En helg i slutet av maj 2005 åkte jag till Malmö för att hälsa på kompisar och gå på teater. Jag skulle se en extraföreställning av pjäsen "Checkpoint" på Teater Terrier, som vunnit Nöjesguidens Malmö-Lundapris för Bästa Scen 2004. På Teater Terrier jobbar Andreas Grevsten Danielsson som musiker och kompositör.
Andreas var i mitten av 90-talet gitarrist i det otroligt
coola rockbandet Souls, då baserade i Göteborg. Jag intervjuade honom i januari
1995 för Fozzie nr. 2 - då hade han blått hår och var en av de coolaste
killarna som fanns i musik-Sverige. Tio år senare har han slutat färga håret
och spelar inte längre i ett hett rockband, men han är fortfarande minst lika
intressant att prata med.
Efter föreställningen skulle Andreas ha ett jobbmöte, men
kom sedan till min vän Tonys lägenhet där jag bodde för en intervju.
Vi började med att titta på Souls gamla video till
"Cello (Where You Were)" på Musicbrigade.com, där jag nu jobbar, och
satte oss sedan i Tonys vardagsrum, där han har sanslöst mycket skivor, och
Andreas hittade snabbt några favoriter som vi kunde lyssna på under intervjun.
Souls splittrades 1997, för att sångerskan och gitarristen
Cecilia Nordlund bestämde sig för att hoppa av.
Hur kändes det då?
- Mycket, mycket mycket svårt faktiskt. Som en förtappad
människa så hade man... ja, det var ju hela ens liv liksom. Man hade ingen
utbildning, ingenting, det var det enda som man hade att hålla sig fast vid
liksom. Och så säger skivbolagen och olika viktiga människor att "Ni får
göra vad ni vill, när ni vill, och det får kosta hur mycket som helst".
Och då slutar Cecilia. Så det var j-t svårt alltså.
Souls kärna var Cecilia, Andreas och basisten Johan
Karlsson. Trummisar hann de med fyra olika, och Andreas berättade lite om dem
jag inte kände till. En av dem fick öknamnet Kalaspuffen efter att han ätit upp
nästan ett helt paket Kalaspuffar hemma hos Andreas en gång, en annan hade en
mamma som grät varje gång han skulle repa med bandet. De övriga två var med på
Souls två album; Bo Peter och Lars-Erik (Lego).
På frågan om vad han gjorde åren
direkt efter Souls splittring blev Andreas helt tyst, så jag fick hjälpa till
lite, och frågade om en skiva jag nyligen hittat info på nätet om. 1998 släppte
den forna William-sångerskan Incka sitt soloalbum "Nu ännu bättre",
och musiker på skivan var bl.a. Andreas, hela Wannadies, hela bob hund, hela
kent och en massa andra kända namn. Producent var Nille Perned, som producerat
Souls andra album "Bird Fish Or Inbetween" 1996.
- Det var för att jag umgicks med Nille Perned. Och sen
skulle Incka spela in en skiva och då frågade han "Vill du vara
husmusiker, vi behöver en gitarrist?" Och lite bollplank så.
Sedan skickades låtgrunder och
text ut till olika band som man trodde skulle kunna göra låten rättvisa, och så
fick de spela in sin version av låten och sedan lade Incka på sången. Souls
gjorde singeln "Två minuter".
- Det var en j-t konstig inspelning (skrattade). Billy
Bolero var det som höll i projektet. En j-a knasboll. Och Nille är ju inte en
man av... han jobbar inte i högsta hastigheten liksom. Det fanns två soffor i
studion, så låg Nille och jag i varsin soffa (skratt) och så fick jag läsa
"Sound On Sound", nördtidningar för musikproducenter och
musiktekniker, sådär att de recenserar nåt mixerbord liksom. Och det är bara
teknisk data! Så sa han såhär "Ta den här tidningen Andreas. Fråga mig vad
som helst!" Och Billy Bolero ringde, och Nille såg att det var Billy
Bolero som ringde, och bara (klick) stängde av mobilen. "Fråga mig vad som
helst." "Hur många aux-utgångar finns det på Neve 329-12X med
uppdaterat operativsystem?" "48. Fast det är bara tre som är auxar,
de andra går ju parallellt vidare." "Bra Nille, du kunde det!"
(vi skrattade lite) Det var en sån stämning, alltså helt makabert. Och så gick
vi ut till Pølsemannen och åt pølse. "Nu har det gått tre veckor Nille,
ska vi inte spela lite gitarr?" (Med avslappnad röst:) "Vi måste
känna in vet du. Vi går och tar en öl istället." Det blev en lång
utläggning om det.
Hur hamnade du på Teater Terrier då? Var det genom att
Cecilia gjorde musiken till "Ingens lilla flicka längre" 2002?
- Nej, det var för att jag blev tillsammans med Monica, som
var teaterchef vid det tillfället. Hon sa "Vi behöver en musiker",
och så fick de en cd och så hade de möten om det. Så fick jag prova att göra
musik till en föreställning, och så gick det bra, de tyckte om musiken. Och
så... fick jag fortsätta jobba där.
Har du varit intresserad av teater innan?
- Nej. Jag hatade teater! Men som jag ser det nu, som lite
nyfrälst teatermusiker, så är det ett helt fantastiskt sätt att få göra musik
på alltså. Man slipper alla... (han funderade på en formulering) Man säger att
band är chosefria, eller att "de är bara sig själva" liksom - f-n,
det är bullshit alltså. Faktiskt, i många fall och nästan överlag sådär. När
man gör teatermusik, då sätter man musiken på... på prov. Man ska tonsätta en
situation - det är klart att musiken är ju lite i andra hand, men i och med att
den är det så är den ju extremt mycket viktigare!
Han berättade om en föreställning
som de gjorde 2004, "Om det dom gjorde", som byggde på
förundersökningarna i det s.k. Tumba-målet om en gruppvåldtäkt.
- Målet med föreställningen var att den skulle vara så
neutral som möjligt, eller snarare att all sentimentalitet skulle vara helt
utraderad. Man kan inte vara sentimental i en sån situation - folk gör det
tyvärr, och det är därför teater är så j-a kasst överlag, att de försöker
liksom "Jag är offret, kvinnan", "åh fy" och hon ska ligga
i fosterställning och gråta liksom, och det har vi sett, och ingen bryr sig om
det! Folk nickar och säger "Jaha, jo, det vet vi att det är så". Så
ingången var att försöka se männen - för det första ta bort offret, och så bara
se männens situation: hur kan man göra det här? När de själva säger "Åh,
hon såg för jävlig ut, hon var så j-a sliten och trött och alla hade bara
knullat på henne och det var bara fy f-n". Men du gjorde det ju ändå, som
nummer tio liksom! "Ja, men vad f-n ska man göra, man är ju bara man
liksom." Och där kan man ju tycka att det är underligt - snarare är det ju
mannen som i det här fallet man undrar "Hur f-n kan man fungera på det
sättet? Hur f-n kan man få stånd, hur f-n kan man bli kåt?" Och då var min
uppgift att tonsätta total osentimentalitet, vilket är skitsvårt alltså! För
att musik bygger ju på sentimentalitet och känslor, och hur låter musiken som
inte har några känslor alls? Och det, sånt tycker jag är utmanande, som
kompositör. Sånt är ju jävligt häftigt alltså!
Jag undrade hur det fungerar rent
praktiskt, och Andreas sa att det varierar från föreställning till
föreställning. Han berättade lyriskt om den litauiske regissören Cezaris, som
Teater Terrier jobbade med 2003 till föreställningen "Hamlet". Han
drog in hakan och började prata engelska med lettisk brytning, med mörk röst:
- "Andreas, well you know, maybe here we should have
music that is totally silent" och då tänker man först "Hur ska
man...?" "You know, this Hamlet comes in, he's very confused, and the
king comes in and the king says to Hamlet 'Why are you here? You have to go
away', and Hamlet doesn't want to think about it. Why? This music, with
Hamlet's total emptiness, what is this?" Och så får man liksom sitta där,
och det är helt sinnessjukt att göra musik på det sättet! För att det är så
jävla fett! Så man sätter sig som musiker, eller som låtskrivare om man kan
kalla det det, verkligen på prov alltså. Det är så jävla subtilt. Och där trivs
jag som fisken i vasken, för att det är så... just det att ställa saker och
ting lite på sin spets. "Vad är musiken liksom? Vad är den?" Vi kan
göra en poplåt och folk nynnar på den på stan och de blir glada av det, och det
är jättebra liksom. Och den klassiska musiken, den seriösa musiken, är ofta så
j-a fucked up på sitt håll, det måste finnas ett mellanting, men det kräver ju
också att man orkar lyssna på det. BMG skulle ju inte ringa mig "Du
Andreas, nu kör vi stenhårt på det här - spela in en fet video här." Det
är en svår balansgång, för att man har ju ändå ett behov av att sprida musiken.
Men när man sitter i en teatersalong, som nu i "Checkpoint", den har
jag spelat 80 gånger, men nästan allting är livespelat i stort sett...
Jag avbröt honom: Är det?!
- Jag sitter med klaviaturet. Det är live allting, för att
jag ska kunna följa skådespelaren i hans rörelser. Det är det som är problemet
också med teatermusik att man inte tror det, för att den inte är det. Man går
på en cd och så fadar man in och så fadar man ut, och det kan vara bra i många
fall, men jag skulle aldrig tillåta mig själv att överlämna allt till en cd.
Nej, det är klart, på teater kan det ju variera, det går
ju inte lika snabbt varje gång kanske.
- Nä. Och att kunna ge skådespelaren den möjligheten att det
inte går lika snabbt. Ofta så är det så under föreställningar att det är
stenhårt lagt, "du kan inte flumma ut liksom, du kan inte sitta på stolen
i mer än en minut och 37 sekunder, för så lång är låten och du måste lära dig
hur lång låten är under en repetition, och sen får du gå upp". Och det kan
ju bli bra, men vad jag försöker värna om är att sätta skådespelaren i första
rummet för att själv kunna vara med i rummet liksom.
Det är så kul att se dig berätta om det här, det lyser om
dig! Du trivs verkligen med det uppenbarligen.
- Jag tycker det är helt underbart. Det har öppnat helt nya
dörrar, och det är bara... nån slags socialrealistisk - att kunna använda
musiken live, i en miljö där folk går in, sätter sig ner...
Är det lättare eller svårare att skriva för teater än för
ett band?
Andreas satt tyst i några sekunder: - Svårt att svara på.
För jag är ju så hooked på det just nu, så att jag tycker ju att det här är...
Det som är det svåra med teatermusik är att fler människor ska bli nöjda. Eller
inte nöjda, men man ska tillgodose känslor hos andra människor. Om man ska göra
ett stycke musik till en viss scen i en teaterpjäs så ska skådespelarna kunna
agera i den här miljön. Det är ju deras arbetsmiljö. Som deras kläder liksom.
Så man har ju det ansvaret att på nåt sätt tillgodose det. Förutom givetvis att
hitta rätt... att komma på melodin, eller komma på harmonierna, för det är ju
alltid ett aber i vilken miljö man än är. Det som är det svåra i pop- och
rockmusik är att... att man inte har det ansvaret, man måste själv stå till
svars hela tiden på nåt sätt. "Varför låter musiken så?" "Därför
att den måste göra det" liksom. Nu kan man ändå säga att det är ett
kollektivt arbete. Sen är nackdelen med att skriva teatermusik att det är så
otroligt lågt i hierarkin. Så om man har ett bekräftelsebehov så är det svårt
att få det tillfredsställt. För att det finns en hierarki: regissören är i
topp, han vinner alltid - eller förlorar, det är klart det är en chanstagning -
och sen kommer skådespelarna, och sen kommer scenografen och ljuset. Sen kommer
musikern. Men det är av den gamla skolan - teatern hade inte musiken som en
given ingrediens. I film har musiken mycket mycket större erkännande, större
del. Så det är lite det som är min morot, för det är ändå helt förlegat -
Teater Terrier är en fri teatergrupp, men de hävdar själva att de är så
bortskämda med att det är nån som skriver helt nyskriven musik. De står ändå på
barriärerna till kulturlivet liksom. Men för dem är det helt okej att ta in...
"Här är lite sol, då tar vi nån Peps Persson-låt" - alltså... förstår
du hur jag menar? Sen finns det så klart - i Berlin är det alltid
teatermusiker, där är det alltid specialskriven musik. Så det är nog bara en
sån geografisk och kulturell fråga. Jag låter nyfrälst, men det är ju inte...
jag tycker bara det är en j-t fet erfarenhet.
Jag går
extremt sällan på teater, men när jag var i Malmö i april tog jag mig för att
gå på en föreställning på Teater Terrier, egentligen bara för att lyssna på
musiken. Pjäsen hette "Liv", och var en monolog om en yrkeskvinna som
var på väg in i väggen. Det lät ju lagom livat, men den visade sig vara
fantastiskt bra, både gripande och galghumoristiskt rolig, och musiken hjälpte
verkligen till att förstärka stämningarna.
Andreas på ett café i Göteborg 1995
Då när jag intervjuade dig för tio år sen sa du att din
dröm var att göra små ljud totalt olyssningsbara, och att spela in det. Det
känns lite som att du får göra sånt nu.
- Ja. Faktiskt är det lite så.
Jag tänkte på det i "Liv", det var vid nåt
tillfälle där jag tänkte "Shit, det här är ju verkligen små små ljud som
låter otroligt mycket".
- Jaa... Det har jag inte tänkt på själv, men det är ju
faktiskt sant. Det var en j-t rolig uppgift, idén var min helt och hållet -
just hela den scenen, med att hon skulle bli förvirrad av ljud, den när hon
börjar höra små ljud, när hon inte kan sova, som jag tycker extremt mycket om.
Att hon sätter sig på sängkanten och ger upp.
Vi gick över till att prata om
vilka band Andreas spelar med nu. Dels är han med i HAAG, dels har han ett band
som heter Baby Blonde And The Downs, tillsammans med några andra från teatern.
De har fått höra att de låter som ett amish-par som åker in till stan, går ner
i en källare och träffar ett industriband som kompar deras låtar. Han har också
ett projekt som heter The Commercial Side Of Laziness, med vilket han gjort
några remixar till andra artister.
Om nåt av de här banden skulle stå på randen till ett
stort genombrott, vad skulle du göra då, skulle du satsa på bandet då?
- Ja, då skulle jag ju givetvis göra det. Men det där är ju
svårt, det beror på hur mycket man har att offra.
Bandet jag
spelade in på tog slut, och medan jag gick och hämtade ett nytt band började vi
prata om Monkeystrikes. Jag undrade om det kändes okej att han inte är med när
Cecilia och Johan startat ett nytt band, och Andreas sa att han förstår varför
han inte blivit tillfrågad.
- Jo, jag sitter och bara hyllar den galne balten, som
sätter mig på prov litegrann, min musikalitet. Och jag bara tycker det är helt
underbart att göra det här, så jag kan förstå varför de inte frågade mig. De
säger ju det själva att "Vi vill bara göra rena hits" liksom. Och jag
skulle ju tycka det var j-t fett att vara med i Nationalencyklopedin efter jag
har dött.
Mats Eriksson sa att han gillade egentligen inte This
Perfect Days musik så mycket. Var Souls din grej?
- Ja. Helt och hållet. Absolut. Men då var det så, som jag
sa innan, det var ju mitt liv liksom, så det var helt omöjligt att inte gilla
det, eller sätta sig på andra sidan och se "Vad är det man gör?"
Alltså det är helt omöjligt. För att det var ju livet. Sen nu kanske man kan...
eller knappt det, för att det är på nåt sätt som att man går igenom sin
garderob och ser en gammal skjorta, som man tycker "Hur f-n kunde jag ha
den här på mig?" men man kan ändå förstå varför man hade den på sig. Så
att jag skäms inte över nånting, det är bara... post-tonår personifierat i
musik.
Vad var det bästa med att vara med i Souls?
- Att man slapp... andra saker, som var tråkiga.
Som?
- Som att gå i skolan och tvingas jobba och... ja. Än en
gång är det det, att det var så att hela livet var uppbyggt runt bandet. Det
var ju det som var grejen också när vi slutade att man tvingades bli vuxen på
nåt sätt. Det var sådär "Shit, jag har en massa skulder hos kronofogden,
dem måste jag nog ta itu med".
Vad var det sämsta med att vara med i Souls då?
Han funderade en stund: - Kanske just det också litegrann,
att så mycket annat fick stryka åt sidan. Man var så upphängd på att det var i
första rummet liksom. Ja, kronofogderäkningar och... Den kompromisslösheten som
man alltid hade, men med nån slags belägg för liksom: "Jag kan slå dig på
käften, men det spelar ingen roll, för jag har en identitet" liksom. På
nåt sätt. Det var nog det sämsta.
Sen
berättade han en historia som är för lång för att ta med här, om hur han fick
stryk av en vakt på Valand i Göteborg dagen innan Souls skulle börja spela in
sin första skiva, så illa att två revben krossades, på grund av att han var
kaxig för att han spelade i ett grymt band som skulle spela in med Steve
Albini:
- Jag var bara helt upprymd; "min hjälte Steve Albini,
han ska komma och spela in vår musik" liksom, jag bara tyckte han var så
j-a... som ett gammalt Big Black-fan, så bara "Det är för bra för att vara
sant" och bilen var bokad och vi skulle bara åka iväg.
- Det är ett bra exempel på vad som var det dåliga med
Souls. Det är precis den situationen, att jag inte kunde höra tystnadens ljud
liksom, och att det räckte. Det var nånstans just i det här fallet att det var
i Souls namn, som nån slags j-a lärjunge liksom. Och det tycker jag var dåligt.
Skulle du vilja återförenas med Souls?
Han funderade lite: - Det är inte så att jag går runt och
vill det varje dag liksom, men... kanske om det dyker upp en bra idé och ett
bra tillfälle, då skulle jag inte säga nej. Johan och Cecilia är
toppenmänniskor, men det är inte så att jag går runt och säger "Ååh, det
skulle vara så fett om vi återförenades."
Vi kom in
på förändringen som skedde med Souls mellan samlingsskivan
"Snapology" 1993 där Souls hade med låten "Its Absence" och
deras första album 1994. "Its Absence" är poppig, medan
"Tjitchischtsiy (Sûdek)" är stenhård och mörk.
På Kalmar nation i Uppsala 1996
Vad hände där egentligen? Var det en gradvis utveckling
eller bytte ni bara stil?
- Vi gjorde fem demos, vi åkte till Popfabriken i Klippan
och spelade in fem demos på Anders Jönssons bekostnad. Första demon var
bedrövlig, och andra var ännu värre. Tredje var lite bättre, fjärde var väl
okej och femte var... Den sista demon producerade Heinz Liljedahl, och den
visade han för Klas Lunding (på Warner Music, red.). Men från den demon till
första skivan... det är ju verkligen... alltså där hände ju nånting extremt
stort - och jag vet inte riktigt vad det var. Men det måste man ju säga att
grungen - det som var bra med grungen var ju att man kunde få ut aggressioner
som man hade som post-tonåring, och ändå få lov att skriva bra låtar. Eller
såhär; få lov att vara sentimental, det som är bra med sentimentalitet, att man
får lov att vara känslig men man får ändå spela hårt på instrumenten. Så det
tror jag nog, man har mycket det att tacka alltså (han skrattade till) - eller
gråta över, jag vet inte (skratt).
Okej, två frågor kvar. Gamla frågor som du har svarat på
förut: 1. Vilken fråga skulle du helst vilja svara på? (Andreas sa inte ett
ljud.) Den är alltid lika populär!
- Det är så va? Fast jag tycker ändå du har ställt bra
frågor.
Tack.
Han var tyst ett tag till, sen: - Jo. "Vilka är de tre
bästa skivorna?"
Vilka är de tre bästa skivorna?
- Då tycker jag, utan inbördes rangordning, så tycker jag
att det är: Kraftwerks "Computer World", Zavolokas "Suspenzia"
och Steve Reichs "Different Trains". De tre!
Sista då: favoritmupp?
- Han! (han satte handen som en extra haka/underläpp och
viftade med den)
Beaker? Labbassistenten, som bara säger
"Mi-mi-mi".
- Ja. Dålig haka. Kass profil alltså.
/Sara
PS: Favoritmupp förra gången: De töntiga gästskådespelarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar