Jens Lekman - från Fozzie 9, 2004

En solig dag sommaren 2003 satt jag på balkongen i sommarstugan och läste med P3 på radion i bakgrunden. Plötsligt spelade de en låt som gjorde att jag var tvungen att lägga ner boken och bara lyssna. Den började med nåt cembalo-liknande och byggdes på med gitarr, flöjt, handklapp och en massa andra ljud och en underbart mörk röst. Den andades Magnetic Fields, som jag nyss börjat lyssna på, och var bara helt fantastisk ända fram till och med de avslutande kyrkklockorna.

Låten hette ”Black Cab” och artisten kallade sig Rocky Dennis. Någon månad senare läste jag en artikel om Rocky Dennis, som visade sig heta Jens Lekman och komma från Göteborg. Ytterligare någon månad senare hade jag hört två låtar till, och nyss kommen till Stockholm efter två veckor i Malmö såg jag att han skulle spela på tidningen Sonics smygläsningsfest för nummer 13, så jag fixade en intervju. Eftersom jag nästan inte visste något om honom vid det laget lyckades jag i stort sett bara ställa frågor som Jens redan svarat på i varenda intervju han gjort, men inte desto mindre var han så trevlig och rar att jag övervägde att presentera honom för min lillasyster som då var singel.

Vi satt inne i logen på Mondo i Stockholm, och utanför började precis Broder Daniels comebacksingel spelas, så vi började prata om musik från Göteborg.

Känner du Broder Daniel?

- Nej. Jag träffade Håkan för två veckor sen eller nåt sånt och skakade hand med honom, det var... skoj. Men jag har ingenting med den äldre generationen i Göteborg att göra liksom. Det håller på att komma nån slags ny scen i Göteborg som - jag vet inte, jag känner inte riktigt att jag är en del av det på ett sätt, men just kring klubben Starke Adolf, en liten popklubb som startade för några år sen. Det är hur många band som helst som har mynnat ut där; Action Biker och Dorotea, om du har hört dem? Det är många band som har spelat där och som ingår i det kollektivet liksom.

     Vid det här laget har nog de flesta hört Jens historia, men vi drar den lite kort: före ”Black Cab” blev en undergroundhit hade han inte harvat runt i en massa demoband, utan satt ensam hemma och gjorde musik som han inte ens vågade sprida till sina kompisar, för han inte vågade höra vad folk tyckte. Men så en dag kände han ”händer det ingenting nu så är allting så hemskt”, så han skickade iväg en demo till sitt favoritbolag, amerikanska Secretly Canadian (med artister som Don Lennon, Scout Niblett, Songs: Ohia och Damien Jurado), och de hörde av sig efter bara några dagar och sa att de tyckte jättemycket om skivan.

     Jens gjorde en vinylsingel i 120 ex som han sålde själv. Snart började låtarna spridas på internet, och hypen var ett faktum. Jens är inte helt glad över spridningen på internet; några dagar efter intervjun pratade vi i telefon om att han skulle bränna några låtar till mig, och då berättade han att han var lite besviken och sur, för han hade bara gett cd-r:er till folk han litade på, men ändå hade låtarna hamnat på internet.

     Nu har han kontrakt med fyra olika skivbolag, som skall släppa diverse av hans låtar, men huvudbolaget är Secretly Canadian. Första ep:n ”Maple Leaves” släpptes på det lilla göteborgsbolaget Service i början av oktober 2003 och de andra bolagen som skall släppa några singlar är Friendly Noise och Thievery. Ett helt album är planerat till början av 2004, och det kommer släppas under namnet Jens Lekman, för han vill inte förknippas med filmen ”Mask”, som namnet Rocky Dennis kommer från, för evigt.

Din musik då: om jag säger Magnetic Fields, vad säger du då?

- Joo, de är bra. (han fnissade lite) Jag kan inte sådär... jag har bara boxen ”69 Love Songs” med dem, den är jättebra tycker jag, jag tycker han skriver fantastiska låtar, men jag har aldrig tyckt att de berört mig, och jag har aldrig lyssnat på Stephin Merritt och liksom känt nånting mer än att det varit bra poplåtar. Så jag kan inte påstå att de... jag antar att det är min röst och att jag gör popmusik som jag kanske lärt från grunden på nåt sätt. Jag tror inte att jag har så mycket med dem att göra egentligen.

Jag har inte lyssnat så mycket på dem heller egentligen, men det var ändå det första jag tänkte när jag hörde ”Black Cab”. Men det är inget som stör dig, jämförelsen?

- Nej, jag tycker de är jättebra, så det är inget, det känns ungefär som att jag blir jämförd med Jonathan Richman och... jag vet inte vad det var mer, alla referenser som jag hört är jättebra, så det har jag inget emot. Jag vill bara... de har inte påverkat mig nånting så, det är inte därför jag låter som jag låter. Men Don Lennon tycker jag att jag låter ganska mycket som ibland.

     Samplingar är en viktig del i Jens musik, han berättade att det i snitt är kanske tre samplingar per låt, så inför albumsläppet har Secretly Canadian jobbat med att kontakta alla upphovsmännen för att cleara alla samplingar.

- Det är ett himla jobb. I slutändan blir det kanske en 30-40 artister som vi måste kontakta, och sen är det frågan vilka som har rättigheterna till inspelningarna och upphovsrätten och sådär, så... Det är ett j-a slitjobb. Men det är ganska roligt också, för att man får kontakt med artisterna, och de måste ju höra låten innan och tycka till om det. Just nu håller vi på att försöka få loss en sampling från Blueboy, som är ett litet popband från England som jag tycker jättemycket om, och bara att de ska få lyssna på min musik känns jätteroligt, att de kanske tycker till om den.

Vad skriver du texter om?

- Eehmm... (han lutade sig fram över bordet och kollade så att min diktafon var igång) Jo, jag skriver väl om mig själv mest. Jag brukar alltid utgå från en titel först, försöka komma på en titel. Jag har en massa böcker som jag bara skriver upp titlar i, sen försöker jag komma på vad den titeln handlar om och om jag kan anknyta det till mig själv på nåt sätt. Så väldigt många låtar brukar börja väldigt personligt, nånting som ligger mig jättenära eller nånting som är jättejobbigt eller nåt sånt där. Sen så i slutändan så brukar det i sista raden eller nånting vändas upp och ner liksom, jag tycker om att lägga in humor i låtarna.

Nu har jag ju bara hört dig på radio än så länge, jag har inte haft tillgång till Soulseek på ett tag (Jens skrattade), så jag har inte kunnat ladda ner nånting på ett tag. Men vad handlar ”Black Cab” om?

- Från början var det en jätteallvarlig låt som var typ sju minuter lång och jag hade sådär 40 verser på den, jätteallvarlig... Nu är det sådär värsta skrålarvisan verkligen. Alla är sådär (mörk fylleröst) ”Men du måste spela ’Black Cab’” liksom sådär ”ööh”, så jag är trött på den nu. Från början var den jätteallvarlig, men sen gjorde jag den mycket mer poppig, och då försvann liksom det mesta, förutom i slutet när jag lade till det där att jag sjunger ”You don’t know anything, so don’t ask any questions”, för jag kände att den blev lite sådär som nåt slags i-landsproblemlåt, att man missade vagnen och behöver ta svarttaxi, att det skulle vara det värsta och jobbigaste man kan skriva en låt om liksom (skratt). Så istället blev det... jag vet inte, det låg saker bakom. Jag gick på en massa fester när jag var 18-19 och så satt jag bara i ett hörn och pratade inte med någon och sen så gick jag hem och så trodde alla att jag hade tagit livet av mig typ. Det var nån kväll som jag tänkte att ”nu åker jag hem innan jag missar sista vagnen” och så var jag tvungen att ta svarttaxi hem och så tänkte jag bara att min morsa har sagt så många gånger att jag inte får åka svarttaxi, för att de kan vara galna mördare, och så tänkte jag att det skiter jag i. (han fnissade lite)

Men det gick bra då eller?

- Han var så snäll. Han frågade ”Hur är det med dig?” och då sa jag ”Fråga inga frågor, bara skruva upp musiken”, och så skruvade han upp sådär jättehög arabisk musik och så körde vi i 180 km/h till där jag bor (skratt).

     Jens har sagt i intervjuer att han kan tänka sig att flytta från Göteborg, så jag undrade vad planerna är.

- Alltså, förut så tänkte jag hela tiden att ”nu sticker jag härifrån”, jag kollade på internet och hittade sånt där ”Vi fixar jobb åt dig utomlands” bla bla bla, ”jobba för slavlön”, ”rensa fisk på Island” eller nånting, och jag tänkte att ”men det är bra”, alla mina kompisar stack iväg efter gymnasiet och jag hade inte så mycket vänner kvar ändå. Men nu så blir det mer... jag kommer ju ändå åka ut på en jättelång turné eller nånting i vår, europaturné efter att skivan kommer och sådär. Så det kommer säkert bli så att jag åker iväg och sen känner jag mig nöjd och så åker jag tillbaks till Göteborg. Men jag vill verkligen åka till Barcelona i höst, har jag tänkt. Jag har en kompis där.

Mm, där var jag förra året. Det är väldigt fint. Om man gillar Gaudís arkitektur så har man en... field day verkligen, det är helt underbart. Han har till och med designat gatstenar.

- Jaså? Åh gud. Jag har redan skrivit låten om att jag åker dit, så jag måste åka dit! (skratt) ”Barcelona Is Just A Heartbeat Away”. Den är väldigt mycket Jonathan Richman i och för sig, så jag tror inte jag kommer släppa den.

Är det en fördel med att ligga på ett utländskt bolag alltså, att du redan vet att du kommer få åka på europaturné? Jag menar, det är det ju inte alla små svenska artister som får göra.

- Nej, det är jättestort. De åker väldigt mycket i och för sig - det är väldigt fördelaktigt att många av deras artister är en person, mycket singer-songwriters som åker runt själva sådär. Så förmodligen kommer de packa in mig i en minibuss med tre andra artister som också spelar själva, och så kommer vi åka runt. Det skulle inte funka om jag åkte runt själv.

     Jag undrade om det är svårt att få låtarna att komma till sin rätt live när Jens är ensam på scen med bara en gitarr och en liten cd-spelare, men han tyckte inte att det är något problem:

- Det beror väl på litegrann hur man... jag är väldigt mån ändå om mina texter, att få fram berättelserna. Ibland brukar jag göra så att jag har även spår på skiva med miljöljud, typ syrsor eller vågskvalp eller nånting och så sätter jag på det och spelar till det istället. Det kan vara rätt fint.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Mmm... Hm. Alltså, jag får ju alltid samma frågor. Och i och för sig, det finns nog säkert många band som får jättetråkiga frågor för att det kanske inte finns så mycket att fråga om... Nej. Nej, jag har ingen aning om vad jag skulle säga i såna fall.

Okej. Vilka andra talanger har du som skulle kunna roa en betalande publik?

Jens skrattade: - Jag vet inte. Jag har nog inga sådär... betalande publik... Jag skulle kunna prata om mitt fågelintresse kanske. Jag är jätteintresserad av fåglar, men jag kan ingenting om det, så det skulle nog snarare bli ”Jag gillar den där svarta fågeln med en gul näbb, de är ju så jäkla coola, och...” (skratt) Jag kan ingenting om vad de heter på latin eller sådär, men jag har två undulater.

Som heter?

- Ida och Roy. Men det är också en sån grej som kommer upp i alla intervjuer, för alla tycker sådär ”Har du undulater - vad märkligt! Jag trodde det bara var barnfamiljer.”

Vad B när man bara sitter här och frågar alla saker som alla andra gjort!

- Ja, ha ha ha! Jag skulle vilja prata litegrann om Skåne, fast det... jag är väldigt förtjust i Skåne av nån anledning.

Jag älskar Malmö!

- Ja! Härligt!

Jag blev helt kär i stan första gången jag kom dit, och jag älskar att bo där, det är bara att min pojkvän envisas med att vilja bo här. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

- Vilken tönt. (skratt) Jag är litegrann uppvuxen i nordvästra Skåne, Höganästrakten, Kullaberg och där, jag älskar det alltså. Jag har gjort det till en tradition att jag och några kompisar brukar åka ner till min stuga där och så brukar vi promenera från stugan till Nimis, konstverket, om du vet vad det är? Han som... vad heter han, det är en konstnär, Lars Wik eller nåt sånt där, som har gjort ett stort slott utav drivved på en strand. Men det är farligt, det är många som har dött där, fastnat i plankorna och grejer. Han har även hittat på ett fantasiland som heter Ladonius eller nåt sånt. Det var stort rabalder om det när det var krig i Afghanistan, för då var det många afghaner som hade sökt asyl där (skratt). Det finns liksom inte, så... han hade fått stänga sin hemsida och sådär, det är lite roligt.

Okej, men nu kommer det en som jag nästan kan garantera att du inte har svarat på förut: vilken är din favoritmupp?

- Ha ha ha ha! Okej, det är väl förutsägbart... det är Kermit faktiskt. För att han sjunger ”The Rainbow Connection”, har du hört den? (sjöng med Kermit-röst) ”Some day we’ll find it, the rainbow connection” (övergick till vanlig röst) “the lovers the dreamers and you”, en jättefin liten sentimental vaggsång som han sjunger. Jättefint och sådär spirande. Så sjunger han den med en liten ukulele och synthstråkar. Jag tycker inte om hon grisen, hon är bara jobbig.

Miss Piggy. Ja, hon är bara på stackars Kermit hela tiden.

- Ja. Nej, Kermit är faktiskt min favorit. Så finns det - jag har tänkt på en låt jättelänge som jag tror att Mupparna sjunger, det är ett sånt där barndomsminne som sitter så jäkla hårt, kommer jag hitta den kommer jag grina ut ögonen liksom, för att den är så himla fin. Det är nån stor änglakör i den (han nynnade en bit), det är det enda jag minns från låten, och så är det jättemånga muppar som sjunger den. Det är en stor kör och så är det liksom, den börjar ganska lugnt har jag för mig och sen bara exploderar det i den här allsångskören och så kommer det in trumpeter och klockor och grejer. Helt fantastisk.

Det ska jag absolut kolla upp.

Jag har egentligen inga frågor kvar - jag försöker komma på nånting som du inte har svarat på förut, men det är lite svårt...

Kan du beskriva dig själv och din musik - du behöver inte beskriva dig personligt om du inte vill...

- Eehm... Om man till exempel ser som en tidslinje på nåt sätt så är det verkligen som dag och natt - förut så var det så himla mörkt, allting var verkligen så himla depressivt liksom. Innan jag skickade iväg den där skivan, och sen efter det så har allting blivit så bra, så jag... jag vet inte, jag är rätt glad nu för tiden. Jag skriver fortfarande väldigt mörka låtar, men jag tycker om att förpacka dem i... fina soliga förpackningar liksom.

     Jag frågade om han tänkte spela ”Black Cab” på kvällens spelning trots att han sagt att han är trött på den, och han sa att han väl var tvungen, och berättade sen att det finns en massa Rocky Dennis-bootlegs på internet, bl.a. en från en oannonserad spelning han gjorde i skogen på Emmabodafestivalen:

- Då hör man folk som skriker hela tiden ”’Black Cab’! ’Black Cab’!” och så säger jag “Nää, jag orkar inte” och så säger de “Om du inte spelar ‘Black Cab’ så blir det kollektivt självmord, kollektivt självmord!” och då började alla ropa ”Kollektivt självmord!” he he he! Så till slut så var jag tvungen att spela den, fast då fick publiken sjunga den.

     Innan vi avslutade skulle jag ta några foton på Jens, och han sa att han alltid brukar se så butter ut på bilder, så han ville gärna se glad ut. Med tanke på hur mycket vi båda hade skrattat under intervjun kändes det också mest rätt. När jag var klar tog Jens upp min lilla intervjubandspelare och sa att han älskar diktafoner och har en själv.

Brukar du spela in låtar på den eller vad gör du med den?

- Jag har faktiskt en - det kan du få skriva om om du vill, jag har en temaskiva, eller jag har en massa temaskivor i min lilla bok, som jag ska skriva om. Så jag har en temaskiva som bygger på fylleinspelningar från festerna jag gick på när jag var sådär 16-17. De är både jätteroliga och jättetragiska på samma gång, det är verkligen tonårsfylla, mina dåvarande vänner som skriker och tjoar och pratar, och så hör man... man ser igenom det på nåt sätt. Jag skulle göra en ganska mörk skiva om det.

     Efter att vi pratat en stund till, mest om Arbetsförmedlingen och hans undulater som börjat kraxa som skator bjöd Jens på en öl och så gick vi ut för att titta på Sagor & Swing, som spelade först.

När Jens väl spelade blev jag helt tagen. Han har en helt underbar röst, och alla låtarna, både de finstämt akustiska och de mer storslagna med samplingar, var fantastiska. Det var bara knäckande att komma hem och ännu inte ha en enda låt med honom på skiva, men några dagar efter intervjun på Mondo skickade Jens mig en bränd cd med tio låtar, alla då ännu outgivna. När jag lyssnat på dem kände jag att jag gärna ville prata med honom igen, så vi bestämde träff på T-Centralen i Stockholm dagen efter han spelat på ett utsålt Debaser. Det var början av oktober och ep:n ”Maple Leaves” hade just släppts ett par dagar tidigare.

     Vi satte oss på perrongen som hans tåg hem till Göteborg skulle gå från en halvtimme senare, på en grymt kall betongklump, och Jens, som var förkyld, tog fram en termos med te.

     Vi började med att prata om hur han spelat in sina låtar. Allt är inspelat hemma på dator och portastudio, men han överväger att spela in några låtar i en riktig studio:

- Vissa låtar verkar inte funka riktigt, det blir ingen dynamik i vissa såna där större låtar. Sen så är det det också att halva albumet finns ju redan ute på nätet, så då kände jag för att spela in det på nytt så att det faktiskt blir nånting nytt av det. Vissa grejer i alla fall.

     Jens spelar i stort sett allting själv på skivorna, förutom blås och stråkar, som han har tagit in andra musiker för att spela. Men som sagt bygger många av hans låtar på samplingar.

- Varje gång som jag spelar så kommer det alltid fram några musikerkillar efteråt och säger såhär (sa med stockholmsdialekt) ”Ja, vi tyckte det lät väldigt bra, men. Du skulle behöva ett kompband. Jag spelar gitarr, och det här är min kompis som spelar trummor. Kan inte vi bilda ett band?”

Men du tycker inte du behöver ett kompband då?

- Om jag kunde ha ett kompband som bestod av Jonathan Richman och Shangri-Las så skulle jag gärna ha ett kompband! (skratt) Det har alltid bara varit jag. Jag kan inte kompromissa om nånting över huvud taget (skratt), det går inte.

Det här låter kanske lite elakt, men med tanke på samplingarna, hur stor del av låtarna är din förtjänst egentligen, rent musikaliskt?

Jens skrattade: - Normalt sett så brukar det vara ganska stor - jag menar om jag snor ett trumbeat eller sådär så är det ju inte så mycket som jag har tagit egentligen. Eller trumbeat, det är mest bara för att jag inte har tillgång till ett trumset och inte kan spela trummor. Jag vet inte, en låt som ”Maple Leaves” är ju nästan 90% samplingar liksom. Sen är det vissa låtar där jag tycker att det har blivit alldeles för mycket, att jag har samplat nåt alldeles för viktigt, och det känns som en remix nästan, men jag vet inte... de nyare låtarna är mer bara jag.

Nu när jag har hört lite fler låtar - jag tycker det är fantastiskt bra - framför allt gillar jag leken med orden i ”Maple Leaves”. Du lägger ner mycket tid på texterna eller?

- Ja. De kommer oftast snabbt, men... (ett tåg kom in på spåret bredvid och han tystnade för tåget lät nästan öronbedövande) Substansen i låtarna kommer ofta på en sekund liksom, som en blixt från klar himmel, men sen att bygga ut dem, det kan ju ta lite längre tid, att putsa på dem. Jag tycker om ordlekar, det gör jag definitivt.

     En duva trippade fram till oss och letade efter mat, men det hade den inte mycket för.

Skriver du ofta om folk du känner?

- Ja, det gör jag, de figurerar i mina låtar på olika sätt.

Tar du riktiga namn då?

- Ja, jag har aldrig tagit ett annat namn och lagt in det, sådär ”Thomas som egentligen heter Benny” liksom. Den enda gång som jag har strukit ett namn var på ”Psycho Girl”. Då sjunger jag i låten att jag tror vi ska låta henne vara anonym, men vi kan kalla henne för Maria (skratt). Jag försöker skriva med riktiga namn - jag skriver nästan aldrig nånting som är nedvärderande. ”Psycho Girl”, även om den kan uppfattas som väldigt hemsk så är det liksom inte så... jag var j-t rädd för den tjejen, men å andra sidan så handlar det ju inte bara om henne, utan om typ alla tjejer jag träffar.

     Vi kom in på att prata om artistnamnet Rocky Dennis, och Jens berättade planen han har för att bli av med det:

- Det kommer inte bli en lätt match att bli av med det namnet. Jag kommer släppa en splitsingel med mig själv. A-sidan är Rocky Dennis med ”Rocky Dennis’ Farewell Song To The Blind Girl” och b-sidan är Jens Lekman med ”Jens Lekman’s Farewell Song To Rocky Dennis”. Så det är så jag ska släppa namnet sen.

     Förra gången vi träffades berättade Jens att han bodde på samma hotell som två i Belle And Sebastian, som då var i Sverige för att göra promotion, och jag frågade om han vågat sig på att prata med dem?

- Nej. Jag hörde bara när de vaknade mitt i natten och började skrika en massa (skratt). De började sparka på sin dörr mitt i natten, och så var det nån som skrek ”Focking hell!” (skratt). Så nu har jag verkligen en konstig bild av Belle And Sebastian efter det. Det trodde jag inte att de skulle säga...

     Sedan artikeln skrevs har albumet ”When I Said I Wanted To Be Your Dog” kommit ut, men hypen lever än...

/Sara