Det var på en samlingskassett från A West Side Fabrication jag första gången lade märke till Popundret. Deras låt That What Makes Me Love You är en extrem Smiths-pastisch som fick till och med Gene att hamna i lä. Därmed inte sagt att det inte är en bra låt - det är en fantastiskt bra låt. Den fick mig att leta reda på skivan Montmartre 15 40, en knallrosa skapelse proppfull med excellent popmusik. Man kan lugnt säga att Popundret lever upp till sitt namn. Rakt igenom är det klart influerat av The Smiths, men det är gjort på ett så bra sätt att det inte stör, det är inte på något sätt som dåliga covers, det är mer som en hyllning. I vilket fall som helst såg jag till att få dem bokade till Kalmar nation, så jag kunde få träffa dem för en intervju.
Popundret har funnits sedan 1991, men då i en helt annan uppsättning, nämligen bestående bara av gitarristen Magnus Ericsson (Ekan), basisten Martin Wiklund och sångerskan Marielle Nyström. I denna uppsättning var man bara med på en samlingsskiva, sedan flyttade Marielle till England. 1992 kom Peter Eriksson och David Johansson in i bilden, spelandes gitarr respektive trummor, och 1993 dök sångaren Magnus Nilsson upp och Popundrets historia kunde börja på riktigt. De gjorde en EP kallad Popundret, sedan en singel med Friendship Love och på den följde Montmartre 15 40 i början av 1996 - Skrubbskivan, som de själva kallade den, eftersom de tillbringade inspelningstiden i Piteå i en liten skrubb, supandes och spelandes TV-spel. Magnus rekommenderar Piteå om man vill köpa billig folköl.
Varför heter ni då Popundret?
Ekan: - Varför inte..?
Magnus: - Självironiskt.
Ekan: - Vi är inte så seriösa på sånt - det är mer fjantigt... fränt. Alla spelar ju i andra band utom Magnus och Peter, som bara är med i Popundret.
Skellefteå har ungefär samma inavelsfrekvens som Umeå - stan är full av band som delar medlemmar med varandra. Ekan är med i A Shrine, David i Spacious Minds, Backfish, ett dansband och ett hardcoreband, som även innehåller Ekan. Martin är med i Stardog, vilket även hans ersättare för dagen, Micke, är, "för att behålla konceptet - lite metall på bas".
- We are all part of a family, som man brukar säga...
Jag tänkte just fråga lite om West Side (skivbolaget A West Side Fabrication, vars slogan är "We're all part of a family"): är det inte tråkigt att inte få så mycket promotion? (AWSF satsar nämligen vanligtvis sina pengar på att få ut så många band som möjligt på skiva istället för att satsa på promotion. Lovvärt i sig, men tyvärr går en del skivor förbi i det tysta.)
Ekan: - Mm. Vi svarar ja. Man släpper en singel och så gör man en video, och så tycker man att man kunde få lite reklam, men det fungerar inte så på West Side, eftersom de har den mentaliteten att berget ska komma till Muhammed istället för vice versa.
De annonserar i Fozzie i alla fall.
- De gör det? I alla fall så brukar det ju vara brist på pengar... det är ju frustrerande, det är det, över huvud taget den här alternativa, oberoende grejen... när som helst nån kommer och säger "Du ska få pengar för att göra det här", så säger jag "Yeah". Inga såna här fjantiga indieskrupler, du vet, "forever indie", inga såna där grejer.
Ekan lät lite bitter, så jag bytte ämne:
Har ni några influenser?
Ekan: - Sådär förutom de uppenbara eller? Magnus har ju inte gjort nåt annat än lyssnat på Smiths, så det blir bara sådär.
Magnus: - Det är ju mestadels Smiths, och Sundays.
Ekan: - Vi andra är helt annorlunda. Peter gillar massa dans och soul och dylikt, jag gillar också soul.
Magnus: - Idag är vi mycket, allihop tror jag, inne på Red House Painters.
Ekan: - Ja, det är ju som en gemensam nämnare; alla tycker de är bra, men det är inte enbart...
Magnus: - I sången är det mycket friare än i hela konceptet, tycker jag. Sång, det kan ju vara vissa tongångar... det är ju Smiths i bas och botten.
Så ni blir inte upprörda om man säger att ni påminner om Smiths?
Magnus: - Nää, det blir vi inte.
Ekan: - Vi uttrycker oss på samma sätt, men det är ju inte samma låtar. Johnny Marrs popgitarrer är ju fullkomligt lysande över huvud taget, och alla såna där grejer gör det ju jättebra, men ändå är det inget av mina topp tio-favoritband, det är det inte. Men de var väl inne på samma bana, kan man väl säga, vi vill hålla på med samma grejer. Då blir det så - man lyssnar på ett band och känner att det här känns bra, så blir det väl... man har ju en tendens att spela vad man tycker om.
Magnus: - Det har förändrat sig litegrann, det nya materialet mot det gamla, förr var vi mer poppiga...
Ekan: - Mera Sundays var vi.
- Men det finns ändå samma röda tråd.
Ekan: - Även om nu sådär på äldre dar, och man inte har råd att köpa bilar och sådär, så måste vi penisförlänga på andra sätt, genom att spela rock. Ha ha.
- Aha, det är det vi gör!
För att prata lite om skivan: vad syftar titeln på?
Ekan: - Det är telefonnumret till kvinnan i "En man och en kvinna", som är en fruktansvärt bra film. Och hon är världens vackraste kvinna tycker vi alla.
Magnus: - Den är från 60-talet, en klassiker, fransk film. Allting är väldigt estetiskt.
Ekan: - Han (mannen) är f-n rätt snygg också! Mysig kille.
Magnus: - Film som film ska vara.
Ekan: - Anouk Aimee heter hon i alla fall. Det är dit vi vill ringa. Men det har ingen abonnent nu för tiden - jag har ringt dit i fyllan en gång, jag och en kompis. De har siffror nu för tiden, istället för sådär Montmartre... Well.
Det är ett ganska ovanligt skivomslag.
Magnus: - Jag vet inte hur vi kom in på det där - vi såg en reklamannons tror jag...
Ekan: - Nej, det var framsidan på en City-bilaga, var det inte det? I Svenskan. Det var så j-a snyggt, stilrent, sådär klick, rakt on verkligen, precis som i "En man och en kvinna"-filmen.
Magnus: - Lovisa Burfitt.
Ekan: - Märkligt namn. Otroligt begåvad, väldigt väldigt.
Magnus: - Så vi bad henne göra nånting - hon fick veta bakgrunden och sådär, höra låtarna, och att vi hade den här filmen i åtanke. Så hon såg filmen och tog lite idéer från den.
Ekan: - Så det är som de två på omslaget. Och på singeln sitter de och åker bil. Hon är väldigt begåvad, jag har träffat henne nån gång. Hon gick på Beckmans, heter det det? Den där fascistutbildningen, där alla är så hippa.
Magnus: - Så vi var jättenöjda med henne. Och det är ett tema som skulle kunna hålla...
Ekan: - ...1 000 år, ungefär som Maidens Eddie. Men den är skön, en snygg look. Och sen är den... förmodligen hälften som ser den hatar den, för de här färgerna är ju väldigt sådär - väldigt väldigt väldigt.
Magnus: - Och den är ännu mer rosa i Japan faktiskt. De har en annan färg i Japan - den är alltså knallrosa.
Ekan: - Det är inte så snyggt, den skulle vara mera mörkröd. Men vi satt och bökade - jag tror vi lade ner mest tid på omslaget.
Vad händer framöver - är det någon ny skiva planerad?
Ekan: - Nej. Vi kanske ska på Frankriketurné, men det är så många grejer som måste falla på plats - vi är som Skellefteås Travelling Wilburys, ha ha! Men det blir sådär - när vi är färdiga på våra sidor liksom och känner att vi behöver göra Popundret, då gör vi Popundret. Så då blir det sådär Springsteen-längd mellan släppen om man säger så.
Vi pratade lite om vad de har för sig i bilen när de åker ända från Skellefteå till spelningar, och det vanligaste var, inte helt oväntat, att lyssna på musik. Det de mest lyssnar på nu är Diesels första soulklassiker-samling. Detta ledde oss in på en diskussion om hur decenniernas musikstilar påverkat varandra.
Magnus: - Man säger ju det: 50-talet, det var lite rock, lite Elvis, och sen kom 60-talet, på grund av det alltihop, och sen kom 70-talet på grund av 60-talet, men 70-talet var mer banbrytande än vad 60-talet jämfört med 50-talet var.
Ekan: - 60-talet är absolut mer banbrytande, men hur som helst: 70-talet, där hade man mer avlat fram grejer - det var färdigt. Det var inte sådär (han visslade lite) gör lite vad som helst, det var som ett färdigt koncept.
Magnus: - Smiths tänkte säkert tillbaka till 50-talet, lite rock. Man hittar mycket i arvet ändå - allt rotar sig i nånting.
Ekan: - Hur som helst. On with it.
Vad gillar ni för svenska band?
Magnus: - Vi är väl ganska regionala där uppe i Norrland.
Ekan: - Jag tycker Bear Quartet är väldigt bra. Det hände en så otroligt popnördig sak när NONS - Ume-skivbolaget, hade sin årliga fest, och så var det nån från Linköping som stod och bräkte - P3 har ju utsett Ume till Popstad -97 - "Äh, jag tycker Linköping skulle blivit, där kommer de där nya banden, de som har växt upp med Popsicle" - det blev ett steg för mycket. Det blir lite sådär... mycket av de svenska banden är liksom i den där fåran som plöjer på där efter Popsicle. Vad gäller svenska band som jag tycker är bra kan jag bara säga Bear Quartet, de är riktigt bra. Och så måste jag säga att Backfish, som vår trummis David spelar i, är väldigt bra. Allting är sådär taffligt gulligt. De har inte släppt nåt än. Annars är det inte speciellt mycket som är så bra tycker jag.
Det tycker jag.
Ekan: - Tycker du det? Det är bara inget som... trillar ner på ens läpp. Jag menar svensk musik, nutida, samtida. Men jag måste säga att jag tycker kent är bra, kan jag säga det?
Magnus: - Jo jo, men det är ju inget man köper direkt.
Någon, som jag tyvärr inte är säker på vem det var, för det hörs inte så tydligt på intervjubandet, sa: - Jag såg dem på Lollipop i år, och det var bara så fel.
Ekan: - Vadådå?
- Jo, men det var sådär: 100 000 pers, arenarock.
Ekan: - Men det är väl det de spelar. Det kanske var de som inte synkade med sin arenarock de framförde.
Det är ledde vidare till en diskussion om huruvida kent-medlemmarna är trevliga som personer eller inte, vilket i sin tur ledde fram till Magnus fråga:
- Och hur framstår Popundret jämfört?
och Ekans naturliga svar:
- Vi är popunderbara, skulle man kunna säga.
Självklart. Återstår gör väl bara mina två standardfrågor:
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Ekan tänkte länge och svarade slutligen: - "Blondiner eller brunetter? Eller rödhåriga?" skulle jag vilja svara på.
Du får svara på det nu.
- Får jag göra det? Grönhåriga och blåhåriga, räknas de i sin originalfärg?
Han tänkte lite till och svarade till sist: - Brunetter. Och sen den där 3 grejer på en öde ö, den är ju rolig, den tycker jag är bra. Det är sådär "Öh hö en båt så jag kommer härifrån och öh Pamela Anderson..:"
Magnus: - Men vad skulle du ta med dig?
Ekan: - Jag har inte den blekaste, jag har aldrig tänkt på en sån löjlig fråga.
Magnus: - Paketerad kärlek! Så man kunde ta fram känslan. Lite saft och kanske mammas bullar.
Ekan: - Tyska tidningar, de skickar såna där papper, för de orkar ju aldrig ringa upp, och då står det såna där frågor "Vad skulle du ta med till en öde ö?", det är så roligt. Den är skön på nåt sätt, den måste dyka upp nån gång.
Magnus: - "Favoritfillm?" "Elefantmannen" för mig tror jag. Den gråter jag alltid till. Gråter man då är det en bra film.
David berättade å sin sida att han gick på moln av lycka efter att ha sett "Braindead" för första gången...
Och favoritmuppar?
Ekan: - Det är ju bara Rowlf, han som svänger på örona, och spelar piano. Jag hade honom på en mugg.
Magnus: - Jag tyckte alltid synd om Kermit, för den här j-a grisen! Han var så patetisk, vek. Men min favorit var han den där rockaren med lila hår. Mupparna är skapat på nåt sätt väldigt ironiskt. Tänk bara på kritikerna på balkongen.
Ekan: - Den ironiska generationen beror på muppar! Ha ha!
/Sara
Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 6 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 7-artiklar.
1 kommentar:
mysig intervju! dessutom ett otroligt bra band!
Skicka en kommentar