Her Majesty – från Fozzie 8, 2003

 Är stenhårda med vad de är ute efter

-->

Her Majesty spelade på KB i Malmö i slutet av mars 2003, ett tag innan deras debutalbum släpptes. Jag hade blivit helt förälskad i singeln "I'm Fire C'mon!", men var lite orolig för att Her Majesty skulle bli som The Plan för mig: d.v.s. göra en fantastisk förstasingel och en bra låt till, men sen göra mig totalt besviken med ett urtråkigt album.

Samma dag som jag skulle gå och se Her Majesty och dessutom intervjua sångaren Måns Jälevik och gitarristen Timo Räisänen fick jag en sampler med fem låtar från albumet "Happiness" och jag blev så lycklig, för Her Majesty håller. Alla låtarna på samplern var jättebra, så det var en lättad Sara som gick till intervjun.

Timo var några minuter sen, för han hade varit och färgat håret knallrött. Han hade på sig en tröja med bokstäverna T I M och O fastsydda, och kommenterade efter ett tag själv "f-n vad jag ser gay ut i den här tröjan!" Måns däremot ser oerhört mycket mer macho ut än vad hans ljusa sångröst avslöjar. När man hör Her Majesty känns det som att det borde vara Timo som sjunger, eftersom han är liten, smal och spenslig, medan Måns är kraftigt byggd och har tatueringar överallt; på armarna och ända upp på halsen och flera piercingar i ansiktet och ser ärligt talat rätt farlig ut. Men när han börjar prata avslöjar han att han är oerhört trevlig, verserad och vältalig.

Ni är ju flest medlemmar från Sludge Nation i bandet. Tycker ni att Her Majesty är en naturlig utveckling av ert sound, eller är det här nåt helt annat?

Måns: - Både och. Det finns ju element som är väldigt typiska, men det är ju för att så skriver vi låtar och så spelar vi låtar ihop liksom. Sen är det en utveckling, nu låter det väl lite mer som vi kanske ville att det skulle låta förut – det är så svårt att plocka ut nånting själv när man är med, men man faller alltid tillbaka på vissa grejer och upprepar sig sådär.

Timo: - Fast en naturlig utveckling är det definitivt. Det är samma känsla i låtarna, fast lite mer bara, kan man säga.

Vad tycker ni är viktigast i en låt? Vad måste en låt ha för att den skall vara bra?

Timo: - Vi tänker nog inte så över huvud taget.

Måns: - Jag gör det. Äkthet. Att det ska vara en sann känsla i det. Och sen att melodier och uttrycket blir riktigt. Jag har väldigt svårt för musik som bara är liksom en hook, utan att det ska vara nånting mer. Men inte så att vi tänker "F-n Timo, den här låten saknar nånting", "Ja, det ska vara lite mer melankoli i den" och att du tar ett mollackord, det är inte så. Men jag tycker att det är väldigt väldigt viktigt att en låt har liksom ett uttryck som stämmer överens med vad man vill säga med låten. Och sen melodier – all musik är ju melodier, även monoton musik är melodier, om jag lyssnar på nånting som är riktigt monotont så hör man egna melodier i, man hittar grejer och det tycker jag är otroligt viktigt – det är ju inte begränsat av språk eller nånting.

Jag har inte hunnit få så jättebra grepp om er, så jag tänkte fråga: vad skriver ni texter om?

Måns: - Vad ska man säga, relationer låter så pretentiöst, men det handlar ju om relationer, och relationer behöver inte bara vara två personer emellan, utan det är allting; relationer till sig själv liksom, eller... Om jag sjunger vissa låtar till en annan person så behöver det inte nödvändigtvis vara en annan person, utan det kan vara olika sidor av en själv och sådär. Det är nog väldigt mycket så, hur man är i olika situationer och relationer – ja, uteslutande om det. Det finns hur mycket som helst att skriva om då, man är ju inte bara en person liksom.

Albumet ska heta "Happiness". Varför – är det en glad skiva?

Måns: - En stark skiva är det.

Timo: - Vad sa du, "är det en bra skiva?"?

En glad skiva.

Timo: - Jaha! (skratt) Annars är det good songs. Det är väl... inte en glad skiva. Men det är inte motsatsen till en glad skiva heller. Det var faktiskt väldigt bra, att det är en stark skiva.

Måns: - Det är otroligt skönt, det är en riktigt sann glädje att kunna få släppa den här skivan, att få presentera den med de låtarna som är. Det är tolv låtar och de låtarna hänger ihop, på nåt sätt, om inte annat så som ett kapitel liksom. Men det är inte så skrattmusik, men det är inte synd-om-mig-musik heller.

"I'm Fire C'mon!", vad är det för titel?

Måns: - Bra fråga. En j-a titel! Nä, det är väl lite James Dean-aktigt så litegrann. Man är kanske inte bäst, men man är nånting liksom. Sen behöver det inte alltid vara positivt, det kan vara positivt eller negativt, det beror på i vilket läge man är.

Timo: - Faktiskt så stämmer det väldigt bra överens med den låten, för att den är otroligt bra som förfestlåt, eller festlåt, då är det "I'm fire c'mon!" verkligen...

Ja, man vill bara hoppa.

Timo: - Ja, precis, en feberkänsla. Och sen när man sitter helt knäckt dagen efter så är "I'm fire c'mon" också väldigt passande. Dels för att det bara brinner i huvudet och dels för att det är en ganska schysst ironi, i och med att man inte alls är särskilt fire-ig.

-->

Måns: - Det kommer tillbaka, vad det än är liksom.

Varför är det baklängessång i "Rules To Follow" förresten?

Måns: - Det var helt och hållet Timos och Jonas...

Timo: - Jag producerade ju den här skivan, och...

Måns: - Wow.

Alla skrattade och Timo fortsatte: - Jag producerade skivan och ibland när man satt och väntade på nästa arbetstillfälle, när man väntade på att nån skulle komma och spela in nånting så satt jag bara och lekte. Och en kväll i studion när jag och Jonas hade – Jonas är han som spelar keyboard – vi hade lagt några orglar eller nånting, så satt vi bara och lyssnade igenom låtarna. Och så höll jag på att vända på en annan grej, bara en effekt, och så skulle jag skoja lite med honom och vände på den här biten, som är en sånggrej från låten, och spelade upp den helt själv och så började vi skratta jättemycket. Sen glömde jag ta bort den och när vi skulle lyssna igenom låten så var den där helt själv i början och så passade det så bra så vi bara placerade in det. Så tänkte vi (på Roy-och-Roger-göteborgska:) "Shet, det är såhär man skapar en hit!"

Måns: - "Hur gjorde vi nu, exakt hur gjorde vi nu?! Plocka ut det, renodla det!"

Timo: - Det var några som inte alls tyckte det var bra. Men såna grejer kan ju vara skitsvåra att acceptera, särskilt om de görs på det sättet, att det är lite misstag och lite roligt.

Men tycker alla att det är bra nu då?

Timo: - Ja, nu tycker alla att det är skitbra. Det är ju faktiskt skitbra.

Måns: - Alla som vi känner tycker att det är skitbra.

Timo: - Du tycker att det är bra.

Ja.

Timo med martyrröst: - "Ganska, låten hade varit bättre annars, men..." (skratt)

På skivan finns också en duett med Cecilia Nordlund, som var sångerska i Souls. Låten heter "What I Deserve" och den spelades först in till en Sludge Nation-demo, men har nu gjorts i en ny version.

Måns: - Jag tror inte nån som tycker om Cecilia eller nån som tycker om oss kommer bli besviken eller tycka att det känns konstigt, det känns väldigt naturligt.

Vad är det bästa och det sämsta med Her Majesty?

Måns: - Det bästa – jag tänkte på det när vi satt och käkade när vi skulle till Linköping förra veckan, så var det att jag ser inte mig själv som förmer än nån annan, inte i bandet och inte över huvud taget – men bandet ser jag som förmer än nåt annat. Jag tycker att bandet går före vem som helst och vad som helst, det går före mig själv som person och det går före individerna i bandet, att det är en egen organism liksom.

Timo: - Alla i bandet brinner så otroligt mycket för det – vilket är ganska konstigt egentligen eftersom vi har sysslat så mycket med musik allihopa, och så plötsligt så startas en organism som blir större än allting annat för oss. Och det sämsta är väl att vi är ett gäng goa gubbar. Det kan vara rätt jobbigt ibland faktiskt. (skratt)

Måns: - Det sämsta är väl omständigheter, så det sämsta är att man inte kan göra detta alltid, jämt. Eller det kanske är bra också i och för sig.

Timo: - Det är svårt att säga nåt dåligt om Her Majesty.

Måns: - Fråga om ett år igen. Ett år och alla i bandet säger "måns".

Timo: - Allting känns så bra nu. Det sämsta är faktiskt att ibland kan man bara göra en spelning i veckan.

-->

Måns: - Ja, man vill vidare. Men man vill ju hem samtidigt, för hemma är ju hemma, men man skulle gärna vilja att det var vidare till nästa ställe, att hemma kunde vara med liksom. Det sämsta är att det finns kort om tid helt enkelt.

Finns det nånting som man inte vet om Her Majesty men som man borde få veta?

Timo satte handen för munnen och fnissade och Måns skrattade: - Som man bör veta är väl... som sagt även om vi är goa gubbar från Göteborg och det är mycket skämtande hit och dit så är det att jag är inte lika seriös och uppriktig med nånting annat och har inte varit med nånting annat jag har gjort nånsin än vad jag är med detta. Det är verkligen... låtarna, musiken och framträdanden och sånt, det är fullt ut på riktigt. Det är inget som kan kontrolleras och som nånsin skulle kunna kontrolleras av trender eller av att det ska vara på ett visst sätt och sådär. Med den här skivan så tycker jag att vi har lagt en helt grym grund för att kunna gå åt i princip vilket håll som helst. Det är det viktigaste att man har, oavsett vad man gör för typ av musik, att man har en riktig inställning, en sann inställning till det från början. Det måste finnas ett sant uttryck i det, en verklighet.

Timo: - Frågan var alltså om det finns nånting som man bör veta om Her Majesty som man inte vet om Her Majesty. Jag tycker du täckte in det rätt bra. Man måste veta – äh, man behöver inte veta det heller i och för sig, men alla – återigen – att alla brinner för det, så att det inte finns utrymme till att skoja särskilt mycket om det.

Måns: - Det är skoj på samma sätt som Jan Stenmark. "Jag skulle inte ens vilja byta med en lokförare." En strip som är "Du är full för första gången. Lycklig. Skulle inte ens vilja byta med en lokförare", det sitter en kille med ett litet spritglas. Jag tror att man måste kunna försöka åtminstone se på sig själv som andra gör för att kunna ta sig själv på allvar, man måste kunna ha självdistans och kunna skratta åt... du vet, som man vet inte om man ska skratta eller gråta; men skratta då, för det är åtminstone trevligare än att gråta. Kan man välja på dem två, du kan välja på att skratta eller gråta nu, ja... (han anlade en väldigt fundersam min, och Timo skrattade) Då vill man ju skratta. Det är en klassisk grej, "jag vill dö" – nej, förmodligen inte, helst vill man leva lyckligt liksom.

Timo: - Ja visst, det är samma sak som Johnny Rotten sa när han frågades "Varför är ni så arga?", han sa "Det är mycket lättare att vara snäll mot folk, så att vi är arga och vi svär mycket och vi är farliga" och bla bla bla. Men det är ju faktiskt mycket lättare att vara snäll... nej, det är mycket svårare att vara snäll mot folk – f-n vad jag kör ihop det nu i huvudet!

-->

Måns: - Morrissey säger det också "It's so easy to love, it's so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind" – det är alltid lättare att ta extremer. Och alla ska göra misstag och man ska göra bort sig och man ska göra helt idiotiska grejer ibland, för vi är människor och så ska man förhoppningsvis lära sig nånting av det. Lär man sig inte nånting kan man åtminstone må lite dåligt över det. Att bara köra stenhårt på liksom skitarg eller stentuff, det får nog vara lite mer grejer inblandade.

-->

Nu kommer ännu en stor och övergripande fråga som ni kan prata länge om: varför gör ni musik?

Måns: - Jag gjorde inte musik på jättelänge när jag slutade med Sludge, på fyra år eller nånting sånt, för då hade jag ingen som helst lust med det. Men sen när man börjar spela och göra låtar – Timo och jag har snackat länge, alltså länge, om att göra nånting ihop ­– det är en stor del av vem man är, musiken. Sen så gör man andra saker, jag ritar och målar och jobbar och en massa olika, men just att det ska manifesteras på nåt sätt, att hitta ett uttryck som ligger nära till. Även om jag kan uppskatta att se på en bra film och känna om saker som folk säger att "det där skulle jag vilja ha sagt och det där skulle jag vilja ha gjort" – om musik kan jag också känna så; "det där skulle jag vilja ha skrivit och det där skulle jag vilja sjunga", men även om jag kan känna så så känner jag ändå att jag presterar precis så bra att jag kan förmedla det jag vill ha sagt liksom. Musik är grymt.

Timo: - Jag har aldrig funderat så mycket över det, men musik har varit mitt enda intresse sen jag var svinliten faktiskt. Jag började lyssna på musik väldigt tidigt och började spela musik väldigt tidigt, och det har inte funnits nån i min familj eller släkt som har varit särskilt musikalisk heller. Det var väl också lite därför jag blev ännu mer intresserad. Sen så har jag bara sysslat med musik hela tiden och tyckt att det har varit skitroligt och skitskönt.

Måns: - Jag kom på en j-t pretentiös grej men som ändå är j-t sann: när man säger såhär "Det var ingen annan som pysslade med det" och det känns som att man bryter ny mark – nu låter det svinpretentiöst: man bryter ny mark, men man hittar hem också. Det känns som att man drivs av nånting, men det är inte lika mycket att man drivs som att man dras till nånting. Man hittar dit det är meningen att man ska göra.

Timo: - Det har alltid varit viktigt för mig att nå ut med min musik, med det jag gör. Jag har två grejer som jag tycker om att göra, och det är att göra musik och laga mat. Laga mat gör jag hemma och tycker jag är helt grym på det, fast jag har inga behov av att visa det för nån. Men musik vill jag verkligen visa utåt, och när jag fick chansen så började jag jobba med det mycket och sen bara blev det mer och mer och jag kan inte göra annat än att tacka. Det är helt otroligt att kunna göra det.

Måns: - En ynnest!

Timo: - Jag jobbade ett kort tag som AD och designer, fast jag inte kan rita över huvud taget, jag ljög mig in på en massa stora företag, och märkte att jag hamnade i nån j-a jobbig grej som jag inte riktigt ville vara i, jag vet inte riktigt vad det var för sinnesstämning. Och dels ett j-t tråkigt schema alltså. Jag började på allvar med musiken och spela in och så, samtidigt som jag höll på med det, och det blev helt sjukt i huvudet.

Måns: - Det är skillnad på att jobba med nåt sånt som AD, nånting som är extremt kommersiellt, då vill man få folk att känna att de vill köpa nånting – om man släpper en skiva så vill man att folk ska köpa skivan för att känna nånting, det är precis tvärtemot. Visst, man säljer en skiva och nu är det ju så att vi betalar de flesta saker med pengar, det är det systemet vi har...

Timo fortsatte Måns tankegång: - ... men man vill att folk ska påverkas efter att de har betalat, men när man sysslar med nånting sånt så vill man påverka folk till att betala.

Måns: - Det är motsatsen.

Timo: - Ja verkligen. Men när jag satt där på dagarna... det är onödigt att snacka om det nu, men nu är man glad. (han skrattade till)

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Timo (med nån sorts machoröst): - Hur många tjejer vi har knullat.

Måns: - Nej. Fråga som... det har man ju tänkt "Hur många..." – nej! (skratt) Men vilken fråga vill man helst svara på, det är klart man har tänkt.

Timo: - När man sitter på spårvagnen och så kommer man alltid på grymma frågor, men då har man alltid kommit på ett grymt svar innan man har kommit på frågan, men så glömmer man bort det svaret sen.

Måns: - Då är man som George Costanza i "Seinfeld". Men en fråga som jag skulle vilja svara på är "Hur känns det att ha gjort så mycket för så många?" "Det e la gôtt!" Nej, men man vill ha en fråga längre fram, man vill ha en fråga som man kan ge ett helt perfekt svar på, som klarlägger allting och som får folk att inse att man är en ganska bra människa och sådär.

Timo höll med och fortsatte: - Och så vill man ha en fråga som inte kan misstolkas i skrift heller. Det är ganska ofta som man sitter och pratar och så när det är skrivet sen är det inte alls... det brukar inte vara särskilt stora grejer, men... Det skulle vara coolt att få en fråga som gör att alla andra frågor blir helt onödiga och dessutom helt ärligt och uppriktigt och rätt. Amen.

Vilka är era favoritmuppar?

Timo: - Jag tror att Kermit är min favorit faktiskt. Jag tycker han är schysst.

Måns: - Timo tror jag är min favoritmupp!

Timo skrattade: - Tack!

Måns: - Fast bland Sesam-monstren tycker jag Kakmonstret, han är skön.

Turnéledaren kom in och ville prata lite förberedelser inför soundchecken, så jag sa att jag ändå var klar.

Om det inte är nåt mer ni vill säga?

Måns reste sig för att gå på toa, och Timo sa: - Jag måste tänka lite här, nu har man ändå chansen att...

Måns: - När jag är borta!

Timo: - Äh, jag kommer inte på nåt. Ska du kolla ikväll eller? Då får du se på det och försöka beskriva vad vi känner. Ikväll kommer du se... det syns nog ganska mycket när vi spelar live, mer än andra band, vad det är vi har pratat om hela tiden. För att så många andra band blandar in så mycket annat som de behöver tänka på, en massa politiska band och sådär, vi är inte politiska på nåt sätt, men vi är ändå stenhårda med vad det är vi är ute efter. Den var rätt bra, den är jag nöjd med!

Måns kom tillbaka och Timo sa: - F-n, jag sa en grej som jag blev väldigt stolt över! Fast som jag har glömt av, kan vi spola tillbaka?

Visst kunde vi det, så jag stängde av bandspelaren och Måns fick lyssna, och tyckte att det var väldigt bra sagt.

Senare på kvällen såg jag Her Majestys spelning, och kunde bara hålla med om det Timo och Måns sagt: Her Majesty brinner för sin musik, och det syns när de spelar live. Så passa på att se dem om du kan.