Fireside - från Fozzie 6, 1996

Fireside

Vad jag egentligen ville skriva om Fireside men inte vågade:

Fireside kom och skulle spela på Kalmar Nation och jag gick dit på soundchecken för att försöka få en intervju, och visst, det var inga problem.

Jag, Kristofer och Frans gick upp och satte oss i trappan. Frans var hyperenergisk (som vanligt, har jag märkt efteråt), och Kristofer blyg och tillbakadragen. Kristofer, den vackraste pojke jag någonsin sett, har skrivit de vackraste texter jag någonsin hört som berör mig något alldeles oerhört för att de passar in så exakt på vad jag själv känt men nu försöker förtränga. Och han sjunger dem så... rätt. Både musiken och texterna hade kunnat förstöras av en annan röst än Kristofers. Varje gång han sjunger sina texter verkar han genomlida helvetet igen, varje gång han sjunger något menar han det igen.

Bäst/hemskast är när han sjunger "but you don't know what it's like to come home, to come home to a lonely home" och rösten bryts i det sista "home" ("Styrofoam" på Fantastic Four). Jag får ont i magen varje gång jag hör det.

Kristofer och Frans på Östgöta nation, Uppsala. november 1995

Jag hade inte så mycket att fråga om egentligen, jag ville helst bara prata om texterna, men dels visste jag inte riktigt hur jag skulle formulera mig, jag ville mest bara säga att jag älskade dem, och dels var Kristofer lite tveksam till att prata om dem. Det var först när Frans hade rusat ner för trappan för han inte ville vara med längre och jag inte hade något mer att fråga om som han sa att vi kunde prata lite om texterna ändå. Mycket riktigt blev det mest att jag sa att jag tycker de är fantastiska och han log generat och tackade, men lite vettigt fick vi ur oss.

- - - - - - - intervjun i nr 5 - - - - - - - -

Efter intervjun skulle jag då få se dem för första gången. Den enda skiva jag hört med dem då var Do Not Tailgate, och de enda som kommer in på scenen är Kristofer och Pelle, som tar sina gitarrer och börjar spela en oerhört melankolisk melodi, som jag inte hört förut, och Kristofer, denna vackra varelse, sjunger "I know sometimes I behave like a monster, but please don't walk away. You can keep me in your basement, as long as I can be with you." Jag blev helt förstummad. Jag bara stod, längst framme vid scenen, och hade ont i magen och visste inte vad jag skulle göra. Sen kom Frans och Per in, och hela Fireside började röja hejdlöst. Men jag kunde inte glömma den första låten "You can keep me in your basement, as long as I can be with you". Folk hoppade runt och knuffade på mig, men jag kunde bara tänka på Kristofers ord "...jag ser hellre att folk börjar gråta än att de blir jätteglada när de ser oss" och tänkte på "You can keep me in your basement, as long as I can be with you" och förstod precis vad han menade. Jag ville hellre gråta. Inte för att jag mådde dåligt, utan för att... jag vet inte – jag delade hans smärta och kände igen mig, och därför mådde jag bättre. Jag ville visa att jag delade hans smärta och därigenom få honom att må bättre.

Det handlar förstås inte bara om Kristofer. Antagligen hade varken texterna eller hans sång fungerat till någon annan musik. Det är en sådan enorm urladdning av ångest och energi i både musiken och sången som utgör en fantastisk kombination. Det är inte vanlig hardcore – det finns en oerhört stor skillnad mellan Fireside och vanliga hardcoreband: Kristofer sjunger, han skriker inte bara. För mig känns det som att det är mer känslor i Firesides musik än i annan hardcore, men det kan man förstås ha olika åsikter om. Vad som däremot är helt säkert är att Fireside är värda precis all uppmärksamhet de fått.

Fidget - från Fozzie 6, 1996

Fidget

Hur man startar ett band

(Artikeln är skriven av en person i bandets omedelbara närhet, under pseudonymen Sören Börjesson.)

Nina Natri ville spela pop. Och inte bara det. Hon helt enkelt bara skulle spela pop. Popstjärnor verkade ju liksom ha så väldigt roligt och spännande och vad kan egentligen vara bättre än att stå på scen med ett eget band, egna låtar och stå och småflörta med de svettiga och skrikande killarna i främsta raden.

För Nina fanns bara ett litet, litet problem.

Hon hade inget eget band, inga egna låtar, ingen scen att dominera och definitivt inga killar att flörta med.

Men detta var som sagt ett problem modell mindre.

Så hon bestämde sig för att starta ett band. Bara så. Och efter att ha sett Richard Gere springa efter Julia Roberts i "Pretty Woman" och hela tiden säga "stop fidgeting" så hade bandet ett namn.

Fidget. Bara så.

Fidget i hissen på Kalmar nation i Uppsala, 2 mars 1996

En vårdag 1994 på Avenyn i hemmastaden Göteborg är Nina ute och spatserar och mitt bland alla spralliga människor träffar hon på Pontus Willquist. De har träffats som hastigast förut, på krogen såklart, och Nina har berättat för Pontus att hon har ett band fast egentligen inte.

- Min pappa frågade mig för ett tag sen om jag ville ha en elbas och det ville jag förstås. I och för sig kan jag bara spela piano, men han ville ha någon som kunde kompa hans dragspel. Så nu har jag en bas. Och en förstärkare. Jag kanske kan vara med och spela i ditt band om jag får det? säger Pontus och Nina skiner upp ikapp med solen.

- Visst, det är klart att du ska vara med. Jag åker till Brighton i sommar och kommer hem i höst så du får börja träna nu så repar vi efter sommaren. Okej?

- Javisst.

Operation Fidget är ett steg på vägen. Om än ett litet sådant.

Men Nina är övertygad: en sångerska som aldrig sjungit i sitt liv och en basist som än mer sällan sett en bas är bättre än ingenting. Så hon åker iväg till Brighton, mer och mer övertygad om Fidgets storhet, och låter varenda människa, intresserad som ointresserad, få veta att hon har ett band och att de minsann snart ska turnera i England, släppa skiva blablabla. Ja, helt enkelt bli popstjärnor.

Till och med Damon i dåvarande idolerna Blur blir varskodd efter en spelning och Nina övertygar honom om att nästa gång de kommer till Sverige så ska Fidget definitivt vara förband.

- Jomenvisst, det är klart att ni ska vara det. Är ni bra då? frågar herr Albarn, som också föreslår att han ska nämna och tala gott om Fidget för Food, Blurs skivbolag.

Nina tänker efter en sekund, tänker att hon kanske borde säga att hon inte vet om Fidget är bra eller inte (det vet ju liksom ingen), men till slut kommer hon på bättre tankar.

- Visst är vi bra. Givetvis, säger hon och rumlar småfnittrandes därifrån.

Varumärket Fidget är sålunda fast förankrat (eh...) i den internationella popvärlden och när Nina på sensommaren kommer hem till Sverige igen återstår bara lite småputsningar för att karriären ska vara igång. Som typ att skaffa en gitarrist, trummis och kanske ett par låtar.

Det först- och sistnämnda går förhållandevis smidigt. Genom gemensamma bekanta kommer Nina i kontakt med Karlstadtjejen Louise Weibull. En tjej som, till skillnad från Nina, har en diger erfarenhet av popvärlden. Ett par fritidsgårdsspelningar med tjejbandet Pappa Vill Ha En Son finns på meritlistan.

Och så har hon en egen gitarr.

- Du, jag har ett band som heter Fidget. Jag har ett par texter. Så vi måste träffas någon gång och göra lite låtar, du kan säkert det. Eller? menar Nina första gången de två träffas och pratar på allvar.

Louise känner sig något tveksam. Undrar vad det är för ufo som just träffat henne. Men visst har hon under sin tid i Göteborg saknat spelandet och hon det där ufot verkar ju definitivt veta vad hon vill, så varför inte? Det kanske kan funka.

Det dröjer inte länge innan hon är beredd att revidera denna uppfattning.

Nina kommer hem till Louises lägenhet på Viktoriagatan, slår sig ner i soffan och börjar presentera ett par tre texter.

- Här har jag en som handlar om när jag var i London och åt räkor och drack för mycket Newcastle Brown Ale, så när jag åkte taxi hem så var jag tvungen att kräkas lite tyst i min tröja och kräkset bestod mest av mina räkor. Så låten ska heta "My Prawns".

- Eh...

- Sen finns det en som handlar om att det är så kallt i ens rum att man måste rida på elementet. Fast den handlar om en del annat också. Som att jag är magnetiskt laddad och får dörrarna på HMV i London att pipa och så är det lite grann om manchesterbyxor och bäckensving också, men låten ska ändå heta "Radiator".

- Jaha. Eh...

Louise vet inte vad hon ska tro. Men den nylonsträngade gitarren åker fram och de två fäster ett par alster på en röd liten transistor-bandspelare.

- Det låter ju skitbra, menar Nina och Louise håller såklart med. Utan att veta om hon egentligen menar det.

Fidget har sångerska, gitarrist, texter, "låtar" och en basist på distans och Nina börjar definitivt få listklättrarvibbar.

Nina, Pontus, Johan, Daniel, Fredrik och Louise

Något senare på hösten ringer Nina till både Pontus och Louise.

- Nu ska vi repa, Vi har en replokal på Hisingen och jag har startat en studiecirkel i popmusik på Medborgarskolan.

Alla inblandade är sugna. Nu ska det bli popmusik av och en eftermiddag i september samlas trion i rucklet/replokalen, en replokal de delar med ett symfonirockband och en allvarlig, svartklädd industrisynthare. Det finns inget PA, inget rejält trumset, men Fidget är glada ändå. Nina kan ju sjunga genom Louises gitarrförstärkare och trummis har man ju ännu inte, så repetitionerna genomförs, i och för sig ackompanjerade av en provkarta svordomar, och spelas in på band. Band som därefter går heta i Ninas bandspelare utan play-knappar.

Men trots replokalsframgångarna känns det som det behövs en trummis för att liksom styra upp det hela en del. Ett antal trummisar testas, bland annat en hardcorekille programmerad att spela Stone Roses-funkydrumming och en numera välkänd trummis i ett välkänt Göteborgsband som bara är med en gång, mest för att han vill gå ut på date med sångerskan (hon avböjer och han lämnar Fidget). Men trummisutvecklingen går i Spinal Taps tecken. Alla trummisar försvinner i oförklarliga händelser och det är först en blöt kväll på Kårens dansgolvsbar som Nina får rejält napp. Daniel Claeson har under ett långt tag hejat på Nina utan att egentligen veta varför. Kanske för att hon snott hans Suedetröja under Chalmersrocken, eller kanske för att han aldrig förr sett ett ufo på riktigt? Hursomhelst tycker båda parter att denna torsdagskväll på Kåren är ett perfekt tillfälle att för första gången fyllesnacka allvar på riktigt.

Ingen av de två är hundra på vad som sägs, men en sak lyckas båda komma ihåg. Att Fidget behöver en trummis och att Daniel minsann kan trumma trots att han aldrig förr trummat i ett band. Däremot har han erfarenhet av att spela bas i ett countryband.

- Jag kan spela trummor, hävdar han.

- Nähä, svarar Nina.

- Joho.

- Okej då, då repar vi snart då.

Fidget har en trummis. För vad nu det är värt.

Daniel kommer till replokalen första gången, spelar lite grann och de tre övriga ser glada ut. Själv är han mest tyst. Förstummad över vad det är han givit sig in på. "Kära hjärtanes", tänker han för sig själv, håller masken och lovar i princip sig själv att aldrig mer sätta sin fot i lokalen igen.

- Du är väl med och spelar in en demo. Vi ska snart spela in den här i lokalen.

- Vi får se, svarar Daniel och det slutar med att han på sin lunchrast kommer och trummar tillsammans med Pontus.

- Spelade du fel? frågar Pontus efter en relativt lyckad omgång av "Radiator".

- Nej, inte direkt, säger Daniel, stressad som han är.

- Okej, då tar vi den.

Demon blir klar och mot all förmodan upprepas inspelnings-proceduren några månader senare. Precis som föregångaren blir andra demon mest känd för sitt omslag.

Men Nina, Louise och Pontus är fortfarande övertygade om att de ska bli världskändisar och när Daniel under sommaren 95 flyr fältet blir det således dags att återigen ragga trummis. Den här gången raggar trummisen upp sig själv, genom att på krogen ragga lite grann på Louise. Johan Forsman heter den nya förmågan och förslaget han får från Louise går ungefär ut på "jag är upptagen, men det finns en plats ledig som trummis i vårt band. Vill du vara med?". Och tro det eller ej, Johan är en rutinerad trummis med en bakgrund som studiomusiker bland hårdrocksbanden hemma i Karlskoga. Så Johan är med och alla inblandade inser snart vilken lyckträff Johan är.

Men ett problem återstår, Daniel vet inte om att han är ersatt, och Nina och Louise tror att han kanske är ledsen över det.

Därför är de oroliga på Hultsfredsfestivalen och dröjer in i det längsta med att föra fram budskapet. Stärkt av alkohol lyckas Nina dock till slut,

- Du, vi har börjar repa med ny trummis.

- Jaha, säger Daniel och känner att meddelandet är som mumma för själen.

- Men du kan ju få bli gitarrhjälte istället. Kan du spela gitarr?

- Javisst, okej då.

Daniel är snärjd igen och förstår återigen inte vad som hänt. Är det något han inte kan spela så är det gitarr.

- Men är det något Fidget inte kan så är det att spela, så det löser sig säkert.

Han förstår då inte hur mycket han bedrar sig.

Bandet på scen på Kalmar

- Vem ser värst ut, han eller jag?

Nina står bredvid Bockstens-mannen, ett flera hundra år gammalt konserverat lik, och det är dagen efter Fidgets första spelning i Varberg tidigt på hösten.

- Du, utan tvekan, svarar alla.

Spelningen dagen innan hade gått bra och så också efterfesten, så när nu stora delar av ett slitet band besöker Varbergs fästning så känns jämförelsen med den gamle stofilen inte alltför långsökt.

Men, som sagt, Fidget kunde spela live inför publik.

- Det har ringt en kille från GoDiscs! i England till min telefonsvarare!!!!!

Nina skriker i luren på sina bandpolare och den regniga oktobereftermiddagen känns plötsligt som en dag på playan.

Ändå reser sig ett spörsmål:

- Hur ända inni helsicke har herr Bass fått reda på Fidget?

Svaret på frågan får Daniel när han på Bengans slöläser i nya Melody Maker och råkar slänga ett öga på "Holly's demo hell", dit Nina i all hemlighet skickat en demo flera månader tidigare.

Högst upp, veckans bästa demo, Fidget "On the stretcher".

Han skriker så att hela Bengans stannar upp, köper tidningen och åker hem för att ringa de andra.

Till och med Louise, som vanligtvis är av det något mer ödmjuka och tillbakahållna slaget, får glädjefnatt.

- Då ses vi på Kompaniet ikväll då eller? Firar lite.

- Vilken röst hon har.

Magnus Bergentz är lyrisk trots att klockan är en bra bit över tre på natten. Fidgets första riktiga demo är under inspelning och Daniel och Johan sitter i mixerrummet i Musikmaffians studio i Varberg och lyssnar på Ninas sångpålägg. Alla har just tappat hakan.

- Fan, tjejen kan ju verkligen sjunga, tänker de båda, ser på varandra och brister ut i gapskratt.

När mixen dagen efter är klar är alla strålande lyckliga. Ingen kan ens tro att det som är på bandet är Fidget och Magnus Bergentz, producenten, har just fått ett nytt favvisband. Ja, det har nog alla inblandade. Fidget är för första gången på riktigt.

- Jag fick en kassett med er och föll direkt. Vi kan väl börja jobba tillsammans, jag kan boka er.

Fidgets första riktiga demo röner stor uppmärksamhet i många läger. Hos kompisar, hos skivbolag och inte minst hos Hansi Friberg, oberoende bokare i Stockholm. Och när han träffar bandet på Kompaniet tidigt i december känns det genast som förlovning. Hansi vill ha Fidget och Fidget vill ha Hansi.

- Vilken go kille, menar Louise efter mötet och ingen protesterar.

- Och så gillar han ju oss också. Det är ju ett plus.

- Good morning, this is Steve here again. I just have to tell you I've been listening to your tape on and on again and it's fucking brilliant. I really, really love it. It's so kinky.

När Steve Walters ringer Daniel och Nina på hotellrummet i London vet de båda att de har ett förlag. Den tänkta semesterresan har blivit något av en businesstrip. Fredrik Ekander på MCA Publishing i Sverige visste i och för sig första gången han hörde Fidget att han ville ha dem, men när nu hans viktige engelske kollega Steve Walters övertygats, sätter han sig ner och skriver ett kontraktsförslag. Och i mars skriver Fidget på.

- Ni kan väl spela in en ny demo. Vi betalar, säger Fredrik.

- Visst, säger Fidget och gör slag i saken.

Magnus Bergentz i Varberg kontaktas igen och ytterligare en helg spenderas i Varberg.

Då finns två nya fidgets med i gänget. Fredrik Andersson, en gammal klasskompis till Daniel har värvats på synth, och Ulf från Varberg är roadie, fan och love-bombare.

- Jag såg er första spelning och tyckte att det var det bästa jag hört sedan bob hund. Så jag har sett alla era spelningar sedan dess. Jag kanske kan få åka med ibland, köra bussen och rodda och så.

Och visst får Ulf det. Han är en i gänget.

Nina tillsammans med Janne Petterson från Hardy Nilsson på Hultsfredsfestivalen, juni -96

Hansi är nervös när han en morgon i mitten av mars får en inspelad CD på posten.

- Det är nog bäst att det är bra nu, tänker han när Fidgets nya demo stoppas i spelaren.

Han blir inte besviken, jublar omkring i lägenheten och ringer till det nojiga bandet i Göteborg.

- Det är så jävla bra, så jävla bra.

- Åh, skönt.

- Nu går jag upp med det till MCA så får vi se vad de säger.

- Okej.

Inte heller MCA blir besvikna.

- Ja, nu blir det väl bara att välja och vraka bland skivbolagen, säger Fredrik Ekander mitt uppe i glädjeruset.

Men först måste skivbolagen få se Fidget och ett hästjobb för att få ihop ett showcase i Stockholm inleds.

TIll slut går spelningen av stapeln på Sturehof den 12 april. Inte helt smärtfritt.

- Var f-n är Johan, han skulle ju varit här för en och en halv timme sen.

Johans buss har fastnat i en bilkö, men han kommer fram lagom så att bandet kan göra ett kort soundcheck.

De klär om, blir nervösa, Hansi springer runt som en osalig ande, och till slut blir det dags för rakning.

Bandet går på scen, kopplar in sina instrument och Daniel märker snart att han har slut på batterier i distpedalen.

- Fanihelvetesjävlaskit, hinner han tänka innan han stirrig som få genomför spelningen utan dist.

Trots allt funkar det. Bandet blir till och med inklappade för extranummer och när spänningarna har släppt så rockar de rejält.

I logen efteråt vill Daniel mest dö, medan de andra visar prov på klara "sugen på att festa"-tendenser.

Hansi kommer in i logen, glad som en spruta.

- Jaha, då var vi väl hemma då. Här var tolv skivbolag idag och alla jag pratat med är oerhört impade. Terry Ericsson sa att han aldrig någonsin sett så mycket branschfolk på en spelning.

Återigen är det dags att fira. Ninas skrock är nära nog verklighet.

- Jag kommer ner i helgen så att vi kan bestämma vilket skivbolag vi vill ha. Vi har ju träffat de intressanta, så nu ligger bollen hos oss.

Och det börjar väl bli dags nu.

Hansi gör i maj ytterligare en vild resa till Göteborg och nu ska alltså saker och ting bestämmas.

Nina Natri ville spela pop. Hon skulle spela pop. Hon hittade ett gäng "puckos" som till slut kunde spela pop.

- Jag har sagt det hela tiden, menar hon.

Jovisst, men vem har någonsin trott henne?

/Sören Börjesson

Daniel och Nina på Hultsfred. Jag delade tält med Daniel och Fredrik, och resten av bandet bodde bredvid. 

Nina läser Fozzie 6, som kom ut strax innan festivalen.

Sonic Surf City - från Fozzie 3, 1995

Sonic Surf City

Samtal med en man som hittar i våra hjärnor

Den 25 mars träffade jag och Catharina Ola Hermanson. Ola är en aktiv man. Han är inte bara sångare i Sonic Surf City, han är även smärtforskare och den som startat skivbolaget Ceilidh Productions. Jag hade väl tänkt göra en vanlig intervju och fråga saker om Sonic Surf City, eftersom de just hade spelat, men... jag kan inte påstå att det blev en direkt vanlig intervju... Efter närmare en halvtimme kom Ola på att att jag inte ställt en enda fråga. Han är bra på att prata, med andra ord. Så värst mycket handlade det inte om Sonic Surf City, men det var intressant ändå. Det första ämnet vi avhandlade var faktiskt Eggstone:

- Jag är fullständigt fed up med att Eggstone är bäst, jag vet att Eggstone är bäst, jag tycker att Eggstone är bäst, jag älskar Eggstone! Vi var faktiskt förband till Eggstone i Malmö, Bob Hund var inte förband, vi var förband och vi skämdes. Vi gick in på scen och bara bad om ursäkt för att vi fanns – "ni ska snart få se Eggstone, men vi har fått en massa pengar, så därför måste vi spela". Så liksom... jag älskar Eggstone av hela mitt hjärta, jag bodde i Lund -87-90 och jag har sett Eggstone innan de var bra, jag såg dem -88, och de var så j-a dåliga! De var skitdåliga, Patrik hade sån där Curefrisyr – jo, det är säkert! Och Per såg ut som ett mods.

Han tänkte några sekunder och fortsatte: - Jag har träffat så många flickor, och så många som gör fanzines som vill gifta sig med Per Sunding, inklusive jag själv!
Du har väl inget fanzine.

- Nä, men jag vill gifta mig med Per Sunding.

- Vi hade en klubb i Lund där folk från Creeps och sådär var discjockeys. Go-Betweens kom dit en gång. Det var skitfränt, Robert Forster var skitfull och skulle bara spela Brian Wilson. Det var inte en människa kvar och han var aspackad: "I'm from Go-Betweens", "Yes, we know", "Play Brian Wilson", "Ja okej" sådär. Han var helt tokig. Grant McLennan var jättekul däremot... Jag ber om ursäkt om jag är jättefull, men vi söp hela natten, Cardigans spelade i Norrköping igår. Jag vet inte om du känner till det, men Cardigans var mitt band från början och jag tjänar en massa pengar på dem nu. Skit samma, vad det handlar om är att igår var NME och Melody Maker på deras konsert, och jag snackade med NME-journalisten – snacka om svårflirtad typ! Allt jag sa var fel. Jag skulle klaga på Oasis, och då visade det sig att det var den journalisten som startade Oasishypen. "Watch your tongue boy!" Jag försökte verkligen vara trevlig och gullig, och jag tyckte att jag var söt – han gjorde inte det.

- Nu måste jag göra en deklaration, får jag göra det? Spelar du in? Nu måste jag göra en deklaration: Sonic Surf City har funnits i massor med år och vi är jättegamla och har hållit på alldeles för länge, men vi älskar att hålla på med det här, vi älskar varje gång vi blir uppmärksammade av fanzines. Det är faktiskt bara vi och Popsicle och Eggstone som har överlevt. Och vi var faktiskt ännu mer före. Vi har faktiskt artiklar från 1990 när vi blev hypade tillsammans med Bebop, Franska Bönder... vad heter de här banden... William och Eldarens Hus och sånt där som fanns.

- Vad pluggar du? frågade han plötsligt.

Juridik.

- Jag är medicinare, jag är doktor i medicin...

Smärtforskning.

- Hur vet du det?!

Jag läste en gammal artikel i SA igår.

- Jag kan din hjärna bättre än den här stan! Jag hittar i hjärnan, det är rätt ball faktiskt, att hitta i hjärnan, det är kul. Det var Kjell Häglund som gjorde den artikeln förresten. Han gör narr av mig konstant för han anser att jag är tio år efter. När amerikansk musik är inne då lyssnar jag på engelsk. I somras köpte jag alla plattor med Steely Dan. Känner ni till Steely Dan? Det är västkust, det är supersmörigt. Jag älskar varuhusmusik, det är det bästa jag vet, sån där du du du du du (nynnade på "Strangers in the night"), orgel sådär. Jag har fått med vår basist – han ser hemsk ut, men han älskar också varuhusmusik. Vi lyssnar på två sorters musik; Sonic Youth och sån där amerikansk, och varuhusmusik.

- Jag måste skryta lite: jag var med och startade Norrköpings närradio -84, tillsammans med en snubbe som heter Jörgen Olsson. Vi fick låtar av Roky Erickson. Vi hade ett program där vi hade Stone Roses -85. Det är säkert! De var i Norrköping, vi festade med dem. Ian Brown var en stöddig j-t skit. Jag har intervjun kvar. Pogues, Sisters of Mercy och Echo and the Bunnymen i samma program, gissa vilket närradioprogram som startade då, jo, ett närradioprogram som hette...

Sound Affects.

- Va, hur f-n visste du det?!

Svaret var att jag intervjuade Terry Ericsson härom dagen. Det var lite kul att förvåna Ola – för det första så blev han väl förvånad över att jag alls sa nåt – jag hann liksom inte – och så att jag visste saker han trodde att jag inte visste. Men missförstå mig inte, han är oerhört trevlig. Väldigt pratglad bara. Vi kom in på Cloudberry Jam, och jag sa att jag tycker de är fantastiska.

- Tycker du så bra om dem – vad kul! Jögga (Jörgen Wärnström alltså) har jobbat för mig. Jögga och Jennie (Medin) skickade kassetter till mig -88-89, när de hette Virginity and the Rose. Förra gången vi spelade i Uppsala så spelade vi på en festival (på Kalmar Nation) med Cloudberry Jam, Puffin och Happydeadmen och alla de här, och jag stod och gjorde narr av dem, för jag har hört alla de här banden sen de började, de skickade kassetter till mig. Jag erbjöd mig att ge ut Cloudberry Jam, men samtidigt sa jag att de skulle köra på NONS, för just nu är NONS mycket mer rätt. Det har varit en väldig backlash på mig i Stockholm... det här kanske låter jättelöjligt, men varje gång jag sätter på ZTV så är det nån ny som har upptäckt Brainpool (Brainpools första singel "At School" gavs ut på Ceilidh), eller så är det nån ny som har upptäckt Cardigans, bara för att jag inte är och snackar på rätt fester. Så jag bara sa det att nu får det vara i ett halvår. Jag gav ut Stevepops. Men tyvärr var det så olyckligt att alla trodde Stevepops floppade, men så är det inte. Jag har lagt ner skivtillverkningen ett tag, men jag har en samling på gång.

- Det här måste jag berätta! På Grammisgalan, vår trummis och vår basist hade inte varit där förut, jag har varit förut. Jag är en sån där snubbe som, jag är ingen hycklare, utan dem jag träffar som jag gillar, dem börjar jag dunka som f-n, jag dunkar dem för att mycket, jag älskar dem för mycket. Jag gillar Nomads, Eggstone, Sator, dem träffade jag på Grammisgalan. Men mina vänner trummisen och basisten, de går fram till Johannes Brost, Lisa Nilsson, Just D, Tomas Brolin, Orup, Anne-Lie Rydé, Mauro Scocco, och talar om för alla att "ni är bäst. Ni är bäst. Ni är bara det enda." Det var ju i form av hån, men det var underbart att höra. Sen dagen efter spelade vi in Alvesta, och de satt hela vägen ner och kom på nya grejer de hade gjort. "Shit, Siw Malmqvist", hörde man från baksätet. "Siw Malmqvist, jaha. Vad sa du till henne då?" "Jag vet inte." Underbart. Eggstone blev lite konfunderade över vårt hyllande. Vi försökte övertyga dem om att de måste byta skivbolag så att de kan erövra världen, och Patrik Bartosch blev nästan sur för att vi tjatade så.

Foto: Lena Nordström

Ola pratade nästan oavbrutet, väldigt snabbt, men uppenbarligen tänkte han ännu snabbare, för han bytte samtalsämne helt apropå – det var tur att jag hade bandspelare med mig, annars hade ni missat det allra mesta av allt han sa.

- Bear Quartet... vet ni att jag signade dem? Nu skall jag berätta en rolig historia. Jag signade Bear Quartet 1990 och vart utskrattad av, i tur och ordning Easy, Jocke Wallström på West Side och Lasse Aldman som hade Bommen i radio. Ett och ett halvt år senare var alla på mig, och jag hade inte råd att ge ut dem, så jag gav dem till West Side. Ah, det var bara en anekdot. Dem träffade jag inte på Grammisgalan, de var väl de enda.

Nu tänker jag ställa min första fråga: Vad har ni för framtidsplaner?

- Vi skall spela in en ny platta. Det är så här med Sonic Surf City att, hur konstigt det än låter, vi bryr oss j-t lite, vi bryr oss egentligen inte om nånting, men vi tänker göra en bra platta. Jag tycker inte vi har gjort nånting som är bra so far, så nu tänker vi göra en väldigt bra platta. Så vi har tagit kontakt med en kille som heter Thomas Skogsberg, som mest är känd för att ha gjort Entombed och Dismember och såna där. Men han är skittrevlig och asmysig och popsnubbe. Jag är ett gammalt popsnöre, det kanske märks, och de andra i bandet är gamla punkare, och nya låtarna är så j-a bra, så ni ska vi liksom bara ta knäcken på allt. Nu ska vi göra en riktigt bra platta, och sen ska vi fortsätta.

- Vi siktar på att bli ett Sveriges Cramps. Det var en av mina upptäckter när jag såg Cramps i Malmö -84. Jag fattade inte vad rock'n'roll var innan. Det var det fränaste jag sett. Och så tänker vi bli. I nätstrumpor. Vi bryr oss faktiskt inte speciellt mycket om nånting, vi tycker bara det är jättekul att såna som du, som gör fanzines kommer till oss och liksom gillar oss, och det här att flera band har tagit upp surf. När vi började -88-89 skall gudarna veta att surf var inte precis nåt fränt. Vi har liksom kämpat i motvind precis hela tiden, och alla har bara snott... Sator till och med har snott från oss, Nomads har snott och Psychotic Youth ska vi bara inte tala om. I och för sig så snor jag allt, så att vi har börjat diskutera det själva. Det skall bli väldigt intressant att höra när en annan grupp kör originalet. Äh, skit samma. Vi är inne på att köra länge och vara fräna. That's our goal.

- Jag gick in på den där sportaffären Stadium härom dagen, och då hade det plötsligt kommit nån snowboardfilm, och så var det "Sha na na", vår låt, som soundtrack! Hela butiken ekade, jag var tvungen att gå ut, jättepinsamt. Vi vill inte vara inne, vi vill liksom vara fräna.

- Åh förlåt, jag bara sitter och snackar och skryter som vanligt. Du har inte ställt en fråga!

Jo, en. Nu kommer en andra: Vilken är din favoritmupp?

- Mupp? Såklart Zoot! Saxofonisten. Vet du varför han heter Zoot? Nää. Vilken historik! Det hela handlar om att saxofonisten, han är blå, det har med blues att göra, han är blue, och det kommer från Zoot Simms, en legendarisk saxofonist. Sen är det Kakmonstret, och Fozzie har jag på en affisch. Kermit är ju ball av historiska skäl, eftersom det är Jim Hensons egen röst. Miss Piggy var han Frank Oz, som regisserar filmer.

Jaha.

- Du känner ju inte till nånting! Jag bara älskar värdelöst vetande. Jag ber om ursäkt, du har inte fått ställa frågor, men jag älskar att prata! Det är en hobby jag har.

Jag måste också be om ursäkt för att jag inte tog reda på något mer konkret om Sonic Surf City, men jag glömde liksom bort att fråga saker. Jag vet i alla fall vad bandmedlemmarna heter, och det är:

Ola Hermanson, sång och gitarr

Stefan Andersson, bas

Mikael Thomsen, trummor

Rikard Warldén, gitarr.

Tidigare var Nina "Pasadena" Lindström med också, men hon slutade för ett tag sedan, och bor numera i Hamburg.

DISKOGRAFI:

Let's go surfin EP (promoutgåva med specialomslag, 80 ex) 7" Ceilidh -89

Let's go surfin EP (begränsad upplaga, 800 ex) 7" Ceilidh -89

Beach Bop, MP Ceilidh -90

Surfin' Santa / Carolyn (begränsad upplaga, 1 000 ex i röd vinyl) 7" Ceilidh -90

Sun, Sex 'n Fun (begränsad numrerad upplaga, 2*409 ex i vit vinyl) 10" Ceilidh -92

Sun, Sex 'n Fun, CD Ceilidh -92

Sha Na Na Na Na /n.p.m. CDS Stockholm Records -93

Losing My Mind / Anywhere the Girls are CDS Stockholm Records -93

Life's A Beach CD Stockholm Records -93

The Pusjkins - från Fozzie 5, 1995

The Pusjkins

Om tjejband, kackerlackor och äckliga vita insekter

I början av augusti åkte jag till Nykvarnsfestivalen i Linköping, i tron att jag skulle få se Pusjkins live. Men icke – de hade spelat där förra året, så i år fick de inte vara med. Men jag fick se Christel Nordins (gitarr) och Carro Carlboms (trummor) "hobbyband" C & C Music Factory. Bara att få höra kents När Det Blåser På Månen med blockflöjt och akustiska gitarrer och Judas Priests Breaking the Law med nästan-opera-sång gjorde det nästan värt resan. Jag såg i alla fall till att få träffa Christel och Carro, för att prata om Pusjkins. Vi satt utanför domkyrkan under ett träd som det hela tiden trillade ner små äckliga vita (!) insekter från...

Pusjkins startade hösten -92, då med Christel, Carro och Jennie Medin på bas (namnet känns kanske igen från det något mer kända Cloudberry Jam). När de startade kunde ingen av dem egentligen spela, men alla kunde sjunga, fast de klarade inte av att sjunga och spela samtidigt, så de var tvungna att hitta en sångerska, vilket de gjorde ganska snart i Mia Bergström.

De repade i knappt ett år, och anmälde sig sedan till Rockkarusellen, som är en årlig, lokal tävling i Linköpings kommun. De spelade fyra gånger på fritidsgårdar, gick vidare till finalen, och vann hela tävlingen. Detta väckte ganska mycket avundsjuka bland de andra banden, som hållit på mycket längre, och det påstods att Pusjkins hade vunnit bara för att de hade så mycket kompisar i publiken. Vinnaren röstas nämligen fram av publiken, så Pusjkins fick till sin stora förvåning börja anta att de har ungefär 300 kompisar... Nåväl, tävlingsvinsten var en singelinspelning, och de gick in i en studio i Tranås och spelade in Inherently Violent, med fyra låtar.

Under våren -94 började Jennie känna att hon inte hade tid för två band, så hon valde Cloudberry Jam, och Pusjkins fick börja leta efter en ny basist.

- Vi ville gärna ha en tjejbasist, berättar Christel. - Inte för att vi tvunget skulle vara bara tjejer, men eftersom vi började så, så kändes det liksom rätt. Och att hitta en tjej som spelar bas, och inte redan är upptagen i ett band, det är nästan omöjligt.

Carro: - Men hade vi hittat en kille som hade varit perfekt så hade det gått bra också.

Vi diskuterade det här med "tjejband" en stund, och jag berättade att när jag köpte min bas, så frågade alla om jag skulle börja spela i ett tjejband då. Som om det vore ett självändamål.

Christel: - Det handlar ju om att man skall komma överens och funka på samma plan och sådär. Men det är så typiskt, det var en tjej som vann en gitarr på TV, Unga Tvåan eller nåt sånt där, för nåt år sen, och då var det: "Ja, nu när du har vunnit en gitarr då kanske du kan börja i ett tjejband!" Helt otroligt.

Till slut tog de med Melinda Rogersten, som de kände sen innan, men som aldrig spelat bas förr, och så repade de hela sommaren och spelade på förra årets Nykvarnsfestival. Det var till den festivalen som även C & C Music Factory föddes.

Christel: - Vi tyckte att vi ville göra lite covers på vårt eget sätt, och på låtar som vi egentligen tycker är bra, även om man kan driva lite med dem. Fast förra året gjorde vi mer seriösa covers än vi gjorde i år, vi gjorde Juliana Hatfield, och Shakespeare's Sister bl.a., men sen blev det sådär "man kanske skulle göra en Judas Priest-cover akustiskt, med flöjt på slingan", bara idén blev sådär "ho ho ho!". "Vi gör den jättevacker", tänkte vi, för den är ju liksom lite ösig, men ju mer vi skulle göra det vackert, desto mer blev det "ja, vi sjunger sådär jättefalsettigt och rullar på r-en!"

Carro: - Vi har inte repat den en enda gång utan att skratta. Vi tyckte själva vi var jätteroliga...

- Men det är väl ingen grej vi skall driva så långt heller.

Pusjkins blev jämförda med Cloudberry Jam i Pop bl.a., vad tycker ni om det?

Christel: - Jag tycker ju Cloudberry är skitbra, men de är rätt influerade av jazz och soul, och vi har egentligen inga såna influenser. Det känns lite orättvist på ett sätt, eftersom jag inte tycker vi låter lika, men å andra sidan så kanske det soundmässigt blir lite så, med gitarrer och så, eftersom Jörgen spelar in, och vi kör på deras utrustning rätt mycket. Jag tycker inte vi låter som Cloudberry Jam, men vi repar i samma lokal, och har umgåtts i alla år, så vi kanske har blivit influerade, men det är inget vi strävar efter. De är j-t bra, så det är ingen förolämpning på nåt sätt, men det är lite typiskt sådär. Bara för att man har ett visst samband med nån så måste man jämföras. Man hamnar i skuggan, precis som Cloudberry Jam hamnar i skuggan av Cardigans.

Carro: - Men det går inte jämföra, de är ju så otroligt mycket bättre på att spela och så än vi.

Christel: - På sikt är det klart man vill ha skivkontrakt, men som det känns nu så skulle inte jag vilja... eller får man ett skivkontrakt så är det ju antagligen nån som tror på en, och då är man ju bara glad över det, det vore ju skitkul, fast det vore trist att gå in i en studio och känna att man inte är riktigt... bra liksom. Inte behärskar spelandet.

- Jag tror att det är ganska många som gör det – band som upptäcks sådär, som kanske inte hållit på speciellt länge, och så är det snabbt in i studion och göra nånting, och sen så släpper de en grej och så får de lite uppmärksamhet och sen är det nästan kört, för att man kanske inte riktigt är färdig för att göra nåt sånt. Av den lilla erfarenhet vi har från singeln så vet vi hur svårt det egentligen är att veta vad man vill när man går in i en studio. "Vi gör så här" för det var en kul grej för ett par minuter, och sen så ångrar man sig.

Medan vi satt och pratade trillade det ner diverse äckliga vita insekter på oss, vilket fick Carro att berätta om när hon skulle ha ihjäl en kackerlacka, när hon var i USA med Melinda förra året och jobbade på ett café: - Jag är helt övertygad om att kackerlackor har nåt radioaktivt i sig. Jag dödade en kackerlacka på jobbet – det var första gången jag såg en kackerlacka, och den var så j-a stor! Den var ungefär 4 centimeter, och kom springande över golvet – jag var ensam på caféet och fick panik. Vi har inga kackerlackor där, den kom från grannrestaurangen. I alla fall – de är ju jättesvåra att döda, och jag stampade på den, men den dog inte först, så då stampade jag på den en gång till och då var den sådär halvt mosad, men resten levde... och det kom inte blod utan det kom sånt där – om du tänker dig olja som flyter på vatten, sådär regnbågs-silver-svart-grejliknande sörja... Det var så j-a äckligt verkligen. Vid kärnvapenprov och sådär kan kackerlackor överleva! Det är ju helt otroligt.

På tal om konstiga djur: Favoritmuppar?

Båda: - Groover, utan tvekan. Om Sesam är okej?

Carro: - Fast i Mupparna är det givetvis Animal. Han är cool. Och så gillar jag hunden som spelar piano, och han med näsan; Gonzo.

Christel: - Fast jag gillar Kermit också, för han är så töntig.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Carro: - Det var en bra fråga faktiskt.

Christel: - Vi har inte hunnit ledsna på vanliga frågor än... Alla brukar alltid fråga om det är svårt att vara tjej och spela, så det var skönt att du inte frågade det. "Hur är det att vara tjej och spela?" Jag vet ju inte nåt annat!

Carro: - Vad skulle du göra om du hade en delfin framför dig nu? Jag skulle knipa den på näsan!

Va?

- Carro säger alltid om alla djur att man skall knipa dem på näsan.

Carro: - Det gillar de.

Loosegoats - från Fozzie 5, 1995

Loosegoats

Glada getter på vift

Loosegoats kommer från Kävlinge utanför Lund och består av Christian Kjellvander (sång och gitarr), Jens Löwius (gitarr och sång), Johan Hansson (trummor) och Mårten Löfvander (bas). Just när jag såg dem på Kalmar Nation i Uppsala i slutet av augusti hade de även med sig sin kompis Anders på koskälla.

De har funnits i nuvarande konstellation sedan november 1994, och redan i juni -95 gav de ut 6-spårsskivan Small Lesbian Baseballplayers, på det lilla lundabolaget Bad Taste Records. Förhoppningsvis kommer det ut en fullängdare i februari, också på Bad Taste, men eventuellt i samarbete med ett amerikanskt skivbolag som heter Underhanded Records, som ligger i New York. Det bolaget skall släppa Small Lesbian Baseballplayers i USA och Sydamerika snart. Loosegoats säljer skivor även i Tyskland och Holland, men än är de inte så kända i Sverige.

Som så många andra band som låter lite amerikanskt har de jämförts med Pavement och Archers of Loaf. Det är ju så lätt för journalister att slänga ur sig en jämförelse så slipper de tänka mer. Loosegoats tycker det är lite tråkigt att hela tiden bli jämförda med annat, samtidigt som de tycker det är smickrande att jämföras med just Pavement och Archers of Loaf.

Jens: - Det är ju kul, eftersom de är fruktansvärt bra band. Och det talar ju ganska mycket om vad vi spelar och lyssnar på.

Johan: - Men ändå så låter vi särpräglat.

Ett stort skäl till varför de jämförs med amerikanska band är Christians perfekta amerikanska uttal – han har nämligen bott i Seattle i 9 år.

Varför heter ni Loosegoats?

- Anders skall få berätta varför vi heter Loosegoats, eftersom han inte vet nånting.

Anders: - Okej. Lös är ett uttryck. Om man är lös, så är man lös. Då är man trött och sånt. Då ligger man och sover hela dagen och har inget att göra – då är man lös.

- Käkar flingor.

Anders fortsatte: - Ja. Ett telefonsamtal mellan mig och Christian t.ex. kan vara så här – han svarar efter fem signaler, och telefonsvararen har gått på: "Kjvanner..." "Hur är läget?" "Äh, jag är lös", och då är det bara att lägga på, för då är det inte lönt.

Jens: - Gethistorien då?

- Get är ju ett djur.

- Snyggt skägg.

Jens: - Det är ett fint djur, helt enkelt. Och det låter bra, ligger fint i mun. Loosebear låter inte så j-a bra. Inte Loosedonkey heller...

När jag ställde frågan "Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?" inträffade intervjuns enda tysta paus. Det blev helt knäpptyst i flera sekunder, och sedan började de skratta. Det var annars vad de gjorde mest – skrattade alltså, och hojtade i mun på varandra. Den som först hämtade sig nu hojtade i alla fall: - Jeopardy!

- Det är jag som säger svaren!

Christian: - Okej, vilken fråga skulle du helst vilja svara på Mårten?

Jens svarade i hans ställe: - Vilken bas skulle du helst av allt vilja äga?

Mårten: - Den som Kim Gordon har.

Jens: - Han har en jätteförälskelse i Kim Gordon i Sonic Youth. Han har varit kär i henne sen...

Mårten avbröt: - Den basen som Kim Gordon hade haft, alltså jag hade klätt in den i silikon och konserverat den i sprit... För att den kan man inte spela på för att den har hon tagit i.

- Han grät glas när hon fick barn med Thurston.

Mårten: - Oh yeah! Grät glas?!

Jens: - Nån fråga som nån annan skulle vilja svara på kanske?

- Om smurfar! hojtade någon.

- Jag har faktiskt en kastrerad smurf i en stålbur som jag har byggt. Den heter Jan Kask. På allvar.

En kastrerad vad för nåt?

- Smurf.

Vadå smurf?

- Jaså, du tror inte att smurfar finns? Okej, det är en plastsmurf.

- När band skulle recensera Brainpool i Pop var det två stycken som associerade dem med smurfar.

- Saft saft hallonsaft!

- Johan, du skall svara på en fråga nu!

Jens: - Vilket band skulle du helst vilja spela in om du inte spelade i Loosegoats? Eller Stonefunkers. Han har spelat trummor i Stonefunkers.

Johan: - Oh yeah? Vilket band som helst? Alla kommer döda mig. Eggstone säger jag. Eggstone är mina husgudar.

Vad glad jag blir! (De är mina med.)

Jens: - Får jag säga vilket band jag skulle vilja spela i?

- Archers of Loaf.

Jens: - Nej, faktiskt inte, för de har redan två gitarrister. Dinosaur Jr. Men jag skulle inte platsa. Jag har en hemlig förälskelse i J Mascis faktiskt. Christian, vilket band skulle du vilja spela i?

Christian: - Captain Beefheart.

Jens: - Nu kan jag inte komma på fler frågor.

Favoritmuppar?

Alla började ropa olika namn, men de som de enades om var Gonzo, Animal och Svenske Kocken.

Mårten: - Jag är den svenske kocken.

- Mårten är kock.

- Janne Kask är...

Jens: - Men han är inte med där, han spelar i Brainpool, det är en annan Muppet Show.

- Ja, jag blandar ihop dem hela tiden, förlåt mig.

Vad är klockan?

- Snart elva.

Då spelar ni snart, då skall jag inte störa längre.

- Äh, låt inte en spelning komma emellan! Det är kul att bli intervjuade.

En sån här otroligt seriös intervju...

- Vi har nog lite svårt att ta oss på allvar.

Jens: - De spelar så mycket bra musik här nere! Fruktansvärt bra musik hela tiden. När vi spelade på Magasin 3 i Göteborg spelade de bara skit.

Johan: - Jag måste få berätta en grej om i Göteborg. Vi hade ingen hängpuka, så jag fick ringa till trummisen i Honey Is Cool, Håkan, och låna hans trumset. Och grejen är den att det trumsetet som jag spelade på då, det har även Odd Numbers spelat på. Och en massa andra celebriteter.

Jens (?): - Och jag har sparkat sångaren i Oasis på knät så han höll på att dö!

Varför då?!

- De spelade på Mejeriet, och så skulle vi slinka in backstage, och så var dörren öppen, så jag skulle gå in, men så kom han: "Do you like us?" och jag måste ju vara ärlig, så jag sa: "Fy f-n vad ni suger". Så släppte han inte in mig, så jag blev så arg så jag sparkade honom på knät så han ramlade ihop, och han ropade: "Jim and Bob!" så kom två stora muskelberg, så jag stack. Fast de hann aldrig ifatt mig. Men jag fick i alla fall sparka på kaxigaste mannen.

För att byta ämne, vilka svenska band gillar ni?
Enhälligt: - Fireside.

- Fireside, Starmarket, Him Kerosene.

- Millencolin – vi brukar vara Millencolin när vi spelar ute.

- Nu är vi Millencolin, nästa gång så är vi Smash Hit Wonders.

- Nä, det är vi inte.

Eggstone då Johan?

Johan: - Eggstone, det är världens bästa band. (Jag är inte helt säker på att han sa världens, de andra pratade samtidigt, men man hör vad man vill höra.)

Jens: - De har lyckats sno en låt från Beautiful South, som jag tyckte var väldigt bra. "Postman came, dropped the post late in the morning" (Sun King) – den har de snott från Beautiful South, hela refrängen: Song For Whoever, lyssna på den så kommer du höra Eggstone. Fast mycket bättre sång och bättre gitarrer.

Som avslutning skall nämnas att Loosegoats tycker om att spela live, och de kostar inte så mycket, så vill ni boka dem, så hör av er till dem!

Mouth - från Fozzie 5, 1995

Mouth

En man och hans mun

Mouth har funnits i ungefär ett år, men har redan hunnit med att ge ut två singlar, en fullängdsskiva och spelningar i New York i två omgångar. Inte illa.

De är mer rutinerade än det låter dock – de har spelat ihop i olika sammanhang i tre år, i olika, mycket alternativa och flummiga, konstellationer. Sångaren och gitarristen Fredrik Joelson, som jag träffade för en liten intervju, har dessutom spelat i ett spanskt hardcoreband. Han har bott i Spanien i många år, och både där och i Sverige har han jobbat med film, bl.a. som regiassistent och kameraassistent, gjort reklamfilmer och rest runt i Sydamerika och Beirut i jobbet.

Den andre gitarristen, Hans Carlsson, är utbildad designer, som utöver Mouth även gjort en del reklammusik och en hel del ambientmusik, tillsammans med Krister Linder från Dive. Krister i sin tur är med på tre spår på Mouths skiva Hole of Your Head.

Mouth består även av basisten Peter Bohman och trummisen Bengt Söderberg, och de kommer från Stockholm. De spelar ganska tung och relativt energisk rock, som Fredrik kommenterar så här:

- Dels finns det den här råa energin, men det finns nån slags idé bakom också. Personligen tycker jag att bara den är råa energin inte är intressant. Det finns det så många som gör mycket bättre. Alla de här låtarna skulle man kunna göra till hur snälla, söta poplåtar som helst, men så väljer man att få nåt annat uttryck i det, som kan bli ganska intressant.

Mouth har gjort en cover på Devos Mongoloid. Mouth spelar ju inte direkt samma sorts musik som Devo gjorde, så man kan ju undra vad de har för influenser egentligen?

- Zappa. Faktiskt. Fast det är väl mest tankemässigt tror jag. Det är nog mest på ett ideologiskt plan. Zappa var en stark, väldigt fri själ, som jag är enormt imponerad av. Annars... det är ju väldigt smickrande när man hör jämförelser med Sonic Youth och Breeders och Pixies. Pixies och Sonic Youth, jag har liksom blivit frälst när jag har sett dem live – öppnat en ny värld. De har också det här att... jag vill ju inte jämföra mig själv med dem, det vore ju fruktansvärt pretentiöst, men man kanske har lärt sig av dem att man vet att de skulle kunna göra så otroligt bra, välproducerad rak pop eller rock'n'roll, men de väljer liksom att ta det ett steg till och det är ett mod som jag är väldigt imponerad av faktiskt. Man känner nånstans inom sig, det är på väg nånstans, och så stannar man inte där med den traditionella formen, utan man försöker... det vet ju inte jag om vi har lyckats med... det är en tanke.

Sonic Youth har faktiskt uttryckt intresse för Mouth; de kan tänka sig att ha dem som förband.

- De har hört grejer av oss – vi har en amerikansk producent (Louis Scalise) och genom honom har vi amerikanskt management också, och vår manager är även producent och teknikermanager, och en klient till honom som heter John Siket har varit tekniker på Sonic Youths tre senaste plattor och producerar den de håller på med nu. Han fick med sig några av våra låtar till studion och spelade dem för dem – de gillade särskilt Hole of Your Head, den där gospellåten.

Ni har fått amerikanskt skivkontrakt?

- Ja. Vi är signade till Warner, och då funkar det så att om vi åker till ett territorium så måste vi först erbjuda oss till dem, och om det skulle vara så att alla Warnerbolagen i New York tackade nej till oss, då kan man gå till andra. Det var flera bolag inom Warnerkoncernen som var intresserade, och några andra också, men vi valde det här som heter Reprise, som ligger under Warner. Det är jättebra för oss, för vi är på en liten label där som heter Kinetic, som är under Reprise, och så har vi väldigt bra kontakt med Reprise, så de har världens pådrag med marknadsföring nu.

Och ni har varit i New York?

- Ja, vi var där i somras, och vi åker tillbaks dit på söndag (3 september), och skall göra två gig. I somras gjorde vi sex gig. Det gick skitbra. Publiken är väldigt intensiv där, man märker väldigt tydligt – här i Sverige kan man ibland inte veta, man kan stå och titta på publiken, men man vet inte om det går in, om de gillar det eller om de dissar det. Men där – om de inte gillar det så märker man det stenhårt, de skriker åt en. Och åt andra hållet också – gillar de det så känner man det verkligen.

- Nu har det plötsligt börjat komma folk när vi spelar, det har det inte gjort förut, som när vi spelade på Hultsfred – jag är så ovan vid att ha en publik som är sådär... whosh!, hängiven, som verkligen gillar det. Man är van vid att få kämpa så j-a mycket för det – jag kommer av mig när man får sån jätterespons. Man blir blyg. Och så har jag ett problem också: jag låter så ironisk när jag talar. När jag säger "tack så hemskt mycket, det är j-t kul att vara här", så... jag gillar att säga det, men det uppfattas ofta som j-t snorkigt.

- Nu har jag fördelen att för första gången i mitt liv bara kunna hålla på med musik, det har aldrig jag kunnat göra förut. Man förändras hela tiden, så det är ganska viktigt att fortsätta, på nåt sätt. Det handlar mycket om – det låter enormt banalt, men det handlar faktiskt väldigt mycket, för oss allihop tror jag, om att verkligen följa sitt hjärta, och går det inte bra för en har man gjort det i alla fall.

Varför heter ni Mouth?

- Munnen är en väldigt central kroppsdel. Man uttrycker mycket med den, och man äter genom den och man kan göra mycket med munnen. Och det är lite som en symbol för en port mellan en annan dimension och den här dimensionen, mellan den synliga och den osynliga världen.

Mouth har gjort videos till låtarna Float och Pure. Till Float har de gjort två olika, dels en med super-8-bilder från Kuba, och dels en där en vän till bandet, som har en väldigt lång tunga sitter mitt framför kameran och viftar med tungan. Båda två är väldigt lågbudget, så Fredrik ser fram emot att få göra en riktig videoinspelning – även om han är väldigt nöjd med dem de har gjort hittills.

- Det finns en del regissörer här som jag är j-t sugen på att jobba med, det finns en man som heter John Nordling som bl.a. har producerat Knesset och Cumbaya )på ZTV), och jag skulle verkligen vilja göra en video med honom. Sverige är j-t bra på det där, det finns mycket begåvning här. Samtidigt tycker jag att Stockholm inte har särskilt kreativt klimat. Svenskar är väldigt materialistiska på sätt och vis, jämfört med andra. Som t.ex. i New York, där håller alla på med nånting, är skådisar eller har ett band eller... är stjärnor – där finns en annan respekt för det. Men här är det väldigt – åtminstone i den värld som vi umgås i – det är väldigt mycket att man måste uppfylla vissa utstakade ramar, vad gäller status och vad man skall ha gjort och allting, och det tycker jag är lite beklämmande.

Till sist: favoritmupp?

- Animal.