måndag 18 februari 2013

Vad hände med... Cloudberry Jam-Jennie - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Linköpingsbandet Cloudberry Jam var under 90-talet det näst bästa bandet i min värld (Eggstone vann). Första gången jag såg dem live tror jag var i källaren på Upplands nation i Uppsala, det måste varit sent 1992, och då spelade de powerpop. Så småningom utvecklades deras musik och blev alltmer sofistikerad med soul- och jazzinfluenser, men alltid med popen i botten.
Min historia med Cloudberry Jam var intensiv. Jag antar att det började då jag åkte ensam till Emmabodafestivalen -94 och under kvällen blev det att jag hängde en del med gitarristen Jörgen och hans kompis Magnus. Sen såg jag bandet några gånger till live, och hösten -94 intervjuade jag dem för det allra första numret av Fozzie - en helt sanslös intervju där jag knappt hängde med i vad som var sant och vad som var skämt. Någon gång där började jag bli kompis med dem. Jag hjälpte till att ordna en spelning med dem på ett lastbilsflak i Borås, intervjuade dem igen för nummer 4 (juli -95), bokade dem (antagligen alldeles för många gånger) till Kalmar nation i Uppsala där jag var bandbokare i två och ett halvt år, hade en flexisingel med dem (och Pinko Pinko) i nummer 5 och intervjuade dem igen en sista gång för nummer 7 (december -96). Cloudberry Jam är det band jag har sett live flest gånger (16 gånger tror jag det blev), jag har sett dem i diverse olika städer, jag har delat hotellrum med dem, jag åkte till Linköping närapå varannan månad och hälsade på sångerskan Jennie och hennes dåvarande pojkvän Emil (som fortfarande är en av mina allra bästa vänner), vi festade på Platens och Herrgår'n i Linköping, jag var kär i gitarristen/keyboardisten Henke, jag firade nyår med dem och en massa andra nyfunna linköpingskompisar två gånger. De brukade säga att jag visste mer om bandet än de själva gjorde (det hände ibland att jag fick veta saker från skivbolaget innan de själva fick höra det)... kalla mig vad ni vill, ett fan, en vän eller en stalker, men sällan hade jag så roligt som när jag umgicks med Cloudberry Jam!

På den tiden bestod Cloudberry Jam av:
Jennie Medin: sång
Jörgen Wärnström: gitarr
Henrik Sundqvist: gitarr, keyboards
Pelle Valsinger: bas
Per Byström: trummor

Det gick väldigt bra för Cloudberry Jam i Japan under 90-talet - och nu menar jag bra på riktigt, inte sådär som för många andra svenska indieband, att man sålde 4-5 000 skivor i Japan, vilket var fantastiskt mycket jämfört med de hundratal man sålde i Sverige, utan vi pratar omkring 300 000 sålda skivor och utsålda turnéer inför hängivna fans.
Cloudberry Jam lade ner någon gång runt 1998, men finns nu faktiskt igen, fast det har inte märkts av i Sverige än, utan deras nya skivor har bara släppts i just Japan.
Cloudberry Jam nu för tiden: Jörgen, Jennie och Henrik

     Jennie, som nu för tiden är både popstjärna och forskare (som bl.a. nyligen citerades i en artikel i DN) har precis flyttat från Linköping till Göteborg, och jag hade tyvärr inte tid att åka och träffa henne för en intervju, så istället gjorde vi en mailintervju.
Varför splittrades Cloudberry Jam?
- Cloudberry Jam splittrades mycket på grund av mig, eller det var väl mitt beslut att sluta och då slutade killarna också som CBJ. Jag var så less och trött på alltihop, jag var helt sönderstressad, blev hyperallergisk mot allt och bara grät hela tiden. Helt plötsligt handlade det inte om musik utan det var 1000 andra saker att hantera och i livet där jag befann mig fixade jag inte det. Jag är rädd att jag var en ganska otrevlig och trist person under den sista CBJ-tiden. Hade jag inte slutat hade nog resten av CBJ-folket strypt mig (inklusive skivbolagsfolk, bokare och andra som nog inte ville strö rosenblad på min väg den sista tiden). Jag visste att jag tyckte det var ganska kul att plugga så jag gick tillbaka till universitetet och pluggade in en magister i folkhälsovetenskap.
Kändes det tomt tiden direkt efter?
- Jag saknade Jörgen, Henrik, Pelle och Per då jag var van med att hela tiden ha dem runt mig och bjäbba med dem. Samtidigt var det extremt skönt att sluta, att inte ha dem nära, att slippa de krav som jag tror att framförallt jag själv ställde på mig, att bara vila i att göra saker som jag tyckte var roligt.

Ur intervjun i Fozzie nr. 1, december -94:
Varför håller Cloudberry Jam på med musik?
Pelle: - Speldjävulen har tagit oss.
Henrik: - För att vi tjänar så oerhört mycket pengar just nu så vi kan bara inte sluta...
- Hö hö, instrumenten är inte ens avbetalda än!
- Jo, jag äger min gitarr.
Jennie: - Och jag äger min tamburin.
- Trummorna är i alla fall inte betalda än!
Pelle: - Vi är nedsända av Gud - popguden... d.v.s. Andres Lokko!
- Vi har en brinnande passion, vi har ingen möjlighet att sluta. Vi har inte fullföljt vårt syfte.

Vad gjorde du åren när Cloudberry Jam inte fanns?
- Jag pluggade, skrev en lärobok för studentlitteratur tillsammans med en annan tjej, samt påbörjade min forskarutbildning. Samtidigt så spelade jag med Phone och gav ut en platta med dem (vilket var urkul), startade ett litet musikförlag samt skivbolag med Jörgen (Wild Dog Music), reste mycket, gifte mig med Jonas samt lekte med mina katter.
     Phone var en powerpoptrio som Jennie startade tillsammans med vännerna Anna Carlsson och Jan "Auwa" Altsjö redan 1996.
Vad hände med Phone?
- Phone vilar, vi skulle repa nån gång för tre år sedan men nån blev sjuk, sedan dess har vi inte riktigt tagit tag i saken. Men vi finns och vilar oss i form.
Har du sjungit med några andra artister när Cloudberry Jam hade uppehåll?
- Frequency Benders, Phone, körat på några inspelningar.
(I The Frequency Benders hittar man Jörgen och Henrik tillsammans med sångaren Whales Obaka, red.)
När startade Cloudberry Jam igen och varför?
- Jörgen, Henrik och jag har hängt ihop sedan gymnasiet och även om umgänget blev mindre då jag slutade med Cloudberry Jam så har vi hängt i samma kompisgäng. På nyår 2000 var jag och Jörgen på samma fest och av någon anledning fick jag mig en uppsträckning som hette duga av honom. Han sa att jag hade massa talang som jag bara slarvade bort och att jag borde fortsätta sjunga o.s.v. Lite skakad, men ändock rörd, fick jag för mig att jag minsann skulle visa honom och släpade ner lite folk till studion och spelade in en demo. Henke var dock inte med då. Jag fick mersmak och tyckte att det var riktigt roligt, jag skrev musik själv (vilket jag inte gjort med CBJ) och kände att jag blev lyssnad på. Så Jörgen och jag fortsatte att pröva på att arbeta ihop, Henke kom in i bilden och la lite piano och annat tangentrelaterat och helt plötsligt började vi tre finna en form för att arbeta ihop, på lite nya villkor. Det hela blev plattan "The World Through My Eyes" under mitt namn. Det är som en upptäcktsresa i nytt samarbete, låter lite pretto men var en lekstuga. Jag hade ju till exempel själv aldrig gjort annat än skrikiga powerpoplåtar förut. Den skivan kan man få tag på i Sverige.
Varför är inte Pelle Valsinger och Per Byström med nu? Vilka är med istället?
- Cloudberry Jam idag är jag, Jörgen och Henrik, vilket blev en naturlig utveckling när vi tre började pröva på att jobba ihop. Första "nya" CBJ-plattan "Movin On Up" var tänkt att först vara i mitt namn, men när Henke också bidrog med låtar kändes det naturligt att heta Cloudberry Jam igen men som sagt vägen dit var lite knögglig. Per B bor i Australien och Pelle V spelar med andra och har en affär (för övrigt väldigt bra) i Linköping (Sportif Unlimited, red.). Live och på skiva tar vi in olika personer.
Jennie på Valand i Göteborg 1995 - en av alla de gånger jag
hängde med bandet och snyltade på deras drinkbiljetter...

Ur intervjun i Fozzie nr. 4, juli -95:
(Före en spelning i Varberg, bandets kompis Uffe var med som chaufför, och allihop satt och byggde figurer i cernitlera. Stämningen var hög, seriositeten var mycket låg.)
Jörgen ropade med desperation i rösten att han inte ville göra en gitarr längre och knycklade ihop den, och alla försökte analysera vad det var Pelle egentligen byggde på byxorna som nämndes tidigare:
Per: - Det ser mer ut som en skiftnyckel tycker jag.
Henrik: - Nej, en fotbollsspelare.
Pelle: - Nä det är det inte!!
Henrik: - Hockey?
Pelle: - Nä det är det inte!!
Jennie: - Bandy?
Pelle: - Nä lägg av nu.
Uffe: - En popkille?
Jennie: - Det är Mats Eriksson i This Perfect Day!
Pelle lyfte upp figuren och visade baksidan: - Hallå? Fotbollsspelare, har de mantel eller?
- Superkillen!
Pelle: - Kan vara Superkillen! The one and only.
Pelle gör en serie, om just Superkillen, som har alla superkrafter som finns. Rätt kall.

Berätta om vad som hänt med Cloudberry Jam sedan ni startade igen.
- Vi har släppt två skivor "Movin On Up" 2004, och "The Great Escape" som släpptes för en månad sedan. Båda plattorna är släppta i Japan på ett litet bolag som annars främst arbetar med hip hop. Det går bra, bättre än vi någonsin kunde tro, vilket är vansinnigt kul, och vi har genomfört två turnéer och i sommar ska vi dit och spela på festival. Det finns intresse från andra delar av världen så vi får se vad som händer. Vi arbetar för att släppa skivorna, eller en samling av det vi tycker är det göttaste från båda, under vår/sommar 2006. Vi ska vänta lite tills att min avhandling är klar.
Hur funkar det att kombinera doktorandtjänsten med bandet? Vilket är viktigast och varför?
- Det ger varandra. Jag har alltid tyckt att musik är en drivkraft, allt sedan jag började spela i band i 14-årsåldern. Men att "bara" arbeta med musik (med allt vad turnéer, inspelningar, promo o.s.v. heter) funkade visst inte för mig, i alla fall inte under det glada 90-talet, så då blev forskeriet en räddningsplanka. Nu kan jag känna att det ger mig så olika saker att det bara främjar och föder varandra. Det är inga problem att jobba på universitetet fram till 17 och sedan ramla ner till studion i några timmar, eller för all del tvärtom. Sedan kan jag ju fundera på om jag är dum i huvudet som väljer två yrken som går ut på att bli granskad, men har valt att strunta i den funderingen så länge.
Vad var/är det bästa med att vara med i Cloudberry Jam?
- Det bästa var att få åka omkring och spela, att få jobba i studion och partaja med gamla och nya vänner. Idag är det bästa att jag återfunnit två av mina bästa vänner Jörgen och Henrik och att jag känner att vi hittat en form att arbeta ihop som passar oss. Att skriva musik och få höra hur det växer fram nya saker när Jörgen börjar producera och göra arrangemang.
Vad var/är det sämsta med att vara med i Cloudberry Jam?
- Det sämsta var nog att jag knappt hade hunnit hitta mitt eget jag när vi arbetade som mest. Genom att jag nog ägnade mig lite för mycket åt jobb och partajande under en period samtidigt som jag upplevde krav från alla håll och kanter tappade jag lite av mig själv på vägen. Det låter fånigt men idag kan jag inte komma på något dåligt.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Vilken skiva är bäst idag 20050613? Jack Johnson "In Between Dreams".
Vilken är din favoritmupp?
- Miss Piggy.

Ur intervjun i Fozzie nr. 7, december -96:
(Vi pratade om att Cloudberry Jam i media börjat kallas för ett easy listening-band)
Pelle: - Medias fantastiska förmåga att hitta på trender som inte finns, och musikstilar som inte existerar.
Per: - Det har hypats så mycket att gemene man tror att det finns.
Jörgen: - När nån skriver om det så fortsätter ju alla, för då har de läst det, och så har de tio skivor att recensera i varje vecka.
Henrik: - Vad många inte tänker på, tror jag, är att musikerna som släpper skivor ligger ju alltid typ ett år före pressen.
Jörgen: - De här låtarna skrevs ju långt före nån j-l började skriva om easy listening och cocktail.
Henrik: - Det är ju ganska vanligt att de skrivs, spelas in och släpps under ett års period. Och då kommer det en ny trend och så hamnar man där i.
Jörgen: - Det verkar som att en del får för sig att det tar tre dagar och "j-r, nu är det inne med easy listening! Vi gör en platta imorgon och släpper den på torsdag!" liksom. Det verkar ju som det. "Nu har de hakat på easy listening-trenden - som vi uppfann förra veckan".

/Sara

Recension från Fozzie nr. 3, april 1995:
Cloudberry Jam
Blank Paycheck
NONS -95

Jag har tyckt om Cloudberry Jam sedan jag såg dem första gången 1992, så jag var helt inställd på att jag skulle tycka om den här skivan också, innan jag ens hört den. Och det gör jag. Äntligen har "This & That" kommit på skiva - de har spelat den live i säkert ett år, minst, och jag har bara längtat efter att få den inspelad.
På den här skivan har Jörgens och Henriks röster tonats ner lite, nu sjunger de bara körer, och inte längst fram som på t.ex. "Hey Baby" från förra skivan "The Art Of Being Cool". Det är lite synd - visserligen har Jennies röst blivit om möjligt ännu bättre och starkare, men det var lite speciellt med manlig röst också.
Några spår är väldigt jazziga (t.ex. "Twice As Cool"), men det här bandet behärskar det också. Jag tycker de är roligare när de öser på, som i "Please Don't", men en hel skiva med sådana låtar skulle kanske trötta ut lyssnaren helt. Cloudberry Jam har lyckats variera sig på sin första fullängdare, men ändå hållt ihop den, och de har gjort en mycket bra skiva.

/Sara


Recension från Fozzie nr. 6, juni 1996
Cloudberry Jam
Providing The Atmosphere
NONS -96

Varför säljer inte Cloudberry Jam tiotusentals skivor? Varför lägger folk sina surt förvärvade slantar på Lisa Ekdahl-, Tomas Ledin- och Drängarna-skivor när det finns band som Cloudberry Jam gömda på små trevliga bolag som North of No South? Om inte Cloudberry Jam med den här skivan blir åtminstone lika kända som Cardigans (som folk brukar envisas med att jämföra dem med) så kommer jag ge upp min tro på musikaliteten hos mänskligheten - åtminstone hos den svenska. Då kommer jag bara tro på japaner. Japanerna köpte åtminstone tiotusentals av deras senaste skiva "Blank Paycheck", men det gjorde ju inte svenskarna. Svenskar tror på Drängarna, GES, Tomas Ledin, Tommy Nilsson och vad de nu heter som gjorde "Cotton Eye Joe" och inser inte att det finns fantastisk musik utanför Trackslistan och Radio Energy. Som Cloudberry Jam. Cloudberry Jam har gett ut skivor sedan 1992, men vi är få som uppskattat dem, och nu har de utvecklats ännu mer från skrammelindiepopen och utnyttjat sina jazz-, bossa- och soulinfluenser, Henriks nyinköpta Fender Rhodes-piano, Jennies fantastiska röst och alla fems begåvningar till en så oerhört svängig skiva. Köp den. Den är så värd era pengar.
Cloudberry Jam är ett band som är helt befriade från rockstjärnelater och imagehysteri. Grejen är att de behöver inte gömma sig bakom en image, för de vet precis vad de kan, och det är mycket. De är otroligt duktiga musiker (Pelle V är en av de snabbaste basister som spelar utan plektrum jag sett), Jennie är inte någon liten söt förgrundsfigur som står och piper lite, utan hon tar i från tårna, och Jörgen och Henrik sjunger snygga körer
Jag har hört "Come Back And Stay" massvis med gånger vid det här laget, och jag har inte klarat av att stå still en enda gång. Det är sant. Prova själva. Det går inte. Samma sak med singelspåret "Another Moment Follows"; den har stråkar, blås, vibrafon (eller om det är xylofon eller marimba, jag lär mig aldrig skillnaden), bongotrummor och ett gitarrdriv som skulle kunna få en att vinna en VM-100-metersfinal. En tredje favorit på den här skivan är akustiska "Life In This Way", med tramporgel. Skojiga detaljer är även scratchandet i "Going Further" och Henriks bulldozer-orgelsolo (som Andres Lokko kallade det i Pop) i "Wandering, Wondering".
Jag vet att jag är partisk vad gäller Cloudberry Jam, det har väl alla som läst något tidigare nummer av Fozzie märkt, men jag är det ju inte utan anledning - snälla, lita på mig den här gången: Cloudberry Jam är värda att älskas.

/Sara

Inga kommentarer: