Linköpingsbandet Cloudberry Jam var under 90-talet det näst bästa bandet i min värld (Eggstone vann). Första gången jag såg dem live tror jag var i källaren på Upplands nation i Uppsala, det måste varit sent 1992, och då spelade de powerpop. Så småningom utvecklades deras musik och blev alltmer sofistikerad med soul- och jazzinfluenser, men alltid med popen i botten.
Min historia med Cloudberry Jam var intensiv. Jag antar att
det började då jag åkte ensam till Emmabodafestivalen -94 och under kvällen
blev det att jag hängde en del med gitarristen Jörgen och hans kompis Magnus.
Sen såg jag bandet några gånger till live, och hösten -94 intervjuade jag dem
för det allra första numret av Fozzie - en helt sanslös intervju där jag knappt
hängde med i vad som var sant och vad som var skämt. Någon gång där började jag
bli kompis med dem. Jag hjälpte till att ordna en spelning med dem på ett
lastbilsflak i Borås, intervjuade dem igen för nummer 4 (juli -95), bokade dem
(antagligen alldeles för många gånger) till Kalmar nation i Uppsala där jag var
bandbokare i två och ett halvt år, hade en flexisingel med dem (och Pinko
Pinko) i nummer 5 och intervjuade dem igen en sista gång för nummer 7 (december
-96). Cloudberry Jam är det band jag har sett live flest gånger (16 gånger tror
jag det blev), jag har sett dem i diverse olika städer, jag har delat hotellrum
med dem, jag åkte till Linköping närapå varannan månad och hälsade på
sångerskan Jennie och hennes dåvarande pojkvän Emil (som fortfarande är en av
mina allra bästa vänner), vi festade på Platens och Herrgår'n i Linköping, jag
var kär i gitarristen/keyboardisten Henke, jag firade nyår med dem och en massa
andra nyfunna linköpingskompisar två gånger. De brukade säga att jag visste mer
om bandet än de själva gjorde (det hände ibland att jag fick veta saker från
skivbolaget innan de själva fick höra det)... kalla mig vad ni vill, ett fan,
en vän eller en stalker, men sällan hade jag så roligt som när jag umgicks med
Cloudberry Jam!
På den tiden bestod Cloudberry Jam av:
Jennie Medin: sång
Jörgen Wärnström: gitarr
Henrik Sundqvist: gitarr, keyboards
Pelle Valsinger: bas
Per Byström: trummor
Det gick väldigt bra för Cloudberry Jam i Japan under
90-talet - och nu menar jag bra på riktigt, inte sådär som för många andra
svenska indieband, att man sålde 4-5 000 skivor i Japan, vilket var fantastiskt
mycket jämfört med de hundratal man sålde i Sverige, utan vi pratar omkring 300
000 sålda skivor och utsålda turnéer inför hängivna fans.
Cloudberry Jam lade ner någon gång runt 1998, men finns nu
faktiskt igen, fast det har inte märkts av i Sverige än, utan deras nya skivor
har bara släppts i just Japan.
Cloudberry Jam nu för tiden: Jörgen, Jennie och Henrik
Jennie, som nu
för tiden är både popstjärna och forskare (som bl.a. nyligen citerades i en
artikel i DN) har precis flyttat från Linköping till Göteborg, och jag hade
tyvärr inte tid att åka och träffa henne för en intervju, så istället gjorde vi
en mailintervju.
Varför splittrades Cloudberry Jam?
- Cloudberry Jam splittrades mycket på grund av mig, eller
det var väl mitt beslut att sluta och då slutade killarna också som CBJ. Jag
var så less och trött på alltihop, jag var helt sönderstressad, blev
hyperallergisk mot allt och bara grät hela tiden. Helt plötsligt handlade det
inte om musik utan det var 1000 andra saker att hantera och i livet där jag
befann mig fixade jag inte det. Jag är rädd att jag var en ganska otrevlig och
trist person under den sista CBJ-tiden. Hade jag inte slutat hade nog resten av
CBJ-folket strypt mig (inklusive skivbolagsfolk, bokare och andra som nog inte
ville strö rosenblad på min väg den sista tiden). Jag visste att jag tyckte det
var ganska kul att plugga så jag gick tillbaka till universitetet och pluggade
in en magister i folkhälsovetenskap.
Kändes det tomt tiden direkt efter?
- Jag saknade Jörgen, Henrik, Pelle och Per då jag var van
med att hela tiden ha dem runt mig och bjäbba med dem. Samtidigt var det
extremt skönt att sluta, att inte ha dem nära, att slippa de krav som jag tror
att framförallt jag själv ställde på mig, att bara vila i att göra saker som
jag tyckte var roligt.
Ur intervjun i Fozzie nr. 1, december -94:
Varför håller Cloudberry Jam på med musik?
Pelle: - Speldjävulen har tagit oss.
Henrik: - För att vi tjänar så oerhört mycket pengar just
nu så vi kan bara inte sluta...
- Hö hö, instrumenten är inte ens avbetalda än!
- Jo, jag äger min gitarr.
Jennie: - Och jag äger min tamburin.
- Trummorna är i alla fall inte betalda än!
Pelle: - Vi är nedsända av Gud - popguden... d.v.s.
Andres Lokko!
- Vi har en brinnande passion, vi har ingen möjlighet att
sluta. Vi har inte fullföljt vårt syfte.
Vad gjorde du åren när Cloudberry Jam inte fanns?
- Jag pluggade, skrev en lärobok för studentlitteratur
tillsammans med en annan tjej, samt påbörjade min forskarutbildning. Samtidigt
så spelade jag med Phone och gav ut en platta med dem (vilket var urkul),
startade ett litet musikförlag samt skivbolag med Jörgen (Wild Dog Music),
reste mycket, gifte mig med Jonas samt lekte med mina katter.
Phone var en
powerpoptrio som Jennie startade tillsammans med vännerna Anna Carlsson och Jan
"Auwa" Altsjö redan 1996.
Vad hände med Phone?
- Phone vilar, vi skulle repa nån gång för tre år sedan men
nån blev sjuk, sedan dess har vi inte riktigt tagit tag i saken. Men vi finns
och vilar oss i form.
Har du sjungit med några andra artister när Cloudberry
Jam hade uppehåll?
- Frequency Benders, Phone, körat på några inspelningar.
(I The Frequency Benders hittar man Jörgen och Henrik
tillsammans med sångaren Whales Obaka, red.)
När startade Cloudberry Jam igen och varför?
- Jörgen, Henrik och jag har hängt ihop sedan gymnasiet och
även om umgänget blev mindre då jag slutade med Cloudberry Jam så har vi hängt
i samma kompisgäng. På nyår 2000 var jag och Jörgen på samma fest och av någon
anledning fick jag mig en uppsträckning som hette duga av honom. Han sa att jag
hade massa talang som jag bara slarvade bort och att jag borde fortsätta sjunga
o.s.v. Lite skakad, men ändock rörd, fick jag för mig att jag minsann skulle
visa honom och släpade ner lite folk till studion och spelade in en demo. Henke
var dock inte med då. Jag fick mersmak och tyckte att det var riktigt roligt,
jag skrev musik själv (vilket jag inte gjort med CBJ) och kände att jag blev
lyssnad på. Så Jörgen och jag fortsatte att pröva på att arbeta ihop, Henke kom
in i bilden och la lite piano och annat tangentrelaterat och helt plötsligt
började vi tre finna en form för att arbeta ihop, på lite nya villkor. Det hela
blev plattan "The World Through My Eyes" under mitt namn. Det är som
en upptäcktsresa i nytt samarbete, låter lite pretto men var en lekstuga. Jag
hade ju till exempel själv aldrig gjort annat än skrikiga powerpoplåtar förut.
Den skivan kan man få tag på i Sverige.
Varför är inte Pelle Valsinger och Per Byström med nu?
Vilka är med istället?
- Cloudberry Jam idag är jag, Jörgen och Henrik, vilket blev
en naturlig utveckling när vi tre började pröva på att jobba ihop. Första
"nya" CBJ-plattan "Movin On Up" var tänkt att först vara i
mitt namn, men när Henke också bidrog med låtar kändes det naturligt att heta
Cloudberry Jam igen men som sagt vägen dit var lite knögglig. Per B bor i
Australien och Pelle V spelar med andra och har en affär (för övrigt väldigt
bra) i Linköping (Sportif Unlimited, red.). Live och på skiva tar vi in olika
personer.
Jennie på Valand i Göteborg 1995 - en av alla de gånger jag
hängde med bandet och snyltade på deras drinkbiljetter...
Ur intervjun i Fozzie nr. 4, juli -95:
(Före en spelning i Varberg, bandets kompis Uffe var med som
chaufför, och allihop satt och byggde figurer i cernitlera. Stämningen var hög,
seriositeten var mycket låg.)
Jörgen ropade med desperation i rösten att han inte ville
göra en gitarr längre och knycklade ihop den, och alla försökte analysera vad
det var Pelle egentligen byggde på byxorna som nämndes tidigare:
Per: - Det ser mer ut som en skiftnyckel tycker jag.
Henrik: - Nej, en fotbollsspelare.
Pelle: - Nä det är det inte!!
Henrik: - Hockey?
Pelle: - Nä det är det inte!!
Jennie: - Bandy?
Pelle: - Nä lägg av nu.
Uffe: - En popkille?
Jennie: - Det är Mats Eriksson i This Perfect Day!
Pelle lyfte upp figuren och visade baksidan: - Hallå?
Fotbollsspelare, har de mantel eller?
- Superkillen!
Pelle: - Kan vara Superkillen! The one and only.
Pelle gör en serie, om just Superkillen, som har alla
superkrafter som finns. Rätt kall.
Berätta om vad som hänt med Cloudberry Jam sedan ni
startade igen.
- Vi har släppt två skivor "Movin On Up" 2004, och
"The Great Escape" som släpptes för en månad sedan. Båda plattorna är
släppta i Japan på ett litet bolag som annars främst arbetar med hip hop. Det
går bra, bättre än vi någonsin kunde tro, vilket är vansinnigt kul, och vi har
genomfört två turnéer och i sommar ska vi dit och spela på festival. Det finns
intresse från andra delar av världen så vi får se vad som händer. Vi arbetar
för att släppa skivorna, eller en samling av det vi tycker är det göttaste från båda, under vår/sommar 2006. Vi
ska vänta lite tills att min avhandling är klar.
Hur funkar det att kombinera doktorandtjänsten med
bandet? Vilket är viktigast och varför?
- Det ger varandra. Jag har alltid tyckt att musik är en
drivkraft, allt sedan jag började spela i band i 14-årsåldern. Men att
"bara" arbeta med musik (med allt vad turnéer, inspelningar, promo
o.s.v. heter) funkade visst inte för mig, i alla fall inte under det glada
90-talet, så då blev forskeriet en räddningsplanka. Nu kan jag känna att det ger
mig så olika saker att det bara främjar och föder varandra. Det är inga problem
att jobba på universitetet fram till 17 och sedan ramla ner till studion i
några timmar, eller för all del tvärtom. Sedan kan jag ju fundera på om jag är
dum i huvudet som väljer två yrken som går ut på att bli granskad, men har valt
att strunta i den funderingen så länge.
Vad var/är det bästa med att vara med i Cloudberry Jam?
- Det bästa var att få åka omkring och spela, att få jobba i
studion och partaja med gamla och nya vänner. Idag är det bästa att jag
återfunnit två av mina bästa vänner Jörgen och Henrik och att jag känner att vi
hittat en form att arbeta ihop som passar oss. Att skriva musik och få höra hur
det växer fram nya saker när Jörgen börjar producera och göra arrangemang.
Vad var/är det sämsta med att vara med i Cloudberry Jam?
- Det sämsta var nog att jag knappt hade hunnit hitta mitt
eget jag när vi arbetade som mest. Genom att jag nog ägnade mig lite för mycket
åt jobb och partajande under en period samtidigt som jag upplevde krav från
alla håll och kanter tappade jag lite av mig själv på vägen. Det låter fånigt
men idag kan jag inte komma på något dåligt.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Vilken skiva är bäst idag 20050613? Jack Johnson "In
Between Dreams".
Vilken är din favoritmupp?
- Miss Piggy.
Ur intervjun i Fozzie nr. 7, december -96:
(Vi pratade om att Cloudberry Jam i media börjat kallas för
ett easy listening-band)
Pelle: - Medias fantastiska förmåga att hitta på trender
som inte finns, och musikstilar som inte existerar.
Per: - Det har hypats så mycket att gemene man tror att
det finns.
Jörgen: - När nån skriver om det så fortsätter ju alla,
för då har de läst det, och så har de tio skivor att recensera i varje vecka.
Henrik: - Vad många inte tänker på, tror jag, är att
musikerna som släpper skivor ligger ju alltid typ ett år före pressen.
Jörgen: - De här låtarna skrevs ju långt före nån j-l
började skriva om easy listening och cocktail.
Henrik: - Det är ju ganska vanligt att de skrivs, spelas
in och släpps under ett års period. Och då kommer det en ny trend och så hamnar
man där i.
Jörgen: - Det verkar som att en del får för sig att det
tar tre dagar och "j-r, nu är det inne med easy listening! Vi gör en
platta imorgon och släpper den på torsdag!" liksom. Det verkar ju som det.
"Nu har de hakat på easy listening-trenden - som vi uppfann förra
veckan".
/Sara
Recension från Fozzie nr. 3, april 1995:
Cloudberry Jam
Blank Paycheck
NONS -95
Jag har tyckt om Cloudberry Jam sedan jag såg dem första
gången 1992, så jag var helt inställd på att jag skulle tycka om den här skivan
också, innan jag ens hört den. Och det gör jag. Äntligen har "This &
That" kommit på skiva - de har spelat den live i säkert ett år, minst, och
jag har bara längtat efter att få den inspelad.
På den här skivan har Jörgens och Henriks röster tonats ner
lite, nu sjunger de bara körer, och inte längst fram som på t.ex. "Hey
Baby" från förra skivan "The Art Of Being Cool". Det är lite
synd - visserligen har Jennies röst blivit om möjligt ännu bättre och starkare,
men det var lite speciellt med manlig röst också.
Några spår är väldigt jazziga (t.ex. "Twice As
Cool"), men det här bandet behärskar det också. Jag tycker de är roligare
när de öser på, som i "Please Don't", men en hel skiva med sådana
låtar skulle kanske trötta ut lyssnaren helt. Cloudberry Jam har lyckats
variera sig på sin första fullängdare, men ändå hållt ihop den, och de har
gjort en mycket bra skiva.
/Sara
Recension från Fozzie nr. 6, juni 1996
Cloudberry Jam
Providing The Atmosphere
NONS -96
Varför säljer inte Cloudberry Jam tiotusentals skivor?
Varför lägger folk sina surt förvärvade slantar på Lisa Ekdahl-, Tomas Ledin-
och Drängarna-skivor när det finns band som Cloudberry Jam gömda på små
trevliga bolag som North of No South? Om inte Cloudberry Jam med den här skivan
blir åtminstone lika kända som Cardigans (som folk brukar envisas med att
jämföra dem med) så kommer jag ge upp min tro på musikaliteten hos
mänskligheten - åtminstone hos den svenska. Då kommer jag bara tro på japaner.
Japanerna köpte åtminstone tiotusentals av deras senaste skiva "Blank
Paycheck", men det gjorde ju inte svenskarna. Svenskar tror på Drängarna,
GES, Tomas Ledin, Tommy Nilsson och vad de nu heter som gjorde "Cotton Eye
Joe" och inser inte att det finns fantastisk musik utanför Trackslistan
och Radio Energy. Som Cloudberry Jam. Cloudberry Jam har gett ut skivor sedan
1992, men vi är få som uppskattat dem, och nu har de utvecklats ännu mer från
skrammelindiepopen och utnyttjat sina jazz-, bossa- och soulinfluenser, Henriks
nyinköpta Fender Rhodes-piano, Jennies fantastiska röst och alla fems
begåvningar till en så oerhört svängig skiva. Köp den. Den är så värd era
pengar.
Cloudberry Jam är ett band som är helt befriade från
rockstjärnelater och imagehysteri. Grejen är att de behöver inte gömma sig
bakom en image, för de vet precis vad de kan, och det är mycket. De är otroligt
duktiga musiker (Pelle V är en av de snabbaste basister som spelar utan
plektrum jag sett), Jennie är inte någon liten söt förgrundsfigur som står och
piper lite, utan hon tar i från tårna, och Jörgen och Henrik sjunger snygga
körer
Jag har hört "Come Back And Stay" massvis med
gånger vid det här laget, och jag har inte klarat av att stå still en enda
gång. Det är sant. Prova själva. Det går inte. Samma sak med singelspåret
"Another Moment Follows"; den har stråkar, blås, vibrafon (eller om
det är xylofon eller marimba, jag lär mig aldrig skillnaden), bongotrummor och
ett gitarrdriv som skulle kunna få en att vinna en VM-100-metersfinal. En
tredje favorit på den här skivan är akustiska "Life In This Way", med
tramporgel. Skojiga detaljer är även scratchandet i "Going Further"
och Henriks bulldozer-orgelsolo (som Andres Lokko kallade det i Pop) i "Wandering,
Wondering".
Jag vet att jag är partisk vad gäller Cloudberry Jam, det
har väl alla som läst något tidigare nummer av Fozzie märkt, men jag är det ju
inte utan anledning - snälla, lita på mig den här gången: Cloudberry Jam är
värda att älskas.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar