onsdag 13 februari 2013

Kristofer Åström - från 2001

En artikel jag gjorde om Kristofer Åström för Lumumba/Mobilehits 2001.

Kristofer Åström

Kristofer Åström är sångare i hårda Fireside, men från honom kommer också några av de senaste årens vackraste och sorgligaste kärlekssånger. Han har gett ut tre skivor med sitt soloprojekt Kristofer Åström & Hidden Truck, den första, ”Go, Went, Gone” 1998 och ”Leaving Songs” och ”Northern Blues” hösten 2001. Vi träffade Kristofer vid regnskogen på Skansenakvariet en kall dag i december.

Varför heter nya skivan ”Northern Blues”?
 - Den heter ”Northern Blues” för att jag tyckte att det passade in på musiken, jag tycker att musiken låter väldigt norrländsk, norrländsk på ett sätt att den låter kall och lite karg sådär, och ödslig. Mest för att jag ville bara att det skulle vara nån Norrlands-spegling i det, så döpte jag den till ”Northern Blues”.
Men den är ändå mindre karg och ödslig än de tidigare tycker jag? Det är ju mer stråkar och arrangemang nu.
 - Jo, det är det ju…
Han funderade lite och erkände: - Jag tror att allt det där är en efterkonstruktion, jag tyckte bara att ”Northern Blues” lät coolt. Det är mest det, coolt namn, det lät bra tyckte jag, passade in.

Du är från Luleå från början och bor i Stockholm – längtar du hem, trivs du inte i Stockholm? Lyssnar man på förra skivan ”Leaving Songs” så låter det som att du inte riktigt är tillfreds med att bo i Stockholm.
 - Jag… oftast trivs jag jättebra i Stockholm, men vissa dagar så tycker jag det är lite jobbigt, då längtar jag hem – som såna här dar när det bara är isigt ute så vill jag hellre att det skall vara snöigt så att det är vitt istället för grått och tråkigt.
Ditt band heter Hidden Truck – varför, vet du det?
 - Eh nej, jag vet faktiskt inte. Eller det var nån felstavning som var på nån skiva som skulle ges ut, en samlingsskiva, där jag skulle ligga med med en gömd låt. Så skrev de fel och skrev ”Hidden Truck” istället för ”Hidden Track”. Fast skivan kom aldrig ut och sen när det var dags att ge ut min första skiva så ville jag inte bara ha mitt eget namn, utan jag ville ha ett bandnamn också, och då fick det bli det, Hidden Truck.
Hur sattes bandet ihop – på första skivan var det bara Per (Nordmark, trummis i Fireside) och Peter (Hermansson)?
 - Ja, på första skivan var det bara Per och Peter. Då var det mer bara att jag ville ha piano på skivan, så Peter kom dit och spelade, och så fick de vara med. Sen när det var dags att åka ut och spela live frågade jag Jari (Haapalainen, från The Bear Quartet) om han följa med också, och i början så var Nicola från Millencollin med och spelade bas, men han hoppade av efter ett tag, han hade för mycket med Millencollin. Så då frågade jag John (Jern, gitarrist i Honey Is Cool) – det var mest bara kompisar som man tycker om som jag ville ha med och spela. Som John till exempel är ju inte en basist egentligen, utan han är gitarrist, och kriteriet för att han skulle vara med var att jag tyckte om honom, och att han inte hade spelat bas nånsin i hela sitt liv, det var en bisak, det fick han lära sig efter hand.
Skivan är inspelad i Studio Gröndal, Lundby kyrka, The Milkshop och The Barn – vad är det för en massa ställen?
 - Studio Gröndal är ju Pelles (Gunnerfeldt, gitarrist i Fireside), Fireside-studion, sen Lundby kyrka är en kyrka på Hisingen i Göteborg som vi spelade in i. Oj. (här började en tukan i regnskogen där vi satt banka frenetiskt i väggen rakt ovanför oss och förde ett fasligt liv) Det är en kyrka i Göteborg som producenten Palle (Paul Bothén) hade tillgång till, så gick vi in dit och spelade in några låtar. The Milkshop var hans studio i Göteborg, en liten studio där vi lade sång och lite bas- och gitarrpålägg. Sen flyttade han den studion till Gotland, in i en lada på Gotland, så det blev The Barn.
Många av låtarna på skivan är väldigt långa, men texterna är ofta ganska korta – i och för sig är de lite längre nu än på första skivan, där en låt bara var fyra rader – men varför är låtarna så långa?
 - Jag vet inte, det har blivit så. De låtarna som jag skrev till ”Northern Blues” – eller jag har egentligen inte skrivit några låtar till nån speciell skiva, utan på de här tre skivorna ligger det låtar allt från 1996 till 2001, som på ”Leaving Songs” så ligger det jättenya låtar och jättegamla låtar. I början när jag började skriva låtar så blev låtarna väldigt långa, det blev mycket instrumentalpartier i dem. De långa låtarna är oftast de som är gamla, som har legat ett tag, men som jag inte vill bara kassera, för jag tycker de är bra låtar ändå. I framtiden så tror jag inte att de blir lika långa – på ”Leaving Songs” är ju inte låtarna lika långa. Jag tror att det blir… inte kortare och kortare, men mer och mer text – hoppas jag.
På nya skivan är det med ganska mycket stråkar och såna grejer – kan du göra arrangemang på sånt, eller kommer du med en grundmelodi som ni bygger på, eller hur gör ni?
 - Jag kan göra det, men jag har inte gjort det nu, för nu hade jag tillgång till Palle, producenten, som går en kompositörslinje på Gotland, så då var det ganska givet att han skulle arrangera alla stråkar och blås, tyckte jag. Men jag är inte helt främmande för att arrangera stråkar och blås. Jag har nu, faktiskt i dagarna, gjort en låt, en framtida låt som bara skall vara med stråkar hade jag tänkt. Det skall bli kul.

 Vad har du för influenser och inspirationskällor?
 - Influenser, det är så otroligt mycket. Det är så otroligt mycket musik som influerar, och det blir bara mer och mer, ett oändligt tillskott, man hittar nya grejer hela tiden. Men mycket som har influerat till de här skivorna är ju countrymusik och singer-songwritermusik så klart, men även rockmusik och punkrock som influerar, fast det kanske inte hörs lika mycket. Men just influenser till att göra musik över huvud taget är allt möjligt, jag försöker lyssna på all möjlig musik och hitta bra grejer i varenda liten genre som finns – nu har jag inte hittat det i alla genrer än, men det kommer kanske.
Första singeln från skivan heter ”All Lovers Hell” – vad är all lovers hell, är det att ens älskade lämnar en?
 - Nej, det är det inte, utan all lovers hell är när man själv inte riktigt törs släppa, när man fastnar i sig själv och i sitt eget… tvivel, sitt eget tvivel på sig själv och på sin partner, när man inte törs släppa taget. Då hamnar man i all lovers hell.
Andra låten ”How Can You Live With Yourself?” – är det nån som du tycker verkligen så illa om (han sjunger bl.a. ”I hope you burn in hell”)?
 - Njae, det där är en sorts påminnelse till mig själv och till andra – det är klart det finns folk som jag tycker illa om och folk som jag… kanske lite grovt att säga att de skall brinna i helvetet, men folk som jag tycker väldigt lite om – men det handlar inte om dem, utan det handlar mer om att man skall försöka tänka till litegrann och se grejer för vad det är. Allt man hör är inte sant, man kanske skall ta det med lite salt innan man har hört det från personen i fråga själv, innan man vet att det är sant, istället för att gå och sprida en massa grejer som man egentligen inte har nån aning om. Och det är en påminnelse till mig själv också, för jag gör också sånt ibland, jag är ingen perfekt människa jag heller när det kommer till sånt. En sorts påminnelse till alla människor och mig själv.
Texterna nu är lite gladare tycker jag, de handlar mer om besvarad kärlek – även om det kanske är problematiskt – förut har det varit väldigt mycket om olycklig kärlek och mycket om din mamma som gått bort. Det här är nästan första gången som inga låtar handlar om det väl?
 - Jaa, det är det nog, faktiskt. Att det har blivit lite gladare texter, jag vet inte (han skrattade lite). Jag tror att det är mer sådär att de glada texterna har på nåt sätt hamnat där, det är inte så att jag har börjat skriva mer och mer glada – eller det har jag också gjort i och för sig, jag har skrivit mer glada texter nu på senare år, men det är mer av en slump att texterna på ”Northern Blues” låter lite mer hoppfulla än tidigare, än på första skivan. Sen på ”Leaving Songs” tycker jag att det är ganska många texter som är ganska hoppfulla och nästan lite glada.
Fredrik på ditt skivbolag StarTracks säger att du är så glad och lycklig nu för tiden att han inte vet hur han skall få ur dig en fjärde skiva.
 Kristofer skrattade: - Njae, jag vill gå in och spela in en ny skiva på en gång. Jag har så mycket energi så jag skulle kunna spela in två skivor på en gång.

Tukanen som bankade i väggen förut började nu skrika genomträngande – antagligen hade den tröttnat på att vi satt och babblade så länge precis vid hans hem utan att bry oss om den – lite störande, men ganska roligt.
De riktigt sorgliga texterna – när du skriver dem får man väl anta att du är ledsen, men när du sen skall gå in i studion och spela in dem och när du skall ut och sjunga dem live, hur gör du då, lever du dig in i det igen?
 - Nej, jag tänker inte alls på vad jag sjunger. Oftast tänker jag inte alls på vad jag sjunger när jag står på scen, men kanske i studion, då är det en lite annan sak, för då måste man ännu mer jobba på att få nån sorts känsla, men live så kommer den av sig själv bara genom att man är på en scen, hela situationen. Men oftast så tänker jag inte på grejen jag sjunger. Jag måste komma ihåg låten bara.
Jag läste i en intervju nånstans att du kan bli arg och irriterad av glad och trallig musik – vad är det för sorts musik då, typ Aqua och sånt eller glad musik över huvud taget?
 - Aqua tycker jag är ganska harmlösa, jag tycker det är mer sån hära musik som bara är gjord för att få folk att dansa, och för att de som gör den skall tjäna pengar. När man sätter ihop nåt dåligt beat och så sjunger de nån dålig textrad som går om och om igen – jag blir så irriterad så att det… jag stör mig riktigt mycket på sånt. Men sen finns det mycket musik som är gjord för att folk skall dansa som är bra också, men just den här uppenbart kommersiella musiken tycker jag blir för mycket. Och så blir jag irriterad för att folk faktiskt gillar det.
 ”Leaving Songs”, den är inspelad hemma hos folk och så – hur gick det till?
 - Det gick till så att det första som hände var att jag och Jari åkte hem till honom en kväll och spelade in en massa låtar. De låg ett tag och vi gjorde ingenting med dem, utan vi tänkte att vi skulle göra klart dem nån gång och skulle göra nånting mer på dem. Men sen när det drog ut på tiden med ”Northern Blues” så mycket så bokade vi in studiotid två dagar i KMH Studio i Stockholm och så spelade vi in åtta låtar där, vi skulle spela in fem låtar, men vi spelade in åtta, det gick lite bättre än vi trodde. Sen ringde vi till Fredda på StarTracks och sa ”Vi har ett album till här, vi måste släppa ett album till” och då tog vi fyra låtar från den inspelningen hos Jari också. Det var mer en grej för att hålla nån sorts kontakt med sitt band och musiken som man spelar och för att förstå att man fortfarande kunde spela musik. Jag var tvungen att göra nån sån där grej för att få en kontrast till ”Northern Blues”-inspelningen som hade tagit så lång tid och som hade varit så jobbig att spela in, så tråkig att spela in, vi ville göra något som gick fort och var kul och enkelt och opretentiöst.

 Vid det här laget hade tukanen blivit helt vansinnig och skrek i ett kör, så det var svårt att koncentrera sig på vad vi höll på med, men det var bara att köra på.
Du är uppenbarligen väldigt produktiv, för de första tvåtusen som köper digipacken av ”Northern Blues” får tillgång till 15 outgivna låtar av dig på internet.
 - Ja, det är några outgivna låtar, sen är det lite covers och demoinspelningar av låtar från skivorna. Men jag vet inte om det är så att jag är oerhört produktiv – jag har låtar så att jag kan spela in två skivor till, och jag gör låtar regelbundet. Men om vi säger att jag har allt som allt på skivorna 30 låtar, och sen kanske 20-25 som jag inte har spelat in, så är ju det sen –96 som jag har skrivit de låtarna, så det är kanske 50 låtar på fem år, tio låtar per år, det är inte så himla mycket. Så att det ser väl mer ut än vad det är tror jag. Jag är så där att om jag gör en låt så kan jag inte bara kasta bort den utan jag måste göra nånting av den, även om den blir gammal. Låtarna på ”Northern Blues” är väldigt gamla en del av dem, låtar som jag är rätt less på och egentligen inte skulle velat ge ut, men nu kom de ut i alla fall.
I Fireside så är det mest Pelle som skriver låtarna och du skriver texter – kommer du börja skriva mer musik i Fireside också?
 - Jag vet inte, jag hoppas det. Jag har skrivit lite låtar nu, vi får se när vi börjar repa, vi har börjat repa in litegrann, en utav mina låtar, och vi får se hur det blir i framtiden om jag kommer igång och gör musik, det skulle vara kul att göra det, det skulle vara kul att få den energin till att göra det. Som det känns nu så har jag det, jag har idéer och jag har lust att göra det, så det känns väldigt positivt.
Vad önskar du dig mest just nu?
 - Mest just nu önskar jag att… ja, jag vet inte. Jag önskar att jag får en spelning uppe i Luleå innan jul så att jag kan fira jul där.
Kommer du inte göra det annars då?
 - Jo, det kommer jag nog, men det blir så svårt med resor, då måste man åka tåg kanske och sitta upp hela natten, men då får jag göra det, det är inga problem. Men jag vill veta om jag får en spelning i Luleå nu så jag kan boka en resa.
Nu kommer en fråga som du inte har haft så lätt för förut: vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
 Han log: - Jag har lika svårt för den fortfarande. Jag kan säga vilken fråga jag helst inte skulle vilja svara på; det är den frågan. (skratt)

/Pop-Sara

Inga kommentarer: