Tiger Lou - från Fozzie 9, 2004

Mannen bakom Tiger Lou heter Rasmus Kellerman. I tonåren spelade han gitarr och sjöng i bandet Music By Em och gjorde också fanzinet Spinsign (mest om hardcore och punk). Nästa projekt hette Araki, och namnet Tiger Lou föddes för bara honom själv och en gitarr.

Numera har Tiger Lou och Araki vuxit ihop musikaliskt och Tiger Lou gör nu musik för hel bandsättning. På skiva är Tiger Lou dock fortfarande mest Rasmus och producenten Rolf Klinth, men live är det ett helt band. Namnet Tiger Lou kommer från filmen ”Fong Sai Yuk” med Jet Lee, där en karaktär heter Tiger Lu.

     Jag och den otroligt charmige Rasmus träffades i februari 2004, ungefär då singeln ”Oh Horatio” släpptes, på ett café i Stockholm, och över varsin jordgubbs-hallon-smoothie (som han bjöd på, den rara människan) pratade vi om hans musik men också om fanzines, tv-serier, tofurkey, äktenskap och Babsans bakdel.

     Tiger Lou är den första nya artist som signats på Startracks på flera år. Startracks-chefen Fredrik Holmgren blev tipsad om Rasmus genom hans förlag Universal, där flera Startracks-artister också är förlagda. Rasmus förlags-A&R skickade kontinuerligt hans nya material till Fredda och till slut fick han göra ep:n ”Trouble And Desire” på bolaget och efter det skrevs kontrakt.

- Det är fantastiskt, det är jättehäftigt. De startade -94 tror jag, och jag har följt dem i alla år och tyckt att det har varit ett jättebra skivbolag.

Det första jag hörde med dig var ”Trouble And Desire”-ep:n, men jag hade helt missat att du släppte saker på nåt annat bolag (ett par sjutummare har släppts på Blackstar Foundation). Och så i julas så hade min syster en bränd skiva som hon hade fått av sin pojkvän, där det var en lugn låt som jag tyckte var det vackraste jag hade hört på mycket mycket länge...

- Tack, vad roligt!

...det var ”You Can’t Say No To Me”. Och när hon sa att det var Tiger Lou var jag “nej, men det kan inte stämma, sådär låter han inte alls”. Jag blev så förvånad. Varför är ”Trouble And Desire” så rockig? Eller hur låter skivan, är det mer blandat?

- Från början så skrevs Tiger Lou för att bara vara gitarr och sång, för att det skulle vara lugnt, och så hade jag Araki. Min plan har alltid varit att det ska vara full sättning, det har bara inte funnits nån tid eller ekonomi för att göra ordentliga inspelningar, det har varit portainspelningar och sånt som har släppts. Men sen i och med ep:n så fick man plötsligt tid i studio och man fick pengar att spela in för, och då lade vi bara på allt. Vi spelar in typ gitarr och sång och sen lägger vi på allt i efterhand. Skivan låter... jätteannorlunda, tycker jag, mot ep:n. Det finns inget sånt där ”Nova Lee”-, ”When I Was A Kid”-sväng riktigt. ”Oh Horatio” är lite åt det hållet sådär, men den är väldigt... jag vet inte, jag tror att väldigt många kommer att uppfatta den som ganska spretig. Jag tror inte jag kommer skrämma iväg folk, men gillar man de akustiska låtarna väldigt mycket... vilket är en anledning till att jag tog ner dem från hemsidan nu, för det känns som att nu är det början på nåt nytt.

     Under 2003 gjorde Tiger Lou 71 spelningar, vilket jag tyckte lät otroligt mycket för någon som bara släppt ett par singlar. Förklaringen var att Emil på nämnda Blackstar Foundation spelade upp en Araki-demo för ett tyskt skivbolag som ville släppa Araki i Tyskland. I samband med det ville de att Araki skulle komma dit på turné, men Rasmus åkte istället dit som Tiger Lou. På några spelningar i Tyskland spelade Tiger Lou tillsammans med Kadd Stevens/Homage To Catalonia som frågade Rasmus om han ville åka med honom på en månadslång turné i USA.

- ”Ja visst”, sa jag och tänkte att jag hör aldrig av honom igen. Men det gjorde jag. Så jag åkte med honom och en tjej som heter Rachel Jacobs, det var vi tre och en chaffis som bara åkte runt. Vi körde 2300 mil.

Gick det bra då?

- Det gick... jag vet inte, jag har ju inget att jämföra med, det var alltså... både den och turnéerna i Tyskland har varit väldiga sådär punk-turnéer, särskilt första tysklandsturnén. Och i USA, ungefär hälften av spelningarna var i vardagsrum utan mickar, inför sådär 15 pers, som donerade lite pengar så att vi fick typ 30 dollar. Så det var en brakförlustaffär, men det var helt fantastiskt.

Är det normalt i USA att man spelar hemma hos folk?

- Jaa. Vad kan vi ha varit i, 25 städer tror jag. I typ en stad bodde vi i en lägenhet, resten av gångerna bodde vi i villor. Alla bor i hus för att det är billigt, och de har alltid en källare eller en vind eller ett jättevardagsrum, så det är tydligen... för mig är det helt främmande, men det är vardagen där.

Vad har du för inspirationskällor och influenser?

- Det är alltid nästan den svåraste frågan, tror jag. Jag lyssnar på väldigt lite musik som jag tror kan spåras till min musik, så jag har svårt att säga nånting som jag är väldigt inspirerad av. Cure är det bandet jag har som hjärteband, från när jag började lyssna på musik - jag lyssnar inte så mycket på dem nu men de finns alltid kvar, deras melodisinne, precis som Depeche Mode. Gillian Welch - när jag köpte hennes första skiva så blev jag väldigt inspirerad av den till mitt gamla band Music By Em. Det var vi väldigt inspirerade av, både Gillian Welch och Red House Painters, jättelugnt, akustiskt - och det var väl det det var från början. Sen kommer jag ihåg när Josh Rouses skiva ”Under The Cold Blue Stars” kom så var det första gången på flera år som jag hörde en popskiva som jag bara älskade, en perfekt popskiva. Den fick mig att börja skriva lite mer... det tycker jag hörs kanske mer på ep:n än vad det gör nu. Det känns på nåt vis som att de bara sätter sig och... jag ska inte säga att det är jätteoriginellt på nåt vis, men flera av låtarna är skrivna i studion och bara sådär ihoplappade utan att man har nåt innan, bara en bild i huvudet hur man vill att det ska låta.

Vad skriver du texter om?

Han tog en klunk av sin smoothie: - Från början så var Secret Stars min största inspirationskälla textmässigt, när jag började skriva Tiger Lou så var det väldigt viktigt att alla texterna var total diskbänksrealism; ”här sitter jag på en stol och dricker kaffe” (skratt). Men med Araki blev det mer introvert och flummigt sådär, och nu tycker jag att det är nån blandning av lite både och. ”Oh Horatio” är en väldigt enkel och beskrivande text. Möten tycker jag om att skriva om. Det finns en serietidning som heter ”Optic Nerve”, som görs av en kille som heter Adrian Tomine, som är fantastiskt bra, alla hans historier är verkligen så... typ en kille som ska gå till jobbet och så träffar han en person och sen tar serien slut. De tar ofta slut precis när det känns som att de ska börja, eller att det bara är själva mötet och inget av det som följer. Det kan jag tycka att jag ser i flera texter som jag har skrivit. Men jag har j-t svårt att analysera - nästan aldrig sätter jag mig ner och tänker ”nu ska den här texten handla om detta”. Jag tycker det är j-t jobbigt att skriva texter, de kommer alltid sist.

     Videon till singeln ”Oh Horatio” spelades in på Kanarieöarna, där det hände sig att Rasmus och Erik och Pontus från bandet umgicks en del med Lars-Åke Wilhelmsson, aka transan Babsan, som basisten Eriks mamma är bekant med. Bland annat hängde de på en karaokebar, där män som såg ut som engelska fotbollshuliganer sjöng sånger från ”Mary Poppins” och ”My Fair Lady”.

Några andra höjdpunkter från resan som han berättade om sammanfattade han under punkterna ”klöver ess” och ”polisstryk”.

- Vi fick polisstryk en kväll. Det fanns ett gayområde, som var hur stort som helst, som hette Jumboland, i Playa Del Ingles. Vi var där en kväll när allting hade stängt, typ fem på morgonen nånting, och vi var lite för fulla och stod och spelade biljard med händerna - de hade såna där spelhallar. De låste in alla köer och allting, men biljardborden var att om man stoppar i en slant så kommer bollarna ut. Och sen gick Erik iväg och ringde i sin telefon och jag och Pontus fick för oss att vi skulle stå och kasta en biljardboll över ett staket till varandra. Och då dök det upp två poliser och vi bara ”Oj!” och gömde bollen i fickan, de kommer fram och skriker nåt, och Pontus stod där och skrek ”No comprende, speak English”. Så pekade en på min ficka, och jag var sådär ”I’m sorry” och ger honom bollen varpå han slår till mig, allt vad han kan (visade att han drämde till ordentligt, fast med öppen hand). Och i samma stund så slår den andra polisen till Pontus, fast med knuten näve, en riktig käftsmäll och så skriker de, och vi tycker att ”vi går nog härifrån”.

Usch, vad läskigt.

- Mm. Det var tur att man var så berusad som man var, så man inte kände eller fattade nåt riktigt förrän man hade gått därifrån.

Men du ser ändå det som en höjdpunkt?!

- Ja, oh ja. Det var kvällen efter som vi var ute med Lars-Åke, så det vägde upp det. Klöver ess var i alla fall den absolut största höjdpunkten. Jag och Pontus satt och roade oss med det fantastiska kortspelet där man får varsitt kort och den som får högst kort vinner - det avancerade spelet... Och jag knackade på mitt kort och säger ”Klöver ess”, och vänder på det, och det är klöver ess! (han pustade till)

Du har utvecklat synska talanger eller nåt.

- Mmm! Det funkade aldrig igen.

Jag läste nånstans att du är gift. Hur länge har du varit gift?

- I två år. Den första mars är det två år.

Grattis i förskott. Jag bara tänkte - jag tycker det är ganska modigt att våga gifta sig. För mig känns giftermål som en otroligt stor grej - även om jag har varit ihop med min pojkvän i snart åtta år. Är det bra att vara gift?

- För mig är det inte alls nåt stort, och inte för Andrea heller. Det var mest en fantastisk grej, vi hyrde en lokal och hade en jättefest med alla våra vänner. Vigseln tog en minut ungefär, och så var det kul att alla klädde upp sig och det var en fantastisk kväll. Jag tycker inte att det har förändrat nånting över huvud taget. Det roligaste är att säga ”Det här är min fru”, att säga att man är gift, men jag har inte märkt nån skillnad i vårt förhållande. Men jag kan heller inte förstå varför man absolut aldrig vill gifta sig, jag förstår inte vad man tror ska hända när man gifter sig. Man säger ”ja, nu är vi gifta”, sen är det färdigt.

Det är väl att det är besvärligare att göra slut, om man ska göra det, möjligtvis. Men annars är det ingen större skillnad, om man ändå har lägenhet ihop. Sambolagen är ungefär likadan ändå.

- Okej. Vilken tur att vi båda är utfattiga, så det inte blir så mycket tillgångar att bråka om om vi mot all förmodan skulle göra slut. (skratt)

Nu en fråga som jag alltid brukar ställa: vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Oooj... Hur ofta är det nån som säger det sådär (knäppte med fingrarna) bara? Har det hänt?

Jo, men då är det mer såna där ”Skulle du vilja ha en miljon?”

- Ja, skulle jag svara. Jag har ingen aning.

Vilken är din favoritmupp?

- Åh, shit! Jag har nästan aldrig kollat på Mupparna faktiskt. Men... Kakmonstret kanske. Och vad hette han, är han röd, han som spelar trummor?

Animal.

- Animal, han är j-t bra. Och så finns det nån som heter Gonzo. Ja, Animal gillar jag. Han är cool. Det finns en serie som heter ”Family Guy”. Jag såg den för första gången nu i USA, och det är som ”King Of The Hill”, ”Simpsons”, ”South Park” i ett. Det är verkligen alla de i ett. Den handlar om en relativt institutionell familj som är det absolut roligaste jag har sett, nånsin. Det var en scen med Ernie och Bert, de var gay lovers. Han som var gul var the butch, och den andra var the bitch, som låg och gnällde i sängen och han bara stod och rökte och drack sprit. Den serien har en tendens att gå för långt ibland, på ett j-t roligt sätt.

Då var det nog klart. Vad är det för tatueringar du har förresten?

Han pekade på sin ena arm: - Den här, det är braille, det står HOPE, som är en låt med Em, så jag gjorde den här när vi spelade in Em-skivan. Plus att det är min företagslogotyp, ett företag med 24 prickar. Och här står det Araki Ikara, som jag gjorde när jag gjorde Araki-skivan. Så nu måste jag göra nåt för Tiger Lou, men jag är lite trött på prickar.

Det är snyggt i och för sig.

- Det blir inga tigermotiv kan jag säga i alla fall.

Ska du inte ha en tiger som kravlar upp över ryggen eller nåt?!

- Jo, här på bröstet!

     Och förresten, nej, Rasmus är inte släkt med Rocky-tecknaren Martin Kellerman. Han har många gånger förvånats över hur känd Martin Kellerman tydligen är, med tanke på hur ofta han fått frågan om de är släkt.

- Jag är däremot släkt med Mårten Kellerman, det är min bror. Han spelar i Sveriges bästa synthband, som heter State Machine.

/Fröken Fozzie