Fireside
Vad jag egentligen ville skriva om Fireside men inte vågade:
Fireside kom och skulle spela på Kalmar Nation och jag gick
dit på soundchecken för att försöka få en intervju, och visst, det var inga
problem.
Jag, Kristofer och Frans gick upp och satte oss i trappan.
Frans var hyperenergisk (som vanligt, har jag märkt efteråt), och Kristofer
blyg och tillbakadragen. Kristofer, den vackraste pojke jag någonsin sett, har
skrivit de vackraste texter jag någonsin hört som berör mig något alldeles oerhört
för att de passar in så exakt på vad jag själv känt men nu försöker förtränga.
Och han sjunger dem så... rätt. Både musiken och texterna hade kunnat förstöras
av en annan röst än Kristofers. Varje gång han sjunger sina texter verkar han
genomlida helvetet igen, varje gång han sjunger något menar han det igen.
Bäst/hemskast är när han sjunger "but you don't know
what it's like to come home, to come home to a lonely home" och rösten
bryts i det sista "home" ("Styrofoam" på Fantastic Four).
Jag får ont i magen varje gång jag hör det.
Kristofer och Frans på Östgöta nation, Uppsala. november 1995
Jag hade inte så mycket att fråga om egentligen, jag ville
helst bara prata om texterna, men dels visste jag inte riktigt hur jag skulle
formulera mig, jag ville mest bara säga att jag älskade dem, och dels var
Kristofer lite tveksam till att prata om dem. Det var först när Frans hade
rusat ner för trappan för han inte ville vara med längre och jag inte hade
något mer att fråga om som han sa att vi kunde prata lite om texterna ändå.
Mycket riktigt blev det mest att jag sa att jag tycker de är fantastiska och
han log generat och tackade, men lite vettigt fick vi ur oss.
- - - - - - - intervjun i nr 5 - - - - - - - -
Efter intervjun skulle jag då få se dem för första gången.
Den enda skiva jag hört med dem då var Do Not Tailgate, och de enda som kommer
in på scenen är Kristofer och Pelle, som tar sina gitarrer och börjar spela en
oerhört melankolisk melodi, som jag inte hört förut, och Kristofer, denna
vackra varelse, sjunger "I know sometimes I behave like a monster, but please
don't walk away. You can keep me in your basement, as long as I can be with
you." Jag blev helt förstummad. Jag bara stod, längst framme vid scenen,
och hade ont i magen och visste inte vad jag skulle göra. Sen kom Frans och Per
in, och hela Fireside började röja hejdlöst. Men jag kunde inte glömma den
första låten "You can keep me in your basement, as long as I can be with
you". Folk hoppade runt och knuffade på mig, men jag kunde bara tänka på
Kristofers ord "...jag ser hellre att folk börjar gråta än att de blir
jätteglada när de ser oss" och tänkte på "You can keep me in your
basement, as long as I can be with you" och förstod precis vad han menade.
Jag ville hellre gråta. Inte för att jag mådde dåligt, utan för att... jag vet
inte – jag delade hans smärta och kände igen mig, och därför mådde jag bättre.
Jag ville visa att jag delade hans smärta och därigenom få honom att må bättre.
Det handlar förstås inte bara om Kristofer. Antagligen hade
varken texterna eller hans sång fungerat till någon annan musik. Det är en
sådan enorm urladdning av ångest och energi i både musiken och sången som utgör
en fantastisk kombination. Det är inte vanlig hardcore – det finns en oerhört
stor skillnad mellan Fireside och vanliga hardcoreband: Kristofer sjunger, han
skriker inte bara. För mig känns det som att det är mer känslor i Firesides
musik än i annan hardcore, men det kan man förstås ha olika åsikter om. Vad som
däremot är helt säkert är att Fireside är värda precis all uppmärksamhet de
fått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar