Fidget bildades 1994, av Nina Natri, som redan innan bandet egentligen var bildat lyckades övertyga Damon Albarn från Blur att vilja ha dem som förband.
När Fidget väl fanns på riktigt gjorde de en legendarisk
showcasespelning på Sturehof i Stockholm i mars -96, där hypen var så stor att
12 skivbolag kom för att lyssna på dem (enligt popskribenten Terry Ericsson var
det rekord). Danska skivbolaget Mega vann dragkampen och lät Fidget starta en
egen etikett, som de kallade Prodik. Namnet kom från en felsägning av ett litet
barn som gillade Prodigy i en artikel i tidningen Pop, och blev sedan även till
en drink, bestående av vodka lime blandat med Bailey's (och ja, det skar sig så
det blev som keso, men smakade förvånansvärt gott). Debutalbumet hette "No
Boogie Coming Your Way" och släpptes 1997 och två år senare kom "Glad
To Be Your Enemy" (på annat skivbolag, Silence Records). Deras sista
skivsläpp blev covern "Living On Video" år 2000.
Fidget i hissen på Kalmar nation i Uppsala 1996
Fidget var:
Nina Natri: sång
Louise Weibull: gitarr
Daniel Claeson: gitarr
Fredrik Andersson: synthar
Pontus Willquist: bas.
Johan Forsman: trummor
Nina Natri bor, nu som då, i Göteborg, och eftersom jag inte
haft tid att åka dit gjorde jag en mailintervju med henne.
När splittrades Fidget och varför?
- Vi spelade våra sista spelningar våren/sommaren 2000.
Under sommaren hoppade Fredrik av, han ville bo i skogen och tänka på livet.
Pontus hade även han flyttat till Stockholm, som Louise gjort några år
tidigare, samt Johan jobbade mer och mer med sin teater, och reste mycket på
teaterturneer i Östblocket samt i Indien. Louise jobbade som konsult den hösten
på olika ställen, bl.a. ett kärnkraftverk. Allt detta gjorde att det kändes som
om ingen riktigt hade tid för bandet längre. Eller lust eller geografisk
möjlighet att träffas. Jag började helt ärligt tappa hoppet. Under vintern 2000
försökte jag och Daniel spela in demolåtar, som senare ratades av de andra på
ett
bandmöte i januari 2001. Då trodde jag och Daniel inte det
fanns något Fidget kvar, så vi startade Nightclub, spelade ute några gånger med
demolåtarna och spelade in allt som allt 5 låtar. Helt plötsligt sommaren 2001
ville Fredrik börja repa igen - och han och Louise och Johan började dra i
fidgetrep. I augusti sa jag till slut att jag ville hoppa av. Daniel ungefär samtidigt.
Den fantastiska popskivan jag ville göra direkt efter singeln "Living On
Video" skulle aldrig bli en verklighet. Alla drog åt olika håll och jag
hade inte ork att strida för något mer. Och med Daniel ut ur bilden skulle det
aldrig mer bli någon popmusik, om inte jag orkade mer, för han och jag stred alltid för popmusiken.
Den ultimata poplåten.
Kändes det tomt tiden direkt efter?
- Det kändes fruktansvärt jobbigt tiden före. När jag väl
gått ut med det, att jag inte ville vara med
längre, att jag skulle hoppa av bandet jag själv startade
och varit så stolt över… kan man överhuvudtaget hoppa av då? - så kändes det
bara som en lättnad faktiskt. Sen har det känts tomt åren efter, det är en rätt
häftig känsla att vara med i ett gäng, åka från stad till stad och spela, skapa
musik ihop och hänga med varandra, ha ett eget språk och sätt att umgås. Jag
saknar att ha ett gäng att strida mot resten av världen med.
Och allra mest saknar jag en
vapendragare.
Har du kontakt med de andra i bandet fortfarande? Vad gör
de?
- Ja, Daniel jobbar som journalist, nu som då och spelar
musik. Nu sist på David Urwitz skiva. Han har även varit turnémusiker åt
Trans-X i Sverige. Johan jobbar som regissör på sin teater och Fredrik
Andersson läser till lärare. Louise har flyttat till Värmland och jobbar som
forskare åt försvaret samt spelar i bandet Dont Be A Stranger med Johan. Pontus
fortsätter med att vara Sveriges framtid. Han jobbar som riskkapitalist. Vår
ljudtekniker Jonas Redig aka Daddy Ready jobbar för Silverbullit, som han
gjorde då samt som tekniker på Backa
teater. Vår manager Hansi Friberg managrar bl.a. Sahara Hotnights och Marit
Bergman samt har startat upp sin gamla skivlabel Starboy igen, som han hade med
Johan Skugge och Linda Norrman, och gett
ut Sofia Talviks skiva.
Saknar du att vara med i bandet?
- Jag kan sakna tjatet i
bussen, det att man inte lät sig nedslås av dåliga recensioner eller
motgångar, då vi utvecklat en viss sorts humor - och det var alltid någon som
var på rätt humör och drog en vits vid rätt tillfälle eller sa bara något
välbehövligt för att dra upp den som behövdes dras upp. Det är som sagt en
fantastiskt kittlande känsla att sitta i en turnebuss och dra in i en stad med
sitt band, spela och sen dra vidare. Det är häftigt, inget kan klå en i den
situationen. Och vi var med om en massa helt underbara saker - som två helt
grymma spelningar på Hultsfredsfestivalen till exempel.
Nina om bilden: Var i studio med Stisch-Tommy Spaanheden och Fused-Petra Hallberg. Vi skrev en schlager och höjde stämningen med partyhattar. Samt jag försökte mig på Agnetha Fältskog-tricket med hörlurarna.
På tal om
Hultsfredsfestivalen har jag flera minnen av Nina och Daniel just därifrån. På
festivalen 1995 började jag prata med Daniel för att han, liksom jag, gjorde
ett fanzine. Daniel gjorde popfanzinet Mainstream, och även Nina gjorde
fanzinet Razzmatazz en kort period. På väg ut på campingen på natten stannade
Nina och Daniel till och sjöng hela Genes låt "Sleep Well Tonight"
för ett tält på campingen, för att det stod "Sleep well" målat på
det.
På nästa års festival delade jag faktiskt tält med Daniel,
men efter att han pajade tältet redan första natten blev det att vi delade (ett
väldigt litet) tält även med Fredrik...
En rolig anekdot
från något av de åren, jag minns inte säkert om det var -95 eller -96, är att
man kunde se en liten man iklädd luvtröja helt betuttad följa efter Nina vart
hon än gick. En galen stalker? Kanske det, men mest känd var han som
popstjärnan Moby.
Gör du någon musik nu? Du har ju sjungit med andra
artister - vilka?
- Ja, har i veckan precis gjort en första demolåt till min
kommande soloskiva. Har ett antal låtar på hög som spelats in under flera års
tid - men den här låten kändes som låt ett av tio. Som en milstolpe, och jag är
lite förvånad över hur enkelt det gick att göra. Nu är jag på väg!
- Åren efter Fidget har jag varit och är medlem i banden
Homy och Nightclub, som låtskrivare och sångare. Har gjort en låt med
synthpopparna Universal Poplab: "New Baby Boom". En låt med en DJ -
Stisch: "At The Gates Of Orion", som släpps till hösten. Har även
varit livemusiker, spelade synt och körade en tid i bandet Kitty And The K. För
första gången i ett band med unisona snygga scenkläder samt gogo-killar! Har
även gjort en låt till IFK Göteborg som refuserades samt en schlager som även
den refuserades.
Vad har du gjort åren efter Fidget fram till nu?
- Våndats. Försökt komma igång med min egna platta. Försökt
göra musik. Men mest försökt få ihop till hyran: jobbat i skivaffär, som
truckförare, som CITY MAN, passat barn, DJ:at, frilansjournalissat osv osv.
Vad gör du nu? Och hur hamnade du där?
- Den positiva versionen: Har kommit igång med demofasen
till min skiva. Har som mål att göra låtar till min skiva under sommaren och
hösten. Ska sjunga på Hultsfredsfestivalen på lördag - köra en cover på
Hawaii-scenen. Jag trodde alltid att Fidget skulle få spela på Pampas och
Hawaiiscenen någon gång. Det händer nu på något vis då. Den mindre roliga
versionen håller jag för mig själv.
Skulle du vilja att Fidget återförenas?
- Nej.
Skulle du vilja göra en samlingsskiva med bandet?
- Ja. För vi fick aldrig det genomslag jag tyckte vi var
värda. Bl.a. fick vi aldrig släppa skivorna utom Nordens gränser, om ens det.
Och det är jag förbannad på.
Vad var det bästa med att vara med i Fidget?
- Att det var något jag skapat från ingenting. Jag är
verkligen stolt över att jag fick ihop det bandet och att vi spelade in två
skivor och spelade live så mycket som vi gjorde. Vi var med om väldigt mycket
roligt. Jag lärde mig mycket om diplomatiska processer, fick bättre social
förmåga och fick ett jävlar anamma samt en smidighet som jag kommer att behöva
i framtiden. Sen har jag nog inte fått skratta lika mycket någonsin i mitt liv
som under Fidgetperioden. Vare sig före eller efter.
Vad var det sämsta med att vara med i Fidget?
- Att jag inte fick min vilja igenom varenda gång när det
kom till låtarna, att ett break eller ett stick
pressades in i låten, som pajade hela låten. Jag ville göra
den ultimata poplåten, men var väl för
demokratiskt lagd för att bli bandledarfascist.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Hej! Jag skulle vilja hjälpa dig med din kommande skiva
för jag tror att den blir grymt bra! Får jag det?
- JA!
Eller:
- Jag skulle vilja bjuda dig på pannkakor hemma hos mig,
pyssla om dig lite, titta på tv ihop och bädda ner dig, kanske hålla lite hand.
Får jag det?
- JA!
Vilken är din favoritmupp?
- Kakmonstret, Animal, den svenske kocken eller sophögen.
Ur Fidget-artikeln i Fozzie nr. 6, juni -96, skriven av
"Sören Börjesson":
Operation Fidget är ett steg på vägen. Om än ett litet
sådant.
Men Nina är övertygad: en sångerska som aldrig sjungit i
sitt liv och en basist som än mer sällan sett en bas är bättre än ingenting.
Så hon åker iväg till Brighton, mer och mer övertygad om
Fidgets storhet, och låter varenda människa, intresserad som ointresserad, få
veta att hon har ett band och att de minsann snart ska turnera i England,
släppa skiva, blablabla. Ja, helt enkelt bli popstjärnor.
Till och med Damon i dåvarande idolerna Blur blir
varskodd efter en spelning och Nina övertygar honom om att nästa gång de kommer
till Sverige så ska Fidget definitivt vara förband.
- Jomenvisst, det är klart att ni ska vara det. Är ni bra
då? frågar herr Albarn, som också föreslår att han ska nämna och tala gott om
Fidget för Food, Blurs skivbolag.
Nina tänker efter en sekund, tänker att hon kanske borde
säga att hon inte vet om Fidget är bra eller inte (det vet ju liksom ingen),
men till slut kommer hon på bättre tankar:
- Visst är vi bra. Givetvis, säger hon och rumlar
småfnittrandes därifrån.
Varumärket Fidget är sålunda fast förankrat (eh...) i den
internationella popvärlden och när Nina på sensommaren kommer hem till Sverige
igen återstår bara lite småputsningar för att karriären ska vara igång. Som typ
att skaffa en gitarrist, trummis och kanske ett par låtar.
/Sara
Recension från Fozzie nr. 6, juni 1996
Fidget
Let's Put The Pokerfaces On + en demo till
Fidgets showcasespelning i Stockholm härom sistens kommer
bli legendarisk: det var 12 skivbolag där. Ingen som "vet nåt" hade
varit med om något liknande. Med andra ord kan vem som helst förstå att det här
är något speciellt. Det är svårt att beskriva hur ett nytt band låter om man
inte har något att jämföra med, och det har jag inte i Fidgets fall. Till att
börja med kan berättas att Nina Natris sång är väldigt speciell, jag tycker hon
låter lite isländsk ibland, men hon har finskt påbrå, så det kanske är det
egentligen. Hon brukar sjunga "sh" istället för "s" i alla
fall. Texterna är små funderingar, ofta med lite udda ord som låter snygga;
"I shouldn't go any further, I shouldn't spit in adverse wind"
("Semi-Naked"), "extraordinary drunkenness is a bliss until you
get to be a security risk" ("My Prawns"), "I would stop
losing, and I would stop fidgeting if I were you" ("Stop
Losing"), "I'm hoovering you away cause I can't stand you around me
no more" ("Hoovering Away").
Musiken är... dynamisk kan man säga åtminstone, snyggt
plockande på en gitarr varvas med mangel, med Fredrik Anderssons synth, som
nyss blivit ett fast inslag, som extra krydda. Bångstyrig pop, kallar de det
själva. Avig pop kan man också säga.
En annan sak som ju ska vara så fantastiskt speciell är att
det är de två tjejerna i bandet som gör det mesta; Louise Weibull gör musiken
och Nina texterna. Det är också Nina och Louise som är roligast att se på scen,
Louise ser otroligt lycklig ut hela tiden och sjunger med i texterna lite för
sig själv, och Nina spänner blicken i en, viftar med händerna och ler lyckligt.
De är nöjda med det de gör, och det kanske är därför det blir så bra.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar