Vad hände med... Fidget-Nina - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Fidget bildades 1994, av Nina Natri, som redan innan bandet egentligen var bildat lyckades övertyga Damon Albarn från Blur att vilja ha dem som förband.

När Fidget väl fanns på riktigt gjorde de en legendarisk showcasespelning på Sturehof i Stockholm i mars -96, där hypen var så stor att 12 skivbolag kom för att lyssna på dem (enligt popskribenten Terry Ericsson var det rekord). Danska skivbolaget Mega vann dragkampen och lät Fidget starta en egen etikett, som de kallade Prodik. Namnet kom från en felsägning av ett litet barn som gillade Prodigy i en artikel i tidningen Pop, och blev sedan även till en drink, bestående av vodka lime blandat med Bailey's (och ja, det skar sig så det blev som keso, men smakade förvånansvärt gott). Debutalbumet hette "No Boogie Coming Your Way" och släpptes 1997 och två år senare kom "Glad To Be Your Enemy" (på annat skivbolag, Silence Records). Deras sista skivsläpp blev covern "Living On Video" år 2000.

Fidget i hissen på Kalmar nation i Uppsala 1996

Fidget var:

Nina Natri: sång

Louise Weibull: gitarr

Daniel Claeson: gitarr

Fredrik Andersson: synthar

Pontus Willquist: bas.

Johan Forsman: trummor

Nina Natri bor, nu som då, i Göteborg, och eftersom jag inte haft tid att åka dit gjorde jag en mailintervju med henne.

När splittrades Fidget och varför?

- Vi spelade våra sista spelningar våren/sommaren 2000. Under sommaren hoppade Fredrik av, han ville bo i skogen och tänka på livet. Pontus hade även han flyttat till Stockholm, som Louise gjort några år tidigare, samt Johan jobbade mer och mer med sin teater, och reste mycket på teaterturneer i Östblocket samt i Indien. Louise jobbade som konsult den hösten på olika ställen, bl.a. ett kärnkraftverk. Allt detta gjorde att det kändes som om ingen riktigt hade tid för bandet längre. Eller lust eller geografisk möjlighet att träffas. Jag började helt ärligt tappa hoppet. Under vintern 2000 försökte jag och Daniel spela in demolåtar, som senare ratades av de andra på ett

bandmöte i januari 2001. Då trodde jag och Daniel inte det fanns något Fidget kvar, så vi startade Nightclub, spelade ute några gånger med demolåtarna och spelade in allt som allt 5 låtar. Helt plötsligt sommaren 2001 ville Fredrik börja repa igen - och han och Louise och Johan började dra i fidgetrep. I augusti sa jag till slut att jag ville hoppa av. Daniel ungefär samtidigt. Den fantastiska popskivan jag ville göra direkt efter singeln "Living On Video" skulle aldrig bli en verklighet. Alla drog åt olika håll och jag hade inte ork att strida för något mer. Och med Daniel ut ur bilden skulle det aldrig mer bli någon popmusik, om inte jag orkade mer,  för han och jag stred alltid för popmusiken. Den ultimata poplåten.

Kändes det tomt tiden direkt efter?

- Det kändes fruktansvärt jobbigt tiden före. När jag väl gått ut med det, att jag inte ville vara med

längre, att jag skulle hoppa av bandet jag själv startade och varit så stolt över… kan man överhuvudtaget hoppa av då? - så kändes det bara som en lättnad faktiskt. Sen har det känts tomt åren efter, det är en rätt häftig känsla att vara med i ett gäng, åka från stad till stad och spela, skapa musik ihop och hänga med varandra, ha ett eget språk och sätt att umgås. Jag

saknar att ha ett gäng att strida mot resten av världen med. Och allra mest saknar jag en

vapendragare.

Har du kontakt med de andra i bandet fortfarande? Vad gör de?

- Ja, Daniel jobbar som journalist, nu som då och spelar musik. Nu sist på David Urwitz skiva. Han har även varit turnémusiker åt Trans-X i Sverige. Johan jobbar som regissör på sin teater och Fredrik Andersson läser till lärare. Louise har flyttat till Värmland och jobbar som forskare åt försvaret samt spelar i bandet Dont Be A Stranger med Johan. Pontus fortsätter med att vara Sveriges framtid. Han jobbar som riskkapitalist. Vår ljudtekniker Jonas Redig aka Daddy Ready jobbar för Silverbullit, som han gjorde då  samt som tekniker på Backa teater. Vår manager Hansi Friberg managrar bl.a. Sahara Hotnights och Marit Bergman samt har startat upp sin gamla skivlabel Starboy igen, som han hade med Johan Skugge och Linda Norrman,  och gett ut Sofia Talviks skiva.

Saknar du att vara med i bandet?

- Jag kan sakna tjatet i  bussen, det att man inte lät sig nedslås av dåliga recensioner eller motgångar, då vi utvecklat en viss sorts humor - och det var alltid någon som var på rätt humör och drog en vits vid rätt tillfälle eller sa bara något välbehövligt för att dra upp den som behövdes dras upp. Det är som sagt en fantastiskt kittlande känsla att sitta i en turnebuss och dra in i en stad med sitt band, spela och sen dra vidare. Det är häftigt, inget kan klå en i den situationen. Och vi var med om en massa helt underbara saker - som två helt grymma spelningar på Hultsfredsfestivalen till exempel.

Nina om bilden: Var i studio med Stisch-Tommy Spaanheden och Fused-Petra Hallberg. Vi skrev en schlager och höjde stämningen med partyhattar. Samt jag försökte mig på Agnetha Fältskog-tricket med hörlurarna.

     På tal om Hultsfredsfestivalen har jag flera minnen av Nina och Daniel just därifrån. På festivalen 1995 började jag prata med Daniel för att han, liksom jag, gjorde ett fanzine. Daniel gjorde popfanzinet Mainstream, och även Nina gjorde fanzinet Razzmatazz en kort period. På väg ut på campingen på natten stannade Nina och Daniel till och sjöng hela Genes låt "Sleep Well Tonight" för ett tält på campingen, för att det stod "Sleep well" målat på det.

På nästa års festival delade jag faktiskt tält med Daniel, men efter att han pajade tältet redan första natten blev det att vi delade (ett väldigt litet) tält även med Fredrik...

     En rolig anekdot från något av de åren, jag minns inte säkert om det var -95 eller -96, är att man kunde se en liten man iklädd luvtröja helt betuttad följa efter Nina vart hon än gick. En galen stalker? Kanske det, men mest känd var han som popstjärnan Moby.

Gör du någon musik nu? Du har ju sjungit med andra artister - vilka?

- Ja, har i veckan precis gjort en första demolåt till min kommande soloskiva. Har ett antal låtar på hög som spelats in under flera års tid - men den här låten kändes som låt ett av tio. Som en milstolpe, och jag är lite förvånad över hur enkelt det gick att göra. Nu är jag på väg!

- Åren efter Fidget har jag varit och är medlem i banden Homy och Nightclub, som låtskrivare och sångare. Har gjort en låt med synthpopparna Universal Poplab: "New Baby Boom". En låt med en DJ - Stisch: "At The Gates Of Orion", som släpps till hösten. Har även varit livemusiker, spelade synt och körade en tid i bandet Kitty And The K. För första gången i ett band med unisona snygga scenkläder samt gogo-killar! Har även gjort en låt till IFK Göteborg som refuserades samt en schlager som även den refuserades.

Vad har du gjort åren efter Fidget fram till nu?

- Våndats. Försökt komma igång med min egna platta. Försökt göra musik. Men mest försökt få ihop till hyran: jobbat i skivaffär, som truckförare, som CITY MAN, passat barn, DJ:at, frilansjournalissat osv osv.

Vad gör du nu? Och hur hamnade du där?

- Den positiva versionen: Har kommit igång med demofasen till min skiva. Har som mål att göra låtar till min skiva under sommaren och hösten. Ska sjunga på Hultsfredsfestivalen på lördag - köra en cover på Hawaii-scenen. Jag trodde alltid att Fidget skulle få spela på Pampas och Hawaiiscenen någon gång. Det händer nu på något vis då. Den mindre roliga versionen håller jag för mig själv.

Skulle du vilja att Fidget återförenas?

- Nej.

Skulle du vilja göra en samlingsskiva med bandet?

- Ja. För vi fick aldrig det genomslag jag tyckte vi var värda. Bl.a. fick vi aldrig släppa skivorna utom Nordens gränser, om ens det. Och det är jag förbannad på.

Vad var det bästa med att vara med i Fidget?

- Att det var något jag skapat från ingenting. Jag är verkligen stolt över att jag fick ihop det bandet och att vi spelade in två skivor och spelade live så mycket som vi gjorde. Vi var med om väldigt mycket roligt. Jag lärde mig mycket om diplomatiska processer, fick bättre social förmåga och fick ett jävlar anamma samt en smidighet som jag kommer att behöva i framtiden. Sen har jag nog inte fått skratta lika mycket någonsin i mitt liv som under Fidgetperioden. Vare sig före eller efter.

Vad var det sämsta med att vara med i Fidget?

- Att jag inte fick min vilja igenom varenda gång när det kom till låtarna, att ett break eller ett stick

pressades in i låten, som pajade hela låten. Jag ville göra den ultimata poplåten, men var väl för

demokratiskt lagd för att bli bandledarfascist.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Hej! Jag skulle vilja hjälpa dig med din kommande skiva för jag tror att den blir grymt bra! Får jag det?

- JA!

Eller:

- Jag skulle vilja bjuda dig på pannkakor hemma hos mig, pyssla om dig lite, titta på tv ihop och bädda ner dig, kanske hålla lite hand. Får jag det?

- JA!

Vilken är din favoritmupp?

- Kakmonstret, Animal, den svenske kocken eller sophögen.

Ur Fidget-artikeln i Fozzie nr. 6, juni -96, skriven av "Sören Börjesson":

Operation Fidget är ett steg på vägen. Om än ett litet sådant.

Men Nina är övertygad: en sångerska som aldrig sjungit i sitt liv och en basist som än mer sällan sett en bas är bättre än ingenting.

Så hon åker iväg till Brighton, mer och mer övertygad om Fidgets storhet, och låter varenda människa, intresserad som ointresserad, få veta att hon har ett band och att de minsann snart ska turnera i England, släppa skiva, blablabla. Ja, helt enkelt bli popstjärnor.

Till och med Damon i dåvarande idolerna Blur blir varskodd efter en spelning och Nina övertygar honom om att nästa gång de kommer till Sverige så ska Fidget definitivt vara förband.

- Jomenvisst, det är klart att ni ska vara det. Är ni bra då? frågar herr Albarn, som också föreslår att han ska nämna och tala gott om Fidget för Food, Blurs skivbolag.

Nina tänker efter en sekund, tänker att hon kanske borde säga att hon inte vet om Fidget är bra eller inte (det vet ju liksom ingen), men till slut kommer hon på bättre tankar:

- Visst är vi bra. Givetvis, säger hon och rumlar småfnittrandes därifrån.

Varumärket Fidget är sålunda fast förankrat (eh...) i den internationella popvärlden och när Nina på sensommaren kommer hem till Sverige igen återstår bara lite småputsningar för att karriären ska vara igång. Som typ att skaffa en gitarrist, trummis och kanske ett par låtar.

/Sara

Recension från Fozzie nr. 6, juni 1996

Fidget

Let's Put The Pokerfaces On + en demo till

Fidgets showcasespelning i Stockholm härom sistens kommer bli legendarisk: det var 12 skivbolag där. Ingen som "vet nåt" hade varit med om något liknande. Med andra ord kan vem som helst förstå att det här är något speciellt. Det är svårt att beskriva hur ett nytt band låter om man inte har något att jämföra med, och det har jag inte i Fidgets fall. Till att börja med kan berättas att Nina Natris sång är väldigt speciell, jag tycker hon låter lite isländsk ibland, men hon har finskt påbrå, så det kanske är det egentligen. Hon brukar sjunga "sh" istället för "s" i alla fall. Texterna är små funderingar, ofta med lite udda ord som låter snygga; "I shouldn't go any further, I shouldn't spit in adverse wind" ("Semi-Naked"), "extraordinary drunkenness is a bliss until you get to be a security risk" ("My Prawns"), "I would stop losing, and I would stop fidgeting if I were you" ("Stop Losing"), "I'm hoovering you away cause I can't stand you around me no more" ("Hoovering Away").

Musiken är... dynamisk kan man säga åtminstone, snyggt plockande på en gitarr varvas med mangel, med Fredrik Anderssons synth, som nyss blivit ett fast inslag, som extra krydda. Bångstyrig pop, kallar de det själva. Avig pop kan man också säga.

En annan sak som ju ska vara så fantastiskt speciell är att det är de två tjejerna i bandet som gör det mesta; Louise Weibull gör musiken och Nina texterna. Det är också Nina och Louise som är roligast att se på scen, Louise ser otroligt lycklig ut hela tiden och sjunger med i texterna lite för sig själv, och Nina spänner blicken i en, viftar med händerna och ler lyckligt. De är nöjda med det de gör, och det kanske är därför det blir så bra.

/Sara

Vad hände med... Cloudberry Jam-Jennie - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Linköpingsbandet Cloudberry Jam var under 90-talet det näst bästa bandet i min värld (Eggstone vann). Första gången jag såg dem live tror jag var i källaren på Upplands nation i Uppsala, det måste varit sent 1992, och då spelade de powerpop. Så småningom utvecklades deras musik och blev alltmer sofistikerad med soul- och jazzinfluenser, men alltid med popen i botten.

Min historia med Cloudberry Jam var intensiv. Jag antar att det började då jag åkte ensam till Emmabodafestivalen -94 och under kvällen blev det att jag hängde en del med gitarristen Jörgen och hans kompis Magnus. Sen såg jag bandet några gånger till live, och hösten -94 intervjuade jag dem för det allra första numret av Fozzie - en helt sanslös intervju där jag knappt hängde med i vad som var sant och vad som var skämt. Någon gång där började jag bli kompis med dem. Jag hjälpte till att ordna en spelning med dem på ett lastbilsflak i Borås, intervjuade dem igen för nummer 4 (juli -95), bokade dem (antagligen alldeles för många gånger) till Kalmar nation i Uppsala där jag var bandbokare i två och ett halvt år, hade en flexisingel med dem (och Pinko Pinko) i nummer 5 och intervjuade dem igen en sista gång för nummer 7 (december -96). Cloudberry Jam är det band jag har sett live flest gånger (16 gånger tror jag det blev), jag har sett dem i diverse olika städer, jag har delat hotellrum med dem, jag åkte till Linköping närapå varannan månad och hälsade på sångerskan Jennie och hennes dåvarande pojkvän Emil (som fortfarande är en av mina allra bästa vänner), vi festade på Platens och Herrgår'n i Linköping, jag var kär i gitarristen/keyboardisten Henke, jag firade nyår med dem och en massa andra nyfunna linköpingskompisar två gånger. De brukade säga att jag visste mer om bandet än de själva gjorde (det hände ibland att jag fick veta saker från skivbolaget innan de själva fick höra det)... kalla mig vad ni vill, ett fan, en vän eller en stalker, men sällan hade jag så roligt som när jag umgicks med Cloudberry Jam!

På den tiden bestod Cloudberry Jam av:

Jennie Medin: sång

Jörgen Wärnström: gitarr

Henrik Sundqvist: gitarr, keyboards

Pelle Valsinger: bas

Per Byström: trummor

Det gick väldigt bra för Cloudberry Jam i Japan under 90-talet - och nu menar jag bra på riktigt, inte sådär som för många andra svenska indieband, att man sålde 4-5 000 skivor i Japan, vilket var fantastiskt mycket jämfört med de hundratal man sålde i Sverige, utan vi pratar omkring 300 000 sålda skivor och utsålda turnéer inför hängivna fans.

Cloudberry Jam lade ner någon gång runt 1998, men finns nu faktiskt igen, fast det har inte märkts av i Sverige än, utan deras nya skivor har bara släppts i just Japan.

Cloudberry Jam nu för tiden: Jörgen, Jennie och Henrik

     Jennie, som nu för tiden är både popstjärna och forskare (som bl.a. nyligen citerades i en artikel i DN) har precis flyttat från Linköping till Göteborg, och jag hade tyvärr inte tid att åka och träffa henne för en intervju, så istället gjorde vi en mailintervju.

Varför splittrades Cloudberry Jam?

- Cloudberry Jam splittrades mycket på grund av mig, eller det var väl mitt beslut att sluta och då slutade killarna också som CBJ. Jag var så less och trött på alltihop, jag var helt sönderstressad, blev hyperallergisk mot allt och bara grät hela tiden. Helt plötsligt handlade det inte om musik utan det var 1000 andra saker att hantera och i livet där jag befann mig fixade jag inte det. Jag är rädd att jag var en ganska otrevlig och trist person under den sista CBJ-tiden. Hade jag inte slutat hade nog resten av CBJ-folket strypt mig (inklusive skivbolagsfolk, bokare och andra som nog inte ville strö rosenblad på min väg den sista tiden). Jag visste att jag tyckte det var ganska kul att plugga så jag gick tillbaka till universitetet och pluggade in en magister i folkhälsovetenskap.

Kändes det tomt tiden direkt efter?

- Jag saknade Jörgen, Henrik, Pelle och Per då jag var van med att hela tiden ha dem runt mig och bjäbba med dem. Samtidigt var det extremt skönt att sluta, att inte ha dem nära, att slippa de krav som jag tror att framförallt jag själv ställde på mig, att bara vila i att göra saker som jag tyckte var roligt.

Ur intervjun i Fozzie nr. 1, december -94:

Varför håller Cloudberry Jam på med musik?

Pelle: - Speldjävulen har tagit oss.

Henrik: - För att vi tjänar så oerhört mycket pengar just nu så vi kan bara inte sluta...

- Hö hö, instrumenten är inte ens avbetalda än!

- Jo, jag äger min gitarr.

Jennie: - Och jag äger min tamburin.

- Trummorna är i alla fall inte betalda än!

Pelle: - Vi är nedsända av Gud - popguden... d.v.s. Andres Lokko!

- Vi har en brinnande passion, vi har ingen möjlighet att sluta. Vi har inte fullföljt vårt syfte.

Vad gjorde du åren när Cloudberry Jam inte fanns?

- Jag pluggade, skrev en lärobok för studentlitteratur tillsammans med en annan tjej, samt påbörjade min forskarutbildning. Samtidigt så spelade jag med Phone och gav ut en platta med dem (vilket var urkul), startade ett litet musikförlag samt skivbolag med Jörgen (Wild Dog Music), reste mycket, gifte mig med Jonas samt lekte med mina katter.

     Phone var en powerpoptrio som Jennie startade tillsammans med vännerna Anna Carlsson och Jan "Auwa" Altsjö redan 1996.

Vad hände med Phone?

- Phone vilar, vi skulle repa nån gång för tre år sedan men nån blev sjuk, sedan dess har vi inte riktigt tagit tag i saken. Men vi finns och vilar oss i form.

Har du sjungit med några andra artister när Cloudberry Jam hade uppehåll?

- Frequency Benders, Phone, körat på några inspelningar.

(I The Frequency Benders hittar man Jörgen och Henrik tillsammans med sångaren Whales Obaka, red.)

När startade Cloudberry Jam igen och varför?

- Jörgen, Henrik och jag har hängt ihop sedan gymnasiet och även om umgänget blev mindre då jag slutade med Cloudberry Jam så har vi hängt i samma kompisgäng. På nyår 2000 var jag och Jörgen på samma fest och av någon anledning fick jag mig en uppsträckning som hette duga av honom. Han sa att jag hade massa talang som jag bara slarvade bort och att jag borde fortsätta sjunga o.s.v. Lite skakad, men ändock rörd, fick jag för mig att jag minsann skulle visa honom och släpade ner lite folk till studion och spelade in en demo. Henke var dock inte med då. Jag fick mersmak och tyckte att det var riktigt roligt, jag skrev musik själv (vilket jag inte gjort med CBJ) och kände att jag blev lyssnad på. Så Jörgen och jag fortsatte att pröva på att arbeta ihop, Henke kom in i bilden och la lite piano och annat tangentrelaterat och helt plötsligt började vi tre finna en form för att arbeta ihop, på lite nya villkor. Det hela blev plattan "The World Through My Eyes" under mitt namn. Det är som en upptäcktsresa i nytt samarbete, låter lite pretto men var en lekstuga. Jag hade ju till exempel själv aldrig gjort annat än skrikiga powerpoplåtar förut. Den skivan kan man få tag på i Sverige.

Varför är inte Pelle Valsinger och Per Byström med nu? Vilka är med istället?

- Cloudberry Jam idag är jag, Jörgen och Henrik, vilket blev en naturlig utveckling när vi tre började pröva på att jobba ihop. Första "nya" CBJ-plattan "Movin On Up" var tänkt att först vara i mitt namn, men när Henke också bidrog med låtar kändes det naturligt att heta Cloudberry Jam igen men som sagt vägen dit var lite knögglig. Per B bor i Australien och Pelle V spelar med andra och har en affär (för övrigt väldigt bra) i Linköping (Sportif Unlimited, red.). Live och på skiva tar vi in olika personer.

Jennie på Valand i Göteborg 1995 - en av alla de gånger jag

hängde med bandet och snyltade på deras drinkbiljetter...

Ur intervjun i Fozzie nr. 4, juli -95:

(Före en spelning i Varberg, bandets kompis Uffe var med som chaufför, och allihop satt och byggde figurer i cernitlera. Stämningen var hög, seriositeten var mycket låg.)

Jörgen ropade med desperation i rösten att han inte ville göra en gitarr längre och knycklade ihop den, och alla försökte analysera vad det var Pelle egentligen byggde på byxorna som nämndes tidigare:

Per: - Det ser mer ut som en skiftnyckel tycker jag.

Henrik: - Nej, en fotbollsspelare.

Pelle: - Nä det är det inte!!

Henrik: - Hockey?

Pelle: - Nä det är det inte!!

Jennie: - Bandy?

Pelle: - Nä lägg av nu.

Uffe: - En popkille?

Jennie: - Det är Mats Eriksson i This Perfect Day!

Pelle lyfte upp figuren och visade baksidan: - Hallå? Fotbollsspelare, har de mantel eller?

- Superkillen!

Pelle: - Kan vara Superkillen! The one and only.

Pelle gör en serie, om just Superkillen, som har alla superkrafter som finns. Rätt kall.

Berätta om vad som hänt med Cloudberry Jam sedan ni startade igen.

- Vi har släppt två skivor "Movin On Up" 2004, och "The Great Escape" som släpptes för en månad sedan. Båda plattorna är släppta i Japan på ett litet bolag som annars främst arbetar med hip hop. Det går bra, bättre än vi någonsin kunde tro, vilket är vansinnigt kul, och vi har genomfört två turnéer och i sommar ska vi dit och spela på festival. Det finns intresse från andra delar av världen så vi får se vad som händer. Vi arbetar för att släppa skivorna, eller en samling av det vi tycker är det göttaste från båda, under vår/sommar 2006. Vi ska vänta lite tills att min avhandling är klar.

Hur funkar det att kombinera doktorandtjänsten med bandet? Vilket är viktigast och varför?

- Det ger varandra. Jag har alltid tyckt att musik är en drivkraft, allt sedan jag började spela i band i 14-årsåldern. Men att "bara" arbeta med musik (med allt vad turnéer, inspelningar, promo o.s.v. heter) funkade visst inte för mig, i alla fall inte under det glada 90-talet, så då blev forskeriet en räddningsplanka. Nu kan jag känna att det ger mig så olika saker att det bara främjar och föder varandra. Det är inga problem att jobba på universitetet fram till 17 och sedan ramla ner till studion i några timmar, eller för all del tvärtom. Sedan kan jag ju fundera på om jag är dum i huvudet som väljer två yrken som går ut på att bli granskad, men har valt att strunta i den funderingen så länge.

Vad var/är det bästa med att vara med i Cloudberry Jam?

- Det bästa var att få åka omkring och spela, att få jobba i studion och partaja med gamla och nya vänner. Idag är det bästa att jag återfunnit två av mina bästa vänner Jörgen och Henrik och att jag känner att vi hittat en form att arbeta ihop som passar oss. Att skriva musik och få höra hur det växer fram nya saker när Jörgen börjar producera och göra arrangemang.

Vad var/är det sämsta med att vara med i Cloudberry Jam?

- Det sämsta var nog att jag knappt hade hunnit hitta mitt eget jag när vi arbetade som mest. Genom att jag nog ägnade mig lite för mycket åt jobb och partajande under en period samtidigt som jag upplevde krav från alla håll och kanter tappade jag lite av mig själv på vägen. Det låter fånigt men idag kan jag inte komma på något dåligt.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Vilken skiva är bäst idag 20050613? Jack Johnson "In Between Dreams".

Vilken är din favoritmupp?

- Miss Piggy.

Ur intervjun i Fozzie nr. 7, december -96:

(Vi pratade om att Cloudberry Jam i media börjat kallas för ett easy listening-band)

Pelle: - Medias fantastiska förmåga att hitta på trender som inte finns, och musikstilar som inte existerar.

Per: - Det har hypats så mycket att gemene man tror att det finns.

Jörgen: - När nån skriver om det så fortsätter ju alla, för då har de läst det, och så har de tio skivor att recensera i varje vecka.

Henrik: - Vad många inte tänker på, tror jag, är att musikerna som släpper skivor ligger ju alltid typ ett år före pressen.

Jörgen: - De här låtarna skrevs ju långt före nån j-l började skriva om easy listening och cocktail.

Henrik: - Det är ju ganska vanligt att de skrivs, spelas in och släpps under ett års period. Och då kommer det en ny trend och så hamnar man där i.

Jörgen: - Det verkar som att en del får för sig att det tar tre dagar och "j-r, nu är det inne med easy listening! Vi gör en platta imorgon och släpper den på torsdag!" liksom. Det verkar ju som det. "Nu har de hakat på easy listening-trenden - som vi uppfann förra veckan".

/Sara

Recension från Fozzie nr. 3, april 1995:

Cloudberry Jam

Blank Paycheck

NONS -95

Jag har tyckt om Cloudberry Jam sedan jag såg dem första gången 1992, så jag var helt inställd på att jag skulle tycka om den här skivan också, innan jag ens hört den. Och det gör jag. Äntligen har "This & That" kommit på skiva - de har spelat den live i säkert ett år, minst, och jag har bara längtat efter att få den inspelad.

På den här skivan har Jörgens och Henriks röster tonats ner lite, nu sjunger de bara körer, och inte längst fram som på t.ex. "Hey Baby" från förra skivan "The Art Of Being Cool". Det är lite synd - visserligen har Jennies röst blivit om möjligt ännu bättre och starkare, men det var lite speciellt med manlig röst också.

Några spår är väldigt jazziga (t.ex. "Twice As Cool"), men det här bandet behärskar det också. Jag tycker de är roligare när de öser på, som i "Please Don't", men en hel skiva med sådana låtar skulle kanske trötta ut lyssnaren helt. Cloudberry Jam har lyckats variera sig på sin första fullängdare, men ändå hållt ihop den, och de har gjort en mycket bra skiva.

/Sara

Recension från Fozzie nr. 6, juni 1996

Cloudberry Jam

Providing The Atmosphere

NONS -96

Varför säljer inte Cloudberry Jam tiotusentals skivor? Varför lägger folk sina surt förvärvade slantar på Lisa Ekdahl-, Tomas Ledin- och Drängarna-skivor när det finns band som Cloudberry Jam gömda på små trevliga bolag som North of No South? Om inte Cloudberry Jam med den här skivan blir åtminstone lika kända som Cardigans (som folk brukar envisas med att jämföra dem med) så kommer jag ge upp min tro på musikaliteten hos mänskligheten - åtminstone hos den svenska. Då kommer jag bara tro på japaner. Japanerna köpte åtminstone tiotusentals av deras senaste skiva "Blank Paycheck", men det gjorde ju inte svenskarna. Svenskar tror på Drängarna, GES, Tomas Ledin, Tommy Nilsson och vad de nu heter som gjorde "Cotton Eye Joe" och inser inte att det finns fantastisk musik utanför Trackslistan och Radio Energy. Som Cloudberry Jam. Cloudberry Jam har gett ut skivor sedan 1992, men vi är få som uppskattat dem, och nu har de utvecklats ännu mer från skrammelindiepopen och utnyttjat sina jazz-, bossa- och soulinfluenser, Henriks nyinköpta Fender Rhodes-piano, Jennies fantastiska röst och alla fems begåvningar till en så oerhört svängig skiva. Köp den. Den är så värd era pengar.

Cloudberry Jam är ett band som är helt befriade från rockstjärnelater och imagehysteri. Grejen är att de behöver inte gömma sig bakom en image, för de vet precis vad de kan, och det är mycket. De är otroligt duktiga musiker (Pelle V är en av de snabbaste basister som spelar utan plektrum jag sett), Jennie är inte någon liten söt förgrundsfigur som står och piper lite, utan hon tar i från tårna, och Jörgen och Henrik sjunger snygga körer

Jag har hört "Come Back And Stay" massvis med gånger vid det här laget, och jag har inte klarat av att stå still en enda gång. Det är sant. Prova själva. Det går inte. Samma sak med singelspåret "Another Moment Follows"; den har stråkar, blås, vibrafon (eller om det är xylofon eller marimba, jag lär mig aldrig skillnaden), bongotrummor och ett gitarrdriv som skulle kunna få en att vinna en VM-100-metersfinal. En tredje favorit på den här skivan är akustiska "Life In This Way", med tramporgel. Skojiga detaljer är även scratchandet i "Going Further" och Henriks bulldozer-orgelsolo (som Andres Lokko kallade det i Pop) i "Wandering, Wondering".

Jag vet att jag är partisk vad gäller Cloudberry Jam, det har väl alla som läst något tidigare nummer av Fozzie märkt, men jag är det ju inte utan anledning - snälla, lita på mig den här gången: Cloudberry Jam är värda att älskas.

/Sara

Vad hände med... Souls-Andreas - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

En helg i slutet av maj 2005 åkte jag till Malmö för att hälsa på kompisar och gå på teater. Jag skulle se en extraföreställning av pjäsen "Checkpoint" på Teater Terrier, som vunnit Nöjesguidens Malmö-Lundapris för Bästa Scen 2004. På Teater Terrier jobbar Andreas Grevsten Danielsson som musiker och kompositör.

Andreas var i mitten av 90-talet gitarrist i det otroligt coola rockbandet Souls, då baserade i Göteborg. Jag intervjuade honom i januari 1995 för Fozzie nr. 2 - då hade han blått hår och var en av de coolaste killarna som fanns i musik-Sverige. Tio år senare har han slutat färga håret och spelar inte längre i ett hett rockband, men han är fortfarande minst lika intressant att prata med.

Efter föreställningen skulle Andreas ha ett jobbmöte, men kom sedan till min vän Tonys lägenhet där jag bodde för en intervju.

Vi började med att titta på Souls gamla video till "Cello (Where You Were)" på Musicbrigade.com, där jag nu jobbar, och satte oss sedan i Tonys vardagsrum, där han har sanslöst mycket skivor, och Andreas hittade snabbt några favoriter som vi kunde lyssna på under intervjun.

Souls splittrades 1997, för att sångerskan och gitarristen Cecilia Nordlund bestämde sig för att hoppa av.

Hur kändes det då?

- Mycket, mycket mycket svårt faktiskt. Som en förtappad människa så hade man... ja, det var ju hela ens liv liksom. Man hade ingen utbildning, ingenting, det var det enda som man hade att hålla sig fast vid liksom. Och så säger skivbolagen och olika viktiga människor att "Ni får göra vad ni vill, när ni vill, och det får kosta hur mycket som helst". Och då slutar Cecilia. Så det var j-t svårt alltså.

Souls kärna var Cecilia, Andreas och basisten Johan Karlsson. Trummisar hann de med fyra olika, och Andreas berättade lite om dem jag inte kände till. En av dem fick öknamnet Kalaspuffen efter att han ätit upp nästan ett helt paket Kalaspuffar hemma hos Andreas en gång, en annan hade en mamma som grät varje gång han skulle repa med bandet. De övriga två var med på Souls två album; Bo Peter och Lars-Erik (Lego).

På frågan om vad han gjorde åren direkt efter Souls splittring blev Andreas helt tyst, så jag fick hjälpa till lite, och frågade om en skiva jag nyligen hittat info på nätet om. 1998 släppte den forna William-sångerskan Incka sitt soloalbum "Nu ännu bättre", och musiker på skivan var bl.a. Andreas, hela Wannadies, hela bob hund, hela kent och en massa andra kända namn. Producent var Nille Perned, som producerat Souls andra album "Bird Fish Or Inbetween" 1996.

- Det var för att jag umgicks med Nille Perned. Och sen skulle Incka spela in en skiva och då frågade han "Vill du vara husmusiker, vi behöver en gitarrist?" Och lite bollplank så.

Sedan skickades låtgrunder och text ut till olika band som man trodde skulle kunna göra låten rättvisa, och så fick de spela in sin version av låten och sedan lade Incka på sången. Souls gjorde singeln "Två minuter".

- Det var en j-t konstig inspelning (skrattade). Billy Bolero var det som höll i projektet. En j-a knasboll. Och Nille är ju inte en man av... han jobbar inte i högsta hastigheten liksom. Det fanns två soffor i studion, så låg Nille och jag i varsin soffa (skratt) och så fick jag läsa "Sound On Sound", nördtidningar för musikproducenter och musiktekniker, sådär att de recenserar nåt mixerbord liksom. Och det är bara teknisk data! Så sa han såhär "Ta den här tidningen Andreas. Fråga mig vad som helst!" Och Billy Bolero ringde, och Nille såg att det var Billy Bolero som ringde, och bara (klick) stängde av mobilen. "Fråga mig vad som helst." "Hur många aux-utgångar finns det på Neve 329-12X med uppdaterat operativsystem?" "48. Fast det är bara tre som är auxar, de andra går ju parallellt vidare." "Bra Nille, du kunde det!" (vi skrattade lite) Det var en sån stämning, alltså helt makabert. Och så gick vi ut till Pølsemannen och åt pølse. "Nu har det gått tre veckor Nille, ska vi inte spela lite gitarr?" (Med avslappnad röst:) "Vi måste känna in vet du. Vi går och tar en öl istället." Det blev en lång utläggning om det.

Hur hamnade du på Teater Terrier då? Var det genom att Cecilia gjorde musiken till "Ingens lilla flicka längre" 2002?

- Nej, det var för att jag blev tillsammans med Monica, som var teaterchef vid det tillfället. Hon sa "Vi behöver en musiker", och så fick de en cd och så hade de möten om det. Så fick jag prova att göra musik till en föreställning, och så gick det bra, de tyckte om musiken. Och så... fick jag fortsätta jobba där.

Har du varit intresserad av teater innan?

- Nej. Jag hatade teater! Men som jag ser det nu, som lite nyfrälst teatermusiker, så är det ett helt fantastiskt sätt att få göra musik på alltså. Man slipper alla... (han funderade på en formulering) Man säger att band är chosefria, eller att "de är bara sig själva" liksom - f-n, det är bullshit alltså. Faktiskt, i många fall och nästan överlag sådär. När man gör teatermusik, då sätter man musiken på... på prov. Man ska tonsätta en situation - det är klart att musiken är ju lite i andra hand, men i och med att den är det så är den ju extremt mycket viktigare!

Han berättade om en föreställning som de gjorde 2004, "Om det dom gjorde", som byggde på förundersökningarna i det s.k. Tumba-målet om en gruppvåldtäkt.

- Målet med föreställningen var att den skulle vara så neutral som möjligt, eller snarare att all sentimentalitet skulle vara helt utraderad. Man kan inte vara sentimental i en sån situation - folk gör det tyvärr, och det är därför teater är så j-a kasst överlag, att de försöker liksom "Jag är offret, kvinnan", "åh fy" och hon ska ligga i fosterställning och gråta liksom, och det har vi sett, och ingen bryr sig om det! Folk nickar och säger "Jaha, jo, det vet vi att det är så". Så ingången var att försöka se männen - för det första ta bort offret, och så bara se männens situation: hur kan man göra det här? När de själva säger "Åh, hon såg för jävlig ut, hon var så j-a sliten och trött och alla hade bara knullat på henne och det var bara fy f-n". Men du gjorde det ju ändå, som nummer tio liksom! "Ja, men vad f-n ska man göra, man är ju bara man liksom." Och där kan man ju tycka att det är underligt - snarare är det ju mannen som i det här fallet man undrar "Hur f-n kan man fungera på det sättet? Hur f-n kan man få stånd, hur f-n kan man bli kåt?" Och då var min uppgift att tonsätta total osentimentalitet, vilket är skitsvårt alltså! För att musik bygger ju på sentimentalitet och känslor, och hur låter musiken som inte har några känslor alls? Och det, sånt tycker jag är utmanande, som kompositör. Sånt är ju jävligt häftigt alltså!

Jag undrade hur det fungerar rent praktiskt, och Andreas sa att det varierar från föreställning till föreställning. Han berättade lyriskt om den litauiske regissören Cezaris, som Teater Terrier jobbade med 2003 till föreställningen "Hamlet". Han drog in hakan och började prata engelska med lettisk brytning, med mörk röst:

- "Andreas, well you know, maybe here we should have music that is totally silent" och då tänker man först "Hur ska man...?" "You know, this Hamlet comes in, he's very confused, and the king comes in and the king says to Hamlet 'Why are you here? You have to go away', and Hamlet doesn't want to think about it. Why? This music, with Hamlet's total emptiness, what is this?" Och så får man liksom sitta där, och det är helt sinnessjukt att göra musik på det sättet! För att det är så jävla fett! Så man sätter sig som musiker, eller som låtskrivare om man kan kalla det det, verkligen på prov alltså. Det är så jävla subtilt. Och där trivs jag som fisken i vasken, för att det är så... just det att ställa saker och ting lite på sin spets. "Vad är musiken liksom? Vad är den?" Vi kan göra en poplåt och folk nynnar på den på stan och de blir glada av det, och det är jättebra liksom. Och den klassiska musiken, den seriösa musiken, är ofta så j-a fucked up på sitt håll, det måste finnas ett mellanting, men det kräver ju också att man orkar lyssna på det. BMG skulle ju inte ringa mig "Du Andreas, nu kör vi stenhårt på det här - spela in en fet video här." Det är en svår balansgång, för att man har ju ändå ett behov av att sprida musiken. Men när man sitter i en teatersalong, som nu i "Checkpoint", den har jag spelat 80 gånger, men nästan allting är livespelat i stort sett...

Jag avbröt honom: Är det?!

- Jag sitter med klaviaturet. Det är live allting, för att jag ska kunna följa skådespelaren i hans rörelser. Det är det som är problemet också med teatermusik att man inte tror det, för att den inte är det. Man går på en cd och så fadar man in och så fadar man ut, och det kan vara bra i många fall, men jag skulle aldrig tillåta mig själv att överlämna allt till en cd.

Nej, det är klart, på teater kan det ju variera, det går ju inte lika snabbt varje gång kanske.

- Nä. Och att kunna ge skådespelaren den möjligheten att det inte går lika snabbt. Ofta så är det så under föreställningar att det är stenhårt lagt, "du kan inte flumma ut liksom, du kan inte sitta på stolen i mer än en minut och 37 sekunder, för så lång är låten och du måste lära dig hur lång låten är under en repetition, och sen får du gå upp". Och det kan ju bli bra, men vad jag försöker värna om är att sätta skådespelaren i första rummet för att själv kunna vara med i rummet liksom.

Det är så kul att se dig berätta om det här, det lyser om dig! Du trivs verkligen med det uppenbarligen.

- Jag tycker det är helt underbart. Det har öppnat helt nya dörrar, och det är bara... nån slags socialrealistisk - att kunna använda musiken live, i en miljö där folk går in, sätter sig ner...

Är det lättare eller svårare att skriva för teater än för ett band?

Andreas satt tyst i några sekunder: - Svårt att svara på. För jag är ju så hooked på det just nu, så att jag tycker ju att det här är... Det som är det svåra med teatermusik är att fler människor ska bli nöjda. Eller inte nöjda, men man ska tillgodose känslor hos andra människor. Om man ska göra ett stycke musik till en viss scen i en teaterpjäs så ska skådespelarna kunna agera i den här miljön. Det är ju deras arbetsmiljö. Som deras kläder liksom. Så man har ju det ansvaret att på nåt sätt tillgodose det. Förutom givetvis att hitta rätt... att komma på melodin, eller komma på harmonierna, för det är ju alltid ett aber i vilken miljö man än är. Det som är det svåra i pop- och rockmusik är att... att man inte har det ansvaret, man måste själv stå till svars hela tiden på nåt sätt. "Varför låter musiken så?" "Därför att den måste göra det" liksom. Nu kan man ändå säga att det är ett kollektivt arbete. Sen är nackdelen med att skriva teatermusik att det är så otroligt lågt i hierarkin. Så om man har ett bekräftelsebehov så är det svårt att få det tillfredsställt. För att det finns en hierarki: regissören är i topp, han vinner alltid - eller förlorar, det är klart det är en chanstagning - och sen kommer skådespelarna, och sen kommer scenografen och ljuset. Sen kommer musikern. Men det är av den gamla skolan - teatern hade inte musiken som en given ingrediens. I film har musiken mycket mycket större erkännande, större del. Så det är lite det som är min morot, för det är ändå helt förlegat - Teater Terrier är en fri teatergrupp, men de hävdar själva att de är så bortskämda med att det är nån som skriver helt nyskriven musik. De står ändå på barriärerna till kulturlivet liksom. Men för dem är det helt okej att ta in... "Här är lite sol, då tar vi nån Peps Persson-låt" - alltså... förstår du hur jag menar? Sen finns det så klart - i Berlin är det alltid teatermusiker, där är det alltid specialskriven musik. Så det är nog bara en sån geografisk och kulturell fråga. Jag låter nyfrälst, men det är ju inte... jag tycker bara det är en j-t fet erfarenhet.

            Jag går extremt sällan på teater, men när jag var i Malmö i april tog jag mig för att gå på en föreställning på Teater Terrier, egentligen bara för att lyssna på musiken. Pjäsen hette "Liv", och var en monolog om en yrkeskvinna som var på väg in i väggen. Det lät ju lagom livat, men den visade sig vara fantastiskt bra, både gripande och galghumoristiskt rolig, och musiken hjälpte verkligen till att förstärka stämningarna.

Andreas på ett café i Göteborg 1995

Då när jag intervjuade dig för tio år sen sa du att din dröm var att göra små ljud totalt olyssningsbara, och att spela in det. Det känns lite som att du får göra sånt nu.

- Ja. Faktiskt är det lite så.

Jag tänkte på det i "Liv", det var vid nåt tillfälle där jag tänkte "Shit, det här är ju verkligen små små ljud som låter otroligt mycket".

- Jaa... Det har jag inte tänkt på själv, men det är ju faktiskt sant. Det var en j-t rolig uppgift, idén var min helt och hållet - just hela den scenen, med att hon skulle bli förvirrad av ljud, den när hon börjar höra små ljud, när hon inte kan sova, som jag tycker extremt mycket om. Att hon sätter sig på sängkanten och ger upp.

Vi gick över till att prata om vilka band Andreas spelar med nu. Dels är han med i HAAG, dels har han ett band som heter Baby Blonde And The Downs, tillsammans med några andra från teatern. De har fått höra att de låter som ett amish-par som åker in till stan, går ner i en källare och träffar ett industriband som kompar deras låtar. Han har också ett projekt som heter The Commercial Side Of Laziness, med vilket han gjort några remixar till andra artister.

Om nåt av de här banden skulle stå på randen till ett stort genombrott, vad skulle du göra då, skulle du satsa på bandet då?

- Ja, då skulle jag ju givetvis göra det. Men det där är ju svårt, det beror på hur mycket man har att offra.

            Bandet jag spelade in på tog slut, och medan jag gick och hämtade ett nytt band började vi prata om Monkeystrikes. Jag undrade om det kändes okej att han inte är med när Cecilia och Johan startat ett nytt band, och Andreas sa att han förstår varför han inte blivit tillfrågad.

- Jo, jag sitter och bara hyllar den galne balten, som sätter mig på prov litegrann, min musikalitet. Och jag bara tycker det är helt underbart att göra det här, så jag kan förstå varför de inte frågade mig. De säger ju det själva att "Vi vill bara göra rena hits" liksom. Och jag skulle ju tycka det var j-t fett att vara med i Nationalencyklopedin efter jag har dött.

Mats Eriksson sa att han gillade egentligen inte This Perfect Days musik så mycket. Var Souls din grej?

- Ja. Helt och hållet. Absolut. Men då var det så, som jag sa innan, det var ju mitt liv liksom, så det var helt omöjligt att inte gilla det, eller sätta sig på andra sidan och se "Vad är det man gör?" Alltså det är helt omöjligt. För att det var ju livet. Sen nu kanske man kan... eller knappt det, för att det är på nåt sätt som att man går igenom sin garderob och ser en gammal skjorta, som man tycker "Hur f-n kunde jag ha den här på mig?" men man kan ändå förstå varför man hade den på sig. Så att jag skäms inte över nånting, det är bara... post-tonår personifierat i musik.

Vad var det bästa med att vara med i Souls?

- Att man slapp... andra saker, som var tråkiga.

Som?

- Som att gå i skolan och tvingas jobba och... ja. Än en gång är det det, att det var så att hela livet var uppbyggt runt bandet. Det var ju det som var grejen också när vi slutade att man tvingades bli vuxen på nåt sätt. Det var sådär "Shit, jag har en massa skulder hos kronofogden, dem måste jag nog ta itu med".

Vad var det sämsta med att vara med i Souls då?

Han funderade en stund: - Kanske just det också litegrann, att så mycket annat fick stryka åt sidan. Man var så upphängd på att det var i första rummet liksom. Ja, kronofogderäkningar och... Den kompromisslösheten som man alltid hade, men med nån slags belägg för liksom: "Jag kan slå dig på käften, men det spelar ingen roll, för jag har en identitet" liksom. På nåt sätt. Det var nog det sämsta.

            Sen berättade han en historia som är för lång för att ta med här, om hur han fick stryk av en vakt på Valand i Göteborg dagen innan Souls skulle börja spela in sin första skiva, så illa att två revben krossades, på grund av att han var kaxig för att han spelade i ett grymt band som skulle spela in med Steve Albini:

- Jag var bara helt upprymd; "min hjälte Steve Albini, han ska komma och spela in vår musik" liksom, jag bara tyckte han var så j-a... som ett gammalt Big Black-fan, så bara "Det är för bra för att vara sant" och bilen var bokad och vi skulle bara åka iväg.

- Det är ett bra exempel på vad som var det dåliga med Souls. Det är precis den situationen, att jag inte kunde höra tystnadens ljud liksom, och att det räckte. Det var nånstans just i det här fallet att det var i Souls namn, som nån slags j-a lärjunge liksom. Och det tycker jag var dåligt.

Skulle du vilja återförenas med Souls?

Han funderade lite: - Det är inte så att jag går runt och vill det varje dag liksom, men... kanske om det dyker upp en bra idé och ett bra tillfälle, då skulle jag inte säga nej. Johan och Cecilia är toppenmänniskor, men det är inte så att jag går runt och säger "Ååh, det skulle vara så fett om vi återförenades."

            Vi kom in på förändringen som skedde med Souls mellan samlingsskivan "Snapology" 1993 där Souls hade med låten "Its Absence" och deras första album 1994. "Its Absence" är poppig, medan "Tjitchischtsiy (Sûdek)" är stenhård och mörk.

På Kalmar nation i Uppsala 1996

Vad hände där egentligen? Var det en gradvis utveckling eller bytte ni bara stil?

- Vi gjorde fem demos, vi åkte till Popfabriken i Klippan och spelade in fem demos på Anders Jönssons bekostnad. Första demon var bedrövlig, och andra var ännu värre. Tredje var lite bättre, fjärde var väl okej och femte var... Den sista demon producerade Heinz Liljedahl, och den visade han för Klas Lunding (på Warner Music, red.). Men från den demon till första skivan... det är ju verkligen... alltså där hände ju nånting extremt stort - och jag vet inte riktigt vad det var. Men det måste man ju säga att grungen - det som var bra med grungen var ju att man kunde få ut aggressioner som man hade som post-tonåring, och ändå få lov att skriva bra låtar. Eller såhär; få lov att vara sentimental, det som är bra med sentimentalitet, att man får lov att vara känslig men man får ändå spela hårt på instrumenten. Så det tror jag nog, man har mycket det att tacka alltså (han skrattade till) - eller gråta över, jag vet inte (skratt).

Okej, två frågor kvar. Gamla frågor som du har svarat på förut: 1. Vilken fråga skulle du helst vilja svara på? (Andreas sa inte ett ljud.) Den är alltid lika populär!

- Det är så va? Fast jag tycker ändå du har ställt bra frågor.

Tack.

Han var tyst ett tag till, sen: - Jo. "Vilka är de tre bästa skivorna?"

Vilka är de tre bästa skivorna?

- Då tycker jag, utan inbördes rangordning, så tycker jag att det är: Kraftwerks "Computer World", Zavolokas "Suspenzia" och Steve Reichs "Different Trains". De tre!

Sista då: favoritmupp?

- Han! (han satte handen som en extra haka/underläpp och viftade med den)

Beaker? Labbassistenten, som bara säger "Mi-mi-mi".

- Ja. Dålig haka. Kass profil alltså.

/Sara

PS: Favoritmupp förra gången: De töntiga gästskådespelarna.

Vad hände med... Wannadies-Fredrik - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Fredrik Schönfeldt, basisten från The Wannadies, har jag sprungit på då och då genom åren. Intervjuat honom har jag gjort en gång tidigare, tillsammans med hans bror Stefan (gitarrist), för det tänkta nummer 8 av Fozzie 1997, men tidningen kom inte ut förrän 2003, och då med helt annat innehåll än det planerade. Vid intervjun byggde Fredrik och Stefan små figurer av cernitlera som jag hade med mig, och en liten elefant som Stefan gjorde står faktiskt fortfarande i min bokhylla.

     En gång i tiden sov jag också över i Fredriks kök - det var i mitten av 90-talet och Fredrik delade lägenhet med Hansi Friberg, som var manager för Pinko Pinko som efter en spelning hade efterfest hemma hos dem. Nu för tiden jobbar Fredrik då och då i skivaffären Pet Sounds i Stockholm, och det var där tanken på en intervju med honom föddes.

     Precis i början av juni 2005 träffades jag och Fredrik vid nåt vattendrag nära Centralstationen i Stockholm (Karlbergssjön tror jag det heter, efter att ha tittat på en karta), och satte oss på en bänk invid ett träd, som Fredrik sa hette Knäckepil (Salix Fragilis). Han förklarade att den heter så för att grenarna knäcks lätt, och så flyter de iväg med vattnet och slår rot där de fastnar, därför växer de alltid vid vattenkanten. Varför Fredrik vet detta får du snart veta.

Från början nu då: Har The Wannadies splittrats eller inte?

- Nej, vi har bara ett brejk. Det är en massa barnafödande; Erik har fått tvillingar och Pär och Christina fick barn förra sommaren.

Tror du att det kommer bli nåt mer då?

- Jag vet inte, det är ingenting som jag går och funderar på, jag har haft det körigt med skolan.

Vad är det du läser?

- Jag går landskapsarkitektprogrammet i Ultuna utanför Uppsala.

Och vad gör en landskapsarkitekt?

- Sånt här. (han svepte med armen omkring oss) En föreläsare från Göteborg, han uttryckte det som att husen är bara mellanrum för det man kan arbeta med som landskapsarkitekt. Saker som stadsplanering, utforma trädgårdar, skötselprogram för trädgårdar, man kan syssla med... sånt som skulle behövas här i Stockholm är att lösa upp segregationen, att göra så att folk rör sig mellan de osynliga barriärerna, man kan studera hur folk rör sig, alltså översiktsplaner över ganska stora områden.

Hur kom du på att du ville göra det?

- Jag har jobbat en del på kyrkogård, och jag tycker det är rätt kul, jag gillar att se saker växa och förändras. Och när jag flyttade hem från London så tänkte jag att det kunde vara kul att plugga, för jag hade aldrig gjort det, man kanske borde ta lite studielån ändå, alla andra verkar ju ha det (skratt), se om det är så farligt att betala av! Och så satt jag med den där listan och så var det såhär "Nej. Neej. Nej! Nej. Nej, nej, nej, jag vill inte jobba med det." Och sen hade jag en väldigt väldigt kort lista.

     Utbildningen är fem år, och Fredrik har nu gått första året. Samma dag som vi träffades hade han haft en jättetenta, till vilken han varit tvungen att plugga in något hundratal latinska namn på växter (Salix Fragilis, som sagt), och efter den varit på park-exkursion i Enköping.

- Det är fortfarande jättekul. Om man gör en sak ganska länge så blir man ju... man lär sig 'som inget nytt annars. Alltså i livet. Om man gör en sak ganska länge så blir man bra på det man gör, fast man får 'som inga nya erfarenheter. Och det tror jag var litegrann vad jag saknade.

     Det var för ungefär tre år sedan som Fredrik flyttade hem från London, där han, Pär och Christina bodde i fyra-fem år.

Vad försörjde du dig på då?

- På musiken.

     Vi kom in på hur skivbranschen ser ut idag jämfört med under 90-talet:

- Det verkar ju vara otroligt mycket svårare nu att släppa skivor och sälja, alltså få pengar för en skivförsäljning verkar vara snudd på omöjligt nu. När vi släppte vår första platta då fick man kanske två månadslöner, och sen turnerade man och så lite a-kassa för att dryga ut det, och då kunde man faktiskt leva på det. Nu verkar det vara  såhär "Den här skivan har gått bra, 800 ex". Då får man ju 500 kronor. Don't quit your dayjob, säger jag bara!

Spelar du nån musik alls nu, eller har du helt paus?

- Äh, jag brukar plonka ibland på min bas, men jag vet inte, det känns... när man har spelat i ett band så himla länge, vi har ju hållit på i, vad är det, typ 14 år? Det skulle kännas j-t konstigt att börja spela med nåt ungt, hungrigt band, när man inte själv känner att man vill satsa så mycket som jag vet att man måste göra när man ska starta ett band. Och sen, alla andra gamla musikkompisar man har, som typ Mats (Eriksson, från This Perfect Day, red.) till exempel, som också har barn - (skrattade till) jag vet inte vars man ska finna den där tiden för att åka in i en replokal!

14 år, det måste vara mer än 14 år. Släppte inte ni er första singel typ -89 eller nåt?

- Det kanske är 16 till och med. En helvetes massa år i alla fall! (skratt) Det får bli nånting mer med Wannadies, annars tror jag jag skiter i det.

Saknar du inte det då?

- Jo, det tycker jag. Jag tycker man saknar det här... jag saknar att stå på scen, det tyckte jag var kul, det är nånting jag saknar. Sen saknar jag inte att bo på hotell. Men det säger väl alla i och för sig. Det är kul första månaden, sen ser alla hotell ut som vilket Scandic-hotell som helst.

Åka turnébuss då, det saknar du väl inte?

- I turnébussen finns en charm! Att åka en schysst turnébuss - alltså om man typ åker nightliner. Det finns en charm i turnébussen - om man inte måste gå upp 8 och åka i 16 timmar. Men att åka turnébuss, eller en schysst bil, det är ju kul att resa en massa. Se nya städer - sen beror det väl på om man nu ser nånting av de där städerna, men man har tickat av dem (skratt). Det är väl en erfarenhet kanske, träffa människor och sådär. Kul att dricka gratis! (skratt)

Popsicle-Fredrik och Wannadies-Fredrik utanför Kalmar nation i Uppsala, nån gång i mitten av 90-talet

På tal om att stå på scen; jag kommer ihåg en spelning jag såg med er i Uppsala, på Sten Sture hette det väl på den tiden, där det stod en hel klunga med killar framför scen som höll på att vråla om att de ville ha ditt plektrum. Var det nånting som alltid hände?

- Ibland är det folk som vill ha nånting, ibland när man slutar en spelning så är det folk som är sådär "Wohooo", och så håller man i ett plektrum och ger det till en och så går man till nästa och då fattar den första "Åh, jag fick ett plektrum!" och då blir de andra "Åh, jag också!!" Fast man har ju faktiskt bara fem fingrar, man håller inte i tolv plektrum i en hand! (skratt) Och man är inte sådär j-a jönsig heller att man står och slänger ut "använda" plektrum! Det vore ju förbannat fånigt.

- Det finns folk med fixa idéer, "Kan jag få låtordningen?" "Men vi har bara spelat en låt, jag måste ha den hela spelningen... (skratt) ... annars blir det inget kul!"

     Jag frågade om bandet har några planer på att göra en samlingsskiva, och Fredrik sa att BMG i England har uttryckt önskemål om det:

- Sen så får man väl se om det till slut blir nånting, med tanke på att såna där stora bolag, det är ett sånt maskineri, som värsta kommuniststaten. Det är så j-a mycket maskin som måste snurra innan det fysiskt händer nånting.

I England ja, där hade ni en massa andra b-sidor och en massa olika varianter på singlar.

- Jaa, alla singlar som de släppte släppte man med olika b-sidor. Man släppte tre versioner av varje singel.

Varför det?

- Det är en sån där marknadsföringsgrej - man får räkna alla tre versioner, så har man en skara med fans som köper kanske alla tre, och då är det ju som att man har sålt tre ex till en person vilket gör att man kommer högre upp på listan om man nu säljer så mycket så att man kommer upp på nån lista. Vilket å andra sidan gör att... vi släppte "Be A Girl" och "Bagsy Me" ganska snabbt, och jag tror att vi släppte mer än ett lp-material i b-sidor! Det är rätt jobbigt som artist om man ska trycka ut... Det är ju lite enklare nu med de nya formaten, att man kan släppa en video och en akustisk version, så är man hemma. Vi var faktiskt tvungna att gå in i studion och spela in låtar. Så vi har säkert... jag skulle tippa på att vi har gett ut kanske 40 b-sidor. Det kanske är nånting man skulle kunna ge ut på en samlingsskiva. Jag vet inte hur många som skulle köpa en Wannadies-b-sidessamling 2005...

Jag skulle köpa den.

- Ja, ett! (skratt)

Vad var - eller är - det bästa med att vara med i Wannadies?

- Det tycker jag var att vi lyckades hålla ihop bandet så länge med samma personer, i princip. Det är ju rätt speciellt att umgås så himla nära inpå med människor. Man lär ju känna folk på ett sätt som man aldrig skulle kunna göra annars. Det tycker jag var det absolut bästa. Det är säkert nånting som man kommer ha med sig resten av livet.

Det sämsta med att vara med i bandet då?

- Det sämsta var att bo på hotell. (fnissade lite) Nej, jag vet inte, det var inte så mycket sämsta. Det var en bra fråga faktiskt, jag tänkte aldrig på det. (funderade lite) Det sämsta, omedvetet kanske, var väl att man levde ett liv som kanske tärde en del på kroppen, som man kanske inte skulle ha gjort, man kanske skulle ha lyssnat på sin mamma lite mer. Det kanske var det sämsta, men jag tycker inte det var så mycket sämsta! Det är ett sånt otroligt sötebrödsliv att spela med i ett band som det går såpass bra för så att man inte anstränger sig såpass mycket. Att kunna livnära sig på det i 6-7 år, det är ju... det är väldigt få band som kan det faktiskt.

     Jag undrade om det fanns några nackdelar med att ha ett par i bandet (Pär och Christina), men det tyckte han inte, utan tyckte bara det var otroligt skönt att ha en tjej i bandet, för att uppväga grabbigheten.

- Sen tycker jag det är konstigt att det inte finns fler tjejer i band över huvud taget, eller mer band med bara tjejer i, jag vet inte.

    Fredrik har ju dessutom sin bror Stefan med i bandet. Men inte heller det har varit några problem - efter lite problem att komma överens i tonåren blev de goda vänner, och som Fredrik uttryckte det:

-  Det beror väl på, alla är ju inte Gallagher-bröder. Tack gode gud.

The Wannadies på Sten Sture i Uppsala, vid min intervju 1997

Hur länge har du jobbat på Pet Sounds då?    

- När jag kom hem så njöt jag av sommaren först och sen kom hösten och då behövde jag ett jobb. Det var ett år nästan som jag var en kockliknande figur på en cateringfirma här i stan. Och så sen blev det mindre och mindre jobb, och en kväll så ringde Magnus Högmyr (jobbar på Playground Music, red.) och frågade om jag skulle sticka och se... vad heter det där hemska bandet, The Rasmus? Och jag bara "Skämtar du med mig?" "Men vi kan sticka sen och se Southside Johnny", det är tydligen Bruce Springsteens förebilder eller typ sidekick eller vad det var, "Ja, det låter kul. Men jag har inga pengar" "Men jag kan fixa det" "Åh, kan du?!" Så går vi dit, ser nästan en låt med Rasmus och sen stack vi och såg Southside Johnny, och då spelade Stefan och Peter från Pet Sounds skivor, och jag hade sagt till Magnus att jag måste ha ett jobb, för jag har inga pengar. Vi såg ett par låtar och sen träffade jag Stefan och Peter och stod och snackade, och då säger Magnus "Men f-n, ni behöver ju en kille som jobbar på Pet Sounds! Och Fredrik skulle ju vara perfekt!" Så jag gick in och snackade med Stefan dagen efter och så började jag där i julruschen. Så fortsatte jag där i, vad blev det, typ nio månader, sen började jag plugga. Jag jobbar där på helgerna, och över julen och sådär, och ska jobba över sommaren.

     De övriga medlemmarna är lite utspridda: Stefan bor i Skellefteå och jobbar med ungdomar som är på väg att hamna lite snett, Christina Bergmark (körsång och keyboards) är mammaledig med sitt och sångaren/gitarristen Pär Wikstens barn, Pär har börjat skriva lite musik för andra artister och trummisen Erik Dahlgren pluggar i Umeå.

Nu kommer en klassisk fråga som jag alltid brukar ställa: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Vilken fråga skulle jag helst vilja svara på...? Gud, vilken bra fråga! "Vilken fråga skulle du helst inte vilja svara på?" (skratt) Usch, jag kan inte svara med en motfråga, det är lite taskigt. Jag vet inte, jag får fundera på det där. Jag kan texta dig frågan som jag inte vill svara på! Så får jag fundera lite.

Vi pratade om "Bagsy Me" och jag frågade om "Hit" - förtjänar ni en hit?

- Så in i helvete! Vi förtjänar världsdominans! Vi är ju världens bästa band.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

- "Hur känns det att spela med i världens bästa band?" Skitbra!

(från intervjun med bröderna Schönfeldt 5/3-97)

Och sen då, också en klassiker: Vilken är din favoritmupp?

- Ja just det... Det var så länge sen jag såg det, men jag tror jag såg ett program för några år sen, och då tyckte jag att de här två otroligt gnälliga gubbarna var fantastiskt kul! Sen vet jag inte vilken av dem som jag tyckte var min favorit... De tyckte jag var j-t kul. Bittra så in i helvete! Sura gamla gubbar.

     När vi gick iväg, efter att jag tagit kort på honom vid Salix Fragilis-trädet, fortsatte vi prata lite om hans utbildning, och han sa:

- Det känns kul att göra nånting annat, alltså nånting helt annat. Det är många gamla musiker som jobbar på skivbolag och det är det sista jag skulle vilja göra! Jobba på BMG och säga "Tjena grabbar, signa för oss så kommer ni sälja skitmycket skivor!" Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln. "Signa för oss och det kommer förmodligen gå åt helvete. Ni kommer få ett fett förskott och sen så kommer ni inse hur blåsta ni är." Jag skulle nog inte få jobba där särskilt länge!

/Sara

PS: Det var faktiskt gubbarna Fredrik hade som favoritmuppar senast också. Men han ville gärna säga flodhästen i "Come And Meet The Feebles" också, med citatet "Hell hath no fury like a mad hippo with a machine gun."

PS 2013: Stefans elefant står fortfarande framme, nu på min sovrumsbyrå. :)

Vad hände med... This Perfect Day-Mats - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

En dag på skivaffären MusikÖrat i Uppsala, 1993 nån gång, rekommenderade en av killarna som jobbade där mig att lyssna på This Perfect Days debutalbum "Rubber Soul". Jag fick omslaget i handen: en rosa Jello-pudding mot en bakgrund randig i blått och grönt. I mina öron en gitarr, en fiol, en röst: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be - must be the dumbest singer I've ever heard". Jag stängde av, köpte skivan och var fast. Jag hade hittat den rätte. Svensk indie blev min älskare.

Mats Eriksson var sångare i This Perfect Day, och i maj -95, för Fozzie nummer 4, intervjuade jag honom första gången på en sushirestaurang i Stockholm. Närapå exakt tio år senare träffar jag Mats igen, i köket på hans jobb, reklambyrån Familjen.

Tio år senare pratar han fortfarande lika fin norrländska (han är från Skellefteå) och ser fortfarande lika bra ut. Håret är kortare och döljs under en keps, och han har glasögon på sig, som han inte riktigt gillar, så han tar av dem när det är dags för fotografering.

Vi kör från början då: när splittrades This Perfect Day och varför?

- Oj, vi splittrades... jag är lite osäker faktiskt, jag tror att det var hösten -99... fast jag blir lite osäker, det kan ha varit hösten -98... men jag tror att vi gjorde de sista spelningarna -99. Och varför? Dels hade vi ju hållit på jäkligt länge, vi började -86, så vi hade hållit på i 13 år eller nåt sånt och kände väl att vi var lite trötta på varann, det var ganska intensivt de sista två-tre åren och vi var borta hemifrån mycket, var mycket utomlands och sådär. Vi längtade liksom efter en stadigare tillvaro tror jag, och var lite trötta på varann. Men jag tror aldrig att vi egentligen tog beslut och sa att nu ska vi lägga av, utan det mer eller mindre blev så - Rickard hade pluggat till läkare och han började sin AT-tjänst och jag hade fast jobb i fem månader och sen startade vi det här företaget. Och sen så tog det så himla mycket tid så jag hade inte ens tid att tänka tanken på att göra en ny skiva, och så tyckte jag att det här var jäkligt kul när vi började, så att det kändes som ett välkommet avbrott att testa nånting annat. Sen så har det bara rullat på.

- Sen så var man väl lite trött också på att sjunga samma gamla låtar när publiken blev yngre och yngre och själv blev man äldre och äldre - åka runt och spela för fulla studenter när man själv var 32 kändes lite sådär... Även om jag inte har nåt emot fulla studenter, men... det kändes som att man kanske ville testa nåt annat.

Har du kontakt med nån av de andra fortfarande?

- Ja, jag har kontakt med i stort sett alla. Jag fick ett sms från Ove nyss, vi ska spela skivor snart på ett ställe. Så vi hörs regelbundet. Ove och jag bor i Stockholm, Peter och Johan bor uppe i Skellefteå och Rickard bor i Växjö och jobbar som läkare. Johan jobbar fortfarande med musik, han har en studio och så har han ett skivbolag, som ger ut lite andra band. Morphine Lane heter det, de ger ut Drowners bland annat och Wilson Hospital, heter de det?

Med Cattis från Backfish, ja, jag tror det.

Gör du nån musik alls nu?

- Ingenting över huvud taget.

Saknar du det?

- Jaa, mer och mer på senare tid faktiskt. Under en lång tid saknade jag det inte alls, i början tyckte jag det var ganska skönt att bara släppa det och tänka på annat. Och sen så saknade jag det väl litegrann, men nu på senare tid kan jag känna att jag saknar att skriva låtar och göra skivor mest.

Inte uppmärksamheten av att stå på scen?

- Nää, nej absolut inte, det känner jag mig helt klar med. Jag känner att jag har inte det uppmärksamhets- och bekräftelsebehovet längre... som kanske var en drivkraft för tio år sen.

Kan du skriva låtar själv, eller behöver du ha ett band med dig?

- Jag skulle kunna skriva låtar själv, jag skrev lite låtar ganska kort efter vi la av, då skrev jag låtar på svenska, som jag har i en låda nånstans, som jag tänkt göra nånting av, men det rann ut i sanden, det blev aldrig mer än en handfull låtar. Så att det händer väl att man sitter hemma och plinkar på gitarren, men det blir inte mer än så.

Du tror inte du kommer göra nånting med det sen heller?

- Jag... vet faktiskt inte riktigt, man ska aldrig säga aldrig, men det känns lite avlägset faktiskt, måste jag säga.

Tror du ni kommer göra en Popsicle (och återförenas för en spelning eller två)? Eller återförenas på riktigt?

- Vi fick en förfrågan senast igår - typ ett par gånger per år så är det nån som vill att vi ska spela på en festival eller nånting. Jag har sagt kategoriskt nej (skratt) och det finns nog risk att jag kommer att fortsätta göra det. Jag känner mig inte så attraherad av att damma av det gamla liket. Och sen så tror jag att vi... i och med att många av oss inte har hållit på på så länge så skulle vi få repa i evigheter om det skulle låta någorlunda anständigt. Jag tror att startsträckan var kortare för Popsicle. Och jag tror att det uppdämda intresset för att se dem var större än det skulle vara för oss också. Nej, det känns inte sådär jätte... då skulle jag hellre göra nånting nytt, alltså starta ett band eller skriva lite låtar och sådär.

Jag läste att ni gjorde en spelning i Växjö 2001 - vad var det?

- Vi spelade på nån fest som en kompis till Rickard hade där nere. Och det var kul. Då var det inte så himla långt efter vi hade lagt av. Så det var skoj, men det är det närmsta en återförening vi har kommit.

Över till vad du gör nu då: Vad gör du på byrån?

- Jag är projektledare och har jobbat med det i fem år nu. Ja, vad ska man säga mer...? Jag trivs rätt bra med det, det är litegrann som att ha ett band, vi är sju personer, vi är som ett litet gäng som jobbar tillsammans. Jag kan styra min egen tid och gå hem lite när jag vill och ta mycket semester, och jag tycker det är ett ganska kul jobb fortfarande, så jag trivs bra.

Har du utbildat dig inom nåt med det här?

- Mm, jag pluggade, som Rickard, parallellt med musiken på slutet, jag läste tre år, marknadsföring och pedagogik. När vi lade av så jobbade jag några månader på en PR-byrå som hette Jerry Bergström, som inte finns längre, och så sa vi upp oss jag och två killar till därifrån och startade det här.

Är ni en renodlad reklambyrå, eller gör ni webreklam, eller...?

- Vi började som en webbyrå, men nu är vi en renodlad reklambyrå, vi gör nästan ingen web alls faktiskt. Utan det är vanliga kampanjer av olika slag. Ganska mycket samhällsinformation, vi jobbar mycket med fackförbund, LO, TCO, SIF, och Röda Korset och något som heter Forum för levande historia, som ska upprätthålla minnet av Förintelsen. De har instiftat nåt som heter Förintelsedagen den 27 januari varje år. Det är inte liksom tvättmedel och Coca-Cola, utan det är mycket den typen av uppdrag, och jag tycker att det är ganska kul. Många av de kunder vi jobbar med har ganska intressanta frågor.

Har ni gjort nån kampanj man har sett, som vanlig person liksom?

- Vi håller på med en kampanj för LO nu som kommer gå på busshållplatser och på radio och bio och sådär, LO:s sommarjobbsjour för sommarjobbare, den lär man nog se. Jo, men vi har gjort mycket som man kan ha sett, vi har gjort en massa grejer för Ericsson som var ganska synliga. Men inget sådär ICA... tror jag inte. Vi gör också mer strategisk rådgivning, att vi hjälper myndigheter att planera och analysera hur de borde kommunicera och skriver kommunikationsstrategier och plattformar innan de börjar göra nånting, och sen kan det vara en annan byrå som utför det där. Och det syns ju aldrig. Men det är kul att göra det... och så tjänar man fett på det också.

Jag måste återgå lite till musiken: samlingsskiva, har ni tänkt på det?

- Jaa... Det var tänkt att vi skulle komma med en samlingsskiva ganska kort efter vi lade av, det var bland det sista vi gjorde så spelade vi in två nya låtar, som skulle vara med som bonuslåtar på en samlingsskiva, det var tänkt att det skulle komma en singel i samband med den. Men det var i hela härvan med att MNW blev uppköpta av nån och så blev de börsnoterade och det byttes chefer och sådär så det föll mellan stolarna, så den kom aldrig ut. Och sen var det 'som aldrig nån som tog tag i det. Nu vet jag knappt vem det är som äger rättigheterna till låtarna. Jag tror att det är Warner som äger förlagsrättigheten och nåt annat bolag som äger inspelningarna, så det finns inget planerat i nuläget, men det vore väl kanske kul att göra nån gång.

Man kanske ska göra det vid nån sorts jubileum, tio år efter... "Fishtank" eller nåt.

Mats skrattade: - Jaa! Absolut inte det.

"Fishtank" var ju verkligen en megahit. Var det konstigt att slå igenom så?

- Lite konstigt var det väl, det blev verkligen en helt ny nivå då med den låten. Men vi hade haft lite småhits som hade legat och bubblat innan, så att det var ju inte helt nytt, men det var ju lite... det blev sådär över en natt att folk stod och sjöng låten i tunnelbanan när man kom in och sådär. Genanta situationer som jag kanske inte hade varit utsatt för tidigare. Men vi hade en ungefär lika stor hit i Singapore, en låt som hette "In My Bed", som var en monsterhit. Så vi hade väl känt av det tidigare också.

Singapore var väl det största landet för er?

- Ja, största enskilda landet.

Har de varit på er nånting om återförening eller nåt?

- Neej, inte vad jag har hört. Det är ju så länge sen nu, men jag tror att vi fick propåer hela tiden de första två åren efter att vi hade lagt av, men nu har det ebbat ut.

Vad var det bästa med att vara med i This Perfect Day? Är det något som du saknar nu?

- Det var otroligt lärorikt att lägga tio år av sitt liv på det, man lärde sig otroligt mycket som jag kan tycka att jag har användning för än idag. Det var ganska slitigt att traggla sig igenom (skrattade till) de där skivorna och de där turnéerna, men det var väldigt lärorikt. Och sen så var det otroligt kul att få resa så mycket och få se en massa länder som man kanske inte skulle fått se annars och se dem på ett sätt som man inte skulle fått se dem på, i och med att vi hade folk med oss som visade oss runt och sådär. Vi var i Kina och spelade, Taiwan, Malaysia, Thailand och Japan. Många otroligt bisarra upplevelser. Vi blev liksom bjudna på konstiga grejer och fester och sådär, det var j-t skoj. Så resorna tror jag definitivt jag skulle hålla som det roligaste.

Vad var det sämsta då?

Han funderade en liten stund: - Att man har kastat bort ett halvår av sitt liv i en svettig van, tror jag. Alltså alla tusentals mil man har åkt, bakfull i en van, det tror jag man hade kunnat haft ogjort.

Sen ska jag ställa en fråga som jag ställde förra gången också: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Eeehmm... (tystnad) Oj, vad svårt. Det är så länge sen man hade nån intervjuvana (skratt), man var så van att svara på allting, men nu kommer jag inte på nånting. Oj oj oj. (skratt) Det var väldigt svårt! Men det är alltid kul att få frågor om ens egen musiksmak, eller nånting som man är personligt engagerad i som man kan gå loss på. Det är ju kul.

Vad gillar du för musik då?

- Jag gillar... det kanske är en delförklaring till varför jag kände att jag tröttnade litegrann, för jag gillade egentligen inte riktigt det vi spelade (han skrattade glatt)! Jag gillar mer typ Red House Painters, vemodiga, patetiska män med gitarr, den typen av självömkande musiker. Sånt tycker jag jättemycket om, det är sånt jag lyssnar på hemma. Just nu lyssnar jag jättemycket på Maria McKees nya platta.

Är det så det låter ungefär om du gör musik hemma?

- Ja, det är väl skräcken om jag skulle göra nånting själv på svenska, skräcken är att det ska låta som Peter LeMarc ungefär, så jag tror det är därför det aldrig blir nånting, för att jag... jag har inte hittat nån bra form för min egen självömkan. Och sen är det väl det att jag tycker inte speciellt synd om mig själv längre. Men jag gillar att lyssna på andra som gör det.

Tyckte du mer synd om dig själv förut?

- Absolut. (han skrattade)

Är det nån särskild anledning, eller är det bara för att du blivit vuxnare nu?

- Ja, jo, så är det väl. Och så har jag fått barn också, och då finns det inget utrymme för att tycka synd om sig själv en enda sekund. Jag har en son som heter Nick, som fyller två år om två veckor. (detta var i mitten av maj, red.) Inte efter Nick Cave eller Nick Drake, det är bara ett snyggt namn.

Sen min klassiska fråga eftersom fanzinet heter Fozzie, och jag frågade inte dig det förra gången, jag kan inte minnas varför: Vilken är din favoritmupp?

- Jag spelade trummor när jag var liten, eller liten, när jag gick typ i mellanstadiet så spelade jag trummor i skolans blåsorkester, och då hade jag en liten Animal-gubbe. Han tyckte jag var cool. När jag var riktigt liten tyckte jag han var jättehäftig.

This Perfect Day bestod när de splittrades av:

Mats Eriksson, Johan Nilsson, Rickard Johansson, Ove Markström och Peter Fahlgren.