det hade varit skoj att göra det igen.

Varför heter skivan ”Songs From A Two-Room Chapel”?

- För att det... från början kom jag på det för att det var tänkt att vi skulle spela in den i ett gammalt missionshus som var uppdelat i två rum, alla missionshus är oftast bara ett rum för att man skulle samla alla andar och så i ett och samma rum. Så jag tyckte det var rätt intressant att det hade delats upp i två rum, liksom att det finns två vinklingar även i den ”rätta vägen”, som då är Guds väg - att det finns två rum och två vitt skilda sätt att se på det, plus att alla låtarna är skrivna i mitt eget lilla ”two-room chapel”, min tvåa då. Och så finns det även två kammare i hjärtat, jag tyckte bara det var ett snyggt ord och ett snyggt sätt att uttrycka de tvetydigheter man ställs inför varje dag som människa.

På tal om ”Chapel” - när jag läste igenom texterna märkte jag att det var många ord som har med religion att göra. Hur kommer det sig?

- Jag tycker bara det är ett fascinerande fenomen, att försöka samla tro på ett och samma ställe - men de här orden har faktiskt en väldigt bra funktion många av dem, även sättet att tänka. Jag är ingen religiös människa egentligen, men jag tycker att många ord summerar faktiskt bara god mänsklighet, så därför väljer jag att dra det ur det perspektivet för att på något sätt belysa att även om vi är helt anti-kristna i Sverige så har vi ganska mycket med det att göra egentligen.

Dina texter rent allmänt - var får du inspiration från? Jag vet att du förut fått inspiration från allt möjligt, men är det mest från ditt eget liv på den här skivan?

- Det är nästan uteslutande från mitt eget liv. Eller jag menar jag sitter inte och hittar på historier, men... t.ex.  ”Polish Daughter”, den handlar om min före detta flickväns familj, när de emigrerade till Sverige under kommunismen, där fick jag en liten funderare, det tyckte jag var intressant att skriva om.

På Loosegoats förra skrev du t.ex. om indianer och ett berg där man förvarar kärnavfall - är den här skivan lite närmare ditt eget liv då?

- Mm. Förr har jag utgått lite mer från en total betraktelse - det hade inte hänt så mycket i mitt liv, jag tror jag sa det sist, jag hade liksom inte så mycket som jag ville få ur mig, så jag ställde mig i en betraktande position. Den här gången har det hänt en del saker som jag vill skriva om.

Det här är lite pinsamt, men jag måste säga att när jag läste igenom texterna så var det en del jag inte fattade riktigt, det känns som att de är ganska avancerade liksom - hur gör du när du skriver texter, vill du hitta snygga ord och formuleringar...?

- Ehm... det handlar om att man kan ju inte förstå en tavla första gången man ser den, men man jobbar ju mycket med det estetiska och betydelserna. Så det är inte konstigt att man inte förstår exakt, men det finns... det är lite som en gåta kan man säga. Som med all konst är det upp till betraktarens öga.

Det är inget att skämmas för alltså att jag inte fattar allt...

- Nej!

Har du lust att berätta lite om låtarna? Vissa titlar tycker jag är intressanta: ”Log At 25”?

- Jag hade mycket mycket svårt att bestämma vad den låten skulle heta. Först skulle den bara heta ”...”, men det fick den inte (han log och sneglade på skivbolagschefen Fredrik som satt bredvid honom). Det handlar om hur olika människor bidrar med små fragment av sig själva i ens egen uppbyggnad liksom, och hur man utvecklas genom åren. Det är tre olika historier som har bidragit till att jag är den jag är, alltså en loggbok, och jag skrev den när jag var 25, så...

”Words In The Wires” då?

- Den handlar om att åka tillbaks till där man har upplevt mycket - en sommarstuga eller vad som helst, när man kommer tillbaks dit och känner denna totala nostalgi. Jag skrev den i sommarstugan, och den handlar inte direkt om mig, men jag känner igen det väldigt mycket; jag har en otrolig längtan att komma tillbaka till USA, där jag är uppvuxen, men jag skrev den genom min svärmor som är uppvuxen på Kyrkö utanför Karlskrona - det ligger sådär mitt ute i ingenstans, och alla telefonpelare är gråa och alla ord som har åkt igenom de här telefonpelarna... att de betyder lika mycket som det man faktiskt ser, men det är oftast det man ser som ger det största intrycket. Typ.

I ”Oh Night” sjunger du ”You have not lived ’til something you loved has died”. Är det så?

- Mm, det tycker jag. Fram till att nånting dog - det kan vara en passion, det kan vara en människa, det kan vara en gammal bil liksom - det är först då saker sätts i sitt perspektiv, det är ungefär som ”you don’t know what you’ve got ’til it’s gone”. Den låten handlar om passion, och att passionen kan försvinna, och så var det just en kväll när jag fick tillbaka passionen för att skriva musik och över huvud taget spela musik.

Man behöver ha nån saknad eller sorg, menar du, för att kunna uppskatta livet?

- Nej, inte alltid, men alltså man har inte levt förrän nånting har hänt i alla fall. Det kan vara en sak som händer när man är sex år, men jag tror att nån som går totalt sorglös genom livet egentligen aldrig har levt. Det är ungefär så jag menar. Nu finns det ju ingen som gör det, så det är egentligen bara en... men.

”Allelujah” - varför är det inget H i början?

- För att jag trodde det hette allelujah när jag var liten. Jag trodde att det var nånting som alla hade rätt till, nånting som hände alla, och det är ju en liten gullig historia... Och så finns det så j-a många låtar som heter ”Hallelujah”, så jag ville utmärka mig på nåt sätt. (han log)

Vad handlar den om då?

- Den handlar om barndomskärlek, den börjar med lite olika visioner om när man var liten, hur man värdesätter saker när man är liten och sen ungefär samma sak som i ”Words In The Wires” att man kommer tillbaks till sin gamla gata eller vad som helst och ser hur saker förändrats och hur man minns sina vänner och den kärleken som finns när man är åtta år gammal - sin bästa vän känner man ju som ingen annan, men man älskar honom ändå, även om man känner hela den personen. Det är inte många som gör det, känner någon fullt ut och ändå älskar dem. Och det försvinner mer och mer ju äldre man blir. Sen kanske man hittar sin livspartner som man kanske kan få samma känsla för, men... Det är det ungefär.

”Rid” då - sista låten?

- Den handlar om olika former av stimulanser - alkohol och knark och sånt som helt enkelt gör livet lite lättare för många. Att det är ”to rid us of our wars and worries”, och man kan spela lika gärna istället för att knarka, men det är betydligt lättare att göra det. Alltså, det är väldigt enkla teman, det är bara att man försöker skriva dem snyggt.

Varför gör du musik?

- För att jag älskar det. Jag älskar allt ifrån att åka tåg till att stå i centrum, jag tycker bara det är skitkul, och jag tycker det är roligt att ha det dokumenterat, det är roligt att man får växa upp på skiva.

Vad vill du med musiken, är det mycket att du vill dokumentera dig själv eller att du vill få ut saker till folk, eller..?

- Absolut mest att jag vill dokumentera själv. Jag är inte orolig för att få ut saker till folk för att ingen förstår liksom – om folk inte bryr sig nu så kanske de kommer bry sig om några år. Det viktigaste är att man är nöjd själv, att man gör det för sig själv.

Det har jag full förståelse för – sånt jag skriver är ju jättekul att ha kvar bara för sig själv.

Vad är det bästa och det sämsta med Christian Kjellvander? Den kan du tolka hur du vill, antingen personligt eller musikaliskt.

Han funderade länge: - Det sämsta är väl att jag... det blir alltid egoistiskt när man ska säga såna här saker... jag tror att det är att jag är dålig på att säga vad jag egentligen tycker i många lägen. Och ibland ha en tendens att försöka vara alla till lags. (han funderade lite till) Min bästa egenskap... jag tror jag har fokus.

Här kommer en klassiker: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Ja, just det. (tystnad) Vill du ha det här presentkortet på 100 000:- i den här gitarraffären? Det skulle jag vilja svara på. Då skulle jag svara ja.

Vilken är din favoritmupp?

- Mmmm... Är det Fozzie som spelar piano?

Nej, det är Rowlf. Fozzie drar dåliga vitsar, med en liten hatt och prickig fluga.

- Just det. Nej, jag får säga Animal. Han har alltid varit min favorit.

Medverkande på Christian Kjellvanders skiva är:

Christian Kjellvander: sång, gitarr, såg, piano, orgel, synth, mandolin m.m.

Per Nordmark: trummor, percussion

Anders Tingsek: bas, mellotron, kör

Dan Englund: piano, spinett m.m.

Petter Lindgård: trumpet

Ebreliuskvartetten: stråkar

Magnus Tingsek: pedal steel

(samt Sara och Jenny Wilson, Daniel Frank, Andreas Einarson och Gustaf Kjellvander på enstaka låtar)

- Alla har bidragit med jättemycket tid på min soloskiva, och det känns jätteroligt och det vill jag tacka dem för.

Björns vänner - från Fozzie 8, 2003

Gör det inte för pengarna

Dagen efter att vi på den nördiga musikmailinglistan jag är med på hade listat våra livs och i några fall årets hittills bästa konserter såg jag malmöbandet Björns vänner live för andra gången i år. Det skulle visa sig att kvällens Björns vänner-konsert hoppade upp i topp på min årets-bästa-hittills-lista.

Från scenen strömmade (för att använda ett slitet uttryck) ren och oförställd glädje i låtar som "Kvar på film" och "Stoppa porren" (där alla som ville fick komma upp och köra) och basisten Conny Fridh röjde så axelremmen gick sönder och när han istället satte sig på en pall för att kunna hålla uppe basen spelade han så intensivt att han nästan ramlade av.

Före spelningen träffade jag Conny, sångaren Richard Schicke och pianisten Markus Slivka för en intervju. De övriga medlemmarna i Björns vänner är gitarristen Pelle Holmgren (som var nära att missa spelningen för han låg sjuk på Sri Lanka) och trummisen David Fridlund. Och ja, Conny och David är även med i David & the Citizens.

Hur skulle ni vilja beskriva er musik – är ni progg, som folk säger? Namnet låter ju lite småproggigt.

Det hummades lite, och Markus sa: - Nej.

Conny: - Det enda jag tycker är att det är popmusik på skånska, det brukar jag säga. Det är den bästa beskrivningen tycker jag.

Richard: - Jag funderar lite på att omvandla oss till ett proggband.

Markus: - Det finns ju en naturlig förklaring till namnet, det är inte så att vi klurat ihop det och tänkt att det ska låta proggigt.

Björn heter Ericsson i efternamn, och var från början den gemensamma nämnaren mellan medlemmarna i bandet: alla var vänner till Björn. Han är inte själv med i bandet, men fungerar som deras manager.

Det är ändå ett ganska lustigt namn – kom ni inte på nåt annat eller tyckte ni att det var ett bra namn?

Richard: - Nej, vi kom inte på nåt annat. Det var en deadline på att vi skulle heta nånting och därför blev det det liksom.

Conny: - Jag tyckte nog hela tiden att det var ett rätt okej namn, men lite lustigt som du säger, är det. Alla namn är lite kassa i början, men nu tycker jag det är bra.

Richard: - Ja, jag tycker också det. Jag vet inte hur mycket man blir bedömd på namnet.

Det låter lite mysigt och gemytligt liksom.

Conny: - Det är ju bra.

Richard: - Jag har ingen aning om vad vi skulle heta annars. Vad f-n skulle vi heta?
Conny skrattade: - Det är väldigt konstigt att tänka på nu när man är så van vid det.

När jag frågade om influenser berättade Richard att han när han började skriva låtar ville skriva i samma stil som REM, men kände inte att han lyckades. I efterhand däremot tycker han att det låter mycket REM om låtarna. Annars lyssnar han mycket också på Velvet Underground och The Smiths.

Conny: - Vi har ingen förebild som vi vill låta som direkt, utan jag tycker att det är summan av oss fem som spelar. Ju mer vi spelar, ju nyare låtarna är, ju mer känns de verkligen som att alla kommer in och gör sin grej. Jag tycker verkligen att "Lätt och ledig" är ett otroligt bevis på det, en låt med väldigt enkla ackord från början där alla gör sina små slingor, sina små fills och så och det blir en väldigt bra enhet.

Låttexterna är ofta som små berättelser om personer som nämns vid namn, men Richard, som skriver texterna, sa att alla namnen är påhittade. Historierna är inte heller självbiografiska, även om Richard visst kan lägga in detaljer ur sitt eget och bekantas liv.

Richard: - Det är inte direkt så att "det här är den mänskan och sen gjorde vi det och så hände det" liksom, utan det är mest att beskriva en känsla eller nåt som jag ser som ett ideal eller nånting som jag råkar vara intresserad av för tillfället.

Conny: - Men det finns väl många händelser i låtarna som du har varit med om?

Richard: - Jo, det finns ju vissa saker som är lite anekdotiska, men personerna är inte att "han är just den personen" – men det är klart att en rad här och där är ju för att det har hänt och så tar man med det. Men jag tycker det är så svårt om man ska beskriva en hel sak. Om jag skriver en text så tar det slut vid en punkt, det finns inte mer att säga om den saken, så då tar jag nånting annat och stoppar in det istället och tycker att det funkar bättre som text ofta. Man byter perspektiv.

Men "Den enda lögn du har kvar", som är min favorit, den måste väl bygga på nåt verkligt. Eller?

Richard: - Den bygger på att jag tänkte mycket på hur min farmor hade det när hon blev gammal, hur det kunde vara att ha ett förhållande – det handlar om en gammal kvinna som sjunger till sin man, det är tanken i det. Om man blir lugn i sitt förhållande till kärlek när man blir äldre, om det liksom blev självklart att det skulle inte bli ett äktenskap, att det inte skulle leda till nånting, utan de skulle ändå så att säga... dö (han skrattade till). Den enda lögn du har kvar menade jag väl då att man har kvar den här bilden av hur saker ska vara, om han bara skulle kunna släppa det och uppleva vad som finns runt omkring. Det har inte hänt mig då, men jag hoppas att det händer nåt sånt.

Varför gör ni musik?

Conny: - Det är det enda man tycker är riktigt roligt.

Richard:- Nej, inte det enda!

Conny: - Nej, men det är det enda man känner att man... (han funderade lite) ...det är ett behov liksom, ett behov man har. Jag har spelat i band nu i... tretton–fjorton år. Jag tycker det är roligt, det är ju en hobby också. Det är ett sätt att träffas.

Richard: - Det är en hobby ja.

Conny: - Ja, vi kan inte komma ifrån att vi hade gjort det här även om det inte hade funkat liksom.

Markus: - Det är svårt att förklara det för nån som inte spelar och aldrig har stått på en scen; det är så j-a gôtt, hur man kan lägga ner så mycket tid av sitt liv...

Conny: - Men man kan fråga dig: varför skriver du dina fanzines?
Oj, gode tid... ja, för att jag älskar musik helt enkelt. Det är väl det.

Conny: - Ja. Det är bara det...

Richard: - Man får ut saker av det.

Men om jag formulerar om det: vill ni nåt särskilt just med Björns vänner, just med den musiken?

Markus: - Det är rätt mycket på kul tycker jag faktiskt det där.

Richard: - Skriver låtarna, det hade jag gjort ändå, det vet jag inte varför jag gör, det bara gör man liksom. Men att vi spelar är väl för att det är roligt att spela.

Conny: - Ja, vi har ingen stor plan om att bli ett stort band liksom. Det är vi kanske lite för begränsade för att bli, så det är aldrig nån ambition vi har haft. Jag vet inte riktigt, när vi började spela var det mest att...

Richard fyllde i: - David ville spela trummor.

Markus: - Jag ville spela piano. Jag spelade gitarr innan.

Conny: - Det är ju en otroligt stor tillfredsställelse bara att sätta sig och göra musik och så märka att det fungerar, och sen att folk tycker det är bra. Bara den här feedbacken, så länge det går runt på nåt sätt så är det väl det man vill åt. Att nåt man har gjort själv kan nå ut till nån annan som ger nånting tillbaks sen.

Richard: - Det är en rolig hobby.

Conny: - Man vet ju nu att man kommer nog aldrig kunna leva på att spela musik Det blir lite... man gör ju det för sitt stora intresse av musik, man gör det ju inte för pengarna.

Richard: - Nej, precis.

Markus: - Det har man fått äta upp – att man inte ska göra det för pengarna, det har vi fattat nu. Men nu är man ju fast i det här.

Conny: - Jag har spelat med människor innan som har spelat musik för att de ska bli framgångsrika, och det fungerar ju inte. Efter ett tag så blir det väldigt tråkigt – det kan vara människor som har en väldigt stor talang, men om man har den inställningen att man gör det för att man ska bli berömd och på nåt sätt tjäna pengar på det i längden, så blir det bara fel. Det finns de som lyckas, men jag tror att man känner mer att man lyckas bättre om man gör det för att man tycker det är kul.

Vad är det bästa och det sämsta med Björns vänner?

Conny: - Det bästa är att vi alla är lika engagerade och det sämsta är att vi alla är lika engagerade (skratt).

Markus: - Vi har väldigt mycket diskussioner.

Conny: - Otroligt mycket diskussioner. Alla brinner för alla låtar. Visst är det så? Vi har ju ett helvete bara att bestämma en setlista, alla har sina låtar som de brinner för, och alla har nån åsikt om låtarna.

Richard: - Vi har lite olika åsikter om låtarna helt enkelt, så det är faktiskt ofta så. Det är ju roligt på ett sätt, men om det är nåt som är dåligt så är det att vi inte riktigt är eniga. Det som jag tycker är bra med det är att jag kan skriva en låt och så kan jag gå ner till replokalen och behöver bara ackord och en text och samma dag så är det en låt. Det går väldigt snabbt, alla bara hoppar på, det är skitbra, och det är kul på det viset.

Conny: - Ja, det är också en av de bästa sakerna, att vi spelar allting, allting går väldigt fort.

Richard, Conny och Markus

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Richard: - Den frågan.

Det är många som har försökt med det, men det funkar ju inte!

Conny: - Det blir rundgång! Det har jag läst många gånger – Saras fanzines ligger i studion.

Richard: - Jag skulle vilja ha frågor om olika detaljer i texter och sånt, det tycker jag är roligt.

Conny: - Så du tyckte det var roligt nu när du fick förklara? Det har du inte gjort innan.

Richard: - Ja, det tyckte jag.

Conny: - Det tyckte jag också var väldigt roligt.

Richard: - Men ingen speciell fråga.

Conny: - "Hur kändes det för tjugo år sen när ni fick er första listetta?" (skratt)

Richard: - "Vad ska ni göra med alla pengarna?" (skratt) Nej, frågor om texterna tycker jag bäst om.

Det är väldigt ovanligt att folk vill prata om sina texter, så jag har nästan gett upp att fråga, för de flesta säger bara "Nää, folk får tolka som de vill" och "det är svårt att förklara"...

Richard: - Ja, jag är lite så också, men jag vill egentligen. Men det är just den frågan "Är det på riktigt?", det känns så dumt för det är många som tycker liksom – du också kanske – att det är... jag har försökt få det att låta som att det är på riktigt, som "Anna Vennergren" till exempel har jag försökt göra så att det låter så att det känns som det känns eller att det verkar som det verkar liksom, och då funkar det ju kanske. Känns det som att det är självbiografiskt och jag säger att det inte är det, så blir det liksom...

Conny: - Då dödar du mystiken.

Richard: - Precis.

Men om man tar "Stoppa porren", funkar det fortfarande att sjunga om Jan Stenbeck, eller kändes det lite dumt att han gick och dog?

Richard: - Ja, där var det ju dumt ett tag.

Markus: - Det var precis efter vi hade spelat in den.

Richard: - Vi skulle precis mastra den.

Conny: - Vi tyckte väldigt mycket om låten, det var den som kändes bäst när vi spelade in den. Men så tänkte vi att om vi nu tar bort det så blir det en större grej av det. Jan Stenbeck är mycket en symbol också.

Markus: - Bara inte folk tror att den är skriven efter han dog för att tjäna billiga poäng på att sparka på nån som ligger, eller är död...

Nej då, det är ju som en fråga till honom, och man ställer ju inte en fråga til nån som inte finns längre.

Richard: - Han är ju ändå det namnet som mest representerar den sortens media, så man hade inte kunnat ersätta det, man hade kanske kunnat ta några namn i porrbranschen, men då hade man fått köra en radda med olika namn.

Conny: - Och så funkar det så bra i texten också. Vad tänkte du på när du kom på den textraden?

Richard log: - Tack! Jag tänkte... jag hade sett såna där program där folk pratar om att det är så naturligt och att man inte ska lägga sig i vad folk gör, att folks sexualitet är deras egen angelägenhet – det försvaret finns ju ofta, samtidigt som folk pumpar ut en massa manipulationer om vad man ska tycka. Det är inte alls frågan om en naturlig sexualitet, porr handlar ju inte om sexualitet så mycket som om andra saker egentligen. Så då ville jag att det skulle vara en sån intervju där, "det är väl inget fel på om folk som är ensamma behöver få utlopp för sin sexualitet, eller folk som ser det som ett naturligt uttryck för sexualitet", det är ett svar till den tänkta intervjun i mitt huvud, det är lite rundgång där.

sen trängde Anders in i alla hennes kåta hål

han visste inte riktigt varför

det skulle bara vara så –

vad vet du Jan Stenbeck om min sexualitet?

("Stoppa porren")

Berätta om "Kvar på film".

Richard: - Den här killen som är huvudpersonen i låten, han ser det som större det som händer inuti människor än nånting utanför kan vara, det behöver inte vara film, det är bara den lockelsen som finns, han tror inte på den, han tror att det är bättre att hitta intimitet och gemenskap.

Conny: - Det är en kärleksvisa. Och egentligen är killen bara besviken på att hon väljer karriär framför honom.

Richard: - Ja, fast jag sympatiserar med honom.

Conny: - Jo, exakt.

ska jag vara ärlig tror jag du måste glömma

något viktigt med dig själv

men jag ska inte döma –

jag lär mitt huvud ändra det som hänt

men allt du gör det har de kvar på film

("Kvar på film")

Vad har ni för favoritmuppar?

Richard: - Jag tycker bäst om Kermit.

Markus: - Han den där orangea, jag hade honom som docka, vad heter han... Scooter. Kommer ni ihåg honom? Orange nylle med glasögon och så har han en grön jacka, han springer runt och fixar. Ingen som kommer ihåg honom?

Joo, jag tror jag vet.

Richard: - Fast Kermit och Miss Piggy, Kermit utan Miss Piggy är kanske inte samma sak. Spelet mellan dem.

Conny: - Grover gillar jag, men han är inte nån mupp egentligen väl?

Han är med i Sesam, men det funkar också.

Conny: - Rösten skar sig hela tiden. Det var han som alltid skulle fixa, han skulle lära folk om mer eller mindre och...

Nära och långt borta.

Conny: - Ja, och så blir det alltid fel. Jag tror jag gillar honom.

The Mopeds - från Fozzie 8, 2003

The Strokes are not cool, The Mopeds are cool

Mitt förhållande till The Mopeds började med att bröderna Jens och Petter Lindgård (sång och gitarr resp. trummor) trodde att jag var galen. I juli 1997 befann de sig i London för att spela blås med Eggstone på klubben Borderline. Där dök jag upp, och de trodde att jag kommit till London bara för att se Eggstone, och jag var inte ens japan*.

Innan dess hade jag träffat dem ett par gånger, oftast ihop med Eggstone, och även gjort en intervju med dem för det då planerade numret av Fozzie (som aldrig kom ut). Då hade de bara gett ut sin första EP, "Hände Hoch", med den eminenta låten "Lizard", som jag spelade varenda gång jag var DJ (oftast ihop med Komedas "Boogie Woogie/Rock'n'Roll" – en perfekt kombination).

Sedan dess har de gett ut två fullängdsalbum ("The Hills Are Alive With The Sound Of Mopeds" -98 och "The Land Of The Three" -01) och några singlar till, alla fyllda med Mopeds kantiga energiska pop toppad med Jens karaktäristiska sång.

Kassetten med intervjun jag gjorde med dem på den numera nedlagda klubben Studion i Stockholm i februari -97 hamnade i en liten låda och rotades inte fram förrän jag hade gjort ännu en intervju med dem i augusti -02, i en helt annan studio, nämligen deras egen Gula Studion i Malmö (de kursiva avsnitten i artikeln är hämtade från den gamla intervjun).

Jag är hemskt förtjust i The Mopeds, både för deras charmiga musik och för att bröderna Lindgård och basisten David Carlsson är så trevliga och nu också för att deras studio är så otroligt cool. Tidigare huserade Gula Studion i Tambourine Studios, men sedan omkring årsskiftet 2001/2002 har den en egen lokal, som Mopeds och de andra delägarna Marco Manieri och Sebastian Borg fortfarande håller på att bygga på för att få den precis som de vill ha den.

Nu blir det riktigt basic här: varför heter ni The Mopeds?

Jens skrattade: - Där kom den frågan! Det var längesen! Det har jag glömt, det var så längesen...

Petter: - Nu för tiden heter vi det för att vi hette det från början.

Jens: - Från början hette vi det för att när vi började spela så var Petter och jag nybörjade på trummor och gitarr och sång – vi var ju inga nybörjare med att spela ute, det hade vi gjort mycket, fast med blås och annan musik – vår egen musik var vi liksom nybörjare med. Det var liksom en liknelse med att få moppe – även om varken Petter eller jag eller David har kört moppe, det var j-t ute när vi var i den åldern liksom, men ändå. Man var lockad av den feelingen, det var lite av den feelingen det kan vara att köra moppe antagligen, när man är 14 bast, lite "wow, f-n vad det är gôtt", bara att göra det är j-t gôtt. Förstår du vad jag menar? Så var det för oss att spela, allting var gôtt. Sen att det dessutom blev bra musik var ju ren tur (skratt). Nä, det var det inte, vi var begåvade. Men det är därför vi heter Mopeds, och jag är fortfarande skitnöjd med det namnet, jag tycker det är ett jättebra popbands-namn.

- Det ska ju vara skånska i och för sig, "Moupeds" ska det vara. Då klingar det bäst.

Vi pratade om att det gått ett tag sedan senaste Mopeds-skivan och kom in på planerna för nästa skiva, och Jens sa:

- Nästa skiva kommer vi spela mer "på riktigt".

Vad menar du?

- Jag menar att vi inte ska pilla så mycket som vi gjorde på förra. Den utgivningen blev så fördröjd av allt jox med Vibrafon och MNW, så vi fick alldeles för mycket tid, plus att vi hade den andra Gula Studion och var där, det var inte så mycket bokat, så där kunde vi sitta och joxa och vi joxade lite väl mycket.

(Skivbolaget The Mopeds låg på först, Vibrafon, lade ner, och en del band togs över av MNW, men The Mopeds hamnade till slut på danska Crunchy Frog istället. Reds.anm.)

- Det är i och för sig en bra skiva, men vi ska göra annorlunda denna gången, vi kommer nog göra mer som vi gjorde på första skivan och få mer av den där skeva energin. I alla fall ska vi göra en sån demo och försöka få den klar så vi kan göra en klok utgivning den här gången.

Hur kommer det låta då? Kommer det låta som man förväntar sig?

Jens: - Vad förväntar du dig?

- Mjaa, det hörs ju ganska tydligt när det är Mopeds menar jag.

Jens: - Ja, men det kommer det ju säkert göra, det kan man nog inte komma ifrån (skratt). Men vi skriver låtar på nåt vis lite mer för live, för vi har blivit bra live. Nu har vi spelat mycket i Danmark och kört runt mycket med en extra man, vilket har gjort att alla de här Bambi-tendenserna har släppt, och vi har blivit... goa liksom. Det kommer nog vara mycket mer live-aktigt, de andra skivorna känns liksom o-live. Jag tror det ska gå snabbt när vi spelar in det här, vi ska arrangera i förväg mer än att sitta i studion. Vi ska ta låtarna och jobba en vecka och sen lyfter vi bara in det i studion och får ner det på en vecka till kanske.

Jens fortsatte: - Jag tror vi kommer att leta litegrann efter de ursprungliga inspiratörerna igen, för hur skivan kommer låta. De gamla inspiratörerna, som tidiga REM. Och Ride gillade jag som f-n, Petter också. Fast det håller inte riktigt att lyssna på dem nu, det är väldigt daterat. Men minnet av hur de lät funkar skitbra att ha som inspiratör. Det har alltid varit kanske en inledande inspiratör, just när man ska göra låten, sen har vi alltid fjärmat oss väldigt långt från det, vi har aldrig gjort nån låt som låter som Ride, och vi kommer inte göra det heller.

- Det är rätt roligt med hur vi låter, för vi har ingen bra koll på det själva (han skrattade till lite). Vi är ganska inne på roliga detaljer hela tiden, och då är man så djupt nersyltad och nergrävd i det där, men däremot får man veta hur man låter när man läser vad folk skriver på hemsidan och sådär, och så berättar de att man låter som ditten och datten. Just nu skriver de att vi låter som Strokes.

Petter: - Ja precis, folk från USA... och den där spanska killen som skrev "Strokes are not cool, you are cool!"

Jens: - "Strokes is just rich fashion boys". Japanerna har sagt det (att Mopeds låter som Strokes) jättemycket också, när Strokes kom – det hade jag aldrig tänkt ut själv, men de har ju lite Velvet Underground i sig, lite halvstarkt spelat...

Petter: - Det där att folk säger att vi låter som XTC till exempel, det vet jag inte hur jag ska ta, för jag lyssnade aldrig på XTC innan, sen har jag köpt lite skivor och det är inte så mycket av det jag gillar! (han skrattade till)

Jens: - Nej, men jag har köpt några skivor som jag verkligen tycker är döbra.

Petter: - Det är en konstig grej när folk säger att man låter som nåt och så köper man det och gillar det inte. Då blir det konstigt: "Jaha, låter vi såhär, då är ju inte vi speciellt bra!" (skratt)

Petter: - Vi är också usla på ett visst sätt. Men vi har kämpat en del för att det ska vara svårt att lyssna på. Men har jag inte hört det på länge så tycker jag inte att det låter klokt! (skratt) Det är väldigt roligt.

Jens: - Vi har varit väldigt nära att göra ett instrumentalt album i tre år. Alla låtarna finns och allting finns klart. Det började för tre år sen när vi hade tinnitus allihop, så var vi tvungna att spela tyst, så då satt vi och mös i repan och spelade små instrumentallåtar. Det skulle vara jätteroligt att spela in.

I en del recensioner och sådär avskrivs ni som ett skojband. Är ni lite som Doktor Kosmos, "på låtsas och på riktigt"?

Petter: - Neej, inte nu längre. Eller det var vi inte från början heller, vi var ju verkligen på riktigt från början också, världens modigaste band, skulle jag vilja säga.

Hur då?

Jens: - Det finns inget band som har slängt ut sig så, att börja gigga innan man har instrument. Vi ägde ingenting. Vi gav oss ut på förbandsturné med Eggstone innan vi kunde stämma gitarren och kunde absolut inte sjunga. Petter hade inga trummor, jag hade ingen gitarr och ingen stärkare.

- Känslan som man kan få genom att åka moppe när man är 14 och ett halvt, det är väl den känslan vi får nu när vi byter till nya instrument och slänger oss ut för ett stup, speciellt nu som förband till Eggstone. Man håller på att kräkas före varje spelning (skratt).

Petter: - Så då i början kan man väl förstå det, "Lizard" är ju en skojig låt, det bygger mycket på glädje, många Mopeds-låtar bygger på ren glädje och kärlek.

Jens: - Det är som med namnet Mopeds.

Petter: - Ja, det är ju också skojigt. Men det är absolut inte på skoj. Och andra skivan, det är inte så många glada rökare på den heller.

Jens: - Dels är det också liksom – hade Beatles kommit idag då hade de också avfärdats som ett j-a plojband. Eller hur?

Det kanske lite är grejerna runt omkring – som era skivomslag är ju ganska skojiga till exempel.

Jens: - Ja, det är ju mycket det, vi har oss själva att skylla, för vi har ju alltid gjort allting själva, och du vet hur det är när man sitter där och håller på, det blir ju bara roligare och roligare... (skratt)

- Hade det funnits nån masterplan, nån riktig marknads... grej så hade de kanske dragit igen lite – "det här blev lite för roligt".

Petter: - "Ni kanske inte ska alternativdöpa skivan till 'One Foot In The Grail'", som den senaste hette. Det är tre olika varianter på omslag, kan man säga, det är "The Lands Of The Three" och "We're Back And We're Proud" och så "One Foot In The Grail". Men det är ju för att det är så skojigt! (skratt)

Jens: - Jag tror att det också är bra – det är inte betydelselöst, vi har aldrig gjort nånting som är betydelselöst, det finns djup och svärta i det mesta faktiskt. Men det är inte det vi är ute efter att förmedla först och främst.

Texterna är ofta som små berättelser, det kan vara ett helt livsöde i en låt.

Jens: - Ja, till exempel.

Var kommer inspirationen till texterna från?

Jens: - Saker man hör talas om, och livet och sånt man tänker på. Det kan också vara så att man håller på och gör en låt och så kan man tänka ut ett litet öde, och det kan också finnas saker från verkligheten i det där. Eller det är klart det gör det. Men det är inte som Doktor Kosmos, han har väldigt mycket sin egen verklighet i sina texter, mer och mer för varje skiva. Vi är lite mer... nån kompis som gjort nåt, eller nån som har det jobbigt eller nåt man själv har råkat ut för...

Petter: - Nåt man tänkt på som är viktigt.

Jens: - Och inte att förglömma: ibland måste man göra nån text som är mer som gamla rock'n'roll-texter, som är rätt så instant och spontana, där man bara använt sig av ord som låter sköna, där man bara kör på utan nån jättedjup mening. Som "Lizard"-texten till exempel, eller "She Went Boom", de är ju bara texter som bara är goa, man hör inte riktigt vad det är – folk har problem med det ibland, men det är sköna ord liksom. Alla varianter som folk skickar in när de tror att de har knäckt vad det är vi sjunger är väldigt kul. Det är faktiskt en anledning att inte skriva ut texterna på skivomslaget, just för att feltolkningar kan bli så j-a goa!

Folk skickar in det till er alltså?

- Ja, det är ganska många som vill göra covers och sånt där. Det var nån från USA som älskar "She Went Boom", som frågade "Jag försöker få till hela texten, jag hör inte riktigt, men vad är 'she went boom in the bread rack'?" "Brödhyllan" eller vad? (skratt) Det har varit många såna roliga.

(Antagligen var det meningen "she went boom and my brains ran down the drain" som åsyftades, reds.anm.)

- Vi har bra texter faktiskt. Det brukar uppmärksammas av folk som kan lite mer engelska, som inte är bara svenskspråkiga. Jag menar, i Sverige kan folk säga att vissa band – jag ska inte säga några – har bra texter, och så läser man texterna och ser bara... alltså den här j-a hjärta-smärta-upprapningen som har funnits så j-a länge. Det är på ett sånt lite melankoliskt känsloläge, men man märker att det är ren j-a slentrian. Såna texter spyr jag på alltså. Mycket hellre den dubbelbottningen som finns hos oss, det tycker jag är bra, vi satsar mycket på den. (Jens fnissade lite) Det är faktiskt roligare med texter där man i ett känsloläge kan tolka den på ett sätt och i ett annat på ett annat.

Är ni nånsin bittra över att ni inte är större? Om man ser vilka band som slår igenom som kanske inte är så bra...

Jens: - Neej, hade vi varit bittra över det så hade vi varit... jag menar vi har inte designat Mopeds för att det skall bli stort. Vi har aldrig trott på det (han skrattade till) – det är faktiskt sant, men jag menar, man sätter inte ihop en sak som Mopeds om man tror att man ska erövra världen, utan man gör det för att man tycker det är bra. Så det kan vi inte vara bittra över. Vi är inga bittra typer, men ska jag säga att man är bitter över nåt så är det väl över det här eviga "Är det ett plojband? Är det bara på skoj? Vågar jag verkligen erkänna att jag tycker det här är bra?" Men... vi är inte bittra. Det kan man ju inte vara!

Okej, över till studion. Varför startade ni en egen studio från början?

Är det ni själva som har gjort skivomslaget (till "Hände Hoch")? Det är jättesnyggt.

- Ja. Vi tyckte det var lika bra, eftersom vi hade spelat in oss själva, det var ett av Vibrafons krav när de fick höra demon som vi hade gjort så var det ett krav från deras sida: "Vi vill gärna att ni gör en skiva, men ni måste göra det själva" – ingen ville stoppa några fingrar i vår sås, för då skulle det bli fel tyckte de.

Jens: - Det kan jag säga att det var faktiskt att det bara blev så. När Vibrafon Records såldes till MNW så höll vi på att göra vår skiva, och så hade vi löfte om att vi skulle få göra färdigt den. Det kan ha varit -99 kanske... Samtidigt höll Tambourine Studios på att dra ner på sin verksamhet, Tore (Johansson) stack till England och där gick lite själva pengarna ur det där, de hade rätt mycket skulder, så de sålde sin restaurang och gick ner i omkostnader helt enkelt. En del i det var att sluta driva den studion som var Tambourines Gula Studio. Där fanns det ju jättemycket fina grejer, och de frågade om vi ville hyra den ett år, Mopeds, och då sa vi... eller var det de som frågade Batti och Marco också eller var det vi?

Petter: - Det var ju vi fem som var i Tambourine och spelade in och jobbade där med projekt och sånt, så när de skulle dra ner skulle vi inte få plats längre. De sa också att de ville "back to basics", en studio, ta det lugnt, andas ut, efter de där tio åren.

Jens: - Nåja, vi hyrde den ett år. Och sen efter det året så var det "Ni kan inte fortsätta hyra den – ni får köpa grejerna", och ja, det hade gått ganska bra det året, så vi köpte den.

Han fortsatte berätta om att de köpte in en massa ny utrustning och byggde vidare på studion för att få den dit de ville.

Jens: - Sen blev det lite så att vi satte oss och började kolla på framtiden för Gula – kan vi hålla till i det här ganska sumpiga stället vi var på eller så kan vi förbättra det, och då tyckte alla att vi skulle förbättra det. Så gick vi runt och hittade detta stället och tyckte att vi tar det nu, och då fick alla andra planer liksom läggas ner.

Petter: - Det har ju blivit ett visst meck med det här bygget, som du ser så är det ju fantastiskt stort, och det har vi hållt på med nu i nio månader.

Jens: - Ja. Aldrig har vi väl tagit oss så mycket vatten över huvudet.

Petter: - Nej, men snart är vi uppe vid ytan faktiskt. Då kommer det också att vara värt det.

Jens: - Men jag måste säga i ärlighetens namn att jag känner mig som en torr disktrasa varje morgon. Nu bygger vi inte så intensivt, men det var ett tag som vi jobbade tolv timmar om dagen. Det pågick nog i sex veckor, då hade vi en deadline, vi skulle ha in The Mo 1 mars, det fanns liksom inget att be för, vi hade sagt att vi skulle vara klara.

Jens: - Studion var ju färdig, och det blev en bra skiva. Men hade man varit mer benägen på knark så hade man ju fallit dit då, kan jag ju säga.

Petter: - Den perioden avslutades med två dygn. Så vi satt här är de kom, de kom vid 11-tiden och då satt vi kvar här, då hade vi jobbat...

Petter gick och hämtade några foton på hur studion såg ut innan de börjat bygga i ordning. Innan vi började med intervjun fick jag en liten visning i studion, och en hel del var färdigt. Det finns utöver ett jättestort inspelningsrum där man kan få in hur många människor som helst samtidigt bl.a. två mindre inspelningsrum, ett helt utan eko och ett med en sinnrik mönsterkonstruktion av tegelstenar på väggarna för att skapa perfekta ekoeffekter. Sedan skall det också bli en analog synthstudio, som de inte hade kommit så långt med ännu.

Jens: - Vi har visioner som vi är väldigt nära nu. Nu är det nära en otroligt cool och go' arbetsmiljö, det är ju det det handlar om. Att skapa sin egen vardag till nånting helt och hållet utöver det vanliga.

Petter: - När vi skulle bygga denna var det ett av målen – när man satte upp en lista med mål – att det skulle bli så gött så att man hellre vill sitta kvar än att gå hem Det ska bli en mötesplats också. Det ska vara hur bra som helst att jobba här, men det ska även vara lugnt och skönt så att man kan driva omkring här en eftermiddag om man har tid över.

Ja, det ser ju onekligen väldigt bra ut.

Jens: - Ja, jag tror det kommer bli skitgôtt.

Petter: - Det är en så lugn och go miljö också, det är låghus runt om – lite mysigt, och så är det ändå lite rough.

Jag frågade om Gula Studion kommer konkurrera med Tambourine Studios, men både Jens och Petter var eniga om att de har olika inriktningar och kompletterar varandra. Gula jobbar med mindre indiegrejer, medan Tambourine satsar mer på större artister.

Något av det som spelats in i Gula är The Arks och The Mos debuter, Doktor Kosmos, David & the Citizens, och i somras när jag var där höll de på bl.a. med demobanden Björns Vänner och In Elvis Garage. Dessutom gör Marco en massa mixningar av skivor.

Hur hinner ni med allting då; studion, bandet, blås åt andra och allt sånt?

Petter: - Nu är ju Jens far också.

Jens: - Japp! Han heter Åke. Mycket cool kille. En glad skit. Tio månader.

Petter: - Jaa, hur hinner man med? Andra saker blir lidande (skratt). Som nu, Mopeds har ju blivit lidande länge. Men å andra sidan har vi lagt så mycket tid på det innan, så att det var nog ganska bra att det har blivit en paus på nästan ett år.

Jens: - "Life's Too Short To Hurry" är en låt som kanske kan sammanfatta vad Mopeds handlar om.

Nu kommer en fråga som ni säkert svarade på förra gången: vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

- Oj. Det kan jag inte svara på. Jag har inget sånt, jag är fullständigt grön (skratt).

Jens: - "Mopeds, hur känns det efter den tionde platinaskivan, hur känns det att göra den elfte?" Den skulle jag gärna vilja svara på.

Petter skrattade till: - Ja, men det är nånting ditåt också.

Favoritmuppar?

Jens: - Vad kan vi ha svarat förra gången, det är ju j-t intressant. Där får du nästan gå tillbaka.

Okej, vilken är din favoritmupp?

Petter: - Ja, det måste ju vara Animal då. (Jens hade gått iväg, så det var bara Petter som svarade.)

Det här visade sig inte bli så enkelt, eftersom både Jens och Petter kom ihåg en väldig massa fler muppar än jag. De radade upp ett antal favoriter, en del av dem från bandet, som Zoot, Doctor Teeth, Rowlf, Animal och "den blonda bruden med jättefiskläpparna" som även är sköterska i sjukhusscenerna, kom in Doctor Bob och Beaker, men kom till slut fram till Gonzo:

Jens: - Ja, honom tar jag. Lätt. Mycket gôtt utseende.

Petter: - Då tar jag den smörige glidaren Doctor Bob.

Nu har inte jag några frågor kvar.

- Neej...

Har jag missat nåt?

Jens: - Det tror jag nog. Men jag vet inte vad (skratt).

The Mopeds har nu börjat jobba på ett nytt album.

*fotnot: jag skulle faktiskt åka till London ändå, men planerade datumet så att jag skulle kunna se Eggstone, så lite galen var jag väl...