The Mopeds - från Fozzie 8, 2003

The Strokes are not cool, The Mopeds are cool

Mitt förhållande till The Mopeds började med att bröderna Jens och Petter Lindgård (sång och gitarr resp. trummor) trodde att jag var galen. I juli 1997 befann de sig i London för att spela blås med Eggstone på klubben Borderline. Där dök jag upp, och de trodde att jag kommit till London bara för att se Eggstone, och jag var inte ens japan*.

Innan dess hade jag träffat dem ett par gånger, oftast ihop med Eggstone, och även gjort en intervju med dem för det då planerade numret av Fozzie (som aldrig kom ut). Då hade de bara gett ut sin första EP, "Hände Hoch", med den eminenta låten "Lizard", som jag spelade varenda gång jag var DJ (oftast ihop med Komedas "Boogie Woogie/Rock'n'Roll" – en perfekt kombination).

Sedan dess har de gett ut två fullängdsalbum ("The Hills Are Alive With The Sound Of Mopeds" -98 och "The Land Of The Three" -01) och några singlar till, alla fyllda med Mopeds kantiga energiska pop toppad med Jens karaktäristiska sång.

Kassetten med intervjun jag gjorde med dem på den numera nedlagda klubben Studion i Stockholm i februari -97 hamnade i en liten låda och rotades inte fram förrän jag hade gjort ännu en intervju med dem i augusti -02, i en helt annan studio, nämligen deras egen Gula Studion i Malmö (de kursiva avsnitten i artikeln är hämtade från den gamla intervjun).

Jag är hemskt förtjust i The Mopeds, både för deras charmiga musik och för att bröderna Lindgård och basisten David Carlsson är så trevliga och nu också för att deras studio är så otroligt cool. Tidigare huserade Gula Studion i Tambourine Studios, men sedan omkring årsskiftet 2001/2002 har den en egen lokal, som Mopeds och de andra delägarna Marco Manieri och Sebastian Borg fortfarande håller på att bygga på för att få den precis som de vill ha den.

Nu blir det riktigt basic här: varför heter ni The Mopeds?

Jens skrattade: - Där kom den frågan! Det var längesen! Det har jag glömt, det var så längesen...

Petter: - Nu för tiden heter vi det för att vi hette det från början.

Jens: - Från början hette vi det för att när vi började spela så var Petter och jag nybörjade på trummor och gitarr och sång – vi var ju inga nybörjare med att spela ute, det hade vi gjort mycket, fast med blås och annan musik – vår egen musik var vi liksom nybörjare med. Det var liksom en liknelse med att få moppe – även om varken Petter eller jag eller David har kört moppe, det var j-t ute när vi var i den åldern liksom, men ändå. Man var lockad av den feelingen, det var lite av den feelingen det kan vara att köra moppe antagligen, när man är 14 bast, lite "wow, f-n vad det är gôtt", bara att göra det är j-t gôtt. Förstår du vad jag menar? Så var det för oss att spela, allting var gôtt. Sen att det dessutom blev bra musik var ju ren tur (skratt). Nä, det var det inte, vi var begåvade. Men det är därför vi heter Mopeds, och jag är fortfarande skitnöjd med det namnet, jag tycker det är ett jättebra popbands-namn.

- Det ska ju vara skånska i och för sig, "Moupeds" ska det vara. Då klingar det bäst.

Vi pratade om att det gått ett tag sedan senaste Mopeds-skivan och kom in på planerna för nästa skiva, och Jens sa:

- Nästa skiva kommer vi spela mer "på riktigt".

Vad menar du?

- Jag menar att vi inte ska pilla så mycket som vi gjorde på förra. Den utgivningen blev så fördröjd av allt jox med Vibrafon och MNW, så vi fick alldeles för mycket tid, plus att vi hade den andra Gula Studion och var där, det var inte så mycket bokat, så där kunde vi sitta och joxa och vi joxade lite väl mycket.

(Skivbolaget The Mopeds låg på först, Vibrafon, lade ner, och en del band togs över av MNW, men The Mopeds hamnade till slut på danska Crunchy Frog istället. Reds.anm.)

- Det är i och för sig en bra skiva, men vi ska göra annorlunda denna gången, vi kommer nog göra mer som vi gjorde på första skivan och få mer av den där skeva energin. I alla fall ska vi göra en sån demo och försöka få den klar så vi kan göra en klok utgivning den här gången.

Hur kommer det låta då? Kommer det låta som man förväntar sig?

Jens: - Vad förväntar du dig?

- Mjaa, det hörs ju ganska tydligt när det är Mopeds menar jag.

Jens: - Ja, men det kommer det ju säkert göra, det kan man nog inte komma ifrån (skratt). Men vi skriver låtar på nåt vis lite mer för live, för vi har blivit bra live. Nu har vi spelat mycket i Danmark och kört runt mycket med en extra man, vilket har gjort att alla de här Bambi-tendenserna har släppt, och vi har blivit... goa liksom. Det kommer nog vara mycket mer live-aktigt, de andra skivorna känns liksom o-live. Jag tror det ska gå snabbt när vi spelar in det här, vi ska arrangera i förväg mer än att sitta i studion. Vi ska ta låtarna och jobba en vecka och sen lyfter vi bara in det i studion och får ner det på en vecka till kanske.

Jens fortsatte: - Jag tror vi kommer att leta litegrann efter de ursprungliga inspiratörerna igen, för hur skivan kommer låta. De gamla inspiratörerna, som tidiga REM. Och Ride gillade jag som f-n, Petter också. Fast det håller inte riktigt att lyssna på dem nu, det är väldigt daterat. Men minnet av hur de lät funkar skitbra att ha som inspiratör. Det har alltid varit kanske en inledande inspiratör, just när man ska göra låten, sen har vi alltid fjärmat oss väldigt långt från det, vi har aldrig gjort nån låt som låter som Ride, och vi kommer inte göra det heller.

- Det är rätt roligt med hur vi låter, för vi har ingen bra koll på det själva (han skrattade till lite). Vi är ganska inne på roliga detaljer hela tiden, och då är man så djupt nersyltad och nergrävd i det där, men däremot får man veta hur man låter när man läser vad folk skriver på hemsidan och sådär, och så berättar de att man låter som ditten och datten. Just nu skriver de att vi låter som Strokes.

Petter: - Ja precis, folk från USA... och den där spanska killen som skrev "Strokes are not cool, you are cool!"

Jens: - "Strokes is just rich fashion boys". Japanerna har sagt det (att Mopeds låter som Strokes) jättemycket också, när Strokes kom – det hade jag aldrig tänkt ut själv, men de har ju lite Velvet Underground i sig, lite halvstarkt spelat...

Petter: - Det där att folk säger att vi låter som XTC till exempel, det vet jag inte hur jag ska ta, för jag lyssnade aldrig på XTC innan, sen har jag köpt lite skivor och det är inte så mycket av det jag gillar! (han skrattade till)

Jens: - Nej, men jag har köpt några skivor som jag verkligen tycker är döbra.

Petter: - Det är en konstig grej när folk säger att man låter som nåt och så köper man det och gillar det inte. Då blir det konstigt: "Jaha, låter vi såhär, då är ju inte vi speciellt bra!" (skratt)

Petter: - Vi är också usla på ett visst sätt. Men vi har kämpat en del för att det ska vara svårt att lyssna på. Men har jag inte hört det på länge så tycker jag inte att det låter klokt! (skratt) Det är väldigt roligt.

Jens: - Vi har varit väldigt nära att göra ett instrumentalt album i tre år. Alla låtarna finns och allting finns klart. Det började för tre år sen när vi hade tinnitus allihop, så var vi tvungna att spela tyst, så då satt vi och mös i repan och spelade små instrumentallåtar. Det skulle vara jätteroligt att spela in.

I en del recensioner och sådär avskrivs ni som ett skojband. Är ni lite som Doktor Kosmos, "på låtsas och på riktigt"?

Petter: - Neej, inte nu längre. Eller det var vi inte från början heller, vi var ju verkligen på riktigt från början också, världens modigaste band, skulle jag vilja säga.

Hur då?

Jens: - Det finns inget band som har slängt ut sig så, att börja gigga innan man har instrument. Vi ägde ingenting. Vi gav oss ut på förbandsturné med Eggstone innan vi kunde stämma gitarren och kunde absolut inte sjunga. Petter hade inga trummor, jag hade ingen gitarr och ingen stärkare.

- Känslan som man kan få genom att åka moppe när man är 14 och ett halvt, det är väl den känslan vi får nu när vi byter till nya instrument och slänger oss ut för ett stup, speciellt nu som förband till Eggstone. Man håller på att kräkas före varje spelning (skratt).

Petter: - Så då i början kan man väl förstå det, "Lizard" är ju en skojig låt, det bygger mycket på glädje, många Mopeds-låtar bygger på ren glädje och kärlek.

Jens: - Det är som med namnet Mopeds.

Petter: - Ja, det är ju också skojigt. Men det är absolut inte på skoj. Och andra skivan, det är inte så många glada rökare på den heller.

Jens: - Dels är det också liksom – hade Beatles kommit idag då hade de också avfärdats som ett j-a plojband. Eller hur?

Det kanske lite är grejerna runt omkring – som era skivomslag är ju ganska skojiga till exempel.

Jens: - Ja, det är ju mycket det, vi har oss själva att skylla, för vi har ju alltid gjort allting själva, och du vet hur det är när man sitter där och håller på, det blir ju bara roligare och roligare... (skratt)

- Hade det funnits nån masterplan, nån riktig marknads... grej så hade de kanske dragit igen lite – "det här blev lite för roligt".

Petter: - "Ni kanske inte ska alternativdöpa skivan till 'One Foot In The Grail'", som den senaste hette. Det är tre olika varianter på omslag, kan man säga, det är "The Lands Of The Three" och "We're Back And We're Proud" och så "One Foot In The Grail". Men det är ju för att det är så skojigt! (skratt)

Jens: - Jag tror att det också är bra – det är inte betydelselöst, vi har aldrig gjort nånting som är betydelselöst, det finns djup och svärta i det mesta faktiskt. Men det är inte det vi är ute efter att förmedla först och främst.

Texterna är ofta som små berättelser, det kan vara ett helt livsöde i en låt.

Jens: - Ja, till exempel.

Var kommer inspirationen till texterna från?

Jens: - Saker man hör talas om, och livet och sånt man tänker på. Det kan också vara så att man håller på och gör en låt och så kan man tänka ut ett litet öde, och det kan också finnas saker från verkligheten i det där. Eller det är klart det gör det. Men det är inte som Doktor Kosmos, han har väldigt mycket sin egen verklighet i sina texter, mer och mer för varje skiva. Vi är lite mer... nån kompis som gjort nåt, eller nån som har det jobbigt eller nåt man själv har råkat ut för...

Petter: - Nåt man tänkt på som är viktigt.

Jens: - Och inte att förglömma: ibland måste man göra nån text som är mer som gamla rock'n'roll-texter, som är rätt så instant och spontana, där man bara använt sig av ord som låter sköna, där man bara kör på utan nån jättedjup mening. Som "Lizard"-texten till exempel, eller "She Went Boom", de är ju bara texter som bara är goa, man hör inte riktigt vad det är – folk har problem med det ibland, men det är sköna ord liksom. Alla varianter som folk skickar in när de tror att de har knäckt vad det är vi sjunger är väldigt kul. Det är faktiskt en anledning att inte skriva ut texterna på skivomslaget, just för att feltolkningar kan bli så j-a goa!

Folk skickar in det till er alltså?

- Ja, det är ganska många som vill göra covers och sånt där. Det var nån från USA som älskar "She Went Boom", som frågade "Jag försöker få till hela texten, jag hör inte riktigt, men vad är 'she went boom in the bread rack'?" "Brödhyllan" eller vad? (skratt) Det har varit många såna roliga.

(Antagligen var det meningen "she went boom and my brains ran down the drain" som åsyftades, reds.anm.)

- Vi har bra texter faktiskt. Det brukar uppmärksammas av folk som kan lite mer engelska, som inte är bara svenskspråkiga. Jag menar, i Sverige kan folk säga att vissa band – jag ska inte säga några – har bra texter, och så läser man texterna och ser bara... alltså den här j-a hjärta-smärta-upprapningen som har funnits så j-a länge. Det är på ett sånt lite melankoliskt känsloläge, men man märker att det är ren j-a slentrian. Såna texter spyr jag på alltså. Mycket hellre den dubbelbottningen som finns hos oss, det tycker jag är bra, vi satsar mycket på den. (Jens fnissade lite) Det är faktiskt roligare med texter där man i ett känsloläge kan tolka den på ett sätt och i ett annat på ett annat.

Är ni nånsin bittra över att ni inte är större? Om man ser vilka band som slår igenom som kanske inte är så bra...

Jens: - Neej, hade vi varit bittra över det så hade vi varit... jag menar vi har inte designat Mopeds för att det skall bli stort. Vi har aldrig trott på det (han skrattade till) – det är faktiskt sant, men jag menar, man sätter inte ihop en sak som Mopeds om man tror att man ska erövra världen, utan man gör det för att man tycker det är bra. Så det kan vi inte vara bittra över. Vi är inga bittra typer, men ska jag säga att man är bitter över nåt så är det väl över det här eviga "Är det ett plojband? Är det bara på skoj? Vågar jag verkligen erkänna att jag tycker det här är bra?" Men... vi är inte bittra. Det kan man ju inte vara!

Okej, över till studion. Varför startade ni en egen studio från början?

Är det ni själva som har gjort skivomslaget (till "Hände Hoch")? Det är jättesnyggt.

- Ja. Vi tyckte det var lika bra, eftersom vi hade spelat in oss själva, det var ett av Vibrafons krav när de fick höra demon som vi hade gjort så var det ett krav från deras sida: "Vi vill gärna att ni gör en skiva, men ni måste göra det själva" – ingen ville stoppa några fingrar i vår sås, för då skulle det bli fel tyckte de.

Jens: - Det kan jag säga att det var faktiskt att det bara blev så. När Vibrafon Records såldes till MNW så höll vi på att göra vår skiva, och så hade vi löfte om att vi skulle få göra färdigt den. Det kan ha varit -99 kanske... Samtidigt höll Tambourine Studios på att dra ner på sin verksamhet, Tore (Johansson) stack till England och där gick lite själva pengarna ur det där, de hade rätt mycket skulder, så de sålde sin restaurang och gick ner i omkostnader helt enkelt. En del i det var att sluta driva den studion som var Tambourines Gula Studio. Där fanns det ju jättemycket fina grejer, och de frågade om vi ville hyra den ett år, Mopeds, och då sa vi... eller var det de som frågade Batti och Marco också eller var det vi?

Petter: - Det var ju vi fem som var i Tambourine och spelade in och jobbade där med projekt och sånt, så när de skulle dra ner skulle vi inte få plats längre. De sa också att de ville "back to basics", en studio, ta det lugnt, andas ut, efter de där tio åren.

Jens: - Nåja, vi hyrde den ett år. Och sen efter det året så var det "Ni kan inte fortsätta hyra den – ni får köpa grejerna", och ja, det hade gått ganska bra det året, så vi köpte den.

Han fortsatte berätta om att de köpte in en massa ny utrustning och byggde vidare på studion för att få den dit de ville.

Jens: - Sen blev det lite så att vi satte oss och började kolla på framtiden för Gula – kan vi hålla till i det här ganska sumpiga stället vi var på eller så kan vi förbättra det, och då tyckte alla att vi skulle förbättra det. Så gick vi runt och hittade detta stället och tyckte att vi tar det nu, och då fick alla andra planer liksom läggas ner.

Petter: - Det har ju blivit ett visst meck med det här bygget, som du ser så är det ju fantastiskt stort, och det har vi hållt på med nu i nio månader.

Jens: - Ja. Aldrig har vi väl tagit oss så mycket vatten över huvudet.

Petter: - Nej, men snart är vi uppe vid ytan faktiskt. Då kommer det också att vara värt det.

Jens: - Men jag måste säga i ärlighetens namn att jag känner mig som en torr disktrasa varje morgon. Nu bygger vi inte så intensivt, men det var ett tag som vi jobbade tolv timmar om dagen. Det pågick nog i sex veckor, då hade vi en deadline, vi skulle ha in The Mo 1 mars, det fanns liksom inget att be för, vi hade sagt att vi skulle vara klara.

Jens: - Studion var ju färdig, och det blev en bra skiva. Men hade man varit mer benägen på knark så hade man ju fallit dit då, kan jag ju säga.

Petter: - Den perioden avslutades med två dygn. Så vi satt här är de kom, de kom vid 11-tiden och då satt vi kvar här, då hade vi jobbat...

Petter gick och hämtade några foton på hur studion såg ut innan de börjat bygga i ordning. Innan vi började med intervjun fick jag en liten visning i studion, och en hel del var färdigt. Det finns utöver ett jättestort inspelningsrum där man kan få in hur många människor som helst samtidigt bl.a. två mindre inspelningsrum, ett helt utan eko och ett med en sinnrik mönsterkonstruktion av tegelstenar på väggarna för att skapa perfekta ekoeffekter. Sedan skall det också bli en analog synthstudio, som de inte hade kommit så långt med ännu.

Jens: - Vi har visioner som vi är väldigt nära nu. Nu är det nära en otroligt cool och go' arbetsmiljö, det är ju det det handlar om. Att skapa sin egen vardag till nånting helt och hållet utöver det vanliga.

Petter: - När vi skulle bygga denna var det ett av målen – när man satte upp en lista med mål – att det skulle bli så gött så att man hellre vill sitta kvar än att gå hem Det ska bli en mötesplats också. Det ska vara hur bra som helst att jobba här, men det ska även vara lugnt och skönt så att man kan driva omkring här en eftermiddag om man har tid över.

Ja, det ser ju onekligen väldigt bra ut.

Jens: - Ja, jag tror det kommer bli skitgôtt.

Petter: - Det är en så lugn och go miljö också, det är låghus runt om – lite mysigt, och så är det ändå lite rough.

Jag frågade om Gula Studion kommer konkurrera med Tambourine Studios, men både Jens och Petter var eniga om att de har olika inriktningar och kompletterar varandra. Gula jobbar med mindre indiegrejer, medan Tambourine satsar mer på större artister.

Något av det som spelats in i Gula är The Arks och The Mos debuter, Doktor Kosmos, David & the Citizens, och i somras när jag var där höll de på bl.a. med demobanden Björns Vänner och In Elvis Garage. Dessutom gör Marco en massa mixningar av skivor.

Hur hinner ni med allting då; studion, bandet, blås åt andra och allt sånt?

Petter: - Nu är ju Jens far också.

Jens: - Japp! Han heter Åke. Mycket cool kille. En glad skit. Tio månader.

Petter: - Jaa, hur hinner man med? Andra saker blir lidande (skratt). Som nu, Mopeds har ju blivit lidande länge. Men å andra sidan har vi lagt så mycket tid på det innan, så att det var nog ganska bra att det har blivit en paus på nästan ett år.

Jens: - "Life's Too Short To Hurry" är en låt som kanske kan sammanfatta vad Mopeds handlar om.

Nu kommer en fråga som ni säkert svarade på förra gången: vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

- Oj. Det kan jag inte svara på. Jag har inget sånt, jag är fullständigt grön (skratt).

Jens: - "Mopeds, hur känns det efter den tionde platinaskivan, hur känns det att göra den elfte?" Den skulle jag gärna vilja svara på.

Petter skrattade till: - Ja, men det är nånting ditåt också.

Favoritmuppar?

Jens: - Vad kan vi ha svarat förra gången, det är ju j-t intressant. Där får du nästan gå tillbaka.

Okej, vilken är din favoritmupp?

Petter: - Ja, det måste ju vara Animal då. (Jens hade gått iväg, så det var bara Petter som svarade.)

Det här visade sig inte bli så enkelt, eftersom både Jens och Petter kom ihåg en väldig massa fler muppar än jag. De radade upp ett antal favoriter, en del av dem från bandet, som Zoot, Doctor Teeth, Rowlf, Animal och "den blonda bruden med jättefiskläpparna" som även är sköterska i sjukhusscenerna, kom in Doctor Bob och Beaker, men kom till slut fram till Gonzo:

Jens: - Ja, honom tar jag. Lätt. Mycket gôtt utseende.

Petter: - Då tar jag den smörige glidaren Doctor Bob.

Nu har inte jag några frågor kvar.

- Neej...

Har jag missat nåt?

Jens: - Det tror jag nog. Men jag vet inte vad (skratt).

The Mopeds har nu börjat jobba på ett nytt album.

*fotnot: jag skulle faktiskt åka till London ändå, men planerade datumet så att jag skulle kunna se Eggstone, så lite galen var jag väl...