Per Gessle och Ben
Marlene
Par i Gess
Par i Gess
Superstjärna
Precis när jag lagt
på luren efter att ha gjort en intervju med Per Gessle satte jag på radion och
minsann spelade de Flickorna på TV2. Helt okej.
Min nye kollega Petter föreslog i somras att jag skulle
intervjua Per Gessle, och jag tyckte att det väl var en bra idé, men jag skulle
väl aldrig kunna få prata med honom heller. Men jag ringde ändå till Jimmy Fun,
och pratade med Ben Marlene, och han lovade att skicka ett fax till Per, som
befann sig i London, och fråga. Nästa dag ringde Ben Marlene tillbaka till mig
och sa: "Det gick. Det är klart han vill göra en intervju med dig. Ring
honom på lördag." Jag höll på att trilla av stolen. Så jag ringde i panik
till Petter: "Det var din idé, hitta på frågor!!!" Men inte kom han
på något, så jag hade panik ända fram till lördagen, men när jag väl hade Per
på tråden så gick det rätt bra ändå.
Gyllene Tider
Han började med att berätta lite om sin bakgrund: Först hade
han ett band som hette Grape Rock, tillsammans med Mats Persson, som de sedan
utvecklade till att bli Gyllene Tider. Gyllene Tider var inspirerade av den
tidens New Wave, att man kunde få göra den musik man gillade utan att behöva
vara så hemskt duktig egentligen. Mycket av den musik som fans då var väldigt
"superduktig", mycket fusion och liknande, men Gyllene Tider hämtade
sin inspiration från Sex Pistols, Buzzcocks, Patti Smith, Ramones m.fl. som
gjorde något helt annat.
- Gyllene Tider var en salig röra av new wave-tänkande och
snällare 60-tals-pop.
Först hade de inget namn, de hade en hel lista på väggen i
replokalen med olika namn, och de kallade sig olika namn på alla demokassetter
de skickade runt "för att bli upptäckta". Men det var ingen som
gillade dem, men till slut skrev Mats Olsson om dem i Expressen, och på just
den kassetten som han fått hade de kallat sig Gyllene Tider, och eftersom de då
hade blivit omnämnda i en tidning så var det bäst att behålla det namnet.
- Jag har alltid tyckt det är lite fjantigt, men ändå rätt
positivt. Det funkade ju.
Roxette
Marie Fredriksson träffade han när Gyllene Tider delade
replokal med hennes band Strul (hette senare Mammas Barn och gav ut en singel
på WEA). Gyllene Tider hade blivit stora, men Strul harvade på och kom ingen
vart. Marie var med som körsångerska på Gyllene Tiders sista turné, och så
sjöng hon på en singel som skickades ut till Schlagers prenumeranter 1981. Per
har alltid velat nå utomlands med sin musik, och Gyllenes försök på engelska
gick inte alls bra, så han började spela med Marie mest på skoj, och -86 gjorde
de sin första Roxette-singel. Det gick ju betydligt bättre. Det tog ett tag
dock, det var först -89 som Roxette slog igenom ordentligt.
Jimmy Fun
Per äger musikförlaget Jimmy Fun, och där är Ben Marlene
anställd för att hitta nya förmågor. Idén med Jimmy Fun är dels att hitta
skivbolag åt oetablerade artister och dels att vara en länk mellan artisten och
skivbolaget, och även att sammanföra låtskrivare och artister som inte skriver
egna låtar. Tack vare Pers internationella kontaktnät är det inte så svårt att
knyta kontakter utomlands heller – ett exempel är att Brainpool var med som
förband till Roxette på deras turné i Europa i våras. Meningen är att Jimmy Fun
skall utvecklas till att bli ett skivbolag, men än så länge har Per inte
riktigt tid med det – han vill att det bara skall hålla på med sådant som han
verkligen tycker om, och då vill han ha tid att jobba med det. Som det är nu så
håller de även på med dansband, vilket Per inte alls är intresserad av.
Det är Jimmy Fun som har fört fram Brainpool och Broder
Daniel, vilket Per tycker är otroligt kul.
- Det är de två projekten som varit roligast. Brainpool
tyckte jag var fantastiska från början, deras demos var fantastiska. Det var
Every Day som jag hörde först, och den var bara solklar. Broder Daniel fattade
jag ingenting av först, men sen hade jag kassetten i bilen ett bra tag, och...
De får ju så mycket skit för sången, men det finns en massa bra låtar bakom.
Son of St Jacob's, sista låten på skivan finns det mycket av Iggy Pop i. Det är
kul att vara inblandad i en så... kontroversiell skiva, som är så
kontroversiell i denna lilla ankdamm som är Sverige.
Det är Ben som får demokassetterna, och så har han möten med
Per så ofta det går, då han spelar upp det som är intressant. Så Ben filtrerar
banden och sen kommer de gemensamt fram till vad som är värt att satsas på.
Vad tycker Per Gessle
om för musik då?
- All musik som kommunicerar med mig på något sätt. Det kan
vara traditionell pop, country tycker jag om, gammal jazz, det kan vara
klassiskt, techno... Jag är allätare så länge det är kvalitet på det. Men
hjärtat bankar mest för gitarrpop. Fast jag är ganska kräsen vad gäller pop,
det kanske är för att man har hört det förr, mycket är ju inspirerat av annat,
och om man då kan influenserna, så...
Vad finns det för bra
svenska band?
- Det finns ju en hög. Brainpool, kent, Just D, Idde Schultz
är stundtals jättebra på nya skivan. Jag har lite svårt för Sonic Dream
Collective och sånt. Jag är inte målgruppen för det liksom, jag gillar inte sån
där europop. Jag gillar när det är gitarrer med. När jag köper utländska skivor
så blir det som Oasis, Pulp, Green Day...
Men Roxette är ju
inte alls sån musik som du lyssnar på?
- Roxette är en blandning av mycket av de egenskaperna, men
vi gör det inte på ett lika ungt sätt. Jag kan inte göra en Green Day-skiva,
för jag är inte 22. Men jag trixar till det på andra sätt. Det närmsta sådan
musik jag gjort är väl Gyllene Tiders Det Är Över Nu. Men Crashing Guitars och
Sleeping in My Car t.ex. är ju gitarrbaserade, men vi gör det på ett mer
producerat, och snällare kanske, sätt. Det är mest en fråga om arrangemang och
produktion. Men jag skriver mycket för Marie, och hon är mer vuxen i sin smak –
som Crash Boom Bang och It Must Have Been Love, som man kan rama in med snygga
stråkar och så.
- Det är ju svårt att skriva musik som inte är hämtad från
det jag tycker om – jag hittar mycket av Tom Petty i det jag gör t.ex.
- Det blir nån sorts pyttipanna av allt. Det är ju rätt stor
skillnad på våra låtar, jag har ju gjort olika saker; det är stor skillnad på
Crash Boom Bang och Sleeping in My Car t.ex.
Har du nån gång känt
för att flippa ur, och skriva mer Brainpool-, Oasis- eller
annat-liknande-låtar, och skulle du våga göra det inom Roxette?
- Roxette är så etablerat. Vi tycker ju att vi utvecklar
vårt sound och "flippar ut" på varje ny platta... Men jag förstår vad
du menar. Jo, det tror jag nog att jag skulle göra om det kändes rätt. Vi har
gjort fyra nya låtar nu som skall vara med på vår Greatest Hits-platta, som är
rätt annorlunda; de är inspelade live, med Gyllene Tider som kompmusiker. De är
mer kantiga – Roxettes låtar är ju väldigt radiovänliga, men det här är inte
riktigt så "fixat". Men vi vill skynda i rätt riktning och i rätt
tempo. Vi utvecklas hela tiden. Tiden färgar mig kan man säga.
Hur gör du när du
skriver låtar?
- Jag skriver nästan aldrig för att skriva låtar – jag är inte en sån som sitter fem dagar i
veckan och bara skriver låtar som många gör, jag skriver bara när jag har en
idé. Så jag skriver ganska lite låtar, men jag använder nästan allt jag
skriver. Det kan utgå från en textidé, titel, melodislinga eller basgång, och
så sätter jag mig vid pianot, gitarren eller synthen eller vad som passar och
fortsätter. Om jag kör fast så sparar jag det jag gjort på en diktafon, och så
sätter jag mig igen efter ett par dagar och lyssnar på det igen, och kommer
fram till att det var för j-a dåligt, eller så var det fantastiskt. Det kan ta
ett halvår att skriva en låt, och det kan ta en eftermiddag. Sleeping in My Car
gick fort, medan en låt som The Look tog himla lång tid – det kan man kanske
inte tro, men det gjorde den.
- Jag försöker alltid bryta mina mönster, skriva i en tonart
som jag inte är bra på, mycket på de svarta tangenterna och så, för att få mig
att göra fel – och utvecklas på så sätt. Jag försöker lura mig själv att göra
nya saker.
Jag har läst att du
samlar på gitarrer – vilken är din favoritgitarr?
- Jag samlar inte på det sättet, men när jag är ute på
turnéer så köper jag på mig en hel del. De riktiga godbitarna man har tar man
ju inte med sig ut, det är så lätt att man blir av med dem eller att de går
sönder eller så. Min favorit vad gäller elgitarrer är en White Falcon från 1973,
den är jättetuff. Syl Sylvain i New York Dolls hade en sån. Och akustisk så är
det en Mossman, den är kanadensisk tror jag, gammal, finns inte längre. Den är
min lilla darling! Annars har jag en massa skräp som man brukar ha. Jag är inte
en sån som lägger upp 300 000 för en gammal Fender för att den är från
-57. Jag brukar använda en Gretsch, det gjorde jag i Gyllene, och
Rickenbacker-tolvor. Jag gillar att ha en som jag gillar mycket – det är bättre
att ha en speciell, så man får en relation till just det instrumentet.
Favoritmupp?
- Svenske kocken. När vi är ute och spelar refererar alla
till Svenske kocken och säger att vi låter som han. Så då gör vi väl det.
En sista fråga – du
har varit stor stjärna hela ditt vuxna liv – hur känns det egentligen?
- Du svarade nästan på det själv där – jag vet ingenting
annat. Mitt liv är ju så, och det har alltid varit så, så länge jag kan komma
ihåg. Det var väl mest påträngande under Gyllene Tider-perioden, och nu de
senaste åren. Men jag har en rätt bra relation med dem som gillar mig, det är
en slags ömsesidig respekt. Jag är så van vid att alltid bli stoppad när jag
går ut, för att skriva en autograf, eller nån vill säga nåt, att jag har klippt
mig eller så... Det är nog svårare för mina anhöriga, min familj och mina
vänner, de får liksom en släng av sleven. Det kan vara både kul och jobbigt –
första gången blir man helt tagen på sängen.
- Alla människor strävar någonstans efter att få vara med i
TV eller få sin bild i tidningen, och det har jag aldrig fattat... Men det känns
ganska bra, för att svara på frågan.
- När man får framgång så fort så är det viktigt att hela
tiden fråga sig själv varför man håller på, vad skälet är. Många band har ingen
linje i det de gör, de får en hit och så gör de allt för att tjäna en massa deg
bara. Jag har alltid investerat min framgång i nästa projekt, och på så sätt
hållit en lagom nivå på det. Jag har aldrig saknat substans i det jag gör.
Inför den mest kritiska kritiker kan jag alltid försvara det jag gör, för det
är väldigt mycket jag. Folk tror inte att jag fejkar, för jag tror att de
förstår att det är väldigt mycket jag.
- Man måste hela tiden gilla det man gör och vara ödmjuk
inför framgången. Det är ju inte bara man själv, utan även tur och timing och
bra organisation och bra skivbolag och så vidare.
- Jag ser det mer som en livsstil. Jag kan inte tänka mig
något annat. Även om det går åt pipan så fortsätter jag ändå göra min grej och
genomföra mina idéer.
Sedan tyckte jag det
var läge att prata lite med Ben Marlene också, som är den som gör det dagliga
jobbet på Jimmy Fun Music.
Hur kom det sig att
du började jobba på Jimmy Fun?
- Per och jag delar ekonomisk rådgivare – Jan Beime, så vi
hade träffats några gånger. Sen spöade jag Per i en popfrågetävling – det hade
väl inte med det att göra egentligen, men det skapade väl en sorts respekt. Per
är otroligt kunnig i pophistorik, och det är jag också. Jag lade ner Trance
Dance 1990, och efter det hade jag ett "sabbatsår" – jag hade varit
musiker i 12 år, först som dansbandstrummis i Finland, där jag bodde när jag
var mellan 16 och 24, och sen som trummis och låtskrivare i diverse band – och
gjorde en massa saker som jag tyckte var kul; jag började spela fotboll igen
som 30-åring, och började fiska, paddla kanot, dyka... Sen var jag med i ett
nytt band, som turnerade och spelade in en skiva färdigt, men så kände jag
plötsligt att jag inte ville hålla på med det igen om det innebar turnerande,
och det gör det, för det tar så mycket tid. Så jag ringde Jan Beime och sa att
jag skulle fixa ett vanligt jobb, för jag tyckte inte det var kul längre. Två
veckor senare ringde han och undrade om jag fixat nåt jobb, och det hade jag inte, så då sa han att han hade ett, och det var det här på Jimmy Fun.
- Jag har alltid känt att det är nåt sånt här jag velat bli
"när jag blir stor". Och här fick jag börja med ett tomt skrivbord,
en tom telefonsvarare, det fanns ingenting, så det var bara att fylla upp. Det
är tilltalande, för som artist så är man nån form av gambler.
- Vi spänner över allt från Brainpool och Broder Daniel till
Rikard Wolff, som vi håller på med nu. Men vi har inte så många signingar – vi
vill vara ett artistvänligt förlag, eftersom jag har varit artist, och Per är
det fortfarande, och Janne Beime alltid har jobbat med artister – vårt önskemål
är att vi alltid skall kunna gå rakryggade in och ut genom dörren varje dag,
för vi vet att vi inte har blåst nån. Glada grisar producerar godare kött,
eller vad det heter. Vi vill ha goda arbetsförhållanden, och ha tid att hjälpa
dem vi jobbar med. Många förlag gör så att de signar en massa band, för det
kostar inte så mycket att ha ett förlag, och hoppas på att något av dem kommer
att funka. De jobbar som Milans fotbollslag ungefär – jag vet inte hur insatt
du är i fotboll, men de köper en massa bra spelare, och sätter dem hellre på
bänken än låter någon annan få dem. Vi har tryckt upp T-shirtar där det står
"Jimmy Fun Music – The Human Alternative" för att reta folk – och det
funkar.
- Nu låter vi som mesproppar, som snälla farbröder som bara
sitter här, men det är vi inte – vi kräver att banden presterar, och att de har
talang, och kan använda den. Det är många som har talang, men det är inte alla
som använder den bra.
Hur hittar du band –
går du ut och letar aktivt, eller går du bara efter demos du får in?
- I början var jag ute en del och tittade på band, men efter
ett tag har man varken tid eller ork att springa och titta på det ena hopplösa
projektet efter det andra. Att ett band får spelningar på bra ställen och
lyckas få t.ex. mig att komma och kolla går inte alltid hand i hand med att de
har bra låtskrivare – det kan vara bara att de har en driftig person som ringer
och skickar fax och pratar. Den som inte klarar av att spela in en bra demo –
hur bra liveband man än är – det handlar om att skriva intressanta låtar och
texter som berör folk, och kan man inte få ihop det på en demo så spelar det
ingen roll. Sen går jag ju och kollar om det är nåt band jag är intresserad av.
Men jag tycker att livegrejen är den svagaste delen i svensk musik. Det
kommunicerar inte. Band kan göra bra skivor och skriva bra texter, men det
brister live. Inte spelmässigt, men det brister i trovärdighet. I Sverige vågar
man inte ta sig själv riktigt på allvar. Broder Daniel t.ex. tar sig själva på
blodigt allvar, därför är det kul. När jag fick deras första demo så satt jag
och asgarvade, och sen ringde jag upp trummisen Lars, och sa: "Det där var
skoj!" "Vadå?" "Ja, demon var kul." "Det var väl
inte kul." Okej, fel vinkel, det här är inte Sigge Hills eller Svenne
Rubins. Efter ett tag så inser man att de tar sig själva på blodigt allvar, och
det är det som är poängen.
- Man kan snacka om T-shirtar och dojor hur länge som helst,
men det handlar om musiken, det är den man fascineras av – det glöms bort
ibland i allt snack om hur rätt eller fel man är. Behovet av något som
engagerar har alltid funnits hos människan, det kan vara musik, böcker eller
film – och sen har livsstilen kommit som en "slaggprodukt" för nån
skrev en bra låt. Man vill ju vara som nån man tycker är bra. Jag vet inte, på
1400-talet kanske man klädde sig som den populäraste trubaduren, och hade lutan
långt ner på höften för att han hade det, inte vet jag...
Sista frågan:
Favoritmupp?
- Animal givetvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar