David & the Citizens – från Fozzie 8, 2003

 Sluta vråla, köp skivan

Den här intervjun gjordes för ganska länge sedan, närmare bestämt i augusti 2002, i första hand för att användas till mitt förra jobb. Men eftersom jag, David Fridlund (sång, gitarr, piano), Magnus Bjerkert (trumpet, orgel, melodica m.m.) och Alexander Madsen (gitarr) pratade i närmare två timmar så sparade jag de bästa delarna för att användas i Fozzie. Och vi pratade om ganska tidlösa grejer, så det funkar. (Basisten Conny Fridh och trummisen Mikael Carlsson var tyvärr inte med.)

Resultatet blev en väldigt personlig artikel, som inte handlar ett jota om David & the Citizens musik...

Som de flesta fans av David & the Citizens antagligen redan vet har Davids mamma gått bort. Hon hade varit psykiskt sjuk i omkring tio år och orkade till slut inte leva längre.

I "Things They Hold So Dear" är det nån mening där du sjunger att äpplet inte faller långt från trädet – är du rädd för att dö tidigt också?

David: - Nej, det där var mer en fundering på om galenskap skulle gå i släkten, om man har större risk att trilla dit om man har det i släkten, vilket det sägs att det kan vara så. Men dö tidigt, nej, inte för min egen hand i alla fall, det skulle vara om jag krockar med en bil eller nåt, men hoppas inte det.

Har du några råd att ge till andra som drabbats av en familjekris, hur man tar sig igenom det?

David: - För min del har det varit den kreativa processen, att kunna skriva av mig saker och ting, för jag vet att om jag inte hade gjort det så hade jag gått och funderat på det mycket mer, det hade tyngt mig, min själ och mitt hjärta hade varit mycket mer... det hade varit mycket svårare att leva om jag inte hade försökt sätta ord på mina känslor, jag tror att det är j-t viktigt. Sen är det olika uttryck, alla kan ju inte skriva låtar, och det kanske inte hjälper om man samlar frimärken, det kanske inte är samma kreativa process (han skrattade till). Men jag tror att det handlar om att dels inse att "okej, nu är det såhär, så blev det" och att man kan acceptera det faktumet och gå vidare i livet och att sätta ord på sina känslor har varit j-t viktigt för mig.

Magnus: - Vi har väl egentligen alla i bandet mer eller mindre erfarenheter av det här.

Alexander: - Det är ju en väldigt personlig upplevelse, det är en väldigt personlig sak att ta hand om också, det finns ingen metod för det.

Magnus: - Fast framför allt tror jag att det är väldigt viktigt att man aldrig försöker tränga bort såna saker och inte tänka på det. För allting som man är med om i livet adderas till ens livserfarenhet, och om man inte tar in det och tänker på det så blir man liksom ingen hel människa. Jag känner i alla fall att det kan vara j-t farligt att göra så, helt plötsligt kan man hamna i situationer där man inte har nån kontroll över vad man gör för att man inte riktigt har tänkt över det.

David: - Jag blev så... glad är fel ord, men när vi spelade på Hultsfred i somras så kom det fram en tjej och sa att hennes mamma hade dött två veckor tidigare, och hon sa att hon inte kunnat gråta eller känna eller förstå vad som hade hänt, och hon var jätterädd för att gå på vår spelning för att hon visste att det skulle bli jobbigt. Men så gick hon på vår spelning och bara stod och storgrät hela spelningen och kom fram efteråt och sa "Tack, det var precis det jag behövde". Då kändes det j-t gött, för då har på nåt sätt alla mina tankar och alla mina känslor, allt det jag har gjort har betytt lika mycket för henne som det har gjort för mig, så då kändes det så j-a bra.

Alexander hade börjat skratta mitt i Davids känslosamma utläggning, och förklarade nu varför:

- I mitt huvud, som saker funkar i min värld, kan man säga då – det hade inte varit så trevligt om hon hade stått så vi såg henne och hon inte hade sagt nånting efteråt då tänker man "f-n, är vi så j-a dåliga att hon står och lipar genom hela spelningen, varför går hon inte istället?"

David: - Det är alltid folk som lipar på spelningarna. Tydligen, har jag fått lära mig.

Magnus: - Alltså, livet är ju inte alltid så j-a roligt, men det finns ju saker som är j-t kul också, man kan inte sätta sig och sörja ner sig över saker.

Jag är fortfarande i nån sorts förträngningsfas efter att min syster dog i januari 2002.

Magnus: - Jag vet hur det är.

David: - Ja, men man kommer ju förr eller senare till den punkten när man känner – när min mamma dog, vi var på begravning mitt i juni och det var det vackraste landskapet, allting var så fint och vackert, så kände jag mig ändå lycklig på nåt sätt för att hon hade varit sjuk så j-a länge, så det var ju skönt för henne att hon slapp hålla på och plågas liksom. Och då får man skuldkänslor för att man känner glädje i livet i allmänhet.

Magnus: - Det är det man verkligen inte ska göra.

David: - Nej, men det är ju det som är j-t viktigt att man känner "nu blev det såhär", och det är skönt också, fast det är jobbigt. Men det är klart, det är inte så j-a lätt, och alla har sitt sätt att se på saken och behandla det.

Alexander: - Det värsta i begravningsväg var en kusin till mig som körde ihjäl sig, hon hade två barn – jag vet inte hur gamla de var, men typ den höjden (måttade med handen vid lårhöjd). De begravde henne med hel kista, och när de skulle sänka ner henne så stod ungarna och tittade på, och den ena ungen var för liten för att fatta, och såg väldigt förvirrad ut, bara "var är mamma nånstans?", men den andra fattade att "nu sänker de ner mamma i jorden", men fattade inte riktigt att hon fysiskt fanns men inte livsmässigt existerade längre, så han fick sån hysteri och bara skrek och skulle dra upp henne igen. Alla bara stod helt skärrade.

Magnus: - När kistan åker ner i jorden, det är det mest fruktansvärda man kan vara med om. Jag förstår precis hur det känns, när Stefan åkte ner där, jag ville bara hoppa efter och säga liksom "vad f-n gör du där nere Stefan?" (Stefan var Stefan Nordmark, en gammal vän till Magnus, som startade Adrian Recordings. Ett halvår efter att Magnus börjat jobba på Adrian "gick den j-a idioten och hängde sig", som Magnus uttryckte det.)

David: - Men det är ju absurt, när man sitter i kapellet där – de sänkte aldrig ner min mamma, för hon blev kremerad, så den stod kvar där – men så j-a absurt, för jag hade inte träffat henne på ganska länge, sen ett halvår tidigare, och så kom man dit och sitter i kapellet och vet att i kistan så ligger hon som har fött mig och som har gett mig så mycket kärlek och allting sånt, hon ligger i kistan här, det liksom... Jag tror inte hjärnan kan fatta det konkret egentligen.

Jag drömde mardrömmar om det innan, att min syster skulle hoppa ur kistan, fast hon fortfarande var så sjuk och dålig som hon var.

David: - Det hade inte varit så kul. F-n.

Alla ni som har förlorat nån – tror ni att de finns kvar nånstans?

David: - Jag vill ju tro det. Jag har drömt så många drömmar om min mamma och man vill ju så gärna greppa kvar liksom. Jag har drömt så många gånger att hon har kommit till mig och pratat och tröstat mig när jag har varit ledsen, och sagt "det är bättre så här, jag mår bättre nu". Så jag vet inte, jag är inte troende... jag vet inte vad man ska tro faktiskt, jag hoppas att det är så.

Jag hade funderat på att gå till nån form av medium, men så träffade min mamma en clairvoyant farbror som sa en massa saker som han inte kunde vetat, som stämde så bra, så jag är ganska säker på att min syster finns kvar nånstans. Men man vet ju inte, han kanske kunde känna av vad mamma kände, det vet jag ju inte, men...

David: - Men vad f-n, hur mycket vet vi – vi vet ju inte så mycket om vår egen hjärna liksom.

Magnus: - Det mest konstiga som jag tänkte väldigt mycket på i början när Stefan försvann, var att en människa som man har träffat varje dag under så väldigt lång tid, och pratat med om allt möjligt – alltså vi kan åka till månen, vi kan undersöka saker, vi vet hur atomen ser ut, men vi vet inte vad som händer när man dör. Hur mycket j-a vetenskap som helst kan inte ta reda på det, och nu vet han det. Nu vet han det, han som jag satt och käkade frukost med på morgonen...

Men han kan inte berätta om det.

Magnus: - Det är så bisarrt.

Alexander: - Det är väldigt många som vet vad som händer när vi dör, det är bara att det är många som har olika idéer om det. Grovt kristna människor, de vet vad som händer när man dör, och väldigt många vetenskapsmän har också en väldigt klar vetskap om vad som händer. Det har alltid varit en stor sak. Nånstans har människans reproduktionsbehov övergått till nån slags känsla av att man måste bli odödlig. Det är därför det blir för stort, för man blir medveten om att "jag måste sätta mina spår".

Under inspelningarna i Gula Studion: Magnus och Conny

När min syster var sjuk gick hon till en psykolog som var specialiserad på att hjälpa fysiskt sjuka människor att bli friska psykiskt. Han hade hjälpt cancersjuka som fått dödsdomar att bli friska bara genom vilja. Till min syster sa de i juni att hon inte skulle överleva sommaren, men hon höll sig vid liv och mådde ganska bra i sju månader, för att hon bestämt sig för att bli frisk. Tyvärr gick det inte ändå, för att de upptäckte vad det var för sent så läkarna inte kunde hjälpa till.

David: - Ja, har man gett upp är det ju kört. Min morsa hade ju gett upp, för hon hade verkligen – och jag förstår det, om man är sjuk så j-a länge och man mår så dåligt... man har dåliga dagar, man vaknar och känner "idag vill jag inte kliva upp" och så ligger man och stirrar i taket en dag, tänk att må så i tio år, det är klart man inte vill leva. Men... (han började skratta) Förlåt, alltid när du säger det där med flyga en man till månen så tänker jag bara på Seinfeld, det är nåt avsnitt när han är så arg för nånting och så säger han: "They can fly a man to the moon, but they can't make a..." bra macka eller vad f-n det är. (skratt) Mitt i all bedrövelse. Sen är det faktiskt så här: för min del tycker jag det är j-t viktigt att man kan skoja om allt som är jobbigt. Jag kan ju inte bara sitta ner och gråta när jag pratar om min morsa, det handlar så mycket om att man ska kunna prata om det som om livet i övrigt på nåt sätt. I mitt liv så är humor j-t viktigt.

Magnus: - Du som är så j-a tråkig, hur går det ihop?

David skrattade och hojtade: - Jag har kul när jag är hemma, vad f-n!?

Alexander blev allvarlig igen: - Det behöver inte nödvändigtvis handla om att man försöker skoja bort det, det handlar mer om ett slags perspektiv på saker, att man får en större bild av det.

Alexander: - Cancer är en så stor sjukdom, det är ju den stora dödligheten för så många människor. Och ändå att folk drar på sig det frivilligt.

Magnus. - Jag tror också att det är skitviktigt, också att man inte sätter en parentes kring det och inte pratar om det.

David till Magnus: - Det är ju som du alltid säger om Stefan "den dumma j-n gick och hängde sig", man måste kunna säga så.

Magnus: - Ja, jag tycker att det var så j-t onödigt gjort! Hur j-a stora problem man har i sitt egen liv så ska vi ändå dö, det är j-t onödigt – om jag skulle må skitskitkass skulle jag ändå aldrig ta livet av mig, jag kanske skulle sitta på en sten hela tiden...

Det är ju väldigt taskigt mot folk runt om en att välja att ta livet av sig.

Magnus: - Det tänkte ju inte han på, det gör ju inte folk i den situationen.

Nu kommer en av mina standardfrågor: Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

David: - Den som du ställde nu.

Men det där funkar ju inte, många säger det, men det går ju inte!

David: - Nej, jag förstår det.

Alexander: - Min första tanke var "Jeopardy", den frågan kändes som "Jeopardy", "Vad är..?"

Magnus: - Jag tycker det är skitsvårt, vi spelar musik och vi håller på och styr med det, och sen är det en helt annan grej när man ska försöka prata om det sen. Då vill folk veta saker om en. När jag lyssnar på musik så lyssnar jag på musik, jag skiter ganska mycket i vad de... ja, om det inte är några j-a rasistbollar eller så, då tycker jag väl att det är dåligt per automatik – men så j-a mycket bryr jag mig inte om dem som gör musiken, så jag har väldigt svårt... Det var som när vi blev intervjuade av "Musikbyrån", de satt där och frågade en massa saker och så kände jag bara att "okej, jag kan svara på det här, men varför?" på nåt vis.

David: - Det är ungefär som när folk kommer fram och vill ha autografer, det har jag heller aldrig fattat. "Vad f-n ska du med den till, den kommer inte vara värd fem spänn ens om du sparar den i 100 år".

Magnus: - Om man ställer frågan såhär – om man tar nån som du tycker jättemycket om, säg Black Francis, skulle du vilja fråga honom nånting?

Alexander: - "Knarkar du så j-a hårt?"

David: - Nej, men det är sant, jag har aldrig haft nån idoldyrkan över huvud taget, jag har väldigt svårt att veta vad jag ska fråga folk. Okej, jag skulle kunna fråga "Hur kunde du komma på en låt som 'Headache', den är ju genial, den handlar inte om nånting?"

Men det är ju en sån fråga som är så svår att svara på. Jag tänker på det ibland när jag intervjuar folk, att de över huvud taget kan svara på alla konstiga frågor man hittar på.

Alexander: - De ljuger hälften av tiden, kan jag tipsa om.

Jag menar, jag vet ju inte varför jag gör hälften av sakerna jag gör liksom.

David: - En del av låtarna jag skriver, jag skulle kunna säga att de handlar om en sak – många av låtarna vet jag inte egentligen vad de handlar om, men när jag hör låten kan jag känna att det handlar nog om det eller det, sen finns det låtar som jag vet vad de handlar om, men oftast är det bara en känsla man har, man försöker beskriva en stämning man har i kroppen och det är j-t svårt att sitta och tala om det för nån annan, det är helt omöjligt.

Men det är väl klart att man vill veta saker om sina idoler, om man har en idol. Eller jag vill mer lära känna dem i och för sig. Jag har också lyckats lära känna mina största idoler Eggstone lite, så jag har väl lyckats rätt bra.

David: - Då finns det inget kvar.

Magnus: - Jo, jag snackade med en tjej som hade en kille som var hennes största idol, och så frågade jag henne "Skulle du vilja ha sex med honom?" och hon sa "Ja" och jag bara "Varför?" "Därför att det är han". "Ja, men varför då, tror du att det skulle vara roligt och bra?" och hon "Ja, men det är en kul grej, som att hoppa fallskärm ungefär" och jag bara "Hallå?".

När jag bokade band i Uppsala och gjorde mitt fanzine samtidigt blev jag automatiskt stämplad som groupie bara för att jag är tjej. "Det är väl självklart vad hon vill göra med dem" liksom. Jag fick till och med två anonyma meddelanden på min telefonsvarare där jag blev anklagad för att vara groupie – och ha dålig hy! (skratt) Varför skulle jag vara groupie om killen som bokade före mig inte var det?

Magnus: - Det är som när vi är ute och träffar en massa andra människor som spelar, man lär ju inte känna dem som är kändast, utan man lär ju känna dem som man trivs med, som är roliga att prata med. Dem träffar man ju flertalet gånger.

Då är det en annan sak om man vill ligga med dem i och för sig, tycker jag.

Magnus skrattade: - Jo, det är klart, då blir det en annan sak! Men det är inte som så att jag skulle letat upp Iggy Pop i Östersund bara för att jag ville pola med honom liksom.

David: - Det är ju så tramsigt. På vår spelningar så är det oftast småtjejer som står på första raden. Det är nästan alltid små tjejer som står längst fram – betyder det nåt speciellt, spelar det nån roll? Det finns väl killar som står längst bak som tycker vi är lika mycket värda även om de inte kommer fram och vill ha autografer.

Conny, David och Magnus i studion

De berättade lite om ett 16-årigt fan som heter Johnny och bor i Östersund, som var kul att prata med för att man då kunde prata om outgivna låtar och sånt, i jämförelse med såna som kommer fram och ber dem skriva autografer på deras mage...

Magnus: - Och det värsta är att jag tänker såhär lite att de gör inte det därför att de tycker vi är bra, utan för att vi har stått på scenen. Tyvärr alltså. När till och med killen som sålde våra t-shirts fick skriva autografer, hur stort intresse har de egentligen av vårt band då? Då kan jag bli lite "ääh". Det är kul om de köper skivan typ.

Alexander: - Sluta vråla, köp skivan.

Magnus: - Man ska vara rädd om folk som gillar oss, men jag vill inte bli känd för att man studsar runt på scenen, för det är inte det vi håller på med.

David: - Det är nog många som tycker det är coolt med band bara för att de står på scenen, tyvärr, det är ju väldigt tråkigt, men...

David: - Jag måste säga att det är en väldigt konstig grej – det är en sak att stå på scen, så länge folk står i publiken och är galna så är det jättekul, men jag vet inte hur jag ska bete mig när folk står och är vansinniga efter spelningen och håller på. Det var nån tjej som "Kan inte jag få ett plektrum, kan inte jag få ett plektrum?" och drog i en och man bara "f-n, jag är en helt vanlig människa, vi spelar, köp skivan, det blir jättebra så". Kul att de kommer, men vad ska de med det till, allvarligt, jag förstår inte Men det är väl gulligt och snällt.

Magnus: - Till slut så blir man nästan lite – man måste på nåt vis det – beräknande, för man kan ju inte bemöta alla på precis samma vis. Även om man jättegärna skulle vilja vara schysst hela tiden så går det ju inte.

David: - Det är när det blir sådär hysteriskt, det var nån precis när vi hade gått av scen och började lasta in grejerna, så var det nån som stod och skrek till Conny "Släpp in mig! Jag är klasskamrat till din lillebror för f-n, släpp in mig!! Släpp in mig för f-n!!" Då blir man bara "Uuuuuh! Gå din väg." Jag såg nån intervju med Faith No More för många år sen, på MTV, de kom i sin bil och var på väg till nån stor festival och det kom en stor crowd med folk som älskade dem och började hamra på bilen och gungade den, för att de älskade Faith No More – och de satt där inne bara "Hjääälp..." Jag får lite samma känsla när jag kliver av scenen, då vill man helst ha ett ögonblick med sina bandmedlemmar och samla sig och komma ner lite.

David och Conny lyssnar på en inspelning, med Alexander i bakgrunden

Vi kom in på att prata om Dennis Lyxzén på scen, vilket ledde vidare till bob hund live, och jag sa att jag ledsnat på bob hund live, för det är alltid samma sak, Thomas Öberg virar sladden runt halsen och sätter trafikkonen på huvudet, och alla säger att de är så bra live, men jag tycker det blir tjatigt.

David: - Äh, jag vet inte, jag blundar jämt, jag har ingen risk för att hamna i ett sånt fack. "Den där j-a David, han blundar jämt!"

Magnus: - Jag har inga direkt uträknade moves som jag gör heller. Hoppa från stolen, det händer det att jag gör rätt många gånger.

David förvånat (vilket var väldigt roligt): - Har du en stol med dig?

Magnus: - Ja, till orgeln.

David: - Det är lite tråkigt, för det är många som tror att du (Magnus) gör dig till, och att Conny gör sig till och att vi är fejkade. Men det handlar ju bara om ren och skär spelglädje.

Det tycker jag syns väldigt väl.
David: - Å Magnus vägnar: tack!

Magnus: - Det finns säkert x antal saker som man kan göra på scen, det går ju kanske till slut inte göra så många fler grejer. (skratt) Han kanske står där "f-n, nu har jag lindat den här sladden, nu har jag satt konen på huvudet, vad ska jag göra nu?! Jag har klättrat upp i ljusriggen, vänta nu..."

David på bred skånska: - "Jag bjuder hem er på lunch! Nej, det har jag sagt också, f-n också!"

Magnus: - "Vi tältar på scenen! Jag slår upp ett tält."

Alexander: - På Roskilde hade han slut på idéer och började stapla monitorer på varandra.

David: - Ja, det var innovativt faktiskt, han staplade både på bredden och höjden.

Magnus: - Shit, det kunde gått illa alltså. Hade vi gjort det i vårt band hade Alexander klagat "äh, f-n, jag hör inte! Kan ni stapla ner de där j-a monitorerna? De kan väl inte stå sådär."

David: - Och Micke "Crap, jag hör ingenting, äh, jag chansar!" Usch, vad tramsigt.

Magnus: - Vad roligt det var att Micke trashade trumsetet på Emmaboda. Vi manglade på ganska gött i slutet på "Made of Words" och så hörde jag hur det bara smällde och sprakade borta hos Micke, och så vänder jag mig och så ligger hela trumsetet utspritt över hela scenen.

Alexander: - Det var nån cymbal han skulle slå på och så missade han och smällde till och fick in cymbalen mellan lillfingret och ringfingret och skar upp. Det brukar alltid vara så, när man ska vara lite cool så misslyckas man.

Testade miniinstrument

Efter lite prat om vart Davids distpedal tagit vägen och om hur man gör ett coolt avslut på en låt avbröt jag dem:

Nu tar vi sista frågan innan mitt (andra) band tar slut: Favoritmuppar?

David: - Han som spelar trummor.

Magnus: - Får man inräkna "Sesame Street"? (nån började nynna på signaturmelodin) Jag vet inte, jag är inte så bra på muppar...

David: - Svenske Kocken kanske – det är han som sjunger i Tindersticks! Hudi-budi a hudi-budi – nej. (skratt) Förlåt! Tindersticks är väl bra, antar jag.

Magnus: - Groover gillar jag.

David: - När jag var i målbrottet brukade min styvfarsa alltid reta mig för Groover (sa Groover igen med målbrottsröst). Skittaskigt, jag var inte så glad.

Magnus: - Animal har en bra spelstil i och för sig.

Alexander: - Nej, jag röstar på Gonzo.

David: - Snoppnäbben.

Alexander: - När jag var liten var det en fågel som såg precis ut som Gonzo som flög in i vårt fönster. Den blev helt förvirrad, så vi var tvungna att ta hand om den och ha den en vecka och fixa till den så han skulle kunna flyga iväg igen. Den såg precis ut som han, en sån näbb.

David: - Kanske blev så är han flög in i rutan. Han klarade sig, men han böjde näbben. Men Animal är bäst, fast jag gillar i och för sig pianonallen också, eftersom jag spelar piano. Hunden med långa bruna öron.

Rowlf.
Magnus: - Men jag måste säga att Kermit är lite underskattad också alltså. Han är ganska rolig.

Alexander: - J-a lövgroda.

Magnus: - Han går omkring och ska vara så j-a viktig.