Sonic Surf City
Samtal med en man som hittar i
våra hjärnor
Den 25
mars träffade jag och Catharina Ola Hermanson. Ola är en aktiv man. Han är inte
bara sångare i Sonic Surf City, han är även smärtforskare och den som startat
skivbolaget Ceilidh Productions. Jag hade väl tänkt göra en vanlig intervju och
fråga saker om Sonic Surf City, eftersom de just hade spelat, men... jag kan
inte påstå att det blev en direkt vanlig intervju... Efter närmare en halvtimme
kom Ola på att att jag inte ställt en enda fråga. Han är bra på att prata, med
andra ord. Så värst mycket handlade det inte om Sonic Surf City, men det var
intressant ändå. Det första ämnet vi avhandlade var faktiskt Eggstone:
- Jag
är fullständigt fed up med att Eggstone är bäst, jag vet att Eggstone är bäst, jag
tycker att Eggstone är bäst, jag älskar Eggstone!
Vi var faktiskt förband till Eggstone i Malmö, Bob Hund var inte förband, vi var förband och vi skämdes. Vi gick
in på scen och bara bad om ursäkt för att vi fanns – "ni ska snart få se
Eggstone, men vi har fått en massa pengar, så därför måste vi spela". Så
liksom... jag älskar Eggstone av hela
mitt hjärta, jag bodde i Lund -87-90 och jag har sett Eggstone innan de var
bra, jag såg dem -88, och de var så j-a dåliga! De var skitdåliga, Patrik hade
sån där Curefrisyr – jo, det är säkert! Och Per såg ut som ett mods.
Han
tänkte några sekunder och fortsatte: - Jag har träffat så många flickor, och så
många som gör fanzines som vill gifta sig med Per Sunding, inklusive jag själv!
Du har väl inget fanzine.
Du har väl inget fanzine.
- Nä,
men jag vill gifta mig med Per Sunding.
- Vi
hade en klubb i Lund där folk från Creeps och sådär var discjockeys.
Go-Betweens kom dit en gång. Det var skitfränt, Robert Forster var skitfull och
skulle bara spela Brian Wilson. Det var inte en människa kvar och han var
aspackad: "I'm from Go-Betweens", "Yes, we know",
"Play Brian Wilson", "Ja okej" sådär. Han var helt tokig.
Grant McLennan var jättekul däremot... Jag ber om ursäkt om jag är jättefull,
men vi söp hela natten, Cardigans spelade i Norrköping igår. Jag vet inte om du
känner till det, men Cardigans var mitt band från början och jag tjänar en
massa pengar på dem nu. Skit samma, vad det handlar om är att igår var NME och
Melody Maker på deras konsert, och jag snackade med NME-journalisten – snacka
om svårflirtad typ! Allt jag sa var fel. Jag skulle klaga på Oasis, och då
visade det sig att det var den journalisten som startade Oasishypen.
"Watch your tongue boy!" Jag försökte verkligen vara trevlig och
gullig, och jag tyckte att jag var söt – han gjorde inte det.
- Nu
måste jag göra en deklaration, får jag göra det? Spelar du in? Nu måste jag
göra en deklaration: Sonic Surf City har funnits i massor med år och vi är
jättegamla och har hållit på alldeles för länge, men vi älskar att hålla på med
det här, vi älskar varje gång vi blir uppmärksammade av fanzines. Det är
faktiskt bara vi och Popsicle och Eggstone som har överlevt. Och vi var
faktiskt ännu mer före. Vi har faktiskt artiklar från 1990 när vi blev hypade
tillsammans med Bebop, Franska Bönder... vad heter de här banden... William och
Eldarens Hus och sånt där som fanns.
- Vad
pluggar du? frågade han plötsligt.
Juridik.
- Jag
är medicinare, jag är doktor i medicin...
Smärtforskning.
- Hur
vet du det?!
Jag läste en gammal artikel i SA
igår.
- Jag
kan din hjärna bättre än den här stan! Jag hittar i hjärnan, det är rätt ball
faktiskt, att hitta i hjärnan, det är kul. Det var Kjell Häglund som gjorde den
artikeln förresten. Han gör narr av mig konstant för han anser att jag är tio år
efter. När amerikansk musik är inne då lyssnar jag på engelsk. I somras köpte
jag alla plattor med Steely Dan. Känner ni till Steely Dan? Det är västkust,
det är supersmörigt. Jag älskar varuhusmusik, det är det bästa jag vet, sån där
du du du du du (nynnade på "Strangers in the night"), orgel sådär.
Jag har fått med vår basist – han ser hemsk ut, men han älskar också
varuhusmusik. Vi lyssnar på två sorters musik; Sonic Youth och sån där
amerikansk, och varuhusmusik.
- Jag
måste skryta lite: jag var med och startade Norrköpings närradio -84,
tillsammans med en snubbe som heter Jörgen Olsson. Vi fick låtar av Roky
Erickson. Vi hade ett program där vi hade Stone Roses -85. Det är säkert! De
var i Norrköping, vi festade med dem. Ian Brown var en stöddig j-t skit. Jag
har intervjun kvar. Pogues, Sisters of Mercy och Echo and the Bunnymen i samma
program, gissa vilket närradioprogram som startade då, jo, ett närradioprogram
som hette...
Sound Affects.
- Va,
hur f-n visste du det?!
Svaret
var att jag intervjuade Terry Ericsson härom dagen. Det var lite kul att
förvåna Ola – för det första så blev han väl förvånad över att jag alls sa nåt
– jag hann liksom inte – och så att jag visste saker han trodde att jag inte
visste. Men missförstå mig inte, han är oerhört trevlig. Väldigt pratglad bara.
Vi kom in på Cloudberry Jam, och jag sa att jag tycker de är fantastiska.
-
Tycker du så bra om dem – vad kul! Jögga (Jörgen Wärnström alltså) har jobbat
för mig. Jögga och Jennie (Medin) skickade kassetter till mig -88-89, när de
hette Virginity and the Rose. Förra gången vi spelade i Uppsala så spelade vi
på en festival (på Kalmar Nation) med Cloudberry Jam, Puffin och Happydeadmen
och alla de här, och jag stod och gjorde narr av dem, för jag har hört alla de
här banden sen de började, de skickade kassetter till mig. Jag erbjöd mig att
ge ut Cloudberry Jam, men samtidigt sa jag att de skulle köra på NONS, för just
nu är NONS mycket mer rätt. Det har varit en väldig backlash på mig i
Stockholm... det här kanske låter jättelöjligt, men varje gång jag sätter på
ZTV så är det nån ny som har upptäckt Brainpool (Brainpools första singel
"At School" gavs ut på Ceilidh), eller så är det nån ny som har
upptäckt Cardigans, bara för att jag inte är och snackar på rätt fester. Så jag
bara sa det att nu får det vara i ett halvår. Jag gav ut Stevepops. Men tyvärr
var det så olyckligt att alla trodde Stevepops floppade, men så är det inte.
Jag har lagt ner skivtillverkningen ett tag, men jag har en samling på gång.
- Det
här måste jag berätta! På Grammisgalan, vår trummis och vår basist hade inte
varit där förut, jag har varit förut. Jag är en sån där snubbe som, jag är
ingen hycklare, utan dem jag träffar som jag gillar, dem börjar jag dunka som
f-n, jag dunkar dem för att mycket, jag älskar dem för mycket. Jag gillar
Nomads, Eggstone, Sator, dem träffade jag på Grammisgalan. Men mina vänner
trummisen och basisten, de går fram till Johannes Brost, Lisa Nilsson, Just D,
Tomas Brolin, Orup, Anne-Lie Rydé, Mauro Scocco, och talar om för alla att "ni
är bäst. Ni är bäst. Ni är bara det enda."
Det var ju i form av hån, men det var underbart att höra. Sen dagen efter
spelade vi in Alvesta, och de satt hela vägen ner och kom på nya grejer de hade
gjort. "Shit, Siw Malmqvist", hörde man från baksätet. "Siw
Malmqvist, jaha. Vad sa du till henne då?" "Jag vet inte."
Underbart. Eggstone blev lite konfunderade över vårt hyllande. Vi försökte
övertyga dem om att de måste byta skivbolag så att de kan erövra världen, och
Patrik Bartosch blev nästan sur för att vi tjatade så.
Foto: Lena Nordström
Ola
pratade nästan oavbrutet, väldigt snabbt, men uppenbarligen tänkte han ännu
snabbare, för han bytte samtalsämne helt apropå – det var tur att jag hade
bandspelare med mig, annars hade ni missat det allra mesta av allt han sa.
- Bear
Quartet... vet ni att jag signade dem? Nu skall jag berätta en rolig historia.
Jag signade Bear Quartet 1990 och vart utskrattad av, i tur och ordning Easy,
Jocke Wallström på West Side och Lasse Aldman som hade Bommen i radio. Ett och
ett halvt år senare var alla på mig, och jag hade inte råd att ge ut dem, så
jag gav dem till West Side. Ah, det var bara en anekdot. Dem träffade jag inte
på Grammisgalan, de var väl de enda.
Nu tänker jag ställa min första
fråga: Vad har ni för framtidsplaner?
- Vi
skall spela in en ny platta. Det är så här med Sonic Surf City att, hur
konstigt det än låter, vi bryr oss j-t lite, vi bryr oss egentligen inte om
nånting, men vi tänker göra en bra
platta. Jag tycker inte vi har gjort nånting som är bra so far, så nu tänker vi
göra en väldigt bra platta. Så vi har tagit kontakt med en kille som heter
Thomas Skogsberg, som mest är känd för att ha gjort Entombed och Dismember och
såna där. Men han är skittrevlig och asmysig och popsnubbe. Jag är ett gammalt
popsnöre, det kanske märks, och de andra i bandet är gamla punkare, och nya
låtarna är så j-a bra, så ni ska vi liksom bara ta knäcken på allt. Nu ska vi
göra en riktigt bra platta, och sen ska vi fortsätta.
- Vi
siktar på att bli ett Sveriges Cramps. Det var en av mina upptäckter när jag
såg Cramps i Malmö -84. Jag fattade inte vad rock'n'roll var innan. Det var det
fränaste jag sett. Och så tänker vi bli. I nätstrumpor. Vi bryr oss faktiskt
inte speciellt mycket om nånting, vi tycker bara det är jättekul att såna som
du, som gör fanzines kommer till oss och liksom gillar oss, och det här att
flera band har tagit upp surf. När vi började -88-89 skall gudarna veta att
surf var inte precis nåt fränt. Vi har liksom kämpat i motvind precis hela
tiden, och alla har bara snott... Sator till och med har snott från oss, Nomads
har snott och Psychotic Youth ska vi bara inte tala om. I och för sig så snor
jag allt, så att vi har börjat diskutera det själva. Det skall bli väldigt
intressant att höra när en annan grupp kör originalet. Äh, skit samma. Vi är
inne på att köra länge och vara fräna. That's our goal.
- Jag
gick in på den där sportaffären Stadium härom dagen, och då hade det plötsligt
kommit nån snowboardfilm, och så var det "Sha na na", vår låt, som
soundtrack! Hela butiken ekade, jag var tvungen att gå ut, jättepinsamt. Vi
vill inte vara inne, vi vill liksom
vara fräna.
- Åh
förlåt, jag bara sitter och snackar och skryter som vanligt. Du har inte ställt
en fråga!
Jo, en. Nu kommer en andra:
Vilken är din favoritmupp?
- Mupp?
Såklart Zoot! Saxofonisten. Vet du varför han heter Zoot? Nää. Vilken historik!
Det hela handlar om att saxofonisten, han är blå, det har med blues att göra,
han är blue, och det kommer från Zoot Simms, en legendarisk saxofonist. Sen är
det Kakmonstret, och Fozzie har jag på en affisch. Kermit är ju ball av
historiska skäl, eftersom det är Jim Hensons egen röst. Miss Piggy var han
Frank Oz, som regisserar filmer.
Jaha.
- Du
känner ju inte till nånting! Jag bara älskar värdelöst vetande. Jag ber om
ursäkt, du har inte fått ställa frågor, men jag älskar att prata! Det är en hobby jag har.
Jag
måste också be om ursäkt för att jag inte tog reda på något mer konkret om
Sonic Surf City, men jag glömde liksom bort att fråga saker. Jag vet i alla
fall vad bandmedlemmarna heter, och det är:
Ola Hermanson, sång och gitarr
Stefan Andersson, bas
Mikael Thomsen, trummor
Rikard Warldén, gitarr.
Tidigare
var Nina "Pasadena" Lindström med också, men hon slutade för ett tag
sedan, och bor numera i Hamburg.
DISKOGRAFI:
Let's
go surfin EP (promoutgåva med specialomslag, 80 ex) 7" Ceilidh -89
Let's
go surfin EP (begränsad upplaga, 800 ex) 7" Ceilidh -89
Beach
Bop, MP Ceilidh -90
Surfin'
Santa / Carolyn (begränsad upplaga, 1 000 ex i röd vinyl) 7" Ceilidh
-90
Sun,
Sex 'n Fun (begränsad numrerad upplaga, 2*409 ex i vit vinyl) 10" Ceilidh
-92
Sun,
Sex 'n Fun, CD Ceilidh -92
Sha Na
Na Na Na /n.p.m. CDS Stockholm Records -93
Losing
My Mind / Anywhere the Girls are CDS Stockholm Records -93
Life's
A Beach CD Stockholm Records -93
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar