Boolteens – från Fozzie 7, 1996

Hur många band kan man vara med i egentligen?

Boolteens hörde jag första gången på ZTV:s Toppen, där deras video till Dollyvision var med. Jag fick direkt för mig att de var skånska – jag vet inte varför, kanske för att videon mest utspelade sig på en stor platt gräsmatta. I alla fall, sen när jag fick veta att de var från Skellefteå blev jag förvånad. Det kanske var nån fördom om det norrländska svårmodet eller tungsinnet...

När jag träffade Boolteens fick jag veta mer om dem. De bildades -93, och spelade in en demo som gav dem skivkontrakt på A West Side Fabrication. Första EP:n, Perfect Smile, släpptes under våren -94. Den är inspelad i Johan Nilssons legendariska studio Room 5 i Ursviken, en liten byhåla utanför Skellefteå. Johan Nilsson finns numera i This Perfect Day.

Sen spelade de litegrann på festivaler den sommaren och hade en del gig. Sen tog det faktiskt ända till våren -95 innan de fick ur sig nånting nytt på skivfronten. Då släppte de singeln Dollyvision, och spelade in en video under sommaren, som de släppte på hösten och ZTV plockade upp den och spelade den. Den låg bl.a. med på Toppen ett tag. Då började det hända lite saker. I samband med det så bestämdes också att de skulle göra en fullängdsskiva. Den, Beatitude, spelades in hösten -95 och släppdes i början på året -96.

Boolteens består av Patrik Lundgren (sång, gitarr), Mikael Almqvist (gitarr, munspel, sång), Mårten Lundmark (gitarr), Alf Orvesten (bas, synth), Jerry Kågström (trummor) och Kathrine Bergström (körsång).

Tyvärr är den här intervjun lite ofullständig, såtillvida att man inte får veta riktigt vem som säger vad, förutom när det är Affe som pratar, av den enkla anledningen att Affe satt närmast bandspelaren, och såhär i efterhand var det omöjligt att höra vem det var som pratade av dem som satt längre bort. Jag ber om ursäkt.

Har ni fått bra recensioner?

- Ömsom vatten, ömsom vin.

Affe: - Som West Side-band i allmänhet kan man säga... Skelleftepop har väl i kritikerleden inte varit hippt sen nånstans kring -90 tror jag.

- Över huvud taget indiepop har väl inte varit inne för media på senaste tiden.

Jo, men Naked, Pineforest Crunch, kent...

Affe: - Inte i recensionerna. Jo, kent, men alltså Naked har fått sämre kritik än vi, generellt. Och Pineforest Crunch har ungefär fått samma kritik som vi, om man tar ett snitt på de betyg som vi har fått. Så vi ligger nånstans där, men alltså, det som skiljer oss från Naked och Pineforest Crunch, det är skivbolaget och resurserna, och sen har de haft låten också. De har haft låten som har spelats på radio och de har haft budgeten som har fått fram videon och sådär. Så det är väl egentligen det som är huvudskillnaden tror jag, om man snackar oss i indiepopgenren så att säga.

Det är det som är så synd med band som ligger på små skivbolag. Jag menar kent, Naked och Pineforest Crunch hamnade på Absolute Music 21, om det nu är nåt att sträva efter.

Affe: - Ja, det kan man ju verkligen fråga sig.

- Det är ett nerköp och en framgång på samma gång.

Har ni förflutet i andra band?

Affe: - Ja, vi är en konstellation som har spelat i diverse andra band.

- Vi är inte 17 år.

Affe: - Nä, vi är inte Northern Uproar direkt. Vi har ett brokigt förflutet. Det är framför allt vänskap som har fört oss samman tror jag, och Skellefte är en liten stad.

Inaveln i Skellefteå och Umeå är ju frodig...

- Det är mycket både i Skellefteå och Umeå, som gör att alla spelar med alla på nåt vis, men det är ju så, när man har kommit till en viss nivå och om man skall ta in nån annan, du hittar ju ingen okänd förmåga...

- Det är svårt att hitta den där killen som sitter i ladugården och spelar.

- ... utan du tar med nån som kanske spelar i nåt annat band, och så ändras det bandet och då ändras nåt annat band och så ändras alla banden. I Skellefteå så känner ju alla alla och det är inte många som bara spelar i ett band. Det är otroligt ovanligt att nån bara har ett band.

- Ja men det blir ju så.

Affe: - Om man vill utvecklas som musiker – så länge det funkar så tycker jag det bara är positivt att spela i flera konstellationer, och helst med lite olika nischer sådär, stilar. Så absolut, jag tycker det är enbart positivt. Jag tror däremot att det kan vara en av orsakerna till att det har kommit fram så många bra band – det är att man stöter och blöter sin förmåga i olika konstellationer, till slut hittar man sin ultimata grej – och så blir det nånting stort.

- De band som lyckas media- och försäljningsmässigt, de håller sig till ett band.

- Det är ju ett problem med att spela i flera band.

- När det är professionellt på den nivån, så går det inte att hålla på med flera projekt, för de är ute och reser och sådär.

Affe: - Men om man kollar på deras ungdomsår, så återfanns de i ett gäng konstellationer. Johan Nilsson, som vi snackade om tidigare, han var på väg in i Wannadies innan han vart fast medlem i This Perfect Day, så det är bara en tillfällighet att han spelar med dem.

- När man kommer till en viss nivå, då måste man välja.

Som Magnus Öberg i Starmarket, han var med i fem band ett tag, men blev tvungen att hoppa av nåt för han inte hann.

- Man garderar sig på nåt vis. Det beror ju på vad man har för inställning – det är svårt när man spelar i flera band – jag tycker det är svårt att välja, vad går man efter – jag tycker det är kul att spela, men man tar väl det band som slår igenom. Litegrann tror jag att det är så, att man har den drömmen att nåt band skall slå igenom och skjuta iväg, då skulle det vara lättare att skippa de andra. Det behöver inte vara så, men jag tror att man skall vara j-t stark för att hålla kvar vid ett band som har jobbat på och hållt ihop och spelar ihop och är polare, fast ett annat band kanske har lättare att slå kommersiellt.

- Men de får försaka väldigt mycket för att satsa på det där. Det kan vara jobb, det kan vara familj, det kan vara vad som helst, för att satsa på bandet.

Det här fortsatte i en lång diskussion, som egentligen inte ledde någon vart, så vi går vidare istället

Vad är det bästa med Boolteens?

Affe: - Melodier tror jag. Kanske. Låtarrangemang.

- Det är j-t kul. Socialt band. Det är det roligaste.

Affe: - Inför skivinspelningen så demoinspelade vi alla låtarna först, och det var länge sen jag hade så j-a roligt som under den tiden, när vi festdemoinspelade varje låt, vi satt och drack öl och spelade in låtar och hade j-t roligt. Det skall väl tilläggas att Skellefte inte är världens roligaste ställe att bo på, det finns jättefå ställen att gå ut på – det är högkyrkligt.

- Det är som att komma till en annan planet att komma till Uppsala, uteserveringar överallt... Det enda man saknar är de som springer omkring och delar ut reklam för discon, annars skulle det varit utlandet. (Det kanske skall nämnas att den här intervjun gjordes för ganska länge sedan, när det fortfarande var varmt ute...)

Affe: - Skellefteå är sport och kyrka. Och popmusik. Det är en helt annan drivkraft, jag menar bodde man i nån liten håla, där det inte fanns några andra band, det fanns inget skivbolag, det fanns inga förebilder, det fanns inga man kunde jämföra sig med – då tror jag att man gör det svårare för sig än vad det är egentligen. Man ser inte de här möjligheterna. Steget till att lyckas är inte så stort, även om det är stort, man skall ju inte förringa det, men man ser möjligheterna på ett helt annat sätt när man stöts och blöts med det dagligen.

Vad betyder Boolteens?

- Namnet är taget från ett lexikon som är skrivet av Douglas Adams och John Lloyd, två vansinniga engelsmän. "The deeper meaning of liff" heter den, och i den finns saker och händelser som inte har fått ett ord, som de tycker borde ha ett namn. Och så tycker de att å andra sidan finns det så många små byar och hålor som har en massa nam som är bra, men som borde förtjäna ett bättre öde än att bara stå på en namnskylt utanför en by. Och så har man satt en massa vansinniga betydelser till dem. T. ex. Visby finns med. Och Boolteens det är de här små mynten som alla får över vid utlandsresor, som hamnar i små burkar och de bara ligger nånstans i en byrålåda. Och de hade nåt scenario då att alla de här mynten i slutändan kommer ha en inverkan på världsekonomin – den kommer sugas ner i nåt svart hål på grund av att alla små mynt hamnar i fönsterbrädor och burkar och byrålådor. Så det är det som är Boolteens egentligen.

Vem skulle ni ge er sista Dumlekola?

Micke: - Jag skulle absolut äta upp den själv.

Mårten: - Jag vet vem jag skulle ge min sista Dumlekola till idag: jag skulle ge den till min förra flickvän, för hon fyller 20 idag.

Jerry: - Jag tänkte knugen (sic). Han förtjänar lite uppmärksamhet i och med att Victoria får all.

Affe: - Jag tror jag skulle posta den till Amnesty eller nåt sånt där.

Micke: - Är inte det ett slag i ansiktet att Amnesty får en Dumlekola?

Affe: - Nej, det är tanken som räknas.

Micke: - Tänk dig att Amnesty sitter och sprättar upp brev, och hoppas att det låg tre tusenlappar i, och så låg det en Dumlekola i.

Affe: - De får splitta upp den, köra den i sån där pappersförstörare så den blir 1 000 bitar, sen skickar de ut den till alla i fängelserna.

Micke: - I och för sig, tanken är ju där.

Favoritmuppar?

Micke: - Även fast jag inte gillar trummisar, så är det Animal.

Affe: - Gonzo är det absolut för mig.

Jerry: - Jag vet inte om de räknas till Mupparna, de här två gamla gubbarna? Såna där gubbar ser man på alla idrottsanläggningar, de finns överallt.

Affe: - Mupparna var ett otroligt bra program.

Mårten: - Vad hette han som spelade gitarr? Zoot var ju han som spelade saxofon. Sen har vi Animal, han är en klassiker. Sen har vi Rowlf, han spelade piano. Och så har vi Fozzie. Hette han Floyd? Han hade mustasch som hängde, som Lemmy, och spelade gitarr. J-t cool kille! Det är han i alla fall. Gubbarna hette Waldorf och Statler.

Hette de det? Jag har inte träffat nån som visste det innan!

Mårten: - Jag är en j-l på att komma ihåg oviktiga saker.

För min del skulle jag vilja säga att Mupparna inte är oviktiga, och dessutom vill jag tillägga att jag tycker ni skall skaffa er Boolteens skiva Beatitude, för den är fylld med små poppärlor som inte bör missas.