Växer upp på skiva
Christian Kjellvander
är en av de mest genomsympatiska människor jag träffat, och det är alltid lika
trevligt att prata med honom – dels för att han har en så behaglig och varm
röst, dels för att han alltid säger genomtänkta och smarta saker.
Jag hade gjort upp om att mötas på T-centralen i Stockholm
en kall dag i oktober 2002, på samma ställe där jag helt apropå sprungit på
honom några veckor tidigare. Han skulle fotas för Nöjesguiden samma dag, men vi
hann med en lunch i Gamla stan tillsammans med Fredrik från skivbolaget
Startracks före.
Vi börjar med det
uppenbara: varför en soloskiva?
- För att få en möjlighet att spela med andra människor och
få ett lite annorlunda perspektiv på mitt uttryck.
Vad är skillnaden
mellan Loosegoats, Songs Of Soil och Christian Kjellvander solo?
- Allting är gjort under helt olika tider i mitt förhållande
till musik, det är den stora skillnaden. Jag kan ju inte säga nånting om den
här skivan respektive de skivorna utan att kasta en skugga på nånting jag har
gjort tidigare känns det som. Folk vill alltid fråga "är det roligare att
göra detta?". Nej, det är annorlunda.
Det blir mer och mer
country tycker jag.
- Tycker du det? Det sa du sist också tror jag.
Jaa... jag kanske har
uppfattat det helt fel?
- Men det är nog att country för mig är liksom (han nynnade
en gungande takt) dum-t-du-dum, dum-t-t-du-dum, växelbas och massa steele och
"can't stop crying", liksom. Det är renodlad country för mig. Men
visst, om du tycker det, så...
Nu håller ju du inte
med mig i och för sig, men jag tycker att det är många som gör soloskivor som
byter stil och går mer åt det här singer/songwriter-altcountryhållet - jag
läste t.ex. om Doug Martschs (från Built To Spill) nya soloskiva att det var
mer slidegitarr och country - ”nähä, vad oväntat” liksom. Hur kommer det sig -
hur kommer det sig att du gör sån här musik... vill du kalla det mer
singer/songwriter kanske?
- Mmm, ja... eller jag vill egentligen bara kalla det rock,
eller rock med inslag av country och singer/songwriter-stilen, för jag tycker
inte jag är nån direkt singer/songwriter, för singer/songwriter för mig är typ
Don McLean - inte ens Bob Dylan är en singer/songwriter tycker jag, för jag
tycker mer han är en rockkille. Country vill jag inte heller riktigt kalla det,
för jag tycker det är lite för mycket saker för att vara country. Kanske lite
molligare, mollig country kanske man kan kalla det, mollig rock-country. Och
vad den utvecklingen beror på har jag ingen aning om mer än att det brukar vara
så - allting går i vågor och samtidigt som det känns som att det finns
jättemånga singer/songwriters så finns det faktiskt tio gånger så många
fyra-killar-från-en-liten-by-som-gör-rockmusik. Så jag tycker bara det är en
positiv utveckling egentligen att det finns duktiga låtskrivare som tar steget
fram och vågar satsa - faktiskt, i ett land som Sverige är det ganska stort att
våga sticka ut hakan.
Hur är framtiden –
kommer både Loosegoats och Songs Of Soil finnas kvar också?
- Jag vet inte. Vi är inga aktiva band på det sättet att vi
liksom träffas varje tisdag i replokalen, det är inte så. Så det hänger lite på
hur det går med deras andra band och vad vi känner för. Vi tog ju en paus för
att det inte var lika kul som det hade varit, så vi får se om inspirationen
kommer tillbaka så att vi känner att det hade varit skoj att göra det igen.
Varför heter skivan
”Songs From A Two-Room Chapel”?
- För att det... från början kom jag på det för att det var
tänkt att vi skulle spela in den i ett gammalt missionshus som var uppdelat i
två rum, alla missionshus är oftast bara ett rum för att man skulle samla alla
andar och så i ett och samma rum. Så jag tyckte det var rätt intressant att det
hade delats upp i två rum, liksom att det finns två vinklingar även i den
”rätta vägen”, som då är Guds väg - att det finns två rum och två vitt skilda
sätt att se på det, plus att alla låtarna är skrivna i mitt eget lilla
”two-room chapel”, min tvåa då. Och så finns det även två kammare i hjärtat,
jag tyckte bara det var ett snyggt ord och ett snyggt sätt att uttrycka de
tvetydigheter man ställs inför varje dag som människa.
På tal om ”Chapel” -
när jag läste igenom texterna märkte jag att det var många ord som har med
religion att göra. Hur kommer det sig?
- Jag tycker bara det är ett fascinerande fenomen, att
försöka samla tro på ett och samma ställe - men de här orden har faktiskt en
väldigt bra funktion många av dem, även sättet att tänka. Jag är ingen religiös
människa egentligen, men jag tycker att många ord summerar faktiskt bara god
mänsklighet, så därför väljer jag att dra det ur det perspektivet för att på
något sätt belysa att även om vi är helt anti-kristna i Sverige så har vi
ganska mycket med det att göra egentligen.
Dina texter rent
allmänt - var får du inspiration från? Jag vet att du förut fått inspiration
från allt möjligt, men är det mest från ditt eget liv på den här skivan?
- Det är nästan uteslutande från mitt eget liv. Eller jag
menar jag sitter inte och hittar på historier, men... t.ex. ”Polish Daughter”, den handlar om min före
detta flickväns familj, när de emigrerade till Sverige under kommunismen, där
fick jag en liten funderare, det tyckte jag var intressant att skriva om.
På Loosegoats förra
skrev du t.ex. om indianer och ett berg där man förvarar kärnavfall - är den
här skivan lite närmare ditt eget liv då?
- Mm. Förr har jag utgått lite mer från en total betraktelse
- det hade inte hänt så mycket i mitt liv, jag tror jag sa det sist, jag hade
liksom inte så mycket som jag ville få ur mig, så jag ställde mig i en
betraktande position. Den här gången har det hänt en del saker som jag vill
skriva om.
Det här är lite
pinsamt, men jag måste säga att när jag läste igenom texterna så var det en del
jag inte fattade riktigt, det känns som att de är ganska avancerade liksom -
hur gör du när du skriver texter, vill du hitta snygga ord och
formuleringar...?
- Ehm... det handlar om att man kan ju inte förstå en tavla
första gången man ser den, men man jobbar ju mycket med det estetiska och
betydelserna. Så det är inte konstigt att man inte förstår exakt, men det
finns... det är lite som en gåta kan man säga. Som med all konst är det upp
till betraktarens öga.
Det är inget att
skämmas för alltså att jag inte fattar allt...
- Nej!
Har du lust att
berätta lite om låtarna? Vissa titlar tycker jag är intressanta: ”Log At 25”?
- Jag hade mycket mycket svårt att bestämma vad den låten
skulle heta. Först skulle den bara heta ”...”, men det fick den inte (han log
och sneglade på skivbolagschefen Fredrik som satt bredvid honom). Det handlar
om hur olika människor bidrar med små fragment av sig själva i ens egen
uppbyggnad liksom, och hur man utvecklas genom åren. Det är tre olika historier
som har bidragit till att jag är den jag är, alltså en loggbok, och jag skrev
den när jag var 25, så...
”Words In The Wires”
då?
- Den handlar om att åka tillbaks till där man har upplevt
mycket - en sommarstuga eller vad som helst, när man kommer tillbaks dit och
känner denna totala nostalgi. Jag skrev den i sommarstugan, och den handlar
inte direkt om mig, men jag känner igen det väldigt mycket; jag har en otrolig
längtan att komma tillbaka till USA, där jag är uppvuxen, men jag skrev den
genom min svärmor som är uppvuxen på Kyrkö utanför Karlskrona - det ligger
sådär mitt ute i ingenstans, och alla telefonpelare är gråa och alla ord som
har åkt igenom de här telefonpelarna... att de betyder lika mycket som det man
faktiskt ser, men det är oftast det man ser som ger det största intrycket. Typ.
I ”Oh Night” sjunger
du ”You have not lived ’til something you loved has died”. Är det så?
- Mm, det tycker jag. Fram till att nånting dog - det kan
vara en passion, det kan vara en människa, det kan vara en gammal bil liksom -
det är först då saker sätts i sitt perspektiv, det är ungefär som ”you don’t
know what you’ve got ’til it’s gone”. Den låten handlar om passion, och att
passionen kan försvinna, och så var det just en kväll när jag fick tillbaka
passionen för att skriva musik och över huvud taget spela musik.
Man behöver ha nån
saknad eller sorg, menar du, för att kunna uppskatta livet?
- Nej, inte alltid, men alltså man har inte levt förrän
nånting har hänt i alla fall. Det kan vara en sak som händer när man är sex år,
men jag tror att nån som går totalt sorglös genom livet egentligen aldrig har
levt. Det är ungefär så jag menar. Nu finns det ju ingen som gör det, så det är
egentligen bara en... men.
”Allelujah” - varför
är det inget H i början?
- För att jag trodde det hette allelujah när jag var liten.
Jag trodde att det var nånting som alla hade rätt till, nånting som
hände alla, och det är ju en liten gullig historia... Och så finns det så j-a
många låtar som heter ”Hallelujah”, så jag ville utmärka mig på nåt sätt. (han
log)
Vad handlar den om
då?
- Den handlar om barndomskärlek, den börjar med lite olika
visioner om när man var liten, hur man värdesätter saker när man är liten och
sen ungefär samma sak som i ”Words In The Wires” att man kommer tillbaks till
sin gamla gata eller vad som helst och ser hur saker förändrats och hur man
minns sina vänner och den kärleken som finns när man är åtta år gammal - sin
bästa vän känner man ju som ingen annan, men man älskar honom ändå, även om man
känner hela den personen. Det är inte många som gör det, känner någon fullt ut
och ändå älskar dem. Och det försvinner mer och mer ju äldre man blir. Sen
kanske man hittar sin livspartner som man kanske kan få samma känsla för,
men... Det är det ungefär.
”Rid” då - sista
låten?
- Den handlar om olika former av stimulanser - alkohol och
knark och sånt som helt enkelt gör livet lite lättare för många. Att det är ”to
rid us of our wars and worries”, och man kan spela lika gärna istället för att
knarka, men det är betydligt lättare att göra det. Alltså, det är väldigt enkla
teman, det är bara att man försöker skriva dem snyggt.
Varför gör du musik?
- För att jag älskar det. Jag älskar allt ifrån att åka tåg
till att stå i centrum, jag tycker bara det är skitkul, och jag tycker det är
roligt att ha det dokumenterat, det är roligt att man får växa upp på skiva.
Vad vill du med
musiken, är det mycket att du vill dokumentera dig själv eller att du vill få
ut saker till folk, eller..?
- Absolut mest att jag vill dokumentera själv. Jag är inte
orolig för att få ut saker till folk för att ingen förstår liksom – om folk
inte bryr sig nu så kanske de kommer bry sig om några år. Det viktigaste är att
man är nöjd själv, att man gör det för sig själv.
Det har jag full
förståelse för – sånt jag skriver är ju jättekul att ha kvar bara för sig
själv.
Vad är det bästa och
det sämsta med Christian Kjellvander? Den kan du tolka hur du vill, antingen
personligt eller musikaliskt.
Han funderade länge: - Det sämsta är väl att jag... det blir
alltid egoistiskt när man ska säga såna här saker... jag tror att det är att
jag är dålig på att säga vad jag egentligen tycker i många lägen. Och ibland ha
en tendens att försöka vara alla till lags. (han funderade lite till) Min bästa
egenskap... jag tror jag har fokus.
Här kommer en
klassiker: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Ja, just det. (tystnad) Vill du ha det här presentkortet
på 100 000:- i den här gitarraffären? Det skulle jag vilja svara på. Då
skulle jag svara ja.
Vilken är din
favoritmupp?
- Mmmm... Är det Fozzie som spelar piano?
Nej, det är Rowlf.
Fozzie drar dåliga vitsar, med en liten hatt och prickig fluga.
- Just det. Nej, jag får säga Animal. Han har alltid varit
min favorit.
Medverkande på
Christian Kjellvanders skiva är:
Christian Kjellvander: sång, gitarr, såg, piano, orgel,
synth, mandolin m.m.
Per Nordmark: trummor, percussion
Anders Tingsek: bas, mellotron, kör
Dan Englund: piano, spinett m.m.
Petter Lindgård: trumpet
Ebreliuskvartetten: stråkar
Magnus Tingsek: pedal steel
(samt Sara och Jenny Wilson, Daniel Frank, Andreas Einarson
och Gustaf Kjellvander på enstaka låtar)
- Alla har bidragit med jättemycket tid på min soloskiva,
och det känns jätteroligt och det vill jag tacka dem för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar