Fidget - från Fozzie 6, 1996

Fidget

Hur man startar ett band

(Artikeln är skriven av en person i bandets omedelbara närhet, under pseudonymen Sören Börjesson.)

Nina Natri ville spela pop. Och inte bara det. Hon helt enkelt bara skulle spela pop. Popstjärnor verkade ju liksom ha så väldigt roligt och spännande och vad kan egentligen vara bättre än att stå på scen med ett eget band, egna låtar och stå och småflörta med de svettiga och skrikande killarna i främsta raden.

För Nina fanns bara ett litet, litet problem.

Hon hade inget eget band, inga egna låtar, ingen scen att dominera och definitivt inga killar att flörta med.

Men detta var som sagt ett problem modell mindre.

Så hon bestämde sig för att starta ett band. Bara så. Och efter att ha sett Richard Gere springa efter Julia Roberts i "Pretty Woman" och hela tiden säga "stop fidgeting" så hade bandet ett namn.

Fidget. Bara så.

Fidget i hissen på Kalmar nation i Uppsala, 2 mars 1996

En vårdag 1994 på Avenyn i hemmastaden Göteborg är Nina ute och spatserar och mitt bland alla spralliga människor träffar hon på Pontus Willquist. De har träffats som hastigast förut, på krogen såklart, och Nina har berättat för Pontus att hon har ett band fast egentligen inte.

- Min pappa frågade mig för ett tag sen om jag ville ha en elbas och det ville jag förstås. I och för sig kan jag bara spela piano, men han ville ha någon som kunde kompa hans dragspel. Så nu har jag en bas. Och en förstärkare. Jag kanske kan vara med och spela i ditt band om jag får det? säger Pontus och Nina skiner upp ikapp med solen.

- Visst, det är klart att du ska vara med. Jag åker till Brighton i sommar och kommer hem i höst så du får börja träna nu så repar vi efter sommaren. Okej?

- Javisst.

Operation Fidget är ett steg på vägen. Om än ett litet sådant.

Men Nina är övertygad: en sångerska som aldrig sjungit i sitt liv och en basist som än mer sällan sett en bas är bättre än ingenting. Så hon åker iväg till Brighton, mer och mer övertygad om Fidgets storhet, och låter varenda människa, intresserad som ointresserad, få veta att hon har ett band och att de minsann snart ska turnera i England, släppa skiva blablabla. Ja, helt enkelt bli popstjärnor.

Till och med Damon i dåvarande idolerna Blur blir varskodd efter en spelning och Nina övertygar honom om att nästa gång de kommer till Sverige så ska Fidget definitivt vara förband.

- Jomenvisst, det är klart att ni ska vara det. Är ni bra då? frågar herr Albarn, som också föreslår att han ska nämna och tala gott om Fidget för Food, Blurs skivbolag.

Nina tänker efter en sekund, tänker att hon kanske borde säga att hon inte vet om Fidget är bra eller inte (det vet ju liksom ingen), men till slut kommer hon på bättre tankar.

- Visst är vi bra. Givetvis, säger hon och rumlar småfnittrandes därifrån.

Varumärket Fidget är sålunda fast förankrat (eh...) i den internationella popvärlden och när Nina på sensommaren kommer hem till Sverige igen återstår bara lite småputsningar för att karriären ska vara igång. Som typ att skaffa en gitarrist, trummis och kanske ett par låtar.

Det först- och sistnämnda går förhållandevis smidigt. Genom gemensamma bekanta kommer Nina i kontakt med Karlstadtjejen Louise Weibull. En tjej som, till skillnad från Nina, har en diger erfarenhet av popvärlden. Ett par fritidsgårdsspelningar med tjejbandet Pappa Vill Ha En Son finns på meritlistan.

Och så har hon en egen gitarr.

- Du, jag har ett band som heter Fidget. Jag har ett par texter. Så vi måste träffas någon gång och göra lite låtar, du kan säkert det. Eller? menar Nina första gången de två träffas och pratar på allvar.

Louise känner sig något tveksam. Undrar vad det är för ufo som just träffat henne. Men visst har hon under sin tid i Göteborg saknat spelandet och hon det där ufot verkar ju definitivt veta vad hon vill, så varför inte? Det kanske kan funka.

Det dröjer inte länge innan hon är beredd att revidera denna uppfattning.

Nina kommer hem till Louises lägenhet på Viktoriagatan, slår sig ner i soffan och börjar presentera ett par tre texter.

- Här har jag en som handlar om när jag var i London och åt räkor och drack för mycket Newcastle Brown Ale, så när jag åkte taxi hem så var jag tvungen att kräkas lite tyst i min tröja och kräkset bestod mest av mina räkor. Så låten ska heta "My Prawns".

- Eh...

- Sen finns det en som handlar om att det är så kallt i ens rum att man måste rida på elementet. Fast den handlar om en del annat också. Som att jag är magnetiskt laddad och får dörrarna på HMV i London att pipa och så är det lite grann om manchesterbyxor och bäckensving också, men låten ska ändå heta "Radiator".

- Jaha. Eh...

Louise vet inte vad hon ska tro. Men den nylonsträngade gitarren åker fram och de två fäster ett par alster på en röd liten transistor-bandspelare.

- Det låter ju skitbra, menar Nina och Louise håller såklart med. Utan att veta om hon egentligen menar det.

Fidget har sångerska, gitarrist, texter, "låtar" och en basist på distans och Nina börjar definitivt få listklättrarvibbar.

Nina, Pontus, Johan, Daniel, Fredrik och Louise

Något senare på hösten ringer Nina till både Pontus och Louise.

- Nu ska vi repa, Vi har en replokal på Hisingen och jag har startat en studiecirkel i popmusik på Medborgarskolan.

Alla inblandade är sugna. Nu ska det bli popmusik av och en eftermiddag i september samlas trion i rucklet/replokalen, en replokal de delar med ett symfonirockband och en allvarlig, svartklädd industrisynthare. Det finns inget PA, inget rejält trumset, men Fidget är glada ändå. Nina kan ju sjunga genom Louises gitarrförstärkare och trummis har man ju ännu inte, så repetitionerna genomförs, i och för sig ackompanjerade av en provkarta svordomar, och spelas in på band. Band som därefter går heta i Ninas bandspelare utan play-knappar.

Men trots replokalsframgångarna känns det som det behövs en trummis för att liksom styra upp det hela en del. Ett antal trummisar testas, bland annat en hardcorekille programmerad att spela Stone Roses-funkydrumming och en numera välkänd trummis i ett välkänt Göteborgsband som bara är med en gång, mest för att han vill gå ut på date med sångerskan (hon avböjer och han lämnar Fidget). Men trummisutvecklingen går i Spinal Taps tecken. Alla trummisar försvinner i oförklarliga händelser och det är först en blöt kväll på Kårens dansgolvsbar som Nina får rejält napp. Daniel Claeson har under ett långt tag hejat på Nina utan att egentligen veta varför. Kanske för att hon snott hans Suedetröja under Chalmersrocken, eller kanske för att han aldrig förr sett ett ufo på riktigt? Hursomhelst tycker båda parter att denna torsdagskväll på Kåren är ett perfekt tillfälle att för första gången fyllesnacka allvar på riktigt.

Ingen av de två är hundra på vad som sägs, men en sak lyckas båda komma ihåg. Att Fidget behöver en trummis och att Daniel minsann kan trumma trots att han aldrig förr trummat i ett band. Däremot har han erfarenhet av att spela bas i ett countryband.

- Jag kan spela trummor, hävdar han.

- Nähä, svarar Nina.

- Joho.

- Okej då, då repar vi snart då.

Fidget har en trummis. För vad nu det är värt.

Daniel kommer till replokalen första gången, spelar lite grann och de tre övriga ser glada ut. Själv är han mest tyst. Förstummad över vad det är han givit sig in på. "Kära hjärtanes", tänker han för sig själv, håller masken och lovar i princip sig själv att aldrig mer sätta sin fot i lokalen igen.

- Du är väl med och spelar in en demo. Vi ska snart spela in den här i lokalen.

- Vi får se, svarar Daniel och det slutar med att han på sin lunchrast kommer och trummar tillsammans med Pontus.

- Spelade du fel? frågar Pontus efter en relativt lyckad omgång av "Radiator".

- Nej, inte direkt, säger Daniel, stressad som han är.

- Okej, då tar vi den.

Demon blir klar och mot all förmodan upprepas inspelnings-proceduren några månader senare. Precis som föregångaren blir andra demon mest känd för sitt omslag.

Men Nina, Louise och Pontus är fortfarande övertygade om att de ska bli världskändisar och när Daniel under sommaren 95 flyr fältet blir det således dags att återigen ragga trummis. Den här gången raggar trummisen upp sig själv, genom att på krogen ragga lite grann på Louise. Johan Forsman heter den nya förmågan och förslaget han får från Louise går ungefär ut på "jag är upptagen, men det finns en plats ledig som trummis i vårt band. Vill du vara med?". Och tro det eller ej, Johan är en rutinerad trummis med en bakgrund som studiomusiker bland hårdrocksbanden hemma i Karlskoga. Så Johan är med och alla inblandade inser snart vilken lyckträff Johan är.

Men ett problem återstår, Daniel vet inte om att han är ersatt, och Nina och Louise tror att han kanske är ledsen över det.

Därför är de oroliga på Hultsfredsfestivalen och dröjer in i det längsta med att föra fram budskapet. Stärkt av alkohol lyckas Nina dock till slut,

- Du, vi har börjar repa med ny trummis.

- Jaha, säger Daniel och känner att meddelandet är som mumma för själen.

- Men du kan ju få bli gitarrhjälte istället. Kan du spela gitarr?

- Javisst, okej då.

Daniel är snärjd igen och förstår återigen inte vad som hänt. Är det något han inte kan spela så är det gitarr.

- Men är det något Fidget inte kan så är det att spela, så det löser sig säkert.

Han förstår då inte hur mycket han bedrar sig.

Bandet på scen på Kalmar

- Vem ser värst ut, han eller jag?

Nina står bredvid Bockstens-mannen, ett flera hundra år gammalt konserverat lik, och det är dagen efter Fidgets första spelning i Varberg tidigt på hösten.

- Du, utan tvekan, svarar alla.

Spelningen dagen innan hade gått bra och så också efterfesten, så när nu stora delar av ett slitet band besöker Varbergs fästning så känns jämförelsen med den gamle stofilen inte alltför långsökt.

Men, som sagt, Fidget kunde spela live inför publik.

- Det har ringt en kille från GoDiscs! i England till min telefonsvarare!!!!!

Nina skriker i luren på sina bandpolare och den regniga oktobereftermiddagen känns plötsligt som en dag på playan.

Ändå reser sig ett spörsmål:

- Hur ända inni helsicke har herr Bass fått reda på Fidget?

Svaret på frågan får Daniel när han på Bengans slöläser i nya Melody Maker och råkar slänga ett öga på "Holly's demo hell", dit Nina i all hemlighet skickat en demo flera månader tidigare.

Högst upp, veckans bästa demo, Fidget "On the stretcher".

Han skriker så att hela Bengans stannar upp, köper tidningen och åker hem för att ringa de andra.

Till och med Louise, som vanligtvis är av det något mer ödmjuka och tillbakahållna slaget, får glädjefnatt.

- Då ses vi på Kompaniet ikväll då eller? Firar lite.

- Vilken röst hon har.

Magnus Bergentz är lyrisk trots att klockan är en bra bit över tre på natten. Fidgets första riktiga demo är under inspelning och Daniel och Johan sitter i mixerrummet i Musikmaffians studio i Varberg och lyssnar på Ninas sångpålägg. Alla har just tappat hakan.

- Fan, tjejen kan ju verkligen sjunga, tänker de båda, ser på varandra och brister ut i gapskratt.

När mixen dagen efter är klar är alla strålande lyckliga. Ingen kan ens tro att det som är på bandet är Fidget och Magnus Bergentz, producenten, har just fått ett nytt favvisband. Ja, det har nog alla inblandade. Fidget är för första gången på riktigt.

- Jag fick en kassett med er och föll direkt. Vi kan väl börja jobba tillsammans, jag kan boka er.

Fidgets första riktiga demo röner stor uppmärksamhet i många läger. Hos kompisar, hos skivbolag och inte minst hos Hansi Friberg, oberoende bokare i Stockholm. Och när han träffar bandet på Kompaniet tidigt i december känns det genast som förlovning. Hansi vill ha Fidget och Fidget vill ha Hansi.

- Vilken go kille, menar Louise efter mötet och ingen protesterar.

- Och så gillar han ju oss också. Det är ju ett plus.

- Good morning, this is Steve here again. I just have to tell you I've been listening to your tape on and on again and it's fucking brilliant. I really, really love it. It's so kinky.

När Steve Walters ringer Daniel och Nina på hotellrummet i London vet de båda att de har ett förlag. Den tänkta semesterresan har blivit något av en businesstrip. Fredrik Ekander på MCA Publishing i Sverige visste i och för sig första gången han hörde Fidget att han ville ha dem, men när nu hans viktige engelske kollega Steve Walters övertygats, sätter han sig ner och skriver ett kontraktsförslag. Och i mars skriver Fidget på.

- Ni kan väl spela in en ny demo. Vi betalar, säger Fredrik.

- Visst, säger Fidget och gör slag i saken.

Magnus Bergentz i Varberg kontaktas igen och ytterligare en helg spenderas i Varberg.

Då finns två nya fidgets med i gänget. Fredrik Andersson, en gammal klasskompis till Daniel har värvats på synth, och Ulf från Varberg är roadie, fan och love-bombare.

- Jag såg er första spelning och tyckte att det var det bästa jag hört sedan bob hund. Så jag har sett alla era spelningar sedan dess. Jag kanske kan få åka med ibland, köra bussen och rodda och så.

Och visst får Ulf det. Han är en i gänget.

Nina tillsammans med Janne Petterson från Hardy Nilsson på Hultsfredsfestivalen, juni -96

Hansi är nervös när han en morgon i mitten av mars får en inspelad CD på posten.

- Det är nog bäst att det är bra nu, tänker han när Fidgets nya demo stoppas i spelaren.

Han blir inte besviken, jublar omkring i lägenheten och ringer till det nojiga bandet i Göteborg.

- Det är så jävla bra, så jävla bra.

- Åh, skönt.

- Nu går jag upp med det till MCA så får vi se vad de säger.

- Okej.

Inte heller MCA blir besvikna.

- Ja, nu blir det väl bara att välja och vraka bland skivbolagen, säger Fredrik Ekander mitt uppe i glädjeruset.

Men först måste skivbolagen få se Fidget och ett hästjobb för att få ihop ett showcase i Stockholm inleds.

TIll slut går spelningen av stapeln på Sturehof den 12 april. Inte helt smärtfritt.

- Var f-n är Johan, han skulle ju varit här för en och en halv timme sen.

Johans buss har fastnat i en bilkö, men han kommer fram lagom så att bandet kan göra ett kort soundcheck.

De klär om, blir nervösa, Hansi springer runt som en osalig ande, och till slut blir det dags för rakning.

Bandet går på scen, kopplar in sina instrument och Daniel märker snart att han har slut på batterier i distpedalen.

- Fanihelvetesjävlaskit, hinner han tänka innan han stirrig som få genomför spelningen utan dist.

Trots allt funkar det. Bandet blir till och med inklappade för extranummer och när spänningarna har släppt så rockar de rejält.

I logen efteråt vill Daniel mest dö, medan de andra visar prov på klara "sugen på att festa"-tendenser.

Hansi kommer in i logen, glad som en spruta.

- Jaha, då var vi väl hemma då. Här var tolv skivbolag idag och alla jag pratat med är oerhört impade. Terry Ericsson sa att han aldrig någonsin sett så mycket branschfolk på en spelning.

Återigen är det dags att fira. Ninas skrock är nära nog verklighet.

- Jag kommer ner i helgen så att vi kan bestämma vilket skivbolag vi vill ha. Vi har ju träffat de intressanta, så nu ligger bollen hos oss.

Och det börjar väl bli dags nu.

Hansi gör i maj ytterligare en vild resa till Göteborg och nu ska alltså saker och ting bestämmas.

Nina Natri ville spela pop. Hon skulle spela pop. Hon hittade ett gäng "puckos" som till slut kunde spela pop.

- Jag har sagt det hela tiden, menar hon.

Jovisst, men vem har någonsin trott henne?

/Sören Börjesson

Daniel och Nina på Hultsfred. Jag delade tält med Daniel och Fredrik, och resten av bandet bodde bredvid. 

Nina läser Fozzie 6, som kom ut strax innan festivalen.