måndag 6 augusti 2018

Marit Bergman – från Fozzie 8, 2003

Själsligt hälsosammare än Ulf Lundell

Marit Bergman spelade i april -03 in "The From Now On EP" med producenten Marco Manieri från Gula Studion. När Marco mixade låtarna var hon med i Malmö och då träffade jag henne. Vi satte oss i en soffa i studion och började med att prata om vad som hänt under det dryga år som gått sedan hon släppte sin solodebut "3.00 AM Serenades". Marit ser tiden som gått som ett läroår, där det varit både roligt och jobbigt. Roligt att hon har fått en publik och jobbigt att det har varit mycket meck runt omkring, särskilt eftersom hon gav ut skivan själv på sitt eget lilla skivbolag Sugartoy Recordings.
- Jag har vetat att jag ville göra den här skivan, det har jag vetat i fem år, men det är inte förrän nu jag har börjat fundera på varför jag har velat det. Det har bara varit en ganska konkret men ändå diffus tanke; "jag ska göra en skiva och hålla på med musik", fast jag har inte förrän nu börjat ifrågasätta för mig själv varför jag vill göra det egentligen, mer än bara att det är kul.
Har du kommit fram till nåt då?
- Jaa... jag har kommit fram till att förmodligen finns det andra orsaker, men till exempel är det ju väldigt fränt att bli populär och få den sortens bekräftelse liksom. Så det känns lite som att jag måste hålla mig själv i nackhåret och inte låta det betyda nånting, för jag tror det är då man är lite stekt, om man låter såna saker börja betyda för mycket. Man kan bli... jag vet inte... hänga upp sig på sånt. Det är klart att man ska vara glad och tacksam också för att man har en publik som bryr sig och är intresserad och sådär, fast jag räknar med att nån gång i livet så kanske det är på ett annat sätt, då kanske man inte har den publiken och man kanske inte alls får bra recensioner och folk bara tycker att man är en idiot liksom. Och då om man har hängt upp sitt känsloliv på att få den bekräftelsen så tror jag att det blir farligt. Så jag försöker verkligen bry mig om andra saker, som att det är roligt när vi spelar och att jag njuter av själva musiken och sådär. Ungefär så.


Det senaste året har Marit också blivit nominerad till diverse olika priser, och hon vann för Bästa nykomling på Manifestgalan och Bästa kvinnliga på P3 Guld.
- Det var j-t fett. Manifest var ju kul, fast P3 Guld var... jag brukar tänka på det ibland nu också hur det kändes när de sa att jag hade vunnit det, för jag var sådär i chock verkligen. Det var på nåt vis efter det som man verkligen "åh shit, man har verkligen gjort nånting". För innan dess, det är så svårt att veta hur man... eftersom jag gjorde skivan själv så blev det att jag hade till exempel koll på alla pressklipp, så då kunde man tänka "åh vad mycket de skriver", fast sen är det svårt att jämföra med andra, för man håller inte samma koll på andra som man håller koll på sig själv. Första gången man kände att det har hänt nånting var på Hultsfred, när det kom så mycket folk och det var helt galet, och sen andra etappen var när jag fick det priset, för det hade jag verkligen inte trott. Det var ingen lögn – alla säger "Jag kunde aldrig tro att jag skulle vinna!", men jag kunde verkligen inte fatta det. Jag satt verkligen och skrattade åt min manager och de i mitt band och sa "Ni kan gå nu, vi vinner ingenting, det är lugnt, hej då" sådär (skratt).
Vilka var de andra som var nominerade?
- Robyn, Awa Manneh, Paola och Frida Snell. Det var ju det, att jag fick fler röster än Robyn, det tycker jag var lite konstigt.

Den nya ep:n nu – är det fyra låtar?
- Kanske fem. Vi håller på att jaga reda på en liveinspelning som jag inte vet om den låter bra och om vi kan använda den. Det är en Cure-låt, "Let's Go to Bed", som jag sjunger med Rebecka Törnqvist. Men jag fattar inte vad som har hänt med den inspelningen, den verkar vara borta nånstans. Men om vi får tag på den och den låter bra så hamnar den på nåt "very well hidden track" (skratt).
De fyra låtarna som är klara för ep:n är annars Fireside-covern "Sweatbead", Mary J Blige-covern "Real Love", en ny åt och...
Marit fyllde i: - ... och en låt som heter "Last Word" som är faktiskt outgiven, vad jag vet. Det är en duett mellan mig och Moneybrother (Anders Wendin) som vi har haft planer på i sju år räknade vi ut! Man känner sig j-t gammal! Vi hade en flirt en sommar för sju år sedan, så var vi ihop i typ fem dar, och sen bara "Äh, det här var kanske inte så kul", men vi kom på att vi trivs ju rätt bra ihop, vi kanske ska göra nåt annat kul, "Ja, vi gör en duett". Så har jag en kompis som heter Suzanne Rhatigan – det är en liten historia för sig som jag kan ta sen – som jag frågade om hon hade nån passande låt på lager som hon kunde dela med sig av som vi kunde få sjunga, och hon sa ja och vi började repa på den och det lät skitbra, men så rann det ut i sanden. Sen har det varit typ en gång om året när jag träffar Anders, när man är sådär full och uppspelt och bara "Ska vi inte göra den där duetten nu?!", "Jo! Jo, det gör vi! Ring mig på måndag!" och så har det inte blivit av. Men nu blev det av, faktiskt, äntligen. Det är väldigt lägligt också, Anders kommer ju vara jätteaktuell, och jag med. Det blir jättebra.

Hon berättade om irländska Suzanne Rhatigan, att hon gjort en skiva i början av 90-talet på ett majorbolag, men efter hon fått kicken därifrån släppte hon skivan "Late Developer" -96, som Marit tycker är kanske 90-talets bästa indieskiva, "nån slags lo-fi-soul". Marit gjorde en intervju med Suzanne för fanzinet Akasha, och sedan dess har de hållit kontakten.
Coverlåtarna är utvalda för att litegrann visa vilken musikalisk värld hon kommer från.
- Det finns så mycket låtar man hör som jag tänker "Åh, den måste jag göra cover på!", så jag tror säkert att jag kommer göra ett helt coveralbum, minst en gång, jag tycker det är j-t roligt. Särskilt med vissa sorters låtar, som med "Sweatbead" till exempel, jag älskar den låten, men den är ju så... de spelar den så j-a arty – för en gångs skull har Fireside fått till en sån j-a refräng som skulle kunna blivit en världshit liksom, och de bara "Okej, vi gör refrängen två gånger och sen spelar vi lite art-rock däremellan" (skratt) – j-t typiskt dem, vilket också hedrar dem! Det är ju bra liksom, det är klart att det också är ett vettigt sätt att göra musik på, men jag tänkte att "Nä, nu ska jag verkligen göra den sådär vacker och pompös" som jag tycker att den egentligen är. Det är roligt när det blir så med låtar att man känner att det finns nånting annat i låtarna än det man hör, nånting som man vill ta fasta på. Så så var det med den.
- Sen Mary J Blige-låten, jag har tänkt jättelänge att man skulle göra en cover på henne, men de tär svårt, för det är mycket med hennes låtar som är sådär... det ligger så mycket i hur hon sjunger liksom. I alla fall på de tidigare skivorna, nu på "Family Affair"-skivan är det ganska cleana hookar, där hon sjunger ganska rakt upp och ner, fast det är mycket annat i hennes låtar som är sådär... det är svårt att höra var låtarna finns liksom, när man väl börjar sätta sig ner med dem. Det är svårt att höra vad det är för ackord egentligen, och "Vad är det som är viktigt i låtarna?". Men det är ju lite utmaning också, jag tror jag ska försöka göra fler av hennes låtar. Jag tänkte först att man skulle göra den här "Missing You" från "Share My World", som är en jättevacker ballad, men då blev det så mycket lugna låtar, och den skulle vara svår att göra snabb. Men "Real Love", man började tänka på hur man ska göra den och då blev det nån slags garageversion, det kändes ganska logiskt.
Ja, det är en jättebra låt från början, men det var kul att höra den i en sån version.
"Sweatbead" låter inte riktigt som man är van att höra den, dels för att det i Marits version är med blås, och dels för att hon ändrat på ackorden i verserna. Hon berättade att det helt enkelt var för att de var för svåra att ta ut, så istället tog hon ut melodin och spelade ackord som passade till.
- Och sen tycker jag att om det ändå var jag som skulle göra det är det bättre att det blir ackordföljder som är typiska för mig.


Ett helt album är planerat att spelas in under hösten och ges ut i början av 2004. Marit vill försöka göra låtar lite annorlunda än på förra skivan.
- Jag vet fortfarande inte riktigt vad det ska bli för sorts skiva och hur man ska göra den, så jag tror att vi kommer spela in på en massa olika sätt och inte gå in direkt och repa in bandet på alla låtar. Vissa låtar kanske man gör på samma sätt som förut, men sen så vill jag försöka göra andra låtar på andra sätt också.
Bandet består, som alltid, av Daniel Värjö på gitarr, Mattias Areskog på bas, Åsa Jacobsson på klaviatur och Linda Hörnqvist på trummor, men det har på ep:n och till sommarens Kalasturné utökats med Ludde Rylander och Daniel Johansson på blås. En stor förändring kommer också ske live i sommar.
- Jag ska sluta spela gitarr. Jag ska bara sjunga.
Kommer inte det kännas konstigt utan gitarr?
- Joo, jag tycker det ska bli skitläskigt, men samtidigt känns det som att det var nånting som var tvunget att hända förr eller senare (skratt). Alltså, det är roligt att spela gitarr och det är roligt att ha den att posa med och det är väldigt tryggt framför allt, man har alltid nånting att göra med händerna, men jag tycker att oftast är det så att när jag går och kollar på grejer själv – särskilt när det är på lite större scener, som det kommer vara nu framöver ganska mycket, så är det roligare att kolla på nån som kan gå omkring lite och göra lite grejer. Som när vi åkte ut med Håkan i höstas och vintras så blev jag så avundsjuk, han kan hoppa ut i publiken när han vill, han kan hålla ut micken när han vill, du vet mycket såna grejer, publikkontakt och sånt som blir så j-a mycket enklare när du inte är låst vid ditt mickstativ och din gitarr. Plus att jag sjunger lite bättre när jag inte behöver spela gitarr samtidigt. Men det har inte varit nåt akut, men så ringde det en fantastisk kvinna till mig och frågade om hon inte kunde få jobba med mig och det är henne som jag har drömt om att hon ska spela  med mig – om det är nån annan som ska spela gitarr så är det hon.
Vem är det då?
- Sara från The (International) Noise Conspiracy. Så det var lägligt, för hon har slutat där nu, tillfälligt i alla fall. Alltså hon är så j-a grym! Men hon var sådär "Tänk om jag inte kan!", bara "Men Sara, det är inte så svåra grejer som jag gör hur som helst" och hon "Joo, det är jättesvåra grejer!" (skratt) "Nej, det är inte så". Hon sa "Jag är inte så bra på gitarr" – hon har ju spelat längre än mig, plus att hon är en bra gitarrist och hon spelar väldigt rytmiskt och energiskt, precis så som man behöver om det är nån som ska ersätta mig. Daniel spelar väldigt mycket sådär smäktande slingor liksom, det är inte en sån vi behöver nu, utan vi behöver nån som spelar ungefär som mig fast gärna bättre!
Typisk kvinnlig blygsamhet av henne.
- Ja, det är lite så. Fast det var så roligt, det blev att vi satt och tävlade mot varann i vem som var sämst (skratt); "Nej, men jag är jättedålig på gitarr!" och jag bara "Jag med!".

Marit live på Allhuset, Stockholm, på stödgala för David & the Citizens sept. -02.


Nu får du en fråga som du fick förra gången också, men jag tror inte du hade nåt bra svar på den då: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
Marit funderade en stund: - Mmmm... måste tänka lite... Det är väl sådär: "Marit Bergman, du har gjort tio fantastiska album på raken. Hur bar du dig åt?" (skratt) Det kan man ju kanske vilja svara på nån gång.
Lite svårt nu kanske, men: Hur bar du dig åt för att göra ett fantastiskt album?
Marit log: - Ja, det var ju inte så svårt! Det var bara ett album, det... just nu har jag väldigt bra självförtroende i musik, det känns som att jag kan göra vad som helst. Fast det är ju för att jag är så peppad nu för att det har gått så bra och för att det är så många som har börjat gilla min musik. Sen är det förmodligen så att om jag försöker – jag kommer ju vilja försöka dra mig bort från mitt lyckade koncept liksom, för det känns som att nu har man redan gjort det här, så då finns det ingen anledning att direkt stanna kvar vid det, jag tror att det inte är så bra, jag tror att det är själsligt ohälsosamt att bara gå i samma grej och fortsätta... då blir man Ulf Lundell liksom. På nåt sätt.
Men du kan ju inte ändra stil helt och hållet bara för att du måste ändra stil.
- Nej, absolut inte! Fast man vill ju pröva andra saker, pröva andra sätt att skriva musik på och pröva andra sorters låtar. Man vill ju göra musik som man själv vill höra, det är ju grundtanken i det hela, och nu känns det som att "Ja, men nu har jag hört den här musiken och nu behöver jag inte göra det på samma sätt exakt en gång till, utan nu finns det annan musik som jag tycker kanske saknas och då vill jag försöka göra det".
Marits mobil som låg i rummet bredvid ringde, men hon brydde sig inte om att svara.
Jag har bara en fråga kvar ändå, och det är: Vilken är din favoritmupp?
- Mmmm... jag tror att det kan nog vara... det finns inte så mycket mupptjejer, det är ju Miss Piggy bara. Väl?
Hon i bandet i och för sig, vad är det hon spelar nu igen – gitarr va? Hon med det långa blonda håret och fiskläppar.
- Ja! (skratt) Men henne kommer jag knappt ihåg. Men annars så har jag faktiskt jobbat... min före detta chef är förebilden till Svenske Kocken i Mupparna. Så jag säger Svenske Kocken då, om det är en mupp!
Jo, det är han ju. När jag intervjuade Brainpool för evigheter sen pratade de om att de hade träffat honom.
- Ja, Kuprick heter han. Det var när jag bodde hemma i Rättvik – han bodde i USA på 70-talet och sen har han haft olika restauranger i Sverige och jag jobbade på en restaurang som han hade.
Hur var han då?
- Han är jätterolig. Han lagade speciallunch till mig, specialvegetarisk lunch. Så jag säger Svenske Kocken, han får vara min favorit.

Inga kommentarer: