Själsligt hälsosammare
än Ulf Lundell
Marit Bergman spelade i april -03 in "The From Now On
EP" med producenten Marco Manieri från Gula Studion. När Marco mixade
låtarna var hon med i Malmö och då träffade jag henne. Vi satte oss i en soffa
i studion och började med att prata om vad som hänt under det dryga år som gått
sedan hon släppte sin solodebut "3.00 AM Serenades". Marit ser tiden
som gått som ett läroår, där det varit både roligt och jobbigt. Roligt att hon
har fått en publik och jobbigt att det har varit mycket meck runt omkring,
särskilt eftersom hon gav ut skivan själv på sitt eget lilla skivbolag Sugartoy
Recordings.
- Jag har vetat att jag ville göra den här skivan, det har
jag vetat i fem år, men det är inte förrän nu jag har börjat fundera på varför
jag har velat det. Det har bara varit en ganska konkret men ändå diffus tanke;
"jag ska göra en skiva och hålla på med musik", fast jag har inte
förrän nu börjat ifrågasätta för mig själv varför jag vill göra det egentligen,
mer än bara att det är kul.
Har du kommit fram
till nåt då?
- Jaa... jag har kommit fram till att förmodligen finns det
andra orsaker, men till exempel är det ju väldigt fränt att bli populär och få
den sortens bekräftelse liksom. Så det känns lite som att jag måste hålla mig
själv i nackhåret och inte låta det betyda nånting, för jag tror det är då man
är lite stekt, om man låter såna saker börja betyda för mycket. Man kan bli...
jag vet inte... hänga upp sig på sånt. Det är klart att man ska vara glad och tacksam
också för att man har en publik som bryr sig och är intresserad och sådär, fast
jag räknar med att nån gång i livet så kanske det är på ett annat sätt, då
kanske man inte har den publiken och man kanske inte alls får bra recensioner
och folk bara tycker att man är en idiot liksom. Och då om man har hängt upp
sitt känsloliv på att få den bekräftelsen så tror jag att det blir farligt. Så
jag försöker verkligen bry mig om andra saker, som att det är roligt när vi
spelar och att jag njuter av själva musiken och sådär. Ungefär så.
Det senaste året har Marit också blivit nominerad till
diverse olika priser, och hon vann för Bästa nykomling på Manifestgalan och
Bästa kvinnliga på P3 Guld.
- Det var j-t fett. Manifest var ju kul, fast P3 Guld var...
jag brukar tänka på det ibland nu också hur det kändes när de sa att jag hade
vunnit det, för jag var sådär i chock verkligen. Det var på nåt vis efter det
som man verkligen "åh shit, man har verkligen gjort nånting". För
innan dess, det är så svårt att veta hur man... eftersom jag gjorde skivan
själv så blev det att jag hade till exempel koll på alla pressklipp, så då
kunde man tänka "åh vad mycket de skriver", fast sen är det svårt att
jämföra med andra, för man håller inte samma koll på andra som man håller koll
på sig själv. Första gången man kände att det har hänt nånting var på
Hultsfred, när det kom så mycket folk och det var helt galet, och sen andra
etappen var när jag fick det priset, för det hade jag verkligen inte trott. Det
var ingen lögn – alla säger "Jag kunde aldrig tro att jag skulle
vinna!", men jag kunde verkligen inte fatta det. Jag satt verkligen och
skrattade åt min manager och de i mitt band och sa "Ni kan gå nu, vi
vinner ingenting, det är lugnt, hej då" sådär (skratt).
Vilka var de andra
som var nominerade?
- Robyn, Awa Manneh, Paola och Frida Snell. Det var ju det,
att jag fick fler röster än Robyn, det tycker jag var lite konstigt.
Den nya ep:n nu – är
det fyra låtar?
- Kanske fem. Vi håller på att jaga reda på en
liveinspelning som jag inte vet om den låter bra och om vi kan använda den. Det
är en Cure-låt, "Let's Go to Bed", som jag sjunger med Rebecka
Törnqvist. Men jag fattar inte vad som har hänt med den inspelningen, den
verkar vara borta nånstans. Men om vi får tag på den och den låter bra så
hamnar den på nåt "very well hidden track" (skratt).
De fyra låtarna som
är klara för ep:n är annars Fireside-covern "Sweatbead", Mary J
Blige-covern "Real Love", en ny åt och...
Marit fyllde i: - ... och en låt som heter "Last
Word" som är faktiskt outgiven, vad jag vet. Det är en duett mellan mig
och Moneybrother (Anders Wendin) som vi har haft planer på i sju år räknade vi
ut! Man känner sig j-t gammal! Vi hade en flirt en sommar för sju år sedan, så
var vi ihop i typ fem dar, och sen bara "Äh, det här var kanske inte så
kul", men vi kom på att vi trivs ju rätt bra ihop, vi kanske ska göra nåt
annat kul, "Ja, vi gör en duett". Så har jag en kompis som heter
Suzanne Rhatigan – det är en liten historia för sig som jag kan ta sen – som
jag frågade om hon hade nån passande låt på lager som hon kunde dela med sig av
som vi kunde få sjunga, och hon sa ja och vi började repa på den och det lät
skitbra, men så rann det ut i sanden. Sen har det varit typ en gång om året när
jag träffar Anders, när man är sådär full och uppspelt och bara "Ska vi
inte göra den där duetten nu?!", "Jo! Jo, det gör vi! Ring mig på
måndag!" och så har det inte blivit av. Men nu blev det av, faktiskt,
äntligen. Det är väldigt lägligt också, Anders kommer ju vara jätteaktuell, och
jag med. Det blir jättebra.
Hon berättade om irländska Suzanne Rhatigan, att hon gjort
en skiva i början av 90-talet på ett majorbolag, men efter hon fått kicken
därifrån släppte hon skivan "Late Developer" -96, som Marit tycker är
kanske 90-talets bästa indieskiva, "nån slags lo-fi-soul". Marit
gjorde en intervju med Suzanne för fanzinet Akasha, och sedan dess har de
hållit kontakten.
Coverlåtarna är utvalda för att litegrann visa vilken
musikalisk värld hon kommer från.
- Det finns så mycket låtar man hör som jag tänker "Åh,
den måste jag göra cover på!", så jag tror säkert att jag kommer göra ett
helt coveralbum, minst en gång, jag tycker det är j-t roligt. Särskilt med
vissa sorters låtar, som med "Sweatbead" till exempel, jag älskar den
låten, men den är ju så... de spelar den så j-a arty – för en gångs skull har
Fireside fått till en sån j-a refräng som skulle kunna blivit en världshit
liksom, och de bara "Okej, vi gör refrängen två gånger och sen spelar vi
lite art-rock däremellan" (skratt) – j-t typiskt dem, vilket också hedrar
dem! Det är ju bra liksom, det är klart att det också är ett vettigt sätt att
göra musik på, men jag tänkte att "Nä, nu ska jag verkligen göra den sådär
vacker och pompös" som jag tycker att den egentligen är. Det är roligt när
det blir så med låtar att man känner att det finns nånting annat i låtarna än
det man hör, nånting som man vill ta fasta på. Så så var det med den.
- Sen Mary J Blige-låten, jag har tänkt jättelänge att man
skulle göra en cover på henne, men de tär svårt, för det är mycket med hennes
låtar som är sådär... det ligger så mycket i hur hon sjunger liksom. I alla
fall på de tidigare skivorna, nu på "Family Affair"-skivan är det
ganska cleana hookar, där hon sjunger ganska rakt upp och ner, fast det är
mycket annat i hennes låtar som är sådär... det är svårt att höra var låtarna
finns liksom, när man väl börjar sätta sig ner med dem. Det är svårt att höra
vad det är för ackord egentligen, och "Vad är det som är viktigt i
låtarna?". Men det är ju lite utmaning också, jag tror jag ska försöka
göra fler av hennes låtar. Jag tänkte först att man skulle göra den här
"Missing You" från "Share My World", som är en jättevacker
ballad, men då blev det så mycket lugna låtar, och den skulle vara svår att göra
snabb. Men "Real Love", man började tänka på hur man ska göra den och
då blev det nån slags garageversion, det kändes ganska logiskt.
Ja, det är en
jättebra låt från början, men det var kul att höra den i en sån version.
"Sweatbead" låter inte riktigt som man är van att
höra den, dels för att det i Marits version är med blås, och dels för att hon
ändrat på ackorden i verserna. Hon berättade att det helt enkelt var för att de
var för svåra att ta ut, så istället tog hon ut melodin och spelade ackord som
passade till.
- Och sen tycker jag att om det ändå var jag som skulle göra
det är det bättre att det blir ackordföljder som är typiska för mig.
Ett helt album är planerat att spelas in under hösten och
ges ut i början av 2004. Marit vill försöka göra låtar lite annorlunda än på
förra skivan.
- Jag vet fortfarande inte riktigt vad det ska bli för sorts
skiva och hur man ska göra den, så jag tror att vi kommer spela in på en massa
olika sätt och inte gå in direkt och repa in bandet på alla låtar. Vissa låtar
kanske man gör på samma sätt som förut, men sen så vill jag försöka göra andra
låtar på andra sätt också.
Bandet består, som alltid, av Daniel Värjö på gitarr,
Mattias Areskog på bas, Åsa Jacobsson på klaviatur och Linda Hörnqvist på
trummor, men det har på ep:n och till sommarens Kalasturné utökats med Ludde
Rylander och Daniel Johansson på blås. En stor förändring kommer också ske live
i sommar.
- Jag ska sluta spela gitarr. Jag ska bara sjunga.
Kommer inte det
kännas konstigt utan gitarr?
- Joo, jag tycker det ska bli skitläskigt, men samtidigt
känns det som att det var nånting som var tvunget att hända förr eller senare
(skratt). Alltså, det är roligt att spela gitarr och det är roligt att ha den
att posa med och det är väldigt tryggt framför allt, man har alltid nånting att
göra med händerna, men jag tycker att oftast är det så att när jag går och
kollar på grejer själv – särskilt när det är på lite större scener, som det
kommer vara nu framöver ganska mycket, så är det roligare att kolla på nån som
kan gå omkring lite och göra lite grejer. Som när vi åkte ut med Håkan i höstas
och vintras så blev jag så avundsjuk, han kan hoppa ut i publiken när han vill,
han kan hålla ut micken när han vill, du vet mycket såna grejer, publikkontakt
och sånt som blir så j-a mycket enklare när du inte är låst vid ditt mickstativ
och din gitarr. Plus att jag sjunger lite bättre när jag inte behöver spela
gitarr samtidigt. Men det har inte varit nåt akut, men så ringde det en
fantastisk kvinna till mig och frågade om hon inte kunde få jobba med mig och
det är henne som jag har drömt om att hon ska spela med mig – om det är nån annan som ska spela
gitarr så är det hon.
Vem är det då?
- Sara från The (International) Noise Conspiracy. Så det var
lägligt, för hon har slutat där nu, tillfälligt i alla fall. Alltså hon är så
j-a grym! Men hon var sådär "Tänk om jag inte kan!", bara "Men
Sara, det är inte så svåra grejer som jag gör hur som helst" och hon
"Joo, det är jättesvåra grejer!" (skratt) "Nej, det är inte
så". Hon sa "Jag är inte så bra på gitarr" – hon har ju spelat
längre än mig, plus att hon är en bra gitarrist och hon spelar väldigt rytmiskt
och energiskt, precis så som man behöver om det är nån som ska ersätta mig.
Daniel spelar väldigt mycket sådär smäktande slingor liksom, det är inte en sån
vi behöver nu, utan vi behöver nån som spelar ungefär som mig fast gärna
bättre!
Typisk kvinnlig
blygsamhet av henne.
- Ja, det är lite så. Fast det var så roligt, det blev att
vi satt och tävlade mot varann i vem som var sämst (skratt); "Nej, men jag
är jättedålig på gitarr!" och jag bara "Jag med!".
Marit
live på Allhuset, Stockholm, på stödgala för David & the Citizens sept.
-02.
Nu får du en fråga
som du fick förra gången också, men jag tror inte du hade nåt bra svar på den
då: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
Marit funderade en stund: - Mmmm... måste tänka lite... Det
är väl sådär: "Marit Bergman, du har gjort tio fantastiska album på raken.
Hur bar du dig åt?" (skratt) Det kan man ju kanske vilja svara på nån
gång.
Lite svårt nu kanske,
men: Hur bar du dig åt för att göra ett fantastiskt album?
Marit log: - Ja, det var ju inte så svårt! Det var bara ett
album, det... just nu har jag väldigt bra självförtroende i musik, det känns
som att jag kan göra vad som helst. Fast det är ju för att jag är så peppad nu
för att det har gått så bra och för att det är så många som har börjat gilla
min musik. Sen är det förmodligen så att om jag försöker – jag kommer ju vilja
försöka dra mig bort från mitt lyckade koncept liksom, för det känns som att nu
har man redan gjort det här, så då finns det ingen anledning att direkt stanna
kvar vid det, jag tror att det inte är så bra, jag tror att det är själsligt
ohälsosamt att bara gå i samma grej och fortsätta... då blir man Ulf Lundell
liksom. På nåt sätt.
Men du kan ju inte
ändra stil helt och hållet bara för att du måste ändra stil.
- Nej, absolut inte! Fast man vill ju pröva andra saker,
pröva andra sätt att skriva musik på och pröva andra sorters låtar. Man vill ju
göra musik som man själv vill höra, det är ju grundtanken i det hela, och nu
känns det som att "Ja, men nu har jag hört den här musiken och nu behöver
jag inte göra det på samma sätt exakt en gång till, utan nu finns det annan
musik som jag tycker kanske saknas och då vill jag försöka göra det".
Marits mobil som låg i rummet bredvid ringde, men hon brydde
sig inte om att svara.
Jag har bara en fråga
kvar ändå, och det är: Vilken är din favoritmupp?
- Mmmm... jag tror att det kan nog vara... det finns inte så
mycket mupptjejer, det är ju Miss Piggy bara. Väl?
Hon i bandet i och
för sig, vad är det hon spelar nu igen – gitarr va? Hon med det långa blonda
håret och fiskläppar.
- Ja! (skratt) Men henne kommer jag knappt ihåg. Men annars
så har jag faktiskt jobbat... min före detta chef är förebilden till Svenske
Kocken i Mupparna. Så jag säger Svenske Kocken då, om det är en mupp!
Jo, det är han ju.
När jag intervjuade Brainpool för evigheter sen pratade de om att de hade
träffat honom.
- Ja, Kuprick heter han. Det var när jag bodde hemma i
Rättvik – han bodde i USA på 70-talet och sen har han haft olika restauranger i
Sverige och jag jobbade på en restaurang som han hade.
Hur var han då?
- Han är jätterolig. Han lagade speciallunch till mig,
specialvegetarisk lunch. Så jag säger Svenske Kocken, han får vara min favorit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar