Kokomemedada
Låter skönare, varmare
och coolare
Jag sprang på Komeda
backstage på Hultsfredsfestivalen i juni, vilket var så trevligt att vi
bestämde oss för att göra en intervju dagen efter. Komeda är numera en trio,
bestående av Lena Karlsson och Jonas och Marcus Holmberg, och några dagar innan
festivalen gav de ut sitt nya album "Kokomemedada".
När jag 1998 höll på med det nummer 8 av Fozzie som aldrig
kom ut gjorde jag också en intervju med Komeda, och valda delar av den
intervjun har fått plats här med kursiv text.
Komeda bildades 1989,
och från början var Henrik Andersson, senare i Ray Wonder och numera i Hank,
med i bandet. När han slutade kom Mattias Norlander in, men han har nu hoppat
av.
Namnet Komeda kommer från musikern Krzysztof Komeda och så
betyder det dessutom något med mat på japanska.
Redan tidigt i karriären gjorde Komeda musik till flera
stumfilmer, bl.a. till Buster Keatons "Sherlock Junior" 1991. I
mitten av 90-talet var de ute på USA-turné som förband till Ben Folds Five och
europaturné som förband till Beck.
Hur är Beck då, är han så konstig som han verkar?
- Nej. Han är en j-t
schysst kille.
- Ganska normal skulle
jag vilja säga.
- Han var lite
tillbakadragen sådär.
Vad har hänt sen
sist, varför blev det en så lång paus?
Lena: - NONS (skivbolaget de låg på förut) gick i konkurs,
vi ville göra nåt annat, tänka på nåt annat sätt helt enkelt och sen så i
väntan på att rätt tillfälle ska komma så har vi gjort teatermusik, Jonas har
varit inblandad i konstprojekt och gjort musik, vi har gjort filmmusik till
"Pettson och Findus Kattonauten" och så har vi gjort några låtar
specialskrivna till soundtracks. Sen så träffade vi rätt skivbolag för två år
sen, och då har vi byggt en studio i Umeå – vi har snickrat, vi har lött
sladdar, vi har köpt in utrustning och lärt oss att hantera den och så har vi
spelat in den här skivan själva.
Vad heter studion?
- Superstudion.
Jaha, som Diesels
underetiketter.
Jonas: - Det fick vi höra sen.
Lena: - Det var ju synd, det är nämligen Jonas som har fått
namnge den, jag tror inte han visste det (skratt).
Jonas: - "Ivan, vad ska våran studio heta?" Vi
hade suttit i en timme och försökt komma på nåt bra namn, och han sa direkt
"Superstudion såklart!" Han är sju.
Kan ni beskriva er musik?
- Vi lyssnar på mycket
svängig musik.
Lena: - Det kommer
influenser från så många håll så slutresultatet är väl en kombination av många
genrer.
Berätta lite om
skivan, hur låter den i förhållande till ert gamla material?
Marcus: - Det låter väl lite som Komeda, det låter väl lite
som alla tidigare skivor, men det är bättre ljud, det är bra låtar, det låter
skönare, den låter varmare, den låter coolare. Tycker jag. Och självklart är
det ju det bästa vi har gjort.
Var har ni fått
inspiration från?
Jonas: - Jag har lyssnat mycket på Christian Fennesz, som är
en sån här laptop-snubbe, Boards of Canada har vi lyssnat på allihopa. Jaa,
annars är det väl det gamla vanliga, Velvet och Love och...
Var kom inspirationen
till texterna från då?
Jonas: - Hä' olik.
Lena: - Ja, de är väldigt olika varandra, det är kanske inte
direkt nåt tema, men det är väl det som händer runt om i världen, att man inte
kan värja sig mot att man reagerar så starkt mot det som händer. Personliga
erfarenheter, det är ju allt möjligt. Men inspirationen har varit mycket också
att ha en egen studio, att kunna utforska ljud på ett annat sätt, för det har
man inte tid och råd med när man hyr in sig i en studio. Man kan ha en god
vision som kanske måste stryka på foten då för att man måste gå vidare hela tiden,
men nu har vi haft tid på oss, vi har inte haft nån deadline direkt heller, så
det har fått ta ganska lång tid och vi har gjort jättemycket låtar, mer än vad
som finns på albumet. Så det har varit skönt. Ny utrustning och nya ljud ger ju
nya inspirationer.
Varför gör ni musik?
Marcus: - För att det är så roligt och underbart att göra
det, musiken i sig är drivkraften. Och nu gör man väl det för att man kan
också.
Lena skrattade: - Ja, det är väl det som man är bäst på.
Ni kan leva på
musiken eller?
Jonas: - Vi har gjort det i några år. Knapert, dock.
Lena: - Apropå din fråga varför vi håller på med musik, det
är ju det man ifrågasätter ganska många gånger när det verkligen är knapert,
man kanske börjar fundera på vad man håller på med. Men det är ju så himla kul
när man väl håller på att spela och spela in och göra saker, att det faktiskt
är värt besväret med det praktiska i livet.
Går det att säga om
nånting är roligare, är det roligare att göra en Komeda-skiva, eller är det
roligare att göra filmmusik till exempel?
Jonas: - Allting är lika kul.
Lena: - Jag tycker nog att det är roligast med
Komeda-musiken faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig. Men alla saker har ju
sin charm och det kan ju ge erfarenheter som man har nytta av när man då gör
Komeda-musik eller tvärtom. Men egentligen tycker jag nog Komeda är roligast.
Den andra musiken ni
gör, är det i samma stil, hörs det att det är Komeda eller anpassar ni er
mycket?
Marcus: - Jag tror inte det behöver höras att det är Komeda.
Teaterföreställningen vi har gjort musik till – vissa harmonier kanske, om man
vet att det är vi då kanske man känner igen grejer, men om man inte vet det då
tror jag inte... Komeda är ju ändå popmusik och det är ju inte det andra.
Lena: - Ja, och så varje teaterföreställning har ju sina
krav, de ställer sina olika krav på hur musiken ska låta, så det går ju inte
bara drämma till med en poplåt i vilken föreställning som helst. Det näst sista
vi gjorde var till en skräckföreställning och där har man ju sett då ett antal
skräckfilmer och vet hur... (hon skrattade lite) en slipsten ska dras för att
skrämma upp nån musikaliskt. Och det är inte såna ljud som man använder sig av
när man gör låtar.
Vad är det bästa och
det sämsta med Komeda?
Lena: - Det bästa är att vi är så himla bra och det sämsta
är att inte alla vet det.
Finns det nåt ni kan
berätta som folk inte vet om Komeda men som kan vara kul att veta?
Alla började skratta och Jonas sa: - Vi har inte studerat på
högskola för popmusik... och... (han kom av sig och började skratta lite, men
fortsatte:) Så jaa... vi är ju ett punkband från början, helt och hållet. Det
är ju de idealen vi har, att man ska göra det själv. Och det gör vi ju.
Lena: - Jag kommer inte på nåt som kan vara roligt att veta.
Jonas: - Vi älskar mat.
Lena: - Surströmming.
Jonas: - Men det är väl nästan självklart när man kommer
från Norrland.
-->
Marcus: - Vi är j-t bra live. Vi har inte spelat så mycket i
Sverige, eller i Skandinavien. Nu ska vi försöka repa ihop en ny konstellation,
låna in lite musiker, lite rockare, och det kommer ju bli bra. För att... äh,
jag vet inte, vi är bra live helt enkelt, som man kanske inte kan tänka sig när
man hör vissa låtar, de kanske inte låter så live-igt gjorda. (han kände att
det lät svamligt och började skratta)
-->
Vi pratade lite om att många musiker är väldigt korta, och kom sedan in
på att jag tyckte Komeda var så otroligt svängiga live.
- Men det är ju mycket
det det handlar om, att det ska svänga. Åttondelar och synkoper.
Lena: - Det finns ju
bra musik som är svängig som man lyssnar på. James Brown...
- Han är kort. Kort
och sexig.
Är det universalformeln?
Marcus: - Jag är ju
inte så kort.
Lena skrattade: - Men
du är desto sexigare!
- You sexy you.
Lena: - Vem var det
som sa det?
- Det var en vakt, en
tjej som var kär i Jonas som skrev "you sexy you".
Vilken fråga skulle
ni helst vilja svara på?
Jonas: - Hur kändes det att hamna etta på alla världens
listor?
Marcus: - Ja, det vore trevligt att svara på. (skratt)
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
- Ni gör sån genial
musik som gör att man börjar gråta och skratta om vartannat, som gör att man
inte kan sova på åtta veckor. Hur kommer det sig?
Det började regna, och vi satt på fotbollsplanen – precis på
mittpunkten för övrigt – så jag snabbade på med sista frågan: Favoritmuppar?
Jonas: - Det har vi svarat på en gång.
Lena: - Jag vet inte om de har nåt namn, men det här paret
som dansar. På dansgolvet när de pratar och har en dialog – det där paret som
hela tiden dansar i ofas med varandra. (alla började skratta när de mindes dem)
Marcus: - Fasen, vilka finns det, det finns kocken, Kermit,
björnen, Gonzo, Animal, Miss Piggy... Saxofonisten, han är cool! Riktigt
70-tals-New York-snubbe.
Jonas: - Gonzo.
- Han som dansar är
ganska rolig också, han som dansar med folk och så exploderar huvudena på dem.
Med stora ögonbryn, han ser ut som Animal, han har en massa hår överallt.
- Var det Fozzie som
svarade i telefon när det ringde från myntverket? Han stod vid en telefon som
satt på en tegelvägg, och så ringde det och han svarade och så kom det ut ett
mynt, då var det från myntverket, eld, då var det från brandkåren.
I bakgrunden avslutade Timbuktu sin konsert, och Lena
berättade att Marcus strax skulle iväg och vara pris i en tävling; första pris
var att få äta langos med honom.
Komeda har förresten bättre minne än jag, för de kom ihåg
att jag skickat foton till dem från en Hultsfredsspelning för några år sen,
fast jag mindes inget av det, förrän jag sedan lyssnade på bandet från den
gamla intervjun, där vi pratade om att jag skulle skicka kort till dem, så det
var visst jag...
Passa på att se Komeda live när de turnerar i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar