Monkeystrikes - från Fozzie 10, 2005

Det är tur att jag gör ett fanzine och inte skriver för en dagstidning eller så, för i så fall hade jag inte fått skriva det här: jag älskar Cecilia Nordlund och Johan Karlsson, de är världens gulligaste människor!

Jag försökte undvika att inleda den här artikeln om Monkeystrikes med att prata om Souls, men det är väldigt svårt. Istället börjar jag med att låta som en fjant... Men nu över till det oundvikliga:

1997 splittrades Souls, ett vansinnigt coolt rockband, som bestod av kärntruppen Cecilia Nordlund, Johan Karlsson och Andreas Grevsten Danielsson, plus trummis, som byttes ut några gånger. Deras första album, den totalt outtalbara "Tjitchischtsiy /Sudêk)" producerades av Steve Albini, och man brukar skriva att de var på väg mot ett genombrott i USA när de istället lade av. Hur det hade blivit med det spelar nu ingen roll, vad som är viktigt nu är att Cecilia och Johan har startat ett nytt band: Monkeystrikes.

Jag träffar Cecilia och Johan på Debaser i Stockholm i maj 2005 för en intervju. Jag träffade dem första gången för omkring tio år sedan när de spelade med Souls på Kalmar nation i Uppsala, och något år senare bokade jag dem själv till samma ställe, men inser nu att jag egentligen aldrig pratat med någon av dem (intervjun jag gjorde för Souls-artikeln i Fozzie nr. 2 gjorde jag bara med Andreas). Att prata med dem nu är fantastiskt trevligt, för det visar sig snart att de är, som sagt, världens raraste människor. Det är uppenbart att de är väldigt varma och goa personer, det märks att de tycker om varandra och de känner varandra så väl att de kan fylla i varandras meningar, och jag blir helt kär i dem båda två.

Åren mellan 1997 och 2002 jobbade Cecilia mest med film; hon har gjort "konstiga konstfilmer" i London tillsammans med en kompis, gjort dokumentärfilm och även jobbat som "slav" vid långfilmsinspelningar, vilket bland annat innebar att tömma Lena Endres husbil på avföring... Hon hade också diverse musikprojekt, varav Department Of Experimental Health var ett, och ett annat var att hon skrev och på scen framförde musiken till Teater Terrier i Malmös föreställning "Ingens lilla flicka längre" 2002. I samma veva började hon och Johan återknyta kontakten igen efter uppbrottet.

Johan å sin sida satt det första året efter Souls splittring hemma i sin lägenhet och gjorde musik på sin dator, hip hop som blev "trasigare och trasigare". Sen flyttade han till Köpenhamn och sjöng och spelade gitarr i ett hardcoreband, och dj:ade en del. Han har också spelat in med Courtney Love, 17 låtar som inte har givits ut, och med Thåström, för att hjälpa honom att hitta rätt känsla i sin musik igen.

När Johan och Cecilia återförenades började de först med att spela bara Cecilias ledsna låtar, men insåg snart att det var roligare att skriva låtar ihop, och som Cecilia uttryckte det "det var mycket roligare att spela riffgitarr". Så bildades Monkeystrikes 2002.

Och frågan måste ju ställas: Funderade ni någon gång på att ta med Andreas också?

Cecilia: - Vi har sneglat på varann nån gång när vi har varit fulla, för vi älskar ju honom, vi är bra vänner och tycker jättemycket om hans musikalitet och om honom som vän. Men jag tror att jag vill hellre ha honom som vän... (Johan håller med och Cecilia skrattar till) ...än att förvirra våra liv igen.

Jens Jansson, känd från Brainpool, spelar trummor med Monkeystrikes, och live brukar Markus Slivka från Björns vänner och Third Dimension förstärka på gitarr.

Monkeystrikes debutalbum "You Hate My Beautiful Love" är både väldigt poppigt och rejält rockigt mellan varven, men en låt är helt olik alla de andra, och det är första singeln, som har samma titel som albumet. Det är en väldigt rak och fin poplåt med allsångskörer på slutet, som en bekant sa kunde passat i den ganska hemska tv-serien "Gilmore Girls".

Varför valde ni den som första singel?

Johan: - Vi var så glada för att vi lyckats göra en så naiv låt.

Cecilia: - Ja, en sån fin poplåt. Men jag tror att folk blir nog jätteförvirrade.

Johan: - Fast vi visste, vi kunde ju räkna ut vad folk förväntade sig ska komma från oss när vi ska släppa en skiva, så då var det jätteskönt att lämna nånting som de absolut inte förväntade sig.

Titeln då, varför?

Cecilia: - Jag tycker det är en så härlig motsägelse-mening. Det är en människa som har sagt det till Johan: (med dramatisk röst) "Du hatar min vackra kärlek!" Och vi har skrattat åt det i flera år.

Nille Perned smyger fram och pekar ut genom fönstren - vi sitter i Debaser Franska Bukten-baren med utsikt ut över vattnet, men ingen av oss tittar ut. Det är solregn, och nu har en enorm regnbåge där man ser båda ändarna ute i vattnet kommit fram.

Cecilia: - Vilken enormt fin regnbåge! (hon återgår till frågan) Det är ju humor i det liksom.

Johan: - Det är humor samtidigt som det är...

Cecilia fyller i: - ...på riktigt.

Johan: - Det är, för mig i alla fall, också en hint till Morrissey och Smiths, och hans intelligenta texter, jag tycker att Cecilia har blivit en så j-a bra textförfattare, jag är stolt över henne, hon har blivit jätteduktig!

Första halvan av skivan tycker jag är lite mer svårtillgänglig, förutom då just "You Hate My Beautiful Love", men 1:an, 2:an, 4:an och 5:an är ganska mycket mer svårtillgängliga än resten av skivan. (Båda håller med.) Varför valde ni att lägga dem först, det kan ju kanske skrämma bort folk?

Cecilia: - Jo... Vi har lagt upp den som en klassisk vinylordning, den här skivan. Vi tänker en a-sida och en b-sida, och efter den här jättelugna "I'm Sorry, But I'm Very Dramatic", det är då man ska vända på skivan. Det kanske gör att den är lite svårtillgänglig, men många som jag känner som har lyssnat mycket, de tycker att den växer - först att det är jobbigt, sen fattar de.

Johan: - De säger att efter tre lyssningar förstår de.

Cecilia: - Det kanske man skulle sagt till alla recensenter (skratt)! Många av de bästa låtarna, tycker jag, kommer i slutet.

Johan: - Ja, min favorit är nummer tolv ("Pocket To Drown") till exempel. Men den ska ligga som nummer tolv, den passar där.

"Serial Faller In Lover" är min favorit - den poppigaste.

Johan: - Ja, det är vår poppigaste låt.

Jag är förvånad själv över att jag gillade Souls, för jag gillar mest gladpop, men det var er, Fireside och Salt som jag gillade. Men det var ju också för att Cecilia var så sabla cool... ni var ett coolt band.

Johan: - Även om vi har spelat rock så har vi ändå alltid haft popen i oss på nåt sätt, melodier, den grejen.

Cecilia: - Det var det som var kul, att vi lät det komma ut på den här skivan, tycker jag. Att det inte bara är jättehårt. Jag gillar ju det med, men inte alltid.

Johan: - Ja, precis. Vi jobbade jättemycket, mycket mer än vi brukar göra.

Skivan spelades in i Tambourine Studios i Malmö (där Monkeystrikes bor), tillsammans med producenten Nathan Larson, och Cecilia och Johan berättar att inspelningarna var ganska fria; utöver gitarr spelade Cecilia vibrafon och Johan, som normalt spelar bas, spelade också gitarr.

Cecilia: - Det var mer så att man tänkte på låtens bästa, än att begränsa sig till bara tre instrument.

Johan: - Det har blivit mitt mantra: "Vad är låten, vad behöver låten?" Behöver låten mig? Nä, kanske inte, då skiter jag i att spela. (Cecilia gapskrattar) Mår låten bättre av det? Lägga bort sitt ego.

Cecilia: - Även om det är svårt.

Johan: - Det var svårt, men det var roligt. Nu har man lärt sig det.

Varför gjorde ni en cover av Echo & The Bunnymens "Killing Moon"?

Cecilia: - Den har vi lyssnat på jättemycket. Vi ville ha med nån cover. Först tänkte vi göra...

Johan: - Vi provade först att göra "Dark Lonely Street" med Eddie Cochran, han som har gjort "C'mon Everybody".

Cecilia: - Det är väl en liten hint till att visa var man kommer ifrån. Vi lyssnade väldigt mycket på svartrock.

Johan: - När vi var yngre.

Cecilia: - Och Sundays till exempel, hör man också kanske.

Johan: - Sundays, Cocteau Twins, hela indiegrejen liksom. Först senare kom Shellac och allt det här, först var det My Bloody Valentine, de hårdare indiebanden, Swervedriver...

På skivan är Marit Bergman och Nina Persson med och körar (fast de hörs knappt). Marit spelar också gitarr på en låt.

Cecilia: - De är så goda vänner till oss, så det kändes rätt naturligt att fråga dem, och vi är jätteglada att de ställde upp.

Johan: - Och så gjorde de det gratis (skratt)! Det är skönt att jobba med folk som är vana vid att jobba med andra. Man vet att de kommer dit och gör ett proffsigt jobb.

Cecilia: - Folk tycker "ni försöker glida på deras namn" - och självklart, vi har ju gått ut med det, de är ju med, vi hade ju kunnat skita i att göra det också, men det är ändå...

Johan: - Ja, vi har med några vänner på skivan, tycker skivbolaget det är värt att skriva om det, fint för mig, det vet de vännerna om när de går in i studion också.

Cecilia sjöng duett med Marit Bergman i hiten "Adios Amigos" härom året. Har den hjälpt till nåt i er karriär?

Cecilia: - Både hjälpt och förvirrat tror jag. Men jag är jätteglad att jag gjorde den. Det som har hjälpt är att vi har nått en yngre publik, som jag tycker är jättekul.

Johan: - De är mycket öppnare.

Cecilia: - De är glada, och mycket tjejkraft.

Johan: - De skiter i vilka Souls var. De har ingen aning om vem det var.

Jag frågar Cecilia lite om texterna:

"Let's Go To Hawaii"?

Cecilia: - Ja, den är lite med glimten i ögat. Alltså, det är ju helt för mycket att skrika "All women awake, there's no time to waste" (Cecilia fnittrar till), men det är väl såhär att jag försöker komma ifrån den här självömk-grejen, även på det personliga planet. I många år har jag, med många, gått runt och tyckt lite synd om mig själv, eller hindrat mig själv från att göra det man vill, hela tiden hitta undanflykter från att stå upp för vem man är liksom. Så den är mer en uppmaning till mig själv mest, mer än "all women" (skratt)! "F-n kom igen nu!" liksom.

Johan: - Jag stödjer ju det fullt ut, eftersom vi gör allt tillsammans är det ingenting som slipper ut om inte båda två är nöjda med det. Jag stödjer feminism, jag har en två-årig dotter, och det är f-n ingen j-a gubbe som ska sätta sig på henne alltså! Det ska hon lära sig från början, att hon är...

Cecilia: - Bäst.

Johan: - Att hon är bäst.

Cecilia: - Det är ju svårt, om man alltid har haft dåligt självförtroende, det känns som att det är nånting man måste lära sig - det är jättesvårt att lära sig faktiskt.

Har du haft dåligt självförtroende?

Cecilia: - Absolut! Men alltså, både och. Väldigt bra och samtidigt j-t osäker. Jag tror det är nåt slags dubbelhet i det. Som tur är har jag varit dum nog att fatta vissa saker, just att man faktiskt har ställt sig och vågat, för att det är nåt annat som är viktigare, att man vill uttrycka sig.

Johan: - Just när tjejer, yngre tjejer, ser att du kan stå där och vara så j-a härlig liksom, så ger det säkert inspiration till dem också. Sen att det står andra coola gubbar på scenen som också gillar att stödja den här idén, jag tror också att det betyder nånting. Att vi gör allting ihop, och det inte bara är gubbvälde.

Men det är klart att det kan vara delat; jag har jättebra självförtroende vad gäller jobb och sånt, men när det gäller kärlek är det en helt annan sak.

Cecilia: - Mmm! Det är det som kommer fram lite på skivan - mycket sån...relationsångest! (skratt)

"Tahonga Take Away" då, vad är Tahonga till att börja med?

(Johans mobil ringer och han går iväg en bit.)

Cecilia: - Tahonga är en nattklubb, som faktiskt har stängt nu, det är en hotellbar i Malmö som var öppen till fyra på morgonen, med gratis inträde. Det är rätt kul, för där samlas alla, från alla olika platser eller vad man ska säga, både gamla affärsmän och små fulla punkare och det är så gött, för annars i Malmö är det rätt uppdelat. Men dit kommer alla desperata, som fortfarande inte vill gå och lägga sig, och så har de en barpianist och så sjunger alla med - det är mycket så sista-knull-stället, fixa-knulla är det! (skratt) Det är knullet som är det viktiga.

"Kamikaze Smile" då?

Cecilia: - Det är mer om att våga... igen det här med att man vet egentligen att man måste få vara själv ett tag och ta itu med sin skit, men man gör allt för att slippa det, på nåt sätt. Jag vet inte hur många killar jag har flyttat ihop med, sådär (med glättig röst) "Ja, men det ska nog bli jättebra!", totalt in denial, men nu faktiskt har jag fått ett förstahandskontrakt, så första juni får jag min första riktiga lägenhet i hela mitt liv, där bara jag ska bo! Det ska bli j-t fint. Men den handlar väl lite om det där att man går rakt in i skiten, man vet att det är fel, men man gör det ändå för man är så j-a rädd för att vara ensam. Och så slutar det med att man blir bara ännu mer ensam, det blir bara ännu vidrigare liksom.

Sista meningen i sista versen "You can play with your genitals, and form them to different animals"? Vad är det? (vi börjar både skratta)
- Det är lite humor! Faktum är att när vi var på USA-turné (med Souls, red.) så åkte vi med Jesus Lizzard, och David Yow, sångaren, sista festen vi hade då stod jag och Gavin Rossdale och han på en toalett, och då visade David Yow olika kuk-trick, alltså han gjorde olika figurer med sitt könsorgan. Typ hamburgaren och sånt (skratt) och olika djur då. Det var helt osexuellt alltså. Men det är lite inspirerat av David Yow.

Men på tal om det där med dåligt självförtroende i kärlek, i "Serial Faller In Lover", när du bestämmer dig för att nu ska han bli din - funkar det? Jag har aldrig lyckats med det, jag kan bestämma mig hur många gånger som helst, men...

- Nej, det brukar inte funka... Men det känns roligt att vända på det, istället för att göra sig till ett offer, att bara gå ut och ta det då!

Johan kommer tillbaka: - Det var min dotter som ville säga godnatt.

Är klockan så mycket!?

Cecilia: - Ja, hon är tio i sju. Men jag har kommit på det, att ofta är man så inne i sin egen grej, man tänker bara "Åh, hur ser jag ut" och "Nej, jag gillar mig inte", men så kom jag på - jag gjorde det med en kille som jag trodde var bög faktiskt. Jag sa bara såhär "Du, f-n vad du är vacker!", jag tänkte att det kunde jag ju säga eftersom han var homosexuell, som jag var helt övertygad om att han var, men då var han inte det! (skratt) Och så blev han skitglad! Och så sa han att han tyckte att jag också var snygg (Cecilia fnittrar). Då tänkte jag att f-n om man hade kommit på det förut! Det där borde man göra fler gånger.

Ja, komplimanger funkar ju faktiskt riktigt bra.

Cecilia: - Det funkar skitbra på killar, de älskar att få komplimanger!

Johan: - Ja, ärliga komplimanger funkar, absolut.

Även på tjejer.

Johan: - Man märker direkt när det är en oärlig komplimang. Eller jag gör i alla fall.

Cecilia: - Ja, det gör man ju. "Snygga pattar", det skiter man ju i.

Johan: - Vi försöker att ge varandra komplimanger. Även om det bara är "Vad snygg du är idag", om man tycker det så är det viktigt att säga det till sina vänner. "Åh, har du köpt nya skor, de är skitsnygga!" det är viktigt, att bekräfta varandra.

Cecilia: - Det är ju det alla vill ha, kärlek.

Vem är Monty Strikes, som står i tacklistan?

Johan:- Monty Strikes är en fotograf, som bor i London.

Cecilia: - Han är en jättefin vän.

Har han inspirerat till namnet då?

Johan: - Absolut.

Cecilia: - Vad du är påläst, så j-a skönt!

Johan: - Grejen är att vi hade inget namn, men så öppnade jag mitt pass, och på en sida hade jag tejpat fast hans visitkort - han hade använt Lucky Strikes logga och skrivit Monty Strikes istället. Det är inte så vi kom på gruppnamnet, men det var så hans namn dök upp igen, vi hade inte träffat honom på länge. Sen när vi spelade in första ep:n var han och tog bilder på oss i London, vi var i London och spelade in, med Nille Perned som står där borta. Demonproducenten (skratt).

Nu kommer en klassisk fråga som jag alltid ställer, men som alla hatar egentligen: Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Johan: - Ja, det var en svår fråga.

Cecilia: - Jag tycker du har ställt så många frågor jag har gillat!

Johan: - Jag vet: "Hur känns det att vara mångmiljonär? Vad ska du göra med dina miljoner?" Den frågan vill jag gärna ha. Och den ska vara realistisk.

Cecilia: - Jag skulle vilja svara på, om du var kille: "Har jag chans på dig?" (skratt)

Johan: - Jag skulle uppskatta nåt sånt enkelt också, om en tjej sa "Kan inte jag få krama dig i en timme nu?" Det hade jag gillat också.

Cecilia: - "Ska vi kramas?" - den kan vi enas om.

Och sen en som jag också alltid frågar: Vilken är er favoritmupp?

Johan: - Den blå med näbben - Gonzo.

Cecilia: - Jag gillar faktiskt han som spelar piano, Rowlf, det är rätt tradigt, men jag gillar honom. Eller Miss Piggy - henne gillade jag inte när jag var liten, men nu kan jag verkligen se hennes kvaliteter. Rowlf och Miss Piggy är delad etta.

Johan: - För du ser ut som henne.

Cecilia: - Ja, jag vet, jag är lik henne.

Hon har ju verkligen bestämt sig för att ta en karl och ha honom!

Cecilia: - Ja, det gillar jag!

Senare på kvällen, efter spelningen, skulle jag ta kort på dem till artikeln. De började prata och skratta med varandra, och istället för att be dem titta in i kameran körde jag bara - och jag tycker bilderna blev superfina. De visar verkligen hur Cecilia och Johan är: världens goaste. Som sagt.

Recension:

Monkeystrikes

You Hate My Beautiful Love

Dust Music -05

Monkeystrikes debutalbum spänner från taggig rock till sötaste pop, ibland med ganska tvära kast.

De två första låtarna är rätt hårda, intensiva och korta, med många coola detaljer (som basen i "Crouch And Cover"), men jag tycker de är lite för störiga, jämfört med vad som kommer sen. I tredje låten, singeln "You Hate My Beautiful Love", byter Monkeystrikes stil helt och hållet: musiken går från taggtrådsvass till sommaräng, Cecilia sjunger snällt och vackert istället för att ta i från tårna, och det är så fint att man blir helt rörd.

Direkt efter kommer två ännu hårdare låtar än de två inledande, vilket känns lite som en chock - låtarna är i sig bra, men jag har lite invändningar mot låtordningen. Jag hade föredragit att få de hårda låtarna i ett sträck, men med en cd kan man ju faktiskt programmera om hur man vill...

Från sjätte låten blir det lite mindre hårt. Min favorit är "Serial Faller In Lover"; melodin är catchy, texten genialisk och Cecilia sjunger fantastiskt. Inte bara här förstås, men det är i de mindre rockiga låtarna jag verkligen lägger märke till hur sabla bra hon sjunger. Och hon är fortfarande en av de coolaste sångerskorna som finns - lägg till exempel märke till hur hon nästan spottar fram ordet "poet" i "Let's Go To Hawaii".

Härifrån är det en hel rad med grymma låtar, det är poppig rock eller rockig pop, hur man nu vill uttrycka det - mycket energi, men inte för hårt, mycket detaljer (gitarrerna i "Let's Go To Hawaii", gitarrljudet och bas-sticket i "Kamikaze Smile"!), men inte överdrivet komplicerat, alltihop med smarta texter.

De två sista låtarna är ganska lugna, och ger en fin avslutning på skivan.

/Sara

Jag hittar inte den officiella videon på YouTube, om nån vet var den är så kommentera gärna med en länk!
Uppdatering: nu finns videon på PSL här!

P.S. 2013: Cecilia Nordlund gjorde nyss programmet Fräng för svt.se - läs mer här. Hon var också en av de drivande krafterna bakom Popkollo i många år. Samt är fortfarande en av de bästa människorna jag känner. Att hon sa till mig att den här intervjun var en av de bästa hon varit med om värmde oerhört!