Cloudberry Jam – går vidare – från Fozzie 7, 1996

Mindre distar än Entombed

Cloudberry Jam är ett band som många bara sett nämnas i artiklar som handlar om svenska band som är stora i Japan, och inte hört. Det är synd. Bandet består av Jennie Medin (sång), Jörgen Wärnström (gitarr och sång), Henrik Sundqvist (keyboards, gitarr och sång), Pelle Valsinger (bas) och Per Byström (trummor), de kommer från Linköping och har under sina drygt 5 år tillsammans släppt två EP:s och två fullängdsskivor, alla på Umeåbolaget North of No South (NONS).

På första EP:n La La La (-92) var de mest ett "skrammelindieband", men via skivorna The Art of Being Cool (-94) och Blank Paycheck (-95) så har de på Providing the Atmosphere (-96) lyckats kombinera pop med bossa, soul och det mesta annat som de tycker är bra, och resultatet är lysande. Kort sagt så förtjänar de att slå igenom på bred front i Sverige också.

I höst har en samlingsskiva med Cloudberry Jam kommit ut på Stockholm Records/Polygram, som skall föra ut bandet i Europa och USA (i Asien har de kontrakt med japanska Quattro). Denna skiva innehåller låtar från de båda fullängdarna och skall fungera som en introduktion till bandet för dem som inte hört dem förut. Cloudberry Jam kommer dock samtidigt att ligga kvar på NONS. När jag träffade dem i Stockholm under mixningen av samlingsskivan berättar Jörgen varför:

- Det är roligt, för NONS startade egentligen samtidigt med oss. Vi är det första band som de signade och gav ut platta med och så där. Så vi har liksom vuxit tillsammans, och det känns jättekul att kunna vara kvar på NONS nu när vi skall licensieras ut till Polygram. Det är en trygghet att vara kvar på det bolaget vi har jobbat med i fem år. Vi kan ju säga exakt vad vi vill... kanske, ha ha. Men om det här funkar såpass bra som vi hoppas att det gör, så kommer vi ha fördelen av att ligga på ett litet bolag, där vi känner alla och de känner oss relativt väl, och så kommer vi ändå ha ett stort bolags pengar – förhoppningsvis – och en möjlighet att få ut grejerna. Förhoppningsvis är det det bästa från två världar.

Henrik: - Det som känns lite bra är väl att om det skulle floppa eller misslyckas så skiter förmodligen de stora bolagen i oss och signar andra band, men då har vi fortfarande det svenska bolaget kvar, så vi kan fortsätta släppa våra skivor.

Providing the Atmosphere spelades in nästan helt och hållet i Jörgens egen studio hemma i Linköping, Toodle Recordings. Tidigare alster har de spelat in i Tonteknikstudion i Umeå och Tambourine Studios i Malmö, men den här gången ville de göra det själva.

Jörgen: - Tidigare har vi inte riktigt hittat människor att jobba med som...

Jennie fyller i: - ... som riktigt har förstått hur vi har tänkt.

Jörgen: - Exakt. Det är skönt nu när vi jobbar med Michael Blair och PJ Widestrand med samlingsplattan, att de följer våra idéer och jobbar vidare på våra idéer, och liksom tar det ett steg längre. Förut så har vi inte hittat människor som har lyckats föra fram våra idéer om hur det på samma gång kan vara skramligt men ändå j-t snyggt producerat. Förra året skulle vi inte vågat sitta här och göra en intervju mitt under mixningen, men nu känns det som att det funkar på grund av att de tänker på samma sätt som vi gör vad gäller musiken, att det är jättebra att ha en vacker melodi och snygga harmonier och blanda det med skrammel och konstiga ljud.

Jennie: - Vi litar fullt och fast på dem. Förra plattan mixade vi inte hemma tyvärr.

Jörgen: - Nej. Det finns mycket grejer som verkligen skulle kunnat gjort plattan en dimension bättre. Det är lite därför jag över huvud taget satsar på att bygga en ny studio, för att jag tycker att jag har dåliga erfarenheter av att ha tidspress i en annan studio – är det inte tidspress så är det pengabrist – "nu har det gått en halvtimme och det kostar två och ett halvt tusen men jag kan inte sätta den här j-a gitarrslingan" – såna grejer vill inte jag oroa mig för när jag försöker göra musik, det kan ju inte bli musik under såna omständigheter.

Istället lade bandet ner precis så mycket tid som de behövde, vilket innebar att de praktiskt taget bodde i studion i månader, och Jörgen levde på youghurt i ett år.

Jörgen: - Youghurt är gott. Tio veckor var vi i min studio, då jobbade vi minst tio timmar om dan. Vilken j-a prestation – ett Vasalopp gånger tio!

Att Cloudberry Jam bor i Linköping är en ständig fråga för alla som intervjuar bandet. Det verkar vara en ständig källa till förvåning för alla Stockholmsjournalister att de bor kvar i Linköping och inte flyttar till världens centrum Stockholm. När jag tog upp ämnet och frågade om de fortfarande inte känner att de måste flytta till Stockholm suckade alla och Jennie sa med eftertryck:

- Nää, absolut aldrig, nää! Nej. Nej.

Henrik: - Jag förstår band som Starmarket (från Umeå/Piteå), vi har snackat med dem när de har varit och spelat, och så har de åkt tvåhundra mil för två spelningar...

Jennie: - Så de måste ju nästan flytta.

Per: - De spelar ju så j-a mycket ute också. Dessutom, Linköping ligger ju väldigt bra till rent geografiskt. Det är liksom mitt i.

Henrik: - De ställen vi har spelat på har vi hela tiden åkt bil till. Då ligger vi precis i mitten. Det är ungefär 40 mil till Malmö, och 40 mil till Sandviken eller vad det heter.

Jennie: - Sandviken?! Där har vi aldrig spelat.

- Nä, men vi brukar inte komma mycket högre upp. Vi har inte ens spelat i Gävle.

Jennie lätt spydigt: - Har vi spelat i Umeå då?

Henrik: - Ja, men dit flyger vi ju. Men den 40-milsradien liksom. På så sätt är det bra att bo i Linköping. Sen en annan grej som är skönt med att bo i Linköping är att när man har varit ute och turnerat och man är helt slut så är det skönt att komma hem till Linköping, där allt är långsamt.

Pelle: - Jag förstår inte den stora frågan; vi bor i Linköping och... vi gör det. Varför skall vi flytta?

Jennie: - Men var och en blir salig på sin fason, tycker man att "jag skall hålla på med det här, då måste jag bo i Stockholm", då får de väl flytta dit då, vi tänker inte göra det.

I ett antal recensioner av Providing the Atmosphere kallades Cloudberry Jams musik för easy listening. Jag frågade vad de tycker om det.

Pelle: - Vad vi tycker om det – vill du veta det? He he.

Jennie: - Jag tror faktiskt det handlar om att engelsk musikpress har skrivit upp easy listening men ingen vet exakt vad som går under det.

Jörgen: - Det finns inga easy listeningband i Sverige...

Jennie: - Nä exakt, så de hittade på en sån scen i Sverige också för att det var tufft och fränt. Och sen så har de så j-a smala referensramar, så att då slängde de in oss där utan att veta vad de gjorde.

Per: - Det var som Calle Dernulf sa: först var vi indie – okej, vi kanske var lite slamriga förut – så då var vi "indiebandet", och nu är vi easy listening, och vad f-n kommer vi vara nästa gång?

Jörgen: - R&B-bandet. När R&B-trenden kommer.

Per: - R&B-bandet Cloudberry Jam, bara för att då är det tufft att säga det.

Henrik: - Nu på samlingsskivan så är det ju då låtar från förra skivan, som kallades indie och från nya som har kallats easy listening, så vi får se vad kontentan blir av det här.

Pelle: - Medias fantastiska förmåga att hitta på trender som inte finns, och musikstilar som inte existerar.

Per: - Det har hypats så mycket att gemene man tror att det finns.

Jörgen: - När nån skriver om det så fortsätter ju alla, för då har de läst det, och så har de tio skivor att recensera i varje vecka.

Henrik: - Vad många inte tänker på, tror jag, är att musikerna som släpper skivor ligger ju alltid typ ett år före pressen.

Jörgen: - De här låtarna skrevs ju långt före nån j-l började skriva om easy listening och cocktail.

Henrik: - Det är ju ganska normalt att de skrivs, spelas in och släpps under ett års period. Och då kommer det en ny trend och så hamnar man där i.

Jörgen: - Det verkar som att en del får för sig att det tar tre dagar och "j-r, nu är det inne med easy listening! Vi gör en platta imorgon och släpper den på torsdag!" liksom. Det verkar ju som det. "Nu har de hakat på easy listening-trenden – som vi uppfann förra veckan."

Pelle: - Men det är så löjligt, för om man ser på indie och grunge och easy listening och hela den grejen – det är såna där musikstilar som aldrig har funnits. Indie är ingen musikstil.

Jennie: - Det handlar om att ligga på ett litet bolag.

Pelle: - Det kan vara vilken musikstil som helst.

Per: - Och vad f-n är grunge egentligen?! Det är ju bullshit också.

Pelle: - Vecko-Revyns klädstilsreportage eller nånting. Har det med musikstil att göra? Det är aldrig nån som sett en definition på vad easy listening skall vara för nånting.

- Allt utom dödsmetall, föreslog jag. I jämförelse är ju allt annat lättlyssnat.

Jörgen: - Sen måste man ju säga att vi har fått väldigt bra recensioner överlag på plattan, även om det har nämnts cocktail och easy listening, så har det ändå varit mycket positiva recensioner – vi har fått kanske ett par–tre som har varit rent negativa.

Per: - Jag tycker definitivt att den här gången verkar ju folk ta oss lite mer på allvar och satt sig in – om man tar till exempel Andres Lokkos recension i Pop som var väldigt vettig, och som det verkligen lät som att han hade lyssnat på den och liksom verkligen gått in för den.

Jörgen: - Kritiken som han hade då var ju framför allt att han inte kände att vi hade nåt samhällsbudskap, uppfattade jag det som. Men visst, om vi skulle leva i England då som han drog paralleller till, och ha föräldrar som jobbar i gruvan – då är det mycket enklare att vara engagerad. Vi har ju trots allt haft en relativt normal uppväxt och lever i Sverige som är ett väldigt bra land att leva i jämförelsevis, så... det här engagemanget kan man inte klistra på heller.

Jennie: - Då blir det bara blaha blaha.

- Det blir lite Infinite Mass.

För att prata om ännu en tjatgrej: skall ni inte börja sjunga på svenska då?

Jennie: - Aldrig i livet.

Pelle: - Det gör vi efter vi har flyttat till Stockholm.

Jörgen: - En sån grej, som Terry Ericsson när kent slog igenom – vad var det han skrev i recensionen i Pop, att band som inte sjunger på svenska bla bla – jag menar, snälla, sansa dig farbror. Inget perspektiv verkar det som, så fort nånting kommer fram som är bra: han sjunger på svenska, de gör det skitbra, men vad är det då som säger att alla andra band som sjunger på svenska också blir bra?

Alla band som sjunger på svenska jämförs ju med kent nu. Jag läste en recension av Blond där de jämfördes med kent, vilket var rent löjligt, för de lät så oerhört mycket Hardy Nilsson, och inte kent. De har snott Hardy-grejer rakt av.

Pelle: - Det är ju på samma sätt som vi låter som Cardigans, för att vi har mindre distar än Entombed.

Jörgen: - Och har en sångerska som har ljust hår och blå ögon, ha ha!

Pelle: - Som man ju ganska lätt kan se. 60-talsdressen är ju på också.

Jörgen: - 60-talskitsch är ju verkligen nånting som vi... Dock respekterar vi Cardigans j-t mycket.

Jennie: - Fast de har ett j-t fult omslag på sin nya singel (Lovefool) alltså, det kan jag inte stå ut med. Det är det vidrigaste jag har sett! De sitter och smeker Ninas fötter vid poolen, halvnakna.

Jörgen: - Det är ändå väldigt skönt att höra – om man nu talar om det – att vi verkligen går ifrån varandra mer och mer, så nästa platta finns ju inte en människa i världen som kan, förhoppningsvis, tänka tanken att jämföra oss. Om de går mot sin lite mer disco-ABBA-influens, och vi blir... äldre och äldre... gybbigare och gybbigare.

En lite sammanfattande fråga: vad är det bästa med Cloudberry Jam?

Jörgen: - Att vi vågar blanda olika influenser i musiken, att vi inte är rädda för att vara svår...åtkomliga. Att vi hela tiden provar ny musik.

Jennie: - Gammal musik också i och för sig.

Per: - Ny musik för våra öron.

Jörgen: - Det är det största problemet med många band i Sverige för tillfället.

Jennie: - Det är mycket skygglappar just nu liksom, de går i nån bestämd fåra. Jag tror det bästa med oss är just att vi vågar ta de här genvägarna, som kanske blir senvägar, men ändå så blir det bra nånstans.

Pelle: - Vi gör den musik vi själva tycker om helt enkelt. Det är ju enda sättet.

Jörgen: - Det är skönt, för Polygram verkar också förstå, och verkar vilja att den biten skall fortsätta, att vi liksom skall framstå som ett band som spelar musik, eller ett gäng musiker liksom.

Per: - Pojken och flickan next door...

Jörgen: - Det är kul med Japan också, för de har inte heller direkt försökt få oss att framstå som något annat än ett band.

Henrik: - Förra året så var det ju mycket stylat och mode i musik, men nu så har det gått igenom, den naturella stilen, att vi ser ut som vi gör. Folk vet om det, och tycker det är...

Jörgen: - Det sista var ju att skivbolaget klagade på vissa fotografer som beskar bilder så att inte alla i bandet fick vara med på bilder och så, och att de skulle se till i fortsättningen att alla var med på bilderna ordentligt så att inte fotograferna valde ut bilder där inte alla var mer. Det känns j-t skönt, tjatet i början har verkligen gett utdelning.

Cloudberry Jam är verkligen ett band i ordets rätta bemärkelse – de skulle aldrig komma på tanken att sätta bara Jennie på skivomslaget för att hon är snygg och tjej. Och när två i bandet skulle åka till Japan för promotion så drog de lott om vilka som skulle få åka. De gör musik för att de älskar det, och inte för att det är häftigt att bli popstjärnor eller för att tjäna massvis med pengar. Det märks i musiken. Cloudberry Jam är ett av Sveriges absolut bästa band.