Björns vänner - från Fozzie 8, 2003

Gör det inte för pengarna

Dagen efter att vi på den nördiga musikmailinglistan jag är med på hade listat våra livs och i några fall årets hittills bästa konserter såg jag malmöbandet Björns vänner live för andra gången i år. Det skulle visa sig att kvällens Björns vänner-konsert hoppade upp i topp på min årets-bästa-hittills-lista.

Från scenen strömmade (för att använda ett slitet uttryck) ren och oförställd glädje i låtar som "Kvar på film" och "Stoppa porren" (där alla som ville fick komma upp och köra) och basisten Conny Fridh röjde så axelremmen gick sönder och när han istället satte sig på en pall för att kunna hålla uppe basen spelade han så intensivt att han nästan ramlade av.

Före spelningen träffade jag Conny, sångaren Richard Schicke och pianisten Markus Slivka för en intervju. De övriga medlemmarna i Björns vänner är gitarristen Pelle Holmgren (som var nära att missa spelningen för han låg sjuk på Sri Lanka) och trummisen David Fridlund. Och ja, Conny och David är även med i David & the Citizens.

Hur skulle ni vilja beskriva er musik – är ni progg, som folk säger? Namnet låter ju lite småproggigt.

Det hummades lite, och Markus sa: - Nej.

Conny: - Det enda jag tycker är att det är popmusik på skånska, det brukar jag säga. Det är den bästa beskrivningen tycker jag.

Richard: - Jag funderar lite på att omvandla oss till ett proggband.

Markus: - Det finns ju en naturlig förklaring till namnet, det är inte så att vi klurat ihop det och tänkt att det ska låta proggigt.

Björn heter Ericsson i efternamn, och var från början den gemensamma nämnaren mellan medlemmarna i bandet: alla var vänner till Björn. Han är inte själv med i bandet, men fungerar som deras manager.

Det är ändå ett ganska lustigt namn – kom ni inte på nåt annat eller tyckte ni att det var ett bra namn?

Richard: - Nej, vi kom inte på nåt annat. Det var en deadline på att vi skulle heta nånting och därför blev det det liksom.

Conny: - Jag tyckte nog hela tiden att det var ett rätt okej namn, men lite lustigt som du säger, är det. Alla namn är lite kassa i början, men nu tycker jag det är bra.

Richard: - Ja, jag tycker också det. Jag vet inte hur mycket man blir bedömd på namnet.

Det låter lite mysigt och gemytligt liksom.

Conny: - Det är ju bra.

Richard: - Jag har ingen aning om vad vi skulle heta annars. Vad f-n skulle vi heta?
Conny skrattade: - Det är väldigt konstigt att tänka på nu när man är så van vid det.

När jag frågade om influenser berättade Richard att han när han började skriva låtar ville skriva i samma stil som REM, men kände inte att han lyckades. I efterhand däremot tycker han att det låter mycket REM om låtarna. Annars lyssnar han mycket också på Velvet Underground och The Smiths.

Conny: - Vi har ingen förebild som vi vill låta som direkt, utan jag tycker att det är summan av oss fem som spelar. Ju mer vi spelar, ju nyare låtarna är, ju mer känns de verkligen som att alla kommer in och gör sin grej. Jag tycker verkligen att "Lätt och ledig" är ett otroligt bevis på det, en låt med väldigt enkla ackord från början där alla gör sina små slingor, sina små fills och så och det blir en väldigt bra enhet.

Låttexterna är ofta som små berättelser om personer som nämns vid namn, men Richard, som skriver texterna, sa att alla namnen är påhittade. Historierna är inte heller självbiografiska, även om Richard visst kan lägga in detaljer ur sitt eget och bekantas liv.

Richard: - Det är inte direkt så att "det här är den mänskan och sen gjorde vi det och så hände det" liksom, utan det är mest att beskriva en känsla eller nåt som jag ser som ett ideal eller nånting som jag råkar vara intresserad av för tillfället.

Conny: - Men det finns väl många händelser i låtarna som du har varit med om?

Richard: - Jo, det finns ju vissa saker som är lite anekdotiska, men personerna är inte att "han är just den personen" – men det är klart att en rad här och där är ju för att det har hänt och så tar man med det. Men jag tycker det är så svårt om man ska beskriva en hel sak. Om jag skriver en text så tar det slut vid en punkt, det finns inte mer att säga om den saken, så då tar jag nånting annat och stoppar in det istället och tycker att det funkar bättre som text ofta. Man byter perspektiv.

Men "Den enda lögn du har kvar", som är min favorit, den måste väl bygga på nåt verkligt. Eller?

Richard: - Den bygger på att jag tänkte mycket på hur min farmor hade det när hon blev gammal, hur det kunde vara att ha ett förhållande – det handlar om en gammal kvinna som sjunger till sin man, det är tanken i det. Om man blir lugn i sitt förhållande till kärlek när man blir äldre, om det liksom blev självklart att det skulle inte bli ett äktenskap, att det inte skulle leda till nånting, utan de skulle ändå så att säga... dö (han skrattade till). Den enda lögn du har kvar menade jag väl då att man har kvar den här bilden av hur saker ska vara, om han bara skulle kunna släppa det och uppleva vad som finns runt omkring. Det har inte hänt mig då, men jag hoppas att det händer nåt sånt.

Varför gör ni musik?

Conny: - Det är det enda man tycker är riktigt roligt.

Richard:- Nej, inte det enda!

Conny: - Nej, men det är det enda man känner att man... (han funderade lite) ...det är ett behov liksom, ett behov man har. Jag har spelat i band nu i... tretton–fjorton år. Jag tycker det är roligt, det är ju en hobby också. Det är ett sätt att träffas.

Richard: - Det är en hobby ja.

Conny: - Ja, vi kan inte komma ifrån att vi hade gjort det här även om det inte hade funkat liksom.

Markus: - Det är svårt att förklara det för nån som inte spelar och aldrig har stått på en scen; det är så j-a gôtt, hur man kan lägga ner så mycket tid av sitt liv...

Conny: - Men man kan fråga dig: varför skriver du dina fanzines?
Oj, gode tid... ja, för att jag älskar musik helt enkelt. Det är väl det.

Conny: - Ja. Det är bara det...

Richard: - Man får ut saker av det.

Men om jag formulerar om det: vill ni nåt särskilt just med Björns vänner, just med den musiken?

Markus: - Det är rätt mycket på kul tycker jag faktiskt det där.

Richard: - Skriver låtarna, det hade jag gjort ändå, det vet jag inte varför jag gör, det bara gör man liksom. Men att vi spelar är väl för att det är roligt att spela.

Conny: - Ja, vi har ingen stor plan om att bli ett stort band liksom. Det är vi kanske lite för begränsade för att bli, så det är aldrig nån ambition vi har haft. Jag vet inte riktigt, när vi började spela var det mest att...

Richard fyllde i: - David ville spela trummor.

Markus: - Jag ville spela piano. Jag spelade gitarr innan.

Conny: - Det är ju en otroligt stor tillfredsställelse bara att sätta sig och göra musik och så märka att det fungerar, och sen att folk tycker det är bra. Bara den här feedbacken, så länge det går runt på nåt sätt så är det väl det man vill åt. Att nåt man har gjort själv kan nå ut till nån annan som ger nånting tillbaks sen.

Richard: - Det är en rolig hobby.

Conny: - Man vet ju nu att man kommer nog aldrig kunna leva på att spela musik Det blir lite... man gör ju det för sitt stora intresse av musik, man gör det ju inte för pengarna.

Richard: - Nej, precis.

Markus: - Det har man fått äta upp – att man inte ska göra det för pengarna, det har vi fattat nu. Men nu är man ju fast i det här.

Conny: - Jag har spelat med människor innan som har spelat musik för att de ska bli framgångsrika, och det fungerar ju inte. Efter ett tag så blir det väldigt tråkigt – det kan vara människor som har en väldigt stor talang, men om man har den inställningen att man gör det för att man ska bli berömd och på nåt sätt tjäna pengar på det i längden, så blir det bara fel. Det finns de som lyckas, men jag tror att man känner mer att man lyckas bättre om man gör det för att man tycker det är kul.

Vad är det bästa och det sämsta med Björns vänner?

Conny: - Det bästa är att vi alla är lika engagerade och det sämsta är att vi alla är lika engagerade (skratt).

Markus: - Vi har väldigt mycket diskussioner.

Conny: - Otroligt mycket diskussioner. Alla brinner för alla låtar. Visst är det så? Vi har ju ett helvete bara att bestämma en setlista, alla har sina låtar som de brinner för, och alla har nån åsikt om låtarna.

Richard: - Vi har lite olika åsikter om låtarna helt enkelt, så det är faktiskt ofta så. Det är ju roligt på ett sätt, men om det är nåt som är dåligt så är det att vi inte riktigt är eniga. Det som jag tycker är bra med det är att jag kan skriva en låt och så kan jag gå ner till replokalen och behöver bara ackord och en text och samma dag så är det en låt. Det går väldigt snabbt, alla bara hoppar på, det är skitbra, och det är kul på det viset.

Conny: - Ja, det är också en av de bästa sakerna, att vi spelar allting, allting går väldigt fort.

Richard, Conny och Markus

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Richard: - Den frågan.

Det är många som har försökt med det, men det funkar ju inte!

Conny: - Det blir rundgång! Det har jag läst många gånger – Saras fanzines ligger i studion.

Richard: - Jag skulle vilja ha frågor om olika detaljer i texter och sånt, det tycker jag är roligt.

Conny: - Så du tyckte det var roligt nu när du fick förklara? Det har du inte gjort innan.

Richard: - Ja, det tyckte jag.

Conny: - Det tyckte jag också var väldigt roligt.

Richard: - Men ingen speciell fråga.

Conny: - "Hur kändes det för tjugo år sen när ni fick er första listetta?" (skratt)

Richard: - "Vad ska ni göra med alla pengarna?" (skratt) Nej, frågor om texterna tycker jag bäst om.

Det är väldigt ovanligt att folk vill prata om sina texter, så jag har nästan gett upp att fråga, för de flesta säger bara "Nää, folk får tolka som de vill" och "det är svårt att förklara"...

Richard: - Ja, jag är lite så också, men jag vill egentligen. Men det är just den frågan "Är det på riktigt?", det känns så dumt för det är många som tycker liksom – du också kanske – att det är... jag har försökt få det att låta som att det är på riktigt, som "Anna Vennergren" till exempel har jag försökt göra så att det låter så att det känns som det känns eller att det verkar som det verkar liksom, och då funkar det ju kanske. Känns det som att det är självbiografiskt och jag säger att det inte är det, så blir det liksom...

Conny: - Då dödar du mystiken.

Richard: - Precis.

Men om man tar "Stoppa porren", funkar det fortfarande att sjunga om Jan Stenbeck, eller kändes det lite dumt att han gick och dog?

Richard: - Ja, där var det ju dumt ett tag.

Markus: - Det var precis efter vi hade spelat in den.

Richard: - Vi skulle precis mastra den.

Conny: - Vi tyckte väldigt mycket om låten, det var den som kändes bäst när vi spelade in den. Men så tänkte vi att om vi nu tar bort det så blir det en större grej av det. Jan Stenbeck är mycket en symbol också.

Markus: - Bara inte folk tror att den är skriven efter han dog för att tjäna billiga poäng på att sparka på nån som ligger, eller är död...

Nej då, det är ju som en fråga till honom, och man ställer ju inte en fråga til nån som inte finns längre.

Richard: - Han är ju ändå det namnet som mest representerar den sortens media, så man hade inte kunnat ersätta det, man hade kanske kunnat ta några namn i porrbranschen, men då hade man fått köra en radda med olika namn.

Conny: - Och så funkar det så bra i texten också. Vad tänkte du på när du kom på den textraden?

Richard log: - Tack! Jag tänkte... jag hade sett såna där program där folk pratar om att det är så naturligt och att man inte ska lägga sig i vad folk gör, att folks sexualitet är deras egen angelägenhet – det försvaret finns ju ofta, samtidigt som folk pumpar ut en massa manipulationer om vad man ska tycka. Det är inte alls frågan om en naturlig sexualitet, porr handlar ju inte om sexualitet så mycket som om andra saker egentligen. Så då ville jag att det skulle vara en sån intervju där, "det är väl inget fel på om folk som är ensamma behöver få utlopp för sin sexualitet, eller folk som ser det som ett naturligt uttryck för sexualitet", det är ett svar till den tänkta intervjun i mitt huvud, det är lite rundgång där.

sen trängde Anders in i alla hennes kåta hål

han visste inte riktigt varför

det skulle bara vara så –

vad vet du Jan Stenbeck om min sexualitet?

("Stoppa porren")

Berätta om "Kvar på film".

Richard: - Den här killen som är huvudpersonen i låten, han ser det som större det som händer inuti människor än nånting utanför kan vara, det behöver inte vara film, det är bara den lockelsen som finns, han tror inte på den, han tror att det är bättre att hitta intimitet och gemenskap.

Conny: - Det är en kärleksvisa. Och egentligen är killen bara besviken på att hon väljer karriär framför honom.

Richard: - Ja, fast jag sympatiserar med honom.

Conny: - Jo, exakt.

ska jag vara ärlig tror jag du måste glömma

något viktigt med dig själv

men jag ska inte döma –

jag lär mitt huvud ändra det som hänt

men allt du gör det har de kvar på film

("Kvar på film")

Vad har ni för favoritmuppar?

Richard: - Jag tycker bäst om Kermit.

Markus: - Han den där orangea, jag hade honom som docka, vad heter han... Scooter. Kommer ni ihåg honom? Orange nylle med glasögon och så har han en grön jacka, han springer runt och fixar. Ingen som kommer ihåg honom?

Joo, jag tror jag vet.

Richard: - Fast Kermit och Miss Piggy, Kermit utan Miss Piggy är kanske inte samma sak. Spelet mellan dem.

Conny: - Grover gillar jag, men han är inte nån mupp egentligen väl?

Han är med i Sesam, men det funkar också.

Conny: - Rösten skar sig hela tiden. Det var han som alltid skulle fixa, han skulle lära folk om mer eller mindre och...

Nära och långt borta.

Conny: - Ja, och så blir det alltid fel. Jag tror jag gillar honom.